Lagutskottets Utlåtande N:o 32

Utlåtande 1902:LU32

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

1

N:0 32.

Ank. till Riksd, kansli den 18 mars 1902, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om ändring af 1 § i förordningen
om jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof den 14 april 1866.

Till förberedande behandling af lagutskottet liar Andra Kammaren
hänvisat en af herr Lyckholm i nämnda kammare väckt motion, n:o 79,
af följande lydelse:

»I 1 § af kongl. förordningen angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof den 14 april 1866 föreskrifves, att, der
Konungen pröfvar nödigt, att jord eller lägenhet, som tillhör enskild
man, menighet eller inrättning, skall begagnas till torg eller gata i stad,
egaren skall vara pligtig att emot ersättning afstå hvad för ändamålet
fordras. Det torde emellertid, med den utveckling, befolkningsför hållandena

inom landet under de senare årtiondena tagit, numera icke
sällan förekomma, att behof af expropriation af mark till torg eller
gata yppar sig inom köpingar, municipalsamhällen, stations- eller fabrikssamhällen
eller andra kommuner, hvilka icke ega stadsrättigheter, men
med afseende å sättet för deras bebyggande samt befolkningens mängd
och täthet äro fullt jemförliga med städer. Då de ifrågavarande kommunerna
rättvisligen synas böra vid verkställande af nödiga gaturegleringar
och anordnande af torgplatser ega samma rätt som städerna att,
der godvilligt aftal ej kan träffas, genom expropriation förvärfva den
för ändamålet erforderliga mark, har jag ansett mig böra hos Riksdagen
föreslå en ändring i berörda syfte af ofvannämnda paragraf. Möjligen
skulle den ifrågavarande rättigheten lämpligen kunna begränsas till de
samhällen, för hvilka byggnadsstadgan för rikets städer är eller framBih.
till Likså. Brok 1902. 7 Samt, 27 Käft. (N:o 32).

2

Lagutskottets Utlåtande N;o 32.

deles blifver gällande, men i fråga härom likasom beträffande paragrafens
ändrade formulering i öfrig! dristar jag mig icke framställa något
bestämdt förslag.

På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen
måtte för sin del besluta sådan förändring i 1 § af kongl. förordningen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof
den 14 april 1866, att den rätt att genom expropriation förvärfva nödig
mark för utläggande af torg eller gata, som enligt nämnda paragraf
tillkommer stad, måtte tillerkännas äfven köpingar, municipalsamhällen,
stations-'' och fabrikssamhällen samt andra kommuner, hvilka icke ega
stadsrättigheter, men med afseende å sättet för deras bebyggande samt
befolkningens mängd och täthet lämpligen kunna anses böra i förevarande
afseende likställas med städer.»

Förutsättningen för medgifvande af expropriationsrätt enligt 1 §
af 1866 års förordning är förefintligheten af ett »allmänt behof», för
hvars tillgodoseende jord eller lägenhet skall afstås. Då i anförda lagrum
bland de allmänna ändamål, för hvilkas ernående egare kan blifva
skyldig att afstå mark, nämnes anläggning af torg eller gata i stad,
torde deraf framgå, att lagstiftaren ej ansett anläggande af gata eller
torg i köping eller annan dermed likstäld samfällighet, som ej förvärfvat
stadsrättigheter, vara ett sådant allmänt behof, att för detsammas
fyllande expropriationsförfarandet kunde få anlitas. Vid tillkomsten af
1866 års lag torde också anledning egentligen hafva varit att härvid
tänka allenast på stad. Men sedan nämnda tid hafva uppstått och utvecklat
sig en mängd andra samhällen, af hvilka för närvarande många i
anseende till folkmängd och betydelse öfverträffa de mindre städerna. I
flera vigtiga afseenden hafva äfven sådana samfälligheter likstälts med
städer. Sålunda har föreskrifvits, att den del af helsovårdsstadgan
för riket den 25 september 1874, som handlar om helsovården i
stad, ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 äfvensom
byggnadsstadgan och brandstadgan för städerna den 8 maj 1874 skola
i tillämpliga delar gälla äfven för köping, hamn, fiskeläge eller annat
ställe med större sammanträngd befolkning, om Konungens befallningshafvande
efter vederbörandes hörande sådant förordnat genom beslut,
som blifvit af Kongl. Maj:t faststäldt. Och då vid den pröfningsrätt,
som i fråga om expropriation tillkommer Kongl. Maj:t, det allmänna
intresset eller behofvet, enligt sakens natur, bör vara afgörande samt
den omständigheten, att ett samhälle förvärfvat stadsprivilegier, ej eu -

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

sam bör vara af betydelse härutinnan, synes den nu föreslagna lagändringen
vara beaktansvärd och af behofvet påkallad samt utgöra ett
konseqvent fortgående på den väg lagstiftningen i andra likartade fall
inslagit.

För en tillfredsställande lösning af förevarande fråga torde emellertid
erfordras eu undersökning och utredning, huruvida några särskilda
vilkor och förbehåll böra stadgas, för att ett annat samhälle än stad må
kunna tillerkännas ifrågavarande rättighet, samt hvilka synpunkter dervid
böra tagas i betraktande. Hvad motionären härutinnan ifrågasatt,
eller att de samhällen å landet, för hvilka byggnadsstadgan för rikets
städer vore gällande, borde i förberörda afseende likställas med
städerna, synes nog i regel vara rigtigt, men dock ej höra ovilkorligen
fordras. I vissa samhällen utgöra de naturliga terrängförhållandena
hinder för tillämpning af byggnadsstadgans alla bestämmelser, men ett
sådant samhälle kan dock vara i stort behof af ett torg eller en gata.
Ej heller anser utskottet nödvändigt, att allenast de samfälligheter, hvilka
såsom köping eller municipalsamhälle utgöra sjelfständiga kommuner,
och för hvilka sålunda byggnadsstadgan kan vinna tillämpning, tillerkännas
rätt att under förutsättning af Konungens medgifvande expropriera
mark. Intet hinder synes böra uppställas mot att en kommun
för t. ex. ett densamma tillhörande stationssamhälle får samma rätt till
expropriation som en stad.

Under sådana förhållanden föranlåtes utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, i anledning af förevarande
motion, i skrifvelse till Kougl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida
och under hvilka vilkor den rätt att genom expropriation
förvärfva nödig mark för utläggande af torg eller
gata, som enligt gällande lag tillkommer stad, kunde
tillerkännas äfven samfällighet, som icke förvärfvat
stadsrättigheter, samt för Riksdagen framlägga det
förslag, till sådan lagändring, hvartill förhållandena
kunna gifva anledning.

Stockholm den 18 mars 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.