Lagutskottets Utlåtande N:o 33 (Utlåtande 1906:LU33 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

N:o 38.

Ank. till Riksd. kansli den 30 mars 1906, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kling!. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen,
lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum, lag angående villkorlig frigifning,
lag angående villkorlig straffdom samt lag angående
ändrad lydelse af 1, 21 4, 5 och 7 §§ i lagen den 17
oktober 1900 om straffregister, dels ock en i anledning
af denna proposition afgifven motion.

I proposition, n:o 49, af den 2 nästlidne februari, hvilken blifvit Kungi. propå
af båda kamrarne till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under Slh0nenåberopande
af propositionen bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag
till:

1) lag angående ändring i vissa delar af strafflagen;

2) lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i
enrum;

3) lag angående villkorlig frigifning;

4) lag angående villkorlig straffdom; samt

5) lag angående ändrad lydelse af 1, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen
den 17 oktober 1900 om straffregister.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 7 Sami. 32 Höft. (N:o 33.)

Motion.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft en till utskottet hänvisad, inom Andra Kammaren väckt motion
n:o 142, i hvilken herrar J. B. Eriksson i Grängesberg, E. A. Leksell,
E. C. Kropp och N. A. Nilsson i Malmö anfört:

»I Kung!. Maj:ts nådiga proposition n:o 49 till Riksdagen detta
år, innefattande lag om ändring i vissa delar af strafflagen, lag om
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, lag om villkorlig
frigifning, lag om villkorlig straffdom samt lag om vissa ändringar i
lagen om straffregister, föreslås bland annat sådan ändring af nu gällande
strafflag, att de så kallade korta frihetsstraffen må kunna skärpas med
hårdt nattläger och mörkt enrum.

Oafsedt dessa affliktiva straff, som här i första hand fängsla uppmärksamheten,
föreslår emellertid Kungl. Maj:t åtskilliga andra skärpningar
af frihetsstraffen. Sålunda föreslås det, att nu gällande bestämmelse
om afdrag af en fjärdedel af strafftiden vid straffarbetes verkställande
i enrum skall upphöra, att straffarbetsfånges rätt till andel i
arbetsutbytet skall bortfalla och att straffarbetsfånges rätt att mottaga
och afsända bref eller bud och mottaga besök skall ytterligare inskränkas,
samt att den, som undergår fängelsestraff, skall åläggas arbetsplikt.

Att utöfver dessa senare straff skärpningar ånyo införa i vår lagstiftning
de en gång lyckligtvis afskaffade kroppsstraffen synes oss i
högsta grad olämpligt och motbjudande. Ett sådant steg kan näppeligen
öfverensstämma med den utveckling-, som vårt folk under senare
tider undergått i kulturellt och humanitärt hänseende. Dessa affliktiva
straff torde dessutom komma att medföra en helt annan verkan än den
åsyftade. I stället för att verka tuktande till förbättring, kunna de
komma att verka till förhärdelse och förråelse.

De förhoppningar, som man på vissa håll gör sig om dessa och
andra kroppsstraff^ välsignelse, kunna svårligen infrias af verkligheten.
De ha fordom florerat, dessa straff, men en mera human anda har aflyst
dem såsom barbariska. Det vore sorgligt, om barbariet åter skulle
taga makten öfver oss.

Redan ur hälsosynpunkt synas oss stora betänkligheter resa sig
mot såväl förslaget om mörkt enrum som hårdt nattläger. (Den senare
straffskärpningen betyder enligt den kungl. kommitténs uttalande, »att
fången nödgas vara i fullständig saknad af sängkläder».) Väl föreskrifves
det, att ingen må undergå dessa straff, så länge det ej kan
ske utan men för hälsan. Men detta, huruvida men för hälsan kommer
att uppstå, r. torde i många fall vara svårt, kanske omöjligt att förutse
äfven för den bästa läkare. Och dessa straff äro i själfva verket så

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

svåra, att de äfven lios friska och kraftiga personer kunna inympa
fröet till lifsfarliga sjukdomar.

På grund af den mänskliga naturens växlande beskaffenhet måste
också det lidande, som de föreslagna affliktiva straffskärpningarna afse
att medföra, verka mycket olika på olika individer. Och de trotsiga
naturer, som man här vill förbättra, kunna genom kroppsstraffen lätt
nog blifva ytterligare förhärdade. Hos dem kan på den vägen rent af
framalstras ett förut ej befintligt hat mot samhället och dess funktionärer.

Om i någon form en skärpning af de korta frihetsstraffen anses
oundgängligen nödvändig, torde en skärpning af arbetstvånget vara
den mest lämpliga och effektiva. Och vår strafflag erbjuder så stora
strafflatituder, att domstolarna mycket väl kunna ådöma längre frihetsstraff,
där synnerlig ondska och råhet prägla förbrytelserna, hvadan
brottslingen på ett mera humant och följaktligen bättre sätt än genom
kroppsstraff kan undergå den tuktan till förbättring, som med allt
straff afses.

Vår uppfattning om olämpligheten af att införa dessa affliktiva
sträf!'' i vår lagstiftning delas också af ett par af de justitieråd, som
yttrat sig om förevarande kungl. proposition. Vid föredragningen af
lagförslagen uti Kungl. Maj:ts högsta domstol yttrade j ustitierådet
Wijkander bland annat följande:

»Hvad angår de frihetsstraff, som för drott omedelbart ådömas,
ligger det, såsom af kommitterade framhålles, i sakens natur att, därest
straffet pågår under lång tid, förlust af friheten och vistelse i ensamhet
komma att i och för sig verka såsom ett allvarsamt strafflidande.
År strafftiden däremot kort, uppstår, enligt hvad erfarenheten visat,
behof af anordningar till förstärkande af straffets verkan. De skärpningar,
som i sådant syfte användts och för närvarande rimligen kunna
komma i fråga, äro, som bekant, tvång att för det allmännas räkning
utföra arbete, hardt nattläger, mörkt enrum och inskränkning i kosten.
Den mest naturliga och till äfventyrs äfven mest effektiva af dessa skärpningar
torde arbetstvånget vara. Det synes därför vara ändamålsenligt
att ej använda annan skärpning än arbetstvång förr än detta visat sig
otillräckligt, och att således icke i något fall med fängelsestraffet, sådant
det hos oss förekommer, förbinda annan skärpning än arbetstvång eller,
med andra ord, att eftersom det ej torde hos oss vara behöfligt eller
ens lämpligt att hafva två arter af frihetsstraff med arbete — i alla
de fall, då fängelsestraff skulle kräfva skärpning, låta detta straff
öfvergå till straffarbete. Enligt kommitterades förslag skulle sådant
fall anses föreligga, allenast då »synnerlig råhet, ondska eller förhärdelse

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

genom brottet ådagalagts», och i de fall, då detta villkor förefinnes, ligger
ock nära till hands att antaga, att straffarbete, och ej fängelse, är det
straff, som i anseende till brottets beskaffenhet bör komma till användning.
Jag hemställer därför, att kommitterades förslag, i hvad det af ser
skärpning af fängelse, ej lägges till grund för lagstiftning i ämnet, utan
att den af kommitterade påpekade och onekligen i verkligheten befintliga
bristen i fängelsestraffets effektivitet afhjälpes på det indirekta sätt,
att fängelsestraffet ej användes i de fall, då det kan antagas vara otillräckligt,
utan i sådan händelse ersättes med straffarbete. Den revision,
som straffsatserna i lagen för detta ändamål skulle undergå, synes ej
behöfva blifva synnerligen genomgripande; och genom densamma skulle
vinnas den i min tanke väsentliga fördelen, att fängelsestraffen ej kom me
till användning i den stora omfattning, som för närvarande är förhållandet,
utan inskränktes uteslutande till brott, om hvilka kunde antagas,
att de icke hade sin rot i ett iordärfvadt eller samfundsfientligt
sinnelag.

Om, på sätt jag antagit, arbetstvång får anses vara den skärpning,
som i första hand bör ifrågakomma, synes i fråga om den straffart,
som redan är med dylik skärpning förbunden, eller straffarbete,
böra, därest erfarenheten visat, att samma straff, synnerligast då det är
kortvarigt, ej alltid besitter nödig effektivitet, tillses, huruvida för vinnande
däraf kunde vara till fyllest att skärpa arbetet — att af strafffångarne
utkräfva ett större mått af arbete, än som för närvarande
sker — och först sedan sig visat att på denna väg någon ytterligare
skärpning af straffet icke stode att vinna, andra arter af skärpning tillgripas.
I fråga om möjligheten att sålunda skärpa arbetet kan jag, i
saknad af all erfarenhet på detta område, ej hysa någon mening, utan
får åtnöja mig med ett uttalande al det önskvärda i att slippa i den
allmänna strafflagstiftningen åter införa rent affliktiva bestraffningar,
kroppstraff. Men äfven om man antager, att förhållandena kräfva återinförande
af dylika bestraffningar, synes dock det sätt, hvarpå kommitterade
funnit desamma kunna inpassas i straffsystemet, lämna rum för
väsentliga anmärkningar.»

På grund af hvad vi sålunda anfört, tillåta vi oss hemställa, att
Riksdagen, med bifall i öfrigt till Kungl. Maj:ts proposition n:o 49,
måtte vidtaga den ändring i sagda proposition, att bestämmelserna om
straffskärpningarna hårdt nattläger och mörkt enrum bortfalla.

Vi anhålla på samma gång, att lagutskottet ville föreslå de förändringar
i den kungl. propositionen, som af denna motion kunna föranledas.
»

Lagutskottets Utlåtande N:o 33. 5

I skrifvelse den 10 maj 1894 anhöll Riksdagen, att Kungl. Magt
täcktes låta utreda, huruvida i vår lagstiftning kunde införas föreskrift
om så kallad villkorlig frigifning, samt, därest Kungl. Magt skulle finna
sådant lämpligt, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i
sådant syfte. Vidare har Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1898 hemställt,
att Kungl. Magt täcktes taga i öfvervägande, ej mindre huruvida
villkorlig straffdom lämpligen kunde vid ringare brott och förseelser
i den svenska rätten införas, än äfven huruvida i de fall, där
enligt nu gällande lag enkelt fängelse antingen ådömes omedelbart på
kortare tid eller sättes i stället för bötesstraff, andra mera affliktiva
frihetsstraff borde komma till användning, vare sig såsom allmän regel
eller då domstol därom förordnar, och huruvida sådana eller andra affliktiva
straff borde särskildt stadgas för brott emot person, vid iteration
eller eljest försvårande omständigheter, när straffarbete likväl ej ansåges
böra å brottet följa, samt, om förhållandena därtill föranledde, för Riksdagen
framlägga förslag till de förändrade lagbestämmelser, som för
vinnande af sålunda angifna syften kunde erfordras.

Sedan fångvårdsstyrelsen öfver dessa framställningar afgifvit underdåniga
utlåtanden, beslöt Kungl. Magt den 25 maj 1900 att åt en
kommitté uppdraga dels att upprätta förslag om skärpning af förvandlingsstraffen
och de på kort tid omedelbart ådömda frihetsstraffen samt
om villkorlig frigifning, dels ock att i sammanhang härmed vidare
utreda Irågan om införande af varning eller villkorlig dom samt utarbeta
de författningsförslag, hvartill denna utredning kunde gifva anledning.

Efter afslutade arbeten öfverlämnade denna kommitté till Kungl.
Maj:t förslag till lagar i ifrågavarande ämnen, hvilka till väsentliga
delar legat till grund för här föreliggande proposition, för hvilkens
hufvudsakliga innebörd redogörelse här följer.

Erfarenheten har hos oss likasom i flera andra länder ådagalagt,
att vid de kortvariga frihetsstraffen straffets ändamål i ett stort antal
fall icke ernås. Detta gäller i Sverige ej blott om fängelse utan äfven
om straffarbete. Den korta strafftiden medgifver vanligen icke ett
tillfredsställande resultat af fångvårdspersonalens arbete på omdaning
af fångens sinne, och frihetsförlusten under kort tid utgör för flertalet
brottslingar icke ett tillräckligt kännbart lidande. I sistnämnda afseende
kan anmärkas, att man vid anordnandet hos oss af de kortvariga
frihetsstraffen låtit sig i hög grad bestämmas af hänsyn till brottslingens
kroppsliga välbefinnande och ej tillräckligt beaktat, att straffet för att
fylla sitt ändamål nödvändigt bör medföra tillbörlig tuktande verkan.

Lagförslagens

hufvudsakliga

innebörd.

Skärpning a
frihetsstraff''.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Dessutom har det ofta visat sig, att det korta frihetsstraffet för fången
och äfven för samhället medfört skadliga verkningar, i det respekten
för frihetsstraff minskats och därigenom den från brott återhållande
verkan, som med straffhotet åsyftas, aftagit, och å andra sidan mången,
som felat af tillfällig förvillelse, efter utståndet straff rönt oförtjänta
svårigheter vid försök att återtaga sin plats i samhället.

Att söka råda bot på det korta frihetsstraffets olägenheter genom
en allmän förlängning af strafftiden i fråga om sådana mindre förbrytelser,
som nu beläggas med dylika straff, torde emellertid ej vara rådligt af
det skäl, bland andra, att jämväl de långvariga frihetsstraffen lida af
vissa olägenheter. Utom det att de medföra stora kostnader för staten,
drabba de ofta den brottslige och hans familj alltför tungt genom hans
oförmåga att under den längre strafftiden sörja för sig och sina närmaste,
hvarigenom orsakas nöd, som i sin ordning framkallar nya
brott. Fångens hälsa kan dessutom genom en längre tids vistelse inom
fängelsets murar sättas på spel, och sambandet emellan honom och
hans närmaste slappas.

Till undvikande såvidt möjligt af det kortvariga frihetsstraffets
olägenheter hafva i utlandet med framgång anlitats tvenne olika utvägar.
Den ena består i sådan anordning af frihetsstraffet, att detsamma
blifver mera kännbart och därigenom förnimmes såsom ett allvarsamt
lidande, som manar den brottslige till laglydnad, och den andra utgöres
af ett rättsinstitut, som innebär, att straff bortfaller i vissa fall, där
straffets ändamål anses ändock kunna vinnas. Bägge dessa utvägar
har Kungl. Maj:t genom förevarande lagförslag velat anlita.

Då enligt motiven till förslagen införande i strafflagen af ett
skärpt frihetsstraff såsom särskild straffart vore en lagförändring af
sådan beskaffenhet, att densamma icke kunde vidtagas, utan att i sammanhang
därmed verkställdes en mera allmän revision af strafflagen
och dess straffsatser, uti hvilka den nya straffarten då borde upptagas
vid hvarje förbrytelse, för hvars bestraffande skärpning kunde tarfvas,
samt en dylik mycket genomgripande lagförändring icke vore för ändamålet
nödig, har föreslagits, att skärpning på annat sätt införlifvas
med straffsystemet, nämligen dels genom införande af strängare straffverkställighet
i allmänhet och dels genom öfverlämnande åt domstolarne
att i vissa fall förordna om användning af särskilda skärpningsmedel.

Det framlagda förslaget till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum, hvilken lag är afsedd att ersätta nu
gällande lag i samma ämne den 29 juli 1892, innehåller åtskilliga bestämmelser,
åsyftande att göra såväl straffarbete som fängelse vid

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

tillämpningen något strängare än hittills. I fråga om straffarbete skiljer
sig förslaget från nu gällande lag i främsta rummet därutinnan, att afkortning
å strafftiden för den tid, fånge hålles i enrum, icke vidare
skulle förekomma. För dylik afkortning finnes nämligen enligt motiven
till förslaget numera icke fullt giltiga skäl, hvarförutom densamma
leder till vissa olägenheter. Vidare föreslås i 4 § bestämmelser af
strängare innehåll än de för närvarande gällande i fråga om tillåtelse
för straffarbetsfånge att emottaga och afsända bref och bud äfvensom
emottaga besök. Beträffande verkställighet af fängelsestraff innehåller
lagförslaget i 7 §, att den, som undergår fängelse, icke skulle äga att
öfverlämna sig åt sysslolöshet samt att hans rättighet att förskaffa sig
underhåll och bekvämlighet, utöfver hvad i fängelset bestås, skulle på
visst sätt begränsas.

Bland de särskilda medel för skärpning af kortvariga frihetsstraff,
som synas förnämligast kunna ifrågasättas, nämligen dels inskränkning
af kosten till vatten och bröd eller annorledes, dels hardt nattläger,
bestående däri, att fången nödgas vara i saknad af sängkläder, och
dels vistelse i mörkt enrum, hafva de två senare, hårdt nattläger såsom
det hufvudsakliga, upptagits i det framlagda förslaget.

De viktigaste bestämmelserna angående affliktiv skärpning, hvilka
intagits i förslaget till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen,
återfinnas där i 2 kap. 6 och 7 §§. Enligt förstnämnda lagrum
skola såväl straffarbete på viss kort tid som fängelse kunna ådömas
med skärpning genom hårdt nattläger, straffarbete för minst fyra,
högst trettio dygn, och fängelse ej under två eller öfver tjugu dygn,
dock att af humanitära skäl skärpning icke skall tillämpas i vissa i
lagrummet angifna fall. Angående verkställighet af dylik skärpning
föreslås i 3 och 6 §§ i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum, att skärpningen bör verkställas vid strafftidens
början och att efter hvar tionde dag skall göras tio dagars afbrott i
skärpningen.

Den strängare straffskärpning, som stundom torde vara erforderlig
vid straffarbete på kort tid, har ansetts böra åstadkommas genom kombination
af hårdt nattläger och mörkt enrum. Därutinnan föreslås, att
straffarbetsfånge, som dömes till skärpning genom hårdt - nattläger, må
kunna efter föreskrift i domen hållas i mörkt enrum under minst ett
och högst sex dygn af skärpningstiden, och att skärpningen i denna
del bör, såvidt omständigheterna medgifva, verkställas först.

Emot de sålunda föreslagna bestämmelserna har medicinalstyrelsen,
hvars utlåtande af Kungl. Maj:t infordrats, icke haft något att erinra.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Att skärpningarna äro afsedda för de korta frihetsstraffen, har
ofvan an ty dt s. Det torde emellertid kunna sättas i fråga, huruvida de
icke borde kunna komma till användning jämväl vid längre tids straff.
För sådan anordning talar ej mindre den omständigheten, att vissa af
de skäl, som föranleda skärpning af ett kortare straff, stundom kunna
påkalla skärpning af ett längre, än äfven vanskligheten att bestämma
en gräns emellan det långa och det korta straffet. Men då, såsom i
motiven yttras, frihetsförlusten, om den utsträckes under längre tid,
måste anses å fången öfva den ingripande verkan, att ett ökadt mått
af obehag eller lidande, som fången under en jämförelsevis obetydlig
del af strafftiden underkastades, blefve af särdeles ringa betydelse, har.
skärpning ansetts böra komma till användning allenast vid kortvariga
straff. Går strafftiden öfver två år, har densamma ansetts så lång,
att särskild skärpning icke borde få ådömas, och en på detta sätt vald
tidsgräns torde onekligen bäst förena sig med strafflagens öfriga bestämmelser.
I öfverensstämmelse härmed innehåller förslaget, att straffarbete
kan förenas med skärpning, allenast där det ådörnes på viss tid,
ej öfver två år, och i 4 kap. 8 § strafflagen, att, om vid förening af
straff strafftiden går öfver två år, ådömd skärpning skall vara förfallen.

Enligt motiven skulle de korta frihetsstraffen minst mäkta utöfva
tillbörlig tuktande verkan å brottslingar af synnerligen rå eller hård
karaktär, och då en sådan företrädesvis framträder i våldsdåd mot
person, grof skadegörelse å egendom och likartade förbrytelser, samt
å andra sidan öfvervägande skäl tala därför, att användande af särskilda
straffskärpningsmedel icke för närvarande utsträckes till sådana
förmögenhetsbrott som förfalsknings-, tjufnads- och bedrägeribrott, och
härtill kommer, att det jämväl af andra hänsyn är af vikt, att i lagen
angifvas de särskilda brott, för hvilka skärpning kan ådömas, innehåller
förslaget, att till skärpning må kunna dömas för uppsåtligen föröfvadt
brott, såvida det tillhör någon af följande hufvudgrupper: våld eller
annan misshandel å person, äfvensom försök att annan till lif eller
hälsa skada, vissa förbrytelser af särskild natur dock undantagna; begagnande
af lifsfarligt vapen, såsom i 14 kap. 15 § strafflagen sägs;
åtgärd till dödande eller fördrifvande af kvinnas foster, där brottet af
annan än kvinnan begås; annat brott, än förut är nämndt, när däri
ingår uppsåtlig våldsgärning å person eller hot, som innebär trängande
fara; brytande af hemfrid; slutligen sådan skadegörelse å egendom,
som i 19 kap. strafflagen sägs. 1 sammanhang härmed har föreslagits,
att till skärpning ej må dömas, utan att synnerlig råhet eller ondska
genom brottet ådagalagts.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Såsom ofvan nämnts, har man för undvikande såvidt möjligt af Villkorlig dom.
de olägenheter, hvilka orsakas af kortvariga frihetsstraff, flerestädes i
utlandet vidtagit åtgärder i syfte att låta brottslingar under vissa
förhållanden undslippa straff. Straffets ändamål har, i synnerhet då
brottet föranledts af tillfälliga yttre omständigheter, visat sig mången
gång kunna vinnas utan anlitande af straff, redan genom det lidande
och den maning till laglydnad, som åstadkommas genom rannsakningen
och brottets konstaterande. Därvid har man vanligen för att förstärka
verkningarna tillfogat en varning, antingen enbart eller oftare i
förening med förständigande, att i händelse af nytt brott det förra
bestraffas jämte det senare. Att man i allmänhet icke kunnat låta
straffet utan vidare bortfalla, är tydligt däraf, att en dylik eftergifvenhet
icke skulle kunna undgå att slappa rättskänslan såväl hos brottslingen
som hos samhällets medlemmar i allmänhet.

Varning enbart såsom ersättning för ett fysiskt straff är ett
jämförelsevis svagt medel för rättande af en brottslig vilja. Då man
betänker den olika verkan, eu förmaning äger å särskilda individer,
torde man finna det lätt förklarligt, att meddelande af varning stundom
går brottslingen spårlöst förbi.

Bättre verkan ernås då såväl genom den i flera länder använda
metoden att i vissa fall låta anstå med doms meddelande i afvaktan
därpå, att brottslingen genom sitt uppförande under viss tid rättfärdigar
det honom visade förtroendet, i hvilket fall all straffpåföljd af.
brottet bortfaller, som ock genom villkorlig dom, då straff ådömes,
men verkställigheten göres beroende på den dömdes förhållande under
viss tid efter domen. Vid jämförelse emellan dessa två olika tillvägagångssätt
torde den villkorliga domen böra af olika praktiska skäl
tillerkännas företräde.

Det har satts i fråga, huruvida samhället vore berättigadt att
genom anordning af ifrågavarande slag låta förskylldt straff bortfalla.

Att hvarje brott bestraffas, är dock ingalunda en oafvislig fordran, och
fasthåller man, att straffets mål är rättsordningens upprätthållande,
finner man att, där rättstillståndet i vissa fall anses kunna upprätthållas
utan straff för begångna brott, hinder ur teoretisk synpunkt för
straffens bortfallande icke finnes. Exempel därpå, att ej hvarje brott
kräfver bestraffning, kan hämtas från flera länders lagstiftningar, som
antingen för åtal förutsätta ett efter pröfning af åtalets lämplighet af
särskild myndighet meddeladt beslut om åtalets anställande eller ock
öfverlämna åt målsägare att väcka åtal.

Bih. till Likså. Prof. 1906. 7 Sami. 32 Höft.

Villkorlig

frigifning.

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Genom det af Kung!. Maj:t framlagda förslaget till lag angående
villkorlig straffdom föreslås ifrågavarande instituts införlifvande med vår
rätt, men utvisa förslagets bestämmelser, att man velat i möjligaste
mån förebygga den villkorliga domens användande i oträngdt mål, därigenom
densamma lätteligen skulle råka i misskredit. Till en början
stadgas i 1 §, att det ådömda straffet ej må öfverstiga tre månaders
straffarbete eller 6 månaders fängelse, och vidare må ej den, som
dömes, under de tio år, hvilka närmast föregått brottet, hafva blifvit
dömd till straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått
dylikt straff, som blifvit honom tidigare ådömdt. Regeln skulle alltså
blifva, att förmånen af villkorlig dom ej får tillgodokomma andra personer
än sådana, som dömas till jämförelsevis lindrigt straff och icke
förut varit dömde till frihetsstraff. Att giltiga skäl till villkorlig dom
äro en nödvändig förutsättning för institutets användning, har uttryckligt
uttalats i förslaget, och har såsom den hufvudsakliga grunden till
förmånens beviljande upptagits, att i det särskilda fallet kan antagas,
att den tilltalade skall utan straffets undergående låta sig rättas.
Såsom annan grund till villkorlig dom angifves den fara, att straffets
utkräfvande skulle medföra påföljder af särskilt menlig beskaffenhet,
som under vissa förhållanden kan förefinnas.

Enär den villkorliga domens ändamål är att i lämpliga fall förskona
den dömde från frihetsstraff, är uppenbart, att sådan dom ej
bör komma till användning, då straffet bestämmes allenast till böter
och dessa kunna af den dömde erläggas. Förefinnes emellertid anledning,
att den tilltalade till följd af fattigdom och bristande förvärfsförmåga
skulle nödgas aftjäna böterna med frihetsstraff, kan domen,
ehuru lydande å böter, anses vara för honom likbetydande med en
dom å frihetsstraff, och för sådant fall har ock föreslagits möjlighet
att ådöma böterna villkorligt.

Såsom ofvan är nämndt, karakteriseras den villkorliga domen
däraf, att straffets verkställighet göres beroende af den dömdes förhållande
under viss pröfvotid. Denna tid har föreslagits till tre år,
och af 4 § i förslaget framgår, att den dömdes uppförande i sin helhet
icke skulle komma i betraktande vid afgörande af fråga, om anstånd
förverkats, utan att hänsyn skulle tagas allenast till gärningar, som
äro straffbara enligt lag, likasom att anståndet icke ovillkorligen skulle
förverkas genom ringare brott.

I den mån man uppskattat svårigheten för den i fängelset inspärrade
fången att såsom frigifven rätt bruka friheten, har man ock

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

bemödat sig utfinna något sätt, på hvithet man skulle kunna göra
öfvergången från fångenskap till frihet mindre bråd. Man har därvid
för att minska frestelsen till missbruk af en nyvunnen frihet sökt bereda
fången denna småningom. Sådan var kärnpunkten i det progressiva
system, som för omkring femtio år tillbaka tillvann sig världens
uppmärksamhet. Väl har man sedan dess kommit till full insikt, att
föga möjlighet finnes att, under det fången i fängelset är friheten förlustig,
lära honom rätt använda densamma. Men därmed har dock icke
systemet fallit. Man har blott upptagit och utvecklat dess mest praktiska
del. I det ena landet efter det andra har man sålunda någon
tid före utlupet straff beviljat till det bättre påverkad fånge villkorlig
frigifning.

En sådan frigifning innebär, att den, som frigifves, under viss
pröfvotid underkastas särskild tillsyn och att han äfventyra!- att återföras
till straffanstalten för att utstå den återstående delen af straffet,
om han under pröfvotiden gör sig skyldig till dåligt uppförande eller
icke ställer sig till efterrättelse gifna ordningsföreskrifter, hvaremot
straffet bortfaller, om han består profvet.

För att den villkorliga frigifningen skall kunna fylla sitt ändamål,
erfordras, att den frigifne under pröfvotiden erhåller ledning och
stöd, och för en vidsträckt användning af den villkorliga frigifningen
förutsattes uppenbarligen en kraftig utveckling af den frivilliga verksamheten
för frigifne fångars bistånd och skydd.

Enligt det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget till lag angående
villkorlig frigifning skulle detta rättsinstitut icke komma till användning
på lifstid sfångar, utan borde lindring af lifstidsstraff hädanefter
såsom hittills i hvarje fall ankomma på benådning och på de villkor,
som möjligen i sammanhang därmed stadgas.

Vidare skall villkorlig frigifning enligt förslaget icke komma att
begagnas vid frihetsstraff af kort tidslängd, vid hvilka dylik anordningtorde
vara mindre af behofvet påkallad. I motiven till förslaget yttras
härom bland annat, att frihetens förlust under kortare tid icke kan antagas
för fången medföra ovana vid det arbete, han tillförene utöfvat, eller
betaga honom förmåga att utan särskild öfver gångs tid kunnaj!:vid återvunnen
frihet taga sig fram i lifvet, samt att det onekligen är af vikt
såväl för rättstillståndets upprätthållande som äfven för uppnående af
den villkorliga frigifningens hufvudsakliga ändamål, att den icke kommer
att tillämpas, med mindre i hvarje fall en allvarlig och ingripande
straff behandling föregått. Med hänsyn härtill innehåller 1 § i förslaget
såsom förutsättning för villkorlig frigifning, att den tid, under hvilken

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

straffet är verkställdt eller, i visst fall, skall anses verkställdt, utgör
minst två år.

I öfverensstämmelse med andra länders stadganden erfordras enligt
förslaget för villkorlig frigifning, icke allenast att straffet under
viss tid aftjänats, utan äfven att den aftjänade strafftiden står i visst
förhållande till den ådömda, i hvilket afseende i 1 § föreslagits, att
två tredjedelar af straffet skall hafva aftjänats och således en tredjedel
kunna under stadgade betingelser efterskänkas.

Bland förutsättningarna för villkorlig frigifning har i 1 § ock
upptagits, att omständigheterna göra sannolikt, att den dömde på fri
fot skall förhålla sig väl.

Om villkorlig frigifning skall enligt 6 § Konungen äga förordna
i statsrådet, och skall jämlikt 5 § vid pröfningen komma i betraktande
beskaffenheten af brottet samt orsakerna till och omständigheterna vid
detsamma, den dömdes tidigare vandel, hans uppförande under fängelsetiden
och hvad för öfrigt kan lända till upplysning om hans sinnesriktning,
äfvensom de förhållanden, i hvilka den dömde skall komma
att försättas efter frigifningen.

Enligt hvad ofvan sagts, skall den frigifne under viss tid efter
frigifningen stå under särskild tillsyn, hvilken enligt 9 § bör så anordnas,
att den frigifne icke onödigt störes i sin lofliga verksamhet eller utsattes
för allmän uppmärksamhet. Tillsyningsman, som i regeln skall vara
på landet länsman och i stad stadsfiskal, har att vaka öfver den frigifnes
uppförande och söka befordra hvad som kan lända till hans upprättande.

Pröfvotiden har i 2 § föreslagits till så lång tid, som vid frigifningen
återstår af straffet, men i hvarje fall minst ett år, och har
därvid hänsyn tagits bland annat därtill, att en kortare pröfvotid än
ett år i allmänhet icke torde kunna fylla sitt ändamål. Under pröfvotiden
skall den frigifne vara pliktig att föra ett ordentligt och ostraffligt
lefverne och att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som
på grund af lagen kunna honom meddelas, allt vid äfventyr, att friheten
kan återkallas med den påföljd, enligt 3 §, att han ånyo intages i
allmän straffinrättning för att utstå den del af straffet, som icke vid
frigifningen varit verkställd.

Vid villkorlig frigifning skall fångvårdsstyrelsen utfärda frihetspass,
däri skall intagas den frigifnes åligganden under pröfvotiden såväl
med afseende å tillsynen som ock i öfrigt, hvarjämte passet skall innehålla
påföljden för åsidosättande af de i detsamma omförmälda skyldigheter.

Angående återkallelse af villkorligt medgifven frihet skall beslutas
af Konungens befallningshafvande, som — därest sådana omständigheter

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

finnas vara för handen, att, oaktadt den frigifne åsidosatt någon af sina
skyldigheter under pröfvotid en, återkallelse icke skäligen bör äga rum —
kan låta tilldela den frigifne varning. Besvär öfver beslut om återkallelse
skall pröfvas af högsta domstolen, och skall beslutet kunna,
därest den frigifne blifvit häktad och förklarar sig med beslutet åtnöja^,
gå i verkställighet utan afvaktan på besvärstidens utgång.

I händelse den frigifne under pröfvotiden skulle dömas till straffarbete
eller fängelse, åligger domstolen enligt 13 § att tillika förklara
den villkorligt medgifna friheten förverkad. Sådan pröfning af omständigheterna,
som eljest skulle äga rum hos Konungens befallningshafvande,
skall vid dylik dom ej förekomma, af skäl bland andra, att
verkställigheten af det ådömda frihetsstraffet icke är förenlig med den
villkorliga frihetens bestånd. Skulle straffet bestämmas till böter, ankommer
ej på domstolen utan på Konungens befallningshafvande att
utlåta sig angående den villkorliga frihetens förverkande.

Om den frigifne bestått det på honom ställda prof, blifver enligt
4 § påföljden den, att straffet skall anses vid frigifningen till fullo
aftjänadt.

Dessa reformer inom strafflagstiftningen hafva föranledt ändring
af vissa paragrafer i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister,
hvarom förslag i propositionen afgifvits.

Emot de framlagda lagförslagen har utskottet icke funnit något
att i sa Jo erinra. Utskottet har därför icke kunnat biträda det yrkande,
som i motionen n:o 142 framställes. Såsom framgår af den föregående
redogörelsen för förslagens hufvudgrunder, ingår skärpning af de kortvariga
frihetsstraffen, jämte villkorlig dom och villkorlig frigifning,
såsom ett led i den föreslagna lagstiftningen, hvars ändamål är att
förstärka den inverkan på den brottsliges vilja, som med straffet afses,
men på samma gång i minsta möjliga mån lägga svårigheter i vägen
för den brottsliges upprättelse och återvinnande åt samhället såsom eu
nyttig medlem. Det må ock särskild! framhållas, att ifrågavarande
skärpningar ej få tillämpas, då sådant kan vara för hälsan menligt,
hvarför verkställigheten skall föregås af läkarundersökning, och någon
försämring i hygieniskt afseende är med dessa skärpningar ingalunda
förbunden. Det vore enligt utskottets förmenande icke heller välbetänkt
att i de fall, då skärpningar vid straffets verkställighet skulle inträda,
enligt motionärernas antydan ersätta dessa med större mått af arbete.
Sålunda ordnad bestraffning torde, äfven om densamma kunde åstad -

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

kommas, livilket lärer blifva förbundet med störa praktiska svårigheter,
icke i samma mån som de föreslagna straffskärpningarna vara ägnad att
åstadkomma åsyftad verkan att hos fången kväfva den brottsliga vilja,
han i handling ådagalagt.

Emot den formella affattningen af bestämmelserna i de framlagda
lagförslagen har utskottet icke heller funnit anledning till erinran annat
än vid tvenne paragrafer i förslaget till lag angående villkorlig frigifning.
Till åstadkommande af större tydlighet i bestämmelsen i slutet af 4 §
i detta förslag har utskottet funnit lämpligt föreslå en mindre omredigering
af lagtexten. Satsbyggnaden i den föreslagna 14 § har förefallit
utskottet särdeles tung och svårfattlig, hvarför utskottet utarbetat
annan formulering af denna §.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

1) att Riksdagen, med afslag å herr J. B. Erikssons
med fieres motion, måtte antaga följande i propositionen
innefattade förslag till dels

Lag

angående ändring i vissa delar af strafflagen.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda delar af 2, 4 och 5 kap.
strafflagen skola erhålla följande lydelse:

2 Kap.

2 §•

Dödsstraff skall å fängelsegård verkställas genom halshuggning.
Förut gifves den dömde lämplig tid att sig till döden bereda, innan
han till affättsplatsen utföres, skall domen där uppläsas. Vid afrättningen
skola närvara fängelsets föreståndare, fångpredikant eller den,
som beredt fånge till döden, fängelse- eller provinsialläkare, kronofogde
eller magistratsledamot, af Konungens befallningshafvande förordnad
tjänsteman, som förer protokoll öfver hvad därvid förekommer, samt
andra personer, hvilka Konungens befallningshafvande tillkallar. Den
kommun, inom hvars område afrättningen sker, äge ock utse högst
tolf personer att afrättningen öfvervara. Den afrättades kropp varde i
stillhet å närmaste begrafningsplats jordfäst.

Dödsstraff skall ej verkställas å kvinna, som hafvande är, utan
uppskjutas till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat; ej heller å den,

Lagutskottets Utlåtande N:o 33. 15

som för sjukdom ej kan sig till döden bereda, innan med honom
bättre varder.

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen förordnat,
att domen verkställas må.

3 §•

Straffarbete skall ådömas på lifstid, eller på viss tid ei under två
månader eller öfver tio år utom i de fall, som i 4 kap. 5, 6 och 7 §§ sägas.

4 §.

Fängelse kan antingen omedelbart för brott ådömas, eller i stället
för ålagda böter användas, om tillgång till deras gäldande saknas.

Fängelse, som omedelbart för brott ådömes, må ej i andra fall, än
som i 4 kap. 5 och 7 §§ omtalas, sättas under en månad eller öfver två år.

Om fängelse, hvartill böter förvandlas, skils i 10 och 11 §§.

D §.

Den, som straffarbete eller fängelse undergå skall, insättes i allmän
straffinrättning; och varde med honom förfaret, såsom särskildt stadgadt är.

6 §•

Straffarbete på viss tid, ej öfver två år, kan ådömas med skärpning
genom hardt nattläger, minst fyra, högst trettio dagar af strafftiden,
antingen enbart eller i förening, under högst sex dagar, med mörkt enrum.

Fängelse, som omedelbart för brott ålägges, kan ådömas med
skärpning genom hardt nattläger, minst två, högst tjugu dagar.

Ådömd skärpning tillämpas icke på kvinna, när hon hafvande är
eller barn ammar; ej heller på annan, så länge han finnes ej kunna
utan våda för hälsan skärpningen undergå.

Skärpning vare förfallen, där den ej kan före strafftidens slut
verkställas.

7 §■

Straffskärpning, hvarom i 6 § är nämndt, må ådömas endast för
uppsåtligt brott, som här sägs:

våld eller annan misshandel å person äfvensom försök att annan

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

till lif eller hälsa skada, dock ej barnamord eller försök därtill, ej heller
envig, utan att därvid förfarits svikligen;

begagnande af lifsfarligt vapen, såsom i 14 kap. 15 § sägs;

åtgärd till dödande eller fördrifvande af kvinnas foster, där
brottet af annan än kvinnan begås;

annat brott än förut är närnndt, när däri ingår uppsåtlig våldsgärning
å person eller hot, som innebär trängande fara;

brytande af hemfrid;

sådan skadegörelse å egendom, som i 19 kap. sägs..

Ej må till skärpning dömas, utan så är, att synnerlig råhet eller
ondska genom brottet ådagalagts.

4 Kap.

1 §•

Innefattar en handling liera brott, och är straffet å ettdera svårare,
än å annat; då skall det svåraste straffet ådömas: är livartdera brottet
belagdt med samma straff; varde det straff ådömdt. 1 båda dessa fall
skall brott, för hvilket särskildt straff ej ådömes, betraktas såsom försvårande
omständighet; och må, där någotdera brottet är sådant, som i
2 kap. 7 § sagdt är, kunna till skärpning dömas. År någotdera brottet
belagdt med förlust af ämbete eller påföljd, som i 2 kap. 15, 19 eller
20 § omtalas; varde ock den förlust eller påföljd ådömd.

Där en handling innefattar brott, som i särskilda afseenden med
olika straff belagdt är; vare ock lag, som i denna § sägs.

2 §.

Har någon föröfvat liera brottsliga handlingar, och stå de ej till
hvarandra i det sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och
samma förbrytelse, utan äro, hvar för sig, till särskilda brott att hänföra;
då skall, ändå att brotten af samma slag äro, domstolen utsätta de
särskilda straff, som å hvarje brott följa bort, och därefter, i händelse
någon förändring af straffen, efter hvad i 4, 5, 6, 7 eller 8 § sägs,
skall äga rum, därom meddela erforderliga bestämmelser.

8 §''

År af straff, som med hvarandra förenas, någotdera förbundet med
skärpning; varde den tillämpad: äro två eller flera af straffen med

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

skärpning förbundna, tillämpas den skärpning, som svårast är, eller,
där skärpningarna äro lika svåra, en af dem.

En dags skärpning med mörkt enrum anses svara mot två dagars
skärpning endast genom hårdt nattläger; och varde, där skärpningar finnas
efter sådan grund lika svåra, skärpningen med mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som här är sagd!, strafftiden öfver två år, vare skärpningen
förfallen.

9 §•

Nu kan så hända, att någon, sedan han hlifvit till straff för ett
brott dömd, varder öfvertvgad att förut hafva föröfvat annat brott; då
skall straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda
brotten lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han
af det honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått.

10 §.

Har någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det
till fullo undergått, föröfvat nytt brott; då bör straffet för detta brott,
med iakttagande af de här ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas
eller sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon
del verkställdt, då det nya brottet begicks, med hvad af samma straff
då återstod; och skall å det sålunda bestämda straffet afräknas hvad af
förra straffet eller sagda återstod däraf kan vara verkställdt efter det
nya brottets föröfvande.

11 §•

Åro i fall, då från ådömdt straff skall afräknas straff, som redan
verkställts, båda straffen förbundna med skärpning, varde verkställd
skärpning jämväl afräknad från den senare ådömda i enlighet med de
i 8 § för jämförelse mellan olika skärpningar stadgade grunder.

12 §.

Har den, som är för brott tilltalad, varit för något brott, hvarom
i målet rannsakats, i häkte hållen, och dömes han i det mål till frihetsstraff
på viss tid eller till böter, må domstolen, om med hänsyn till omBih.
till BiJcsd. Prof. 1906. 7 Samt. 32 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

ständig-heterna så pröfvas skäligt, förordna, att straffet skall anses till
viss del eller helt och hållet verkställdt genom den dömdes hållande i
häkte. Ej må dock frihetsstraff, som omedelbart ådömes, anses verkställdt
till större del än som mot häktningstiden svarar, då en dags
häkte räknas lika med en dags fängelse samt i öfrigt de grunder tilllämpas,
hvilka för en straffarts förvandling till annan äro stadgade.

Föres i högre rätt klagan angående ådömdt straff, vare den rätt
ej bunden af den lägre domstolens beslut i fråga om tillgodoräknande
af häktningstid, ändå att talan emot beslutet ej fullföljes.

13 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera domar, hvarigenom
samma person blifvit till straff'' dömd, och äro straffen af beskaffenhet,
att de, efter ty förut är sagdt, ej kunna, jämte hvarandra, verkställas;
förordne Konungens befallningshafvande, huru straffen skola sammanläggas.

14 §.

Där lagen utsätter särskildt straff för den, som ånyo begår brott,
skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige
till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Ej heller må, ändå att straffet för det förra brottet var till fullo
verkställdt, till särskildt straff för återfall dömas, där den straffade,
sedan verkställigheten afslutades och innan det nya brottet föröfvades,
under en tid af tio år hvarken begått gärning, som i förhållande till
det förra brottet utgör återfall, eller för sådan gärning undergått bestraffning.
Vid tillämpning af hvad sålunda är föreskrifvet skall hvarje gärning,
som innefattar stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök därtill, i förhållande
till annan sådan gärning anses utgöra återfall.

15 §.

Föröfvar den, som till straffarbete på lifstid dömd är, brott, som
dödsstraff ej medförer; varde straffet skärpt genom hans inneslutande i
mörkt enrum på högst tjuguen dagar; och må denna skärpning, i
svårare fall, verkställas tre gånger, dock med minst tre månaders uppehåll
emellan hvar gång.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

5 Kap.

17 §•

År någon, genom laga kraft ägande dom, fälld till straff, som ej
svårare är än straffarbete i två år, och verkställes ej domen inom tio år
sedan den gafs, vare straffet förfallet. Huru ådömdt straff tidigare kan
vara förfallet, därom stadgas i särskild lag angående villkorlig straffdom.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1
januari 1907.

dels ock

Lag

angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum.

Med upphäfvande af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 29 juli 1892 stadgas som följer:

1 §•

Den, som är dömd till straffarbete, skall, såvidt ske kan, hållas
i enrum hela strafftiden, där denna icke öfverstiger tre år, och, där
strafftiden är längre, de tre första åren.

2 §•

År någon enligt 1 § till fullgörande af straffarbete, som blifvit
honom på viss tid ådömdt, i enrum insatt, och varder han, innan det
straff fullbordadt är, för annat brott dömd till ytterligare straffarbete;
då skall, i fråga om sättet för straffens verkställighet, iakttagas, att den

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

sammanlagda tid, under hvilken han må i enrum hållas, icke får öfverstiga
tre år, där ej verkställighet sker under förhållande, som i 9 § sägs.

3 §•

År någon dömd till straffarbete med skärpning, bör skärpningen
verkställas vid strafftidens början; och skall efter hvar tionde dag göras
tio dagars afbrott i skärpningen.

Skall skärpning till någon del ske med mörkt enrum, bör skärpningen
i denna del, såvidt omständigheterna medgifva, verkställas först,

Föreligger för verkställighet af straffskärpning sådant hinder, som
i 2 kap. 6 § strafflagen omförmäles, skall med skärpningen anstå, så
länge hindret fortfar; dock att hinder för vistelse i mörkt enrum ej må
uppehålla skärpningen i öfrigt längre, än att denna kan före strafftidens
slut fullbordas.

4 §•

Den, som undergår straffarbete i enrum, skall hållas till det arbete,
hvarpå tillgång finnes. Till andel i inkomst för arbetet äge han ej rätt;
dock kan för flit och ordentlighet i arbetet i förening med godt uppförande
arbetspremie honom tilldelas. Ej må han förskaffa sig eller
emottaga underhåll, beklädnad eller annat utöfver hvad honom vid straffinrättningen
bestås. Bref eller bud till eller från annan person inom
eller utom fängelset må icke af fången afsändas eller emottagas, utan att
fängelsets styresman, efter pröfning i hvarje fall, lämnar tillstånd därtill.

Af annan än fångvaktare, vid fängelset anställd läkare eller präst
samt de personer, som öfver fängelset hafva uppsikt eller där, till följd
af tjänstebefattning eller fångvårdsstyrelsens beslut, äga tillträde, må
fången ej emottaga besök, med mindre fängelsets styresman pröfvar
omständigheter af särskild vikt föranleda till undantag.

Sedan tre månader från straffets början förflutit, må oberoende af
omständigheter, hvarom nyss är sagdt, tillstånd meddelas fånge, hvilken
ej undergår straffskärpning, att emottaga besök af maka, föräldrar, barn,
syskon eller andra närstående, där ej ordningen eller säkerheten i fängelset
kan därigenom äfventyras eller besöket anses eljest kunna verka skadligt.
Anmälan om sådant besök skall ske hos fängelsets styresman, som skall
för besök bestämma lämplig tid samt, om han så aktar nödigt, förordna,
att under besöket någon af fångbetjäningen skall vara tillstädes.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

5 §■

Fängelse skall, ehvad straffet blifvit omedelbart för brott eller
såsom förvandlingsstraff i stället för ådömda böter ålagdt, på sådant
sätt verkställas, att fången, såvidt ske kan, förvaras i enrum.

6 §•

År någon dömd till fängelse med skärpning, skall i fråga om
skärpningens verkställande iakttagas i tillämpliga delar hvad i 3 §
stadgats.

7 §•

Då fånge undergår antingen omedelbart för brott ålagdt fängelse
eller därmed förenadt fängelse, hvartill ådömda böter förvandlats, är
han pliktig sysselsätta sig med lämpligt arbete. Sådant arbete må
han själf förskaffa sig, och äger han, där arbetet medför inkomst,
behålla denna för egen räkning; dock bör fängelsets styresman tillse,
att denna rätt ej missbrukas till brottsliga företag. Begagnar fången
sig icke af nämnda rätt, skall arbete i mån af tillgång lämnas honom,
och tilldelas honom af arbetsinkomsten andel enligt särskilda bestämmelser.

Vill och kan fången förskaffa sig underhåll eller bekvämlighet,
utöfver hvad i fängelset bestås, vare det tillåtet, såvida ordningen eller
säkerheten inom fängelset därigenom icke störes; dock må han ej
bereda sig eller emottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet,
än som är förenligt med måttlighet och enkelhet. Undergår han straffskärpning,
som i 6 § omtalas, må han därunder ej åtnjuta bekvämlighet,
som är ägnad att upphäfva eller mildra skärpningen.

Fångens maka, föräldrar, barn eller syskon må honom i fängelset
besöka; likväl skall anmälan därom förut ske hos fängelsets styresman,
som skall för besök bestämma lämplig tid samt, om han så aktar
nödigt, förordna, att under besöket någon af fångbetjäningen skall vara
tillstädes. Af andra än nu nämnda personer samt de i 4 § andra
stycket omförmälda må fången ej utan styresmannens tillstånd emottaga
besök. Ej heller må han utan dennes tillstånd emottaga eller afsända
bref; dock att, där brefvet rörer allenast fångens enskilda angelägenheter,
tillstånd ej må vägras, med mindre brefvet är ohöfviskt eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

innehåller något, hvaraf ordningen eller säkerheten inom fängelset kan
äfventyr as. Undergår fången straffskärpning, tillämpas i fråga om
besök de i 4 § andra stycket meddelade bestämmelser.

8 §•

Skall någon undergå fängelse, hvartill ådömda böter förvandlats,
och varder förvandlingsstraflet icke med annat fängelse sammanlagdt,
vare fången skyldig utföra tjänligt arbete, hvarpå tillgång finnes, och
må ersättning därför honom icke tillkomma.

Underhåll eller bekämlighet, utöfver hvad honom vid straffinrättningen
bestås, må han icke förskaffa sig eller emottaga.

Beträffande rättighet för fången att emottaga och afsända bref
eller bud samt emottaga besök gälle hvad i sådant afseende är i 7 §
stadgadt om den, som undergår fängelse utan straffskärpning.

9 §•

Varder någon, som på grund af stadgande i särskild lag blifvit
från straffarbete villkorligt frigifven, därefter i straffanstalt insatt för
att utstå återstoden af straffet; då skall i fråga om verkställigheten så
förfaras, som vore det nytt straff.

10 §.

I fråga om hvad ytterligare i afseende å ensamhetsfångars vård,
arbete och behandling skall iakttagas samt hvad i öfrigt till ordningvid
ensamhetsfängelse och tillsyn därå hörer, gälle hvad därom är
eller framdeles kan blifva föreskrifvet.

Denna lag länder till efterrättelse från och med den 1 januari
1907. Straff, som före nämnda dag begynt verkställas, skall fullbordas
enligt dittills gällande bestämmelser; och skall hvad i lagen den 29
juli 1892 stadgats om afdrag å strafftid, när straffarbete verkställes
i enrum, fortfarande tillämpas vid verkställighet af straffarbete, som
blifvit ådömdt i mål, däri första domstol gifvit slutligt utslag före
utgången af år 1906.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

2) att Riksdagen, under förklarande, att det i
propositionen innefattade förslag till lag angående
villkorlig frigifning icke kunnat i oförändradt skick
godkännas, ville, i anledning af propositionen för sin
del antaga följande förslag till

(Kungl. Maj ds förslag:)

(Utskottets förslag:)

Lag

angående villkorlig frigifning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Har den, som undergår straffarbete på viss tid, utstått två tredjedelar
af straffet, och utgör den tid, under hvilken straffet är verkställdt
eller, på grund af domstols förordnande, som i 4 kap. 12 § strafflagen
sägs, skall anses verkställdt, minst två år, må, där omständigheterna
gorå sannolikt, att den dömde på fri fot skall förhålla sig väl, villkorlig
frigifning med hans begifvande kunna äga rum, på sätt i denna lag sägs.

Hvad nu är stadgadt må ock å den, som undergår fängelse,
tillämpas, där fängelsetiden, till följd af förening af straff, öfverstiger
två år.

2 §•

Den, som villkorligt frigifves, vare under så lång tid, som vid
frigifningon återstår af straffet, men i hvarje fall minst ett år, underkastad
särskild tillsyn och skall under denna tid vara pliktig att icke
allenast föra ett ordentligt och ostraffligt lefverne, undvika skadligt
umgänge samt bemöda sig om utväg till försörjning på lofligt sätt,
utan äfven ställa sig till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som vid frigifningen eller därefter på grund af denna lag honom
meddelas.

24 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

3 §•

Åsidosätter den frigifne något af livad, efter ty i 2 § sagdt är,
honom åligger, kan den frihet, som honom medgifvits, återkallas; och
skall han, i händelse af återkallelse, ånyo intagas i allmän straffinrättning
för att utstå den del af straffet, som icke vid frigifningen
var verkställd.

Huru i visst fall villkorlig frihet skall till följd af ny straffdom
vara förverkad, därom stadgas i 13 §.

4 §.

Har pröfvotid, hvarom i 2 §
förmäles, gått till ända, utan att
den villkorliga friheten återkallats
eller den frigifne på grund af förhållande,
som till återkallelse leder,
blifvit häktad, och föreligger ej
heller fall, som i 13 § sägs, vare
så ansedt, som hade straffet vid frigifningen
till fullo aftjänats; dock
att jämte straffet ådömd påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen ej
upphör före pröfvotidens utgång.

4 §•

5 §.

I fråga, huruvida villkorlig frigifning medgifvas må, skall tagas i
betraktande:

beskaffenheten af brott, hvarför bestraffning ålagts, orsakerna till
brottet och omständigheterna vid detsamma;

den dömdes tidigare vandel;

uppförandet under fängelsetiden och hvad för öfrigt kan lända
till upplysning om hans sinnesriktning vid den tid, då frigifning
ifråga sättes;

de förhållanden, i hvilka den dömde skulle komma att försättas
efter frigifningen, huruvida beskydd erbju des af enskild person, förening

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

(.Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

eller på annat sätt, eller om ändock finnes grundad utsikt till loflig
utkomst.

6 §•

Om villkorlig frigifning förordnar Konungen.

Framställning om sådan frigifning göres hos fångvårdsstyrelsen,
som med eget yttrande öfverlämnar framställningen till Konungen.

7 §•

För den, som villkorligt frigifves, utfärdas af fångvårdsstyrelsen
frihetspass, däri, såvidt icke i beslutet om frigifning är annorlunda
stadgadt, honom förelägges: att begifva sig till den ort, inom hvilken
han skall äga att under pröfvotiden vistas, och efter framkomsten till
påteckning uppvisa passet hos den, som skall öfver den frigifne utöfva
tillsyn, allt i enlighet med de närmare föreskrifter, som i passet meddelas;
att hos tillsyningsmannen göra anmälan om bostad samt ombyte
däraf; att vid påfordran inställa sig hos tillsyningsmannen samt angående
sin sysselsättning och öfriga förhållanden lämna de upplysningar, som
af denne äskas; samt att ej utan särskildt skriftligt medgifvande uppehålla
sig utom den anvisade vistelseorten.

I passet skall jämväl införas fullständig underrätttelse om hvad
den frigifne i öfrigt, likmätigt 2 § eller till följd af särskild bestämmelse
i frigifningsbeslutet, skall hafva att under pröfvotiden iakttaga,
så ock om påföljden, därest lian åsidosätter hvad honom enligt passet
åligger.

Den, som frigifvits, vare pliktig att vid anfordran uppvisa passet
för polismyndighet.

8 §•

Tillsyningsman, som i 7 § sägs, vare på landet länsman och i
stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal; dock må i stället
annan tjänlig person kunna för viss ort eller, därest det af frigifningsbeslut
eller eljest af omständigheterna föranledes, för visst fall af
Konungens befallningshafvande förordnas.

Bill. till Likså. Prof, 1906. 7 Sami. 32 Käft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

(Kungl. Majt:s förslag:) (Utskottets förslag:)

9 §•

Tillsyningsman har att, i den mån omständigheterna tillstädja,
vaka öfver den frigifnes uppförande och söka befordra hvad som kan
lända till hans upprättande.

Då den frigifnes sysselsättning'' eller andra förhållanden kräfva,
att han, dagligen eller tidtals, under en del af dagen uppehåller sig
utom den anvisade vistelseorten, må lof därtill af tillsyningsmannen
meddelas. Tillstånd att vistas å annan ort må ock eljest af tillsyningsman
beviljas, när giltiga skäl därtill äro, dock hvarje gång för
högst tio dagar. Sökes i sistnämnda fall tillstånd för längre tid eller
begär den frigifne att få till annan ort afflytta, anmäle tillsyningsmannen
frågan, efter behörig utredning, hos Konungens befallningshafvande,
som i ärendet besluter. Angående lämnadt medgifvande
skall i hvarje fall å frihetspasset göras anteckning, som, därest den
afser afflyttning till annan ort, jämväl skall innehålla de af Konungens
befallningshafvande i fråga därom meddelade närmare föreskrifter.

Tillsyn bör så anordnas, att den frigifne icke onödigt störes i sin
lofliga verksamhet eller utsättes för allmän uppmärksamhet.

10 §.

Angående återkallelse af villkorligt medgifven frihet beslutes af
Konungens befallningshafvande i det län, där tillsynen utöfvas.

Anser tillsyningsman den frigifne hafva åsidosatt något af hvad
enligt 2 § honom åligger, insände till Konungens befallningshafvande
anmälan därom jämte nödig utredning. Blifver den frigifne för brott
ställd under tilltal vid domstol, varde det af tillsyningsman för Konungens
befallningshafvande tillkännagifvet.

Skulle Konungens befallningshafvande finna sådana omständigheter
vara för handen att, oaktadt den frigifne åsidosatt något af hvad
enligt 2 § honom åligger, återkallelse icke skäligen bör äga rum, kan
Konungens befallningshafvande låta tilldela honom varning.

11 §•

Afviker den frigifne från anvisad vistelseort eller gör lian sig
skyldig till uppförande, som innebär våda för allmän ordning eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

säkerhet, må lian häktas i afbidan på vidare förordnande. Af Konungens
befallningshafvande må sådan häktning ock eljest beslutas, där omständigheterna
finnas därtill föranleda. Polismyndighet, som verkställt
häktning enligt denna paragraf, åligger att därom sist påföljande dag
till Konungens befallningshafvande insända underrättelse.

12 §.

tiar Konungens befallningshafvande återkallat villkorligt medgifven
frihet, och vill den frigifne söka ändring i beslutet, äger han inom
åttonde dagen efter det beslutet honom delgifvits till Konungens befallningshafvande
eller till tillsyningsman vid häkte, där han förvaras, ingifva
sina till Konungen ställda besvär. År klaganden häktad och
behöfver han biträde vid besvärens författande, loge Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsmannen vid häktet anstalt, att det erhålles.
Besvär, som ingifvits till tillsyningsman, insände han ofördröjligen till
Konungens befallningshafvande.

Inkomna besvär åligge Konungens befallningshafvande att, så fort
ske kan, till Konungens nedre justitierevision insända tillika med de
till målet hörande handlingar.

Har den frigifne blifvit häktad, skall i fråga om beslutets verkställighet
före besvärstidens utgång i tillämpliga delar lända till efterrättelse
hvad särskildt finnes stadgadt angående verkställighet af straff,
ådömdt genom utslag, som ej vunnit laga kraft.

Konungens befallningshafvandes beslut angående varning må ej
öfver kl agas.

13 §.

Varder den frigifne under pröfvotiden för brott dömd till straffarbete
eller fängelse, skall domstolen tillika förklara den villkorligt
medgifna friheten förverkad. Har lian före pröfvotidens utgång blifvit
för brottet häktad, vare lag samma, ändå att han senare dömes.

14 §. 14 §.

tiar någon blifvit villkorligt fri- Har någon blifvit villkorligt frigifven,
och har ej friheten åter- gifven, och har ej friheten återkallats
eller förklarats förverkad; kallats eller förklarats förverkad;

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

(Kungl. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

skola innan pröfvotiden gått till ända skalf där före pröfvotidens utgång
honom ålagda böter förvandlas, då förekommer förvandling af honom
skall förvandlingen ske oberoende ålagda böter, den förvandling ske
af det förra straffet. oberoende af det förra straffet.

15 §.

De närmare föreskrifter, som för tillämpning af denna lag erfordras
angående hvad som åligger tillsyningsman, som i 7 § sägs, och hvad
därmed har gemenskap, meddelar Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907.

3) att Riksdagen måtte antaga följande i propositionen
innefattade förslag till

Lag

angående villkorlig straffdom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Dömes någon till straffarbete, ej öfver tre månader, eller fängelse,
ej öfver sex månader, äge domstolen, när giltiga skäl därtill äro, förordna,
att med straff, som nu är nämndt, skall anstå och att på villkor,
som i denna lag angifvas, skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet.

Villkorlig dom, som här sägs, må ej brukas, där den tilltalade
under de tio år, hvilka närmast föregått brottet, blifvit dömd till straffarbete
eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som
blifvit honom tidigare ådömdt.

Vid pröfning, om skäl äro till villkorlig dom, skall främst komma
under öfvervägande, huruvida antagas kan, att den tilltalade skall utan
straffets undergående låta sig rättas. Härvid skall tillses, om tillfälle

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

finnes till uppfostran eller handledning för den, som däraf är i behof,
och i öfrigt göras afseende å den tilltalades tidigare vandel, de omständigheter,
som drifvit honom till brottet, hans beredvillighet att erkänna
detsamma och godtgöra skada, hans uppförande i öfrigt samt
hans lefnadsförhållanden. Bland öfriga omständigheter skall i synnerhet
tagas i betraktande, huruvida, med anledning af den tilltalades ungdom,
honom åliggande försörjningsplikt eller annat förhållande, fara är, att
straffets utkräfvande skulle medföra påföljder af särskildt menlig beskaffenhet.

2 §•

Hvad i 1 § är stadgadt må, där straffet bestämmes till böter, ock
å det straff kunna tillämpas, dock ej i annat fall, än där anledning är,
att den tilltalade till följd af fattigdom och bristande förvärfsförmåga
skulle nödgas aftjäna böterna med frihetsstraff.

3 §•

Adörnas böter jämte frihetsstraff, som i 1 § sägs, må anstånd enligt
denna lag kunna lämnas med båda straffen eller ock med frihetsstraffet,
men ej med bötesstraffet allena; och äge, där anstånd beviljas, sammanläggning
af böterna med frihetsstraff ej rum.

4 §*.

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff,
inom tre år efter domen brott, och varder han därför till straffarbete
eller fängelse dömd; då skall anståndet tillika af domstolen förklaras
förverkadt. Dömes han till annat straff, må anståndet förklaras förverkadt,
där brottens sammanhang eller likartade beskaffenhet finnes
därtill föranleda.

Förverkas ej anståndet, på sätt nu är nämndt, och kommer ej
heller af orsak, som i 5 § sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

5 §■

Varder den, som för begånget brott erhållit villkorlig dom, öfvertygad
att hafva före domen föröfvat annat brott, då skall, vid bestäm -

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

mande jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen af straff för brotten, ock förordnas,
huruvida anstånd enligt denna lag må äga rum.

6 §.

Där straff ådömes efter 25 kap. strafflagen eller efter strafflagen
för krigsmakten, må ej villkorlig dom i fråga om det straff brukas.

Ej heller skall hvad i denna lag är stadgadt angående meddelande
af villkorlig straffdom hafva afseende å straff, som ådömes för förbrytelse
emot tryckfrihetsförordningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907 men skall ej af högre rätt
tillämpas i mål, som blifvit vid första domstol före sagda dag afdömdt.
och

4) att Riksdagen måtte antaga följande i propositionen
innefattade förslag till

Lag

angående ändrad lydelse af 1, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen den 17 oktober

1900 om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 5 och 7 §§ i lagen den 17
oktober 1900 om straffregister skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■

I Justitiedepartementet skall finnas straffregister, innehållande
uppgifter, som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag
af rikets domstolar

1. blifvit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för
snatteri till böter, eller

2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra andras
talan inför rätta, eller

3. erhållit villkorlig straffdom, eller

4. blifvit för brott ställda under framtiden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

2 §.’

1 mom. För enhvar, om hvilken blifvit så dömdt, som i 1 § sägs,
skall från domstolen till registret lämnas särskild uppgift, innefattande
upplysning om den dömdes namn och hvad i öfrigt må erfordras till
hans betecknande samt om förbrytelsen och domen.

2 mom. Beträffande den, som för brott erhållit villkorlig dom,
skall, där han sedermera af domstol, i sammanhang med pröfning af
åtal för annat brott, förklarats skola undergå straff för det förra brottet,
därom till registret lämnas uppgift, ehvad straffet är.

3 mom. Har den, som från straffanstalt lösgifvits enligt lagen
angående villkorlig frigifning, därefter blifvit före utgången af den för
honom bestämda pröfvotid för brott häktad, skall uppgift därom lämnas
till registret från den domstol, där åtalet efter häktningen först förevarit.
Om åtalets utgång skall ock i hvarje fall från domstol, som i
målet dömt, uppgift till registret lämnas.

4 mom. Om beslut, hvarigenom villkorligt medgifven frihet blifvit
återkallad, skall från Konungens befallningshafvande lämnas uppgift till
registret.

^ §■

Varder i mål, däri blifvit så dömdt, som i 1 § sägs, den dömde
af högre rätt från ansvar befriad eller ock genom dom, som ej är villkorlig,
ansedd skyldig allenast till annat ansvar, än i 1 eller 2 punkten
af samma § afses, skall om domen lämnas uppgift till registret.

Lag samma vare, där beslut, hvarom i 2 § 2 mom. förmäles,
varder af högre rätt häfdt.

Där Konungen fastställer eller upphäfver beslut, hvarigenom villkorligt
medgifven frihet blifvit återkallad, eller af nåd efterskänker eller
mildrar straff eller annan påföljd, hvarom straffregistret skall innehålla
uppösning, varde jämväl därom uppgift till registret meddelad.

5 §.

Fångvårdsstyrelsen åligge att hvarje månad till registret lämna
uppgift å dem, som under den närmast föregående månaden från straffanstalterna
frigifvits efter utstånden bestraffning för stöld, snatteri,
inbrott, rån eller försök därtill eller ock för annat brott, när det medfört

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

förlust af medborgerligt förtroende. Därjämte skall hvarje år före
januari månads utgång från fångvårdsstyrelsen insändas förteckning å
de i straff- och tvångsarbetsanstalterna intagna personer, som under
näst föregående året aflidit.

Af fångvårdsstyrelsen skall likaledes till registret lämnas uppgift
om villkorlig frigifning af fånge med angifvande af den återstående
strafftidens längd.

7 §•

Straffuppgift skall a-fskiljas ur registret,

därest den dömde, enligt vunnen upplysning, genom högre rätts
laga kraft ägande dom blifvit från ansvar befriad, eller ock ansedd
skyldig allenast till annat ansvar än i 1 eller 2 punkten af 1 § afses,
samt domen ej är villkorlig;

då genom den i 5 § föreskrift^ förteckning eller annorledes vunnits
tillförlitlig upplysning, att den dömde aflidit; samt

då nittio år förflutit från den dömdes uppgifva födelseår.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907.
Stockholm den 30 mars 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Å. Petersson i Påboda bär begärt få antecknadt, att han
icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

STOCKHOLM, ISÅAC MAKCUS’ BÖSTE.-AKTIE BOLAG, 1906.