Lagutskottets Utlåtande N:o 34 (Utlåtande 1908:Lu34 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

H:© 34.

Ank. till Riksd. kansli den 26 mars 1908, kl. 2,so e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående afskaffande af dödsstraffet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 182, har herr J. Byström hemställt, att Riksdagen, under uttalande,
att den anser dödsstraffet böra ur allmänna strafflagen borttagas,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för en kommande Riksdag framlägga förslag till sådana
ändringar i nu gällande strafflag, som i följd af dödsstraffets upphäfvande
kunna vara erforderliga.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Flere gånger har man i Riksdagen motionerat om att dödsstraffet
måtte blifva borttaget ur den allmänna strafflagen. Senast var det herr
M. F. Nyström, som 1901 väckte motion härom. Men lika många gånger
har Riksdagen röstat för dess bibehållande. Allt fler och fler torde dock
inse, att ett land såsom vårt skulle reda sig lika bra utan denna från
gamla tider kvarstående, motbjudande straffart. Särskildt har justitierådet
S. R. D. K. Olivecrona genom sitt vida berömda arbete i detta ämne gifvit,
som mig synes, en dödsstöt åt dödsstraffet i den svenska lagstiftningen.

I denna frågas tidigare skeden sökte man bland annat hämta stöd
från bibelns heliga lära för dödsstraffets berättigande. Mindre och mindre

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 32 Käft. (N:o 34.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

har man dock i senare tider åberopat detta skäl. Och om man ej blott
stannar vid en del af gamla testamentets utsagor, utan söker att äfven se
saken i nya testamentets ljus, kan man icke finna något som tvingar till
dödsstraffets försvarande. Jesu Kristi upphöjda lära synes mig icke bjuda,
att den ena människan skall i straffets tecken döda den andra.

Genom att beröfva en brottsling lifvet har man ock beröfvat honom
möjligheten att kunna bättra sig. Om än straffet såsom mången förmenar
skall hafva något af hämnd öfver sig, bör det väl väsentligen vara af en
fostrande betydelse. Den brottslige bör man söka förmå att bättra sig.
Allt bör göras för att få honom upprättad. Detta kan ju icke äga rum
med en som undergått dödsstraffet.

Men, säger man, detta straff bör finnas för att ingifva dem, som möjligen
ämna begå grofva brott, skräck och fruktan. Man statuerar exempel,
som skola hindra andra att träda in på brottets väg. Om nu detta är
ett af motiven för dödsstraffets bibehållande, måste det vara felaktigt.
Ty om den dödsdömde skall dödas, för att man skall ingifva andra skräck
och fasa, måste han ju lida för andras möjligen framträdande grofva synder
och ej allenast för sina egna. Det kan ju ej vara rätt.

För öfrigt är det ytterst ovisst, huruvida dödsstraffets hemskhet verkligen
afhåller dem, som vilja gå in på brottets bana, från att göra det.
Meningarna härom äro i allt fall delade. Skulle emellertid detta vara förhållandet,
då borde ju så stor offentlighet som möjligt gifvas åt afrättningarna.
Men detta gör man ej längre. Dessa sorgliga, offentliga stupstocksscener
höra dess bättre, hvad vårt land beträffar, till det svunna.
Och jag hoppas, att äfven dödsstraffsparagraferna, som väl kunna flyktigt
betraktas vid studiet af lagfarenhet, skola snart vara att finna i lagböcker,
som ej vidare användas vid Sveriges rikes domstolar. Det framhålles ock,
att dödsstraffet måste finnas, för att samhället eller staten skall kunna
skydda sig för de gröfsta brottslingarna. Om det vore så, att dödsstraffet
kunde verkligen skydda för det farliga brottet, kunde ju, från
den synpunkten sedt, denna straffart försvaras. Men det är ju först efter
det att de gräsliga brotten äro begångna, som straffet kommer. Och det är
väl ändå ytterst sällsynt, att en brottsling, som uttjänt näst svåraste straff,
som svensk lag påbjuder, faller i samma grofva brott, som han förut varit
straffad för. Sker det, kan det ju möjligen bero på omständigheter,
som skulle kunna vara förmildrande, om man rätteligen kände dem.

Emellertid har ju staten andra utvägar att skydda sig för här åsyftade
brottslingar än att taga deras lif.

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 3

Så anföres af försvararna af dödsstraffet, att det upptagits såsom
alternativt straff och att Konungen tillerkännes benådningsrätt. Äfven
om dödsstraffet i regel upptagits i straffskalan endast som alternativt straff,
kvarstår det dock som en möjlighet, och detta bör ej längre vara fallet.
Hvad benådningsrätten angår, är den enligt vår lag säkerligen af den ansvarsfulla
karaktär, att den, som har den, icke torde hafva något emot,
att den i detta fall fråntages honom, genom att dödsstraffet upphäfves.

Den som har benådningsrätten kan ock utsättas för en godtycklighet,
som icke verkar alldeles så bra. I en af herr C. Lindhagen år 1901
till lagutskottets utlåtande i detta ärende fogad reservation hafva omnämnts
exempel, som delvis belysa detta förhållande.

Lagens män kunna ju ock i något fall taga miste i sina domar. Då
så möjligen skett, kan det ju i vanliga fall åtminstone delvis rättas, om
felet blir uppenbart. Men har en dom fällts som orättvist beröfvat en
tilltalad lifvet, kan ju ingen rättelse ske.

Alla äro vi ock barn af vår tid, hvadan åtskilligt, som i en tid anses
i högsta grad straffvärdt, i en annan upplystare tid bedömes betydligt
annorlunda. Här är ju ock ett område, där en humanisering säkerligen
utan någon som helst fara för ett lugnt samhällslif kan åstadkommas.

I flere länder har dödsstraffet borttagits ur lagen, och i en del stater,
där dödsstraffet finnes kvar, anses det vara en så omodern straflfart, att
det sällan eller aldrig tillämpas.

Då det kan gå i dessa stater utan detta straff, bör rättsordningen
äfven hos oss icke oroas, om det borttages.»

Till de yttringar af det mänskliga samfundslifvet, som framträdt
mycket olika under olika former och grader af utveckling, hör äfven
samhällenas och folkens sätt att värna sig och sina medlemmar mot förbrytelser.
Stigande upplysning och högre kultur hafva äfven på detta område
utöfvat sina verkningar, och har sålunda i våra dagar inträdt en
viss likformighet i de civiliserade folkens uppfattning härutinnan. Ännu
fortgår dock striden mellan olika åskådningar angående de olika straffarternas
ändamålsenlighet och lämplighet. Detta gäller kanske i särskild
grad dödsstraffet, som i trots af de häftiga angrepp, hvarför det varit utsatt,
likväl kvarstår i de flesta moderna staters lagstiftningar.

Ensamt i nämnda faktum, dödsstraffets fortfarande bestånd i flertalet
länders strafflagar, torde föreligga ett bevis för en ganska utbredd insikt,
att detta straff fyller en plats i den bestående rättsordningen.

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Den förda striden angående dödsstraffets fortbestånd har haft olika
skeden. Man har i senare tid börjat alltmer erkänna, att om dödsstraffet
är nödvändigt för rättsordningens uppehållande, är därmed också dess
rättmätighet bevisad.

Gentemot den förnämsta invändningen mot dödsstraffet, att staten
icke skulle äga någon makt öfver människans sinnliga tillvaro, hvilken
icke vore henne gifven af eller genom staten, har sålunda framhållits,
att staten borde äga all den rätt i förhållande till sina medlemmar, som
statsändamålet fordrade, samt att då detta ostridigt påkallade offer af
människolif för statens värnande mot yttre fiender, borde så kunna vara
förhållandet äfven för afvärjande af angrepp mot den inre rättsordningen.
Hvad statsändamålet i hvarje fall fordrar måste naturligtvis ställas i strängt
beroende af bestående förhållanden. Likasom hvarje annan straffart bör
vara ett uttryck för ett folks och ett lands behof af olika medel att bekämpa
orätten och värna mot förbrytelser, måste detta i särskild grad
gälla de strängaste straffen och dödsstraffet. Föreligger ej ett sådant behof,
kan ej heller, synes det utskottet, ett så starkt ingrepp mot den enskilde
brottslige, som tagandet af hans lif innebär, från rättsordningens
synpunkt försvaras.

Dödsstraffets särställning såsom straff är i ögonen fallande. Intet
straff kan kraftigare mana till respekt och eftertanke. Samtidigt som
dödsstraffet säkert undanröjer ett återfall i brott, innebär det sålunda också
ett starkt afhållande moment för begående af lagöfverträdelser.

Såsom ett sista medel att uppehålla rättens och statens auktoritet är
dödsstraffet enligt utskottets förmenande fortfarande i vårt land behöfligt.
Såsom sådant torde äfven dess befintlighet i vår rätt uppbäras af ett allmänt
medvetande, som understundom äfven kan påkalla dess tillämpande.
I ett och annat fall torde dödsstraffet också kunna få karaktären af ett
utöfvande af en samhällets nödvärnsrätt mot fortsatta farliga förbrytelser,
något hvarpå exempel i vårt land äfven i senare tid förekommit.

Beträffande den af motionären äfven framhållna omständigheten, att
dödsstraffet saknar den för öfriga straffarter väsentliga egenskapen att
utgöra ett medel till den brottsliges uppfostrande och upprättande, kan
utskottet emot de nu anförda skälen för dödsstraffets bibehållande icke
finna denna omständighet af afgörande betydelse. Äfven om man utgår
från att med afseende å de brottsliga viljor, på hvilka utskottet här
syftar, någon uppfostran, som kan återbörda den brottslige åt samhället,
verkligen är möjlig, torde likväl statens plikt i sådant afseende icke

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 5

gå längre, än som är förenligt med statens straffande verksamhet öfver
hufvud och med det för statsändamålet en gång nödvändigbefunna straffet.

Hvad slutligen beträffar en äfven i modern tid icke utan fog framställd
invändning mot dödsstraffet, nämligen att, om detsamma drabbar
en oskyldig, all upprättelse är omöjlig, kan denna invändning för vårt
lands vidkommande icke tillmätas någon betydelse, detta beroende på
de särskilda garantier, som den svenska rätten uppställer vid fråga om
dödsstraffets tillämpande. I detta afseende må erinras, att dödsstraffet
hos oss, i motsats mot hvad som är förhållandet i främmande strafflagar,
aldrig stadgas absolut, utan alltid alternativt med annat straff. Dom,
hvarigenom underrätt dömt till döden, skall underställas hofrätt och hofrätts
dom Kungl. Maj:t i högsta domstolen. Uppstår tvifvel om den tilltalades
sinnesbeskaffenhet, har domstolen att inhämta sakkunnigs utlåtande
därom, något som, på sätt utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande
hemställt, vid fråga om dödsstraff synts utskottet alltid böra äga rum,
äfven om särskild anledning därtill icke yppats i målet. Hos oss gällande
bevisregler innebära därjämte en garanti mot den oskyldiges fällande, som
utlandets juryväsen i regel icke erbjuder. Slutligen har Konungen rätt att
i statsrådet på ansökan göra nåd.

De senaste årtiondenas rättsstatistik för vårt land gifver vid handen,
att de gröfsta brotten alltjämt äro i aftagande. Under de senaste tio
åren har här i landet ådömdt dödsstraff endast i tre fall gått i verkställighet.
Det är sålunda anledning hoppas, att dödsstraffets användning
hos oss skall kunna alltmer inskränkas.

På grund af hvad utskottet nu anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 mars 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 3d.

Reservation

af herr Lindhagen, med hvilken herrar Jansson i Edsbäcken och Byström
instämt:

»Frågan om dödsstraffets afskaffande är säkerligen ett sådant spörsmål,
som man ej kan göra sig af med på annat sätt än genom dess slutgiltiga
lösning. Det kommer städse tillbaka trots nedärfda straffrättsliga
föreställningars fortlefvande makt och trots nya snart åter bortdöende
läror om nyttan såsom ensam lag äfven för samhällets makt öfver individernas
lif eller död såväl på detta som till och med på andra områden.
Dödsstraffet är nämligen, man må säga hvad man vill, äfven något annat
och mera än ett straff. Inför tagandet af en människas lif skall människoanden
alltid ställa sig på ett särskildt sätt tveksam och dröjande.

Motionären har närmare utvecklat några af de grunder, som åberopas
för dödsstraffets upphäfvande. Ett ytterligare ingående på denna utdebatterade
sak kan här icke ifrågakomma. Såsom M. F. Nyström år 1901
yttrade i sin på klar och medryckande bevisföring byggda motion, skulle
anförandet af alla de skäl, som tala för dödsstraffets afskaffande, vara
detsamma som att bemöta och vederlägga alla de invändningar, som under
den mer än hundraåriga striden om dödsstraffet förts i alla kulturstater.
Då denna strid knappast lämnat något spår efter sig i lagutskottets förevarande
betänkande, kan det emellertid vara skäl något närmare framhålla,
hurusom den däremot satt djupa märken i vår lagstiftning och vår rättskipning.

År 1779 utgafs en författning om dödsstraffets afskaffande i vissa
fall och man fortgick sedan på den vägen genom flera författningar under
1830-, 1840- och 1850-talen. Yerkan häraf var påfallande. På 1750-talet afrättades i medeltal årligen 47 personer, på 1830-talet i medeltal
17 och under 1840- och 50-talen i medeltal 7 personer årligen.

De sistnämnda författningarna tillkommo under förarbetena till 1864 års
strafflag. Under dessa förarbeten uttalade man redan tidigt äfven sina tvifvelsmål
om nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande på samma gång man
i allmänhet var på det klara med, »att detta straff ej kunde inför för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 84.

nuftets och rättvisans domstol försvaras». Men för den gången stannade
man vid att dels väsentligen begränsa antalet brott, för hvilka dödsstraff
kunde ifrågakomma, och dels i dessa fall utsätta det såsom allenast ett
alternativt straff jämte lifstids straffarbete. Härigenom ansågs emellertid,
såsom justitieministern yttrade under öfverläggningarna inom ridderskapet
och adeln, »att ett stort steg vore taget till dödsstraffets afskaffande».

Det blef därefter benådningsrätten förbehållet att söka uppfostra den
allmänna meningen till att en gång kunna taga detta steg fullt ut.

I öfverensstämmelse härmed hafva också under åren 1865—1899 af
109 dödsdömde endast 11 blifvit afrättade. Af särskild betydelse har
här varit, om afgifna nådeansökningar blifvit inom högsta domstolen tillstyrkta
eller icke Af dessa elfva dödsdömde afrättades år 1866 Johan
Magnus Johansson Borg och Petter Hedin. Högsta domstolen hade afstyrkt
benådning med undantag af tre ledamöter, som tillstyrkte nåd.
Detta anmärkningsvärda förhållande, att Borg och Hedin afrättades, oaktadt
tre ledamöter i domstolen tillstyrkt nåd, berodde möjligen därpå, att
på den tiden de högre juristerna voro lifliga anhängare af dödsstraffets
afskaffande och därför åtminstone åtskilliga af dem alltid principielt reserverade
sig mot dess tillämpning. Sedan blir dock ställningen en annan.
Nästa fall inträffade 1872, då Carl Otto Andersson afrättades; alla ledamöterna
af högsta domstolen afstyrkte nåd utom justitierådet Olivecrona.
År 1876 afrättades Gustaf Adolf Eriksson Hjert och Conrad Pettersson
Tektor; endast justitierådet Olivecrona tillstyrkte nåd. Så var ock förhållandet
1879, då Anders Larsson afrättades. År 1882 afrättades Carl
Andersson Sköld och Johan Österman; alla ledamöter af högsta domstolen
afstyrkte nåd utom justitieråden Carleson och Olivecrona. År 1887 afrättades
Nils Petter^ Pettersson Hagström; alla afstyrkte nåd utom justitierådet
Olivecrona. År 1890 afrättades Anna Månsdotter i Yngsjö; högsta
domstolen afstyrkte enhälligt nåd. År 1893 afrättades Per Johan Pettersson
från Mossbo; alla afstyrkte nåd utom justitierådet Carlson. Om man
nu bland de justitieråd, som från och med 1872 yttrat sig om ofvannämnda
afslagna nådansökningar, bortser från justitierådet Olivecrona, om
hvilken man vet, att han af princip alltid reserverade sig mot dödsstraffets
tillämpning, finner man, att högsta domstolen i alla dessa fall enhälligt
eller så godt som enhälligt afstyrkt nåd.

Så kom år 1900, då af fyra dödsdömda icke mindre än tre afrättades,
nämligen Theodor Julius Sallroth, Lars Nilsson från Hörup och Johan
Filip Nordlund. Den sistnämnde, hvilken å en ångbåt föröfvat fem mord

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

jämte åtskilliga mordförsök, sökte ej nåd. För Sallroth, som var tjugu år
gammal, tillstyrkte högsta domstolen enhälligt nåd med hänsyn till hans
ungdom. Lars Nilssons nådeansökan afstyrlctes af fyra ledamöter i domstolen
men tillstyrktes af tre, bland hvilka en äfven frikänt honom från
dödsstraff. Dessa tre ledamöter åberopade, att enligt medicinska auktoriteters
utlåtande Nilsson måste antagas hafva lidit af nervsjukdom, antagligen
epilepsi, hvilken finge anses hafva utöfvat ett menligt inflytande
å hans sinnesbeskaffenhet. De Nordlundska morden inträffade natten till
den 17 maj, och den 25 maj afslogos Sallroths och Nilssons nådansökningar,
hvarefter båda under sommarens lopp afrättades; dock måste afrättningen
af Nilsson upprepade gånger uppskjutas på grund af hans
sinnesbeskaffenhet. Den ofvan framhållna uppfattningen hos 1864 års
lagstiftare att dödsstraffet bör, om ock blott småningom, afskaffas, bygger
ingalunda på den orimliga förutsättningen, att någon särdeles svår förbrytelse
ej vidare skall inträffa. En upplyst allmän mening får följaktligen
ej förlora sinnesnärvaron och släppa alla sina grundsatser därför att det
inträffar något enastående undantagsfall såsom Nordlunds ännu oförklarade
förbrytelse. Det ligger i öppen dag, att det var endast under intryck
af den afrättningsstämning, hvilken uppstod omedelbart efter Nordlunds
dåd, som statsmakten oöfverlagdt afvek från förut tillämpade principer och
trodde sig böra kräfva en förvildad tjuguårig ynglings och en tilläfventyrs
mindre tillräknelig epileptikers blod. M. F. Nyströms motion tjänade därför
på sin tid äfven såsom en hälsosam påminnelse om, att man borde slå
vakt om den rättsordning, vi ditintills tillkämpat oss.

Efter år 1900 har också utvecklingen återfallit i den normala
gången. Från och med år 1901 äro nämligen fällda inalles 5 dödsdomar
men i följd af skedd benådning har ingen af dessa gått i verkställighet.

Utskottet synes nu vilja såsom ett väsentligt skäl för dödsstraffets
bibehållande framhålla dess betydelse att kunna värna samhället mot grofva
brott. Klart är också, att, ifall obestridligen genom dödsstraffets tillämpande
förekommes en mängd svåra förbrytelser, hvilka i motsatt fall
skulle kommit till stånd, man kanske måste finna sig i bibehållandet af
en dylik barbarism. Yår egen ofvan omnämnda erfarenhet bestyrker dock
icke utskottets uppfattning, lledan det att i lagen behålla ett straff, som
väl skall utdömas, men sedan nästan aldrig tillämpas, är lindrigast sagdt
en oegentlighet. Men detta innebär därtill ett erkännande, att nämnda
straff icke behöfves för det antydda syftet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Detta är också erfarenheten från de länder, där dödsstraffet sedan
länge varit afskaffadt, såsom Italien, Holland, Rumänien, Portugal samt
åtskilliga Schweiziska kantoner och Amerikanska stater, äfvensom från
stater, där dödsstraffet ehuru kvarstående i lagen lärer afskaffats i tillämpningen,
såsom Belgien, Danmark och Finland.

Den år 1902 antagna nya norska strafflagen upptager icke heller
dödsstraffet. I motiven till lagen, författade af den bekante rättslärde
riksadvokaten B. Getz, konstateras efter en saklig utredning, att det
kan betraktas »som en af alla sakkunniga allmänt erkänd sanning», att
man efter de erfarenheter, som i olika länder gjorts på detta område,
icke behöfver frukta, att dödsstraffets afskaffande skall blifva till skada
för rättssäkerheten. Samma erfarenhet, säges det vidare, har man haft äfven
i Norge, där då på lång tid dödsstraffet ej tillämpats. Utredningen
afslutas med den förklaringen, att »en lag, som nu formligen utstryker
dödsstraffet, inför i verkligheten intet nytt utan sanktionerar allenast den
redan länge faktiskt bestående rättsordningen och bildar den naturliga
afslutningen på ett profvande, hvars gynnsamma utfall, såvidt man kan
döma af statistiska data, synes icke kunna bestridas».

Det är i själfva verket ingenting annat, som skulle inträffa äfven
hos oss, ifall man biföll motionärens förslag och därmed afslutade det
»steg till dödsstraffets afskaffande», som man sade sig hafva inslagit^ på
med antagande af vår nu gällande strafflag.

Därför hemställes:

att Riksdagen med anledning af förevarande motion
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande
frågan om dödsstraffets borttagande ur allmänna
strafflagen samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill detta öfvervägande kan föranleda.

Herrar Fahlén och Er sson hafva begärt få här antecknadt, att de
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

JBih. till Piksd. Prof. 1908. 7 Sand. 32 Höft.