Lagutskottets Utlåtande N:o 32

Utlåtande 1888:LU32

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

1

i

N:o 32.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1888, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om meddelande
af bestämmelser rörande klandertalan i fråga om
verkstäld delning af enskild utfarts- eller byväg.

Från Första Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom
nämnda kammare af herr Carlborg afgifven motion, n:o 69, så lydande:

»Genom mångårig domare verksamhet har jag varit i tillfälle erfara,
att stora olägenheter föranledas deraf att ingen lag finnes, huru
byvägsdelningar, d. v. s. delning af enskilda utfartsvägar, skola blifva
lagligen gällande, äfven om de förrättas af landtmätare och gode män.

Vanligen tillgår sålunda, att Jen landtmätare, som blifvit förordnad
att verkställa en by vägsdelning, efter dess afslutande intager i förrättningsprotokollet
en §, ungefär så lydande:

den, som är missnöjd med denna förrättning, åligger att densamma
klandra genom stämning till vederbörlig domstol inom tre månader härefter
vid talans förlust.

Jag har äfven sett, att en landtmätare utsträckt den godtyckligt
bestämda klandertiden till sex månader, och har hört uppgifvas, att i
vissa trakter af landet lära landtmätarne för klander af by vägsd elningar
bestämma samma tid, som för Överklagande af laga skifte är stadgad,
eller 60 dagar efter förrättningens afslutande.

Då nu i vissa trakter af vårt land finnas byvägar af flera mils
utsträckning; då dessa vägar kunna vara al'' lika stor vigt för de trakter,
der de blifvit anlagde, som nutidens storartade kommunikationsmedel
äro för dermed gynnade trakter, då den hittills antagna grunden
för skyldighet att efterlefva en byvägsdelning eller nyttan af vägen är
Bih. till Bilcsd. Prof. 1888. 7 Sami. 17 Käft. 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

beroende på olika uppfattning häraf och. fördenskull godtycklig; och då,
enligt hvad jag här ofvan sökt visa, i vår lagstiftning förefinnes en väsentlig
brist, vågar jag vördsamt föreslå att Riksdagen, utan att afvakta
lösningen af den på dagordningen stående frågan om underhållet af de
»allmänna» vägarne, antingen ville för sin del besluta följande:

Landtmätare, som erhållit förordnande att verkställa delning af
enskild utfarts- eller byväg, åligger att tre månader efter förrättningens
afslutande inlemna protokollet derom jemte öfriga handlingar till domstolen
i den ort, der vägen är belägen, för att i rättens protokoll anmärkas.
Klander mot förrättningen skall inom sagda tid till rätten instämmas
vid äfventyr att vägdelningen eljest blifver gällande, till dess
densamma genom anläggning af nya vägar eller på annan grund af
rätten pröfvas obehöflig. Sträcker sig byväg inom mer än ett härad
eller tingslag, tillkommer pröfningen i omförmälda hänseenden den rätt,
der större delen af vägen är belägen;

eller ock i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t behagade utfärda nådig förordning i ofvanberörda syfte.»

Lagutskottet har vid 1885 och 1886 årens riksdagar i anledning
af då väckta motioner (utlåtanden 1885, n:o 25, och 1886, n:o 38) uttalat
den mening, att nu gällande stadganden i fråga om skyldigheten
att bygga och underhålla utfarts- och byvägar vore hvarken nog omfattande
eller tillräckligt bestämda; och har lagutskottet på grund deraf
och då dylika vägar numera, med vår tids höjda anspråk på beqväma
och lätta kommunikationsmedel, syntes vara af vida större betydelse,
än då berörda stadganden tillkommo, vid båda dessa tillfällen hemstält
om aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta samt förelägga Riksdagen förslag till lag om
byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. Denna lagutskottets
hemställan blef vid båda de nämnda riksdagarne af Andra Kammaren
godkänd, men af Första Kammaren afslagen och har sålunda icke föranledt
någon Riksdagens åtgärd.

Bland de brister, som vidlåda hithörande stadganden, bör onekligen
anmärkas saknaden af bestämmelser, huru fördelningen af skyldigheten
att underhålla enskild utfarts- eller byväg skall tillvägabringas
och blifva till efterlefnad gällande. Landtmätare är visserligen enligt
§ 26 i landtmäteriinstruktionen den 6 augusti 1864 skyldig att, om han

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 32.

dertill af Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnas, verkställa dylik
vägdelning; men intet lagligt hinder torde möta för dem, hvilka skola
deltaga i enskild vägs underhåll, att utan landtmätares biträde verkställa
delningen. Lagutskottet anser sig emellertid icke kunna i anledning
af motionen framlägga ett förslag, hvarigenom den sålunda påpekade
bristen skulle undanrödjas, äfven om ett sådant lagförslag lämpligen
kunde afgifvas annorledes än i sammanhang med lösningen af lagstiftningsfrågan
i dess helhet. Vid sådant förhållande och enär det icke
kan vara följdrigtigt eller lämpligt att, på sätt motionären ifrågasatt,
meddela särskilda föreskrifter rörande sättet för klandertalan emot och
beredande af giltighet åt vägdelning, som af landtmätare blifvit verkstäld,
får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 mars 1888.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.