Lagutskottets Utlåtande N:o 32 (Utlåtande 1908:Lu32 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

N:o 32.

Ank. till Riks cl. kansli den 23 mars 1908, kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående skyldighet för staten att erlägga skatt till
l ommun för staten tillhörig fastighet eller industriell anläggning.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 39, har herr Joh. Larsson från Presstorp, med hvilken herrar
C. T. Lind från Tanum, Oscar N. Olsson, Carl J. Ödman, C. Wallentin
O. Silfverschiöld och Alfr. Lundgren instämt, anfört följande:

»Enligt gällande bevillningsförordning erlägger icke staten bevillning
för sina fastigheter och sin inkomst af rörelse, och därom är
ingenting att säga, då den ingår till staten.

Men att däremot staten skall vara befriad från att deltaga i den
kommuns utskylder, hvarest den har sin egendom belägen och där den
drifver rörelse, synes vara oegentligt, ty därigenom håller de kommuners
. ekonomi på att förstöras, som förut erhållit stora skattetillskott af
enskilda bolag; men sedan staten öfvertagit desamma och drifver samma
rörelse för egen räkning, erhåller kommunen ingenting.

Då staten alltmera och mera synes komma att inköpa hemman
för skogsodling samt vattenfall och industriella anläggningar för att
drifvas för statens räkning, borde väl också däraf följa,° att staten
linge deltaga i den kommuns utskylder, däri egendomen är belägen,
på samma sätt som öfriga fastighetsägare eller näringsidkare; ty då
staten blifvit ägare af en egendom inom en kommun, lindras därio-enom
icke denna kommuns utgifter till fattigvård och skolväsen för dem,
Bill. till Likså. Prof. 1908. 7 Sand. 30 Höft, (N:o 32.) 1

Utskottets

yttrande.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 32-

som bo å denna fastighet, utan endast skatteinkomsten försvinner för
densamma, och detta kan omöjligt vara rättvist. Hvad detta gjort
för en kommun, som förut haft ett stort kanalbolag att beskatta, men
som nu ingenting erhåller, sedan staten blef ägare däraf, har man sett
af tidningarna. Fråga lärer nu vara å bane att inköpa tvenne stora
industriella verk vid Göta älf, och då komma de kommuner, hvari de
äro belägna, att också mista sina skatteinkomster af desamma. För
den ena af dessa kommuner, hvilka jag känner till, blifver det då mycket
bekymmersamt, ty med vetskap om de skatteförmåner, som utgått
från den inom kommunen belägna industriella anläggningen, har kommunen
bundit sig för stora utgifter en längre tid framåt, och skola
nu dessa skatteinkomster försvinna genom statens mellankomst, är det
svårt att förstå, huru kommunen skall kunna fullgöra sina förbindelser.

Då flera faktorer inverka på denna frågas lösning och en fullständig
utredning synes vara af behofvet påkallad, innan Riksdagen
fattar sitt beslut, så får jag vördsamt hemställa, det Riksdagen ville
besluta

att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huru och
i hvad mån skattskyldighet till kommunen, inom hvilken staten köper
fastighet eller industriell anläggning, bör utgöras för sådan af staten
förvärfvad egendom.»

Den af motionären nu väckta frågan har flere gånger i större
eller mindre omfattning varit föremål för behandling inom Riksdagen.
Vid dessa tillfällen och senast år 1898 har Riksdagen, frånsedt 1892
och 1898 års riksdagars beslut rörande kommunalutskylder för kronoparker,
uttalat sig emot ett sådant utvidgande af statens skatteplikt
till kommun, som därvid satts i fråga.

Enligt gällande förordning om kommunalstyrelse på landet är
staten tillhörig jordbruksfastighet underkastad beskattning till kommun.
Hvad sålunda stadgats angående jordbruksfastighet skall enligt lag af
den 2 april 1898 jämväl gälla kronopark, som bildats af mark, som
åt kronan inköpts efter 1874 års början, eller af staten tillhörig jordbruksdomän
eller del af sådan. Härutöfver är staten fri från utgörande
af kommunalutskylder.

Emellertid må erinras, hurusom staten enligt lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet är pliktig deltaga i byggande
och underhåll af allmän väg, icke blott för staten tillhörig jordbruksfastighet
med hvad därtill räknas utan äfven för annan fastighet, för
så vidt inkomst däraf dragés.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Såsom skäl för den frihet från kommunalskatt, som staten sålunda
i regel åtnjuter, har hufvudsakligen anförts, att de inkomster och fördelar
af annat slag, som tillkomme kommun däraf, att staten dit förläde
och där utöfvade viss verksamhet, nämligen dels i form af skatter från
den i statens tjänst anställda personalen, dels ock genom förökad omsättning
och rörelse inom kommunen, vore af den betydenhet, att
skattskyldighet ej borde ifrågakomma. Hänsyn till dessa fördelar —
hvilka ej ansetts vara för handen i fråga om statens jordbruksfastigheter
— i förening med det förhållande, att, då staten drifver viss
industriell eller ekonomisk rörelse, detta merendels sker ur andra synpunkter
och för andra ändamål, än som för den enskilde äro bestämmande,
hafva för utskottet och Riksdagen förut varit afgörande
vid bedömande af frågan om statens skatteplikt gent emot kommun.

Utskottet kan för sin del icke finna annat än att den sålunda
godkända principen om statens ställning i förevarande hänseende fortfarande
bör uppehållas. Ett frångående af denna princip skulle, såsom
förr äfven framhållits, medföra vidtgående konsekvenser och pålägga
staten inskränkningar i dess verksamhet, som skulle verka hämmande
och betungande. Hvad särskildt beträffar statens stora kommunikationsinrättningar,
skulle kommunal skatteplikt i fråga om dem föga
öfverensstämma med kommunernas och deras invånares stora fördel
och intresse just af dessa inrättningar, intressen, som ofta taga sig
uttryck i vidtgående uppoffringar och bidrag för dylika inrättningar
från de kommuners sida, som blifva däraf berörda.

En följd af utskottets nu uttalade uppfattning är, att utskottet
icke heller kan godkänna den mening, som synes vara motionärens,
nämligen att i de fall, där staten genom inköp förvärfvat viss egendom
eller rörelse, för hvilken i föregående ägares eller innehafvares hand
kommunalskatt utgått, staten bör vidkännas kommunal skatteplikt för
egendomen eller rörelsen. Oafsedt de äfven här, såsom eljest, med olika
styrka i olika fall gällande principiella skälen för statens skattefrihet,
torde en sådan skillnad i fråga om samma slag af statens egendom
eller innehaf, som en dylik skatteplikt skulle innebära, icke blifva
rättvis. Ofta skulle den icke heller kunna utan stora svårigheter i
praktiken genomföras,

Härmed har utskottet ingalunda velat förneka, att, då staten
förvärfvat fastighet eller öfvertagit rörelse, som i enskild ägo lämnat
betydande skattebidrag till en kommun, men såsom statsegendom icke
är underkastad kommunala utskylder, ganska afsevärda rubbningar
kunna ske i kommunens inkomster. Ju mera statens verksamhet i

Lagutskottets Utlåtande N:o 32-

industriellt och ekonomiskt afseende utvecklas, desto större blir utsikten
för sådana rubbningar. I vår tid, då stora kraf ställas på staten
i olika afseenden och dessa kraf ofta anses fordra statens ingripande
på nya ekonomiska områden, synes det utskottet föreligga en fara, att
dylika rubbningar, där de inträffa, skola kunna få en för den enskilda
kommunens ekonomi verkligt tyngande karaktär.

Ehuru utskottet icke kan förorda bifall till motionärens framställning,
för så vidt den afser statens likställande i vissa fall, beträffande
kommunala skyldigheter, med enskilda medlemmar af en kommun,
anser sig därför utskottet äga skäl ifrågasätta, huruvida ej åtgärder
kunna och böra vidtagas för att icke kommunerna på grund af principen
om statens frihet från kommunlskatt i särskilda afseenden oskäligen
betungas. För sådant ändamål synes det utskottet, som om lämpliga
bestämmelser skulle kunna meddelas, hvarigenom de kommuner, inom
hvilka staten äger annan inkomstgifvande fastighet än jordbruksfastighet
eller drifver ekonomisk verksamhet, däruti dock i regel icke
inberäknadt järnväg, post och telegraf eller annan därmed jämförlig
kommunikationsinrättning, tillförsäkras efter förekommande fall lämpade
bidrag från staten för bestridande af vissa kommunala utgifter. Härvid
bör naturligen väl beaktas, att bidragen icke få öfverstiga, hvad som
kan anses billigt eller nödigt, samt att, såvidt möjligt, de särskilda
ekonomiska fördelar för kommun, som i olika fall vinnas af statens
verksamhet inom densamma, tagas i beräkning. Skulle vid öfvervägande
häraf i ett eller annat undantagsfall bidrag verkligen befinnas böra
utgå äfven för någon sådan staten tillhörig kommunikationsinrättning,
som nyss nämnts, synes däremot icke vara något att erinra.

En bidragsplikt för staten till kommunala utgifter, jämförlig med
den af utskottet nu ifrågaställda, kan för visst ändamål förekomma
redan enligt gällande lag. I sådant afseende vill utskottet erinra om
den enligt 31 § 1 mom. af kungl. förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871 staten åliggande plikt att i vissa fall bekosta'' fattigvård
för manskap inom armén och sjöförsvaret samt för arbetare och
handtverkare vid kronans varf och verkstäder jämte familjer. Äfven
har blifvit ifrågasatt, huruvida ej staten skulle kunna drabbas af den
i 34 § af samma förordning stadgade skyldighet för vissa egendomsinnehafvare,
som förorsaka fattigvårdssamhälle betungande utgifter,
att vidkännas särskildt tillskott till samhällets fattigvård.

På grund af hvad sålunda förekommit, får utskottet hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 32. g

att Riksdagen, med anledning af förevarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, under hvilka
förutsättningar och i hvad mån kommun, inom hvilken
staten förvärfvat fastighet eller industriell anläggning,
må kunna tillerkännas bidrag från staten för bestridande
af vissa kommunala utgifter, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan
gifva anledning.

Stockholm den 23 mars 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Bih. till Likså, Prat, 1908. 7 Sami -SO liäft.