Lagutskottets Utlåtande N:o 34 (Utlåtande 1906:LU34 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

X:o 34.

Ank. till Kiksd. kansli den 30 mars 1906, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående internering af alkoholister.

Lagutskottet har till behandling fått emottaga en inom Andra Kammaren
af herrar J. G. Pettersson i Södertälje, C. Wallis och E. Beckman
väckt motion, n:o 93, så lydande:

»I en vid 1903 års riksdag väckt motion (n:o 83) föreslogo undertecknade
— med instämmande af 31 ledamöter af Andra Kammaren —
att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter
verkställd utredning för Riksdagen framlägga förslag till lag i syfte att,
under iakttagande af erforderliga försiktighetsmått mot missbruk, möjliggöra
internering af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda
kuranstalter.

Lagutskottet, till hvars behandling motionen hänvisades, fann dess
syfte behjärtansvärdt och erkände frågans stora vikt; men med hänsyn till
de många olikartade omständigheter, som beträffande densamma vore att
taga under öfvervägande, förklarade utskottet sig ej kunna gå längre än
till att förorda en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i hvad mån föreskrifter
måtte kunna meddelas i fråga om internering af alkholister äfven mot
deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill
gåfve anledning, framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Bill. till Likså. Prot. 1906. 7 Samt. 33 Käft. (N:o 34). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Lagutskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren utan votering,
men afslogs af Första Kammaren med 64 röster mot 19, hvarigenom frågan
således för den riksdagen förfallit.

Yid 1905 års lagtima riksdag väckte vi ånyo motion i ämnet, i
hvilken vi hemställde, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i
hvad mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om internering af
alkoholister äfven mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt,
ifall utredningen därtill gåfve anledning, för Riksdagen framlägga förslag
i ämnet. Till stöd för sistnämnda motion — i hvilken 37 af Andra
Kammarens ledamöter instämde — anförde vi bland annat följande:

''Det har sagts, att begreppet alkoholist skulle vara sväfvande och
att vi i vår motion vid 1903 års riksdag underlåtit att gifva en definition
af samma begrepp. Härtill svaras, att af vår berörda motion torde framgå,
att vi med alkoholist förstå en sådan person, hos hvilken begäret efter
starka drycker antagit eu sjuklig karaktär samt gått så långt, att vederbörande
till följd af sin dryckenskap ej längre kan sörja för sig själf eller
är en fara för sin omgifning. På samma gång äro vi dock skyldiga att
medgifva, att bland specialisterna på detta område olika meningar så till
vida äro rådande, att en del af dem fatta begreppet alkoholist vidare än
vi gjort. Berörda omständighet torde dock fullständigt sakna betydelse
vid det förhållande, att alla sakkunniga äro ense därom att de, som i den
mening vi angifva kunna betraktas som alkoholister, äro oundgängligen i
behof af anstaltsvård.''

Vidare har såsom skäl för afslag åberopats, att förevarande sak ej
föregåtts af erforderlig utredning, och särskildt har man invändt, att det
icke skulle vara utredt, att den vård, som i vår motion föreslagits, ''den
tvungna vården’, är den lämpliga eller den lämpligaste. I anledning häraf
erinras, att alla äro ense därom att den frivilliga anstaltsbehandlingen är
att föredraga framför den tvungna. Men då det, såsom vi påvisat, ofta
inträffar, att personer, angripna af ifrågavarande sjukdom, ej själf va inse
sin olycka och af sådan orsak vägra att underkasta sig någon som helst
behandling därför, börjar man också alltmer bli ense därom, att samhället
i sitt eget intresse bör för sådant fall tillgripa tvångsinternering, dock
under iakttagande af erforderliga försiktighetsmått för undvikande af misstag.
Mot talet om att frågan ej ännu skulle ha kommit i det skick, att
Riksdagen däri kan fatta ett beslut, tillåta vi oss för öfrigt åberopa hvad
en ledamot af Första Kammaren yttrade under år 1903 års debatt i ämnet:

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

»Saken är icke mogen, heter det, saken är icke mogen ännu. Ja,
fråga dem, som stå närmast drinkarne, fråga deras hustrur och deras
familjer, om de icke ännu anse den vara mogen.»

Dock äro vi gärna villiga att medgifva, att frågan endast kan vinna
på att den erhåller ytterligare utredning utöfver den, som vi i vår föregående
motion lämnat, och därför hafva vi intet emot att Riksdagens framställning
i ämnet erhåller den försiktiga formulering, som lagutskottet
föreslog i sitt utlåtande vid 1903 års riksdag och som då antogs af Andra
Kammaren.

Mot förslaget har äfven åberopats, att en dylik lagstiftning skulle
leda till betänkliga konsekvenser i ekonomiskt afseende, i det att för lagstiftningens
effektivitet skulle erfordras upprättandet af ett stort antal
alkoholistanstalter. Detta torde så till vida vara riktigt, att en lagstiftning
i antydd riktning med nödvändighet förutsätter, att för ändamålet finnas
lämpliga anstalter till erforderligt antal, upprättade antingen af staten eller
af kommuner och enskilda, i senare fallet eventuellt tillgodosedda med
statsbidrag. Men en sådan utredning, som nu ifrågasättes, skulle naturligtvis
bringa full klarhet äfven öfver denna sida af frågan; däraf skulle
framgå, huruvida »de ekonomiska konsekvenserna» af en alkoholistlagstiftning
verkligen kunde anses så allvarsamma, att man därigenom bör låta
afskräcka sig från en eljest önskvärd lagstiftning i ämnet. Skulle så blifva
fallet, står det ju Riksdagen fritt att efter utredningens erhållande låta
frågan falla.

I alla händelser kan en begäran om utredning, »huruvida och i hvad
mån» föreskrifter om tvångsinternering af alkoholister må kunna meddelas,
ej innefatta en förbindelse att gå i författning om upprättande af
anstalter.

Slutligen har man såsom hufvudskäl mot förslaget framhållit tvångsinterneringens
vådliga följder för den personliga friheten. Häremot torde
vara tillräckligt att erinra därom, att staten har en allmänt erkänd
rätt att skydda sig och sina medlemmar mot kränkningar genom att straffa
brottslingar och internera dårar.

De grunder, på hvilka denna statens rätt hvilar, utgöra enligt välmening
äfven ett fullt tillräckligt stöd för statens befogenhet att internera
alkoholister, hvilka numera betraktas såsom i visst afseende sinnessjuka.

Då för öfrigt folk, så ytterst ömtåliga om den personliga friheten
som nordamerikaner och engelsmän, icke dragit i betänkande att stifta

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

långt gående interneringslagar, torde häri ligga ett bevis för att sådana
lagar icke sätta den verkliga fribeten i fara.

Lagutskottet hemställde om bifall till motionen, och denna hemställan
bifölls utan votering af Andra Kammaren. I Första Kammaren gaf frågan
anledning till en intressant debatt. Afslag å utskottets hemställan yrkades
af eu talare med den motiveringen, att förslaget åsyftade ett alltför betänkligt
ingrepp i den enskildes frihet samt skulle genom sina konsekvenser
medföra allt för betungande kostnader. Häremot invände en talare, att,
då nu millioner nedläggas på vårt försvar mot fienden i en, såsom han
hoppades långt aflägsen framtid, vi borde kunna använda någon jämförelsevis
ringa summa på försök att bekämpa en fiende, som redan funnes i landet
och tyvärr anställde stor förödelse. Talaren hade nämligen under mångårigt
sysslande med fattigvårdsärenden iakttagit, att i 90 fall af 100
orsaken till familjens fattigdom och elände berodde på husfaderns omåttliga
spritbegär.

En annan talare gendref bägge de skäl, som åberopats för afslagsyrkandet.
Han erinrade sålunda — gentemot talet om förslagets vådor
för den enskildes personliga frihet — att detta tal ej förtjänade afseende,
då man såsom i detta fall hade att göra med allvarligt sjuka personer,
hvilka icke genom egen kraft kunde räddas, då de icke själfva ville söka
bot. Och hvad kostnaderna för de erforderliga anstalterna beträffade,
framhöll talaren, att, när staten hade så ofantligt stora inkomster genom
försäljning af brännvin och alkoholhaltiga drycker, det vore helt naturligt,
att samhället äfven gjorde något för de olyckliga, som hemfallit under
fyllerilasten och alkohol^ ukdomarne.

En tredje talare slutligen gaf på grund af sin rika erfarenhet som
chef för fångvårdsstyrelsen ett tungt vägande förord åt motionärernas framställning.
Han framhöll bland annat följande: Årligen dömas i vårt land omkring
40,000 personer för fylleri. I våra större städer förekomme, att samma
person under samma år dömdes för fylleri ända till 3 0 gånger. Dessa fylleristraff
bestode merendels däri, att de, som skulle straffas, tillbragte några dagar i
fängelset, där de på statens bekostnad finge äta, dricka och rekreera sig.
Omkring 90 procent af de personer, som under en eller annan månad på
statens bekostnad underhållas i våra tvångsarbetsanstalter, komme dit på
grund af fylleri. Om man beräknade statens nuvarande kostnader för
drinkares underhåll i fängelser och tvångsarbetsanstalter, komme man till
en ansenlig summa. Och denna vore antagligen bättre använd, om den
nedlades på sådan asylbehandling, som i motionen föreslagits. Därjämte

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

åberopade talaren såsom sin egen den åsikt, som uttalades af de svenska
läkarnes nykterhetsförening, att, dä alkoholister ofta åro farliga för sig
själfva och sin omgifning i sådan grad, att de måste anses icke fullt tillräkneliga,
samhället måste äga rätt att internera dem likaväl som vissa
sinnessjuka.

Oaktadt det kraftiga och väl motiverade försvar, som motionen sålunda
erhöll inom Första Kammaren, afslog kammaren densamma med
65 röster mot 83, hvarigenom frågan äfven för denna riksdag förfallit.

Då vi emellertid hysa den meningen, att denna fråga är af så stor
vikt för vårt folk, att den ej får längre undanskjutsas och då intresset
för densamma synes oss vara stadt i stigande, tillåta vi oss härigenom
förnya den framställning i ämnet, som vi afgåfvo vid fjolårets riksdag.

Yi hemställa alltså, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida och i
hvad mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om internering af alkoholister
äfven mot deras vilja i för dem afsedda kuranstalter samt, ifall
utredningen därtill gifver anledning, för Riksdagen framlägga förslag till
lagstiftning i ämnet.»

I motionen hafva femtiotvå ledamöter af Andra Kammaren instämt.

Utskottet tillåter sig att till motionen foga den af motionärerna vid
1903 års riksdag lämnade redogörelse för utländsk lagstiftning i ämnet:
De yttrade:

»Lagar af nu antydt innehåll hafva redan antagits i ett flertal civiliserade
stater, och i andra står frågan om dylik lagstiftning på dagordningen.

Sålunda finnas i ett flertal af Nordamerikas Förenta stater lagar,
som medgifva internering i kuranstalter af drinkare på begäran af vederbörande
anhöriga, i vissa stater dock först efter särskild myndighets utslag.
Tiden för interneringen får i regel icke öfverstiga ett år. I Connecticut
kan drinkaren insättas i en asyl på egen eller sina släktingars begäran
utan några rättsliga formaliteter. I Georgia kan den, som af domstol
förklarats vara »vane-drinkare», på begäran af sina närmaste anhöriga
interneras i asyl. I staten New-York kunna vane-drinkare, som enligt
skriftligt intyg af två läkare och två andra trovärdiga personer förlorat
herraväldet öfver sig själfva och äro farliga, om de lämnas i frihet, af
vederbörande förvaltande myndighet interneras i en drinkareasyl för viss

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

tid, högst ett år. Andra af den nordamerikanska unionens stater tillämpa
de beträffande sinnessjuka gällande lagbestämmelser på drinkare, endast
med iakttagande af en något vaksammare kontroll från myndigheternas sida.

I Kanada kan en vane-drinkare efter rannsakning inför domstol genom
administrativ myndighets beslut interneras i ett alkoholisthem för en tid
af högst ett år. Denna åtgärd kan vidtagas på begäran af en släkting
eller en vän till drinkaren; och den, mot hvilken åtgärden ifrågasattes, är
berättigad att, om han så önskar, få vittnen hörda för att styrka obehöfligheten
af den påyrkade interneringen.

I de australiska staterna South Australia, New-Brtmswick Victoria,
New-Zeeland och New-Soutli Wales kunna drinkare på begäran af eu släkting
eller en vän och efter två läkares hörande af vederbörande administrativa
myndighet interneras för viss tid af högst ett år.

I den schweiziska kantonen S:t Galleri kunna drinkare efter legitimerad
läkares intyg genom beslut af vederbörande kommunalmyndighet
insättas i asyl, där vistelsen i regel varar 9—18 månader, men vid återfall
ännu längre. Kostnaden för asylvården bestrides, om den sjuke saknar
tillgångar, af vederbörande kommun.

Äfven i andra schweiziska kantoner hafva under de senaste åren framlagts
förslag till lagar i samma riktning som nämnda lag i S:t Gallen. Ett
af en särskild lagkommission utarbetadt förslag till strafflag för hela Schweiz
innehåller följande bestämmelser:

»Om en vane-drinkare dömes till fängelse för en tid af högst ett år,
kan domstolen efter läkares hörande låta intaga honom i en kuranstalt
för drinkare, sedan han aftjänat straffet. Domstolen bestämmer tillika, att
han skall lösgifvas ur anstalten, så snart han blifvit botad; efter två års
vistelse å anstalten skall han i alla händelser lösgifvas. Likaså kan en
vane-drinkare, som på grund af otillräkneligket blifvit frikänd af domstolen,
interneras i en drinkareanstalt.»

I England kunde enligt äldre lagstiftning drinkare endast på egen
begäran insättas på kuranstalt, och den, som anmält sig till inträde å en
sådan, ägde själf bestämma, huru länge hans vistelse där skulle räcka.
Men om han en gång förbundit sig att stanna en viss tid och sedan ville
afbryta kuren före samma tids förlopp, kunde han, om så erfordrades,
med tvång kvarhållas. Då emellertid dessa lagbestämmelser visade sig
föga ägnade att befordra en rationell alkoholist vård, blefvo de för ett par
år sedan kompletterade med en ny lag, som medgaf vederbörande administrativa
myndigheter att i asyl internera sådana drinkare, som under loppet

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 1

af tolf månader blifvit minst fyra gånger straffade för fylleri och förargelseväckande
beteende.

I Tyskland gäller sedan den 1 januari 1900 en lag. som stadgar, att
den, som till följd af dryckenskap icke förmår sköta sina angelägenheter
eller utsätter sig eller sin familj för faran af nöd eller är farlig för andras
säkerhet, kan förklaras omyndig. Då enligt ett annat lagrum de för förmynderskap
öfver minderåriga gällande föreskrifter, äfven beträffande förmyndarens
rätt och plikt att sörja för myndlingens person, skola tilllämpas
i fråga om förmynderskap för personer, som blifvit förklarade
omyndiga, anses i praxis förmyndare för en omyndig förklarad alkoholist
berättigad att äfven mot dennes vilja insätta honom på en vårdanstalt.
Verkan af denna bestämmelse försvagas emellertid i viss män af ett annat
stadgande af innehåll, att, om ansökning ingifvits om en persons omyndigketsförklarande
på grund af dryckenskap, domstolen kan låta anstå
med omyndighetsförklaringen, om det finnes utsikt, att drinkaren skall
bättra sig.

Kraftiga stämmor hafva på senaste tiden i Tyskland höjts för införandet
af en lag, som möjliggör internering af alkoholister äfven utan föregående
omyndighetsförklaring. Ej blott läkare, utan äfven jurister, bland hvilka
märkes den framstående kriminalisten von Liszt, hafva förklarat en dylik
lag nödvändig.

I Österrike, där man liksom i Nordamerikas Förenta stater helt och
hållet på statens bekostnad upprättat en större kuranstalt för alkoholister,
har af regeringen ett lagförslag framlagts, enligt hvithet drinkare skulle
kunna äfven mot sin vilja genom vederbörande administrativa myndighets
beslut interneras i statsanstalten för en tid af högst två år.

Äfven i Frankrike, där man likaledes börjat uppföra statsasyler för
alkoholister, har frågan om lagstiftning i syfte att reglera villkoren för
inträdet i asylen och utträdet därur blifvit brännande; och från läkarehåll
har med kraft betonats önskvärdheten att kunna internera alkoholister
äfven mot deras vilja.

I Belgien har samma fråga framförts från intresserade läkarekretsar,
men hittills mött ett segt motstånd från de lagstiftande myndigheternas
sida.

I Norge har år 1900 antagits en lag mot lösdrifveri, tiggeri och
dryckenskap, som bland annat stadgar, att den, som bringar sig själf
i ett tillstånd af uppenbar berusning och sålunda anträffas å allmän plats,
straffas med böter från och med 1 till och med 800 kronor samt, i händelse

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

lian tidigare under loppet af ett år varit sålunda straffad eller om han
stör allmän fred och ordning, med böter eller fängelse. Är han därjämte
hemfallen åt dryckenskap, kan allmänna åklagaren bemyndigas att inspärra
honom i en tvångsarbetsinrättning eller i godkänd kuranstalt, dock icke
utöfver 18 månader, såvida han ej förut varit inspärrad, i hvilket fall han
kan kvarhållas ända till 3 år. Den, som till följd af dryckenskap uppehåller
sig genom tiggeri eller faller fattigvården till last eller försummar
sin försörjningsskyldighet, så att hans familj kommer i nöd, eller underlåter
att erlägga ådömdt bidrag till familjs eller oäkta barns underhåll,
straffas med fängelse, samt dömes, om han är hemfallen åt dryckenskap,
till intagning i arbetshus eller kur anstalt.-»

I anslutning till denna redogörelse vill utskottet återgifva och åberopa
hvad 1905 års lagutskott anfört om de medel, gällande lagstiftning i vårt
land ställer till förfogande för att reagera mot alkoholister, samt om dessa
medels effektivitet. Utskottet yttrade:

»Väl kan stadgandet i 19 kap. 4 § ärfdabalken öppna möjlighet att
få en notorisk alkoholist omyndig förklarad, men huruvida för hans lämpliga
vård förmyndaren kan äga att tvångsvis låta intaga honom å eu vårdanstalt,
därom torde meningarna vara delade. Stadgandena i fattigvårdsförordningen
kunna föranleda därtill, att den, som tredskas att underhålla sin familj, så
att denna kommer fattigvården till last, kan å tvångsarbetsanstalt intagas,
och slutligen utsättas ju fyllerister för statens straff. Samtliga dessa medel
äro dock otillräckliga eller ändamålslösa i här förevarande fall. Mot
omyndighetsförklaring såsom medel kan invändas, att den ofta kommer
för sent, och att, äfven om förmyndaren ansåges berättigad att mot hans
vilja insätta den omyndig förklarade alkoholisten å en vårdanstalt, han
dock sannolikt skulle tveka länge, innan han vidtoge en så genomgripande
åtgärd. Otillräckligheten af denna utväg har ock allmänt i Tyskland
erkänts. Tvångsarbete är enligt vunnen erfarenhet icke möjligt att använda
å alkoholisten, om man önskar att få honom botad, och statens straffande
verksamhet mot honom torde svårligen af någon kunna förordas. Straffet
förfelar här sitt ändamål och är mera äguadt att försämra än förbättra,
då hvarje fylleriförseelse af alkoholisten blott är ett uttryck för det sjukliga
och psykiskt ofria tillstånd, hvari han befinner sig.»

De upplysningar, motionen innehåller om förevarande frågas behandling
vid 1903 och 1905 års riksdagar, torde utmärka, att denna fråga

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

är föremål för stort intresse inom Riksdagen. Den hänför sig ju ock till
ett ämne af stor vikt. Frågan om bekämpande af alkoholmissbruket och
upphäfvande, såvidt ske kan, af dess verkningar har fått en alltmer
framskjuten plats, dels på grund däraf att förhållanden inträdt, äfven i
vårt land, hvilka visat sig egnade att stegra alkoholkonsumtionen, och
dels emedan man med läkarevetenskapens framsteg fått en allt skarpare
och klarare blick för de vådliga följderna af omåttlighet i berörda afseende
och allt strängare uppfattning af hvad som bör bedömas såsom omåttlighet.
Med ofvanberörda förhållanden afser utskottet särskild! dem, som stå i
samband med storindustriens utveckling. Erfarenheten från alla industriländer
gifver nämligen vid handen, att med industriens utvidgning följt
ökad alkoholförbrukning, beroende på eu mångfald omständigheter, hvilkas
menliga inflytande kan motverkas endast genom ett vidtomfattande socialt
arbete, afseende att skapa bättre bostadsförhållanden, bättre betingelser för
yrkesutöfningen, särskild! i sanitärt hänseende, högre upplysning och i
allmänhet mer gynnsamma lefnadsvillkor, äfvensom att befordra nykterhetsrörelsen
samt ordna försäljningen af alkoholhaltiga drycker på ett sätt,
som är ägnadt att minska förbrukningen eller åtminstone förekomma
stegrad förbrukning m. m.

Huru kraftigt detta sociala arbete än må bedrifvas, torde man likväl
allt framgent eller åtminstone för en ännu ej öfverskådlig tid hafva att
räkna med fall, i hvilka omåttlig alkoholkonsumtion bragt konsumenten
till ett sådant tillstånd, att han kan kallas alkoholist i den mening, motionärerna
inlägga i detta ord, i fråga hvarom utskottet tillåter sig hänvisa
till motionen. I vårt land torde antalet alkoholister vara högst betydligt.
Att söka återföra dylika sjuklingar till hälsa är tydligen ur både humanitär
och nationalekonomisk synpunkt en uppgift af utomordentlig betydelse.
Man återbördar, om den löses, till samhället individer, hvilka eljest skulle i
både andligt och lekamligt afseende hjälplöst förfallit. Till arbete oförmögne
blifva åter arbetsföra. Hem, som nedbrutits, återupprättas. Eljest erforderliga
fattigvårdskostnader undvikas, och utgifterna för hospital och fångvårdsanstalter,
till hvilka inrättningar nu så många alkoholister komma,
torde kunna nedbringas. Då man bedömer betydelsen af här ifrågavarande
kurativa verksamhet, har man att ihågkomma, att den sjuklighet, som
frambringas genom missbruk af alkohol, kan vara ärftlig, och att på
grund häraf de skadliga verkningar, som kunna inträda af en enda persons
alkoholism, knappast låta sig öfverblicka.

'' Bih. till liiksd. Prof. 1906. 7 Sami 33 Häft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Det verksammaste medel för botande af alkoholism, som läkarevetenskapen
känner, är systematisk vård å för ändamålet särskildt inrättade
anstalter. Å dessa äro patienterna afstängda från all tillgång till alkohol.
De anstalter, vid hvilka man vunnit de bästa resultaten (t. ex. Ellicon i
Schweiz) äro icke ordnade såsom vanliga sjukhem, utan såsom anstalter,
där patienterna såvidt möjligt sysselsättas med kroppsarbete i det fria,
en sorts isolerade arbetarekolonier. Eu vanlig arbetsinrättning, som erbjuder
sådant arbete, gör emellertid icke till fyllest, bland annat emedan en efter
läkares anvisning fullt individualiserad behandling i fråga om arbete, diet
med mera där icke kan genomföras. Yården å dylika kuranstalter har
enligt sakkunnig uppgift visat förvånande goda verkningar. Enligt statistik
från de länder, där man har den största erfarenheten i ämnet, lära af de
å anstalten intagna ungefär en tredjedel blifva botade och en tredjedel
förbättrade. Återstoden består af sådana, hvilka icke förbättrats eller om
hvilka upplysning i detta hänseende icke vunnits. Å anstalter, där man
företrädesvis intagit personer i sjukdomens tidigaste stadium, i lxvilket den
är lättast botad, hafva vunnits än gynnsammare resultat.

Erfarenheten har emellertid gifvit vid handen, att, hur verksamt
medlet i fråga än visat sig, alkoholister endast undantagsvis besluta sig för
att anlita detsamma och än mera sällan äro ståndaktiga nog att tillräckligt
länge begagna det. Häremot gifves ej annat korrektiv än tvångs internering.

Angående frågan, huruvida tvångsinternering öfver hufvud låter
principiellt försvara sig, vill utskottet senare i framställningen yttra sig.
Det torde emellertid vara uppenbart, att den icke utan äfventyrande af
allmän rättssäkerhet i fråga om den personliga friheten kan tillämpas i alla
de fall, då intagning å anstalt visat sina bästa verkningar, nämligen å
sådana till dryckenskap förfallna personer, som ännu måste anses psykiskt
fria och således ej göra skäl för benämningen alkoholister enligt motionärernas
bestämning af begreppet. Det är vidare, såsom motionärerna
äfven synas vidgå, både möjligt och sannolikt, att eu påtvungen kur,
om omständigheterna i öfrigt äro lika, icke har fullt så goda verkningar
som en frivilligt undergången. Men då man bedömer betydelsen af en
lagstiftning, som gör tvångsinternering under vissa förutsättningar möjlig
och lämplig, har man att taga hänsyn därtill, att tillvaron af en dylik
lagstiftning måste förmå många att frivilligt underkasta sig anstaltsvård
af fruktan för en möjligen väntande tvångsinternering. Tydligen förstärkas
lagens verkningar i detta afseende, om — hvartill ej saknas anledning
den tvungna kuren utsträckes längre tid än den frivilliga. Ej heller får

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

man förbise, att äfven i de fall, då tvångsinternering icke leder till patientens
förbättrande, den i annat afseende kan hafva en synnerligen stor
betydelse. Därigenom att en alkoholists familj för en tid, låt vara öfvergående,
befrias från all beröring med denne, kan mycket vinnas. Förhållandena
i hemmet kunna under tiden ordnas, med eller utan fattigvårdsmyndighetens
hjälp, och när alkoholisten en gång återvänder från anstalten,
har hemmet större motståndskraft mot hans inflytelser. I hvarje större
stadssamhälle förekommer ett antal individer, som på grund af alkoholism
äro oförmögna till arbete, men med frånseende häraf uppfylla förutsättningarne
för tillämpning å dem af påföljd för lösdrifveri. Gentemot dessa
stå myndigheterna hos oss nu alldeles maktlösa. De anhållas den ena
gången efter den andra vanligen i följd af fylleri eller bettleri, men kunna
icke dömas till tvångsarbete eller kvarhållas å försörjningsinrättning. De
fortsätta därför ett lif, som, om de vore arbetsföra, skulle ådraga dem
tvångsarbete. Funnes tillfälle att för alkoholism internera dylika individer,
hvilket ju borde ske i särskilda för dem afsedda alkoholistanstalter, kunde
möjligen en del af dem förbättras, och samhället vore i hvarje fall fölen
tid befriadt från de faror, besvär och obehag, som de förorsaka, då de
äro lämnade i frihet.

Enligt utskottets mening finnes alltså all anledning att vidtaga åtgärder
för internering af alkoholister. Från principiell synpunkt har emellertid
framhållits, att tvångsinternering icke skulle stå väl till sammans med det
mått af personlig frihet, som rättsmedvetandet krafvel- för individen. Motionärerna
hafva häremot erinrat, hurusom staten hade en allmänt erkänd rätt
att skydda sig och sina medlemmar mot kränkningar genom att straffa
brottslingar och internera dårar, samt såsom sin åsikt anfört, att de grunder,
på hvilka denna statens rätt hvilade, äfven vore ett fullt tillräckligt stöd
för statens befogenhet att internera alkoholister. Då sådana personer, som
af motionärerna benämnas alkoholister, äro psykiskt ofria, i visst afseende
sinnessjuke, delar utskottet den af motionärerna anförda åsikt. Lagstiftningens
genomförande förutsätter emellertid stor varsamhet, och att förfarandet
vid besluts meddelande om internering kan ordnas så, att personer,
som förfallit till missbruk af alkohol, men ännu ej förlorat sin viljefrihet
i berörda afseende, icke utsättas för faran att förväxlas med sådana sjuklingar,
hvarom här är fråga, och det därmed förenade äfventyret af tvångsinternering.
Det synes emellertid utskottet kunna antagas, att en i berörda
afseende tillfredsställande ordning låter sig genomföra utan äfventyrare
af lagstiftningens effektivitet. Frågans lösning är emellertid förenad

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

med icke ringa svårighet, och först en fullständigare utredning än den,
som inom utskottet kunnat komma detta spörsmål till del, torde kunna
leda till klarhet om hvilka former förfarandet bör iklädas.

En lagstiftning om internering torde komma att företrädesvis beröra
den fattigare befolkningen. Obenägenheten att söka inträde å anstalt eller,
om man lyckats öfvertala patienten härtill, böjelsen att i förtid afbryta
kuren torde hafva visat sig svårare att öfvervinna hos alkoholister af
denna klass. Olägenheten för en familj att inom sig hysa en alkoholist
är ock gifvetvis större i ett fattigt hem än i ett burget. I det förra kan
han mer än i det senare inverka störande på hemmets hushållning, och
det trängre utrymmet utsätter de öfriga familjemedlemmarne för faror och
o trefnad, som de i en rymligare bostad i viss mån kunnat undvika. Sammanställas
dessa omständigheter med det förut påpekade förhållandet, att
en viktig del af den fattigare befolkningen, nämligen industriarbetarne,
visat sig vara utsatt för en särskildt stor fara för alkoholism, framstår
stiftandet af en lag om internering af alkoholister såsom ett led i sträfvandena
för förbättring af den fattigare befolkningens villkor.

Till sist uppställer sig frågan om konsekvenserna i ekonomiskt afseende
af den ifrågasatta lagstiftningen, som ju betingar inrättandet af anstalter
för alkoholister. Enligt utskottets mening behöfver lagstiftning i ämnet
ej omedelbart föranleda till upprättandet genom statens eller obligatoriskt
genom kommuns försorg af erforderligt antal dylika anstalter. Fastmer
synes inrättandet af anstalter böra öfverlämnas åt det enskilda initiativet,
hvilket vi ju hafva att tacka för våra redan befintliga alkoholisthem:
Sans Souci vid Uppsala, Stockholms alkoholisthem Eolshäll, Furunäs i
Småland och ett par andra. I länder, där i en eller annan form tillfälle
är beredt till tvångsinternering af alkoholister, har det enskilda initiativet
på detta område visat sig synnerligen fruktsamt. Man torde, särskildt om
statsunderstöd ställes i utsikt, kunna antaga, att landsting och stadsfullmäktige
i städer, som ej i landsting deltaga, af enskildt initiativ, såsom skett
bland annat i fråga om anstalter för sinnesslöa, efter hand frivilligt anordna
anstalter för ändamålet. Alkoholisthemmens betydelse från allmän synpunkt
är så stor, att de synas böra få påräkna statsunderstöd. För ändamålet
erforderliga medel torde erbjuda sig därigenom att, enligt förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905, ett belopp,
motsvarande Yioo af samtliga afgifter och vinstmedel för riket, skola afsättas
för att användas till främjande af nykterheten och motarbetande af
dryckenskapens följder. I fråga om formen för understödet synes böra

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

tagas i öfvervägande, huruvida ej detsamma bör utgå med visst belopp för
hvarje patient, såsom sker beträffande anstalter för sinnesslöa och döfstumma.

I fråga om de ekonomiska synpunkterna vill utskottet vidare anföra,
att erfarenhet från utlandet visar, att kostnaderna för anstalternas inrättande
och underhåll kunna stanna vid oväntadt små belopp, om blott
tillbörlig enkelhet iakttages och patienternas arbetskraft på förståndigt
sätt utnyttjas. Såsom bidrag till underhållet skulle naturligen afgifter
upptagas af patienterna eller af vederbörande fattigvårdssamhällen, och
kunde möjligen därvid afgifterna för de mera burgna patienterna bestämmas
till belopp, som ej blott betäckte kostnaderna för dessa patienters
vård, utan lämnade något öfverskott till betryggande af anstaltens ekonomi.

Yid bedömande af kostnadsfrågan bör man ock hålla i minnet vissa
omständigheter, som förut i annat sammanhang framhållits. Ivommunerna
torde hafva anledning till offervillighet för främjande af alkoholisters
botande på grund af den utsikt, som härigenom öppnas att minska den
framtida fattig vårdstungan. Statens utgifter för ändamålet torde åtminstone
till en del komma att uppvägas, därigenom att statens kostnader för fångvård
och hospitalsväsen uppenbart reduceras genom ett framgångsrikt arbete
i bär förevarande hänseende.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med bifall till motionen, måtte i
skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t
ville låta verkställa utredning, huruvida och i hvad
mån föreskrifter må kunna meddelas i fråga om internering
af alkoholister äfven mot deras vilja i för dem
afsedda kuranstalter samt, ifall utredningen därtill
gifver anledning, för Riksdagen framlägga förslag till
lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 30 mars 1906,

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herrar Lindman och Lindhagen hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet, och herr
Andersson, att han ej deltagit i den slutliga handläggningen däraf.

Bih. till Likså. Prof. 1906. 7 Samt. 33 Häft.