Lagutskottets Utlåtande N:o 34

Utlåtande 1903:LU34

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

I

5T:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 5 mars 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i
vissa delar af rättegångsbalkm m. m.

Lagutskottet har fått till sig hänvisad en inom Andra Kammaren
vackt motion, n:o 8, hvari herr O. W. Redelius föreslagit, att Riksdagen
måtte för sin del antaga vid motionen fogade förslag till

Ro) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt

G:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899
om handräckning åt utländsk domstol.

Hufvudsakligen samma lagändringar hafva ifrågasatts uti en af herr
C. Lindhagen inom nämnda kammare väckt motion, n:o 12, hvilken likaledes
blifvit till lagutskottet öfverlämnad.

Till gemensam behandling med den fråga, som genom dessa motioner
upptagits, har utskottet förehaft två inom samma kammare viickta, till
Bih. till Riksd. Rrot. 1903. 7 Sami. 28 Höft. (N:o 34). 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

utskottet jämväl häriskjutna motioner, den ena, n:o 42, af herr G. Lindgren
i Islingby, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utbytande af ed mot
en på tro och heder afgifven förklaring, och den andra, n:o 122, af herr
H. A. Segerdahl, angående lydelsen af vittnesed m. m.

Herr Redelius har till stöd för sitt förslag hänvisat till den behandling,
för hvilken förevarande ämnen vid nästlidet års riksdag utgjorde
föremål.

Herr Lindhagen har anfört:

»Af Kungl. Maj:t förelädes sistlidne Riksdag ett lagförslag, innehållande
bestämmelser om bevisning inför rätta m. in.

Inom Riksdagen blef man enig därom, att detta förslag var gagneligt
och därför borde antagas. Men det föll ändock af den anledningen,
att mellan kamrarne yppades olika meningar, huruvida med förslaget
borde sammanbindas en lagändring i syfte att utvidga häradsnämndens
domsrätt så att rättens utslag skulle affattas i enlighet med den mening,
hvarom minst fyra femtedelar af nämnden var ense.

Det låter sig emellertid icke försvaras att nu låta frågan falla på
detta sätt. Långa tiders arbeten på förbättringar i rättegångsväsendet böra
väl ej lämnas alldeles ofruktbara och resultatlösa. Det förenämnda lagförslaget
fyllde just ett stort praktiskt behof, och från alla håll med insikt
och erfarenhet i ämnet beklagas nu, att en i många stycken så nyttig
lagstiftning ej kunnat komma till stånd.

Den ifrågasatta utvidgningen af nämndens domsrätt förefaller mig
visserligen icke vara oundgängligen betingad särskildt af det förutnämnda
lagförslaget, som, utan att ändra något i gällande rättegångsförandes hufvudgrunder,
har sin väsentliga betydelse i att det fyller luckor samt meddelar
bestämmelser uti ämnen, där man nu sväfvar i ovisshet eller är
hänvisad till godtycke. Men det kan under hvarje förhållande icke anses
annat än billigt och riktigt att inrymma nämnden större befogenhet vid
doms fällande, då dess nuvarande domsrätt genom fordran på enhällighet
måste blifva i det närmaste illusorisk. Att å andra sidan en så bepröfvad
och värderad institution som nämnden, hvilken dessutom handlar under
domareansvar, genom den nu ifrågasatta måttliga utvidgningen af dess
domsrätt skulle äfventyra rättssäkerheten, är en farhåga, som måste betecknas
såsom i hög grad konstruerad.»

Lagutskottets "Utlåtande N:o 34.

3

Herr Lindgrens motion ilr af följande lydelse:

»Gång efter annan under tidens lopp har edsfrågan varit föremål för
den lagstiftande församlingens öfverläggningar och beslut.

Resultatet däraf har också blifvit, att edsformulären undergått förändring
och en del eder, hvilka ansetts såsom tvångs- eller öfverflödseder,
blifvit afskaffade.

Men då, oaktadt de åtgärder som i detta afseende blifvit vidtagna,
det visat sig, att vid lagskipningen uti vårt land, äfven på senare tider,
förekommit ganska inånga fall, att personer, som varit uppfordrade att
aflägga ed, vägrat aflägga sådan, torde det kanske icke få anses såsom
alldeles obehöflig!, att de lagstiftande makterna ännu en gång toge en
sådan fråga under ompröfning, och om en sådan vägran befunnes berättigad
och skäl för öfrigt för inskränkning i föreskrifterna i fråga om edgång
förefinnas, torde det äfven vara af behofvet påkalladt att vidtaga ändring
af lagbestämmelserna härutinnan.

Så vidt till min kännedom kommit, hafva skälen för vägran att aflägga
ed varit af två alldeles motsatta slag.

En del har vägrat att aflägga ed på grund af sin religiösa tro och
uppfattning om eden, och andra hafva vägrat därför, att de icke trott
hvarken på den Gud eller det evangelium, vid hvilka de blifvit uppfordrade
att svärja, och följaktligen icke såge någon betydelse uti eden.

Det torde nog få anses klart, att särskilt de personer, som på grund
af sin religiösa öfvertygelse finna sig förhindrade att aflägga ed, sorgfälligt
undvika hvarje orsak, som kan föranleda edgång, men det oaktadt kunna
dock sådana omständigheter inträffa, att man icke kan undvika att iråka
ett sådant förhållande.

Man kan ju alldeles ofrivilligt blifva vittne till en sak, som sedan
blir föremål för domstols pröfning, och i anledning däraf instämmas som
vittne och uppfordras att aflägga vittnesed.

Hyser nu vittnet betänkligheter mot edens afläggande, men icke tillhör
främmande trosbekännare af sådan lära, som icke tillstädjer afläggande
af ed, och på grund däraf möjligen kan vinna befrielse från edgången, så
kan visserligen den möjligheten förefinnas, att vittnet, på grund af bestämmelserna
i rättegångsbalken 17 kap. 17 § kan undkomma eden, i händelse
båda parterna godkänna vittnesmålet utan edgång, om målet för öfrigt
icke är af den beskaffenhet, att edgång är nödvändig. Men om detta icke
är händelsen, kan vittnet svårligen undkomma att aflägga ed, utan torde
kunna rent af tvingas därtill.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Härpå skulle kunna anföras åtskilliga exempel, men jag skall endast
tillåta mig att anföra ett. (Mars 1884) Jungfru Tilda Sjöbring i Nässjö,
inkallad att vittna vid rådstufvurätten, förklarade sig ej vilja aflägga ed på
grund af ^Tesu ord: »I skolen alls icke svärja» — hon ville ändå tala
sanning. ^Ålades vid 25 kronors vite att gå eden, men utan resultat.
Dömdes åter till 100 kronors vite; samma påföljd. Därpå följde 200 kronors
vite; — hjälpte icke ändå. Nu dömdes hon att träda i fängelse,
tills hon ville ga eden, mot hvilket beslut hon fick 20 dagars klagotid.

De skäl, hvarpå de, som af religiös öfvertygelse finna sig förhindrade
att aflägga ed, grunda sin uppfattning, äro naturligtvis nya testamentets
utsagor i detta ämne, och de hufvudsakligaste af dessa lära, enligt hvad
till min kännedom kommit, vara föreskrifterna i Matt. 5: 33—36 och
Jak. 5: 12.

På det första angifna stället heter det:

»Åter hafven I hört, att det är sagdt till de gamla: ’Du skall icke
svärja falskt, utan du skall gälda Herren dina eder. Men jag säger eder,
att I skolen alls icke svärja, hvarken vid himmelen, ty han är Guds tron,
eller vid jorden, ty hon är hans fotapall, eller vid Jerusalem, ty det är
den store konungens stad. Ej heller må du svärja vid ditt hufvud, ty
du förmår icke göra ett enda hår hvitt eller svart.''»

Och på det sist angifna stället heter det:

»Men framför allt, mina bröder, svärjen icke, hvarken vid himmelen
eller vid jorden, eller någon annan ed, utan edert ’ja’ vare ’ja’ och edert
nej vare ’nej’, på det I icke mån falla under dom.»

Hvilka tankar, som helst man än må hysa i edsfrågan, måste man
nog medgifva, att de anförda citaten innehålla tunga skäl för den uppfattningen,
att allt slags ed och allt slags svärjande förbjudes, och om så
är förhållandet, synes det mig orimligt, att personer, som hysa sådan vördnad
för dylika föreskrifter, att de i följd däraf finna sig förhindrade att
aflägga ed, skola kunna genom lagbestämmelser tvingas att aflägga sådan.

Beträffande edsformulären förefaller det märkvärdigt, att man valt
föremålen »Gud och hans heliga evangelium» att svärja vid.

Särskildt med fäst afseende därpå, att det är föreskrifvet för jude att
vid edgång svärja vid »Gud och hans heliga lag», kan jag icke förstå annat,
än att med »Guds heliga evangelium» åsyftas nya testamentets skrifter,
men. då dessa skrifter, hvarur ett par citat äro anförda, helt och hållet
förbjuda allt slags svärjande, förefalla de angifna föremålen såsom i högsta
grad olämpliga att svärja vid.

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Det förefaller äfven underbart, hur »själasörjare», då så påfordras, skola
kunna med »Guds heliga evangelium» undervisa om edens vikt och betydelse,
då detta evangelium, såsom nyss är antydt, förbjuder allt slags ed
och allt slags svärjande.

Hvad slutorden, »Så sant mig Gud hjälpe till lif och själ», beträffar,
kan jag icke riktigt förstå, hvad de egentligen skola innebära. Det förefaller
sa, som vore de uttryck af förvissning eller kanske önskan, att Gud
skulle hjälpa till lif och själ; men vare sig att de skola betyda det ena
eller andra, förefalla de säkert för mången motbjudande och för den religiösa
känslan sårande att i det ifrågavarande ändamålet uttala.

Beträffande sådana personer, som förklara sig icke hysa någon vördnad
för de skrifter, som i edsformulären kallas »Guds heliga evangelium» eller
den Gud, som dessa skrifter beskrifva, förefaller det äfven olämpligt, att
de måste aflägga ed.

Under sådant förhållande kan man väl icke gärna tänka sig, att svärjandet
vid »Gud och hans heliga evangelium» skulle kunna åstadkomma
det med eden åsyftade ändamålet.

Det torde heller icke bidraga att ingifva respekt för eden, då sådana
personer, likaväl som hvilken annan som helst, som det behagar, kan
öfvertyga sig om, att lagens bestämmelser i fråga om ed och föreskrifterna
i »Guds heliga evangelium», vid hvilket man svär, stå i så uppenbar strid
till hvarandra såsom t. ex.

»Yittnen skola — — — — — — -— — — — — — denna ed,
med hand å bok, svärja»

»det är sagdt till de gamla: ’Du skall icke svärja falskt,----

-------Men jag säger eder, att I skolen alls icke svärja.’»

För min del är jag öfvertygad, att, i fråga om vittnesmål under sist
angifna förhållande, den vittnande talar lika mycket eller lika litet sanning
vare sig man svär eller icke. De faktorer, som i detta afseende, såväl som
i allmänhet, hufvudsakligen torde vara bestämmande för ett mer eller
mindre sanningsenligt vittnesmål, äro nog den grad af sannings- och hederskänsla
den vittnande äger samt den respekt man hyser för strafflagens
bestämmelser i fråga om falskt vittnesbörd.

Jag anser sålunda för min del, att eden är olämplig, såväl för dem,
som hysa vördnad för »Guds heliga evangelium», som ock för dem, som
icke hysa sådan vördnad.

Det skulle kanske äfven, på grund af det anförda, kunna ifrågasättas,

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

huruvida i det hela taget det kan anses lämpligt, att någon bestämmelse
i gällande lag i fråga om afläggande af ed borde förefinnas.

För min del tror jag icke, att någon synnerlig fara eller olägenhet
skulle uppstå, om man borttoge hvarje sådan bestämmelse och i dess ställe
föreskrefves afgifvande af en förbindelse eller förklaring på tro och heder.
I fråga om värjemålsed synes dock annan lämpligt bindande form böra väljas.

Då samma straffbestämmelser för missbruk af en sådan afgifven förbindelse
eller förklaring som för missbruk af eden bibehållas oförändrade,
synes det mig, som att man icke hade större anledning att befara missbruk
af ifrågavarande åtgärd, än hvad nu är händelsen i fråga om eden.

Jag tilltror mig dock icke äga förmåga att formulera ifrågavarande
förbindelser eller förklaringar, men jag är öfvertygad, att, om afseende
fästes vid min motion, Kungl. Maj:t och Riksdagen nog skola finna lämpliga
föreskrifter i det afseende!.

Beträffande vittnesmål har jag dock tänkt mig, att — särskildt med
fäst afseende därpå, att vittne möjligen kan befinna sig i fullkomlig okunnighet
om det straff, som kan följa af ett falskt vittnesmål — i stället
för en erinran om edens vikt och betydelse, den vittnande borde erhålla
en erinran om strafflagens bestämmelser i fråga om falskt vittnesbörd.
Det skulle för sådant ändamål kanske kunna anses lämpligt, att 13 kap.
1 § strafflagen, hvilket lagrums ordalag måste undergå förändring, i händelse
nu gällande vittnesed utbytes mot den föreslagna förklaringen, af
domaren uppläses för vittnet före vittnesmålet afläggande.

Då jag i min motion hufvudsakligen berört vittneseden, beror detta
förhållande därpå, att jag på grund af anförda skäl anser, att vittneseden
i främsta rummet borde borttagas, men jag vill därjämte tydligt hafva
uttalat, att jag för min del anser, att alla lagbestämmelser i fråga om
afläggande af ed borde afskaffas. På grund af det anförda får jag vördsamt
hemställa, att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida eller i hvad
mån bestämmelserna om afläggande af ed må kunna ur gällande lag borttagas
och ersättas med en på tro och heder afgifven förbindelse eller
förklaring, samt för Riksdagen framlägga det förslag, som af en sådan
åtgärd kan föranledas.»

Herr Segerdahl har i sin motion yttrat följande:

»I två vid denna riksdag af herrar Redelius och Lindhagen väckta
motioner (Andra Kammaren n:is 8 och 12) föreslås ändring i, bland annat,

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

7

17 kap. rättegångsbalken. Uti dessa förslag är dock icke någon ändring
ifrågasatt i vittnesedens nuvarande lydelse eller i ordningen för denna
eds upptagande. Då likväl en af undertecknad vid sistlidne riksdag väckt
motion i denna fråga ledde till, att lagutskottet föreslog en skrifvelse till
Kungl. Maj:t och att Andra Kammaren godkände detta skrifvelseförslag,
för hvilket äfven en afsevärd minoritet i Första Kammaren, endast med
10 röster understigande majoriteten, röstade, finner jag mig föranlåten att
nu ånyo upptaga frågan.

Då den nuvarande vittneseden till följd af sin ålderdomliga och i
språkligt hänseende delvis felaktiga lydelse är för allmänheten svårbegriplig,
hvaraf vid edens afläggande uppstå missförstånd osh felsägningar, som
störa den högtidlighet, hvilken bör vara förknippad med en sådan akt;

då de begagnade slutorden äro för mången synnerligen stötande och
Kungl. Maj:t af den anledningen efter hemställan från Riksdagen redan
för länge sedan föreslagit deras utbytande mot andra;

då det från rättssäkerhetens synpunkt är önskligt, att hvarje vittne
må särskildt för sig aflägga eden, i följd hvaraf eden bör göras så kort,
att detta må kunna ske utan nämnvärd tidsutdräkt;

och då från flera håll till mig uttalats sympatier för ett af mig uti
motiveringen till min ofvannämnda motion uppställdt, efter engelskt mönster
bildadt edsformulär,

anhåller jag, med åberopande i öfrigt af hvad uti samma motion
(Andra Kammaren n:o 166) anförts, att få hemställa, att nedannämnda
stadganden i 17 kap. rättegångsbalken måtte, i stället för den af herrar
Redelius och Lindhagen föreslagna lydelsen, erhålla följande lydelse:

§ 14. Första stycket.

Förrän vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,
aflägga denna ed: »Jag skall i mitt vittnesmål säga sanningen, hela sanningen
och intet annat än sanningen. Detta svär jag inför Gud den allvetande
och allsmäktige.»

§ 17. Första stycket.

Äro vittnen flera, skola de hvar för sig aflägga ed och särskildt höras.
Edgången skall ske omedelbart före vittnets hörande. Ej bör under
förhör med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

s

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

§ 52. Första stycket.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar» och afslutas
med denna försäkran: »Detta svär jag inför Gild den allvetande
och allsmäktige.»

§ 59. Tredje stycket.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är främmande
trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, därom är särskild!
stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke kristen
lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.»

Förslag till ändrade lagbestämmelser angående bevisning inför rätta
hafva förut vid flera särskilda tillfällen varit föremål för Riksdagens
pröfning.

Sedan nya lagberedningen enligt erhållet uppdrag utarbetat förslag
till lag angående bevisning inför rätta jämte därmed sammanhängande
författningar, aflat Kungl. Maj:t till 1893 års Riksdag proposition i ämnet.
Lagutskottet, dit propositionen hänvisades, tillstyrkte antagande af densamma
med vissa ändringar, och blef denna hemställan bifallen af Första
Kammaren, hvaremot Andra Kammaren afslog såväl utskottets hemställan
som samtliga i propositionen innefattade lagförslag.

Efter det frågan alltså för den gången förfallit, väcktes redan vid
nästföljande års riksdag flera motioner, åsyftande införande i lagstiftningen
af vissa delar utaf det i förberörda proposition innehållna lagförslag angående
bevisning inför rätta, hvarjämte i sammanhang därmed framlades
förslag om, bland annat, ändrade bestämmelser rörande nämndens befogenhet.
I anledning af dessa framställningar aflat Riksdagen på lagutskottets
tillstyrkan skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att förslag
till lag angående bevisning inför rätta måtte ånyo framläggas för
Riksdagen.

På grund häraf uppgjordes inom justitiedepartementet nytt förslag
till lag i ämnet, i vissa afseenden skiljaktigt från det af 1893 års lagutskott
tillstyrkta, och blefvo genom proposition till 1897 års Riksdag

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 9

detta förslag äfvensom därmed sammanhängande lagförslag förelagda
Riksdagen. Äfven denna gång förordade lagutskottet i hufvudsak bifall
till propositionen, och godkändes utskottets hemställan af Första Kammaren,
men blefvo de i ämnet framställda förslag utaf Andra Kammaren
förkastade.

Därefter anhöll Riksdagen i skrifvelse den 28 april 1898, att Kungl.
Maj:t täcktes lata utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till skärpta
ansvarsbestämmelser för vittnens utevaro från domstol. Riksdagen framhöll
därvid tillika, att i samband med dylik skärpning borde, till förebyggande
af alltför stora olägenheter af vittnespliktens fullgörande, vidtagas
åtskilliga andra förändringar i gällande bestämmelser angående
vittnesbevisnings förebringande.

Vid anmälan i statsrådet af denna Riksdagens skrifvelse anförde vederbörande
departementschef, att, då hvad sålunda blifvit af Riksdagen
ifrågasatt stode i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadgan
den i ofvannämnda, år 1897 framlagda proposition, den omständigheten,
att alltså vissa af de frågor, som i propositionen berördes, åter bragts
å bane, syntes gifva anledning att öfverväga, huruvida icke ämnet i sin
helhet kunde tagas under förnyad handläggning.

Efter det förslaget senast förevar till behandling, hade emellertid,
enligt hvad departementschefen vidare yttrade, vissa andra viktiga delar
af processlagstiftningen — nämligen frågorna om stämning, om invändningar
i rättegång och om fullföljd af talan i högre rätt — blifvit föremål
för revision; och hade därvid i afseende å de nya bestämmelsernas
yttre ^form och uppställning funnits lämpligt att låta desamma ingå i
rättegångsbalken i stället för de äldre stadganden, som af dem ersatts.
Med hänsyn härtill syntes det önskvärdt, att jämväl den nya lagstiftningen
angående bevisning — i stället för att, såsom enligt de tidigare förslagen,
erhålla formen af en från rättegångsbalken fristående lag — införlifvades
med sagda balk, där den i sådant fall borde inrymmas i 17 kapitlet.

Nämnda kapitel innehölle emellertid för närvarande, utom lagstadganden
om . bevisning, jämväl vissa föreskrifter angående ett helt annat
ämne, nämligen om förnyadt upptagande af brottmål, som af domstol
afgjorts. Vid omarbetande af kapitlet syntes man alltså ej kunna undgå
att till granskning upptaga äfven dessa bestämmelser; och enär desamma
till sitt innehåll stode i närmaste samband med de i rättegångsbalkens
31 kap. gifna stadganden om återställande af försutten tid och återbrytande
af laga kraft ägande dom, samt dessa stadganden måste anses föråldrade
llih. till Riksd. Frot. 1903. 7 Sand. 28 Raft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

och delvis komna ur bruk, hade en revision jämväl af 31 kapitlet ansetts
i detta sammanhang böra företagas, därvid de af lagkommittén och äldre
lagberedningen äfvensom af nya lagberedningen i dess s. k. principbetänkande
afgifna förslag funnits kunna tjäna till hufvudsaklig ledning.

Genom proposition nästlidet år framlades därefter för Riksdagen förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, till lag om
ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken, till lag om ändring i 14 kap.
jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse af 49 §
utsökningslagen samt till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den
6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol.

I anledning af propositionen väcktes inom Andra Kammaren två
särskilda motioner, den ena angående utsträckande af befogenheten för
häradsnämnd vid fällande af dom och den andra, af herr Segerdahl, afseende,
bland annat, vissa förändringar i de genom propositionen föreslagna
bestämmelserna om eds afläggande och innehåll, i hufvudsakligen samma
syfte, som hans nu föreliggande motion utvisar.

Lagutskottet, som i dessa ärenden afgaf gemensamt utlåtande, n:o 31,
hemställde därvid dels under punkten a), att Riksdagen, med bifall i hufvudsak
till propositionen, måtte i de ämnen, hvilka af densamma berördes,
antaga lagar af den lydelse, som genom herr Redelius’ motion nu åter
blifvit föreslagen, dels under punkten b), att Riksdagen måtte antaga lag
angående sådan ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, som utvisas
af det här nedan införda förslaget till lag om ändring i vissa delar af nämnda
balk, i hvad det afser berörda lagrum, dels ock under punkten c), att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
taga under öfvervägande, huruvida och i hvad mån en omarbetning af i
17 kap. rättegångsbalken befintliga stadganden om lydelse af ed och ordningen
för dess afläggande kunde anses böra äga rum, samt för Riksdagen
framlägga förslag till de ändrade lagbestämmelser i ämnet, som kunde
befinnas erforderliga och lämpliga.

Utskottets hemställan under punkten a) bifölls i hufvudsak af kamrarne,
hvilka emellertid dels stannade i olika beslut angående vissa delar
af de under denna punkt upptagna förslag, dels återförvisade vissa andra
delar till utskottet. Däremot blef utskottets hemställan under punkterna
b) och c) visserligen bifallen af Andra Kammaren, men afslogs af Första
Kammaren.

Beträffande de förslag,; som varit upptagna under punkten a), hemställde
utskottet sedermera i memorial n:o 49, dels i anledning af åter 7

O

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

11

remisserna, dels i ändamål af sammanjämkning, att Riksdagen måtte antaga
lagar af den lydelse, som nu ånyo blifvit ifrågasatt genom herr Lindhagens
motion. Frågan om ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken däremot hade,
liksom frågan om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående lydelse af ed och
ordningen för dess afläggande, förfallit genom kamrarnes skiljaktiga beslut.

Hvad utskottet sålunda föreslagit bifölls af Första Kammaren. Andra
Kammaren åter afslog detsamma, en utgång, hvilken, enligt hvad den
inom kammaren förda diskussionen visar, berodde därpå, att kammaren
ansåg friare bevispröfning icke böra genomföras annat än i samband
med sådan ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämnden finge sig
tillerkänd ökad befogenhet vid fällande af dom.

Utskottet intager i föreliggande fråga samma principiella ståndpunkt som
nästlidet års lagutskott och anser alltså den fria bevispröfningens princip, på
hvilken äfven nu förevarande lagförslag i detta ämne, om också med åtskilliga
modifikationer, väsentligen hvila, vara riktig och utgöra en förbättring af nu
gällande bevisregler. Såsom förut blifvit af utskottet vid olika tillfällen
omförmäldt, har denna grundsats, till riktigheten erkänd af lagkommittén
och äldre lagberedningen, såväl i det af nya lagberedningen utarbetade
s. k. principbetänkandet som af den förstärkta lagberedningen förordats.

I praxis har densamma oaktadt bestämmelserna i 17 kap. rättegångsbalken
gjort sig alltmer gällande, och lämpligheten af en lagförändring i den
riktning, nämnda grundsats anvisar, äger därför äfven erfarenhetens vitsord.

Rörande innebörden af denna grundsats tillåter sig utskottet att erinra
om följande uttalande i ofvanberörda principbetänkande.

»Man kan», så yttrar nya lagberedningen, »i korthet säga, att, då
domarens på objektiva grunder fotade öfvertygelse om tillvaron eller
icke tillvaron af ett uppgifvet förhållande är bevisningens ändamål, allt,
som inom ramen af en förhandling inför rätta kan med sådan verkan
framläggas för domaren, också kan tjäna såsom bevismedel. Att fullständigt
uppräkna och karakterisera allt, som inom nämnda begränsning kan såsom
bevismedel inverka på domarens öfvertygelse, är naturligen icke möjligt.

Domarens öfvertygelse såsom jurist och ämbetsman måste sammanfalla
med hans öfvertygelse såsom människa; eljest är den icke någon
öfvertygelse. Ju mindre därför den juridiska sanningspröfningens regler
aflägsna sig från den vanliga allmänt mänskligas, ju mindre skråmässig
den framträder för folkuppfattningen, desto större blir ock förtroendet till
dess resultat. Häri ligger en af grundorsakerna till sträfvandet att aflägsna
onödiga skiljaktigheter i detta hänseende och såvidt möjligt ute -

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

sluta bevisregler, hvilka sta såsom egendomligheter för en ensidig formalistisk
uppfattning.

Försöken att genom lagbestämmelser på förhand fastställa verkan af
det ena eller det andra bevismedlet, att aritmetiskt uppskatta deras värde
i hela eller halfva, eller tillägga det s. k. artificiella beviset annan betydelse
än det icke artificiella, att tvinga domaren att antaga något för sant
i ena eller osant i andra fallet, ehuru hans personliga öfvertygelse lutar
åt motsatt håll, hafva, enligt erfarenhetens vittnesbörd, icke eller åtminstone
endast i. underordnad grad varit till gagn för den sak, de vilja
tjäna. Väsentligen ämnade att utgöra ett värn mot domaremaktens godtycke
och Övergrepp, hafva dylika bestämmelser i allmänhet befunnits
otillräckliga därtill, om andra verksamma korrektiv saknats.

Vid denna bevispröfning maste domaren för sin öfvertygelse kunna
angifva objektiva grunder eller sådana, som äro ägnade att utöfva enahanda
verkan pa andra tänkande människor; och de regler på detta område,
hvilka utgöra en frukt af århundradens erfarenhet, förlora icke sin
giltighet därför, att domaren icke längre är pliktig eller berättigad att
mekaniskt följa dem. Skall icke rättsskipningens säkerhet allvarsamt rubbas,
måste bevisföringen blifva lika objektiv som förr.»

För att gifva ett bestämdt uttryck däråt, att bevispröfningen fortfarande
skall hvila på objektiva grunder, har emellertid i båda de nu föreliggande
förslagen en bland de viktigaste af hittills gällande legala bevisregler,
nämligen den om vitsordet af två vittnens sammanstämmande berättelser^
blifvit bibehållen i en något modifierad form, hvilken torde öfverensstämma
med den tillämpning föreskriften i ämnet under senare tider erhållit
i rättsskipningen. Hvad sålunda föreslagits synes ntskottet vara
förtjänt af Riksdagens godkännande. Visserligen torde kunna antagas,
att äfven utan särskilt stadgande någon tvekan i allmänhet icke bort
i rättstillämpningen uppstå om, att, därest icke omständigheterna annat
föranledde, sammanstämmande intyg af två vittnen skulle utgöra en tillräcklig
bevisning, men med hänsyn till den betydelse denna grundsats äger för
fastställande af rättsförhållanden såväl i som utom rättegång, lärer det i allt
fall vara välbetänkt, att densamma blifver i lag uttryckligt angifven.

Särskilt stor betydelse äga ifrågavarande lagförslag emellertid däri,
att de. meddela sedan länge efterlängtade bestämmelser till fyllande af luckor
i lagstiftningen, i hvilket hänseende må exempelvis erinras om förslagens
föreskrifter om sakkunnige, om utgifvande af handlingar samt om rätt för
domstol att bestämma skadestånd efter skälig pröfning, när part ej kan
styrka ett bestämdt belopp.

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

13

Vidkommande detalj bestäm melserna i lagförslagen torde företräde
böra gifvas åt den lydelse, nästlidet års lagutskott genom sitt memorial
n:o 49 ifrågasatte, i den mån denna lydelse afviker från hvad samma
utskott genom utlåtandet n:o 31 föreslog, och utskottet finner sig alltså
böra tillstyrka bifall till den framställning, som innefattas i herr Lindhagens
motion. Utskottet har härvid endast velat erinra om nästlidet års
Riksdags till Kungl. Maj:t aflåtna skrifvelse i syfte, att, vid användande af
parts ed i rättegång, det företräde, som enligt gällande lag, liksom ock enligt
nu föreliggande förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,
tillkommer väi’jemålseden, må, såvidt angår vissa slag af mål, upphöra.

Beträffande frågan om utsträckt befogenhet för häradsnämnd, hvilken
fråga af såväl herr Redelius som herr Lindhagen åter upptagits, får utskottet
hufvudsakligen åberopa hvad tidigare års lagutskott i detta ämne anfört.

Utskottet är sålunda till en början af den mening, att särskild anledning
till sådan åtgärd ligger i den vidsträcktare myndighet med hänsyn
till bevispröfningen, som föreliggande förslag i någon mån afse att bereda
domaren. Visserligen torde någon fara för missbruk af den friare bevispröfningen
ej föreligga, äfven om de nuvarande bestämmelserna om häradsnämnds
befogenhet bibehölles oförändrade. Härom göra sig likväl olika
meningar gällande, och det måste då från lämplighetssynpunkt vara fördelaktigt
att i någon mån utsträcka nämndens befogenhet. Därigenom
betryggas nämligen den ostörda fortvaron af förtroende till häradsrätternas
domslut, da det eljest kunde befaras, att hos allmänheten misstanke om
godtycke vid bevispröfningen uppstode, hvilken uppfattning också tagit sig
uttryck i Andra Kammarens upprepade afslag å förslagen till bevisningslag.

Hvad åter angår frågan, huruvida utsträckt befogenhet för nämnden
i och för sig är tillrådlig, hyser utskottet den bestämda uppfattningen,
att ingen som helst våda eller olägenhet är att befara af en så måttlig
utvidgning af häradsnämnds domsrätt, som ligger i den bestämmelsen, att
rättens utslag skulle affattas i enlighet med nämndens mening, när minst
tre fjärdedelar af nämnden vore om beslutet eniga. Häradsnämnden är
en gammal, för Sverige alldeles egendomlig institution. Frågan om möjligheten
och lämpligheten att något öka dess befogenhet bör sålunda i
främsta rummet bedömas efter den måttstock, som angifves af denna institutions
egna traditioner och insatser i vår rättsskipning. Ställes spörsmålet,
såsom sig bör, på detta sätt, måste det för hvar och eu med
förhållandena förtrogen vara uppenbart, att den lugna sans, som alltid
utgjort ett utmärkande drag för nämndens verksamhet, med all visshet
icke skall lida något på den ifrågasatta, mycket moderata utvidgningen

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

af dess domsrätt. Häradshöfdingens mening blir nog fortfarande såsom
hitintills i regeln den afgörande, och särskilt måste hos nämnden, hvilken
i olikhet med jury handlar under domareansvar, äfven framgent med
lika styrka göra sig gällande den naturliga obenägenheten att öfvertaga
detta ansvar, hvilket hvilar ensamt på häradshöfdingeu, när utslaget affattas
i enlighet med hans uppfattning. Men om ifrågavarande lagändring
sålunda ej kan antagas vara förenad med några olägenheter, så skall den
å andra sidan kunna vara till gagn, utom i ofvan angifna afseende, äfven
därutinnan, att den bör komma att i någon mån hos nämnden öka in -tresset och ansvarskänslan, hvartill de nuvarande bestämmelserna genom
sin fordran på nämndens enhällighet äro mindre ägnade.

Såsom utskottet redan haft anledning nämna, står herr Segerdahls
föreliggande motion med hänsyn till syftet i nära öfverensstämmelse med
de förslag i samma ämnen, som beinälde motionär vid nästlidet års riksdag
framlade. Det formulär till vittnesed, motionären nu föreslagit, är
dock ett aDnat än det, som nästlidet år af honom företrädesvis ifrågasattes.

I likhet med 1902 års lagutskott finner utskottet framställningen
om ändrad lydelse af det nuvarande formuläret för vittnesed vara beaktansvärd.
Såsom redan förut blifvit vid flera tillfällen äfven inom Riksdagen
påpekadt, gifver nämligen detta formulär i olika hänseenden anledning
till befogade anmärkningar.

Ehuru jämväl utskottet anser en omarbetning af edsformuläret böra
komma till stånd, har dock utskottet icke, lika litet som 1902 års lagutskott,
ansett sig böra tillstyrka Riksdagen att omedelbart besluta om
annan lydelse af detta formulär. Det förslag, som i motionen innehålles,
synes visserligen, liksom motionärens vid förra riksdagen framlagda förslag,
erbjuda fördelar framför nuvarande, i herrar Redelius’ och Lindhagens
motioner åter upptagna bestämmelser, men huruvida någon af de
sålunda ifrågasatta lydelserna motsvarar de fordringar, som i detta viktiga
ämne böra uppställas, utgör dock ett spörsmål af alltför tvifvelaktig
natur att kunna utan närmare utredning med erforderlig säkerhet
af Riksdagen bedömas. Frågan, huruvida vittnen, som skola höras i
samma mål, böra hvart för sig aflägga vittnesed, synes stå i ett visst
beroende af vittnesedens innehåll samt dess längre eller kortare lydelse.
Jämväl de föreslagna ändringarna i 52 och 59 §§ af 17 kap. i förslaget
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken afse ämnen, som stå
i nära sammanhang med frågan om formuläret för vittnesed. Alla dessa frågor
torde därför böra på en gång komma under Kungl. Maj:ts bedömande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

15

De lagändringar, herr Lindgren i sin motion ifrågasatt, gå väsentligt
längre och delvis i annan riktning än de af herr Segerdahl föreslagna, i det
förstnämnde motionär dels föreslagit, att eden skulle i den utsträckning,
sådant funnes möjligt och lämpligt, utbytas mot en på tro och heder
afgifven förbindelse eller förklaring, dels upptagit denna fråga i hela dess
vidd med afseende å alla de fall, då särskild utfästelse eller bekräftelse
i form af ed nu finnes i lag föreskrifven.

Till stöd för berörda förslag har motionären erinrat om, att personer
finnas, hvilka på grund af sin religiösa öfvertygelse känna sig förhindrade
att aflägga ed, medan åter andra i religiöst hänseende hysa sådana åsikter,
att eden för dem icke innebär något särskildt förpliktande.

Äfven utskottet anser ofvan angifna fråga vara väl förtjänt att öfverlämnas
till Kungl. Maj:ts pröfning. Oförnekligen ligger det något för
rättskänslan mycket sårande däri, att, till följd af den fordran på ed,
lagen i vissa fall uppställer, personer, hvilka af samvetsbetänkligheter
vägra att gå eden, blifva föremål för rättsliga åtgärder i syfte att framtvinga
en edlig förklaring, och å andra sidan står det ej väl tillsammans med
en högre uppfattning om edens vikt och innebörd att låta ed afläggas af
personer, hvilka äro främmande för det religiösa moment, som ingår i eden.

Utskottet vågar ock antaga, att edens betydelse för den allmänna
rättssäkerheten icke bör skattas så högt, att möjligheten af en förändring
i den riktning, motionären angifvit, af sådan anledning skulle vara utesluten.
Tvärtom torde man kunna hysa den förhoppning, att i det vida
öfvervägande antalet fall sanningsplikten skulle göra sig lika klart och
kraftigt gällande, om eden ersattes med en förklaring, som afgåfves i
annan högtidlig och bindande form. Med hänsyn till samvetsömma och
rättänkande personer lärer en sådan förändring icke böra ingifva några
farhågor. För dem åter, hvilka icke tillräckligt ledas af dylika bevekelsegrunder,
torde den starkaste driffjädern att tala sanning vara att finna i
fruktan för de straffpåföljder, hvilka nu äro förenade med mened och,
om eden försvunne, skulle vara förbundna med brott mot den förklaring,
som trädde i edens ställe. Liksom det nu är föreskrifvet, att den, som
aflagt eller skall aflägga ed, skall erinras om dess vikt och betydelse,
borde det åligga domaren att, då dylik förklaring afgifvits eller skulle
afgifvas, ej mindre framhålla förklaringens betydelse i såväl sedligt som
religiöst afseende än äfven erinra om det straff, som vore stadgadt för
afvikelse från sanningsplikten.

Principiellt riktigast synes det därför vara, om eden kunde helt och
hållet af sk af fas samt ersättas med en förklaring åt ofvan angifveu art.

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Måhända torde det dock anses möta alltför stora betänkligheter att
redan nu vidtaga en så genomgripande förändring. De väsentligaste
olägenheterna af nuvarande bestämmelser skulle ock undanröjas därigenom,
att de personer, hvilkas religiösa uppfattning i ett eller annat
hänseende är oförenlig med eds afläggande, finge rätt att undandraga
sig eden. I den norska lagen om ed den 10 maj 1898 finnes i sådant
afseende föreskrifvet, att personer, som höra till en trosbekännelse, som
icke tillåter ed, skola i de fall, då ed kräfves, under samma ansvar,
som om eden aflagts, afgifva en högtidlig försäkran. Samma rätt
tillkommer ock personer, som vägra att aflägga ed, emedan detta strider
mot deras religiösa uppfattning eller emedan de icke tro på en allsmäktig
och allvetande Gud. Det förslag till ny rättegångsordning, som för närvarande
är under behandling i den danska riksdagen, innehåller stadganden
i liknande syfte. Äfven för vår rätt torde det kunna ifrågasättas att införa
dylika bestämmelser, hvilka då borde förbindas med föreskrifter, genom
hvilka missbruk af befogenheten att undandraga sig ed blefve, i den
mån möjligt vore, förebyggdt. En närmare utredning och belysning af
detta viktiga ämne är i hvarje fall synnerligen påkallad.

På sålunda anförda skäl hemställer utskottet,

a) att Riksdagen, i anledning af herrar Redelius’
och Lindhagens förevarande motioner, måtte för sin
del antaga följande

l:o) Lag

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ i 14 kap. rättegångsbalken
skola upphöra att gälla, samt att 17 och 31 kapitlen äfvensom nedannämnda
delar af 16, 23, 25 och 30 kapitlen samma balk skola erhålla
följande lydelse:

16 kap.

3 §.

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid
underrätt framställd, gifve rätten så snart ske kan särskildt beslut däröfver.

17

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag
slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fyllnadsed
dömes, då äge, så framt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall
förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att däröfver föra särskild
klagan, där han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats, till
rättens protokoll anmäler sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller
fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, där ej, då fråga är om rättens
behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner
underrätten hafva bort oberoende af invändning visa målet från sig.

^ §•

Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke
dess mindre med handläggningen af målet och äge jämväl däri meddela
slutligt yttrande eller döma till värjemålsed eller fyllnadsed, där det kan
ske samma dag beslutet i invändningsfrågan gafs. Sker det ej, skall,
utan hinder däraf att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas,
där ej, i tvistemål, andra parten yrkar, att målet skall hvila i
afbidan på utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner
sådant lämpligt. Fortsättes handläggningen efter den dag beslutet öfver
invändningen gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed
eller fyllnadsed dömas, förr än hofrätten utlåtit sig i anledning af förd
klagan i invändningsfrågan, eller ock visadt blifvit, att sådan klagan ej
fullföljts.

9 §.

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed
eller fyllnadsed, före han öfver beslutet särskild klagan.

17 kap.

Om bevisning inför rätta.

1 §•

Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,
som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve på grund
däraf hvad i målet bör fållas för sant.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1903. 7 Sami. 28 Häft.

3

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

2 §.

Finner rätten, där fråga är om skadestånd, part vara därtill berättigad,
men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt;
äge rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å
upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §•

Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare vidare
bevisning därom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet är af
beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna afslutas.

Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missuppfattning,
eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall erkännandet
vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande, pröfve
rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas, och öfriga
omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet genom
återkallelsen förringas.

Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lämnas utan afseende,
ehvad det återkallas eller icke.

^ §•

I brottmål äge rätten, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i
målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis må
tilläggas parts erkännande.

5 §•

Vill någon sin talan med vittne fästa, äge begära stämning å vittnet
hos den, som det enligt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar till
rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å vederpart
och vittne; de må genom en stämning inkallas. Allmän åklagare
äge själf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt åberopa,
eller som han enligt rättens beslut skall inkalla.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet äfvensom
tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller
besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan bekvämligen

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad ill kap.
8 och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part äge jämväl tillämpning
i fråga om stämning å vittne.

Är någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ända
att han ej är stämd, pliktig att aflägga vittnesmål, där rätten så förordnar.

6 §•

Kommer vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes och
visas ej laga förfall, dömes att höta tio daler eller mera, högst ett
hundra daler; och förelägge rätten vittnet vid vite att inställa sig å
annan tid. Föreläggande, hvarom nu är sagdt, skall vittnet delgifvas.
Kommer ej vittnet ändå, må vittnet till rätten hämtas. I brottmål,
däri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast låta hämta
vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla
vittnet, från sin begäran om vittnets hörande, eller kommer eljest frågan
därom att förfalla; må ej vittnet sedan för uteblifvande dömas till böter
eller fällas att utgifva vite.

Hvad nu är stadgadt om påföljd för vittnes uteblifvande skall dock
i de fall, då vittnet enligt lag är berättigadt att erhålla förskott å resekostnad,
ej äga tillämpning, med mindre visas, att sådant förskott till
vittnet erlagts eller erbjudits.

7 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar
förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

Är den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,
huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

8 §.

Äger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han e;
förer talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta
eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af
eller delägare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,

20

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

där han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens
förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af
målets utgång.

Har i brottmål målsägande förklarat sig ej vilja föra talan, må han
ändå ej höras såsom vittne. Ambets- eller tjänsteman eller den, som är
förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöfva
annan allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning,
vare dock ej i egenskap af målsägande jäfvig att om brott, som
blifvit emot honom begånget under utöfningen af ämbetet, tjänsten eller
uppdraget, afgifva vittnesmål, där han förklarat sig ej vilja föra talan
och annat vittne ej är att tillgå. I fråga om brott, som blifvit föröfvadt
mot två eller flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida den
ene af dem må vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet däri, må ej
höras såsom vittne angående brottet.

9 §-

Den, som med part eller med målsägande, hvilken ej förer talan i
målet, eller med annan, som jämlikt 8 § är jäfvig däri, är eller varit
förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande
skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene
är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn eller är i
svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon,
vare i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som
blifvit föröfvadt emot två eller flere, den, som till någon af målsägandena
står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om
det, som händt annan målsägande. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn
till part eller till målsägande, hvilken ej förer talan, eller till annan,
som jämlikt 8 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter omständigheterna
i hvarje särskildt fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande
här är nämndt till någon, som väl å tjänstens vägnar eller i egenskap
af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening
förer talan i målet men själf icke äger sådan del i saken, som enligt
8 § ufgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig nytta
eller skada.

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

21

10 §.

o

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig,
eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt förtroende,
må han såsom vittne höras, där rätten finner det lämpligt; dock må ej
någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt medgifvande förpliktas
att aflägga vittnesmål.

11 §•

Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet
finnes. Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer
anledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägge
rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet
förebringa den upplysning rätten -finner nödig. Ej må vittnet höras,
innan sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, men kan det icke strax styrka: pröfve
rätten med afseende å de skäl, som för jäfvet anföras, huruvida vittnet
må genast höras eller om med förhöret skall anstå till annan dag; och
förelägge rätten, därest med förhöret skall anstå, den part, som gjort jäfvet,
att å den dag, till hvilken förhöret uppskjutits, styrka jäfvet, vid
äfventyr att vidare rådrum för sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, pröfve rätten,
då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.

12 §.

Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;
hvad därom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer omständighet,
hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande af
vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.

13 §•

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till hvilken
vittnet står i det förhållande 9 § omförmäler. År genom allmän lag

22

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på grund
af ämbete, tjänst eller annan befattning får sig bekant; må ban ej om
sådant böras såsom vittne, med mindre han blifvit i laga ordning löst
från sin förpliktelse. Ej heller må den, som blifvit anmodad att föra
parts talan i rättegång eller däri honom biträda, utan partens medgifvande
höras såsom vittne om hvad han i och för sådant uppdrag fått
sig meddeladt. Har eljest part i förtroende meddelat annan något angående
saken, därom må ej utan partens medgifvande denne såsom vittne
höras.

14 §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,
aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga
evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt, hvad jag vet i
denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller
förändrar; så sant mig Gud hjälpe till lif och själ.»

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens
vikt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår
edens vikt, äge rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom
erhålla nödig undervisning.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, skall vittne utan ed höras,
där icke rätten på grund af särskilda omständigheter finner ed böra afläggas.
Höres vittne utan ed, varde vittnet erinradt, att dess förpliktelse
och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.

15 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.
Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras
för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har sig
bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande till
vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan
vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, där ej rättens ordförande med afseende
å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.
Rättens ordförande inhämte därefter vittnets förklaring, om dess utsaga
är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt, På -

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

23

minner sig vittnet sedan något mera, förr än i målet är dömdt, gifve
det strax rätten till känna.

16 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller
annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess
berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; äge rätten förordna,
att parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för
parten; och äge han därefter att genom rättens ordförande till vittnet
framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

17 §.

Aro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör
med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa vittnena
till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, ånyo höres, äge
rätten förordna om vittnets inkallande.

18 §.

Skall någon, som vittnat i målet, ånyo höras, må han vittna å förut
aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

19 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framställd
fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag däröfver.
Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas
vittnet ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och, där vittnet ej däraf
låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må
af anledning, som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till
högre sammanlagdt belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte
under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som hlifvit i
häkte insatt, skall åter för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å
landet inom fyra veckor; erfordras fördenskull urtima ting, galle därom
hvad om urtima ting för rannsakning med häktad finnes stadgadt.

24

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets hörande,
eller kommer eljest frågan därom att förfalla; må ej sedan beslut,
hvarigenom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning; är vittne i
häkte insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

20 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle
och tidsspillan. Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten, dit vittnet varit
kalladt, dem emellan efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens
beslut blifvit hämtadt, skall själf vidkännas hämtningskostnaden. Kallas
någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den underrätt, inom
hvars domvärjo vittnet har sitt hemvist, och är detta beläget på längre
afstånd än fem nymil från det ställe, där förhöret skall hållas; vare den
part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott till vittnet utgifva skjutspenningar
för en häst fram och åter, eller, där järnvägs- eller ångbåtslägenhet
kan för resan eller någon del däraf begagnas, afgift för billigaste
plats å bantåg eller ångbåt. Har rätten, enligt hvad i 17 § sägs, förordnat
om vittnes inkallande, äge rätten jämväl att, efter ty skäligt pröfvas,
bestämma, af hvem ersättningen till vittnet så ock förskott å resekostnad,
där sådant bör utgå, skall gäldas.

Beslut om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af
förd klagan i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

Om ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål, där allmän
åklagare å tjänstens vägnar förer talan, är särskildt stadgadt.

21 §.

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,
och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig
vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; äge rätten
uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme
tillika, efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

Innan uppdrag, som nu sagts, meddelas, skall part, som ej åberopat
vittnet, om så ske kan, lämnas tillfälle att yttra sig om jäf och framställd
jäfsanmärkning pröfvas.

25

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

22 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig
vid domstol, varde vittnet afhördt i sin bostad. När förhöret hålles af
häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

28 §.

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker
att få vittne hördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af
annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; äge rätten,
ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vittnesförhöret.
Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut
afvaktas, äge rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.

24 §.

Har rätten jämlikt 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande vid
annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för
förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller dess ordförande
tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att
om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan
vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde
förhöret inställdt, där ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, däri den tilltalade hålles häktad, nödigt, att vittne
höres vid annan domstol än den, där målet är anhängigt, eller skall i
sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 § afser;
åligge den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den
tilltalade, där det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret
inställd, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.

25 §.

Vädrar vittne, då det skall höras vid annan rätt än den, där vittnet
åberopats, på grund af jäf, som ej förut pröfvats, eller af annan orsak
än jäf att aflägga vittnesmål, eller vägrar vittnet att besvara framställd
fråga, och finner rätten grundad anledning förekomma, att vittnet äger
skäl för sin vägran; varde förhöret inställdt och parten hänvisad att
Bill. till Rihsd. Prof. 1903. 7 Sami. 28 Häft. 4

26 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

vid den rätt, där vittnet åberopats, påkalla pröfning af skälen för vittnets
vägran.

26 §.

Vistas vittne utom riket, och begär part, att vittnet höres inför
svensk beskickning eller inför svensk konsul, som enligt lag eller Konungens
bemyndigande äger anställa sådant förhör, må rätten det tillåta, där
giltiga skäl visas.

Angående vittnesförhör vid utländsk domstol lände till efterrättelse
hvad därom är särskildt stadgadt.

27 §.

o

Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin
domareed, om han vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner
han det, varde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.

28 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående
omständighet, hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve rätten,
huruvida det må ske. Finnes sökandens rätt bero däraf, att vittnet höres,
och afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller
skamlig gärning, varde vittnet hördt, där ej jäf kan utletas. Finner rätten
särskild omständighet föranleda, att tillfälle bör lämnas annan, hvars rätt
kan vara beroende af vittnesförhöret, att därvid närvara, läte rätten genom
sökandens försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen
skälig ersättning.

Ej vare någon pliktig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här
är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars
domvärjo han har sitt hemvist.

29 §.

Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis,
där ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras
berättelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 27

BO §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag
kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, där anledning
är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner
det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar eller
äkta makar eller syskon mot hvarandra, där ej dödsstraff eller straffarbete
på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis
höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. Är den, som
skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar
kan honom ådömas, äge rätten, där han tredskas, förordna, att han
skall till rätten hämtas.

I fråga om ersättning för inställelsen äge den, hvilken upplysningsvis
höres, enahanda rätt som vittne.

31 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insikt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhämta yttrande
af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, ämbets- eller tjänsteman
eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne,
frågan rörer, ellar namne en eller flere för redbarhet och för skicklighet
i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lämnas
någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,
att därigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Ej må någon, som icke å ämbetes vägnar eller eljest på grund af
allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja
därtill förpliktas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan
giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, äge rätten
hålla honom därtill medelst vite.

32 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke å ämbetes vägnar eller eljest
på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan, förordne
rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande
eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

28

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Sakkunnig, som här afses, skall, där rätten så förordnar, aflägga ed,
att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag, som
honom i målet lämnats. Eden skall inledas och afslutas så. som angående
ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,
varde eden därefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den
underrätt, som för den sakkunnige är lägligast.

38 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten
bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som å ämbetes vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, galle hvad
särskildt stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, där målet är i högre
rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut rätten
finner därtill skyldig. I brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar
förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd klagan
i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

34 §.

Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock äga tillämpning i
fall, då rätten finner nödigt att vid besiktning eller undersökning af visst
föremål anlita biträde af sakkunnig.

35 §.

Är i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angående
sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

36 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,
galle därom hvad om vittne är stadgadt.

29

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

37 §.

Företer part skriftlig handling att därmed styrka sin talan, pröfve
rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och riktighet, så
ock hvad vitsord den i målet äger.

Är för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,
handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.

38 §.

Finnes handling, som part åberopar, i annans värjo, och är parten
såsom ägare af handlingen eller delägare däri eller på grund af aftal
eller särskildt stadgande berättigad till handlingens utbekommande eller
skärskådande, vare, där handlingen kan antagas innehålla upplysning rörande
målet den, som handlingen innehar, ehvad han är part eller icke,
pliktig att på rättens anmaning den i målet förete. Lag samma vare beträffande
handelsbok, så ock där annan handling, som af part åberopas, är
upprättad att lända till efterrättelse i något rättsförhållande, som parten
rörer, eller den innefattar meddelande, som i fråga om något parternas
rättsförhållande af endera parten aflåtits till den andre eller till någon,
som rättsförhållandet förmedlat, eller af sådan person till någondera parten

39 §.

Nu åberopar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som finnes
i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i
målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, äge rätten ock förelägga
den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock ej där
fråga är om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skäl finnes att
antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets utgång, lända
innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande 9 § omförmäler,
till skada eller synnerlig olägenhet.

40 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,
pröfve rätten, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.

30

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

År sådant fall för handen, som i 38 § sägs, äge rätten ock lägga vite
före; dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom
förelagdt.

41 §.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stadgadt
skall ej äga tillämpning å den, som å ämbetes vägnar innehar
handling, hvilken till bevis i målet åberopas.

42 §.

Den, som jämlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifve den
i hufvudskrift, där ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet tillfyllest.
Innehåller handlingen jämväl sådant, som icke rörer saken, och
som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, äge han till rätten ingifva utdrag
af handlingen jämte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angår
saken, uteslutits.

43 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,
som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten
pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut
om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan
i verkställighet lika som laga kraft ägande dom.

44 §.

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som innehar
skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets
utredning eller pröfning taga under skärskådande.

45 §.

Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utredning
eller pröfning nödigt, att rätten besiktigar föremål, som ej lämpligen kan
till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, där föremålet finnes, att

31

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, äge rättens ordförande, där biträde
af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som jämlikt
34 § tillkommer rätten.

Pröfvas syn nödig i mål, som är anhängigt i hofrätt, förordne rätten
en af sina ledamöter att hålla synen och kalle två underdomare i orten
att därvid biträda; meddele därjämte erforderliga föreskrifter om vittnens
hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten äge
ock, där det finnes lämpligare, uppdraga åt underrätten i orten att synen
förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten ingifvet,
och döme hofrätten sedan i målet.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna afgöras
utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 38 § föreskrifves beträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.

46 §.

Är i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift
meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.

47 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att
uPPgiften> ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes
vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, äge rätten, till
sanningens utrönande, förelägga vederparten att, om han det förmår, med
ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,
som nyss är sagdt, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej
ske, när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust
af medborgerligt förtroende.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt
förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda
anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af
annan orsak icke antagas äga säker hågkomst af det, hvarom upplysning
s^kes, må ej till värjemålsed dömas.

32

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

48 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund af
egen iakttagelse äger kunskap om det, hvarom upplysning sökes, eller
att sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas tillförlitlig
upplysning kunna vinnas därigenom, att andra parten med ed
bekräftar sin uppgift angående förhållandet; äge rätten tillåta honom att,
om han det förmår, aflägga fyllnadsed; dock må det ej ske i brottmål,
däri talan om ansvar föres.

49 §.

Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall
förnekas eller bekräftas, med iakttagande, där sakens beskaffenhet därtill
föranleder, att åt parten lämnas öppet att inskränka förnekandet eller
bekräftandet till en del af det eden angår.

50 §.

Ed skall af part afläggas vid den underrätt, där målet blifvit anhängiggjordt.
Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han
af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller finnes
inställelsen medföra oskälig kostnad, äge rätten tillåta, att eden aflägges
vid annan underrätt; dock att part, som vill erhålla sådan tillåtelse på
grund af förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall räknas, skall göra
framställning därom sist å den dag, då till eden dömes. Är i mål, som
blifvit anhängiggjordt i hofrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förordne
hofrätten eller Konungen, hvar eden skall afläggas. Kan parten till följd
af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig vid domstol, galle hvad
angående vittne är för dylikt fall i 22 § stadgadt.

51 §.

År till ed dömdt genom beslut, hvaremot part äger fullfölja talan
i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. Är
viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag genom
parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet
vunnit laga kraft, äge rätten antingen uppskjuta målets vidare handlägg -

33

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

ning till annan dag eller ock förklara det hyllande. Har målet förklarats
hvilande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft,
sätte rätten ut ny dag för edgången, därest den part, hvilken eden ålagts,
ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag
däråt brustit.

52 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud
och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så sant
mig Gud hjälpe till lif och själ.»

Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vikt
och betydelse.

Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vikt, äge rätten
hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.

58 §.

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har att
fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; äge sedan ej gå eden,
där han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det
kungöra.

54 §.

År till ed dömdt genom beslut, som äger laga kraft, men har,
förrän tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest
blifvit satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan,
och den domstol, där målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under
pröfning.

Lag samma vare, där parten är för mened förlustig medborgerligt förtroende
och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för
mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet
blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

55 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden
eller däråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol,
där målet blifvit anhängiggjordt.

Eib. till Riksd. Prot. 1903. 7 Sami. 28 Häft.

5

34

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

År eden aflagd, skall partens sålunda bekräftade uppgift eller bestridande
i målet gälla. Har part brustit åt eden, galle i fråga om den
omständighet, hvarå eden har afseende, vederpartens uppgift eller bestridande.

56 §.

Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt, fullföljd
i högre rätt; finner rätten edgång ej böra äga rum, och är i målet
ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har afseende,
döme då i hufvudsaken, där så lämpligen ske kan.

57 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målsäganden att edligen bekräfta
hvad han mistat och värdet därå, om det ej annorledes utletas kan; och
pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målsäganden sålunda bekräftat.
Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när den ej annars
mätas kan.

58 §.

Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense
att, där ena parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad
sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den omständighet,
eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång däraf
beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga eden;
dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened förlustig
medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan synnerlig
våda kunna honom anförtros.

59 §.

Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska
språket, må eden afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, där han är skrifkunnig, aflägga ed på det
sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

Huru förfäras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller främmande
trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, därom är
särskildt stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke
kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

35

23 kap.

2 §•

När dom å häradsting fällas skall, underrätte häradshöfding nämnden
om saken och de skäl däri äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Äro
af nämnd minst tre fjärdedelar från häradshöfding skiljaktiga och om en
mening ense; gälla den mening, och svare de, som därom sig förenat, för
dom sin. Eljest stande vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar.

25 kap.

5 §•

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed
eller fyllnadsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända
till efterrättelse, hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag
i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt
lag må särskild! öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär.
Lag samma vare, där i fråga, som rörer fullmäktig eller vittne eller
annan, som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt
utslag meddelat beslut af beskaffenhet att, där det under rättegången
gifvits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga
utslag beslut, som, där det under rättegången gifvits, kunnat särskilt
öfverklagas, skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd
af talan i hufvudsaken; vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja
talan i hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången
meddeladt.

7 §•

År part missnöjd med något under rättegången af underrätt meddeladt
beslut, däröfver särskild klagan ej är tillåten, äge han allenast i
sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under
hofrättens pröfning; dock må, där klagan föres öfver beslut, hvarigenom
blifvit döindt till värjemålsed eller fyllnadsed, i sammanhang därmed
talan fullföljas emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att
på frågan om edgången inverka, så ock, där särskilda besvär anföras öfver

36

Lagutskottets Utlåtande N;o 34.

beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet
komma under bedömande.

Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, äge han att
till bemötande af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i
fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

8 §.

Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värjemålsed
eller fyllnadsed, gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan
däremot skall fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken
hofrätt ändring bör sökas samt, där talan skall fullföljas genom besvär,
inom hvilken tid besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten
sålunda föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända
till efterrättelse.

Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss
är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant afseende
iakttagas bör, varde ock därom underrättelse efter ty nu är sagdt
lämnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej sitter,
varde den af honom meddelad.

30 kap.

1 §•

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten
instämdt tvistemål skall, där ej här nedan annorlunda stadgas, hos Konungen
fullföljas genom revisionsansökning.

öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till hofrätten eller blifvit dess pröfning underställdt, skall klagan hos
Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver
hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,
så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången
stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt
till värjemålsed eller fyllnadsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom
slutligt utslag ansedt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

37

4 §•

öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må
ej klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång
inverkar, vare dock part berättigad att däremot fullfölja talan i sammanhang
med hufvudsaken, där denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagdt äge dock ej tillämpning, där hofrätt dömt till
värjemålsed eller fyllnadsed och på den grund visat målet åter.

31 kap.

Om resning i rättegångs- och utsökningsmål.

1 §•

Har någon försuttit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts
hos domstol eller öfverexekutor, äge, där han tilltror sig visa synnerliga
skäl, att den försuttna tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka
resning. Lag samma vare, där någon försuttit tid, som är stadgad för
anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig
förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökningslagen afses,
eller för klander af skiljedom.

2 §•

Menar part, att pa grund af nytt skäl domstols eller öfverexekutors
utslag, som äger laga kraft, bör häfvas, då äge han ock söka resning i
målet. Ej må dock i fråga om ansvar för brott resning, som här afses,
af annan än den tilltalade sökas, där brottet är sådant, att efter viss tid
straff förfaller i händelse åtal ej ägt rum, eller där fråga är om förräderi
eller annat för rikets säkerhet menligt brott eller majestätsbrott eller brott
mot riksstyrelse eller Riksdagen.

3 §•

Då resning är sökt efter ty i 1 eller 2 § sägs, pröfvar Konungen
efter omständigheterna, huruvida ansökningen bör beviljas.

38

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Varder resning beviljad i fall, som i 1 § afses, bestämmer Konungen,
huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, må sin rätt
bevaka.

Beviljas resning, hvarom i 2 § sägs, varder målet, där det ej af
Konungen omedelbart afgöres, förvisadt till annan myndighet, som målet
förut handlagt; och äge den myndighet makt att det förra utslaget ändra,
när skäl därtill äro.

4 §.

Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som äger laga kraft,
innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan därmed jämförlig
felaktighet, däraf part lider märkligt förfång, vare honom jämväl tilllåtet
att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erforderlig
rättelse i utslaget eller förvisar målet till annan myndighet, efter
ty i 3 § är sagdt.

5 §•

Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera myndigheter
förklarat sig obehöriga att upptaga rättegångs- eller utsökningsmål,
och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är behörig,
förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.

6 §•

Ansökan eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas
till nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den grundas.

Finnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans utredning
särskild undersökning, förordnar Konungen därom.

T §•

Ej må ansökan om resning eller beslut, hvarigenom resning beviljats
efter ty i 3 § sägs, hindra verkställighet af utslag, där ej Konungen
annorledes förordnar.

39

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

8 §.

I brottmål äge ej allmän åklagare i annat hänseende än såvidt angår
ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom själf söka resning, där han
ej tillika är målsägande. Finner justitiekanslern sådana omständigheter
vara för handen, att resning bör sökas, äge han därom förordna.

Hvad nu är stadgadt galle ej i fråga om Riksdagens justitieombudsman.

Genom denna lag upphäfvas, med däri gjorda undantag, de särskilda
stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna i 17
kap. rättegångsbalken i 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter,
dock att hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen den 4
maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar.

Tillika upphäfves förklaringen den 14 oktober 1892 af allmänna
lagens stadganden om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 §
af förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och
hvad i afseende därå iakttagas skall stadga angående skyldighet för part
att i visst fall göra sig urtjufva.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse
i stället tillämpas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1904; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,
äldre lag tillämpas.

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes länder,
att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar,

40

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

att det var kvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt, och
hennes arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet
är, och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i
födseln, och barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets
arfvingar barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904; dock skall i mål,
som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

3:o) Lag

om ändring i 14 kap. jordabalken.

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra
att gälla, samt att 3 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under
hofrätt, som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1904; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas
efter äldre lag.

4:o) Lag

om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och

handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och
25 §§ i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och han -

41

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

delsräkningar skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen
kredit, skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter
utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs,
där ej annorlunda uttryckligen aftaladt blifvit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904; dock skall i
mål, som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

5:o) Lag

om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning
enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap.
10 § eller BO kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest
bör såsom lagakraftvunnen anses, gånge utan hinder däraf domen i verkställighet
såsom lagakraftvunnen, såvidt ej rätten, där talan är anhängig,
annorledes förordnar.

Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, därom stadgas i
rättegångsbalken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904; dock skall i
ärenden, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 28 Hälft.

6

42

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

6:o) Lag

om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om handräckning
åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om
handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren
dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,
varde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. År
fråga om granskning af skriftlig handling eller besiktning af annat flyttbart
föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet,
att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för
ärendets företagande underrättas, där han ej själf skall afhöras eller något
fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse,
hvilken dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god
tid sådan underrättelse.

6 §.

Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten därvid bero.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1904; dock skall i
ärenden, som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas;

b) att Riksdagen måtte, i anledning af herrar
Lindgrens och Segerdahls föreliggande motioner, i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, ej mindre huruvida och i
hvad mån ed må kunna utbytas mot en i annan
högtidlig och förbindande form på heder och samvete

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

43

afgifven förklaring, än äfven i hvad man en omarbetning
af i 17 kap. rättegångsbalken befintliga stadganden
om lydelse af ed och ordningen för dess afläggande
må ansfcs böra äga rum, samt därefter för
Riksdagen framlägga de förslag i berörda hänseenden,
hvartill förhållandena kunna anses föranleda.

Stockholm den 5 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservationer

i fråga om utskottets hemställan under punkten b):

af herrar Hasselrot, Hedenstierna, grefve Lewenhaupt och Anders Andersson,
mot utskottets hemställan i anledning af förslaget om edens utbytande
mot en förklaring; samt

af herrar Styrlander och Segerdahl, hvilka ansett, att utskottet under
denna punkt bort hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af herrar Lindgrens
och Segerdahls föreliggande motioner, i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga
under öfvervägande, dels huruvida, vid fall af samvetsbetänkligheter
mot eds afläggande, eller då den, som
skall aflägga ed, förklarar sig icke hafva någon religiös
tro, ed må efter myndighets bepröfvande kunna utbytas
mot en i annan högtidlig och förbindande form
på heder och samvete afgifven förklaring, dels ock i

44

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

hvad mån en omarbetning af i 17 kap. rättegångsbalken
befintliga stadganden om lydelse af ed och
ordningeu för dess afläggande må anses böra äga rum,
samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag i
berörda hänseenden, hvartill förhållandena kunna anses
föranleda.

Här skulle antecknas: .

att herrar Hedenstierna, Bandqvist och Sörensson icke deltagit i behandlingen
af vissa delar af förevarande ärende;

att herrar Gustaf Andersson och Leman icke deltagit i handläggningen
af ärendet, i hvad det afser 28 kap. 2 § rättegångsbalken och ändring a
illande bestämmelser angående ed; samt

att herrar Almgren, "Waldenström och A. Olsson icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.

Centraltryckeriet, Stockholm, 1903.