Lagutskottets Utlåtande N:o 33 (Utlåtande 1890:LU33 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

N:o 33.

Ank. till Riksd. kansli den 20 mars 1890, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om antagande af
ny ecklesiastik boställsordning.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en
inom nämnda kammare af herr O. W. Bedelius afgifven motion, n:o 1,
så lydande:

»Förslag till ecklesiastik boställsordning framlades för 1889 års
Riksdag af Kong! Maj:t. Utan att ingå i någon pröfning af förslaget
tillstyrkte lagutskottet Riksdagen att »för närvarande icke bifalla detsamma».
Detta utskottets betänkande bifölls af Andra, men återremitterades
af Första Kammaren. Då kamrarne således stannade i olika beslut,
var frågan vid den riksdagen förfallen. Men då förslaget alltså
icke blef föremål för den allsidiga och grundliga pröfning, som det
utan tvifvel förtjenade, och då en kommande Riksdag icke är bunden
af en föregående Riksdags beslut, torde giltiga skäl icke saknas att
återupptaga ärendet. Såsom ytterligare skäl dertill torde kunna åberopas,
utom frågans egen vigt och betydelse, den länge uttalade önskan,
det länge kända behofvet att erhålla en ändamålsenlig ecklesiastik boställsordning.
Det torde derför ursäktas mig, att jag nu såsom min
motion upptager det vid senaste riksdagen fallna förslaget derom. Jag
gör detta för att försöka draga frågan fram ur den »återvändsgränd»,
i hvilken den samma under förra riksdagen råkade komma; och dessutom
af den anledning, att jag tror frågan kunna lösas på ett sätt,

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 7 Samt. 19 Höft. 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

som är egnadt att tillfredsställa åtminstone dem, som då hufvudsakligen
bidrogo att. undanskjuta densamma. Tydetta undanskjutande härledde
sig utan tvifvel från en önskan, som ock tydligen uttalades, att församlingarna
måtte befrias från deras byggnadsskyldighet; hvaraf naturligtvis
följden skulle blifva den, att presterna d. v. s. här kyrlcoherdarne
skola ensamme hygga och underhålla alla laga hus å deras boställen. Detta är
uppenbarligen frågans kärnpunkt, och så länge den icke löses i önskad
rigtning, torde den utgöra ett oöfverstigligt hinder för antagandet af
någon, ecklesiastik boställsordning. Det torde derför vara skäl att
taga i allvarligt öfvervägande, om ej frågan skulle kunna lösas i antydda
rigtning på ett lyckligt sätt. Jag tror det, och är lifligt öfvertygad
derom, att kyrkoherdarne icke böra motsätta sig en sådan lösning;.
Med litet tillmötesgående å ömse sidor torde saken kunna ordnas
på följande sätt:

All byggnads- och underhållsskyldighet å andra klassens bostadsboställen
å landet öfverflyttas från församlingarna på kyrkoherdarne
med vilkor:

Do att komministrarne i deras ringa vilkor erhålla utöfver den
reglerade lönen ett hundra kronor hvardera årligen såsom byggnadshjelp
att utgå af pastoratet från och med det år, skyldigheten att bygga
åt kyrkoherden upphör;

2:o att de ecklesiastika boställena med hela deras afkastning'' behållas
jemte öfriga löningsmedel för sitt egentliga ändamål. Ty^derigenom
kunde hädanefter stiftsvis bildas kassor af:

a) de vakansmedel, som ej skola ingå till enke- och pupillkassa!!; och

b) de skogsmedel, som ej tillfalla boställshafvaren.

Dessa kassor, som gifvetvis skulle stå under domkapitlens förvaltning
och kunae få namn af »de ecklesiastika boställenas byggnadskassa»,
skulle bereda möjlighet att åt kyrkoherdarne, först och främst de svagast
aflönade bland dem, lemna någon, om än ringa, hjelp till lättnad
i deras ökade börda. Tydligen kunna icke dessa ifrågasatta kassor
öfvertaga byggnadsskyldigheten helt och hållet, icke ens på långt när
lemna fullt vederlag för församlingarnas byggnadsskyldighet, men blott
lemna någon hjelp, der den bäst behöfves. Och då genom denna anordning
ingen nämnvärd rubbning skulle ske i det historiskt gifna, men
församlingarna vunne den önskade befrielsen, har jag vågat mig på
försöket att tillämpa dessa grunder i boställsordningen och redigerat
förslaget i öfverensstämmelse härmed.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

II.

Vill man befria såväl presterskap som församling från byggnadsskyldighetens
tunga, torde det kunna låta sig göra på följande sätt:

All tionde och alla afgifter till presterskapet samt all behållen
afkastning af de ecklesiastika boställenas skogar ingå till staten = till
presterskapets löneregleringsfond, hvarur sedan den genom ny reglering
bestämda fyllnadsaflöningen, utöfver boställets behållna afkastning, utbetalas
till vederbörande vid de allmänna kronouppbördsmötena af kronofogden,
som då ock uppbär tionden och de andra afgifterna. Bostället
utarrenderas i författningsenlig ordning på 20 år på vilkor bland andra,
att arrendatorn ålägges att mot afdrag å arrendet bygga och underhålla
alla boställets laga hus, och att presten åtnjuter in natura bostad, vedbrand,
om bostället dertill lemnar tillgång, erforderlig embetsskjuts
och trädgård.

Denna enkla anordning skulle medföra många fördelar:

l:o. För församlingen:

a) som derigenom befriades från deras byggnadsskyldighet;

b) som kunde få sina afgifter mera rättvist fördelade, att icke
såsom nu den ene får betala 50 öre för eu till 5,000 kronor taxerad
inkomst under det en annan utan beskattningsbar inkomst har att betala
3 kronor 45 öre.

2:o. För presterskapet:

a) som besparades nödtvånget att för sin bergning studera och
idka jordbruk och kreatursskötsel, och i stället finge mera tid att egna
åt sina mångfaldiga embetsåligganden och få studera sådant, som närmare
rör deras embete;

b) som genom jemnade löner kunde slippa att så mycket som nu
söka transport, hvilken ändring skulle lända så församling som presterskap
till båtnad.

3:o. För boställena:

a) som i allmänhet kunde blifva bättre brukade och tillvaratagne
i afseende på deras naturliga tillgångar;

b) och med tiden lemna högre afkastning till så enskildt som allmänt
gagn.

4:o. För dissenters:

a) som ur den sålunda tillkomna allmänna fonden skulle kunna
till aflöning åt sina föreståndare erhålla bidrag i förhållande till folkmängden
lika med svenska kyrkans egna församlingar, under förut -

Lagutskottets Utlåtande N-.o 33.

sättning dock att de begagnade den lofliga utvägen och bildade egna
församlingar med egna föreståndare, som af myndigheterna pröfvades
duglige och finge sig ålagdt att för det allmänna bästa utföra sådana
embetsgöromål, som nu åligga svenska kyrkans presterskap;

b) och så hade de ingen orsak mer att klaga öfver skyldigheten
att i likhet med öfrige medborgare betala tionde.

5:o. För svenska kyrkan i sin helhet:

a) som i följd af dessa anordningar skulle undgå åtskilliga obehag
och komma i en mera behaglig och helsosam ställning;

b) som i ett visst hänseende lättare skulle kunna genomföra den
länge önskade omorganisationen af domkapitlen; ty, om kyrkofonden
enligt nu gällande grunder ordentligt utginge från hela riket, skulle
visserligen uppstå tillräckliga medel att aflöna äfven de domkapitlets
ledamöter, som skulle dit inväljas, vare sig af presterna (— 1 eller
2 —) eller af församlingen (— 2 eller fler).

Mot detta alternativ n:o II äro emellertid svåra hinder i vägen,
i synnerhet detta, att man genom dess antagande skulle nödgas bryta
med den af ålder gällande grundsatsen, att hvarje församling aflönar
blott sitt eget presterskap, och detta sättet att lösa frågan möjligen kan
förefalla äfventyligt; och derför har jag icke vågat försöket att inordna
detsamma i boställsordningsförslaget, ehuru detta tilltalar mig mest.

I öfverensstämmelse med det först anförda och med hänvisningtill
den förutnämnda kongl. propositionen med bilagor, lagutskottets
betänkande med anledning deraf och Första Kammarens diskussion i
ämnet beder jag vördsammast få hemställa, att Riksdagen för sin del
behagade antaga följande Förslag till ecklesiastik boställordning.»

Det af motionären framlagda vidlyftiga författningsförslaget finnes
tryckt och bifogadt motionen.

Såsom motionären anfört, framlades af Kongl. Maj:t för sistlidne
års Riksdag ett förslag till ecklesiastik boställsordning. I det utlåtande,
n:o 24, som lagutskottet afgaf öfver propositionen i ämnet, erinrade
utskottet ej mindre att 1888 års kyrkomöte i underdånig skrifvelse anhållit,
att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, om och under
hvilka vilkor den församling och presterskap åliggande skyldighet att
bygga och underhålla de ecklesiastika boställenas hus kunde öfverflyttas

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

till en eller flere för ändamålet bildade kassor, samt derefter vidtaga
de åtgärder, till Indika en dylik utredning kunde föranleda, än äfven
att Kongl. Maj:t enligt beslut den 7 december 1888 anbefalt kammarkollegium
att efter vederbörandes hörande verkställa den begärda utredningen
samt med underdånigt utlåtande i ärendet inkomma. Vidare
yttrade utskottet:

»Med afseende å hvad sålunda förekommit kan lagutskottet för
sin del icke anse lämpligt, att det föreliggande förslaget för närvarande
af Riksdagen godkännes, utan torde öfvervägande skäl tala för att afbida,
huru den af Kongl. Maj:t anbefalda utredning i ämnet utfaller.
Utskottet har nemligen icke anledning att antaga, att förhållandena
under nuvarande lagstiftning, så bristfällig den än må vara, äro sådana,
att den nya lagstiftningens införande icke skulle kunna någon tid fördröjas.

Sedan den anbefalda utredningen verkstälts, lärer Kongl. Maj:t
icke underlåta att för Riksdagen framlägga förnyadt förslag i ämnet
med de ändringar, som af utredningen må kunna föranledas.»

På dessa skäl hemstälde utskottet, att Kongl. Maj:ts proposition
för det dåvarande icke måtte af Riksdagen bifallas. Denna utskottets
hemställan blef af Andra Kammaren bifallen, i följd hvaraf frågan jemlikt
63 § riksdagsordningen för den riksdagen förföll.

Då den omständighet, att den enligt Kongl. Maj:ts beslut den 7
december 1888 anbefalda utredningen icke blifvit verkstäld, sålunda
föranledt, att Riksdagen icke bifallit Kongl. Maj:ts proposition i ämnet,
och, enligt hvad utskottet inkemtat, ifrågavarande utredning ännu icke
fullbordats, finner lagutskottet sig böra, utan att ingå i någon granskning
af det genom motionen framlagda författningsförslag, hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 mars 1890.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.

Bih. till Biksd. Prof. 1890. 7 Sami. 19 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Reservation

af herr Redélius: »Den af Kongl. Maj:t, med anledning af en skrifvelse
från 1888 års kyrkomöte, anbefalda utredning, som utskottet åberopar
såsom hinderlig för pröfning af min motion, hindrade icke Kongl.
Maj:t att för 1889 års Riksdag framlägga förslag till ecklesiastik boställsordning.
Kongl. Maj:t handlade således i enlighet med den uppfattning'',
att förslaget, oberoende af den anbefalda utredningen, grundlagsenlig!
kunnat pröfvas af Riksdagen. Och den omständigheten, att
Riksdagen afslog såväl den kongl. propositionen som äfven väckt motion
om skrifvelse till Kongl. Magt i ämnet, har icke kunnat betaga Riksdagen
dess handlingsfrihet. Sedan dess har icke heller inträffat någonting,
såvidt jag vet, som hindrar Riksdagen att återupptaga ärendet.
Men har Riksdagen, såsom jag tror den har, handlingsfrihet i
denna sak, så har utskottet, enligt mitt förmenande, bort egna det nu
framlagda förslaget en omsorgsfull pröfning. Och om än utskottet icke
ansett sig kunna tillstyrka Riksdagen att för sin del antaga motionen
med de förändringar, som pröfvats nödiga och nyttiga, så har dock
utskottet, enligt min uppfattning, kunnat tillstyrka Riksdagen

att i skrifvelse till Kongl. Makt anhålla, att Kongl.
Magt behagade låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
nytt förslag till ecklesiastik boställsordning så
tidigt, att detsamma må hinna föreläggas det näst
härefter sammanträdande kyrkomöte.»

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.