Lagutskottets Utlåtande N:o 34 (Utlåtande 1888:LU34 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

N:0 34.

Ank. till Riksd. Kansli den 15 Mars 1888, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
i 60 tf sjölagen.

I 60 § af sjölagen den 23 februari 1864 stadgas:

»I de fall 56, 57, 58 och 59 §§ omförmäla eller om resan eljest slutar
å annan ort, än der sjöfolket blifvit förhyrdt, skall, då förbyringen egt
rum i svensk hamn, rederiet vara förbundet att bekosta svenskt sjöfolks
underhåll och resa till förhyringsorten, der ej tjenst å annat till samma
eller närbelägen ort bestämdt fartyg kan beredas, då det åligger rederiet att
bekosta sjöfolkets resa från detta fartygs bestämmelseort till förhyringsorten,
om dessa orter äro skilda. A utrikes ort förhyrdt svenskt sjöfolk,
som i de fall, åberopade §§ förutsätta, på sådan ort afmönstras, skall, derest
ej annorlunda öfverenskommet är, eller tjenst å annat till Sverige bestämdt
fartyg erhållas kan, vara berättigad! att på rederiets bekostnad fortskaffas
till närmaste svenska hamn. Ej vare dock någon af besättningen, antingen
han å inrikes eller utrikes ort förhyrd blifvit, skyldig att å annat fartyg
emottaga tjenst i annan egenskap eller på mindre förmånliga vilkor, än dem,
under hvilka han förhyrd varit å det fartyg, hvarifrån afmöstringen skett.

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

Å svenska fartyg skall, till sådant antal och emot sådan betalning,
som af Konungen bestämmes, emottagas sjöfolk, hvars hemsändande det
åligger konsulerne att besörja. Samma förbindelse ege ock rum i anseende
till norskt sjöfolk, så länge en motsvarande bestämmelse är i Norge gällande.»

Häruti föreslås ändring i eu inom Andra Kammaren af herr A. Brodin
afgifven motion, n:o 41, hvilken af nämnda kammare hänvisats till
lagutskottet. Motionären anför deruti följande:

Den i sjölagens 60 § stadgade skyldighet för rederierna att i vissa
uppgifna fall bekosta sjöfolkets hem förskaffning förorsakade rederierna understundom
stora utgifter, i synnerhet som de vanligen stode i samband med
andra större förluster, såsom fartygets totala förlisning eller kondemnering
m. m. Utgifterna för denna hemförskaffning blefve äfven mången gång
större än nödigt, derigenom att konsulerna, som ombestyrde denna hemsändning
af sjöfolk, icke alltid toge hänsyn till det billigaste sättet att fullgöra
detta sitt åliggande. — Andra nationers rederier, t. ex. de norska, vore
befriade från denna skyldighet, och bestredes utgifterna för detta ändamål i
Norge af statsverket. För att den svenska sjöfartshandteringen ej skulle
helt och hållet gå under i den ojemna konkurrensen med andra nationer,
borde väl staten biträda, åtminstone i sådant syfte, att ej större skyldigheter
och beskattningar pålades de svenska fartygen än andra nationer, hvilkas
sjöfartsnäring arbetade utan särskildt understöd. För att närma sig detta
önskningsmål vore nödigt, att svenska statsverket, likasom det norska, åtoge
sig den svenska rederier nu åliggande skyldigheten att i vissa, närmare
bestämda fall bekosta sjöfolks hemförskaffning. Om svenska statsverket
skulle betala dessa kostnader, blefve utgifterna antagligen mycket mindre
än nu, då det skedde på rederiernas bekostnad. I de flesta fall kunde
nemligen sjöfolk erhålla hyror på de platser, der de afmönstrade, eller i
derifrån ej aflägset belägna hamnar, och hade de, enligt sjölagens föreskrifter,
skyldighet att antaga dylika. När sjöfolk nu visste, att rederiet hade skyldighet
att betala deras hemförskaffning, så yrkade de i regeln på att blifva
hemförskaffade på beqvämaste sätt och hade intet intresse att sjelfva söka
skaffa sig hyra. Icke heller vore det många konsuler, som, för att lindra
rederiernas utgifter, gjorde några stora ansträngningar för att skaffa sjöfolket
hyra, utan vore det naturligen för dem bäst att hemsända folket med
första bästa lägenhet. Om staten deremot skulle bekosta denna hemförskaffning,
och nödiga instruktioner vore gifna, skulle konsulerna antagligen
i de flesta fall kunna anskaffa sjöfolket hyra, och hemförskaffningskostnaden
i dessa fall besparas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

På sålunda anförda skäl föreslår motionären, att Riksdagen ville
besluta, att svenska rederier befrias från dem nu åliggande skyldighet att
enligt § 60 i gällande sjölag bekosta sjöfolks hemförskaffning i de fall, som
§§ 56, 58 och 59 i gällande sjölag bestämma, och att hemförskaffning i
dessa angifna fall bekostas af svenska statsverket från och med 1889 års
början.

Såsom bekant är, föreligger för närvarande till Kongl. Maj:ts pröfning
ett den 22 februari 1887 afgifvet betänkande af den komité, åt hvilken
enligt Kongl. Maj:ts beslut den 8 september 1882 uppdragits att granska
sjölagen; och åtföljes detta betänkande af ett fullständigt förslag till ny
sjölag, utarbetadt af komitén under samverkan med en dansk och en norsk
komité, hvilka blifvit tillsatta för revision af Danmarks och Norges sjölagar.
I 98 § af berörda förslag, som motsvarar 60 § i nu gällande sjölag,
beter det:

»Kommer resa på grund af bestämmelseortens förändring att sluta å
annan ort, än der afmönstring enligt hyresaftalet skulle ske, eller upphör
sjömans tjenstgöring af sådan anledning, som i 91 § sägs, åligge redaren
att bekosta sjömannens resa till den ort, der afmönstring enligt hyresaftalet
skolat ske, eller, om redaren det hellre vill eller om viss af mönstringsort
icke aftalats, till förhyrningsorten eller ock, om sjömannen förhyrts i Sverige,
till annan svensk hamn, så ock hans underhåll under resan. Samma skyldighet
åligge ock redaren, der sjöman under resa blifvit sjuk eller skadad
och till följd deraf icke kunnat medfölja fartyget, såvida redaren enligt 90
§ var pligtig att bekosta hans vårdande.

Kan åt sjöman, som skall sålunda fortskaffas, beredas tjenst å annat
fartyg, som är bestämdt till den ort, dit han skall fortskaffas, eller till
annan hamn, hvarifrån han beqvämligen kan befordras vidare, vare han
skyldig antaga tjensten, så framt han anställes i samma egenskap som den,
hvari han förut var förhyrd, och på lika förmånliga vilkor. Svensk, norsk
eller dansk sjöman vare dock icke skyldig antaga tjenst å annat fartyg än
svenskt, norskt eller danskt.»

I de lagförslaget åtföljande motiv anföres vid 98 § följande:

»Såsom komitén redan förut haft anledning påvisa, hvila sjölagens bestämmelser
om rättsförhållandet mellan rederi och besättning i allmänhet på

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

den förutsättning, att hvarje sjöresa börjar och slutar i svensk hamn. Med
denna uppfattning öfverensstämmer också den grundsats, som fått sitt uttryck
i 60 § sjölagen, att svensk sjöman, som oförskyldt kommer att lemna
tjensten å annan ort än den svenska hamn, der han tagit hyra, bör dit återförskaffas.
Har undantagsvis förhyrningen skett utrikes, åligger det i allmänhet
rederiet att bekosta sjömannens resa till närmaste svenska hamn.
Grundsatsen kan i korthet uttryckas så: svensk sjöman har rätt att blifva
hemförskaffad till Sverige.

Denna grundsats har komitén funnit sig icke böra i förslaget upptaga.
Visserligen kan det sägas, att det allmännas intresse bjuder, att svenske sjömän
återkomma till Sverige; råkar sjömannen i nöd utrikes, kommer han
att genom det allmännas försorg hemsändas. Men att ålägga rederierna ovilkorlig
pligt att draga försorg härom och att å andra sidan tvinga den afskedade
sjömannen att vända tillbaka till hemlandet, synes icke öfverensstämma
med rättvisa och billighet; och sjelf va förutsättningen är ovigtig, då
numera många svenska fartyg för lång tid gå i ständig utländsk fraktfart
och endast tillfälligtvis anlöpa hemlandet. Rederiets pligt och sjömannens
rätt böra i första hand efter tjensteaftalet bedömas; till den ort, der tjensteförhållandet
enligt aftalet skulle upphöra, bör sjömannen försändas.

Från sjölagens ståndpunkt har det varit omöjligt att tillägga utländsk
sjöman, som förhyrts å svenskt fartyg, någon som helst rätt i detta afseende,
oaktadt ej blott 3 § i mönstringsförordningen förutsätter, att svenskt
sjöfolk, som förliyres å främmande fartyg, skall hemförskaffas till Sverige,
utan äfven staten genom traktater uttryckligen förbundit sig att taga vård
om utländskt sjöfolk, som afmönstrats från svenska fartyg, likasom ock, enligt
kongl. skrifvelsen den 25 januari 1826 och kommerskollegii kungörelse
den 20 februari samma år, vissa skyldigheter åligga svenska rederier i afseende
på utländske sjömän, som här i riket afmönstras. Förslagets grunduppfattning
kan deremot lika naturligt tillämpas äfven å utländske sjömän
och leder äfven med afseende å dem till ett fullt rättvist resultat.

Olikheten mellan sjölagens och förslagets ståndpunkt föranleder jemväl
i fråga om bestämmandet af de fall, då nu ifrågavarande pligt för rederiet
eger rum, en väsentlig åtskilnad. 60 § sjölagen ålägger rederiet denna pligt
i hvarje fall, då resan slutar å annan ort än förhyrningsorten, således från
sjölagens ståndpunkt i hvarje fall, då resa, som börjat i Sverige, slutar
utomlands. Från förslagets ståndpunkt åter måste man i främsta rummet
taga hänsyn till aftalet; slutar resan å den ort, der tjensteförhållandet enligt

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

aftalet skulle upphöra, kan rederiet icke åläggas att fortskaffa sjömannen
vidare.

En sträng tillämpning af förslagets grundåskådning skulle föranleda eu
ytterligare inskränkning af rederiets förpligtelse; endast när kontraktet från
rederiets eller befälhafvarens sida brutits, skulle här ifrågavarande pligt
kunna åläggas rederiet; der tjensteaftalet af annan anledning upphörde,
borde hvardera parten draga sin skada. Komitén har emellertid icke ansett
sig böra med sådan stränghet fasthålla kontraktståndpunkten; så snart sjömannen
utan eget vållande försättes ur tjenst, bör rederiet träda hjelpande
emellan. Men med samma mått böra dock icke dessa olika fall mätas:
der kontraktsbrott föreligger, skall sjömannen hafva sin fulla rätt, eljest
blott en passande nödhjelp. I öfverensstämmelse härmed stadgar förslaget
i 86 §, till hvilken 87, 8S och 92 §§ hänvisa, att sjömannen eger undfå
godtgörelse för den kostnad, som beräknas åtgå för underhåll och resa till
afmönstringsorten eller, om sådan ej aftalats, till förhyrningsorten. 98, §
deremot ålägger rederiet allenast skyldighet att bekosta sjömannens resa;
han kan således ej fordra, att den beräknade kostnaden skall till honom
kontant utbetalas. Vidare lemnas det åt redarens fria val, om han vill
bekosta resa till afmönstringsorten eller till förhyringsorten, och, om denna
är belägen i Sverige, eger han sända sjömannen till hvilken svensk hamn
som helst. Och slutligen eger rederiet fordra, att sjömannen mottager tjenst
å annat fartyg, som är bestämdt till ort, dit han skall fortskaffas, eller till
närbelägen hamn, hvarifrån han kan befordras vidare.»

Vid en jemförelse mellan nu gällande lag och komiterades förslag i
denna del finner man, att det sistnämnda innefattar en viss lindring i den
rederierna nu åliggande skyldighet, ehuru icke i sådan form och utsträckning,
som i motionen föreslås.

Öfver komiterades förslag har Kongl. Maj:t infordrat yttranden från
kommerskollegium samt handels- och sjöfartsnämnderna i riket, hvilka,
såsom representerande sjöfartsnäringen, säkerligen icke underlåtit att, derest
någon ytterligare lättnad för rederierna i berörda afseende af sjöfartsnäringens
intresse påkallas, derå fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet.

Enär vid sådant förhållande icke kan vara lämpligt, att .Riksdagen nu
uttalar sig rörande en särskild del af den lagstiftningsfråga, som för närvarande
är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, finner lagutskottet sig böra
hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 34.

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 mars 1888.

På lagutskottets vägnar:

G. A. Sjöcrona.

Reservationer

af Herr Huss, med hvilken Herr Lilienberg instämde:

»För den. händelse fartyg går förloradt eller efter inträffad sjöolycka
förklaias ovärdigt att istandsättas, synes kostnaden för den hemförskaffning,
hvarå manskapet må kunna hafva anspråk, rätteligen icke böra läggas å
rederiet. Det aftal, hvarigenom förhyringarne skett, har i nämnda fall
blifvit brutet, icke genom rederiets vållande, utan genom inträffad olycka;
och bör vid sådant förhållande till rederiets öfriga förluster ej läggas tungan
af utgifterna för manskapets hemförskaffning. Rigtigheten af denna grundsats
har ock blifvit erkänd af lagstiftningen i åtskilliga andra länder, deribland
Norge, hvarest staten i ty fall träder emellan och ersätter samma kostnad.

På grund häraf och med afseende jemväl å nödvändigheten af att söka
åtminstone i -någon mån mildra det betryck, hvaraf den svenska sjöfarten
för närvarande lider, har jag ansett Riksdagen böra, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse anhålla att Kong!. Maj:t måtte taga i öfvervägande
huruvida icke den enligt gällande lag rederi åliggande skyldighet
att bekosta manskaps hemförskaffning, må i de fall, då fartyg gått förloradt
eller efter inträffad sjöolycka förklarats ovärdigt att iståndsättas, kunna öfvertagas
af statsverket, samt, derest sådant finnes kunna ske, vidtaga åtgärder
för en lagförändring i omförmälda syfte.»

samt af Herr Carlborg.

Herrar Victor Ekeninan, Fröberg och Wendt hafva begärt få här
antecknadt, att de, på grund af ledighet från riksdagsgöromålen, icke inom
utskottet deltagit, Herr Ekenman i ärendets behandling i sin helhet samt
Herrar Fröberg och Wendt i den slutliga handläggningen deraf.

Bih. till Riksd. Prof. 1888. 7 Samt. 18 Höft.