Lagutskottets Utlåtande N:o 32 (Utlåtande 1900:LU32 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

N:o 32.

Ank. till Riksd. kansli den 27 mars 1900, kl. 3 e. no.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om införande af statskontroll
öfver de till fideikommissegendomar hörande
skogar.

Till förberedande behandling har lagutskottet fått emottaga en
af herr E. A. Lindblad inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 78,
af följande lydelse:

»Frågan om fideikommissens fullständiga afskaffande har vid
Riksdagen varit föremål för talrika framställningar, men ständigt fallit.
Att frågan emellertid »fallit framåt», torde man bland annat kunna
sluta deraf, att vid 1898 års riksdag lagutskottets tillstyrkande förslag
inom Första Kammaren blef föremål för votering, som visade 45 röster
för bifall och 72 för afslag. En reservation, framstäld af utskottets
ordförande jemte en annan ledamot af Första Kammaren, och som
åsyftade fideikommissens upphäfvande under en modifierad form, tillvann
sig 49 röster (mot 67). Man torde dock deraf ingalunda vara
berättigad att tro, det frågan snarligen kommer att vinna sin lösning,
oaktadt Andra Kammaren så ofta gifvit sin mening till känna om denna
otidsenliga institution.

Ställer man sig på den ståndpunkten, att man framför allt vill
hafva fideikommiss-stiftelserna fullständigt bort, så skulle det ju kunna
sättas i fråga, att man noga bör akta sig för att föreslå någon som
helst förbättring, som skulle borttaga något af de berättigade anledningarne
till allmänhetens klander af sjelfva institutionen. Men då det

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

i verkligheten gäller en så pass betydande del af den svenska jorden
— fideikommissen i fast egendom på landet voro år 1890 taxerade för
inalles 104,427,107 kronor och utgjorde sålunda omkring V20 af all
enskild sådan fastighet i hela riket — så torde det vara i sin ordning,
att statsmagterna göra hvad göras kan, för att ej undantagsbestämmelserna
från gällande lag skola medföra alltför skadliga verkningar,
vare sig man nu spårar dessa i ett förfördeladt rättsmedvetande eller
i kännedomen om ett från nationalekonomisk synpunkt långt ifrån
rigtigt tillvaratagande af naturliga resurser. Och då det gäller testamentariska
dispositioner, torde det äfven kunna fordras, att staten, som
omhägnat dessa med lagligt skydd, sörjer för att testators bestämmelser
ej förryckas eller fullständigt eluderas.

Riksdagen har anhållit om åtgärder för kontroll öfver vården och
förvaltningen af fromma stiftelser, och att testators önskningar beträffande
dessa donationer efterföljas. Konseqvent vore det äfven statens
pligt att tillse, huruvida enskilda dispositioner, som i sjelfva verket
afse blott nyttjanderätten till fastighet och som ej nås af den allmänna
lagens bestämmelser, också förvaltas på sätt testator tänkt sig, och ej
behandlas så, att blifvande testamentstagare — hvilkas rätt ingen, om
ej staten, bevakar —- få stå der med ett naket fideikommissbref, sedan
fullständig förintelse börjar hota den fideikommitterade egendomen. Enligt
1810 års förordning eger Kongl. Maj:t att efter högsta domstolens
hörande medgifva bortbytande eller intecknande af fideikommiss. I det
senare fallet uppgifver fideikommissarien livilka förbättringar han tänkt
verkställa vid egendomen, men staten, som medgifvit detta af testator
förbjudna tillvägagångssätt, kontrollerar ej på något vis, att förbättringarna
bli verkställa.

Fideikommissen stiftades ofta nog »till familjens heder och konservation».
Huru uppfylles denna afsigt? I dessa tider, då skogen har
blifvit ett värdefullt och lätt realiserbart kapital, anser mången fideikommissarie
det vara »hederligt» att sälja bort all skogen och att efterlemna
åt den närmast kommande innehafvaren icke ens utsigterna till
skogsåterväxt, jag menar fröträd. Lika gerna kunde ju husen säljas
bort från egendomen, det återstår för det 20:de seklet att införa den
principen såsom »hederlig», vårt århundrade har blott hunnit så långt,
att man låtit byggnaderna hederligt förfalla. Frågan gäller visserligen
blott enskilda personer, men den gäller sådana, som ej kunna bevaka
sin rätt. Kan staten lemna dessa så godt som rättslösa och icke uppställa
någon som helst garanti, att testators åt efterverlden öfver -

B Lagutskottets Utlåtande N;o 32.

lemnade dispositioner iakttagas? Det biir ju att fullständigt införa
eganderätt på ett område, der blott nyttjanderätt varit afsedd.

Jag bar gjort mig till målsman för dessa spörsmål derför, att
den allmänna rättskänslan blifvit berörd af senare tiders erfarenheter.
Man har hittills haft sorgliga exempel på sköfling af fideikommissegendomar
under fardagsår, då fideikommiss öfvergått från en slägtgren
till en annan, och man har hört yngre syskon begära dryga lösepenningar,
för att de ej skulle låta afverka skog under fardagsåret. Men
utvecklingens gång går framåt, Jag har mig bekant ett fideikommiss,
1U mil från statsbanestation, som fortfarande står taxeradt till ej fullt

120.000 kronor. För tjugu år sedan betalades 7,000 kronor i arrende
derför, och arrendatorn skötte sig väl. Då han lemnade, bjöds ännu

6.000 kronor i arrende. Nu har jorden i många år vanskötts af fideikommissarien,
byggnaderna äro förfallna, och en arrendator skulle
näppeligen vilja öfvertaga godset, ja, sedan nu äfven skogen blifvit
totalt ramponerad, torde det nätt och jemt finna köpare, om det ock
kunde salubjudas. Enda rigtiga åtgärden med en sådan egendom skulle
efter min tanke vara, att fideikommisset utbyttes och sönderdelades
eller styckades enligt egna-hems-idén, derhän har sköfling nu öfvergått
densamma. Och detta i Södermanland, med naturligt fruktbar jord
invid statsbanan, 2 timmars resa från Stockholm, långt innan dagsverksprisen
voro uppdrifna till någon ovanlig höjd. — Och hvad skall
man säga om en fideikommissarie, som gör upp ett mångårigt skogsafverkningskontrakt,
och der hans son, för att undvika skogens rasering,
erbjuder sig att öfvertaga och betala kontraktet, men förvägras? Många
andra exempel skulle kunna anföras.

Om en skogslag någonstädes bör göras gällande, så skulle det
väl vara gent emot en fideikommissarie, som absolut icke har eganderätt
till skogen, utan endast nyttjanderätt, sålunda eger blott den årliga
medelafkastningen. Skall fideikommissinstitutionen fortlefva, kan
enligt min uppfattning staten ej här stå såsom en stum åskådare.
Härom året föreslogs tillsyn öfver sågverksbolagens sätt att sköta sitt
åkerbruk uppe i Norrland och Dalarne, emedan detta mångenstädes
enligt sakens natur gått tillbaka, ja, råkat i lägervall. Man kunde
gent emot det förslaget anföra, att sågverksbolagen voro egare af sin
jord, de hade betalt densamma lika fullt som hvarje enskild jordegare;
skulle den ene tåla inspektion, så skulle den andre. Men i fråga om
fideikommissen gäller det icke egare, utan nyttjanderättsinnehafvare, och
i fideikommissets idé ligger, att det skall lemnas till en följande fideikommissarie
lika eller bättre, ingalunda sämre eller förstördt. Staten

Lagutskottets Utlåtande N:o 32. 9

står enligt mitt förmenande ej till svars med att upprätthålla slika institutioner
utan spår af kontroll, huru bestämmelserna fyllas.

De ecklesiastika boställenas skogar stå under jägeristaten, men
äro ej kronojord. Äfven de så kallade rekognitionsskogarne skötas
numera af statens tjenstemän, utan att staten torde kunna beräkna
någon afkastning derifrån. Skulle det ej vara skäl, att fideikommissens
skogar blefve föremål för liknande behandling och kontroll? Slägten
torde väl knappast gorå några invändningar häremot, och fideikommissarien
borde äfven inse det rättmätiga i en sådan anordning.
År det ett ingrepp i nyttjanderätten, detta? Ja väl, men det torde öfverensstämma
med testators afsigter att skapa en ständig tillgång för
slägten och som »ingrepp» ej vara svårare än de för Norrbotten, Vesterbotten
och Gotland gällande skogslagarne, hvilka reglera sjelfva den
enskilda eqanderätten.

Skulle statsmagterna en gång kunna ena sig om fideikommissens
fullständiga afskaffande, så torde under institutionens sista skede en
sådan lagstiftning komma att visa sig allra mest nödvändig. - Vill
man gå till utlandet för att finna föredömen, så erbjuder Ungerns
skogslagstiftning, af så pass färsk datum som år 1879, just prof på sådan
lagstiftning: fideikommissens lika väl som stiftelsers skogar och allmänningar
stå der under samma behandling som statsskogarne.

Med stöd af det anförda, och då det torde vara hög tid att något
åtgöres, har jag äran föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder från statens
sida kunna och böra vidtagas för ernående af fullt betryggande skötsel
af fideikommissens skogar samt i samband med framläggande af lag
angående enskild skogsvård framställa förslag om fideikommisskogars
ställande under statens kontroll.»

Utskottet vill visserligen ej bestrida, att, såsom motionären påstått,
vården af de till fideikommissegendomar hörande skogar i åtskilliga
fall är mindre tillfredsställande och att det för ty väl kan vara af behofvot
påkalladt, att lagstiftningsåtgärder vidtagas till förekommande
af de med nuvarande förvaltningsfrihet förenade missförhållanden.

Att för åstadkommande af kontroll öfver förvaltningen af fideiBih.
till Riksd. Frot. 1900. 7 Sami. 23 lläft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

kommisskogarne göra särskild framställning till Kongl. Maj:t, kan utskottet
emellertid för närvarande ej tillstyrka.

Såsom bekant, uppdrog Kongl. Maj:t den 16 oktober 1896, med
anledning af en Riksdagens skrifvelse i ämnet, åt eu komité att utreda,
hvilka åtgärder lämpligen kunde vidtagas för vinnande af en tillfredsställande
vård af de enskilda skogarne, och att uppgöra de förslag,
hvartill denna utredning med hänsyn till de inom olika landsdelar rådande
förhållanden gåfve anledning. Denna komité har den 9 september
1899 afgifvit underdånigt betänkande och dervid framlagt bland
annat förslag till lag angående vården af enskildes skogar samt förslag
till åtskilliga andra författningar, afsedda att befrämja den enskilda
skogshushållningen.

Komiténs betänkande och förslag äro, efter hvad utskottet inhemtat,
för närvarande utstälda till yttrande af vederbörande myndigheter.

Det torde vid sådant förhållande vara lämpligt, att med frågan om
kontroll å fideikommisskogarne får anstå, till dess sig visat, huruvida i
anledning af förevarande komitéförslag några bestämmelser, afseende
förbättrad vård af enskildes skogar, i allmänhet komma till stånd, samt
i hvad mån dessa bestämmelser blifva tillräckliga för att råda bot äfven
på de af motionären påpekade missförhållandena i fråga om skötseln
af fideikommi8segendomarnes skogar.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

_ att herr Lindblads ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 mars 1900.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Nilsson mot vissa delar af motiverinoen.

Herrar Husberg och Zetterstrand hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOL AG, 1900.