Lagutskottets Utlåtande, N:o 33 (Utlåtande 1909:LU33 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

N:0 33.

Ank. till Eiksd. kansli den 22 mars 1909 kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till
Kungl. Majd angående afskaffande af edgång m. m.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad
motion, N:o 10, har herr Edvard Wavrinsky anfört följande:

»Edgång är en urgammal samhällsinstitution, som i tidernas lopp under
skiftande former och för olika ändamål fatt eu vidsträckt användning
och spelat eu betydande roll. Själfva gudarna hafva svurit.. Men utan
sina mäktiga vedersakare har eden icke varit. Endast motvilligt upptog
den kristna kyrkan från den klassiska hedendomen edsinstitutet. Kyrkofäderna
hade stora betänkligheter mot edgången, Falsa juratio exitiosa est,
ver a juratio perniciosa est, nulla juratio secura est, meneden är dödsbringande,
en hederlig ed är äfventyrlig, ingen ed är trygg, förklarade
Augustinus. Under de s. k. slutna tiderna, adventet, fastlagen samt de
närmaste dagarna före och efter de stora kyrkohögtiderna, var också eden
helt och hållet förbjuden.

Tron på öfvernaturliga makters omedelbara ingripande i de mänskliga
angelägenheterna, hos de mera odlade antika folken till en viss grad underminerad
af filosofer och tänkare, lefde emellertid i hela sin ursprungliga
styrka hos de germanska stammarna, som omstörtat det romerska väldet,
ja, stegrades ytterligare vid deras bekantskap med kristendomen.

Bill. till Riksd. Prof. 1900. 7 Sami. 32 Höft, (N;o 33). 1

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

Edsbruket såsom statsinstitution fick därför tidigt starkt insteg
hos de germanska folken icke blott inför världsliga domstolar utan äfven
inom kyrkorna. De äldsta nordiska lagsamlingarna äro fulla af edsformulär
för de otaliga särskilda bekofven. Presterskapet svor själft trohetseden.

Ännu större beviskraft än eden hade de s. k. ordalierna: eld- eller
vattenprofvet, det judiciella enviget m. m. d. Då dessa gudsdomar omkring
medlet af tolfhundratalet formligen afskaffades i de nordiska rikena,
emedan det vore ovärdigt för kristna män att fresta Gud till att gifva vittneskörd
i mänskliga angelägenheter, såsom den påfliga legaten Vilhelm af
Modena åi 1247 förklarade, steg edens betydelse såsom judiciellt bevisningsmedel.
Kyrkan förbehöll sig att ensam efterskänka eller relaxera
eder och fick därigenom ett betydligt inflytande på det borgerliga samhället.
Men alltjämt reste sig religiösa betänkligheter mot edgång. Med
stöd af Nya testamantet löpte vederdöparne till storms mot eden. Erasmus,
som första gången utgaf Nya testamentets grekiska text, utsådde betänkligheter
mot edgång och verkade därmed i viss mån på de bildades öfvertygelse.
Reformatorerna förklarade då i den Augsburgska bekännelsen,
art. 16, med den vidare utläggning däraf, som innehålles i Apologiens 8:de
moment, att den världsliga styrelsen med dess anordningar och lagar är
en god, af Gud inrättad och insatt ordning, i följd af hvilken kristne kunna
utan synd uppfylla alla medborgerliga åligganden och följaktligen äfven
aflägga eder, när dessa af öfverheten föreskrifvas.

Emellertid uppstod det oaktadt religiösa rörelser och bildades sekter,
som förbjödo edgång. Mennoniterna, puritanerna, särskilt kväkarna, ådagalade
genom sin ordhållighet och sin sanuingskärlek obehöfligheten af
eden. Deras blotta försäkran togs för god af domstolar och offentliga myndigheter,
ehuru många af dem för sin öfvertygelses skull fingo utstå förföljelser
och utvandra till Amerika.

I början af detta århundrade hade Kant ett mäktigt inflytande på
uppfattningen om edens betydelse, då han förklarade att ingen öfverhet
för samhällsordningens upprätthållande kan ålägga individen att besvärja
sig tro på en menedshämnande gud, ty detta vore ett ovärdigt samvetstvång.

Under den brytning i tänkesätten rörande förhållandet mellan kyrka
och stat, som föregick och efterföljde 1848 års politiska rörelser, kom edgång
såsom en på samma gång religiös och borgerlig inrättning under allvarlig
pröfning, och på sista tiderna har också eu betydlig inskränkninggjorts
i de fall, då eder varit påbjudna, utan att man på grund däraf hört
klagas öfver sviket förtroende eller större orättfärdighet.

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33. 3

I öfverensstämmelse härmed äro de flesta iimbets- och tjänsteoderna
lios oss afskaffade. Prästeden har utbytts mot ett högtidligt löfte. Men
åtskilligt svärjande af detta slag återstår ännu.

I vår rättegångsordning har eden till bekräftande af sanningen ännu
vidsträckt tillämpning. Endast eu blick på registret i rikets lag under
rubriken Ed ger oss en föreställning därom.*

Visserligen hafva äfven i afseende å den judiciella edgåugen lättnader
medgifvits. Kväkare, som inför vederbörlig myndighet högtidligen bekräftar
verkligheten af en uppgifven fordran, har förklarats böra anses lika som
om han aflagt borgenärsed, och i vittnesmål har lagstiftningen fäst tillbörligt
afseende vid dem, som äro af sådan lära, som ej tillstädjer att aflägga
ed, så att konungen för sådan händelse skall förordna hur förfaras bör.
Edsformuläret för judar är lämpadt efter deras religion.

Men därvid har det stannat.

För flera slag af judiciella eder ges numera sällan om ens någonsin
tillämpning. Detta gäller byggningsbalkens 9:2, jämförd med § 34 i k.
förordningen af den 21 december 1857, om stängselskyldighet, när någon
intagit annans fä; handelsbalkens 12:3, beträffande ''tillslutna eller förseglade
kistor, skåp eller packor, och vet ej den, som anammade, hvad däruti
är’, med flera dylika.

Rättegångsbalken 30:6, rörande fattigdomseden vid revisionssökande
och utsökningsbalkens 5:1, enligt hvilken vid utmätning gäldenären äger
med ed intyga, att han icke har penningar, guld eller silfver, äro alldeles
föråldrade, enär det bättre på andra vägar än genom ed kan utrönas hvad
som är sanning i fråga.

Jurymannaeden i tryckfrihetsmål är också i högsta grad otidsenlig.
''Hellenernas prisdomare vid de offentliga täflingarna aflade dyr ed att
sorgfälligt och opartiskt pröfva hvars och ens förtjänst; skulle alla våra dagars
prisdomare, svärja, blefve det ingen ände på eder, men hedern och
det allmänna förtroendet göra samma tjänst, och det är en vacker oegentlighet
i språkbruket, när man kallar dem för jurymän, fastän ingen ed
blifvit dem affordrad, och en sådan prisnämnd i sin helhet benämnes en
jury’, säger C. F. Bergstedt. Skulle desse jurymäns ansvar ej kunna jämställas
med jurymännens i tryckfrihetsmål, så kan ju dessa senare affordras

*) Rörande bär i landet på senare tider afskaffade eder, se justitiekanslersämbetets utlåtande
till K. M:t den 21 juni 1859, och i afseende på möjligheten att afskaffa de återstående
■samma ämbetes memorial af den 29 april 1865.

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

en högtidlig förklaring inför rätta på sitt hedersord, att de skola samvetsgrant
uppfylla uppdragets förpliktelser.

Nya och viktiga institutioner uppstå alltjämt utan att bindas af ämbetseder,
och icke hållas de därför mindre i hälgd. Ärligheten i uppgifter
vid vissa ekonomiska förrättningar, såsom vid förtullningar, taxeringsuppgifter
m. m., är den mindre nu än förr, då ingen sådan uppgift togs för
god utan att vara besvuren? Och är det verkligen af behofvet påkalladt
att affärsmän med ed skola betyga riktigheten af sina räkenskaper? Vida
tidsenligare är det väl då att för räkenskapsgranskning finnas yrkesmässige,
väl utbildade utöfvare af dessa maktpåliggande uppdrag — legitimerade
revisorer — att vid behof tillgå.

Värjemålsedens användning lärer ur flertalet af nyare processordningar
vara struken. Denna eds absoluta förkastlighet har af flere rättslärde på
ett uttömmande sätt blifvit ådagalagd. Svenska lagens egna ord i rättegångsbalken
17:29 och dess konsekvenser torde väl uppenbart vittna därom.

Vittneseden torde vara den ed, som anses vara svårast att umbära.
Och dock är den väl utan all fråga den, som mest missbrukas. Jag åberopar
äfven i detta fall herr C. F. Bergstedt, den i kulturfrågor på sin tid
så framstående representanten för Östergötlands län i Första Kammaren.
I sin skrift Om eder och edgång, 1879, uttalar han om vittneseden följande
beaktansvärda omdöme: Det är en farlig rättsgrundsats, att två vittnens
öfverensstämmande utsagor skola gälla för full bevisning, utan afseende på
de vittnandes karaktär, sanningskärlek, urskilning och iakttagelseförmåga.
Liksom i medeltiden fala legokämpar med vapen i hand ådagalade rättvisan
af den sak de funno mest lönande, så lärer det i våra dagar icke
saknas legovittnen, som parvis åtaga sig att besvärja hvad helst det än må
vara, och därmed är den lagliga bevisningen fullständig. Äfven för de
hederligaste personer kan det vara en frestelse att, i synnerhet då lagen
anses allt för sträng eller alldeles orättvis, eller då de som skulle drabbas
af dess hårdhet kunna tyckas förtjänta af ett bättre öde, låta sitt vittnesmål
få en, om än så lindrig, skiftning, som kan inverka på målets afgörande.
Begäret att se en sak ljusare eller mörkare kommer ofta ögat till
att se den just så, och, hvad värre är, när ett vittne en gång gjort
en edlig uppgift, som genom korsförhör eller annat kritiskt förfarande
visas vara oriktigt, kommer fasan för menedsstraffet och drifver det att
kanske mot bättre vetande vidhålla densamma. Domaren, i synnerhet
om han är ung, oerfaren och benägen att se sakerna i det bästa ljus, har
en naturlig fallenhet att fästa allt för stor vikt vid ett besvuret vittnesmål,

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33. -)

och uär det lagliga måttet af två samstämmiga vittnesmål är uppfylldt, anser
han saken så utredd som den behöfver vara: han har uppfyllt lagens fordran
och tror sig utan ansvar för hvad helst som vidare kan komma i dagen.

Härtill kommer, att formuläret för vittneseden, föråldradt till sin affattning,
som det är, för många är svårt att förstå och att, då det eftersäges
af många på en gång, det svårligen kan kontrolleras, huruvida det
rätt återgifvits af alla. Domare intyga att det till och med ofta verkar löjligt.
Att det påkallade ideliga upprabblande af edsformulär för dem som
ofta måste uppträda som vittnen, ja, till och med för domaren måste verka
förslöande är ju också påtagligt.

Att edgång i forna tider tillgripits för att binda vid och utforska sanningen,
det är lätt förklarligt. Då var befolkningen gles, spridd öfver stora
områden, kommunikationerna ytterst besvärliga och så godt som alla aftal
och förbindelser muntliga. Då mötte de allra största svårigheter att utröna
sakförhållandena.

Men huru olika är det icke nu. Hvilka otaliga hjälpmedel stå icke
nu till förfogande för att utreda sakförhållandena. A ena sidan register,
domböcker och officiella anteckningar af ämbetsmyndigheter, å den andia
behörigen styrkta aftal, i allmänhet noggranna räkenskaper, protokoll och
aktstycken af oräkneliga slag. Fulländade tekniska hjälpmedel till uppdagande
af sanningen erbjudas nu genom telegrafen, fotografier med mera
dylikt. Härtill kommer den litiiga och täta samfärdseln, befordrad genom
goda kommunikationer, och pressen som hastigt och vidsträckt sprider
kännedom om inträffade händelser. Rättvisans skipare blifva för hvarje
dag allt mera oberoende af de enskildes utsagor.

Men att utröna en människas inre, hennes tillförlitlighet, hennes bevekelsegrunder,
hennes frestelser och svagheter, som inverka på hennes
omdöme och hennes sinnesstämning vid edens afgifvande att bedöma
hennes tillräknelighet, det är svårare. Det är ofta icke lätt att en tid
efter det händelsen passerat afgöra hvad man sett eller hört och ännu
svårare att exakt återgifva det i ett upprört tillstånd. Och vi skola icke''
''inleda i frestelse’.

Ej så få torde också de vara som med tysta förbehåll eller finter söka
undgå edsansvaret.

Den samvetslöse afskräckes icke mera från falskt vittnesbörd af eden
än af ett bedrägligt löfte att tala sanning, och den som har ett rättskaffens
samvete bindes af ett högtidligt löfte eller eu öppen försäkran lika
mycket som af en cd. Att det mellan dessa slag af människor finnes ett

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

allt iner försvinnande antal sådana som påverkas af edsformeln, det kan
ej förnekas. Domares erfarenhet vittna härom. Sådana människor rygga
tillbaka för faran att ''svärja bort sig’. Men å andra sidan vittna domares
erfarenhet också därom att den som annars ej skulle sky att svärja
falskt kan genom domarens personliga, gripande vädjan till hans slumrande
rättskänsla förmås att yppa sanningen.

Begreppet om edsformulärets innebörd torde också vara mycket växlande.
’Så sant mig Gud hjälpe till lif (= kropp) och själ’ (Leib lind
Seele), innebär denna sats en förpantning eller endast en förhoppning?
Och gäller det i det förra fallet den svärjandes ''eviga salighet’? Fortlefver
ännu tron på eviga straff?

För den som icke tror på en personlig Gud är eden meningslös, sårande
och förnedrande. Om ock staten må hafva rätt att af sina medborgare
kräfva sanning, kan den dock icke med fog taga ed på sanningen
af andra än dem, som kunna med sanning aflägga den. Ty genom
osanning till• sanning är en dålig väg, som skadar både den som visar den
och den som går clen, och den för visserligen icke heller fram till målet.
När eden i undantagsfall betyder mera än ett högtidligt löfte eller en
försäkran på heder och samvete, är det de vidskepliga föreställningarna
om eden hvilka öfva sin verkan.

Men dessa vidskepliga meningar är det statens plikt att söka hafva,
oj att vidmakthålla. I den allmänna uppfostran bör i stället förvärfvas
ett framstående rum för den medborgerliga pliktläran, i det sedliga folkmedvetandet
odlas andra bevekelsegrunder för redbar handel och vandel
än fruktan för straff för den som orätt gör. Det vore en uppgift värdig
vår upplysta tid.

Den enda tillfredsställande reformen i afseende på edgång vore därför
att eden helt och hållet afskaffades och utbyttes mot ett högtidligt
löfte eller en öppen och bindande försäkran på heder och samvete, som i
tillämpliga fall, därest den brötes, drabbades af samma straffpåföljd som mened.

Skulle betänkligheter häremot från rättskiparnes sida lägga oöfverstigliga
hinder i vägen för eu sådan reform, synes det mig rimligt begärdt
att de påbjudna ederna inskränkas till de allra viktigaste fall och att
det medgifvande, som lämnas medlemmar af främmande trossamfund,
hos hvilka edgång ej är tillåten, att kunna i stället för ed få afgifva en
bindande försäkran, får den största möjliga allmänna utsträckning. Härmed
torde då förbindas lämpliga föreskrifter, genom hvilka missbruk af
befogenheten att undandraga sig ed blcfve i möjligaste mån förebyggd.

Lat/utskottets Utlutande, N:o .9,9.

Men för de få fall, då dot anses att edgång för rättssäkerhetens
skull ej kan eftergifvas, bör edsformuläret undergå eu i högsta grad pall
allad omredigering och förenkling för att kunna i någon män motsvara
sitt förmenat ändamål, exempelvis så att vittneseden komme att lyda:
Jag lofvar inför Gud att jag skall vittna allt hvad jag vet i denna sak
vara sant, sä att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar.

I fall det anses nödigt att den vittnande erhåller en erinran om
strafflagens bestämmelser om falskt vittnesbörd, måste strafflagens 13: 1
omarbetas med hänsyn till dem, som i stället för ed få afgifva en bindande
försäkran.

Vid 1903 års riksdag väcktes motioner i de syften jag här framhållit
af herrar G. Lindgren i Islingby och Hugo Segerdahl. Lagutskottet
hemställde med anledning häraf, ''att Riksdagen måtte i anledning af
herrar Lindgrens och Segerdahls föreliggande motioner i skrifvelse till
Kung! Maj:t anhålla, att Kung! Maj:t täcktes taga i öfvervägande ej
mindre huruvida och i hvad mån ed kunde utbytas mot en i annan högtidlig
och förbindande form på heder och samvete afgifven förklaring, än
äfven i hvad mån en omarbetning af i 17 kap. rättegångsbalken befintliga
stadganden om lydelse af ed och ordningen för dess afläggande ansåges
böra äga rum, samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag i
berörda hänseenden, hvartill förhållandena kunde anses föranleda.’

Andra Kammaren biföll visserligen, med 101 röster, endast den senare
delen af denna lagutskottets hemställan, men för utskottets förslag
i sin helhet afgafs dock 90 röster.

Är det månne förmätet att hoppas, att vi kommit ett stycke närmare
målet år 1909?

Första Kammaren afgjorde ärendet utan att spilla flera ord på frågan
än afslagsyrkandet.

Under debatten i Andra Kammaren strök lagutskottets vice ordförande
under och betecknade såsom obetingadt riktiga de viktiga hufvudpunkterna
i utskottets motivering: att det oförnekligen ligger något för rättskänslan
mycket sårande däri, att till följd af den fordran på ed, lagen i vissa fall
uppställer, personer, hvilka af samvetsbetänkligheter vägra att gå eden,
blifva föremål för rättsliga åtgärder, och att det ej står väl tillsammans med
en högre uppfattning om edens vikt och innebörd att låta ed afläggas af
personer, hvilka äro främmande för det religiösa momentet, som ingår i
eden. Herr Zetterstrand tilläde: Det kan väl icke bestridas, att det är
principiellt riktigt att afskaffa ederna helt och hållet, och det har utskot -

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlutande, N:o 33.

tet också uttalat, men utskottet har tillika uttalat, att de väsentligaste
olägenheterna åt'' nuvarande bestämmelser skulle ock undanröjas därigenom,
att de personer, hvilkas religiösa uppfattning i ett eller annat hänseende
är oförenlig med eds afläggande, finge rätt att undandraga sig eden’.

Då lagstiftarna i våra båda grannländer vågat tillämpa sådana grundsatser,
synes det vara ett dåligt betyg vi ge oss såsom nation, om vi ej
kunna och våga taga detsamma steget.

Jag vågar särskildt vädja till Första Kammarens upplysta och mera
frisinnade element att egna det ifrågavarande krafvet — som har stärkt
stöd och anslutning inom lagskiparnes egna leder — den uppmärksamhet
det såsom folkopinion förtjänar. Af en allvarlig och aktningsfull granskning
torde det under alla förhållanden vara förtjänst.

På grund af det anförda får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes taga
i öfvervägande, huruvida ej edgång kunde alldeles afskaffas; eller, om så
ej utan våda för rättssäkerheten kan ske, i hvad mån edgång kan i tilllämpningen
inskränkas och edsformuläret för denna händelse förenklas samt
eden under vissa förhållanden mot en i annan högtidlig och bindande form
på heder och samvete afgifven förklaring utbytas, och därefter för Riksdagen
framlägga de förslag i berörda hänseenden, hvartill pröfningen föranleder.
»

Det som skiljer ed från en försäkran i allmänhet torde kunna betecknas
såsom ett religiöst moment, vanligen ett åberopande af Guds namn.
För ed i j m-i flink-teknisk bemärkelse erfordras ytterligare, att denna försäkran
afgifves i lagbestämd form och inför behörig myndighet. I kulturländernas
lagstiftning har eden kommit till användning för att tjäna hufvudsakligen
två olika syften, å ena sidan för att stärka trovärdigheten af
uppgifter, som äro af vikt för bedömandet af ett gifvet rättsförhållande,
samt å andra sidan i form af löftesed såsom en garanti för att personer,
hvilka träda i ett ur en eller annan synpunkt betydelsefullt förhållande
till det allmänna, skola handla i öfverensstämmelse med lag och plikt.
Bland de förra ederna äro de i rättegång förekommande af särskild betydelse,
nämligen vittneseden och partseden samt vidare gäldenärseden
och borgenärseden; bland de senare märkas den ed, som statsöfverhufvndet
i en del länder har att vid regeringstillträdet aflägga å författningen,
tro- och huldhetsed, som här i landet afgifves af utlänning, som upptages,
till svensk medborgare, vissa ämbets- och tjänsteeder, t. ex. domareeden m. fl.

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33. ^

Då yrkande nu framställes på afskaffande af edgång eller inskränkande
af dess användande, torde detta vara så att förstå, att det
religiösa moment, som konstituerar edsbegreppet, önskas i alla eller vissa
fall borttaget. Lämpligheten och nödvändigheten af att i någon lagbestämd
form en försäkran afgifves inför myndighet, samt att, om denna försäkran
icke är sanningsenlig, straffpåföljd kan inträda, själas icke med
fog kunna göras till föremål för tvifvel.

Hvad angår de viktigaste ederna, de processuella, äro dessa af synnerligen
gammalt datum i vårt land. Den nuvarande af lag eller praxis
bestämda formen för dessa eder leder sitt ursprung från 1734 års lag.
Lagkommittén och äldre lagberedningen föreslogo, förutom en förkortning
af edstemat, ej annan ändring däruti, än att i stället för inledningsorden
»Gud och hans heliga evangelium» sattes »Gud och hans heliga ord».
I fråga om rätt att för särskilda fall förändra edstemat eller utbyta detsamma
mot annan bekräftelseform, innehöllo dessa lagförslag endast en
hänvisning till hvad som särskild! fanns stadgadt om edgång af den, som
ej är af kristen lära. År 1807 blef vittneseden, med bibehållande af inlednings-
och afslutningsorden, i öfrig! förenklad till sin nuvarande tydelse
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagkommitténs och äldre lagberedningens
förslag, och år 1870 ändrades jurymannaeden i tryckfrihetsmål,
bland annat genom borttagandet af eu längre religiös inledningsformel.
Såsom motionären erinrat, tillkommo nu gällande bestämmelser angående
edgång af mosaiska trosbekännare 1849 och beträffande vissa främmande
kristna trosbekännare 1873. 1883 års lliksdag anhöll i skrifvelse till

Knngl. Maj:t bland amrat om utredning och förslag angående förändring
af gällande edsformulär i syfte, att slutorden måtte utbytas mot andra
och mera lämpliga. Skrifvelsen öfvorlämnades till den då arbetande nya
lagberedningen, som sistnämnda år afgaf särskilt förslag till ett nytt
edsformulär, livilket, i enlighet med det beredningen vid skrifvelsens öfverlämnande
meddelade uppdrag, endast afsåg begynnelse- och slutorden,
och hvilket i förändrad form förelädes 1885 års riksdag, men ej vann
Riksdagens bifall. År 1884 afgaf nya lagberedningen sitt betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning. I detta föreslog beredningen
med afseende å vittneseden den kortfattade formuleringen, att vittne allenast
skulle svära »inför Gud den allvetande och allsmäktige att i sin utsaga
hålla sig till sanningen». Främmande trosbekännare af sådan lära,
som ej tillstadde edgång, skulle få utbyta eden mot en försäkran på heder
och tro under samma ansvar, som om ed gåtts, och om domstolen, med
Bill. till RiJcsd. Prof. 1909. 7 Sami. 32 Höft (N:o 33). 2

Lagutskottets Utlåtande, N;o 33.

hänsyn till ett vittnes sinnesart, uppfattning af edens betydelse eller andra
personliga förhållanden, funne vådligt eller olämpligt att låta edgång anförtros
vittnet, skulle i stället för ed förestafvas vittnet förklaring, att
han under den i lag för dylikt fall stadgade straffpåföljd förpliktade sig
att i sin utsaga hålla sig till sanningen. Domareeden hade högst väsentligt
förkortats, och flera af de i rättegångsbalken särskildt stadgade ederna
hade uteslutits ur förslaget. Sedan nya lagberedningens förslag framlades,
har frågan om edens användning och form vid upprepade tillfällen varit
föremål för Riksdagens pröfning, senast, såsom motionären erinrat, 1902
och 1903 i sammanhang med då föreliggande förslag till ny lagstiftning
om bevisning.

Innan utskottet öfvergår till ett närmare angifvande af de önskemål
beträffande edgång, som enligt utskottets mening för vårt lands vidkommande
kunna framställas, vill utskottet något beröra den utländska lagstiftningen
i ämnet.

I Norge infördes nya bestämmelser om edgång genom lag den 10 maj
1893. Vid afläggande af ed inför rätta tilltalar domaren den edspliktige
med orden: »Svaerger De åt. . .», hvarpå denne stående och med högra
handen uppsträckt svarar: »Det svaerger jeg, saa sandt hjaelpe mig Gild
den Alm fegt ige og Alvidende». Vid edsafläggandet skola samtliga närvarande
resa sig. Personer, tillhörande trossamfund, som ej tillstädjer ed, eller
som på grund af sin religiösa öfvertygelse eller därför, att de icke tro på
en allsmäktig och allvetande Gud, vägra att aflägga ed, få — dock med
afseende å de två sistnämnda grupperna först efter domarens pröfning,
huruvida denna vägran grundar sig på en verklig öfvertygelse — i
stället för ed och under samma straffsrättsliga ansvar, som om ed aflagts,
afgifva en högtidlig försäkran på: »aere og samvittighed». Sedermera
har äfven möjlighet beredts att för särskilda fall använda annan religiös
edsformel. Enligt gällande dansk rätt inledas rättegångsederna, där ej
annorlunda stadgats i fråga om vissa främmande trosbekännare, med orden:
»lover og svaerger», samt afslutas med bekräftelsen: »Saa sandt hjaelpe
mig Gud og hans hellige ord». Särskilda edsformer finnas för judar och
herrnhutare. Enligt tyska civil- och straffprocessordningarna skall ed afläggas
med högra handen uppräckt samt börjas med orden: »Jag svär vid
Gud den allsmäktige och allvetande», och afslutas med orden: »Så sant mig
Gud hjälpe». Skall eden afläggas af flera på en gång såsom t. ex. af jurymän,
uppläser domaren inledningsorden och själfva edsförklaringen, hvarefter
en hvar af de svärjande upprepar: »Jag svär det, så sant mig Gud

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33. 11

hjälpe». Konfessionella tillägg till edstemat, som ej ändra den lagstadgade
formuleringen, anses tillåtna, och där lagen för medlem af visst trossamfund
medgifver rätt att utbyta eden mot annan form för bekräftande,
gäller dylikt bekräftande lika med edgång. Sådan rätt finnes emellertid
ej omförmäld i rikslagstiftningen, men däremot i vissa partikulära
lagar. I hufvudsak enahanda bestämmelser med afseende på edens form
gälla i Österrike. Kristna aflägga emellertid där i vanliga fall eden framför
ett krucifix med två brinnande ljus. För judar och muhammedaner
gälla särskilda edsformer, och sekterister, som ogilla edgång, få i stället
afgifva en högtidlig försäkran. Keligionslösa äro hvarken i Tyskland eller
Österrike befriade från edstvång. I England och Amerikas förenta stater
har eden en utprägladt religiös karaktär. Enligt engelsk rätt är den vanliga
formen för afläggande af ed, att den edspliktige, sedan han lågt
hö°ra handen på nya testamentet, tilltalas med orden: »Den utsaga, ni
har att afgifva öfver ifrågavarande sak, skall innehålla sanningen, den
fulla sanningen och intet annat än sanningen. Så hjälpe eder Gud.»
Härefter kysser han boken. Enligt nordamerikansk rätt aflägges eden
under åberopande af Guds namn samt i öfrigt på det sätt, som den
svärjande enligt sin religiösa öfvertygelse anser bindande. Såväl i England
som Amerika äger hvar och en, som gör invändning mot edgång,
vare sig af religiösa betänkligheter eller därför, att han icke hyser någon
religiös öfvertygelse, att i stället och under enahanda kriminella ansvar
afgifva en högtidlig försäkran. I Frankrike bekräfta vittnen sin utsaga
med orden: »Jag svär det». Dessa ord, som utgöra den häfdvunna formen
för den religiösa eden, anses också innefatta ett religiöst moment. Icke
katoliker tillåtas att aflägga ed enligt sin religions föreskrifter, och anabaptister
och kväkare samt, efter domstolens medgifvande, äfven andra få
använda formen: »Jag försäkrar», eller »Jag lofvar». I Italien har den
strängt religiösa edsformen upphäfts. Den afgifves liksom i Frankrike
med orden: »Jag svär», hvilken form i Italien anses innebära frihet för
den, som går eden, att däri inlägga eller icke inlägga eu religiös mening,
hvarför särskilda bestämmelser för sekterister, som ogilla edgång, icke
ansetts erforderliga. I Schweiz, där för öfrigt sedan reformationstiden
den processuella eden uti eu del kantoner i större eller mindre omfattning
kommit ur bruk, äger hvar och eu att undandraga sig afläggandet
af eu religiös edgång och får i stället afgifva ett enkelt löfte, som i straffrättsligt
hänseende medför samma ansvar som ed. Formen »jag svär»
anses icke vara af religiös karaktär.

12 Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

Edgången såsom ett i vårt land urgammalt rättsligt institut har helt
visst synnerligen djupa rötter i vårt folks medvetande, och det i eden ingående
religiösa momentet innefattar otvifvelaktigt för mången i vårt land
en den kraftigaste maning till sanningsenlighet i lämnade uppgifter. Eu
sådan maning är med vår nuvarande rättegångsordning desto angelägnare,
som den svenska domaren vid bevispröfningen är i vidsträckt mån bunden
af legala regler, och för att framtvinga sanningen saknas de medel, som
förefinnas i den moderna processordningen med dess koncentrerade muntliga
förfarande, där parternas intressen i allmänhet tillvaratagas af rättsbildade
advokater. Det synes utskottet särskildt under sådana förhållanden
icke riktigt att uppgifva den garanti för sanningsenligheten af lämnade
uppgifter, som edgången enligt utskottets mening verkligen innebär
beträffande den stora massan af folket i vårt land. Endast i de särskilda
fall, där en sådan garanti uppenbarligen icke med edgången ernås, bortfaller
den hufvudsakliga grunden för edgångens användande. Blott i dessa
fall blir det enligt utskottets mening ur olika synpunkter lämpligare, att,
såsom i allmänhet skett i den moderna utländska processlagstiftningen,
edgången på något sätt utbytes, naturligtvis utan uppgifvande i någon
mån af sanningsplikten och straffet för dess öfverträdande. Enligt gällande
rätt, 17 kap. 7 § rättegångsbalken, är den jäfvig att vittna, som är
okristen eller af sådan lära, att han om vittneseden en falsk och skadlig
mening häfver. Att sålunda total frånvaro af den garanti, man med edgången
velat vinna, skall kunna medföra befrielse från vittnesplikten,
därest icke parterna eftergifva eden, torde kunna föranleda och har äfven
föranledt till betänkliga missförhållanden. Beträffande dem, som på grund
af religiösa betänkligheter vägra att gå ed, synes det utskottet, som om
edsformuläret bör utbytas mot något tema, däruti edgång ej ingår, eller
ock, i den mån det kan låta sig göra, jämkas efter deras berättigade kraf
i det förevarande hänseendet. I fråga om dem, som, därför att det i eden
ingående religiösa momentet fullständigt saknar betydelse, motsätta sig att
aflägga ed, synes edgång äfven för edens egen skull och för uppehållande af
dess helgd visserligen icke böra behöfva förekomma, men dock böra ersättas
med eu annan form för bekräftande. Såsom i utländska lagar skett, synes
nödvändigt, att, då någon, hvilken icke tillhör ett trossamfund, som förbjuder
ed, vägrar att aflägga sådan, tillvaron af omständigheter, som verkligen
böra berättiga till befrielse från edgång, göres till föremål för pröfning
af domstolen.

Vid en revision af gällande bestämmelser om edgång synes emellertid

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

iifvon höra undersökas, om oj ändringar böra ske beträffande det gällande
formuläret för edens afläggande. Särskildt i fråga om den oftast förekommande
vittneseden har behof vet af en ändring i edsformuläret framträda
något som framgår redan af de ofvanberörda tidigare afgifna förslagen i
detta hänseende. Mot det nuvarande formuläret för denna ed lärer bland
annat kunna anmärkas, att detsamma ej står i full öfverensstämmelse med
nutida språkbruk. Erfarenheten gifver vid handen, att denna ed lättare,
än som borde få ske, blir föremål för missuppfattning, som i sin ordning
kan föranleda störande afbrott i edens framsägande och måste förrycka
det allvarliga intryck, som med edgången åsyftas. En äfven önskvärd
förkortning af temat för vittnesed skulle möjligen kunna bidraga att aflijälpa
ett öfverklagadt förhållande beträffande sättet för edens afläggande,
nämligen att i praxis, då flera vittnen skola höras i samma mål,
för vinnande af tid alla på eu gång edfästas, därvid det för domstolen
blir omöjligt kontrollera, att eden af alla riktigt eftersäges. Bland annat
för att eden lämpligare skulle kunna förestafvas för hvarje vittne särskildt,
föreslogs den kortare affattning af vittneseden, som, enligt hvad ofvan
nämnts, nya lagberedningens betänkande innehåller. Ur nu antydda och
andra synpunkter synes utskottet en förändring af det nuvarande edsformuläret
önsklig, som åt detsamma gifver större enkelhet och anpasslighet
utan att därmed i minsta mån eftergifves något af det högtidliga allvar,
som enligt utskottets uppfattning bör med eden vara förbundet.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville taga under öfvervägande, dels i
hvilka fall edgång må kunna utbytas mot en i annan
högtidlig och bindande form afgifven försäkran, dels
ock huru formen för edgång bör förändras, samt därefter
för Riksdagen framlägga de förslag, som däraf
kunna föranledas.

Stockholm den 22 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

Reservation.

Herrar Zetterstrand, Widén, Lindhagen, Pettersson från Södertälje,
Ersson, Jansson och Forsberg hafva anfört följande:

»I nära anslutning till hvad 1903 års lagutskott i ärendet anfört och
yrkat, hafva vi ansett, att utskottets motivering, i hvad densamma afser
edgångens användande, bort innehålla följande:

''Det ligger oförnekligen något för rättskänslan mycket sårande däri,
att till följd af den fordran på ed lagen i vissa fall uppställer, personer,
hvilka af samvetsbetänkligheter vägra att gå eden, blifva föremål för
rättsliga åtgärder i syfte att framtvinga en edlig förklaring, och å andra
sidan står det ej väl tillsammans med en högre uppfattning om edens
vikt och innebörd att låta ed afläggas af personer, hvilka äro främmande
för det religiösa moment, som ingår i eden.

Vi våga ock antaga, att edens betydelse för den allmänna rättssäkerheten
icke bör skattas så högt, att möjligheten af en förändring i
den riktning motionären angifvit af sådan anledning skulle vara utesluten.
Tvärtom torde man kunna hysa den förhoppning, att i det vida öfvervägande
antalet fall sanningsplikten skulle göra sig lika klart och kraftigt
gällande, om eden ersattes med en förklaring, som afgåfves i annan högtidlig
och bindande form. Med hänsyn till samvetsömma och rättänkande
personer lärer en sådan förändring icke böra ingifva några farhågor. För
dem åter, hvilka icke tillräckligt ledas af dylika bevekelsegrunder, torde
den starkaste driffjädern att tala sanning vara att finna i fruktan för de
straffpåföljder, hvilka nu äro förenade med mened och, om eden försvunne,
skulle vara förbundna med brott mot den förklaring, som trädde i edens
ställe. Liksom det nu är föreskrifvet, att den, som aflagt eller skall aflägga
ed, skall erinras om dess vikt och betydelse, borde det åligga domaren
att, då dylik förklaring afgifvits eller skulle afgifvas, ej mindre
framhålla förklaringens betydelse än äfven erinra om det straff, som vore
stadgadt för afvikelse från sanningsplikten.

Principiellt riktigast synes det därför vara, om eden kunde helt och
hållet afskaffa samt ersättas med en förklaring af ofvan angifven art.

Skulle det emellertid anses möta alltför stora betänkligheter, att redan
nu vidtaga en så genomgripande förändring, så kunde de väsentligaste
olägenheterna af nuvarande bestämmelser undanröjas därigenom,
att de personer, hvilkas religiösa uppfattning i ett eller annat hänseende
är oförenlig med eds afläggande, finge rätt att undandraga sig eden. Om

Lagutskottets Utlåtande, N:o 33.

dylika bestämmelser komma till stånd, borde de gifvetvis förbindas med
föreskrifter, genom hvilka missbruk af befogenheten att undandraga sig ed
blefve, i den mån möjligt vore, förebyggdt. En närmare utredning och
belysning af detta viktiga ämne är i hvarje fall synnerligen påkallad.

Med afseende å motiveringen för en förändring af formen för edgång
förena vi oss i utskottets yttrande.

I anledning häraf få vi hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville taga under öfvervägande, huruvida
edgång må kunna utbytas mot en i annan högtidlig och
bindande form afgifven försäkran, eller, om så ej anses
kunna i alla fall ske, i hvad mån edgång bör inskränkas
och i öfrigt formen för edgång förändras, samt
därefter för Riksdagen framlägga de förslag, som däraf
kunna föranledas.»

Herrar Fahlén, Åkerlund och grefve Hamilton hafva begärt få här
antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.