Lagutskottets Utlåtande N:o 33 (Utlåtande 1902:LU33 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 33

\:o 33.

Ank. till Riksd. kansli den 4 april 1902, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion med förslag till jagtlag.

Lagutskottet har till förberedande behandling mottagit en inom
Första Kammaren af herrar friherre J. Gripenstedt, H. Tamm, M. Unger,
G. Björltn, F. O. Bremberg och H. Hedenstierna väckt motion, n:o 2,
hvari hemstälts, att Riksdagen ville för sin del antaga ett så lydande
förslag till

Jagtlag.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga
jagtstadgan den 21 oktober 1864, äfvensom hvad nämnda stadga
innehaller med afseende a öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter
förordnas som följer:

Om rätt till jagt.

1 §•

Å kronojord tillkommer jagträtten kronan, der ej i denna lag annorlunda
stadgas.

Bih. till Riksd Prot. 1902. 7 Sami. 28 Häft. (N:o 33.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Kronan ege ock jagträtt å häradsallmänning, ehvad den står under
allmän vård eller delegarne sjelfva öfvertagit dess förvaltning.

2 §•

Kronans jagträtt å dess hägnade jagtparker och djurgårdar, å jord
hörande till de kong! lustslotten och andra till Konungens disposition
stälda lägenheter, å kungsgårdar, kronoparker och all annan kronan tillhörig
odisponerad jord äfvensom å häradsallmänningar utöfvas af Konungen
sjelf och chefen för hans hofjägeristat jemte dem, som vid sådana
tillfällen äro följaktiga. A nämnda områden, med undantag af dem,
som äro stälda till Konungens disposition, må jagt idkas jemväl af
medlem af kongl. huset, af chefen för domänstyrelsen samt af landshöfdingarne,
hvar och en inom sitt län, jemte dem, som dessa personer
åtfölja, äfvensom af de vid skogsstaten och skogsläroverken anstälda
tjenstemän, hvar inom sitt tjenstgöringsområde. Betjente vid skogsstaten
och skogsläroverken ege att å de områden, som i denna paragraf
afses och stå under deras bevakning, idka jagt efter skadliga rofdjur
samt, med domänstyrelsens för viss tid eller tills vidare lemnade tilllåtelse,
äfven efter annat villebråd eller visst slag deraf.

Utan Konungens särskilda tillåtelse må dock ej i något af omförmälda
fall jagt idkas efter elg, hjort, rådjur, vildren eller svan.

3 §•

Å oafvittrad jord, som ej blifvit till lapparnes uteslutande begagnande
anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej höra
till visst hemman, samt på öppna hafvet vare jagten fri för hvarje
svensk undersåte.

4 §•

Enskild jordegare kåfve jagträtt å sin jord. Jagträtt tillkomme
ock boställshafvare och kronohemmansäbo å boställets eller kronohemmanets
egor, delegare i sockenallmänning, byaskog eller dylik samfäld jord
å densamma, allmän inrättning å jord, som derunder lyder, samt stad å
dess jord. Afgärda by hafve jagträtt allenast å sina egor inom hank
och stör.

Å samfäld jord må ej en delegare utan de öfriges samtycke upplåta
jagträtt åt någon, som ej är delegare.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

5 §•

Varder jord åt någon till bruk upplåten, nyttje brukaren, der ej
annorlunda aftalas, den jagt, som till jorden hörer.

Angående tiden för beståndet af aftal, hvarigenom någon till annan
upplåter sin jagträtt, gälle hvad i lagen angående tiden för nyttjanderättsaftals
bestånd den 25 april 1889 är stadgadt.

6 §•

År genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,
dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes än ofvan
sägs bestämdt om någons rätt till jagt, vare det gällande.

7 §•

Om lapparnes rätt till jagt i vissa delar af riket gälle hvad särskildt
är stadgadt.

8 §•

Å jord, hvilken såsom tvistig blifvit stäld under förbud, må icke
någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga annat än skadliga
rofdjur.

9 §•

Har någon ringat björn i ide, hafve ensam rätt att jagten fullfölja,
och må ej annan, med vetskap att björnen är ringad, djuret ur i det uppskrämma.

Vill man å annans jagtområde eljest jaga björn eller jaga varg,
lo eller järf, tillsäge hvarje gång förut den, som jagträtt å området eger.
Har något af nämnda djur bevisligen uppehållit sig i trakten, må jagträttsinnehafvaren
ej jagten hindra, utan tage del deri; vill han ej deltaga,
ege den, som tillsade, rätt att ändock jaga och att behålla de djur af
nämnda slag han dervid må fälla.

Lagutskottets Utålande N:o 33.

10 §.

Hvar, sorn under idkande af loflig jagt sårar villebråd så, att det
faller a annans jagtområde inom ett hundra meter från gränsen, må tillvarataga
och behålla villebrådet. År det elg, hjort, rådjur eller vildren,
må den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan i närvaro af
två ojäfviga vittnen, och vare han dessutom pligtig att, sist å andra dagen
sedan djuret fäldes, om förhållandet underrätta jagträttsinnehafvaren
eller den, som ^innehar jorden, eller någon af deras folk. Försummar
den jagande något af hvad sålunda föreskrifvits eller öfverskrider han
eljest sin rätt att å annans jagtområde tillvarataga villebråd, varde
ansedd såsom den der^olofligt jagat å annans jagtområde.

Har någon å '' eget jagtområde eller eljest lofligen drifvit upp
björn, varg, lo eller järf, ege han rätt att jagten in på annans jagtområde
fullfölja.

11 §•

Träffar någon tillfälligtvis, ehvad det vara må, skadligt rofdjur,
då må han det fälla och behålla.

12 §.

Till skadliga rofdjur hänföras enligt denna lag björn, varg, lo,
järf, räf, mård, utter, säl, örn, berguf, hök och falk.

Om jagtmärke.

13 §.

Hvar, som utöfvar jagt med skjutgevär inom kommun, der, på sätt
nedan sägs, afgift för jagtmärke är stadgad, skall dervid, med undantag
för de fall, som i 17 § nämnas, vara försedd med ett för det löpande
året å den jagande" utstäldt jagtmärke, hvilket bäres synligt.

14 §.

Jagtmärke utfärdas för visst kalenderår samt gäller för loflig jagt
inom riket i dess helhet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

15 §.

Jagtmärke må ej utställas å annan än den, hvilken enligt 4, 5
eller 6 § är innehafvare af jagträtt å visst område inom den kommun,
der anmälan om jagtmärkes erhållande sker, eller har sådan jagti’ättsinnehafvares
skriftliga tillåtelse att jaga å visst område inom kommunen.

Ej må jagtmärke öfverlåtas eller till annan för begagnande utlemnas.
Sker det, vare jagtmärket förbrutet.

16 §.

Vill kommun å landet eller i stad att med afseende å jagt inom
kommunen skall tillämpas hvad i denna lag stadgas om jagtmärke, eger
kommunen besluta att för jagtmärke, som inom kommunen utfärdas,
skall erläggas en afgift till visst belopp ej under fem kronor och ej
öfver femton kronor, hvilken afgift tillfaller kommunens kassa. Sådant
beslut lände till efterrättelse från början af näst påföljande kalenderår
intill slutet af det år, hvarunder beslut om afgiftens utgående med förändradt
belopp eller om dess upphörande blifvit fattadt. — Utländsk
undersåte betalar ilubbel afgift.

Jagtmärke utfärdas å landet af kommunalnämndens ordförande och
i stad af polismyndighet, eller, der särskild person efter vederbörande
kommunalstyrelses förslag blifvit dertill af Konungens befallningshafvande
förordnad, af denne.

Närmare föreskrifter om jagtmärke och hvad vid utfärdande af
sådant är att iakttaga meddelas af Konungen.

17 §•

Hvad om jagtmärke är stadgadt gälle icke för jagt, deri Konungen
eller medlem af det Kongl. huset deltager.

Samma stadganden ege ej heller tillämplighet:

å de i 2 § omförmälda embets- och tjenstemän samt betjente, såvidt
angår jagt å de i nämnda paragraf angifna marker, äfvensom elever
och lärlingar vid skogsläroverken i fråga om jagt, som af dem för
deras utbildning utöfvas å de under läroverkens vård och förvaltning
stälda skogar;

eller med afseende å:

jagt inom Vesterbottens och Norrbottens lappmarker;

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

jagt efter säl och sträckande sjöfågel i skärgården eller vid hafskusten; jagt,

som omförmäles i 3, 7, 9 eller 11 §;

jagt å mark, som till jagtpark eller djurgård är inhägnad; eller

skytte i gård eller trädgård, äfven om det är att anse såsom jagt.

Härutöfver må å kommunens beslut ankomma att medgifva undantag
från stadgandena om jagtmärke:

för enskild jordegare eller kronohemmansåbo vid jagt å egen
eller kronohemmanets mark;

så ock för medlem af sådan jagträttsinnehafvares familj i fråga
om jagt å nämnda jagtområden.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

Utan särskildt tillstånd af den, som jorden innebar, måjagträttsinnehafvaren
ej idka jagt i gård eller trädgård, icke heller, under tiden
från och med den 1 maj till dess grödan är afmejad, å åker, som är
med säd eller gräs besådd.

Vid jagt å jord, som af annan innehafves, vare jagträttsinnebafvaren
skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan egendom
förorsakas vare sig af honom sjelf eller af annan, hvilken han gifvit
lof att jaga, eller af de vid jagten använda biträden eller hundar.

19 §.

Ej må någon utan lof skrämma eller drifva villebråd från annans
jagtområde; dock vare den, som innehar jord utan att ega jagträtt derå,
oförhindrad att derifrån bortskrämma eller bortdrifva villebråd i den mån
sådant erfordras för afvärjande af skada eller olägenhet.

20 §.

Med skjutgevär må icke någon utan tillstånd af jagträttsinnehafvaren
färdas öfver jagtmark, med mindre det efter omständigheterna
uppenbarligen sker i lofliga ärenden och hund, om sådan medföres,
hålles kopplad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

21 §.

Okopplad hund må ej någon utan lof medföra eller insläppa i annans
hägnade jagtpark eller djurgård; sker det, vare hunden förverkad.

Löper hund eljest olofligen lös å annans än hundegarens jagtmark,
hafve jagträttsinnehafvaren rätt att låta upptaga hunden; dock åligger
honom att om upptagandet ofördröjligen tillsäga hundens egare eller,
derest denne ej är känd eller icke kan träffas, låta kungöra i kyrkan
för den församling, der hunden blifvit upptagen, och i tidning inom
orten. Vill egaren återfå hunden, Inse den med fem kronor eller, der
hunden förut blifvit hos samme jagträttsinnehafvare löst, tio kronor jemte
ersättning hvarje gång för hundens föda och öfriga kostnader. Har ej
egaren utlöst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse om upptagandet
eller inom sextio dagar från det kungörelsen varit i kyrkan
uppläst och i tidning införd, vare hunden förverkad. Vill jagträttsinnehafvaren
hellre taga lösen, vara hundens egare skyldig att sådan enligt
förut angifna grunder utgifva, så framt talan derom instämmes inom
trettio dagar efter det hunden varit att anse såsom förverkad.

22 §.

Katt, som anträffas på längre afstånd från bebodt hus än tre
hundra meter eller i skog eller hage, må saklöst dödas.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag och om åtal.

23 §.

Jagar någon olofligen å annans jagtområde, straffes efter allmän
strafflag.

Har han vid jagten fångat eller dödat villebråd, vare villebrådet
eller, om det ej kan tillrättaskaffas, dess värde förverkadt till jagträttsinnehafvare
eller, om villebrådet fångats eller dödats å jord, der jagträtten
tillkommer kronan, eller å område, som i 3 § omförmäles, till
åklagaren.

24 §.

Anträffas å bar gerning någon, som olofligen jagar å annans jagtområde,
må den, som der eger jagträtt, och jordens innehafvare äfven -

Lagutskottets Utlåtande N:o 33

som deras folk af den jagande taga bössa, jagtredskap och hundar till
vedermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.
A jord, der jagtvätten tillkommer kronan, så ock å område, som i 3 §
omförmäles, hafve tjenstemän och betjente vid skogsstaten och skogsläroverken
samt allmän åklagare enahanda rätt.

25 §.

öfverträder någon förbud, som i 9 § 1 mom., 19 §, 20 § eller 21
§ 1 mom. är meddeladt, och är ej förseelsen att hänföra till oloflig jagt
å annans jagtområde, straffes med böter från och med fem till och med
ett hundra kronor. Bryter någon emot hvad i 18 § 1 mom. är föreskrifvet,
böte från och med fem till och med femtio kronor.

26 §.

För underlåtenhet att vid jagt med skjutgevär, för hvilken jagtmärke
erfordras, bära innehafvande jagtmärke på föreskrifvet sätt synligt,
vare straffet böter högst tjugo kronor.

öfvar någon sådan jagt utan att innehafva gällande jagtmärke,
böte från och med fem till och med femtio kronor. Har han medelst
begagnande af för annan utfärdadt jagtmärke eller annorledes sökt bereda
sig sken att innehafva behörigt jagtmärke, och är ej gerningen
straffbar enligt allmän strafflag, må böterna sättas till högst två hundra
kronor.

27 §.

Dömes någon till ansvar för oloflig jagt å annans område, vare,
der han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse af de angående jagtmärke
meddelade föreskrifter, jemväl underkastad ansvar enligt 26 § i
denna lag.

28 §.

Förbrytelser, som afses i 25 § och hvilka blott förnärma enskild
persons rätt, må icke åtalas af annan än målsegaren. Sker intrång i
kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt eller är förbrytelsen
sådan, som omförmäles i 26 §, ege tjenstemän och betjente vid skogsstaten
och skogsläroverken samt särskilt, förordnade jagttillsyningsmän

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

jemte allmän åklagare att derå tala och njute de enahanda vitsord, som
tillkommer dem, hvilka rättens eller Konungens befallningshafvandes
bud och ärenden gå; i öfrigt vare en hvar berättigad att för de i 26 §
omförmälda öfverträdelser anställa åtal, dock ej barn mot föräldrar,
eller tjenstehjon, så länge de i tjensten äro, mot husbondefolk.

29 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, skola fördelas sålunda, att
två tredjedelar tillfalla åklagaren och en tredjedel den kommun, der
öfverträdelsen egt rum. Finnes särskild angifvare, tage han hälften af
åklagarens andel.

I händelse af bristande tillgång till böternas fulla gäldande skola
de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1903; dock att hvad i 5 §
1 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är upplåten
före utfärdandet af jagtstadgan den 21 oktober 1864.

Till stöd för detta förslag hafva motionärerne åberopat dels följande
allmänna framställning, dels här nedan införda specialmotiv.

»Behofvet af en förbättrad jagtlag torde vara allmänt erkändt och
vederlägges icke af den omständigheten, att Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till »lag om rätt till jagt» afslogs vid 1900 och 1901 års
riksdagar. Tvärtom bära diskussionsprotokollen vittne derom, att förkastandet
i fråga berodde just derpå, att sjelfva hufvudändamålet, ett
bättre skydd för jagten och villebrådsstammen, icke ansågs nog beaktadt,
så att, om förslaget antagits, den hufvudsakliga vinsten skulle inskränkt
sig till den mera formella, att få de egentliga lagparagraferna
i ämnet skilda från de administrativa. Att emellertid äfven detta är
ett önskemål, om än af mer underordnad vigt, är af ingen bestridt, och
det förslag, som nu motionsvis framlägges, skiljer sig i detta sistnämnda
hänseende icke från Kongl. Maj:ts omförmälda proposition, hvarifrån
de flesta paragraferna äro hemtade. För att söka uppfylla de rent praktiska
krafvel! på en jagtlag, äro, jemte det en annan bötesfördelning
föreslagits, vissa bestämmelser tillagda i förhoppning, att de, i den
modifierade form, hvari de nu föreslås, icke skola röna samma motstånd
som jagtpassförslaget 1900, utan skola kunna befinnas antagliga. Det
Bih. till Rilcsd. Frat. 1902. 7 Sami. 28 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

är utom allt tvifvel, att jagten, bättre vårdad, kunde blifva en vida mer
gifvande binäring till jordbruket, än för närvarande är fallet, och äfven
från nationalekonomisk synpunkt borde derför lagstiftningsåtgärder till
jagtens fromma icke anses opåkallade.

Det framlagda förslaget afser att i en författning sammanföra de
stadganden rörande jagt, hvilka äro af beskaffenhet att ankomma på
Konungens och Riksdagens gemensamma lagstiftning, att utgöra en jagtlag
i motsats mot jagtstadga, samt ansluter sig i detta afseende till det af
särskilda komiterade den 12 maj 1898 afgifna förslag till lag om rätt till
jagt. Den mot ett sådant sammanförande framstälda anmärkning, att bestämmelser,
som snarast vore att hänföra till ordningsföreskrifter, komma
att sidoordnas med stadganden af civillags natur, har synts af underordnad
vigt emot fördelen för den enskilde att i en och samma författning
återfinna de af Konung och Riksdag rörande jagt gifna bestämmelser.

Om rätt till jagt. Förslagets 1—12 §^5 innehållande stadgandena
om rätt till jagt, äro till alla delar öfverensstämmande med motsvarande
paragrafer i Kongl. Maj:ts proposition till 1901 ars Riksdag, hvilka af
lagutskottet tillstyrktes och af Andra Kammaren antogos.

Om jagtmärke. Kongl. Maj:ts vid 1900 års riksdag framlagda förslag
om jagtpass afstyrktes af lagutskottet och föll i begge kamrarne.
Deremot visade sig ett af herr Björlin m. fl. reservationsvis framstäldt
förslag om jagtmärke ega synnerligen stora sympatier såväl i Första Kammaren,
der det samlade pluralitet, som i Andra Kammaren, der en betydande
minoritet gaf det sin anslutning. Förevarande förslag stöder sig hufvudsakligen
på de i nämnda reservation antydda grunder, från hvilka det afviker
allenast derutinnan, att lagens tillämpning inom hvarje kommun
gjorts beroende på kommunens eget beslut. Härigenom har man velat
förekomma den invändning, som framstäldes mot jagtpassförslaget, nemligen
att den allmänna meningen inom landet icke skulle vara mogen för
den inskränkning i jagträtt^s utöfvande, som med förslaget afses. Såsom
skäl att lemna beslutanderätten till kommunerna torde endast behöfva
åberopas, att jagtvården till sin natur är en gemensam angelägenhet
för närboende. Villebrådsstammen är nemligen i betydlig mån en gemensam
tillgång för angränsande jagtområden, till hvilka såväl enskilda djur
som ännu mer deras afkomma kan antagas sprida sig. Ordnad jaktvård
å ett område kommer utan vidare grannarne till godo, likasom å andra
sidan en enskild jordegares underlåtenhet att vårda jagten å sitt område
kan ofördelaktigt inverka på vildtillgången i en hel ort; särskildt torde

Lagutskottets Utlåtande N:o 33. 11

deri ofta förekommande slappheten att icke beifra oloflig jagt innebära eu
fara för jagten icke blott å det område, der tjufskyttet bedrifves, utan
äfven å angränsande jagtområden, till hvilka tjufskytten kan antagas vid
tillfälle utsträcka sin verksamhet. Redan nu vidtaga ock kommunerna i
flera afseenden åtgärder börande till jagtvård såsom utfästande af premier
för dödande af rofdjur med mera; och den kommunerna medgifna rätten
att stadga hundskatt är icke utan verkan med afseende å jagtvården.
Det synes således icke vara att införa kommunerna å något för deras
verksamhet i öfrigt främmande område, om man tillerkänner dem den
i förslaget afsedda beslutanderätt med afseende å jagtmärke. I detta
afseende öfverensstämmer förslaget ock med det af domänstyrelsen i
sammanhang med dess underdåniga utlåtande af den 11 maj 1896 afgifna
förslag till förordning angående jagtskatt.

För erhållande af jagtmärke eger man enligt förslaget vända sig till
hvilken kommun som helst, allenast med den inskränkning att man skall
visa sig inom kommunen innehafva jagträtt å visst område i enlighet med
4, 5 eller 6 § af förslaget eller hafva sådan jagträttsinnehafvares skriftligt
meddelade tillåtelse att jaga. Ur jagtvårdssynpunkt vore-det visserligen
önskvärdt, om, på sätt i vissa länder är förhållandet, hvarje aftal om
eller tillåtelse till jagt måste vara skriftligt affattadt och om vid jagt å
annans mark fordrades, att den skriftliga tillåtelsen medfördes, vid äfventyr
af bötesansvar. Härigenom skulle man vinna en god kontroll å de
tillfälliga jägarne, och stadgandet vore egnadt att gifva ökad helgd åt
j or degar ens och jagträttsinnehafvarens rätt. Men då för aftal om nyttjanderätt
till jord, ehuru grundläggande vida mer komplicerade förhållanden
och vanligen tillika innefattande upplåtelse af jagträtt, skriftlig
form icke är föreskrifven, lärer utsigt icke finnas att för aftal om allenast
jagträtt få sådan form stadgad.

Jagtmärke utfärdadt inom en kommun gäller för loflig jagt inom
hela riket. Ordet loflig har tillsatts för att betona, att jagtens loflighet
är oberoende af jagtmärket; och gäller detta med afseende å såväl området,
der jagten bedrifves, som det, slag af vildt, som å olika tider af
året må jagas. Ett jagtmärke, löst för fem kronor, skulle enligt förslaget
berättiga till jagt äfven i sådana kommuner, der afgiften för jagtmärke
är tio eller femton kronor. Men detta torde icke behöfva framkalla mera
betänklighet än det för hundskatt gällande förhållande, att sådan skatt,
erlagd inom kommun med der stadgadt belopp, befriar från erläggande
af ytterligare skatt för samma hund, äfven om denna hufvudsakligen
användes inom annan kommun, der skatten är högre.

Af bestämmelserna i 14, 15 och 16 §§ framgår, att jagtmärke skall

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

utställas å viss person och för visst kalenderår, samt icke må på annan
öfverlåtas. Då jagtmärke jemlikt 13 § skall vid jagt bäras synligt, torde
detsamma böra förfärdigas af metall, så att detsamma icke tager skada af
väderlekens inflytande eller den åverkan, hvarför detsamma eljest under
bärarens framträngande i skog och mark kan vara utsatt. Sjelfvajagtmärket
kan i så fall icke innehålla uppgift å annat än året, för bvilket
det gäller, och kommunen, der det utfärdats, samt ett nummer, hänvisande
till kommunens register öfver utfärdade jagtmärken, derunder motsvarande
nummer jagtmärkesinnehafvarens namn antecknas. Lämpligen
torde, då jagtmärke utlöses, böra till jagtmärkesinnehafvaren lemnas besked
å tryckt blankett, med samma nummer som jagtmärkets, om att personen
i fråga löst jagtmärke inom kommunen för visst år, dervid såväl
kommunens namn som jagtmärkesinnehafvarens namn, yrke och hemvist
böra tydligt angifvas. Det vore häller icke olämpligt, om detta besked
innehölle erinran om de vigtigaste stadgandena i jagtlagen, särskild!
derom att jagtmärket väl fordras för utöfvande af jagt, men icke medför
jagträtt, äfvensom att jagtmärket ej må öfverlåtas eller till annan
för begagnande utlemnas. Några stadgande!! i dessa afseenden ha emellertid
icke ansetts böra inflyta i lagen; utan torde det, på sätt 16 § innehåller,
tillkomma Konungen att härom meddela erforderliga föreskrifter.

För att ytterligare intressera kommunerna för den ordning i jagtförhållandena,
hvartill jagtmärkes införande är afsedt att bidraga, torde
afgifterna för jagtmärken böra tillerkännas kommunerna utan inspänning
i fråga om medlens användning.

De från tillämpning af jagtmärkesbestämmelserna medgifna undantag
öfverenstämma till största delen med motsvarande stadganden i jagtpassförslaget.
Att jagt i hägnad jagtpark eller djurgård undantagits,
öfverensstämmer med grunderna för 14 § i gällande jagtstadga. Derjemte
har undantagits skytte eller jagt i gård eller trädgård för att
icke inskränka rätten att freda nämnda platser från obehag eller skada
af djur, hvilka, utan att kunna räknas till skadliga rofdjur, der göra
ohägn. Stadgandet att kommunen eger att från bestämmelserna om
jagtmärke medgifva undantag i fråga om enskild jordegare och kronohemmansåbo
äfvensom för medlem af desses familj har sin grund i en
antagen obenägenhet hos jordegare att för sig och de sina vidkännas
den inskränkning i jagträtten, som kan ligga i skyldigheten att lösa jagtmärke.
Härtill kommer att de nämnda personerna i följd af sin ställning
borde kunna presumeras mer än andra hafva intresse af att bedrifva
jagten på ett sätt, som icke strider mot ändamålsenlig jagtvård.

Särskilda bestämmelser. 18—22 §§ äro hemtade från 1901 års för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

slag till lag om rätt till jagt, der motsvarande bestämmelser återfinnas
i 13—''17 §§. Kapitelrubriken åter är hemtad från jagtkomiterades förslag.

Om ansvar och åtal. I fråga om åtal srätten beträffande de i 25 §
omförmälda förseelser öfverenstämmer förslaget med kongl. propositionen
till 1901 års Riksdag. Öfverträdelser af stadgandena om jagtmärke ha
deremot, då dessa stadganden tillkommit i allmänt intresse, underkastats
allmänt åtal. Med upptagande af jagtlagskomiterades förslag har
derjemte inryckts en bestämmelse, att enhvar lemnas obetaget att dylika
öfverträdelser åtala.

I fråga om bötesfördelning innehöll jagtlagskomiterades förslag att
böter skulle fördelas mellan åklagaren och den kommun, der öfverträdelsen
egt rum. I öfverensstämmelse härmed affattades också det kongl.
jagtpassförslaget till 1900 års Riksdag. Det föreliggande förslaget har
så mycket hellre bibehållit en sådan bötesfördelning, som det allmänt
erkänts icke utgöra någon oformlighet att i eu speciallag af förevarande
beskaffenhet föreskrifva annan bötesfördelning än den i strafflagen stadgade,
om skäl dertill eljest förefinnes. Härvid är då att beakta, att de
ojemförligt vigtigaste af de förseelser, för hvilka förslaget stadgar ansvar,
äro de i 26 § omförmälda. Det torde vara uppenbart, att dessa
till sin natur stå närmare de förseelser, som hemfalla under jagtstadgan,
än dem, som bestraffas enligt 24 kapitlet strafflagen. Redan häri synes
ligga ett skäl att stadga liknande bötesfördelning, som bestämmes i
jagtstadgan. Att åstadkomma nödig bevisning rörande förseelser af detta
slag erbjuder i sjelfva verket sådana svårigheter, att vederbörande åklagare,
hvilken icke kan påräkna någon ersättning af allmänna medel för
kostnader, nedlagda på utredning af ett jagtmål, och ej, äfven, om han
vinner målet, har synnerlig utsigt att utfå den kostnadsersättning, som
kan honom af den sakfälde tillerkännas, åtminstone bör ha rätt till andel
i böterna, hvilka den sakfälde för att undvika förvandlingsstraff nog
hellre betalar än ådömda ersättningar. Det har anmärkts, att andel i
böterna kan locka åklagaren att blifva för nitisk, så att han anställer
ohemula åtal. Erfarenheten från bränvins- och ölmålen gifver emellertid
icke stöd för ett sådant antagande; och utsigten för en tilltalad, som
frikännes, att få åklagaren dömd att ersätta den tilltalades kostnader,
torde i mål, der åklagaren har andel i böter, vara större än i andra mål,
der åtalet icke kunnat för åklagaren medföra ekonomisk fördel.

Att den andel i böter, som icke tillerkänts åklagaren, ansetts böra
gå till den kommun, der förseelsen företrädesvis egt rum, är föranledt
af den förslaget genomgående principen att intressera kommunerna för
jagtvården såsom varande en för deras hushållning vigtig gemensam

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

angelägenhet. Man bar dermed tillika afsett att bereda kommunen någon
ersättning för den jagtmärkesafgift, som bort erläggas af dem, som beträdas
med jagt utan att vara med jagtmärke försedda, och torde böterna
i allmänhet komma att sättas till sådant belopp, att kommunens andel
deraf icke varder mindre än den inom kommunen gällande jagtmärkesafgift.
»

Rörande den tidigare behandlingen af de frågor, som nu åter
bragts under Riksdagens pröfning, tillåter sig utskottet erinra, hurusom
särskilde komiterade den 20 januari 1898 erhöllo uppdrag att vidtaga
revision af gällande jagtstadga i syfte dels att de bestämmelser om
jagt, hvilka vore af allmän lags natur, måtte i en särskild lag sammanfattas
och således fullständigt skiljas från de administrativa och ekonomiska
föreskrifterna i ämnet, dels ock att åstadkomma de förändringar
i nämnda stadga, hvilka ur jagtvårdssynpunkt kunde finnas erforderliga.
Sedan bemälde komiterade derefter afgifvit betänkande jemte förslag
till lag om rätt till jagt, till jagtstadga och andra i samband dermed
stående författningar, framlades för 1900 års Riksdag kongl. propositioner
med förslag dels till lag om rätt till jagt äfvensom dermed
sammanhängande lagbestämmelser, dels till förordning angående jagtpass.
Lagutskottet, som häröfver hade att yttra sig, tillstyrkte i hufvudsak
bifall till nämnda lagförslag, men fann deremot förslaget till förordning
om jagtpass icke böra vinna Riksdagens godkännande. I en
vid lagutskottets utlåtande rörande sistberörda ämne fogad reservation
yrkades, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till förordning angående jagtmärken, byggdt på grunder, som i reservationen
antyddes. Vid behandlingen i kamrarne gillades propositionen
om jagtlag i allt väsentligt, men sedan beträffande ett antal mindre
vigtiga punkter kamrarne fattat skiljaktiga beslut, blef lagutskottets
förslag till sammanjemkning af Första Kammaren förkastadt, hvarför
denna fråga förföll. Propositionen angående införande af bestämmelser
om jagtpass blef af båda kamrarne afslagen, utaf Första Kammaren
under anslutning till ofvannämnda reservation.

Förslaget till lag angående rätt till jagt jemte dermed sammanhängande
författningar återkom sedermera i hufvudsakligen oförändradt
skick uti en till nästlidet års Riksdag aflåten proposition, och tillstyrkte

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

lagutskottet äfven denna gång bifall till propositionen. Denna hemställan
godkändes af Andra Kammaren utan votering, hvaremot Första
Kammaren afslog propositionen, en utgång, hvilken, enligt hvad förhandlingarna
i kammaren gifva vid handen, hade sin förklaring deri,
att den föreslagna jagtlagen ansågs utan samband med bestämmelser
om jagtpass eller jagtmärke icke ega någon egentlig betydelse från
synpunkten af jagtvårdens förbättrande.

Nu förevarande förslag till jagtlag öfverensstämmer med de tidigare
lagförslagen i detta ämne derutinnan, att det bland annat har till syfte
att utgöra ett sammanförande af de bestämmelser om jagt, hvilka såsom
varande af allmän lags natur ansetts böra afskiljas från de ekonomiska
och administrativa föreskrifterna i ämnet. Bestämmelserna i afdelningarna
»om rätt till jagt» och »särskilda bestämmelser» äfvensom en del af
stadgandena rörande ansvar och åtal äro derför ock, såsom motionärerne
jemväl omförmält, hemtade från och lika lydande med motsvarande
paragrafer i propositionen till 1901 års Riksdag. I föreliggande lagförslag
hafva emellertid härutöfver rörande jagtmärke upptagits vissa
föreskrifter, hvilka utgöra en vidare utveckling af den tanke, som tog
sig uttryck i ofvanberörda vid 1900 års Riksdag af Första Kammaren
bifallna reservation.

Hufvudsyftet med en revision af jagtlagstiftningen är för utskottet
visserligen fortfarande att åt densamma bereda en mer tidsenlig affattning
genom särskiljande af dess allmänt rättsliga bestämmelser från
administrativa och ekonomiska stadgandeu, men ett förslag, hvilket
liksom de tidigare af utskottet förordade förslagen till jagtlag väsentligen
begränsades till denna uppgift, torde knappast stå i öfverensstämmelse
med grunderna för motionärernes framställning och ej heller
nu, mera än förr, hafva utsigt att vinna Riksdagens bifall. Det synes
dessutom utskottet icke böra bestridas, att ganska goda skäl tala för
en mer genomgripande omarbetning af denna lagstiftning, dervid särskilt
torde böra tagas under öfvervägande, huruvida införande i jagtlagen
af bestämmelser rörande jagtmärke kan under vissa vilkor och
förbehåll anses lämpligt och för jagtvården gagnande. Äfven i andra
delar, der de hittills framlagda förslagen äro af hufvudsakligen samma
innehåll som förut gällande bestämmelser, lära förändringar icke utan
fog kunna ifrågasättas. Vid sådant förhållande och då utskottet ej
ställer sig afvisande mot tanken på införande i jagtlagen af bestämmelser
om jagtmärke, kunde det ifrågasättas, att utskottet, med ledning
af motionärernes förslag och efter omarbetning af detsamma i de delar,

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

hvaremot skälig anledning till anmärkning kunde förefinnas, skulle
förelägga Riksdagen ett lagförslag i ämnet. Då emellertid, på sätt här
nedan omförmäles, motionärernes förslag i flera vigtiga delar synes utskottet
mindre tillfredsställande, och erforderliga ändringar härutinnan
förutsätta eu annan och närmare utredning än som står utskottet till
buds, anser sig utskottet icke böra vidtaga en dylik åtgärd, utan torde
lämpligast vara att hänskjuta frågan i hela dess vidd till Kongl. Maj:t
för vinnande af erforderlig och sakkunnig utredning samt ett derpå
grundadt nytt lagförslag. *

Hvad angår detaljerna i motionärernes förslag och först bestämmelserna
om jagtmärke såsom vilkor för rätt att utöfva jagt, synes
häremot kunna framställas enahanda erinran, som gjordes gällande mot
den tidigare ifrågasatta skyldigheten för jägare att vara försedd med
jagtpass, nemligen att dylika bestämmelser skulle i viss mån utgöra ett
ingrepp i en rätt, som af ålder varit jordegarne i vårt land tillerkänd,
och af sådan anledning säkerligen skulle af den allmänna meningen
betraktas med icke oberättigadt missnöje. Visserligen har man, såsom
motionärerne omförmält, för att förekomma denna invändning i förslaget
gjort, lagens tillämpning härutinnan beroende af kommunernas
beslut, dervid dessa tillika skulle ega att medgifva undantag såväl för
enskild jordegare eller kronohemmansåbo vid jagt å egen eller kronohemmanets
mark som ock för medlem af sådan jagträttsinnehafvares
familj i fråga om jagt å nämnda jagtområden. Äfven med dessa begränsningar
skulle dock det förhållande qvarstå, att jagträtten, hvilken
sedan lång tid tillbaka ostridigt åtföljt jordeganderätten, skulle till sin
utöfning göras beroende af förbehåll, om hvilka den eller de egde att
besluta, som i vederbörande kommuner hade röstöfvervigt. Det föreslagna
undantaget, att jordegarne jemte medlemmarne af deras familjer
skulle kunna utan jagtmärke få jaga å egna marker, blefve äfven i de
fall, då detsamma kornrne att medgifvas, i regel utan egentlig betydelse,
då i vårt land endast ett fåtal personer lära hafva egor af det
omfång och det läge, att jagt ensamt å dem kan med framgång bedrifvas.

De i detta ämne ifrågasatta stadganden, hvilka sålunda synas utskottet
gå längre än lämpligt och billigt är, torde äfven i öfrigt gifva
anledning till anmärkningar. Att jagtmärken med giltighet inom riket
i dess helhet skulle å landet kunna »utfärdas» af de olika kommunalnämndernas
ordförande, förefaller sålunda utskottet mindre välbetänkt.
Äfvenså lärer skälig anledning saknas att i fråga om åtalsrätten likställa
öfverträdelser af stadgandena om jagtmärke med förseelser mot förord -

Lagutskottets Utlåtande N:o 33. 17

ningarna angående försäljning af bränvin eller maltdrycker, hvilka senare
lagötverträdelser torde höra erkännas vara af helt annan karakter
och betydelse.

Ehuru utskottet på anförda grunder anser hvad motionärerne härutinnan
föreslagit icke böra godkännas, kan utskottet dock icke annat
än finna önskvärdt, att något måtte åtgöras för befrämjande af syftet
med^ denna deras framställning. Nuvarande förhållanden på jagtvårdens
område äro otvifvelaktigt i flera hänseenden mycket otillfredsställande,
och detta är så mycket mer att beklaga, som frågan om det matnyttiga
villebrådets bestånd och förkofran icke torde böra frånkännas ganska
stor nationalekonomisk betydelse.

I betraktande häraf och då det inom de i fråga om jagtvård särskilt
sakkunniga och intresserade kretsarna i vårt land lärer vara eu
allmän åsigt, att införande åt bestämmelser om jagtmärke skulle vara
af särdeles stort värde från jagtvårdens synpunkt, torde tanken på en
lagstiftning i sådan rigtning icke böra öfvergifvas utan närmare undersökning,
huruvida med undanrödjande af de anmärkningar, hvilka gjorts
gällande mot det nu framlagda iörslaget, något skulle kunna på denna
väg åstadkommas till jagtvårdens bästa.

Anledning torde sålunda icke saknas att i samband med frågan
om revision af jagtlagstiftningen i öfrigt hänskjuta jemväl förslaget om
jagtmärke till Kong}. Maj:ts bedömande.

Vid den förnyade pröfning af lagstiftningen i hithörande ämnen,
hvilken utskottet alltså anser böra hos Kongl. Maj:t begäras, torde det
icke höra lemnas utan beaktande, att för åstadkommande af en förbättrad
jagtvård måhända mycket skulle kunna åstadkommas genom
andra åtgärder än de ofvan omförmälda. Särskildt synes utskottet härutinnan
ganska stor betydelse böra tillmätas det inflytande, kronan kan
utöfva genom att å sina marker gå i spetsen för jagtvårdens förbättrande.
Kronoskogarna, som i vart land äro många och vidlyftiga samt ständigt
ökas, torde vara synnerligen väl egnade att utgöra tillflyktsorter,
der villebrådsstammen kan åtnjuta trefnad och skydd samt sålunda
bibehållas och utvecklas. En omsorgsfull jagtvård å dessa är således
af stor vigt, och ett godt föredöme härutinnan lärer ock kunna antagas
småningom blifva af inverkan jemväl å de enskildes jagtvård.

Olika meningar torde kunna hysas, huruvida det med denna synpunkt
står väl tillsammans, att jagträtt å kronans marker skulle i så stor utsträckning,
som 2 § af föreliggande lagförslag angifver, tillkomma visse embete-
och tjensteman och dem åtföljande personer. Det förefaller ock
mindre lämpligt, om, på samma gång inskränkning skedde i de enskildes
rätt till jagt, jagträtten å kronomark skulle, såsom förslaget innebär,
Bill. till Likså. Prot. 1902. 7 Sami. 28 Häft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

i någon mån utsträckas utöfver hvad hittills varit förhållandet. En närmare
begränsning af de härom föreslagna bestämmelser lärer derför
böra komma under öfvervägande.

Likaledes torde anledning förefinnas att i sammanhang med ytterligare
revision af jagtlagstiftningen taga under förnyad pröfning en fråga,
som förut på framställning af Riksdagen varit under Kongl. Maj:ts bedömande,
nemligen om och i hvad mån utan skada för jagt-eller skogsvården
staten kunde beredas inkomst af jagten å kronoparkerna och
annan kronan tillhörig odisponerad mark.

Enligt 1 § af förslaget skall kronan ega jagträtt å häradsallmänning.
Huruvida detta stadgande, som öfverensstämmer med gällande
lag, är förenligt med rättvisa och billighet, torde emellertid kunna dragas
i tvifvelsmål, dä häradsallmänningarna snarast lära vara att betrakta såsom
en häradsboaimes gemensamma egendom och den inkomst, som genom
utarrendering eller eljest kan uppstå af jagten å dylika allmänningar,
derför skäligen synes böra tillgodokomma vederbörande härad.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!.
Maj:t täcktes låta utarbeta nytt förslag till jagtlag och
dervid äfven taga under öfvervägande, om och i hvad
mån bestämmelser angående jagtmärke lämpligen
kunna meddelas, samt derefter för Riksdagen framlägga
det förslag till lagstiftning i ämnet, hvartill förhållandena
anses föranleda.

Stockholm den 4 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar N. Nilsson och A. Andersson emot de delar af utlåtandet,
hvilka afse bestämmelser om jagtmärke.

Herrar Sandqvist och Redelius hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTR. TRYCKERI, lSj02.