Lagutskottets Utlåtande N:o 33

Utlåtande 1888:LU33

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

1

N o 33.

Ank. till Riksd. Kansli den 15 mars 1888, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af vädd motion om ändrad
lydelse af 1 kap. 2 jj jordabalken.

Från Första Kammaren har lagutskottet fått emottaga eu inom nämnda
kammare af herr Otto Forssell afgifven motion, n:o 1, med förslag till
ändrad lydelse af 1 kapitlet 2 § jordabalken. Efter att hafva erinrat om
de af statsmagterna fattade beslut i fråga om grundräntornas afskrifning
och skattefrälseräntornas inlösen, samt om de skäl, hvilka enligt motionärens
uppfattning föranledt dessa beslut, anför motionären:

I vårt land funnes emellertid ett annat slag af räntor, som icke vore
åtkomliga för någon afskrifning eller inlösen, nemligen frälseskatteräntor.
Dessa hade uppkommit derigenom, att frälsehemmanets egare vid hemmanets
försäljning betingat sig en årlig afgäld under namn af frälseränta.
Denna ränta, vanligen bestämd i naturapersedlar, vore ock ej sällan vida
högre än den ränta, som utginge från skattehemman af lika godhet och värde.

Om nu eu förändring härutinnan endast kunde genom frivilligt aftal
åstadkommas, så borde åtminstone lagstiftande magten tillse, att nya sådana
frälseräntor icke vidare bildades; ty något förbud häremot funnes icke i
vår lag.

Bill. till Riksd. Prot. 1888. 7 Sami. 18 Haft.

1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Motionären hänvisar derefter till en annan af honom vid denna riksdag
af gifven motion, n:o 2, hvari han föreslagit, bland annat, upphäfvande
af den i gällande förordning om hemmansklyfning och jordafsöndring meddelade
föreskrift om bestämmande af afgäld för afsöndrad lägenhet. Men,
fortsätter motionären, äfven om detta förslag skulle vinna lagstiftande magtens
bifall, så hindrades dock icke hemmansegaren deraf, att vid slik försäljning
förbehålla vare sig personligen eller hemmanets egare en årlig
afgäld att utgå från den sålda afsöndringen. I förra fallet bildades då nya
och till beloppet obetydliga afgälder af samma natur som nu befintliga
frälseskatteräntor. I senare fallet skapades servituter, som vore lika skadliga
för ett väl ordnadt jordbruk.

Med stöd af det sålunda anförda föreslår motionären, att Eiksdagen
måtte för sin del antaga följande ändrade lydelse afl kap. 2 § jordabalken:

»Köp, skifte och gåfva skola skriftligen ske med tvägge mannavitnen,
och de vilkor deri sättas, hvarå samma köp, skifte eller gåfva sig grundar,
och sedan lagföljas å den ort, der hvardera är beläget, som framdeles skils.

Ej må säljare i köpe- eller skifteshandling om lägenhet, jord eller
fastighet förbehålla sig eller annan viss årlig afgäld från den sålda lägenheten,
jorden eller fastigheten, eller att emot någon i afhandlingen bestämd
penningesumma eller annat vilkor, få framdeles vinna egendomen åter; sker
det, vare utan verkan och lagfart å sådant köp eller skifte icke tillåtne.»

Motionären åsyftar således icke blott att förekomma bildandet af nya
så kallade frälseskatteräntor, utan äfven att hindra aftal, hvarigenom afgäld
af hvad slag som helst betingas att utgå af fast egendom till viss person
eller egare af annan fast egendom.

Hvad nu först angår de så kallade frälseskatteräntorna, så torde icke
utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida så beskaffade nya frälseräntor, hvilka,
enligt kongl. förordningen den 10 april 1810 skola anses och behandlas
såsom fastigheter, kunna i öfverensstämmelse med nu gällande lag och allmänt
rådande rättsuppfattning bildas och blifva föremål för lagfart. Erfarenheten
har åtminstone icke gifvit vid handen, att aftal om sådana nya
frälseräntor pläga förekomma.

Otvifvelaktigt synes deremot vara, att, med undantag af de fall, då
afgäld skall utgå enligt förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring
samt af Kongl Maj:ts befallningshafvande fastställas, hvarje aftal
om afkomst eller afgäld från fast egendom kan, för att blifva gällande mot

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

annan egare af fastigheten, än den som slutit aftalet eller är med denne
lika förbunden, vid vederbörlig domstol intecknas enligt 54 § inteckningsförordningen.
I denna § föreskrifves nemligen, att hvad i förordningen
är stadgadt angående nyttjanderätt ock skall gälla i fråga om rätt till
afkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtes att utgå af fast egendom.
Då således aftal om dylik afkomst, vare sig densamma benämnes
ränta eller på annat sätt betecknas, uppenbarligen kan träffas och göras
gällande äfven utan sammanhang med köpe- eller skiftesaftal om sjelfva
fastigheten, synes en ändring af 1 kap. 2 § jordabalken icke kunna leda
till det af motionären åsyftade mål. Men om än förhållandet vore sådant,
torde likväl vara tvifvelaktigt, huruvida en lagstiftningsåtgärd i antydda
syftet bör anses önskvärd, enär derigenom ju skulle åstadkommas en icke
oväsentlig inskränkning i aftalsfriheten.

Beträffande särskilt den afgäld, som enligt förordningen om hemmansklyfning
och jordafsöndring skall af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
fastställas att utgå af afsöndrad lägenhet, får lagutskottet slutligen erinra,
att Riksdagens båda kamrar, i enlighet med utskottets hemställan i utlåtande
n:o 27, funnit motionärens förslag om upphäfvande af föreskriften om
sådan afgälds bestämmande icke till någon åtgärd föranleda, i följd hvaraf
motionärens nu föreliggande förslag, så vidt dermed afses att förekomma
aftal om sådan afgäld, torde hafva förfallit.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 15 mars 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. Sjöcrona.

Herr Wendt har begärt få här antecknadt, att han på grund af ledighet
från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets slutliga behandling inom
utskottet.