Lagutskottets Utlåtande N:o 32 (Utlåtande 1904:LU32 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 32,

N:o 32.

Ank. till Riksd. kansli <len 11 mars 1904, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
fattigvårdslagstiftningen.

Från Andra Kammaren bär lagutskottet till behandling fått emottaga
fyra särskilda inom nämnda kammare, under n:o 7 af herr J, E. A. Ohlsson
i Halmstad, under n:is 55 oeh 156 af herr A. Sterner samt under n:o 76
af herr C. .T. Berggren väckta motioner, hvilka åsyfta förändringar i gäl1
an de fattigvård slagstiftning.

Motionen n:o 7 är så lydande:

»Under en vistelse i Frankrike för åtskilliga år sedan tillfrågades
undertecknad en dag af sin värd, om det vore sant, såsom lian läst i en
tidning, att man i Sverige bortauktionerade fattighjon till den minstbjudande.
Mitt svar utföll så, att denna uppgift måste bero på något missförstånd.
Med ett »jag kunde väl tro det» från fransmannens sida afslutades
vårt samtal rörande detta ämne. Vid min återkomst till fosterlandet
tick jag emellertid snart veta, att den franska tidningen hade rätt, och att
jag hade orätt. Fn modern svensk folklifsskildrare har särskildt stannat
inför detta sorgliga ämne, och i dagspressen får man då och då påminnelser
därom. Genom personliga förfrågningar på landsbygden har jag
dessutom fått sakförhållandet bekräftadt.

Här berörda sätt för fattighjons försörjning synes mig i allo förkastligt,
enär det går ut öfver deras människovärde och den medborgarrätt,
som bör vare äfven de svagaste och obetydligaste medlemmarne i ett modernt,
civiliserad t. samhälle tillförsäkrad. Tanken ledes härvid ovillkorligen

Bih. till Riked. Prot. 1,904. 7 Sami. 23 Raft. (N:o 32). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

öfver till de af det allmänna rättsmedvetandet utdömda slafmarknaderna,
där makar, föräldrar och barn utan förbarmande slås bort till olika afnämare.

Det, som gör här åsyftade förfaringssätt för fattighjonens försörjning
ännu sorgligare, är, att de spekulanter, som stanna för lägsta budet, ofta
själfva lefva i så små förhållanden, att en kontant penningsumma af
mycket blygsam storlek för dem innebär en stark lockelse att åtaga sig
en förbindelse, som kommer att visa sig medföra alltför stor förknappning
för såväl öfver t aga ren som den öfvertagne och utan tvifvel icke minst för
den senare. Kommer så härtill, att den förre önskar draga största möjliga
vinst af sin affär genom att afpressa en i de flesta fall redan utsliten
kropp största möjliga arbetsmängd, så kräfver fattighjonets belägenhet för
den eftertänksamme ingen vidare utläggning.

Då ett dylikt system ännu i våra dagar, om också blott här och där
— dess utsträckning är mig icke bekant — tillämpas, kan man väl med
skäl fråga sig, om det ej vore på tiden att utplåna denna skamfläck från
vårt samhällslif.

Äfven många af de fattiga, som direkt erhålla sitt understöd från
den kommunala fattigvården, hafva det helt säkert, särskildt på landsbygden,
så ställdt, att de nätt och jämt kunna uppehålla lifvet, ja utan
tvifvel ej sällan få lida verklig nöd, och så måste det förblifva, så länge
fattigvårdsmyndighetens hufvudsakliga för att ej säga enda sträfvan är att
kunna nedbringa lefnadsomkostnaderna för dag och hjon till ett minimum.

Nu för tiden finnes kontroll öfver fabriker och verkstäder, öfver
minderårigas användande i arbete, ledningar för ljus- och kraftöfverföring,
öfver skolor och uppfostringsanstalter af olika slag, öfver fosterbarns vård
och ännu mycket därtill, men de, som helt säkert icke minst kunde behöfva
skydd mot njugghet och hårdhet, de äro alltjämt så godt som rättslösa.
Deras belägenhet har nog eu och annan gång i pressen fått en bjärt belysning,
men därvid har saken hittills stannat. Jag vågar härmed göra
ett försök att bringa den inför rätt forum, i det jag på grund af ofvanstående
dristar hemställa, att Riksdagen ville besluta i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kung]. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana bestämmelser i gällande förordning angående
fattigvården, att den så kallade »bortauktionering^!» af fattighjon måtte
förebyggas samt att öfver hufvud taget den kommunala fattigvården ställes
under statens kontroll.»

Herr Sterner anför:

uti motionen n:o 55:

Lagutskottets Utlåtande N:o 32

»Kung!. Maj:ts nådiga förordning angående fattigvården af den 9 juni
1871 stadgar i § 3 följande:

»Enhvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande
försörja sig själf och sina minderåriga barn, så ock man sin hustru; åliggande
för öfrigt föräldrar och barn att i mån af behof å ena och förmåga
å andra sidan hvarandra försörja.»

Denna några och trettio år gamla lagparagraf har tvifvelsutan eu gång
varit i nivå med sin tid och i samklang med förordningar i samma syfte
i andra kulturländer. På grund af de senaste årtiondenas snabba utveckling,
icke minst i humanitärt afseende, måste den dock nu betraktas som
föråldrad, hvarför den ej heller i afl sin stränghet lär tillämpas i något
enda fattigvård ssamhälle i hela vårt land.

Enligt densamma äga nämligen inga andra laglig rätt till understöd
än minderåriga, sjuklingar och barn. Kan laglig försörjare icke förete
läkareintyg på att han på grund af sjukdom är mindre arbetsför och följaktligen
oförmögen att försörja sig och sina, har han icke rätt att fordra
understöd. Så kan t. ex. en ensam kvinna sitta med hur stor barnskara
som helst, fattigvård sstyrelse kan två sina händer och krypa bakom sin
lagparagraf ända till det ögonblick läkaren, såvida en sådan finnes till
hands, lämnar ett intyg, så lydande: »Ankan N. N. är på grund af svält
och umbäranden vid så nedsatta krafter, att hon får anses oförmögen att
försörja sig och sina minderåriga barn.» Då först måste fattigvårdsstyrelsen
ingripa.

Att lagen i detta fall fordrar en uppenbar orimlighet, är lätt att inse;
och i tusen, ja, tiotusental äro de människor att räkna, hvilkas sinnen i
unga år stämts till bitterhet mot samhället på grund af denna lagparagraf.

Ty visserligen tillämpas densamma, som ofvan sagts, väl icke i hela
sin stränghet i något enda fattigvårdssamhälle i hela vårt land. Snarare
torde det vara så, att emellan en tredjedel och hälften af undei''stödstagare
i våra kommuner erhålla sina understöd i trots af denna lag, således utan
att hafva företett läkareintyg om sjukdom. Detta, emedan hjärtat får ha
ett ord med i laget, när det gäller ens egna. Men i vår oroliga tid äro
de fattiga långt mera än förr stadda på vandring och komma i nöd på
respektive orter, innan de där erhållit hemortsrätt. I dylika fall råkar
en fattigvårdare i eu högst profvande pliktkollission. Ger han understöd,
utan att läkareintyg om sjukdom företes, ådrager han det samhälle, hvars
angelägenheter han är satt att vårda, en olaglig utgift; stål’ han liknöjd
och kall inför mänsklig nöd, kränker han barmhärtighetskänslan i sitt
eget bröst.

Om vi emellertid antaga, att han låter denna känsla tala, så blir följ -

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

den ett ändlöst skrifveri till och från Konungens befallningshafvande och
kammarrätt, hvilket i nio fall af tio slutar med att han själf eller hans
egen kommun får betala. Vore vederbörande dömande myndigheter lika
karfva som lagen, skulle det tionde fallet bli de öfriga nio likt.

Det blir sålunda en skillnad mellan egna fattiga och andras, hvilken
illa passar i stycke med vanligt svenskt sätt att se tingen; helst som den
fattige enligt samma vår fattigvårdsförordning måste beträffande fattigvårdsunderstöd
vända sig till fattigvårdsmyndigheterna på den ort, där
lian för tillfället vistas.

På grund häraf, och då det är billigt, att hvad som är god svensk
sedvänja i ett fattigvårdsfall, äfven må bli det i det andra, får undertecknad
vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte besluta om följande tillägg
till tredje paragrafen af fattigvårdsförordningen af den 9 juni 1871:

Fattig vårdsstyrelse dock obetaget att på därom framställd begäran och
efter pröfning äfven åt mer eller mindre arbetsför försörjare bereda den
lättnad i försörjningsskyldigheten, hvartill förhållandena kunna föranleda";

samt i motionen n:o 156:

»Till fullständigande af min motion n:o 55 angående tillägg till 3 §
af fattigvårdsförordningen får jag härmed vördsamt föreslå, att Riksdagen
måtte besluta, att i 29 § af samma förordning, efter orden »Fattigvårdssamhälle,
som på grund af § 1», måtte införas: eller § 3.»

Slutligen är motionen n:o 76 af följande lydelse:

»I vår tid, då familjebanden alltmer lossna, händer tyvärr alltför ofta,
att den äkta mannen undandrager sig plikten att sörja för hustruns och
barnens underhåll.

Rätt ofta tillgår så, att han, lämnande hem och familj, begifver sig
till någon aflägsen ort för att där erhålla arbete. I den nya omgifningen
glömmer han de sina, kanske under oloflig böjelse för en annan kvinna.
De bidrag, han i början sändt dem, upphöra. De äro förgätna af den,
som i lifvet står dem närmast. Fattigdom och nöd blir deras lott, och till
sist måste fattigvården — ej mannen — taga hand om dem.

Det inträffar likaså, att den äkta mannen, medan han fortfarande
vistas i hemorten, till och med i det egna hemmet, underlåter att fullgöra
sin underhållsplikt mot familjen. Orsakerna därtill kunna vara olika, såsom
dryckenskap, otrohet i äktenskapet, lättja o. s. v.

Man skulle från här påpekade synpunkt kunna framställa många
mörka bilder ur det nutida familjelifvet, bilder, som vittnade om tårar och
nöd, om råhet och försummade plikter. Men de flesta hafva nog större eller
mindre kännedom därom och torde gärna medgifva, att härutinnan före -

Lagutskottets Utlåtande Ar:o 32.

finnes ett missförhållande, som, så långt möjligt är, måste afhjälpas. Oeh
utan tvifvel är tiden för lagstiftare inne att rikta sin uppmärksamhet
därpå och se till, hvad som på lagstiftningens väg i detta fall kan uträttas.

Det är visserligen sant, att nu gällande lag innehåller vissa stadganden
i berörda syfte. Dessa återfinnas i § 35 mom. 4 af kungl. förordningen
den 9 juni 1871 angående fattigvården och lämna fångvårdsstyrelse
rätt att i särskild! angifna fall anmäla en försumlig familjefader för
Konungens befallningshafvande, som jämlikt § 41 mom. 2 af samma förordning
kan efter föregången rannsakning döma honom till tvångsarbete.

Men tillämpningen af dessa lagbestämmelser möter betydande svårigheter,
och de lära allmänt hafva visat sig ej uppfylla hvad därmed
åsyftats. Dessutom äro de tillämpliga endast i det fall, att hustru och
barn falla fattigvården till last. Under alla andra omständigheter kan
mannen utan laga påföljd helt beröfva dem sitt stöd och hjälp.

Att nuvarande stadganden i berörda afseende äro otillfredsställande
och utan verklig betydelse, synes mig uppenbart. Vårt grannland Norge
däremot har på detta område lagbestämmelser, som tyckas vara mycket
goda och verksamma för sitt ändamål.

I norska lagen om underhållsbidrag till hustru och äkta barn af den
6 juli 1892 stadgas i § 1 mom. 1: »Enhver Mand, der unddrager sig fra
efter Evne åt sorge för Hustru og yEgteborn, kan, forsaavidt han enten
liar forladt dem eller volder, åt de kommer i Trång eller falaer Fattigvrcsenet
til Byrde, paalajgges åt udrede et vist aarligt Bidrag til deres
Underhold»; hvarförutom lagen innehåller sådana bestämmelser, som gifva
kraft och verkan åt hvad sålunda i detta mom. stadgats.

Att liknande lagbestämmelser äro nödvändiga äfven i Sverige, det
har förut påvisats och torde knappast kunna förnekas. Och till följd dåra!
tillåter jag mig vördsamt föreslå, att Riksdagen ville besluta om skrifvelse
till Kungl. Maj:t med underdånig anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta
utarbeta nya skärpta lagbestämmelser om mannens plikt att bidraga till
hustruns och sina äkta barns underhåll samt i sammanhang därmed föreslå
nödiga ändringar i nu gällande lag att föreläggas Riksdagen till antagande».

Då utskottet nu går att yttra sig öfver förevarande motioner, företager
utskottet först till behandling herr Sterners framställningar, emedan
desamma åsyfta förändring af fattigvårdsförordningens allmänna och grundläggande
bestämmelser.

Enligt gällande lagstiftning är fattigvården dels legal _ eller obligatorisk,
dels ock frivillig. Nödtorftig fattigvård skall enligt § 1 af nämnda

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

förordning lämnas minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kroppseller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom eget arbete
förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, för
den händelse sådan person saknar egna medel samt underhåll och vård
af annan. Om fattigvårdssamhälle lämnat dylik legal fattigvård åt någon,
hvilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är det förstnämnda samhället
enligt 29 § fattigvårdsförordningen berättigad t att därför erhålla
ersättning af det senare samhället. Angående den frivilliga fattigvården
stadgas i 2 § af nämnda författning, att fattigvårdssamhälle för beviljande
af fattigvård i andra fall än dem, hvilka i 1 § omförmälas, äger bestämma
de grunder, som böra af samhällets fattigvårdsstyrelse iakttagas, samt att,
om sådant bestämmande ej skett, det ankommer på styrelsen att meddela
fattigvård i den män styrelsen pröfvar nödigt. Om sådan frivillig fattigvård
af fattigvårdssamhälle lämnats person, som ej har hemortsrätt därstädes,
äger samhället icke att fordra ersättning härför af den kommun,
till hvilken den, som mottagit understödet, i fattigvårdshänseende hörer.

Enligt hvad rättspraxis utvisar, har § 1 i fattigvårdsförordningen tolkats
så strängt, att t. ex. fattigvård, som lämnats minderårigt barn, då dess fader
eller moder är arbetsför och vistas å samma ort, icke ansetts såsom obligatorisk
fattigvård, äfven då behofvet af understöd varit uppenbart. En sådan tolkning
lärer äfven följa af 3 § uti ifrågavarande förordning. Herr Sterner föreslår
nu, i syfte att utvidga begreppet obligatorisk fattigvård, att till sistnämnda
paragraf, enligt hvars nuvarande lydelse’ enhvar, som är arbetsför, skall utan
fattigvård ssamhälles betungande försörja sig själf och sina minderåriga barn
samt arbetsför man sin hustru, skulle fogas ett tillägg af innebörd, att det
skulle vara fattigvårdsstyrelse obetaget att äfven åt arbetsför försörjare vid behof
betyda lättnad i försörjningsskyldigheten, hvarjämte ifrågasattes att i 29 §
af fattigvårdsförordningen intaga en hänvisning till det föreslagna nya stadgandet
i 3 § samt såmedelst göra ett fattigvårdssamhälle, som på grund
af den nya föreskriften i 3 § lämnat fattigvård åt någon till detta samhälle
ej hörande person, berättigadt att därför erhålla godtgörelse af det
fattigvårdssamhälle, där understödstagaren hade hemortsrätt.

Framställning i förevarande syfte har förut af Riksdagen behandlats.
Med anledning af enskild motion anhöll 1899 års riksdag i enlighet med
lagutskottets hemställan i skrifvelse till Kungl. Maj:t om utarbetande och
framläggande för Riksdagen af sådan ändring eller förklaring af 1 § uti
gällande förordning angående fattigvården, att rätten till fattigvård enligt
nämnda paragraf utsträcktes till de fall, då man eller kvinna väl hade
förmåga att förvärfva hvad till lians eller hennes eget lits uppehållande

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

oundgängligen kraftlös, men uppenbarligen saknade krafter att förvärfva
hvad som oundgängligen erfordrades för deras uppehälle, för hvilka han
eller hon vore försörjningspliktig.

Berörda af Riksdagen gjorda framställning är ännu beroende på
Kungl. Maj:ts pröfning. Enligt hvad utskottet erfarit, hafva öfver densamma
yttranden inhämtats från samtliga Konungens befallningshafvande
och öfverståthållareämbetet samt kammarrätten. De flesta af de myndigheter,
som sålunda hörts, hafva uttalat sig för bifall till Riksdagens framställning.
För den ifrågasatta lagändringen har anförts hufvudsakligen:
att den omfattning, i hvilken själfförsörjningsplikten hos oss fastslagits, ej
stode i öfverensstämmelse med den grundsats, som i allmänhet gjort sig
gällande inom den moderna fattigvårdslagstiftningen, eller att den, som
med uppbjudande af alla krafter ändock ej förmådde försörja sig och de
sina, ej skulle lämnas att gå under, utan beredas nödtorftigt uppehälle
från det allmänna; att de fall ej vore sällsynta, då äfven en arbetsför
person vore ur stånd att förskaffa sig hvad till hans och familjens uppehälle
oundgängligen erfordrades, (t. ex. utblottade änkor och öfvergifna
hustrur med talrik barnskara); samt att den tolkning, som i praxis gifvits
åt § 1 i fattigvårdsförordningen, vore alltför restriktiv och ledande till
obillighet. Men å andra sidan hafva i berörda yttranden äfven framhållits
de svårigheter och olägenheter, som vore förbundna med den ifrågasatta
lagändringen, och betonats nödvändigheten af klara och tydliga stadganden
för undvikande af en ökning af den benägenhet för tvister i fattigvårdsärenden,
hvaröfver redan nu klagades. Särskilt har anförts, att fattigvårdstungan
skulle komma att växa i otillbörlig grad därigenom, att fattigvårdssamhällena
komme att lämna personer, som hade hemortsrätt i andra
kommuner, af hvilka de i flera fall än förut Ange ersättning, högre fattigvård
än åt sina egna understödst ägare.

“ n ,

Utskottet har i ämnet samma uppfattning, som 1899 års lagutskott
och riksdag uttalat, och finner sålunda syftet med herr Sterners motioner
behjärtansvärdt. Ovisst torde dock vara, om detsamma bättre vinnes
genom ett, tillägg till 3 § i fattigvårdsförordningen, på sätt motionären
föreslagit, och däraf följande ändring af 29 § i författningen än genom
en omarbetning af de grundläggande stadgandena i dess 1 §. I hvarje
fall torde, då, såsom af det ofvan anförda framgår, den i nu förevarande
två motioner behandlade frågan i hela sin vidd redan är föremål för
Kungl. Maj:ts pröfning, det icke vara lämpligt, att Riksdagen nu fattar
beslut om någon lagändring eller nflåter eu förnyad framställning i
ämnet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

På grund häraf hemställer alltså utskottet,

l:o) att motionerna n:is 55 och 156 ej må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I fråga om åtgärder mot försumliga familjeförsörjare — ett spörsmål,
som beröres i herr Berggrens förevarande motion, till hvars behandling
utskottet nu öfvergår — innehåller gällande lagstiftning i korthet: att
om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller
sin hustru sådan nöd, att fattigvård måste enligt § 1 i fattigvårdsförordningen
någon af dem lämnas, skall han stå under fattigvård sstyrelsens
husbondevälde, tilldess den kostnad, fattigvårdssamhället tillskyndats,
blifvit godtgjord; att, om arbetsför person, som står under fattigvårdsstyrelses
husbondevälde, vägrar att fullgöra arbete, som föresättes honom
af styrelsen eller af annan, å hvilken husbonderätten öfverlåtes, eller eljest
visar tredska, själfsvåld, oordentlighet eller sturskhet och ej rättar sig efter
styrelsens varning, styrelsen kan anmäla förhållandet hos Konungens befallningshafvande;
samt att, då sådan anmälan skett, Konungens befallningshafvande
kan, efter förhör, ålägga vederbörande tvångsarbete.

Jämväl frågan om skärpta bestämmelser mot försumlige familjeförsörjare
är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning. 1899
års riksdag anhöll nämligen i anledning af enskild motionärs förslag och
på tillstyrkan af lagutskottet, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till skärpta och mera effektiva bestämmelser
mot familjeförsörjare, som af lättja eller liknöjdhet försummade sin försörjningsplikt.
Riksdagen framhöll därvid svårigheten och i många fall
omöjligheten att med nu gällande bestämmelser förmå försumliga familjefäder
att fylla sin ''plikt eller att å dem tillämpa gällande ansvarsbestämmelser.
Detta berodde dels på lättheten för dem att hålla sig undan, dels
på den omständliga procedur, som kräfdes för vederbörandes ställande
under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde liksom ock för hans dömande
till tvångsarbete efter anmälan af fattigvårdsstyrelsen. Tanken på en förenkling
af proceduren i nära öfverensstämmelse med den i 2 och 8 §§ af
lagen den 12 juni 1885 stadgade behandlingen af lösdrifvare förtjänade
beaktande, då ej något skäl funnes att visa större skonsamhet mot familjeförsörjare,
som af lättja eller liknöjdhet åsidosatte sin försörjningsplikt, än
mot lösdrifvare; och genom en ändring i sålunda ifrågasatt riktning skulle,
förhållandena komma att gestalta sig vida gynnsammare än förut i fråga
om husbonderättens och ansvarsbestämmelsernas effektivitet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Öfver Riksdagens berörda framställning äfvensom öfver en af 1901
års riksdag ailåten framställning i liknande syfte i fråga om fäder till
oäkta barn hafva, enligt hvad utskottet erfarit, åtskilliga myndigheters
yttranden inhämtats; och har det öfvervägande flertalet af dessa ansett
ofvanberörda nu gällande stadganden icke motsvarande sitt ändamål samt
funnit skärpta lagbestämmelser i förevarande hänseende behöfliga. Några
af dessa myndigheter hafva därvid uttryckligen uttalat, att i detta sammanhang
jämväl borde tagas i öfvervägande lämpligheten af åtgärder mot
försumlige försörjare äfven för det fall, att deras barn eller familj ej fallit
fattigvården till last, — en synpunkt, som jämväl framhållits i nu förevarande
motion.

Då sålunda Kungl. Maj:t med anledning af 1899 års Riksdags ofvanberörda
framställning, som är af helt allmän omfattning, icke lärer underlåta
att underkasta ifrågavarande ämne en allsidig pröfning, anser utskottet
icke nödigt eller lämpligt att däri nu ytterligare framställning göres; och
hemställer utskottet alltså,

2:o) att förevarande motion n:o 76 icke må af
Riksdagen bifallas.

Slutligen har utskottet att uttala sig om herr Ohlssons ofvanberörda
motion. Den åsyftar dels lagändring beträffande en särskild detalj i fattigvårdsväsendet,
den s. k. bortauktioneringen af fattighjon, dels ock, såsom
motionären uttrycker sig, den kommunala fattigvårdens ställande under
statens kontroll.

Fattigvårdsförordningens 12 § 1 mom. föreskrifver, att vid den på

fattigvårdsstyrelse ankommande behandling af frågor om beviljande af
sökt fattigvård bör iakttagas, »att barn, om hvilket fattigvårdsstyrelse
föranlåtes taga vård, varder ej allenast försedt med uppehälle och stadig
bostad, utan äfven kristligen uppfostradt och undervisa^».

I en vid 1879 års riksdag väckt motion ifrågaställdes, huruvida med
denna bestämmelses syfte vore förenligt, att fattigvårdsstyrelse, såsom i
icke få fattigvårdssamhällen vore händelsen, på auktionsmässigt sätt utackorderade
fattighjon till den minstbjudande. Motionären fann ett slikt
tillvägagående strida mot föreskriftens anda och bokstaf samt ansåg, att
allt tvifvel härom borde undanrödjas genom eu ny bestämmelse, som omfattade
såväl värnlösa barn som äldre fattighjon. Han föreslog därför
Riksdagen att för sin del besluta, att 9 § 1 mom. fattigvårdsförordningen
skulle erhålla följande ändrade lydelse: »På hvarje fattigvårdssamhälle
ankommer, med iakttagande af att fattighjon å allmän sammankomst eller

Bih. till Rikad. Prot. 1904. 7 Sami. 26 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

annorledes icke utbjudas till inackordering hos den minstbjudande, att i öfverensstämmelse
med denna förordning ordna sin fattigvård» o. s. v.

Berörda motion afstyrktes af lagutskottet bland annat af det skäl, att
en bestämmelse med den i motionen föreslagna affattning skulle vålla
hinder eller svårighet för understödstagarens utackordering samt åstadkomma
alltför betydlig ökning af den förut tryckande fattigvårdstungan.
Motionen föranledde icke heller någon Riksdagens åtgärd. Vid behandlingen
af densamma uttalades tvifvel om, att auktionsmetoden ännu tillämpades i
vårt land, och åtminstone förmodades, att blott undantagsvis så vore händelsen.
Emellertid erkändes samstämmigt det synnerligen anstötliga i att
hålla offentlig auktion för utackorderingen. Lagutskottet anförde härutinnan:
»Utskottet medgifver villigt, att då, såsom stundom lär inträffa, de fattighjon
— barn eller andra — hvilka skola utackorderas, personligen närvara
vid förrättningen, densamma får en synnerligen anstötlig form, och anser
utskottet, lika med motionären, ett dylikt förfarande innebära ett missbruk,
som både kan och bör undvikas. Likaså torde det icke kunna förnekas,
att, äfven där sistberörda missförhållande icke äger rum, det auktionsmässiga
förfarandet lätt kan erhålla eu ovärdig prägel, som väcker anstöt.»

Därefter upptogs frågan af kommittén för ordnande af fosterbarnsvården
in. in., som afgaf sitt betänkande den 27 januari 1897. Af kommittén
infordrade uppgifter från kommunerna utvisade, att, hvad barn
anginge, auktionsförfarandet då fortfarande förekomme i ej mindre än
483 eller 20 procent af landsb3Tgdens fattigvårdssamhällen och att endast
fem län vore fria därifrån. På grund häraf ansåg kommittén all tvekan
böra vara undanröjd beträffande nödvändigheten att omsider resa hinder
mot ifrågavarande missbruk. Men då enligt kommitténs mening det hufvudsakligast
vore barn, som utackorderades på offentlig auktion, samt auktionsförfarandet
äfven förnämligast i detta afseende väckt anstöt, ansåg sig
kommittén, hvars uppdrag för öfrigt endast gällde barn, böra inskränka
sitt förslag till förbud allenast mot auktioner för sistberörda ändamål.
Kommittén föreslog sålunda, att till 12 § 1 mom. i fattigvårdsförordningen
skulle fogas ett så lydande tillägg: »Vill fattigvårdsstyrelsen till enskild
person utringa barn, må ej auktion anställas för erhållande af anbud.»

Icke heller berörda förslag är ännu slutligen behandladt af Kungl.
Magt. Enligt hvad utskottet inhämtat, hafva samtlige Konungens befallningshafvande
och kammarrätten hörts öfver detsamma och därvid i allmänhet
icke haft något att erinra däremot. Vissa af nämnda myndigheter
hafva emellertid uttalat den mening, att det föreslagna stadgandet
borde afse alla fattighjon, ej blott barn.

Jämväl utskottet anser offentligt köpslagande å auktion om de beklagansvärda
fattighjonen, de må vara barn eller äldre personer, upp -

Lagutskottets Utlåtande N:o 32. 11

rörande och stridande mot de grundsatser, hvarå fattigvårdslagstiftningen
hvilar. Äfven om man, så länge ett fattigvårdssamhälle har rätt att bestrida
sin försörjningsskyldighet genom utackordering, ej skäligen kan beröfva
samhället rätten att genom upptagande af anbud bereda sig tillfälle
att billigast fullgöra sin skyldighet, bör åtminstone enligt utskottets mening
all anstötlighet vid anbudens upptagande förekommas.

Anledning till någon åtgärd från Riksdagens sida i förevarande ämne
lärer emellertid icke föreligga vid ofvanangifna förhållande, att frågan
om förbud mot s. k. bortauktionering af barn, -— vid hvars öfvervägande
lämpligheten af bestämmelser i nu förevarande hänseende jämväl i fråga
om andra fattighjon än barn utan tvifvel kommer under bedömande —,
redan är föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

Hvad därefter vidkommer herr Ohlssons förslag om den kommunala
fattigvårdens ställande under statens kontroll, vill utskottet till en böljan
anmärka, att en viss kontroll beträffande fattigvårdsväsendet redan nu
förefinnes genom den befogenhet att pa visst sätt anföra klagomal, som i
46 § 1 mom. fattigvårdsföroraningen tillerkänts den, som är missnöjd med
fattigvårdsstyrelses beslut, hvarigenom sökt fattigvård blifvit helt och hållet
ellei”till någon del vägrad. Enligt 4 mom. i sistberörda paragraf står det för
öfrigt i hvarje fall Konungens befallningshafvande, som har till ämbetsplikt
att vaka öfver fattigvårdens behöriga handhafvande, fritt att tillhålla det
fattigvårdssamhälle, som underlåter lämna fattigvård, då sådant enligt 1 §
af berörda förordning för viss person erfordras, att fullgöra sin skyldighet.

För att i ännu vidsträcktare grad än sålunda för närvarande finnes
föreskrifvet åstadkomma kontroll från statens sida beträffande fattigvårdsväsendet
torde erfordras en genomgripande förändring af hela den^gällande
fattigvårdslagstiftningen; och motionären har icke förebragt ^någon
utredning, som kan föranleda framställning om vidtagande af sådan åtgärd.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

3:o) att motionen n:o 7 icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 mars 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Det skulle antecknas, att herr Waldenström icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.