Lagutskottets Utlåtande N:o 32 (Utlåtande 1903:LU32 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

N:o 32.

Ank. till Riksd. kansli den 3 mars 1903, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Konungen i syfte, att kungörelsen angående upphörandet
af posträtter m. m. den 9 november 1836 måtte upphöra
att gälla.

Andra Kammaren har till behandling af lagutskottet hänvisat en
inom nämnda kammare af herr H. A. Segerdahl väckt motion, n:o 121,
hvari anförts följande:

»Under 1600- och 1700-talen gjorde sig i vårt land den uppfattningen
gällande, att vissa institutioners, klassers och yrkens intressen
icke kunde blifva vederbörligen tillgodosedda med mindre än
att rättegångsmål, som rörde dem, deras medlemmar eller utöfvare,
handlades vid särskilda domstolar. I följd häraf uppstod en mängd
af så kallade fora privilegiata, som i vissa slags mål ägde samma
behörighet som de allmänna domstolarne. Så småningom märkte man
dock, att denna anordning äfven hade sina nackdelar, och till sist
blefvo olägenheterna af denna mångfald af sidoordnade domstolar så
skarpt framträdande, att Rikets ständer vid riksdagarne 1828—30 och
1834—35 afläto skrivelser till Kungl. Maj:t med anhållan, att, för
vinnande af enhet i lagskipningens former, en del af dessa särskilda
domstolar måtte afskaffas.

Bland de domstolar, om hvilkas upphörande ständerna sålunda
gjorde framställning, voro posträtterna samt blandade post- och rådBih.
till Likså. Prat. 1903. 7 Sami. 26 Höft. (N:o 32). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

stufvurätterna, hvilka domstolars uppgift var att till afgörande upptaga
mål, som rörde missbruk af fribrefsrätt, äfvensom tjänstefel af vissa
personer, som hade befattning med posten. Med bifall till hvad
ständerna i denna del begärt förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse
den 9 november 1836, att posträtterna samt blandade postoch
rådstufvurätterna skulle upphöra och deras göromål öfverflyttas
på allmänna domstolarne; dock skulle, på sätt öfverpostdirektören föreslagit,
därefter iakttagas följande stadganden:

l:o) att postförvaltare skulle uti alla mål angående åtal för tjänstefel
lyda under rådstufvurätten i den stad, där postkontoret funnes, men
under rådstufvurätten i länets residensstad, om kontoret vore på landet
beläget;

2:o) att till den domstol, hvarunder postförvaltare sålunda lydde,
skulle ock höra frågor om förefallande missbruk af fribrefsrättighet vid
det af honom förvaltade postkontoret;

3:o) att mål rörande förbrytelse och försummelse i tjänsten af
postiljon och postförare skulle rannsakas och dömas vid rådstufvurätten
i residensstaden för det län, där förbrytelsen eller försummelsen timat;

4:o) att likväl postmål, som fordrade handläggning vid domstol
i Stockholm, skulle behandlas af stadens kämnersrätt;

5:o) att frågor om fel och försummelse i tjänsteutöfning af öfverpostdirektören
och de till hans ämbetsverk, kansli- samt kammar- och
revisionskontor, hörande tjänstemän skulle af Svea hofrätt omedelbarligen
upptagas och pröfvas; samt

6:o) att härigenom icke gjordes någon ändring uti hvad som
blifvit stadgadt dels genom kungl. förordningen den 5 mars 1755
därom, att mål angående våld å den, som förde posten, och stöld af
postväska eller utur den, skulle tillhöra ordinarie domstolen i den ort,
där gärningen blifvit begången, dels ock uti den af Kungl. Maj:t den
15 oktober 1831 utfärdade instruktion för kammarrätten, rörande denna
rätt tillhörande pröfning af balansmål och felaktigheter vid kontrollen
af uppbörd af postmedel.

Af dessa stadganden torde mom. 2:o) icke vidare vara gällande
efter utfärdandet af kungl. förordningen den 5 december 1873, hvarigenom
fribrefsrätten upphörde och ersattes med rätten att i tjänsteärenden
begagna tjänstefrimärken. Skulle missbruk af denna sista
rätt förekomma, så att enskilda meddelanden sändas såsom tjänstebref
med tjänstefrimärke, så rörer detta icke postverket, hvilket i allt fall
af statsverket har sin ersättning för brefvets befordran, utan det blir
då endast fråga om ett tjänstefel af afsändaren, hvilket skall åtalas

Lagutskottets Utlåtande N:o 32-

i samma ordning som andra sådana. Mom. 4:o) äger icke heller numera
giltighet, och i stället för mom. 5:o) gälla §§ 44 och 68 i instruktionen
den 4 juni 1886 för generalpoststyrelsen. Då kammarrättens
befattning med balansmål med mera är bestämd genom instruktionen
för detta ämbetsverk af den 14 november 1879, är senare
delen af mom. 6:o) jämväl numera utan betydelse. Hvad som återstår
i gällande kraft af 1836 års kungörelse af beskaffenhet att utgöra
undantag från den allmänna regeln, att brottmål skola upptagas vid
domstolen i den ort, där gärningen är gjord, torde sålunda blott
vara stadgandet i mom. l:o) att postförvaltare skall, om kontoret är
beläget på landet, i alla mål angående åtal för tjänstefel lyda under
rådstufvurätten i länets residensstad, samt stadgandet i mom. 3:o) att
mål rörande förbrytelse och försummelse i tjänsten af postiljon och
postförare skola raflsakas och afdömas vid rådstufvurätten i residensstaden
för det län, där förbrytelsen eller försummelsen timat. Hänvisning
i förra delen af mom. 6:o) till kungl. förordningen den 5 mars
1755 synes numera icke innebära annat, än att postförare, om lian
själf gör våld å posten, skall dömas af domstolen i orten, där gärningen
är gjord.

Skälen, som föranledt de i 1836 års kungörelse gjorda, ännu
kvarstående undantagen från den allmänna rättegångsordningen, har
det ej lyckats mig att få reda på, men antagligt är, att de utgått
från postverkets dåvarande organisation. I hvarje län fanns nämligen
en postinspektor, hvilken befattning innehades af postmästaren i länets
residensstad. Postinspektoren tillkom en viss tillsyn öfver postväsendet
inom länet, och för att lian lättare skulle kunna följa allt, som rörde
hans befattning, drogos mål om tjänstefel af postpersonalen till residensstadens
domstol. Hvad postiljoner och postförare angår, kan
möjligen härtill äfven hafva medverkat det skäl, att man ville hafva
domstolen bestämd i fall, då derå brottsliga handlingar begåtts under
resa, och slippa så noga efterforska, inom hvilken rätts domvärjo
en hvar af dem skett, hvilket understundom kunde vara svårt att
afgöra.

Redan året efter berörda kungörelses utfärdande yppade sig tvifvel
om, huru vidsträckt den skulle tillämpas. Man stannade i ovisshet vid
tolkningen af ordet postförare, hvaraf Kungl. Magt föranleddes att den
25 augusti 1837 utfärda en förklaring om hvad med postförare skulle
förstås. Den utveckling och omorganisation, postverket efter den tiden
genomgått, hvarigenom gamla befattningar upphört och nya inrättats,
har medfört ny osäkerhet rörande tillämpligheten af 1836 års kungörelse,

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

hvilket vid flera tillfällen visat sig i praxis. Sålunda hafva vid olika tillfällen
måst lösas frågor, om poststationsföreståndare, extra postbiträden,
land t brefbärare med flera äro att hänföra under kungörelsens stadganden,
och dessa frågor hafva icke alltid lösts på samma sätt. Helt nyligen förekom,
att eu person, som enligt kontrakt med postverket kört posten mellan
tvenne postanstalter under bevakning af en postvaktbetjänt, häktades
såsom misstänkt att hafva under resor sönderskurit postsäckar och därur
tillägnat sig värdeförsändelser. Länsstyrelsen öfverlämnade honom till
rådstufvurätten i residensstaden för rannsakning, men rådstufvurätt en
afvisade målet, såsom ej anhänggigjordt vid rätt forum. Eu ledamot
var dock skiljaktig och ansåg målet böra af rådstufvurätten upptagas.
Hofrätten, dit frågan om forum fullföljdes, gillade rådstufvurättens beslut.

Det ovissa uti, hvilka personer 1836 års kungörelse numera omfattar,
borde leda till, att, liksom det skedde 1837,''''eu förklaring i detta
afseende utfärdades, ifall nämligen dessa särskilda bestämmelser om
forum skulle anses böra fortfarande gälla. Men detta undantag från
den vanliga rättegångsordningen synes ej vara behöfligt, och egendomligt
förefaller, att det någonsin kunde komma till stånd på en tid, då
sträfvandet eljest gick ut på att åstadkomma enhet i rättsskipningen.
Ty bestämda och betydliga olägenheter äro därmed förenade, först och
främst därigenom att den utredning af ett mål, som kan behöfva fortgå
under rannsakningen vid residensstadens rådstufvurätt, försvåras genom
åklagarens brist på kännedom om personer och lokala förhållanden å
den kanske långt därifrån liggande ort, där brottet blifvit begånget,
samt däraf föranledd nödvändighet för åklagaren att söka genom mellanhänder
förskaffa sig de upplysningar han behöfver, hvilket dessutom
alltid medför tidsutdräkt. Vidare kan statsverket blifva betungadt med
afsevärdt större ersättningskostnader, om personer, som skola i målet
höras, måste resa till residensstaden i stället för till domstolen i orten.
1 det ofvan omnämnda målet rörande den häktade postköraren lärer
det hafva varit fråga om, att ett tjugutal personer skulle behöft resa
från sin hemort till den mer än 17 mil därifrån belägna residensstaden
för att höras såsom vittnen, om målet kommit att där slutligt behandlas.

De nu omnämnda olägenheterna äro sådana, att de kunnat tagas
i betraktande vid tillkomsten af 1836 års kungörelse, men dessutom
förekomma numera andra olägenheter, som vid den tiden icke kunde
förutses. Om till exempel vid eu järnvägsstation å landet stationsinspektoren
tillika är poststationsföreståndare och han tillgriper medel
både från järnvägen och posten, skall han, om än tillgreppen skett
samtidigt och under samma omständigheter, rannsakas och dömas för

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

tillgreppet från järnvägen vid domstolen i orten, men för tillgreppet
från posten vid rådstnfvurätten i länets residensstad. Rannsakningstiden
måste härigenom icke obetydligt förlängas, och om den tilltalade hålles
häktad, uppstå för statsverket ökade kostnader.

Gent emot de framhållna olägenheter, som 1836 års kungörelse
förer med sig, torde icke kunna sättas annan fördel än den, som
ofvan berörts, att förbrytelser, begångna under resa genom flera jurisdiktioner
inom ett län, alla få upptagas vid en viss domstol, hvarigenom
svårighet, som eljest skulle kunna uppkomma, att utleta rätt domstol
undvikes och målets behandling förenklas. De fall, då denna fördel
skulle vinnas, blefve dock jämförelsevis få, och fördelen synes i öfrigt,
särskildt efter den ändring, som genom lagen den 14 juni 1901 gjordes
i 10 kap. rättegångsbalken, icke så afsevärd, att den bör hindra upphäfvandet
af ännu gällande stadganden i 1836 års kungörelse, om
eljest goda skäl därför förefinnas, hvilket jag vågar tro mig hafva i det
föregående visat.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag hemställa, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes förordna, att kungl. kungörelsen den 9 november 1836 angående
posträtternas upphörande skall i hvad den ännu kan äga laga kraft
upphöra att gälla».

Den allmänna regeln om laga domstol i brottmål innehålles i 10
kap. 21 § rättegångsbalken, hvilket lagrum stadgar: »Brott och missgärningsmål,
svårare och mindre, rannsakes och dömes, där gärningen
gjord är, ehvad rätt han eljest liörer till, som brutit». Från berörda
regel finnas dock åtskilliga undantag. Sålunda har enligt särskilda författningar
rådstufvurätt att, oafsedt om den är forum delicti — den
domstol, inom hvars domvärjo brottet blifvit begånget — upptaga vissa
brottmål, såsom rörande förbrytelser mot tryckfrihetsförordningen och
tullstadgan samt brottmål, hvilka böra bedömas efter sjölagen. Hit höra
jämväl enligt kungörelsen angående upphörandet af posträtter m. m.
den 9 november 1836 mål angående åtal mot postförvaltare för tjänstefel,
hvilka mål lyda under rådstnfvurätten i den stad, där postkontoret
finnes, men under rådstufvurätten i länets residensstad, om kontoret
är beläget å landet, samt mål rörande förbrytelse och försummelse i
tjänsten af postiljon och postförare, hvilka skola rannsakas och dömas

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

vid rådstufvurätten i residensstaden för det län, där förbrytelsen eller
försummelsen tima!. I förevarande motion ifrågasättes nu upphäfvande
af sistnämnda stadganden, Indika innehållas i 1 och B mom. af 1836
års kungörelse och, såsom motionären anfört, torde utgöra de delar af
densamma, som ännu hafva gällande kraft.

Rörande anledningarna till de särskilda bestämmelser om forum,
som intogos i 1836 års kungörelse, får utskottet hänvisa till öfverpostdirektörsämbetets
skrifvelse till Kungl. Maj:t den 28 mars 1833, hvilken,
jämte några andra saken belysande handlingar, finnes återgifven såsom
bilaga till detta utlåtande.

Utskottet är ense med motionären därom, att likställande med afseende
å forum af ifrågavarande mål med brottmål i allmänhet såsom
regel är lämpligt och önskvärdt. Någon särskild beskaffenhet hos förevarande
slag af brottmål lärer icke betinga deras handläggning af rådstufvurätt
allenast, såsom fallet är med åtskilliga af ofvan angifna mål,
hvarom liknande stadganden finnas. Ej heller torde väl af postverkets
nuvarande organisation eller något dess särskilda intresse kunna härledas
någon fordran på en särställning för ifrågavarande mål med afseende
å forum. Tillräcklig anledning torde vid sådant förhållande
icke förefinnas att bibehålla de i motionen omförmälda undantagen från
regeln, att brottmål skola upptagas af den rätt, inom hvars domvärjo
förbrytelsen begåtts, såsom den domstol, vid hvilken i allmänhet utredning
och bevisning om en förbrytelse lättast kunna åstadkommas.

Enligt utskottets uppfattning får emellertid icke förbises, att det
med afseende å ifrågavarande mål stundom kan inträffa, ej blott att
det är tvifvelaktigt, hvar brottet blifvit begånget, och sålunda hvilken
af flera domstolar är den verkligen behöriga, utan äfven att en förbrytelse
kan vara af den fortlöpande beskaffenhet, att den delvis begåtts
inom en och delvis inom en annan domstols domvärjo. Motionären
framhåller äfven såsom en fördel, att, om förbrytelser af förevarande
slag begås under resa genom flera jurisdiktioner inom ett län, desamma
på grund af 1836 års kungörelse alla få upptagas vid en domstol.
Visserligen torde beträffande de flesta slag af brott kunna inträffa dylika
fall, då man ej bestämdt kan påvisa en viss domstol såsom ensam
eller otvetydigt behörig efter regeln om forum delicti. Men svårigheten
att utröna berörda forum är otvifvelaktigt af särskild betydelse
med afseende å brott af posttjänstemän eller betjänte, hvilka åtfölja
ångbåtar eller bantåg, som på jämförelsevis kort tid genomfara flera
jurisdiktionsområden. Vid sådant förhållande kan det enligt utskottets
mening förtjäna att tagas i öfvervägande, huruvida det dock
icke, äfven om såsom regel stadgas, att grundsatsen om forum delicti

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

tillämpas, må vara lämpligt, att för tjänsteförseelser, som under resa
begåtts, finnes särskild bestämmelse om forum, hvilken bestämmelse i
så fall, med hänsyn till nutidens snabba kommunikationer, torde böra
afse äfven det förhållandet, att resa, under hvilken förseelserna vore
begångna, sträckte sig genom mera än ett län. Därest dylik bestämmelse
anses behöflig, skulle med upphäfvandet af de ännu gällande
stadgandena i 1836 års författning böra förenas en lagstiftningsåtgärd
i syfte, att forum i ofvan antydda fall må uttryckligen bestämmas.

Motionären anför visserligen, att efter de genom lagen den 14 juni
1901 gjorda ändringarna i rättegångsbalken en bestämmelse om visst
forum för nu afsedda fall icke är i samma män behöflig som förut. I
10 kap. 30 § nämnda balk stadgas nämligen numera, att om mål, i hvilket
är fråga om ansvar eller annan påföljd för brott, blifvit pröfvadt af
underrätt, fråga om dess behörighet i allmänhet ej må upptagas i högre
rätt, där ej frågan af part i laga ordning dragits under den högre rättens
pröfning. Domstols plikt att i brottmål ex officio pröfva, om den
är rätt forum, kvarstår emellertid, och om ovisshet råder härutinnan,
kunna svårigheter fortfarande uppstå.

På grund häraf får utskottet, då en lagstiftningsåtgärd beträffande
forum af ena eller andra innebörden synes utskottet vara af den beskaffenhet,
att för densammas åstadkommande erfordras beslut af Konung
och Riksdag gemensamt, hemställa,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kungl. Maj: t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag ej mindre till lagbestämmelse, hvarigenom
kungörelsen angående upphörandet af posträtter m. in.
den 9 november 1836 må, till den del den ännu äger
gällande kraft, förklaras uppliäfd, än äfven till sådana
särskilda stadganden, som må anses erforderliga för
bestämmande af forum i de mål rörande förbrytelser i
tjänsten af hos postverket anställda personer, med
afseende å hvilka den allmänna regeln om domstols
behörighet i brottmål medför särskilda svårigheter i
tillämpningen.

Stockholm den 3 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Bil.

Afskrift.

Till Kongl. Maj:t underdånigst
angående

Rikets Ständers underdåniga Förslag att bland andra särskilda Domstolar
PostRätterne måtte afskaffa.

Sedan Rikets sist församlade Ständer uti Skrifvelse af den 11
martii 1830 hos E. K. M:t i underdånighet föreslagit, att bland andra
särskilda Domstolar, äfven så wäl enkla, som blandade PostRätter må
afskaffas och deras Domsrätt öfverfljttas till wederbörande allmän under
Domstol har E. K. M:t genom Remiss af den 3 Juni 1831 häröfver i
Nåder behagat infordra 0. P. D. Embetets underdåniga utlåtande.

Då, enligt förut erhållen Nådig befallning det åligger O. P. D.
Embetet, att till E. K. M:t inkomma med underdåniga Förslag ej mindre
till nya Instructioner för PostStyrelsen och de densamma underlydande
Tjenstemän, än till ett Reglemente för Postförare och i sammanhang
härmed ett förslag till ny PostOrdning, innehållande allmänna stadganden
till efterrättelse, så wäl för Postverkets Embets och Tjenstemän
som allmänheten, torde böra utarbetas och E. Iv. M:ts Nådiga pröfning
underställas, häldst de spridda författningar, som under en lång följd
af år i afseende på Post Inrättningens begagnande och beskyddande,
utkommit, dels äro ofullständiga, dels ock i åtskilliga delar icke swarande
emot den närwarande tidens kraf, och förändrade förhållanden, hade
0. P. D. Embetet ansett det anbefalldta utlåtandet i förstnämnde ämne
böra fördröjas, intill dess ofvanberörda Förslag hunnit blifva uppgjorde,
hvarigenom alla Postwäsendet rörande frågor, som sins emellan äga
något samband, hade kunnat med nödig öfversikt af det hela på eu
gång och systematiskt blifva behandlade; men, enär E. K. M:t, wid
den snart instundande Riksdagen torde wilja gifva Rikets Ständer tillkänna
Sitt Nådiga beslut i anledning af de sist församlade Ständernes
hemställan om åtskilliga särskilda Domstolars indragning, har O. P. D.
Embetet trott sig nu icke längre kunna upskjuta med dess yttrande
öfver den wäckta frågan om PostRätternes uphörande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

De enkla PostRätterne, utaf livilka hvar och en utgöres af wederbörande
Postlnspector eller PostFörwaltare samt 2:ne Ledamöter af
Magistraten i den stad der Rätten blifvit nedsatt, jemte Stads Notarien,
uptaga och behandla nu mera frågor om Postilloners och Postförares
försummelser vid Posternes forslande och wård samt felaktigheter i
afseende på Postpassens emottagande, besvarande och aflemnande, Postförares
uraktlåtenhet att afhemta, befordra och å behörigt ställe aflefverera
dem tillställde Löswäskor och lösbref, öfrige tjenstefel af
Postilloner samt missbruk af Fribrefs rättighet.

Blandade Post och Rådstufvu Rätter, med Borgmästaren i Staden
såsom Ordförande och 3:ne Rådmän samt en Tjensteman wid Postverket
såsom ledamöter, uptaga och pröfva klagomål af Correspondenter öfver
PostFörwaltares förfarande i tjensteutöfningen, tsvister dem emellan
rörande utlemnande! af Rekommenderade bref, angifvelser om Posters
nedläggande af Postförare, som dem bordt fortskaffa, samt emot Post
Förvaltare i öfrigt anställde åtal för tjenstefel.

Fn blandad Post och RådstufvuRätt biträdes vanligen af en
Actor. som uppå anmodan af 0. P. D. Embetet förordnas af E. K. M:ts
Befallningshafvande särskildt för hvarje tillfälle.

I Stockholm har från äldre tider en ständig PostRätt varit forordnad,
motsvarande så väl enkel som blandad Post och RådstufvuRätt.

Den bestod fordom af OfverPostDirecteuren, Postkamererare^
Postmästaren i Stockholm och Bokhållaren vid Postverket eller Controlleuren
vid Stockholms PostContor och upptog då äfven frågor om
tjenstefel begångna af PostFörwaltare i Riket.

Sedermera utgjordes denna ständiga PostRätt af Postmästaren i
Stockholm, Postlnspectoren i Stockholms Län, PostRevisorn och de bägge
Controlleurerne wid General Post Contoret, men till följd af E. K. M:ts
Nådiga bref den 22 November 1817 skall numera Stockholms Stads
Kämnärs Rätt, under namn af PostRätt, upptaga och pröfva här förefallande
till sådan Rätt hörande mål, wid hvilka tillfällen Rätten skall
vara förstärkt med en Ledamot, som af Postverkets härvarande tjenstemän
är utsedd.

Från PostRätternas Domsrätt äro specielt undantaga mål rörande
Poströfveri, ehvad detsamma blifvit begånget af den som Posten fört
eller af annan person, såsom ock då någon med hugg och slag eller
eljest wåldsammeligen öfverfallit Postiljon eller Postförare. — Dessa
brottmål böra, enligt E. K. M:ts Nådiga Förordning af den 5 Martii
1755 ransakas och afdömas af Ordinarie Domaren i den ort der gjerningen
gjord är. Har den skett å landet och infaller Lagtima Ting ej
kort derefter bör Urtima Ting derom anställas.

Bill. till Likså. Prof. 1903. 7 Sami. 26 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

^Vidare och till följd af E. K. M:ts för Dess och Rikets KammarRätt
under den 15 Oktober 1831 utfärdade Nådiga instruction skola
numera alla mål rörande af PostFörwaltare iråkade balancer eller angifvelser
om tillgrepp och förskingring af under händer häfda Postmedel,
hvilka mål på sätt 11 § i samma Nådiga Instruction stadgar
blifva hos KammarRätten anhängigegjorda, äfvensom felaktigheter begågna
af de personer, som inseende och controll öfver Post upbörden
åligga, enär dessa tjenstefel med upbörden eller Controllen gemenskap
äga, af KammarRätten uptagas och pröfvas.

Genom öfverflyttning till vederbörande allmän Under Domstol af
mål som nu tillhöra PostRätternes handläggning skulle väl misstag om
behörigt forum för dylika måls intagande och deraf följande olägenheter
äfvensom åtskilliga kostnader för Parterne kunna undvikas, men
det torde dock böra närmare undersökas, huruvida, genom förslagets
antagande i dess helhet, målen kunna å alla orter så skyndsamt som
vederbör blifva i första instan tien af gjorde, hvilket hittills kunnat ske,
enär PostRätterne äro ett slags urtima Rätter och således när som häldst
kunna träda i verksamhet.

Med HäradsRätternes nuvarande arbetsordning anser Ö. P. D.
Embetet en sådan skyndsamhet i allmänhet ej vara förenlig, häldst
Urtima Ting, utan för wigtigare mål, icke lämpligen kunna anställas.

Om ordentlighet i Posternes gång skall kunna vidmakthållas
torde det vara nödvändigt, att försummelser af Postilloner och Postförare
i afseende på Posternes befordrande inom behörig tid snart blifva
beifrade, men undersökningar derom vid TingsRätten samt ofta vid
flera sådane i ett och samma mål skulle fördröja målens afgörande
och derigenom verka menligt å Posternes gång.

En annan omständighet bör härvid äfven tagas i betraktande.
Det åligger väl hvarje Postmästare att hos Postlnspectoren i Länet
anmäla försummelser vid Posternes fortskaffande, men egentliga tillsynen
öfver Posternes gång inom Länet tillkommer den sednare. Han
är ock med afseende derå jemväl bättre lönt, än den förre, och bör,
enligt Ö. P. D. Embetets tanka, om än PostRätterne afskaffas, fortfara
att såsom hittills vara åklagare i mål rörande oordentligheter vid
Postföringen, men utan hinder i sina öfrige göromål kan han ej utom
sin Station bestrida denna åklagare befattning.

Då E. K. M:ts Befallningshafvande i Länen fälla till ansvar
dem som icke behörigen utgöra åliggande Kungs, Krono, Gästgifveri,
Håll och Reservskjuts, torde ock lämpligast försummelser i afseende
på Posternes fortskaffning kunna af bemälde Embetsmän ransakas och

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

pröfvas efter anställdt åtal derå af wederfarande Postlnspector, som
wid LäneResidenset har sin Station och tillstyrker ö. P. D. Embetet altså
i underdånighet, att mål angående Postförares uraktlåtenhet att i behörig
tid tillhandahålla Postskjutsen, deras eller Po stillon erna s försummelser
att Posten inom föreskrifven tid framföra samt fel begångna
af dem i afseende på PostPassens emottagande af hvarandra, besvarande
och aflemnande måtte af E. K. M:ts Befallningshafvande få uptagas
och pröfvas, dock att i händelse, såsom ofta nu inträffar, den felaktige
eller försumlige frivilligt och utan inställelse hos den profvande
autoriteten will erlägga de böter och ersättnings medel, som författningarne
i dylika fall bestämma, det må svara Postlnspectoren tillåtet,
att sedan den anmärkte och erkände försummelsen blifvit hos Ö. P. D.
Embetet anmäld, med dess bifall böterne och ersättningsmedlen emottaga,
emot svanlig redosvisningsskyldighet.

Skulle åter E. K. M:t icke finna skäl att härtill i Nåder samtycka,
hemställer 0. P. D. Embetet att slika mål måtte få ransakas och
pröfvas af RådstufvuRätterne i de Städer der LäneResidensen äro.

Till sistnämnde Rätter anser Ö. P. D. Embetet svidare böra öfverflyttas
frågor om åtal emot Postförare rörande Lössväskors och Lösbrefs
emottagande, befordrande och aflemnande, Postens svärd under resorne
och dess framförande af den som wederbör, samt Postilloners tilltalande
för andra tjenstefel än dem som nyss äro omnämnde.

En ordning för beifrandet af fel i tjensten, begångne af Postilloner,
bär nu sväl i underdånighet blifvit föreslagen, men då desse personer,
såsom Betjente wid Postwerket, äro försedde med Constitutorialer å
tjensten och af ö. P. D. Embetet således kunna derifrån skiljas, antingen
för altid eller för någon tid, torde O. P. D. Embetet, enär för
bewisningen af de emot dem angifne tjenstefel någon undersökning
genom annan autoritet eller af Domstol icke pröfvas nödig, få denna
rätt framgent begagna, samt äfven i slika fall låta utan omgång hos
Postillonerne uttaga de böter, hsvartill de enligt författningarne hafva
gjort sig förfallne.

Ett lika förfarande torde lämpligen böra äga rum i afseende på
de tjenstefel, som af Waktmästare vid PostStyrelsen och Stockholms
PostContor samt Brefdragare wid sistnämnde Contor blifva begångna.

PostFörwaltare wid de PostContor, som i Släder äro belägne,
anser Ö. P. D. E mbetet böra för tjenstefel, som icke angå balance
eller förskingring af Upbörden, tilltalas vid Rådstufvu Rätterne i samma
städer eller den allmänna Domstol, hvilken derstädes i RådstufvuRätts
ställe är inrättad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Hvad åter angår de PostFörwaltare, som hafva sin Station å landet,
så aldenstnnd frågor om emot dem angifne tjenstefel mången gång
äro af den beskaffenhet att de fordra skyndsam handläggning, emedan
det först genom ransakningen kan blifva uplyst huruwida Kronans
eller enskildes rätt fordra, att ö. P. D. Embetet genast tills widare
skiljer den tilltalade från utöfningen af sin tjenst, är Ö. P. D. Embetet
af den tanka, att HäradsRätt under närvarande förhållanden icke är
ett lämpligt forum för dessa frågors uptagande.

Till RådstufvuRätten i närmaste Stad kunde wäl dessa mål förwisas,
men härwid förekommer dock den omständigheten, att af de å
landet svarande Post Contor ett och annat är och framdeles kan blifva
beläget lika lång wäg från 2:ne Städer, samt att det således blifver
nödigt, att speciel i dylika fall bestämma wid hvilken Städs RådstufvuRätt
målen böra uptagas. Dessutom kan afståndet wara kori ast från
en Stad i annat Län, än det, hvarinnom PostContoret är beläget; derigenom
omgång i afseende på parters och wittnens instämmande skulle
förorsakas.

I anseende härtill öfverlemnar Ö. P. D. Embetet nu till E. K. M:ts
Nådiga bepröfvande, om icke RådstufvuRätterne i LäneResidense Städerne
må bestämmas såsom behörige Domstolar i första instantien för
ifrågawarande mål.

Wid samma Rätt der PostFörwaltaren i allmänhet skulle tilltalas
för tjenstefel borde frågor om de wid det PostContor han förwaltar,
af Correspondenter begångne missbruk af Fribrefsrättighet jemväl uptagas
och pröfvas.

Ehuru KämnersRätterne i de städer der sådane finnas ransaka
och pröfva Brottmål, har Ö. P. D. Embetet nu bär ofvan likväl i underdånighet
föreslagit att RådstufvuRätterne i allmänhet skulle blifva
behörige Domstolar för uptagande af de Brottmål som af PoslRätterne
hittills blifvit behandlade, och skälet härtill har warit, att Ö. P. D.
Embetet ansett RådstufvuRätterne med afseende på deras organisation
dertill lämpligare än Kämners Rätterne, hvilket skäl jemväl synes hafva
legat till grund för E. K. M:ts Nådiga beslut af den 30 April 1831
hvarigenom de mål som förut tillhört Sj öT u Ils R ätter ne blifvit till
RådstufvuRätterne öfverlemnade.

Huruvida för öfrigt i Stockholm, der PostRättsmål icke sällan
förekomma, en särskild afdelning af RådstufvuRätten härstädes må
med samma mål få befattning och något arfvode Ledamöterne samt
de dervid biträdande personer må bestås, torde äfven vid detta tillfälle
komma i Nådigt öfvervägande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32. 13

I PostRätten åtnjutas för närvarande följande årliga arfvoden

nemligen Ordföranden................................................................................ 200.

2:ne Ledamöter hvardera 150 B:o ............................................ 300.

1 Notarie ........................................................................................................ 150.

1 Actor ..................................................................................... 150.

S:a B:o 800.

Slutligen och med anledning af hvad E. K. M:t under den 30
April 1831 i Nåder förordnat, rörande Forum för uptagande af anklagelser
för tjenstefel, begångna af GeneralTullstvrelsens tjensteman
i Cansliet, samt Kammar och RevisionsContoren, får ö. P. D. Embetet
i underdånighet föreslå att tjenstemännen i dess Cansli samt Kammar
och RevisionsContor måtte, i frågor om tjenstefel, som af KammarRätten
icke böra pröfvas, höra under E. K. M:ts och Rikets Svea Hofrätts
jurisdiction, och då en Ombudsman wid Postwerket i allt fall behöfves,
derom Ö. P. D. Embetet ämnar att hos E. K. M:t särskildt
göra underdånig hemställan, torde denne tjensteman lämpligen kunna
updragas att i dylika mål vara Actor; lärande E. K. M:t i sammanhang
med pröfningen af denna fråga i Nåder täckas bestämma det
forum wid hvilket åtal emot Öfver Post Directeuren i afseende på utöfningen
af det honom i Nåder anförtrodda Embete anställas bör.

Den Nådiga Remissen återställes härhos i underdånighet och
ö. P. D. Embeter framhärdar etc.

LAGERHEIM.

Grundelstierna.

Stockholm den 28 Martii 1833.

Vidimeras ex officio
Th. Westman.

Ombudsman hos K. Generalpoststyrelsen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

Afskrift.

Circulaire till PostFörvaltarne i Riket.

Uti N:o 34 af Svensk författnings-Samling är införd följande

Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse

angående upphörandet af Post Rätter ---Gifven Stockholms Slott den 9 November 1836.

Hvad Kongl. Maj:t sålunda i Nåder stadgadt, har Kungl. Öfver
Post Directeurs Embetet velat Herr PostFörvaltaren till kännedom och
efterrättelse meddela, hvarjemte Kongl. Öfver Post Directeurs Embetet,
i sammanhang härmed, funnit godt förordna:

l:o. Att utförandet af åtal i de mål, som omförmälas uti 3:dje
punkten af ofvanstående Nådiga Kungörelse, skall fortfarande åligga
Postlnspectoren i hvarje District, ehvad förbrytelsen eller försummelsen
af honom sjelf upptäckes, eller af annan PostFörvaltare hos honom
anmäles, eller åtalet af Kongl. öfver Post Directeurs Embetet anbefalles.

2:o. Att om Postillon eller Postförare, som gjort sig förfallen till
böter för försummelse vid Postens förande, eller enligt Kongl. Öfver
Post Directeurs Embetets Kungörelse af den 8 November 1830, rörande
ansvar för felaktighet vid Postpassets vård, dess affordrande eller aflemnande,
frivilligt, utan Rättegång, vill erlägga de stadgade böterna,
Post Inspectoren i Districtet skall vara pligtig att förhållandet hos
Kongl. Öfver Post Directeurs Embetet anmäla och dess tillstånd till
böternes emottagande afvakta;

3:o. Att utförandet af åtal å missbruk af Fribrefsrättighet, begånget
vid PostContor i Stad, skall tillhöra PostFörvaltaren å stället,
ehvad han sjelf är angifvare i målet eller icke, samt då sådant missbruk
förefallit vid PostContor å landet, Postförvaltaren i Läne-Residence
Staden. I Stockholm skall denna befattning dock åligga den för
månaden vakthafvande Controlleuren; och

4:o. Att berättelse om hvad i slika mål blifvit tillgjordt med
uppgift å de böter, som i målen blifvit ådömde och hvad deraf till

Lagutskottets Utlåtande N:o 32. 15

PostCassan influtit, skall af vederbörande Postlnspector, PostFörvaltare
eller Controlleur, innan hvarje års utgång, för det då tilländagående
året, till Kong! Öfver Post Directeurs Embetet insändas, vid
vite af 6 R:dr 32 sk. Banco för försummelse härutinnan. Stockholm
den 30 December 1836.

Efter Nådigaste Förordnande
B. W. FOCK.

A. W. Grundelstierna.

På grund af Kongl. Maj:ts under den 21 sistlidne October till
Kungl. Ofwer Post Directeurs Embetet aflåtne Nådiga skrifvelse har
Kong]. Öfwer Post Directeurs Embetet, med ändring af hvad Dess
Circulaire-Brcf af den 24 December 1763 och 6 November 1801, uti
ifrågavarande afseende innehålla, welat stadga och förordna:

Att den Postillon eller Postförare, som förstör eller borttappar
sitt medhafda Postpass, skall bota Tre Riksdaler Sexton skillingar Banco,
och den åter, som förgäter Postpasset antingen från sig, wid slutad resa,
till behörig person aflemna, eller honom, som Posten framfört, affordra,
En Riksdaler Trettiotwå skillingar samma mynt; kommande detta stadgande
likwäl icke att tjena till efterrättelse förr än från och med nästkommande
års början och det i ofwannämnde Circulaire-Bref bestämda
ansvar att tillämpas å de förbrytelser, som innan nämnda tid af Postilloner
eller Postförare blifwit eller blifwa uti omförmäldte afseenden begångna.
Stockholm den 8 november 1830.

M. STACKELBERG.

L. S.

A. W. Grundelstierna.

Vidimeras ex officio
Th. Westman.

Ombudsman hos K. Generalpoststyrelsen.