Lagutskottets Utlåtande N:o 32 (Utlåtande 1907:LU32 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

N:o 32.

Ank. till Riksd. kansli den 5 april 1907, kl. 4 e. ra.

Utlåtande, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 1, 2 och 3 §§ i
lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar.

Genom en den 8 sist-lidne februari dagtecknad proposition, n:o 40,
hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet öfverlämnad, har Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda
förslag till lag angående ändrad lydelse af 1, 2 och 3 §§ i lagen
den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

1 statsråd den 14 sistlidne december anförde chefen för justitiedepartementet
efter gemensam beredning med chefen för civildepartementet:

»1 den lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,
som utfärdades den 27 juni 1902, stadgas i 3 §, bland annat,
att ansökan om rätt att för elektrisk lednings framdragande påfordra afstående
eller upplåtande af jord eller lägenhet eller om tillstånd att utföra
elektrisk anläggning, som afses i lagens 2 §, skall vara åtföljd af
bestyrkt förteckning på ägare och innehafvare af de fastigheter, som äro
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sand. 28 Håft. (N:o 32). 1

Departementschefena
yttrande.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

belägna på mindre afstånd än 150 meter från ledningen, att, om ansökan
ej finnes böra genast afsläs, tillfälle att yttra sig öfver ansökningen skall
lämnas de kommuner eller municipalsamhällen, inom hvilkas områden ledning
skall framdragas, så ock omförmälda ägare och innehafvare af fastigheter,
samt att, där ledningen skall inom område, för hvilket byggnadsstadgan
för rikets städer icke äger tillämpning, framdragas på mindre afstånd
än 150 meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad
eller från tomtplats eller trädgård, ansökningen icke må mot bestridande
af byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare bifallas, utan
så är, att annan sträckning för ledningen visas ej kunna utan synnerlig
olägenhet användas.

Beträffande dessa bestämmelser har i en resolution, som antogs vid
det under september månad 1905 i Stockholm hållna allmänna svenska
elektroteknikermötet, uttalats, dels att, då det måste anses uteslutet, att
en elektrisk ledning under några omständigheter direkt kunde förorsaka
skada på ett afstånd, som nämnvärdt öfverstege ledningens höjd ofvan
jord, och det öfver hufvud taget finge anses genom erfarenheten ådagalagdt,
att de elektriska ledningarnas allmänfara vore jämförelsevis obetydlig,
samt ifrågavarande bestämmelser otvifvelaktigt verkade försvårande för
erhållande af tillstånd att utföra elektriska anläggningar och därigenom
hämmande på elektroteknikens utveckling i Sverige, önskvärd! vore, att,
åtminstone för fall då expropriation ej ifrågasattes, nämnda bestämmelser
ändrades så, att berörda afstånd fastställdes till högst stolplinjens dubbla
höjd öfver marken, dock minst 20 meter, dels och att, då fråga vore om
att med ledning för elektrisk drift utrusta redan befintlig järnväg, som
framginge på eget inhägnad! område, undantag borde medgifvas från stadgandet
om vissa fastighetsägares hörande, enär ju beträffande sådan anläggning
vore tydligt, att annan sträckning för ledningen ej utan synnerlig
olägenhet kunde användas.

Elektroteknikermötet uppdrog åt svenska teknologföreningens afdelning
för elektroteknik att vidtaga erforderliga åtgärder för ernående af de
i berörd resolution uttalade önskemålen; och har afdelningen till fullgörande
af detta uppdrag afgifvit eu af föreningens styrelse till Eders Kungl.
Maj:t öfverlämnad underdånig framställning i ämnet, i hvilken framställning
jämväl påpekats, att, därest 3 § i omförmälda lag ändrades i föreslaget
syfte, en motsvarande ändring borde vidtagas med afseende å stadgandet
''i lagens 2 §, att Eders Kungl. Maj:ts tillstånd, som enligt samma
§ i allmänhet erfordras för utförande af elektriska anläggningar med spänning,
öfverstigande 250 volt, icke skall, såvidt angår fall då tillämpning
af bestämmelserna i 1 § om expropriation ej ifrågasattes och anläggningen

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

utföres på egen mark, vara nödigt, därest antingen afståndet från anläggningen
till annans vid gård uppförda åbyggnad, tomtplats och trädgård
öfverstiger 150 meter eller, om anläggningen skall utföras på mindre afstånd,
ägaren det medgifvit.

Sedan utlåtanden öfver omförmälda framställning infordrats från,
jämte andra myndigheter, kommerskollegium, hafva, efter anmodan af
kollegium, de enligt stadgan den 31 december 1902 om elektriska anläggningar
för belysning eller arbetsöfverföring förordnade inspektörer för tillsyn
öfver dylika anläggningar afgifvit yttrande i frågan, hvarvid de såsom
önskvärda framhållit ytterligare några förändringar i 2 och 3 §§ af 1902
års lag.

Sålunda hafva inspektörerna hemställt, att, då de olägenheter och
obehag, som kunde för närboende uppkomma af en ofvan jordytan framdragen
ledning, ej kunde förorsakas af en i jorden nedlagd kabel, rätten
för ägare af byggnader, tomtplatser och trädgårdar, som vore belägna
inom visst afstånd från föreslagen ledning, att under de i 3 § angifna
omständigheter genom sitt bestridande förhindra bifall till ansökan om
koncession måtte inskränkas att gälla med afseende allenast å luftledningar.
I öfverensstämmelse härmed borde äfven föreskrifvas, att endast
såvidt luftledning användes skulle vid ansökningen fogas förteckning å
ägare och innehafvare af andra fastigheter än sådana, som af ledningen
berördes, samt tillfälle lämnas ägare och innehafvare af andra än sådana
fastigheter att yttra sig öfver ansökningen.

Inspektörerna anse det vidare vara obehöfligt att, då ledning skall
framdragas å platser, som äro tätare bebyggda, höra närboende, och föreslå
därför beträffande områden, för hvilka byggnadsstadgan för rikets städer
är tillämplig, att förteckning skulle företes allenast å dem, som äga
och innehafva fastigheter, hvilka af ledningen beröras, samt att endast sådana
personer skulle höras öfver gjord ansökning.

År fråga om införande af elektrisk drift å inhägnad järnväg, bör
det, enligt inspektörernas mening, ej vara nödigt att låta de invid järnvägsområdet
boende yttra sig i ärendet. I följd häraf behöfde man i detta
fall ej heller fordra förteckning å ägare och innehafvare af vissa fastigheter.

Inspektörerna erinra vidare, att den frihet från skyldighet att söka
koncession, som, enligt hvad redan nämnts, under viss förutsättning äger
rum, gäller endast för det fall, att anläggningen utföres på egen mark,
men icke därest marken blifvit af annan frivilligt upplåten, samt att lagens
stadgande i detta hänseende tillkommit sålunda, att, sedan Riksdagens
första kammare antagit sådan lydelse af 2 § i 1902 års lag, att fri -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

het från koncessionstvång skulle under den antagna förutsättningen äga
rum i båda ofvannämnda fall, men andra kammaren beslutat att icke i
någotdera fallet medgifva koncessionsfrihet, kamrarnas skiljaktiga beslut
sammanjämkats så, att frihet från koncessionsplikt skulle förekomma endast
om egen mark för anläggningen användes, hvarefter Riksdagens beslut af
Eders Kungl. Maj:t godkänts. Inspektörerna tillstyrka nu, att 2 § ändras
i enlighet med första kammarens ursprungliga beslut. Därigenom skulle
tidsspillan och ganska värdelöst arbete besparas såväl myndigheter som
kraftledningsägare; och borde ändringen kunna ske utan olägenhet, då de
anläggningar, som blefve befriade från koncessionstvång, oftast vore af
mindre utsträckning och det för bibehållande af sådant tvång anförda
skäl, att Eders Kungl. Maj:t borde vara i tillfälle att för hvarje särskildt
fall meddela eventuellt erforderliga säkerhetsföreskrifter, visat sig beträffande
vanliga kraftledningar ej äga någon egentlig giltighet, i det att för
dylika anläggningar sällan komme i fråga några bestämmelser utöfver de
utförliga föreskrifterna i stadgan om elektriska anläggningar.

En annan af de ändringar, hvarom inspektörerna hemställt, afser bestämmelsen
i 2 § om straff för den, som utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd
eller i strid emot de vid meddelande af tillstånd gifna föreskrifter utför eller
nyttjar koncessionspliktig elektrisk anläggning. Då koncessionsförfarandet i
dess nuvarande form måste taga en afsevärd tid i anspråk och den, som behöfde
en elektrisk anläggning utförd, i allmänhet icke kunde under denna
tid låta arbetena därå anstå, vore det vanligt, att, då koncessionen beviljades,
anläggningen vore färdig eller åtminstone under arbete. I betraktande
häraf och då någon fara genom elektrisk ström tydligen ej kunde
uppstå förrän anläggningen tagits i bruk, funnes ej anledning att med ansvar
belägga utförandet af sådana arbeten, hvartill sökanden eljest ägde
befogenhet och hvilka ej mera än andra byggnadsarbeten kunde föranleda
fara för person eller egendom. Ifrågavarande straffbestämmelse borde
alltså ändras så, att den blefve tillämplig allenast på nyttjande af elektrisk
anläggning.

De ändringar, inspektörerna i öfrigt föreslagit i 2 och 3 §§ af 1902
års lag, äro hufvudsakligen af redaktionell natur.

Kommerskollegium, som biträdt de flesta af inspektörernas ändringsförslag,
har för egen del framhållit önskvärdheten af viss ändring i affattningen
af 2 och 3 §§.»

Sedan föredragande departementschefen närmare redogjort för ofvanberörda
framställningar samt omförmält innehållet i de öfver samma framställningar
afgifna utlåtanden, anförde departementschefen vidare:

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

»De nu framställda förslagen till ändringar i 1902 års lag äro föranledda
af erfarenheter, som vid lagens tillämpning vunnits. Att dessa
ändringar komme att medföra önskvärda lindringar i de ganska betungande
villkor, som man vid lagens tillkomst ansett sig böra uppställa med
afseende å tillstånd till utförande af elektriska anläggningar och rätt till
expropriation för desamma, synes otvifvelaktigt; och, då genom de utlåtanden,
som i ärendet afgifvits af myndigheter med teknisk kompetens,
torde vara ådagalagdt, att ändringarna kunna genomföras utan att fastighetsägares
eller andras rätt och trygghet åsidosättas, anser jag mig böra
i hufvudsak tillstyrka de önskade lagändringarna.

Beträffande inskränkning af det fridlysta område, hvarom särskilda
föreskrifter finnas i lagen meddelade, har icke någon af de myndigheter,
som yttrat sig i ärendet, ifrågasatt sådan inskränkning såvidt angår skyldigheten
att tåla expropriation för elektrisk lednings framdragande; vid
hvilket förhållande jag ej finner skäl att för närvarande framställa förslag

1 detta hänseende.

I fråga om sättet för fastställande af det minskade områdets storlek
ansluter jag mig till deras mening, som ansett, att afståndet ej borde bestämmas
i förhållande till stolplinjens höjd i hvarje särskilt fall utan
att ett för alla fall gällande afstånd af 20 meter borde fastställas.

Skall det i sista stycket af lagens 3 § nu intagna stadgande därom,
att ansökan om expropriation eller koncession under vissa omständigheter
ej må bifallas, erhålla olika innehåll, därest fråga är om expropriation och
då koncession begäres, torde stadgandet lämpligen böra till sin ena del
flyttas till 1 §, där expropriation behandlas, och till den andra delen till

2 §, som lämnar föreskrifter om koncession.

Med afseende å de undantag från gällande bestämmelser, som skulle
medgifvas, då tillämnad anläggning skall utföras inom inhägnadt järnvägsområde,
lära dessa eftergifter kunna utan olägenhet utsträckas dels så, att
de komme att gälla äfven i fall ändamålet med anläggningen är annat än
själfva järnvägens drifvande medelst elektrisk kraft, dels ock därhän, att
af de stadganden, som nu förekomma i 3 § af 1902 års lag, å anläggning
af nämnda beskaffenhet tillämpas allenast föreskrifterna därom, att
vid ansökan om koncession skola fogas plan för företaget, med kostnadsförslag,
samt affattning på karta af ledningens sträckning.

Hvad angår det ifrågasatta medgifvandet, att lednings framdragande
öfver frivilligt upplåten mark skulle, beträffande frihet från skyldighet att
söka koncession, likställas med byggande af ledning å egen mark, lärer
ett sådant medgifvande vara ur principiell synpunkt berättigad^ Ej heller
bör det möta betänklighet ur säkerhetssynpunkt, då i 3 § af stadgan om

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Utskottets

yttrande.

elektriska anläggningar föreskrifves, att den, som vill anlägga elektrisk
ledning för belysning eller arbetsöfverföring, skall, då Eders Kungl. Maj:ts
tillstånd ej erfordras och ledningen icke till hela sin sträckning faller inom
byggnad eller inhägnad gård, göra anmälan hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
och de genom nämnda stadga gifna säkerhetsföreskrifter,
hvilkas iakttagande, åtminstone hvad angår högspänningsledningar, alltid
öfvervakas af inspektörerna, äro tillämpliga äfven å ledning, för hvilken
icke erfordras Eders Kung]. Maj:ts tillstånd. För öfrigt torde den utsträckta
koncessionsfriheten icke komma att gälla längre ledningar, då
man vid framdragande af sådana i allmänhet icke lärer kunna undgå att
komma i beröring med allmän väg, vattentrafikled eller kronans mark och
i följd häraf ledningen blifver koncessionspliktig. De ledningar, för hvilka
ifrågavarande lagändring hufvudsakligen blefve af betydelse, kunna antagas
vara de talrika s. k. distributionsledningar, hvilka i trakter, som genomlöpas
af en högspänningsledning, från denna öfverföra kraft till närbelägna
gårdar för drifvande af tröskverk eller andra maskiner eller för
belysning eller dylika ändamål.

Af de jämkningar i affattningen af 2 och 3 §§ i 1902 års lag,
hvarom hemställan gjorts, anser jag följande böra vidtagas, nämligen dels
att för betecknande af de byggnader, om hvilka på särskilda ställen i
nämnda §§ är tal, städse användes samma uttryck, dels och att ordet ’plan’
i 3 § till undvikande af missförstånd, som lärer hafva förekommit, utbytes
mot ''beskrifning’.»

I enlighet med sålunda angifna grunder har förslag till lag angående
ändrad lydelse af 1, 2 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, utarbetats, hvilket
förslag sedermera undergått grundlagsenlig granskning i högsta domstolen.
Med föranledande af därvid framställda anmärkningar har förslaget därefter
i vissa delar jämkats och genom förevarande proposition förelagts
Riksdagen till antagande.

Förevarande förslag afser, såsom af föredragande departementschefens
ofvan intagna yttrande framgår, att införa följande mera väsentliga förändringar
i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar. Vidden af det i lagen bestämda fridlysningsområde
af 150 meter från ledningen inskränkes, där ej expropriation ifrågasattes,
till 20 meter. Bestämmelsen om att tillstånd till anläggning icke
må meddelas mot bestridande af ägare till byggnad, tomtplats eller trädgård,
belägna på mindre än det föreslagna afståndet af 20 meter från

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

planerad ledning, äger ej tillämpning i fall anläggningen skall utföras inom
inhägnadt järnvägsområde. Till förmån för sist berörda slag af anläggning
är ock befrielse medgifven från den i 3 § eljest stadgade skyldighet att
förete karta öfver jord, som för ledning erfordras, samt vissa förteckningar
och uppgifter, hvarjemte i §:n meddelad bestämmelse därom, att tillfälle
att yttra sig öfver gjord ansökan skall lämnas vissa menigheter samt ägare
och innehafvare af fastigheter, ej heller för berörda anläggning gäller.
Ofvan omförmälda rätt för. ägare af byggnader, tomtplatser och trädgårdar
att genom bestridande förhindra bifall till ansökan om koncession inskränkes
att gälla med afseende allenast å luftledningar. Den för närvarande
i 2 § meddelade straffbestämmelse för den, som utan tillstånd eller i strid
mot de vid meddelandet af tillstånd gifna föreskrifter utför eller nyttjar
koncessionspliktig elektrisk anläggning, begränsas att gälla blott den, som
under angifna förutsättningar nyttjar anläggningen. Den i 3 § 1 mom.
omförmälda förteckning å ägare eller innehafvare af fastigheter inskränkes
att upptaga blott sådana, som utan att ledningen skall öfver dem framdragas
äro belägna på mindre än 20 meter (för närvarande 150 meter)
från densamma, och, där ledningen skall framdragas inom område, för
hvilket byggnadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, blott sådana
fastigheter, öfver hvilka ledningen skall framgå eller i hvilkas mark den
skall nedläggas, under det för närvarande berörda förteckning skall inom
sådant område upptaga närmast intill ledningen belägna fastigheter. Slutligen
afser propositionen att införa befrielse från den för närvarande stadgade
skyldigheten att söka koncession vid ledningar, som framdragas öfver frivilligt
upplåten mark. Öfriga föreslagna förändringar äro att betrakta antingen
som konsekvenser af de nu omnämnda eller såsom rent redaktionella,
I hvad propositionen sålunda afser inskränkning af det fridlysta området,
särskilda lättnader för anläggning inom inhägnadt järnvägsområde
äfvensom för anläggning med användande af underjordiska kablar, begränsning
af straffbestämmelserna i 2 § samt lättnad i afseende å den i 3 §

1 mom. omförmälda förteckning på ägare och innehafvare af vissa fastigheter
har utskottet vid granskning icke funnit anledning till anmärkning.

Däremot. kan utskottet ej biträda förslaget, såvidt detsamma afser
att införa befrielse från den för närvarande föreskrifna skyldigheten att
söka koncession vid ledningar öfver frivilligt upplåten mark, hvilka enligt
förslaget (§ 2) likställts med ledningar å egen mark. Utskottet vill härvid
till eu början erinra om denna frågas behandling inom Riksdagen
År 1902. Sedan Kungl. Maj:t i proposition till 1902 års Riksdag föreslagit
allmän skyldighet att söka koncession vid högspäiiningsledningar
med undantag blott för det fåll, då anläggningen till hela sin sträck -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

ning förlädes inom byggnad eller inhägnad gård eller under jordytan, hemställde
majoriteten i det särskilda utskott, som behandlade ifrågavarande
proposition, i anslutning till i ämnet väckta motioner, om undantag från
koncessionsplikt jämväl i sådana fall, då anläggningen vore afsedd att utföras
till hela sin sträckning å eget eller genom godvillig öfverenskommelse
upplåtet område, likvisst under iakttagande däraf, att anläggningen
ej trädde annans rätt för nära. Vid propositionens behandling i kamrarna
blef utskottets hemställan i denna del godkänd af Första, men afslagen af
Andra Kammaren. De skäl, som motiverade detta Andra Kammarens beslut,
voro — såsom framgår af förhandlingarna i ämnet såväl vid 1902
års riksdag som därförinnan vid 1900 års riksdag — väsentligen följande.
Den med ifrågavarande ledningar förenade allmänfara kräfde,. att från
statens sida intet försummades, hvarigenom berörda fara, hvilken gifvetvis
icke förminskades däraf, att ledningen framginge öfver egen eller
frivilligt upplåten mark, såvidt möjligt reducerades. Och detta vunnes
säkrast och tillförlitligast genom de med en koncession förbundna villkor
och bestämmelser. Genom koncessionsplikt skulle emellertid jämväl
ett annat viktigt intresse upprätthållas, det statsekonomiska intresset.
Staten borde förbehålla sig rätten att såväl genom uppställande af vissa
bestämmelser vid koncessionens meddelande och särskildt dess begränsning
till viss tid som genom föreskrifvande af nya, utaf senare uppkomna
samhällsbehof dikterade villkor vid en utlupen koncessions förnyande på
ett tillfredsställande sätt reglera de viktiga allmänna intressen, som med
den elektriska kraftens utnyttjande vore förenade.

Kamrarnas olika beslut sammanjämkades därhän, att frihet från
koncessionsplikt inskränktes att äga rum allenast då elektrisk ledning är
afsedd att utföras å eget område. Lagen erhöll motsvarande affattning.

Såsom ofvan nämnts, after nu föreliggande proposition i denna del
att införa till hela sin vidd den frihet från koncessionsplikt, som af det
särskilda utskottet vid 1902 års riksdag förordades och af Första Kammaren
antogs. Skulle en sådan frihet medgifvas, torde det till en början
vara all anledning antaga, att de koncessionspliktiga ledningarnas antal
blefve synnerligen obetydligt. Det ligger nämligen i. sakens natur,
hvilket ock bekräftas af erfarenheten, att man söker i möjligaste mån att
träffa aftal med jordägarne hellre än att tillgripa expropriation, och skulle
man äfven därigenom undgå allt koncessionstvång, komme bemödandena
ännu mera att rikta sig på att åstadkomma frivilliga uppgörelser. Att,
såsom i propositionen ifrågasatts, låta en sådan tillfällig omständighet, som
att ledningen kommer i beröring med allmän väg, vattentrafikled eller
kronans mark blifva afgörande för koncessionsplikten, synes utskottet icke

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

vara riktigt. Ett stadgande om en dylik plikt bör väl bygga på de omständigheter,
som verkligen föranledt upptagandet i lagen af koncessionstvång.
Ofta måste det också kunna inträffa, särskildt i de norra delarna af
riket, att äfven mycket långa ledningar kunna framdragas utan att stöta
på dylika hinder.

Utskottet håller före, att de skäl, som voro bestämmande för Riksdagens
beslut att förbehålla det allmänna ett väsentligt inflytande på dessa
angelägenheter icke genom några som helst sedermera inträffade omständigheter
förminskats i betydelse. Att Riksdagen skulle frångå den ståndpunkt,
som Riksdagen vid tillkomsten af gällande lag intagit, har utskottet
därför som sagdt icke kunnat tillstyrka.

År anledningen till det ifrågasatta medgifvandet af koncessionsfrihet
den att bereda lättnad för kraftledningars anläggning, vill utskottet framhålla,
att lättnaden ej får köpas på bekostnad af ännu viktigare allmänna
intressen samt att med de i öfrig t i propositionen föreslagna bestämmelsernas
införande redan högst väsentliga förmåner till underlättande af
sådan anläggning erbjudas i förhållande till hvad för närvarande gäller.

Den föreslagna friheten från koncessionsplikt skulle nu, efter föredragande
departementschefens yttrande att döma, hufvudsakligen blifva
åt betydelse för de s. k. distributionsledningarna, hvilka i trakter, som
genomlöptes af en högspänningsledning, från denna öfverförde kraft till
närbelägna gårdar för drifvande af tröskverk eller andra maskiner eller
för belysning eller dylika ändamål. Utskottet föreställer sig dock, att
behofvet af särskilda föreskrifter med hänsyn till dessa slag af ledningar
i väsentlig män förminskas därigenom att i många fall den från början
meddelade koncessionen torde omfatta hela den planerade anläggningen
och således äfven sådana distribution sledningar, som ursprungligen varit
beräknade, hvarförutom vid mindre sådana ledningar, där spänningen ej
öfverstiger 250. volt, koncession ju icke erfordras. Skall hänsyn äfven härutöfver
tagas till ledningar af ifrågavarande slag, så att de blifva befriade
från koncessionstvång, bör detta ske genom en undantagsbestämmelse i
själfva lagen. Huruvida ett sådant behof föreligger och på hvad sätt det
må kunna lämpligen tillgodoses genom en dylik undantagsbestämmelse,
därom har genom den nu framlagda propositionen ej förebragts någon
utredning.

Under åberopande af hvad sålunda anförts och under erinran därom,
att de betänkligheter, utskottet i afseende å den föreslagna ytterligare friheten
från koncessionstvång uttalat, berörts jämväl af tre af de i förslagets
granskning i högsta domstolen deltagande justitieråd, hemställer utskottet,
Bill. till Riksd. Prat. 1907. 7 Sand. 28 Raft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

att Riksdagen, under förklarande, att ifrågavarande
proposition icke kunnat i oförändrad! skick godkännas,
måtte, i anledning af propositionen, för sin del antaga
följande

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

LAG

angående ändrad lydelse af 1, 2 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla
följande ändrade lydelse:

1 §•

Har, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller
för dylikt ändamål eller för beredande af drifkraft åt sådan industriell
anläggning, som tinnes vara af större betydelse för det allmänna, Konungen
&pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild man, menighet
eller inrättning, användes till framdragande af elektrisk ledning,
skall hvad för ändamålet erfordras, emot ersättning, afstås eller upplåtas.

Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för hvilket bygg"
nadsstadgan för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställdt hamnområde
afstå eller upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.

Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för hvilket namnda
stadga icke är tillämplig, framdragas på mindre afstånd, än ett hundra
femtio meter från boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller
tomtplats eller trädgård, som tillhör jordens eller lägenhetens ägare, denne
skyldig något afstå eller upplåta, utan så är, att Konungen finner annan
sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Skall enligt hvad i denna paragraf är stadgadt jord eller lägenhet
afstås eller upplåtas, äge de i förordningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof den 14 april 1866 meddelade föreskrifter motsvarande
tillämpning; dock att, där jorden eller lägenheten skall användas
för annans räkning än kronans, förhöjning i ersättningen skall äga rum

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Kung!. Mwy.ts förslag. Utskottets förslag.

med hälften af det belopp* som jämlikt de i nämnda förordning stadgadegrunder
skall utgå.

2 §•

Vill någon utföra elektrisk anläggning,
där största effektiva spänningen
öfverstiger två hundra femtio
volt, räknadt, om jordledning användes,
mellan en ledning och jorden
och i annat fall mellan två ledningar,
söke Konungens tillstånd till
företaget; dock vare sådant tillstånd
ej erforderligt, där anläggningen till
hela sin sträckning förlägges inom
byggnad eller inhägnad gård eller
under jordytan, ej heller där anläggning,
som icke berör allmän väg
eller allmän farled, utföres på egen
mark eller pa mark, som af enskild
man, menighet eller inrättning
afstås eller upplåtes utan att tilllämpning
af 1 § ifrågasättes, samt
antingen afståndet från ledning, som
skall framdragas ofvan jordytan,
till boningshus eller annan vid
gård uppförd byggnad eller tomtplats
eller trädgård öfverstiger tjugu
meter eller, om dylik ledning
skall framgå på mindre afstånd
än nu är sagdt, ägaren sådant
medgifvit.

Skall inom område, för hvilket
byggnadsstadgan för rikets städer
icke äger tillämpning, ledning framdragas
ofvan jordytan på mindre afstånd
än tjugu meter från byggnad,
som ofvan nämnts, eller tomtplats

2 §•

Vill någon utföra elektrisk anläggning,
där största effektiva spänningen
öfverstiger två hundra femtio
volt, räknadt, om jordledning användes,
mellan en ledning och jorden
och i annat fall mellan två ledningar,
söke Konungens tillstånd till
företaget; dock vare sådant tillstånd
ej erforderligt, där anläggningen till
hela sin sträckning förlägges inom
byggnad eller inhägnad gård eller
under jordytan, ej heller där anläggning,
som icke berör allmän väg
eller allmän farled, utföres på egen
mark samt antingen afståndet från
ledning, som skall framdragas ofvan
jordytan, till boningshus eller annan
vid gård uppförd byggnad eller
tomtplats eller trädgård öfverstiger
tjugu meter eller, om dylik ledning
skall framgå på mindre afstånd än
nu är sagdt, ägaren sådant medgifvit.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Kungl. Maj:ts förslag.

eller trädgård, må, där ej anläggningen
skall utföras inom inhägnadt
järnvägsområde, tillstånd till anläggningen
icke mot bestridande af byggnadens,
tomtplatsens eller trädgårdens
ägare meddelas, utan så är, att
annan sträckning för ledningen visas
ej kunna utan synnerlig olägenhet
användas.

Tillstånd, hvarom i denna paragraf
sägs, må af Konungen meddelas
endast för viss tid, ej öfverstigande
fyrtio år. Meddelas det
sökta tillståndet, föreskrifver Konungen,
under förbehåll af enskild rätt,
på hvilket sätt och under hvilka
villkor anläggningen må utföras och
nyttjas.

Hvar, som utan Konungens tillstånd
eller i strid emot de vid meddelande
af tillstånd gifna föreskrifter
nyttjar anläggning, som i denna
paragraf afses, straffes med böter
från och med tjugufem till och med
ett tusen kronor, där ej å öfverträdelsen
straff är i allmänna strafflagen
utsatt.

Utskottets förslag.

3 §•

Ansökan om rätt att för elektrisk lednings framdragande påfordra
afstående eller upplåtande af jord eller lägenhet eller om tillstånd att utföra
elektrisk anläggning, som i 2 § afses, skall vara åtföljd af fullständig
beskrifning öfver det ti Hämnade företaget, med kostnadsförslag, affattning
på karta af föreslagen lednings sträckning och af den jord, som för ledningen
erfordras, bestyrkta förteckningar på dels ägare och innehafvare af de
fastigheter, öfver hvilka ledningen skall framdragas eller i hvilkas mark den
skall nedläggas, dels ock, såvidt ledningen skall framgå ofvan jordytan, ägare

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Kling!. May.ts förslag. Utskottets förslag.

och innehafvare af de fastigheter, som, utan att ledningen skall öfver dem
framdragas, äro belägna på mindre afstånd än tjugu meter från densamma,
uppgift på de öfverenskommelser, som blifvit träffade, eller de hinder,
hvilka däremot mött, med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock
att, där ledningen skall framdragas inom område, för hvilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, förteckning, som nyss sagts, erfordras
allenast såvidt angår fastigheter, öfver hvilka ledningen skall framgå
eller i hvilkas mark den skall nedläggas.

Finnes ej ansökan genast böra afslås, lämnas åt de kommuner eller
municipalsamhållen, inom hvilkas områden ledning skall framdragas, så
ock åt de ägare och innehafvare af fastigheter, som, enligt hvad ofvan
nämnts, skola uppgifvas, tillfälle att yttra sig öfver ansökningen, och infordras
i öfrigt. de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande
må erfordras.

Hvad i denna paragraf är stadgadt om skyldighet att förete karta
öfver jord, som för ledning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter,
så ock därom, att tillfälle att yttra sig öfver gjord ansökan skall
lämnas vissa menigheter samt ägare och innehafvare af fastigheter, galle
ej beträffande ansökan om tillstånd att utföra anläggning inom inhägnadt
järnvägsområde.

Stockholm den 5 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA. T»

Bil. till Tiiksd. Prat. 1307. 7 Sami. 28 Hälft.