Lagutskottets Utlåtande N:o 33 (Utlåtande 1902:LU23 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

■1

\:t> 23.

A rik. till Itiksd. kansli’ den 3 mars 1902, kl. :1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t angående landstingens befogenhet med afseende å
väganläggningar.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till behandling af lagutskottet
hänskjuten motion, n:o 14, har herr S. Nordström anfört följande:

»Förbättrade kommunikationer utgöra ett lifsvilkor för landets utveckling
i såväl det ena som andra afseendet. Detta hai ock bhlvit
i hög grad beaktadt af statsmakterna, som anslagit betydande summor
för dylika ändamål. Särskild! beviljar Riksdagen numera ej mindre än
en million kronor årligen till förbättring, ny- eller omläggning af de allmänna
vägarne inom landet, hvilka medel utanordnas med två tredjedelar
af den beräknade kostnaden utan återbetalningsskyldighet, sedan
vederbörande embetsmyndighet upprättat förslag till och vitsordat vägförbättringens
eller väganläggningens nytta och behöflighet för den allmänna
samfärdseln. För att ytterligare underlätta dylika vägförbättriugar,
som för kommuner eller enskilde under alla omständigheter måste kännas
betungande, hafva en del landsting jemväl anslagit större ellei mindre
belopp för sådana ändamål. Sålunda har Skaraborgs läns landsting under
nästan hela dess tillvaro anslagit medel till vägförbättringar, sedan vederbörlig
utredning förelegat beträffande vägförbättringens eller väganläggBih.
till Rilcsd. Prof. 1903. 7 Sami. 18 Höft. (No 23.) 1

Lagutskottets- Utlåtande N:o 23.

ningens ändamålsenlighet, nytta och behöflighet, då i regeln landstinget
beviljat en sjettedel af den beräknade kostnaden för de olika
företagen. På detta sätt ha en mängd vägförbättringar åstadkommits
inom länet till ofantligt gagn för deii trafikerande allmänheten.

Nu har emellertid Kongl. Maj:t, enligt utslag af den 18 sistlidne
oktober, med stöd af kammarkollegii utlåtande, på grund af anförda
besvär, förklarat dessa landstingets beslut för olagliga. Derigenom ornöjliggöres
för framtiden i de allra flesta fall dessa för länet så gagneliga
vägförbättringar. Jag för min ringa del förklarar mig oförmögen att
fatta vederbörandes resonnement och tankegång beträffande detta utslag.
Visserligen har uti den nya väglagen vägunderhållet blifvit skild! mellan
stad och land, hvilket det för resten var jemväl före denna lags
tillkomst. Men det är en högst väsentlig skilnad emellan vägars underhåll
och vägförbättringar i den mening, hvartill det omförmälda
statsanslaget får användas. Detta framgår äfven med all tydlighet deraf,
att det allmänna vägunderhållet sorterar under jordbruksdepartementet,
men anslaget till vägförbättringar under civildepartementet. Det är en
absurditet att påstå, det dylika vägförbättringar icke skulle gagna städerna
lika mycket som landsbygden. Eller månne icke städerna äro
uti lika hög grad beroende utaf den allmänna samfärdseln och lättade
kommunikationer som landsbygden? Också bär Skaraborgs läns landsting
härutinnan aldrig gjort någon åtskilnad mellan stad och land.
Åtminstone två gånger har Skaraborgs läns landsting beviljat anslag
till vägförbättringar inom städernas väghållningsområde, och detta till
jemförelsevis afsevärda belopp, utan att detta föranledt klander från
landsbygdens representanter.

Då landstingstorordningens 2 § uttryckligen föreskrifver, att landstinget
eger besluta, bland annat, jemväl beträffande »anstalter för kommunikationsväsendets
befordrande», så har, enligt mitt förmenande,
landstinget ingalunda öfverskridit sin befogenhet på grund af ordalydelsen
uti 47 § landstingsförordningen. Då jag under åtskilliga år haft
förtroendet att sitta ordförande uti det utskott, som förberedt dessa
ärenden inom landstinget; då landstinget i de allra flesta fall beslutit
i enlighet med hvad detta utskott föreslagit; då landstinget nu fått
juridiskt orätt; men då det är af synnerlig vigtmått detta prejudikat
undanrödjes, så har jag icke tvekat att draga frågan inför Riksdagens
pröfning. Det är nemligen nogsamt bekant, huru svårt det i allmänhet
är att kunna genomdrifva dylika vägförbättringar, äfven om dessas
nytta och behöflighet äro än så påfallande. Beröfvas nu landstingen
rättigheten att bevilja understöd till dessa för landet i sin helhet så

Lagutskottets Utlåtande N:o. 23.

nyttiga och allmäiigagneliga företag, då komma dessa vägförbättringar i
de allra flesta fall att upphöra eller åtminstone i högst väsentlig grad
att inskränkas. Jag tillåter mig derför vördsamt hemställa, att Riksdagen
behagade i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla, att förslag till ett
sådant förtydligande eller tillägg uti såväl landstingsförordningen som
uti väglagen måtte framläggas för Riksdagen, att derigenom tydlig föreskrift
meddelas beträffande landstingens befogenhet att understödja väganläggningar
eller vägförbättringar inom de respektive landstingsområdena
utan åtskilnad mellan stad och land.»

Enligt 2 § af förordningen om landsting den 21 mars 1862 tillkommer
landstinget att rådslå och besluta om för länet gemensamma
angelägenheter, hvilka afse, bland annat, anstalter för kommunikationsväsendets
befordrande, så vidt dessa angelägenheter icke enligt gällande
författningar tillhöra offentlig myndighets embetsåtgärd. Med stöd af
detta stadgande har flerestädes förekommit, att landsting anvisat bidrag
till anläggande eller förbättrande af allmänna vägar inom länet i sådana
fall, der dylika företag ansetts vara af ett allmännare behof påkallade.
Emellertid har, såsom motionären omförmält, på grund af myndigheternas
skiljaktiga åsigter i ett nyligen förekommet ärende angående af
landsting beviljadt understöd till en väganläggning uppstått tvekan,
huruvida användande af landstingsmedel för sådana ändamål är lagligt
och tillåtet.

Då frågan härom är af en viss betydelse, vill utskottet enligt
inhemtade upplysningar rörande förloppet af berörda ärende meddela
följande. Skaraborgs läns landsting, hvarest begärts bidrag till kostnaden
för en i vederbörlig ordning besluten anläggning af ny bro och
till densamma ledande sammanbindningsvägar, hvilken anläggning af
vederbörlig myndighet förklarats skola på ett visst väghållningsdistrikts
bekostnad verkställas, har med ogillande af framstäldt yrkande derom,
att det anslag härför, som möjligen kunde komma att af landstinget
beviljas, måtte utdebiteras endast å skattskyldige inom länets
landsbygd, men ej å skattskyldige i stad, beslutit anvisa viss del af
verkliga kostnaden för berörda anläggning. Detta beslut blef af Konungens
befallningshafvande i länet godkändt. Öfver detsamma anfördes
af representanter för två bland länets städer hos Kongl. Maj:t besvär
med yrkande, att antingen beslutet måtte uppkäfvas eller ock de skatt -

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

skyldige i länets städer befrias från uttaxering till ofvannämnda bidrag.
Konungens befallningshafvande afstyrkte, i afgifvet yttrande, bifall till
besvären, hvaremot kammarkollegium, hvars utlåtande inhemtades, bland
annat anförde, att som ifrågavarande väganläggning uppenbarligen icke
kunde hänföras till för länet i dess helhet gemensamma angelägenheter,
samt det enligt väglagen tillhörde Konungens befallningshafvande att i
första hand pröfva och afgöra frågor om nyttan och behofvet af dylika
företag samt om bestridande af kostnaderna derför, kollegium för sin
del icke kunde finna ordalydelsen i 2 § landstingsförordningen lemna
stöd för landstingets befogenhet att besluta i ärenden af denna beskaffenhet.
Vid föredragning af ärendet fann Kongl. Maj:t i resolution
den 18 oktober 1901, enär ifrågavarande väganläggning, med afseende
å innehållet i lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet, icke
kunde anses vara att hänföra till för länet gemensamma angelägenheter,
skäligt upphäfva öfverklagade beslutet.

De bestämmelser i lagen om väghållningsbesvärets utgörande på •
landet, som i berörde resolution antagligen åsyftats, lyda sålunda:

4 §. »Uppstår fråga om anläggning af allmän väg, då skall ansökning
derom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter,
derest väghållningsdistriktet består af ett härad eller del deraf, vid
häradsrätten i orten, men eljest inför Konungens befallningshafvande
eller annan af Konungens befallningshafvande bestämd myndighet höra
samtlige väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen med arbete eller
penningar deltaga; hvarefter, och sedan häradsrätten afgifvit yttrande,
Konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg,
omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm allmän väg samt
förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.®

5 §. »I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och
färja utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

År vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två
eller flera väghållningsdistrikt eller äro två eller flera härad eller delar
deraf då förenade till ett distrikt, må dervid förblifva.

Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening af
härad eller delar deraf till ett sådant distrikt må derefter, så vidt icke
derom förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang
med vägdelning på sätt nedan sägs.®

82 §. »Efter denna lags utfärdande åligger Konungens befallningshafvande
hvar för sitt län att efter de väghållningsskyldiges hörande besluta,
huruvida delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt bör ega

Lagutskottets Utlåtande N:o <23.

ruin eller väghållning sdistrikt må omfatta större område än ett
härad.»

Motionären har nu, i anledning af hvad sålunda förekommit, ifrågasatt
meddelande af tydlig föreskrift derom, att landstingen skulle ega
befogenhet att understödja väganläggningar eller vägförbättringar utan
åtskilnad mellan stad och land.

47 § i landstingsförordningen innehåller härom följande bestämmelser: »I

fråga om bestämmande af afgifter eller arbetsbidrag för sådana
företag eller åtgärder, till hvilka bidrag böra enligt lag från hemman
och fastighet utgå eller i afseende å hvilka andra grunder för kostnadernas
uttaxering äro faststälda, gäller till efterrättelse hvad i ty fall
stadgadt är. I öfrigt må landstinget, med afseende på ett ifrågastäldt
företags beskaffenhet, särskildt bestämma grunden för uttaxering af de
medel, som för dess utförande erfordras, dock att, med undantag för
den i särskild författning stadgade sjuk vår dsafgift, ingen personlig eller
efter matlag utgående afgift må af landstinget beslutas.

Då fråga om grunden för afgifters uttaxering uppkommer, skall
denna fråga först afgöras. Framställes inom landsting påstående, att
företag, hvarom förslag blifvit väckt, är af den beskaffenhet, att endast
stad eller endast landsbygd af företaget kan hafva hufvudsaklig nytta
och att för ty i förra fallet landsbygden och i det senare städerna, vare
sig samfäldt eller en eller flere bland dem, må från bidrag till det företaget
befrias eller med sådant bidrag i jemförelsevis mindre mån betungas,
då skall jemväl öfver sådan framställning beslutas, innan hufvudfrågan
till afgörande företages.»

Vid bedömande af frågan om landstingens behörighet i förevarande
hänseende kan utskottet visserligen icke i allo ansluta sig
till ofvan anförda uttalande af kammarkollegium, enär, med en sådan
tolkning af landstingsförordningens och väglagens bestämmelser, landstingens
befogenhet att understödja företag af ifrågavarande beskaffenhet
skulle vara så godt som underkänd; men ett ändringsförslag i den
rigtning, motionären ifrågasatt, kan utskottet ej tillstyrka.

Ofvan omförmälda bestämmelser i 47 § landstingsförordningen
synas utskottet lemna erforderlig och lämplig ledning för afgörande i
hvilka fall anslag böra utdebiteras särskildt på landsbygden och särskildt
på städerna eller för hela länet gemensamt; och att gifva eu
Bill. till Likså. Prof. 1902. 7 Sami. 18 Käft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

majoritet inom landstinget rätt att härutinnan besluta annorlunda skulle
möjligen kunna gifva anledning till obehörigt betungande af en eller
annan grupp skattskyldige.

På grund af det anförda hemställer alltså utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 mars 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr Zetterstrand har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 1902.