Lagutskottets Utlåtande N:o 33 (Utlåtande 1893:LU33 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

N:o 33.

Ank. till Riksd. kansli den 7 april 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap.
24 § strafflagen.

Kongl. Maj:t har den 10 nästlidne februari till Riksdagen aflåtit en
så lydande proposition, n:o 24:

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt 87 § regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Brott, som i 22 § sagdt år, må ej åtalas af allmän åklagare, der
ej genom brottet någon blifvit hindrad från lofligt arbete, eller ock
målsegande angifver det till åtal; ej heller må brott, som i 23 § sägs,
åtalas af annan, än målsegande.

De lagrum, hvilka ifrågavarande proposition berör, hafva för närvarande
följande lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

22 §. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk af sin
rätt, genom våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta;
straffes högst med straffarbete i två år, i de fall, der gerningen ej med
svårare straff särskildt belagd är.

24 §. Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare,
der ej målsegande det till sådant åtal angifver: ej heller må brott, som
i 23 § sägs, åtalas af annan, än målsegande.

Förevarande proposition, hvilken af båda kamrarne blifvit till utskottet
hänvisad, är, såsom framgår af det propositionen bilagda utdrag
af statsrådsprotokollet den 2 december 1892, föranledd af Riksdagens
skrifvelse den 18 maj samma år, deruti Riksdagen anhöll, att Kongl.
Maj:t ville taga i öfvervägande, huru vida icke allmän åklagare må berättigas
att å tjenstens vägnar tala å sådana under 15 kap. 22 § strafflagen
hänförliga förbrytelser, som afse att genom våld eller hot hindra
annan från fortsättande af lofligt arbete, som han sig åtagit, samt derefter
för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i ämnet.

Till stöd för berörda framställning anförde Riksdagen hufvudsakligen
följande. Erfarenheten från senare tiders arbetsinställelser i vårt
land gåfve vid handen, att upprörande kränkningar af arbetets frihet
ej sällan förekomme, i det att arbetare, som ville fortsätta det arbete,
de åtagit sig att utföra, med hot eller våld hindrats derifrån och tvingats
att deltaga i arbetsinställelsen. Arbetarnes eget väl kräfde, att
mot dylika rättskränkningar bereddes dem ett verksammare skydd, än
gällande lagstiftning förmådde gifva. Det åsyftade målet kunde lättast
vinnas, derigenom att ifrågavarande brott stäldes under allmänt åtal.
Det vore nemligen uppenbart, att fruktan för hämd eller andra under
trycket af ett olidligt tvång framkallade hänsyn i allmänhet förhindrade
eu angifvelse, som eljest icke uteblifvit, och att sålunda, derest förbrytelser
af ifrågavarande art stäldes under allmänt åtal, desamma säkerligen
kunde antagas i de flesta fall komma att erhålla välförtjent näpst.

Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde departementschefen
bland annat, att, då i 15 kap. 24 § strafflagen stadgats, att brott som
i 22 § af samma kapitel omförmäles, ej må af allmän åklagare åtalas,
der ej målsegande det till sådant åtal angifver, hade lagstiftaren tvifvels
utan utgått från det antagandet, att nämnda brott ej omedelbart berörde
statens intresse, utan i främsta rummet vore att anse såsom förnärmelse
allenast af enskild persons rätt. Om ock i allmänhet detta antagande
fortfarande måste tillerkännas giltighet, kunde dock så icke längre anses

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

vara förhållandet i afseende å förbrytelser innefattande våld eller hot,
hvarigenom någon hindrades från lofligt arbete. Erfarenheten hade
nemligen visat, att dylika förbrytelser i regeln åstadkomme skada, hvars
verkningar sträckte sig långt utöfver området för den legale målsegandens
rätt, samt ej sällan satte det allmänna lugnet på spel. Såväl i den
enskildes som i statens intresse vore derför nödvändigt att lemna åklagaren
öppet att inskrida mot den, som genom våld eller hot, låt vara
mot enskild man, störande ingrepe i näringslifvets jemna fortgång; och
hemstälde föredragande departementschefen, att högsta domstolens utlåtande
skulle infordras öfver ett förslag till lag i ämnet i allo lika med
det föreliggande.

Inom högsta domstolen framstäldes mot förslaget hufvudsakligen
den anmärkning, att det ginge längre, än förhållandena påkallade, och
att den ifrågasatta lagförändringen således borde inskränka sig till de
fall, som, enligt hvad Riksdagens, åberopade skrifvelse utmärkte, föranledt
Riksdagens framställning i ämnet, eller tvång till deltagande i arbetsinställelse.

På sätt inom högsta domstolen anmärkts, torde åtalsrätten i ifrågavarande
hänseende ej böra utsträckas till andra brott än dem, hvilka
innefatta det för den enskildes rätt att fritt förfoga öfver sin arbetskraft
i hög grad kränkande tvång, som vid arbetsinställelser plägar utöfvas
och innebär ett mot rättstillståndet rigtadt angrepp, som staten
icke får tåla. På denna grund och för att bringa förslaget i närmare
öfverensstämmelse med hvad Riksdagen sjelf i den skrifvelse, som föranledt
förslagets utarbetande, hemstält, anser utskottet, att de i Kongl.
Maj:ts förslag använda orden »der ej genom brottet någon blifvit hindrad
från lofligt arbete» böra utbytas emot orden »der ej genom brottet någon
tvingats att deltaga i arbetsinställelse». För att emellertid förekomma
den med nyssnämnda ordalydelse möjliga tolkning, att sådant tvång,
som åsyftar att hindra någon eller några af de i arbetsinställelsen deltagande
att återupptaga arbetet, icke skulle falla under den ifrågasatta
utsträckningen af åtalsrätten, finner utskottet jemväl nödigt, att efter
ordet »arbetsinställelse» tilläggas orden »eller hindrats att återgå till
arbetet».

Utskottet hemställer följaktligen,

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
ifrågavarande proposition icke kan oförändrad antagas,
måtte för sin del besluta följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän
åklagare, der ej målsegande angifver det till åtal eller
ock genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse
eller hindrats att återgå till arbetet; ej
heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas af annan,
än målsegande.

Stockholm den 7 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.

Reservation er:

af herrar Lundin, Lundström, Öländer och von Stapelmohr, hvilka
yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition i oförändradt skick, samt

af herr Lilienberg, som ansett, att Kongl. Maj:ts proposition i ämnet
bort af utskottet afstyrkas.

Herr L. O. Larsson har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit
i utskottets behandling af ifrågavarande proposition.