Lagutskottets Utlåtande N:o 34 (Utlåtande 1896:LU34 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

N:o 34.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående skärpta straffbestämmelser emot djurplågeri
m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 133, hemställer herr Wavrinsky, att Riksdagen
måtte hos Kongl. Maj:t begära, det Kongl. Maj:t ville låta utreda, i
hvad mån och under hvilka förhållanden utsträckt befogenhet för kronobetjening
och polismyndighet att inskrida mot svårare djurplågeri eller
andra åtgärder till djurens skydd mot misshandel, såsom skärpta straffbestämmelser
m. in., äro af behofvet påkallade, och att Kongl. Maj:t i samband
dermed ville snarast möjligt förelägga Riksdagen förslag till lag i sådant
syfte.

Till stöd för motionen anföres:

Den erkännansvärda verksamhet, djurskyddsföreningarna utvecklat, hade
onekligen i hög grad bidragit att väcka och underhålla en djupare medkänsla
för djuren och att inskärpa bättre begrepp om menniskans pläter
mot desamma. Då svenska allmänna djurskyddsföreningen vidtagit den
åtgärd att åt lärare och lärarinnor vid Sveriges folk- och småskolor mot
en särskildt låg afgift lemna medlemskap och dermed följande tillgång till
Bih. till Riksd. Prof. 1896. 7 Sand. 21 Häft. (N:o 34). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

djurskyddslitteratur, hade föreningen helt visst beträdt en gynsam väg, så
vida tillfället beaktades.

Endast derigenom, att hos lärarne inplantades lärdomar i detta hänseende
och väcktes kraftiga inre maningar, knnde nemligen de anvisningar,
som i Kongl. Maj:ts cirkulär till domkapitlen, direktionerna öfver Stockholms
stads undervisningsverk m. fl. år 1892 lemnades rörande djurskyddsundervisningen,
bära någon frukt.

I detta cirkulär fästes skolföreståndares och lärares, särskild! lärarnes
i kristendomskunskap och naturkunnighet, uppmärksamhet på angelägenheten
deraf, att ungdomen erhölle en rätt insigt i menniskans förhållande
till djurverlden samt i de skyldigheter, som menniskan till följd deraf hade
mot såväl de vilda som de tärna djuren, i syfte att derigenom ungdomens
medkänsla för djuren skulle väckas samt all onödig grymhet mot dem undanrödjas.

Emellertid vunnes det åsyftade målet endast långsamt och ofullständigt
ensamt på denna väg. Och under tiden finge de stumma djuren utstå
allehanda lidanden. Få gjorde sig någon rigtig föreställning om huru
mångskiftande till arten och huru vanligt djurplågeriet vore ännu i våra
dagar, trots allt som gjordes för att undanrödja det. På samma gång misshandeln
af djuren vore en grym oförrätt mot dem, bidroge den i hög grad
att demoralisera och förhärda dess utöfvare. Råhet förvildade. Och exemplet
smittade vidt omkring.

Huru många upprörande scener, hvarvid djuren vore de oskyldiga offren
för husböndernas eller drängarnes dåliga lynne, slarf eller råhet synnerligast
under rusets inflytande, uppfördes ej vid och efter våra marknader och i
all synnerhet som följd af krogarnes och ölnästenas lössläppta orgier. Ingen
upptecknade dem.

Pinan bestode icke blott i hugg och slag, utan lika ofta derjemte i
svält och annan vanvård.

Det sportmessiga, cirkusmessiga och vetenskapliga djurplågeriet vidgade
samtidigt sitt område.

Vid kreaturstransporter återstode ännu mycket att önska i afseende
på omsorg om djuren; vid slagt likaså.

Vid jagt och fångst blefve nog ofta både de tama och de vilda djuren
plågade på det omenskligaste sätt, ehuru litet nog förspörjdes derom.

Ett betecknande fall omnämndes nyligen i pressen under följande notis:

»Cirka 170 stycken räfvar har herr —n i —d under de senaste 20
åren fångat i räfgrop. Det obehagligaste med sådan fångst är, att man

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

å den i gropens midt befintliga stolpen skall hafva såsom agn eller bete
fasttjudrad en lefvande anka, hvilken derstädes under de kalla vinternätterna
får både frysa och vara rädd samt äfven mången gång blifva illa
medfaren af räfven, då denne störtar ner i gropen.»

Att på öfvertygandets väg söka råda bot för allt detta, vore fåfängt.
Lagens hand måste verksamt ingripa.

De, som af tanklöshet och dåligt föredöme förleddes till grymhet mot
djuren, korrigerades lätt. Men råa naturer toge sällan rättelse; då sinnet
runne till och ruset kanske derjemte förvildade dem, vore djuren ohjelpligt
hemfallna åt deras tyranni. De ringa böter, som vanligen ådömdes dem,
afskräckte alls icke. Rättsligt tilltal undginge de oftast.

I regeln vore djurplågare också menniskoplägare och såsom sådana
fruktade, hvarför de äfven af detta skäl åtminstone länge finge gå oantastade
och fortsätta med sin misshandel af de arma djuren.

Och blefve de tilltalade, behöfde de endast hålla sig undan, då de
söktes med stämning, eller under rättegången anlita de många utvägar,
som stode öppna att draga ut på målet, för att, särskilt på landsbygden,
långa tider kunna fortsätta sitt djurplågeri.

Motionären anför härefter exempel på misshandel af djur, som under
en lång tid fortgått, och bestyrker detsamma med flera bevittnade intyg.

Derefter fortsätter han i följande ord:

»Djuren kunna ej sjelfva föra sin talan. Äro vi nu berättigade att
till vår fördel taga deras krafter och lif, så tillkommer det oss väl att
tillse, att de skyddas för åtminstone den ytterligaste misshandel. Men till
det ändamålet är tydligen strafflagens stadgande långt ifrån tillräckligt.

Straffpåföljden är alldeles för obetydlig att i svårare fall afskräcka.

Förenämnda förhärdade person lärer hafva hånat dem, som hotat honom
med stämning, med den förklaring, att det värsta som kunde hända honom
i detta fall vore, att han, sedan angifvaren fått mycket besvär för så godt
som ingenting, dömdes till fem kronors böter, som han nog stode ut med
att gälda hur många gånger som helst.

Det är rent af upprörande att tänka, att de stumma djuren under
lång tid kunna utsättas för sådan uppenbar grymhet, utan att lagens hand
under tiden kan verksamt ingripa till att stäfja eller förhindra det.

Det torde nog hafva händt, att en kronobetjening eller polismyndighet
på eget bevåg ingripit i ytterligare fall, till dömes i den ganska vanliga
händelse, att snikenheten förleder husbonde att bruka ledbrutet eller

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

utsläpadt kreatur till körslor. Meu detta sker under stor risk ock är ett
olagligt förfarande.

Bättre vore väl då, att denna myndighet för svårare fall eg de sådan
befogenhet, under former, som tryggade mot öfvergrepp.»

Utskottet erkänner väl, att i vårt land åtskilligt återstår att önska beträffande
djurens behandling, men förhållandena härutinnan hafva dock påtagligen
blifvit bättre, i den mån den allmänna uppfattningen, kanske ej
oväsentligt påverkad af djurskyddsföreningarnes verksamhet, allt klarare och
tydligare utpreglas af medkänsla för djuren och ovilja mot all onödig hårdhet
vid deras behandling, och utskottet håller före, att man just på denna
väg har att vänta en allt vidare fortgående rättelse af de missförhållanden,
som härutinnan ännu äro rådande, hvaremot utskottet betviflar, att någonting
väsentligt i sådant afseende kan vinnas genom förändringar på strafflagstiftningens
område.

Straffet för djurplågeri kan numera, enligt lagen den 20 juni 1890,
under försvårande omständigheter sättas så högt som till 500 kronors böter,
och påföljden af en dylik förbrytelse kan alltså blifva känbar nog.
B jr så vidt ett lagstadgadt straffhot må anses kunna förhindra eller åtminstone
förminska ifrågavarande slag af förbrytelse, synes det också utskottet,
som om nu gällande bestämmelse härutinnan vore tillräckligt sträng.
Att derför stadga frihetsstraff, synes utskottet icke vara att tillråda.

Någon utsträckt befogenhet för kronobetjening och polismyndighet
att inskrida mot djurplågeri anser utskottet ej heller erforderlig. Enligt
19 § 1 och 2 mom. af förordningen om strafflagens införande, har allmän
åklagare ej allenast rätt, utan äfven skyldighet att tala å brott, som under
allmänt åtal höra, och djurplågeri är just ett dylikt, under allmänt åtal
hörande brott.

Att en åklagares åtgöranden vid uppfyllande af denna rätt och denna
pligt skulle, såsom motionären synes antaga, ej vara fullt lagliga eller förenade
med stor risk, kan utskottet ej medgifva. Åklagaren står härutinnan
i samma ställning som vid anställande af hvarje annat åtal. År åtalet
befogadt, dömes den tilltalade till ansvar; i motsatt fall blir ansvarsyr -

Lagutskottets Utlåtande N:o 34. 5

kandet ogilladt. I intet fall är åklagarens ställning här vid lag sämre eller
osäkrare än vid andra slag af åtal.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att herr Wavrinskys föreliggande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Göransson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

Bih. titt Riksd. Prat. 1896. 7 Samt. 21 Höft.