Lagutskottets Utlåtande N:o 32 (Utlåtande 1898:LU32 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

N:o 32.

i.*r,rU -; O l: ‘ • Otti!)'' . * -''L • ti''

Ant. till Eiksd. kansli den 1 mars 1898, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående inskränkning uti
den lagstadgade annonseringen beträffande konkurser.

:■;}) .)0 lU 1 Jllcu 0 ; • fl'';'' /''• Tr/'': :* •. :r It :0’l

Uti en inom Andra Kammaren väckt och derifrån till lagutskottet
hänvisad motion n:o 55 erinrar herr Mallmin derom, att 1895 års Riksdag
i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utreda, om och i hvilka fall inskränkning i den genom lag och författningar
stadgade legala annonseringen kunde eg a rum, och för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet, men att denna Riksdagens framställning icke
föranledt den åtgärd, som dermed afsetts, och fortsätter:

Att en allmän revision af lagens stadganden i fråga om den legala
annonseringen är af behofvet påkallad, derom vore motionären fullt öfvertygad,
och detta behof torde få anses så mycket mer i ögonen fallande,
som en väl behöflig skattelindring skulle beredas mången, om den nu
obligatoriska annonseringen blefve inskränkt. För sin del skulle motionären
helst se, om en sådan allmän revision kunde eg a rum; men då
Kongl. Majct för icke länge sedan afslagit Riksdagens gjorda framställning
i detta syfte, ville han för närvarande icke väcka motion derom.
Endast om ändring i några fall af lagens stadgande i fråga om den
legala annonseringen hade han ansett sig nu böra göra framställning.
Denna ändring afsåge vissa paragrafer af konkurslagen.

Ingen torde kunna förneka, att icke konkursbon, borde så vidt ske
kan, förskonas från bördan af den till intet gagnande tredubbla annonBih.
till Riked. Prat. 1808. 7 Sami. 17 Höft. fN-.is 32, 33.J 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

sering, som nu egde rum. Man kunde väl utan att behöfva blifva motsagd
påstå, att konkursmassor i allmänhet icke befunne sig i den ekonomiska
ställning, att större utgifter, än omständigheterna nödvändigt
kräfde, borde dem åläggas för konkursernas annonsering och bringande
till slut. De, som hade blifvit nödgade att afstå all sin egendom till
borgenärers förnöjande, voro ingalunda i den ställning, att några till
intet gagnande utgifter borde dem åläggas. Ty det vore en känd sak,
att den ekonomiska ställningen vid de allra flesta konkurser vore sådan,
att vederbörande konkursförvaltning måste iakttaga all sparsamhet för
att kunna inskränka konkursmassans utgifter. En del af konkursmassorna
befunne sig till och med i det sorgliga läge, att icke några som
helst tillgångar funnes för att ens kunna bestrida annonseringskostnaden.
Statsverket finge icke sällan träda emellan för att, då tillgångar saknades,
gälda vederbörande domares kostnad i och för annonsering af kungörelser
om offentliga stämningar i konkurser.

Man hade förmenat, att de kostnader, hvilka för den enskilde förorsakades
genom nu ifrågavarande annonsering, icke uppginge till det belopp,
att för deras nedbringande en revision af gällande bestämmelser
rörande denna annonsering kunde anses vara af behofvet påkallad. Men
motionären ville fästa uppmärksamheten på, att i nu gällande konkurslag
förekomme en mängd fall, då man af lagen ålades att verkställa
en tredubbel, ganska dyr annonsering i allmänna tidningarne. Några
exempel på huru mångfaldig denna annonsering nu vore och att den
för mången, ja, de allra flesta konkursmassor vore betungande, ville
motionären anföra:

Konkurslagens 6 § mom. 3 bestämde, att den gäldenär, hvilkens
vistelseort vore obekant, skulle genom kungörelse 3 gånger i allmänna
tidningarne kallas att inställa sig; i § 8 stadgades, att deltagare i död
gäldenärs bo, hvilka vore okända eller vistades utrikes, skulle kallas
genom kungörelse 3 gånger i allmänna tidningarne att inom viss tid
förklara sig i konkursfrågor; § 15 föreskrefve, att offentlig stämning i
alla konkurser skulle kungöras 3 gånger i allmänna tidningarne, och
detta oaktadt, att borgenärerna skulle underrättas om konkursen genom
bref och dessutom genom annonsering i vederbörande ortstidning; § 59
innnehölle, att gode män, sysslomän och rättens ombudsman egde kalla
borgenärerna genom kungörelse i allmänna tidningarne 3 gånger att
höras rörande boet och dess förvaltning; § 74 föreskrefve, att, om frågan
om jäf skulle vid urtima ting behandlas, domaren skulle kungöra
3 gånger i allmänna tidningarne om tiden derför; § 80 bestämde, att
om borgenär efter inställelsedagen anmälde fordringsanspråk, skulle

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

kallelse till förhör 3 gånger i allmänna tidningarne införas; i § 86 stadgades,
att föreläggandet om anmäld fordrans fästande med ed skulle,
om borgenär underlåtit uppgifva, hvar han eller hans ombud träffades,
införas 3 gånger i allmänna tidningarne; § 89 föreskrefve, att tiden för
pröfning af jäf mot edgångsbevis skulle af rätten kungöras 3 gånger i
allmänna tidningarne; och § 120 bestämde slutligen, att tiden för klander
af utdelningsförslag skulle kungöras af rätten eller domaren 3 gånger
i allmänna tidningarne.

I alla dessa och måhända andra fäll föreskrefve gällande konkurslag
en tredubbel annonsering, hvilken ofta åstadkomme oreda och alltid
ökade och onödiga utgifter för vederbörande konkursmassor, utan att,
såsom allmänt kändt vore, den ringaste nytta med de upprepade annonseringarne
vore förenad. Det vore motionären icke obekant, att i flere
konkurser de här ofvan uppräknade fall, då en tredubbel annonsering
skall ega rum, icke alltid förekomme. Men å andra sidan inträffade
ofta, att t. ex. de kallelser till borgenärssammanträden, som enligt § 59
af gällande konkurslag utfärdades af gode män i konkursen, sysslomän
och rättens ombudsman, måste införas upprepade gånger under handläggning
af samma konkurs.

Med sistberörda kallelser till borgenärssammanträden förhölle det
sig i öfrigt så, att detsamma icke behöfde införas och vanligen icke
heller infördes första gången förr än tio dagar före sammanträde. De
allmänna tidningarne, hvari kungörelserna intoges, hunne således i de
flesta fall, särskilt der postgången icke vore snabb, icke ens fram till
den ort, der konkursen inträffat och sammanträdet hölles, äfven om den
legala annonstidningen skulle i orten vara tillgänglig, hvilket sällan
torde vara förhållandet. Ty såsom nogsamt bekant vore, hade den tidning,
hvari spridning borde lemnas åt legala tillkännagifvanden, en så
obetydlig läsekrets, att denna utom hufvudstaden nästan uteslutande
vore inskränkt till länsstyrelserna, domare och magistraterna i städerna.
Till kretsen af den stora allmänheten, som kunde hafva intresse af att
få reda på tiden för ett konkurssammanträde, trängde tidningen säkerligen
aldrig.

I förbigående kunde jemväl erinras derom, att annonseringskostnaden
i den legala annonstidningen vore, med afseende å tidningens
smala spalter, ganska hög och blefve vid upprepade annonseringar
genom den nu anbefalda tredubbla annonseringen mycket betungande.
De, som hårdast drabbades af denna tunga, vore just konkursmassorna,
livilka, såsom ofvan påpekats, sannerligen behöfde afl möjlig lindring i
sina utgifter.

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

På grund af hvad motionären sålunda anfört och under åberopande
af hvad tillförene hos Riksdagen i ärendet förekommit, hemställer motionären,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att i alla de paragrafer
af gällande konkurslag, hvari enligt samma lag finnes föreskrifvet,
att kungörelser rörande konkurser skola i allmänna tidningarne införas
tre gånger, eu sådan ändring i lagens stadganden härutinnan måtte
vidtagas, att annonsering af sagda kungörelser behöfver allenast en gång
i samma tidningar ega rum, och har motionären anhållit att lagutskottet,
om motionen vunne dess understöd, måtte i vederbörande §§ af konkurslagen
föreslå de redaktionsändringar, som kunde finnas erforderliga.

Äfven om utskottet kan gifva motionären rätt deruti, att en inskränkning
af den uti gällande konkurslag föreskrifna annonsering i
allmänna tidningarna kan ur synpunkten af behofvet utaf en minskning
i de kostnader för konkursmassan, hvilka denna annonsering medför —
kostnader, hvilkas betydenhet likväl, enligt utskottets mening, af motionären
öfverskattats — i vissa fall betraktas såsom önskvärd, så kan utskottet
dock icke vara ense med motionären, då han föreslår en allmän
inskränkning i det antal af tre gånger, hvilket nu i regel är bestämdt
för en konkurskungörelses införande i allmänna tidningarne, till en enda
gång. Åtskilliga af de kungörelser, som beröra konkursärenden, äro
nemligen af sådan vigt, att det ej kan anses onödigt, att desamma kungöras
mera än en gång, då härigenom onekligen vinnes ökad garanti,
att de personer, hvilkas intressen deraf beröras, om desamma erhålla
kännedom.

Visserligen torde den legala annonstidningen ej hafva stor spridning
bland allmänheten, men deri införda annonser af ifrågavarande
art upptagas dock vanligen af de mera spridda tidningarne och komma
på detta sätt till en större allmänhets kännedom. Förbiseenden och
derigenom minskad utsigt för allmänheten att af annonsen erhålla
kännedom ega likväl uppenbarligen lättare rum, om annonsen i förstnämnda
tidning införes endast en gång.

Utskottet anser sig för öfrigt böra fästa uppmärksamheten derå,
att, såsom motionären sjelf erinrat, Kongl. Maj:t icke funnit skäl bifalla
den af 1895 års Riksdag framstälda anhållan om utredning angående
möjligheten af inskränkning i allmänhet i den legala annonseringen, och
det synes vid sådant förhållande utskottet icke lämpligt att nu göra förnyad
särskild framställning om inskränkning i den annonsering, som

Lagutskottets Utlåtande JS:o 32.

anbefalles i konkurslagen. Då Riksdagens förenämnda skrifvelse af den
3 maj 1895 föredrogs i statsrådet den 29 maj 1896, anförde nemligen
föredragande departementschefen, att han, som fann sig icke kunna förorda
den af Riksdagen begärda utredningen, ansåg Riksdagens framställning
endast böra föranleda dertill, att, när förslag till nya lagar
eller författningar eller till ändring i äldre sådana af annan anledning
upprättades, de af Riksdagen framhållna omständigheter i förekommande
fall toges i betraktande.

Under sådana förhållanden hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 1 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Husberg i afseende å vissa delar af utskottets motivering.

Herr Rudebeck har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.