Lagutskottets Utlåtande N:o 33 (Utlåtande 1894:LU33 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

l ''i! -Ur.y.-r ,fi*UVK
• »i • fsi!''/1 .''l «'': > •! t; ''it

N:o 33.

i y rs flor

Ank. till Riksd. kansli den 16 mars 1894, kl. 7 e. m.

4 , ; | r . t jr ... > • , r f . . ;

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående kungörelsers uppläsande i kyrka.

Genom en den 15 sistlidne december aflåten proposition, n:o 19, som
till lagutskottet hänvisats, har Kongl. Maj:t, under åberopande af det propositionen
bifogade, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, •
jemlikt § 87 regeringsformen, föreslagit Riksdagen att antaga följande af
kyrkomötet, på sätt propositionen jemväl bilagda kyrkomötets skrifvelse
utvisade, för dess del godkända

ifm/! !<• •• .m‘> i/ia u! • T.^. \ •, <

Förslag

till

lag angående kungörelsers uppläsande i kyrka.

Med upphäfvande ej mindre af hvad i 2 kap. 5 § kyrkolagen stadgas
om uppläsande i kyrka af kungörelser angående verldsliga angelägenheter
än äfven af 10 § i resolutionen på allmogens besvär den 9 defcember
1766 och förordningen den 8 maj 1849 förordrias som följer:

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

1 §•

Förutom i de fall, då enligt lag eller författning eller enligt bestämmelse
i kyrkohandboken kungörelse skall uppläsas i kyrka, skall sådan
uppläsning ega rum allenast när Konungen eller dess befallningshafvande
derom särskildt förordnar; dock ege församling, genom beslut å kyrkostämma,
medgifva, att jemväl enskildes tillkännagifvanden må, der sådant
äskas, i kyrka kungöras, vederbörande prest obetaget att vägra uppläsning
af tillkännagifvande, som i anseende till innehåll eller affattning finnes
dertill otjenligt.

2 §.

Kungörande, hvarom i 1 § sägs, skall ske från predikstolen, dock
först efter det gudstjensten afslutats, der ej kyrkohandboken annorlunda
bestämmer.

Nu gällande bestämmelser angående kungörelsers uppläsande i kyrka
innehållas dels i 1686 års kyrkolag, dels ock i här nedan omförmälda två
författningar. ;1/n''»

Kyrkolagen stadgar i 2 kap. 5 §: »Efter Predikan skola Böner för
the Siuke, samt Lysningar för Brudefolck och Kyrckiones Nödtorftigheter,
skee på Predikstolen; Och sedan Bönerne äro förrättade, afkunnes hvad
Vij, eller våre Befallningshafvande, på Vare vägnar, kunna hafva åt biuda
och tilkiännagifva: Men alle andre verldzlige Saker, skola på Kyrckiovallen,
eller i Socknestugan af kunnas; Doch må väl lysas efter thet som borttappat
eller stulit är, som tienligen kan nämnas af Predikstolen, när sådant
i Tijd och förut hoos Prästen angifves.»

Genom resolutionen och förklaringen på allmogens besvär den 9
december 1766 § 10 förordnade Kongl. Maj:t: »Om den författningen, åt
alla Kungörelser och Publicationer, som kunna till Kyrkorne ankomma från
Kongl. Maj:te Befallningshafvande, Ämbetsmän eller af någon Undersåte,
må hädanefter å Predikostolarne, men icke på kyrkovallen upläsas; Sådant
vill Kongl. Maj:t till alla delar härmed i Nåder bifalla.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Med denna resolution inflyttades sålunda alla enskilda tillkännagifvanden
från kyrkovallen till predikstolen, och de allmänna och enskilda
kungörelserna likstäldes i fråga om tidpunkten för deras uppläsande från
predikstolen, hvarigenom samtliga kungörelserna koramo att meddelas
omedelbart efter predikan och derpå följande böner.

Sedan vid 1818 års och flera följande riksdagar framstälts det önskningsmål,
att verdsliga författningar, beslut och underrättelser skulle först,
när gudstjensten vore fulländad, af presten från predikstolen afkunnas,
utfärdades förordningen den 8 maj 1849, som föreskref, att med undantag
af bönedagsplakat, hvilka, såsom varande af religiös egenskap, efter predikan
och näst efter bönen »Fader Vår» finge uppläsas, alla andra kongl.
förordningar och auktoriteters samt enskilda personers kungörelser skulle
omedelbart efter gudstjenstens slut från predikstolen af presten uppläsas i
den ordning, som dittills vore föreskrifven.

Uppläsandet från predikstolen af verldsliga kungörelser, hvilket
såsom publikationssätt i större eller mindre mån i vårt land användts
sedan århundraden tillbaka, har länge utgjort ett föremål för upprepad
klagan.

Såväl vid riksdagen som inom kyrkomötet har på senaste tid vid
upprepade tillfällen fråga väckts att inskränka omfånget för sådant uppläsande.

Sålunda väcktes vid 1850 års riksdag motion om aflägsnande från
kyrkan af allt verldsligt kungörande. Motioner i dylikt syfte upprepades
sedermera vid hvarje följande riksdag. Särskild! under de tvenne sista
ståndsriksdagarne åren 1862—1863 samt 1865—1866 förekommo sådana
motioner ej blott inom presteståndet samt ridderskapet och adeln, utan
jemväl inom borgare- och bondestånden. Ett dylikt kungörande karakteriserades
redan då såsom opassande, obehöflig!, enär detsamma lämpligen
kunde af annat publikationssätt ersättas, och ändamålslöst under för handen
varande förhållanden.

År 1865 hemstälde domkapitlet i Upsala, att Kongl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, huruvida icke åtgärder kunde vidtagas till afhjelpande
eller förminskande af de olägenheter, som voro förenade med det
nu brukliga sättet för offentliggörande af såväl allmänna som enskilda
.kungörelser m. in.; öfver hvilken framställning yttranden infordrades

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

från presteståndet vid 1866 års riksdag samt från samtliga konsistorier och
Konungens befallningshafvande.

Vid 1868 års kyrkomöte väcktes flera motioner i denna fråga, dervid
jemväl förslag om sättet för allmänna författningars och kungörelsers
publicerande genom anslag framlades. Kyrkomötet ansåg det icke tillkomma
sig att framställa förslag i afseende å sättet huru ifrågavarande
offentliggörande skulle kunna aflägsnas ur kyrkorna och hemstälde derför
endast, att Kongl. Maj:t måtte vidtaga sådana åtgärder, som Kongl. Maj:t
kunde finna af omständigheterna påkallas, på det kungörelsers och allmänna
författningars uppläsande från predikstolen måtte upphöra, men
att, så vidt detta i afseende å Kongl. Maj:ts förordningar och embetsmyndigheters
kungörelser mötte hinder, Kongl. Maj:t likväl ville taga
i öfvervägande, huruvida icke antalet af de författningar och kungörelser,
hvilkas uppläsande vore anbefaldt, kunde i väsentlig mån inskränkas.

Kongl. Maj:t framlade i anledning af dessa hemställanden för 1873
års kyrkomöte ett förslag till förändradt sätt för offentliggörande i kyrka
af allmänna författningar och kungörelser samt enskilda tillkännagifvanden.
Enligt detta förslag skulle sådana kungörelser, om hvilkas uppläsning i
kyrka vore i grundlag eller i förordningarna om kyrkostämma och prestval
stadgadt, äfvensom lysningar till äktenskap, bönedagsplakat samt i
öfrigt alla meddelanden i kyrkliga angelägenheter fortfarande af tjenstförrättande
prest i dittills stadgad ordning offentliggöras; hvaremot andra
kungörelser eller handlingar, hvilka borde allmänheten i kyrka delgifvas,
skulle efter högmessogudstjenstens slut offentliggöras antingen af presten
från predikstolen eller, under hans tillsyn, af klockaren eller annan af
presten derom anmodad tjenlig person från lämpligt ställe å kyrkogången.
Dervid skulle af författningar och Konungens befallningshafvandes kungörelser
endast rubriken eller en kort uppgift om ämnet meddelas, der ej
för vissa fall annorlunda förordnats. Af domar eller resolutioner skulle
endast sjelfva beslutet uppläsas, men andra allmänna eller enskilda kungörelser,
som på grund af embetsmyndighets förordnande eller föreskrift
i lag skulle offentliggöras, borde uppläsas fullständigt. Derefter skulle
kungörelserna och handlingarna genast afleinnas till en person, som vederbörande
kommunalstyrelse hade att till deras emottagande utse, och denna
styrelse ålåge ock att tillse, att såväl dessa kungörelser och handlingar som
svensk författningssamling blefve på lämpligt sätt hållna tillgängliga för
dem bland kommunens medlemmar, som önskade deraf taga kännedom.
Om någon ville, att andra enskilda meddelanden eller handlingar än de
här ofvan omförmälda skulle offentliggöras, egde han att aflemna dem till

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

flen ai kommunalstyrelsen till kungörelsers emottagande utsedde person,
som skulle föranstalta, att de, i den ordning kommunalstyrelsen hade att
bestämma, höllos för kommunens medlemmar tillgängliga.. Ett tillkännagifvande
om aflemnandet jemte en kolt uppgift A. det ämne meddelandet
afsåge skulle ock få i kyrkan uppläsas, derest skriftligt sådant tillkännagifvande
presten tillstädes och ämnet pröfvades Renligt att på sådant sätt
kungöras.

På tillstyrkan af kyrkolagsutskottet, som ansåg förslaget, såsom i
någon mån undanrödjande olägenheterna af kungörelsers uppläsande i
kyrkorna, böra. godkännas, blef förslaget af kyrkomötet gilladt.

Vid förslagets granskning i högsta domstolen framhölls, hurusom
från statens sida stor vigt måste fästas dervid, att offentliggörandet a.f de
allmänna, kungörelserna och publikationerna skedde i viss öfver hela riket
lika och solenn ordning; att deremot eu sådan fordran icke kunde uppställas
med afseende å sådana meddelanden af enskilda personer, hvilka ej
på grund af föreskrift i lag men till följd af enskildt bruk, synnerligen på
landet, genom uppläsning i kyrkan plägade delgifvas allmänheten, samt. att
kungörandet, af dessa, enskilda meddelanden egentligen borde tillhöra den
enskildes egen omtanke eller på sin höjd hvarje kommun för sig. Den i
förslaget ifrågasatta inskränkning i de publicerade författninga nies uppläsning
lemnades af högsta domstolens flesta ledamöter utan anmärkning,
hvaremot, de ansågo att uppläsningen, i den män den komme att bibehållas,
borde fortfarande fullgöras af presten från predikstolen. Vidare yttrades
inom högsta domstolen allvarliga betänkligheter mot förslagets föreskrift.
om de publicerade handlingarnes öfverlemnande till en af kommunen
utsedd person för att hållas för kommunens medlemmar tillgängliga.

Då förslaget, i någon män omarbetadt, af Kong]. Magt framlades
till 1874 års Riksdags antagande, vann detsamma icke någondera kammarens
bifall.

Vid 1878 års kyrkomöte upptogs frågan åter a,f en motionär, som
framhöll att, då densamma ej genast kunde fullständigt lösas, man åtminstone
borde söka närma sig målet. Och då för närvarande hvarje nytt
förslag behöfde framlägga? för kyrkomötet, enär frågan rörde ändring
i kyrkolag, men kyrkan i fråga om kungörelser i icke kyrkliga ämnen
hade blott två. intressen, det ena. att dessa, kungörelser måtte komma
bort ur kyrkan, och det andra att, så länge detta mål ej kunde fullständigt
vinnas, kungörandet i kyrkan måtte ske sä litet störande som
möjligt, föreslog motionären, att. kyrkomötet ville hos Kong]. Magt an Bih.

till Riktd. Prot. 1834. 7 Sand. 11 Haft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

hålla dels om utfärdande af ett stadgande derom att offentliggörande,
der sådant skulle ske, af Konungens författningar samt myndigheters och
enskilda personers kungörelser, borde ega rum på ett sådant sätt, att
gudstjensten derigenom ej blefve afbruten, och dels om vidtagande af sådana
åtgärder, som Kong].'' Maj:t kunde finna af omständigheterna påkallas,
för att uppläsande i kyrkorna af andra kungörelser och författningar än
dem, som stode i sammanhang med det kyrkliga lifvet, måtte så fort ske
kunde upphöra.

Detta förslag antogs af kyrkomötet; men vid föredragning i statsrådet
den 22 december 1882 af kyrkomötets skrifvelse i ämnet befans
skrifvelsen icke föranleda till någon åtgärd.

Frågan om ändring i sättet för författningars och kungörelsers offentliggörande
har sedermera varit föremål för de åren 1878, 1883 och 1888
sammanträdande kyrkomötens behandling.

De af sistnämnda båda kyrkomöten i ämnet gjorda framställningar
öfverlemnades till den af Kongl. Maj:t deri 21 november 1890 tillsatta
komité för utarbetande af förslag till ändringar i kyrkolagen m. m.

Den 28 maj 1892 afgaf komitén, bland annat, förslag dels till lag
angående kungörelsers uppläsande i kyrka och dels till lag angående
offentliggörande af allmänna författningar och kungörelser samt enskilda
tillkännagifvanden.

Komiténs förslag utgick derifrån, att allt afkunnande från predikstolen
af kungörelser, som icke afsåge kyrkliga ändamål, icke borde tillstädjas.

För publicerandet af verldsliga kungörelser kräfdes emellertid,
enligt komiténs uppfattning, en annan form, som vore fullt ut lika
nöjaktig som den hittills brukade och denna form trodde sig komitén
finna i kungörande genom anslag. Enligt komiténs förslag skulle sålunda
ifrågavarande kungörelse fästas å anslagstafla, hvarjemte vissa kungörelser
och handlingar skulle uppläsas dels genom kommunalnämndens
försorg i sockenstuga eller annat lämpligt rum i närheten af sockenkyrkan
och dels å kommunal- eller kyrkostämma eller vid stadsfullmägtiges
sammanträde.

Sedan berörda lagförslag öfverlemnats till högsta domstolen för afgifvande
af utlåtande, framstäldes mot den af komitén föreslagna anordning
om kungörande genom anslag åtskilliga anmärkningar, bland andra: att
den ifrågastälda anslagstafla^ skulle blifva af föga värde i anseende till
svårigheten för menigheten att bland den mängd anslag, som å täflan
komme att anbringas, göra sig underrättad om innehållet af det eller de
anslag, hvarom den behöfde erhålla kännedom; att en förflyttning af upp -

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

läsandet från kyrkan till koinmunalrummet ur praktisk synpunkt vore en
bestämd försämring af nuvarande förhållanden; samt att bestyret med kungörelsernas
anslående och uppläsande icke utan äfventyr kunde öfverlemnas
åt någon, som för åsidosättande af sina åligganden i sådant hänseende icke
vore enligt lag underkastad ansvar.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 15 september 1893 anförde
föredragande departementschefen att, då rigtigheten af de sålunda
gjorda anmärkningarna svårligen läte sig förneka, samt ej heller kunde
lemnas utan beaktande, att det nuvarande kungörelsesättet sedan århundraden
tillbaka varit rådande här i landet och nära sammanvuxit med
vårt folks vanor och åskådningssätt, ansåge sig föredraganden icke kunna
förorda godkännande af de grunder, hvarpå komiténs förslag till lag angående
kungörelsers uppläsande i kyrka och till lag angående offentliggörande
af allmänna författningar in. m. jemte med dessa omedelbart
sammanhängande författningsförslag hvilade. För sin del biträdde föredragande
departementschefen deremot deras mening, som hölle före, att
man, med bibehållande af det nuvarande kungörelsesättet, borde genom
begränsning af det omfång, hvari verldsliga kungörelser skulle uppläsas
i kyrka, i görligaste måtto förminska de med samma kungörelsesätt förbundna
olägenheter; och vågade föredraganden antaga, att detta läte sig
göra i den utsträckning, att åtminstone de väsentligaste anledningarna till
klagan blefve undanröjda.

I händelse af komitén uppgjordt förslag till lag angående tiden för
allmänna författningars trädande i kraft — hvilket förslag af högsta domstolen
lemnats utan anmärkning — blefve antaget, bortfölle behofvet att,
för bestämmande af sagda tid, uppläsa sådana författningar från predikstolen,
och i annat hänseende torde behof deraf endast undantagsvis komma
att föreligga. Det syntes derför föredraganden, som om, under nämnda
förutsättning, uppläsande af allmänna författningar i kyrka för framtiden
skulle kunna inskränkas till de fall, då föreskrift härom blifvit i sjelfva författningen
eller genom särskild nådig kungörelse meddelad, hvaremot författningarnas
rubrik och datum borde i hvarje fall till allmänhetens kännedom
i kyrkan kungöras. Sedan allmänheten i sådan ordning erhållit kunskap
om en författnings tillvaro, torde svårighet ej möta att om dess närmare
innehåll erhålla kännedom, helst, enligt gällande föreskrift, alla allmänna

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

författningar skola för församlingsmedlemmar hållas tillgängliga i församlingens
arkiv. Likaledes torde uppläsande af länskungörelserna kunna,
i väsentlig mån inskränkas; hvarförutom åtskilliga i särskilda lagar och
författningar, t. ex. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875, 17 §, och kungörelsen den 9 juli 1852, meddelade
föreskrifter om uppläsande i kyrka borde utan olägenhet kunna upphäfvas.

Beträffande enskilda personers tillkännagifvanden ansåge föredraganden,
att i allmänhet borde åt församlingarna sjelfva öfverlemnas att afgöra,
huruvida sådana tillkännagifvanden skulle i kyrka uppläsas; dock att,
om vederbörande prest funne sådant tillkännagifvande otjenligt att i kyrkan
uppläsas, presten i hvarje händelse borde fortfarande, såsom hittills,
ega rätt att vägra uppläsandet.

I sådant syfte lät föredragande departementschefen inom justitiedepartementet
upprätta ett nytt förslag till lag angående kungörelsers uppläsande
i kyrka.

öfver detta förslag, som är lika lydande med det nu föreliggande
lagförslaget, inhemtades yttrande åt kyrkomötet, som i skrifvelse den 14
oktober 1893 anmälde, att kyrkomötet för sin de! godkänt förslaget.

Förevarande lagförslag, hvilket, utan att fullständigt bryta med det
hittills af ålder följda publikationssättet, afser att begränsa den uppläsning
i kyrka, som för närvarande eger rum af såväl allmänna som enskilda
kungörelser i verldslig» angelägenheter, synes utskottet gå i den rigtning,
som sedan länge ansetts vara den rätta, nemligen att, så vidt ske kan,
afskilja från den allmänna gudstjensten sådana bestyr, hvilka äro derför
främmande.

Att,, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, lemna de särskilda församlingarne
möjlighet att besluta rörande offentliggörandet i kyrka af enskilda
tillkännagifvanden, torde jemväl vara eu lämplig utväg att i fråga om dylika
begränsa offentliggörandet i kyrka, dervid presterskapets nuvarande
befogenhet att under tjenstemannaansvar vägra uppläsning af meddelanden,
hvilka kunna anses vara till innehåll eller affattning otjenlig», naturligen
måste bibehållas.

Länder erinran, att utskottet i annat af utskottet afgifvet utlåtande
tillstyrkt Riksdagen att antaga ett af Kongl. Maj:t vid innevarande riks -

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

dag framlagdt förslag till lag angående tiden för allmänna författningars
trädande i kraft, hvarigenom behofvet att för bestämmande af denna
tid uppläsa sådana författningar från predikstolen bortfaller, får utskottet
följaktligen hemställa,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition må af
Riksdagen bifallas.

Stoekholm den 16 mars 1894.

På lagutskottets vägnar:
. L. ANNERSTEDT.

; | ''

19»

• i» »t«H

,J»f5ÖJ\