Lagutskottets Utlåtande N:o 31 (Utlåtande 1908:Lu31 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

N:o

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1908, kl. 2,3 o e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kunql.
Maj:t angående införande af kroppsstra ff för vissa brott.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två
inom Andra Kammaren afgifna och till utskottet hänvisande motioner,
nämligen motionen n:o 82 af herr P. Zimdahl och motionen n:o 83 af
herr J. P. Jesperson, båda angående skrifvelse till Kungl. Maj:t om införande
af kroppsstraff för vissa brott. Uti sistnämnda motions syfte
hafva instämt herrar J. Johanson i Yalared, Oscar N. Olsson, Al fr. Fornander,
L. P. Mallmin, E. O. Magnusson, P. M. Olsson, O. Silfverschiöld, J.
P. Persson, G. F. Petersson, O. H. Svensson, Elof Nilsson, Jons Åkesson, Carl
Sandquist, Rudolf Kjellén, Olof Persson, S. M. Petersson, O. Alfr. Berg, Pehr
Svensson, P. Nilsson och C. T. Lind i Tauum.

Herr Zimdahls motion är af följande lydelse.

»Det har, särskildt under senare tiden, då det gällt folkets fostran
till ett sedligt och laglydigt lefnadssätt, mycket talats om upplysning
och ett arbete på öfvertygelsens väg. Nekas kan ju ej heller, att
mycket blifvit gjordt i detta syfte. Afsevärda kostnader ha i detta hänseende
offrats såväl från statens som enskilda kommuners sida. Ja,
man kan med fullt skäl säga, att under ingen föregående tid så mycket
blifvit gjordt i syfte att bibringa den stora massan af folket och särskildt
ungdomen upplysning och kunskaper i olika grenar som just i
våra dagar, allt i syfte att som sagdt på öfvertygelsens väg åstadkomma
Bih. till Riksd. Prot. 1903. 7 Sami. 29 Höft. (N:o 31). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

sedlighet, aktning för öfverhet och lagar samt på samma gång förekomma
våldsdåd och brottsliga handlingar i ena eller andra hänseendet.
Den tanke, som legat till grund för dessa sträfvanden, måste ock
anses ha varit en synnerligen vacker och ädel tanke. Besultatet af det
myckna arbetet har emellertid, som det visat sig, långt ifrån blifvit sådant
som man haft anledning att vänta. Tvärtom har det, särskildt
hvad det gäller en stor del bland den manliga ungdomen, gått i en,
man skulle nästan kunna säga, alldeles motsatt riktning. Utbrott af
råhet och förvildning, störande af den personliga friheten ha på senare
tiden inom skilda delar af landet ej sällan framträdt på ett sätt, som
i vida kretsar väckt djupa bekymmer. Exempel härpå skulle ju kunna
anföras i mängd, om sådant vore behöfligt. De upprepas ej långt
emellan och enhvar känner dem. Tanken på att, om möjligt, råda
bot för detta onda, hvaraf samhället i det stora hela lider, kan därför
ej vara främmande för någon, som på allvar reflekterar öfver förhållandet.
En eller annan månads enkelt fängelse eller en längre eller kortare
tids straffarbete synes, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen,
ingalunda leda till målet. Ett skärpande af nu gällande straffbestämmelser,
i hvad det gäller utbrott af okynne, öfvervåld samt störande af
den personliga friheten med mera dylikt, synes därför vara af behofvet
påkalladt. Det finnes nämligen numera en hel mängd individer,
särskildt bland den yngre befolkningen, för hvilka en längre eller kortare
tids förlust af den medborgerliga friheten under förhållanden så
pass humana som de praktiseras i våra fängelser kan nästan anses så
godt som en hvila och en föga obehaglig omväxling i den brottsliges
mer eller mindre äfventyrliga lif. Brottslingens transport till fängelset
sker ju ock tämligen obemärkt, och ännu mer obemärkt kommer han
ut därifrån, och att i fängelset hafva aftjänat sitt brott betraktas näppeligen
såsom någon skam, hvarför ock dylika individer sedermera bära
hufvudet lika högt som någonsin förut.

Att på öfvertygelsens väg söka föra dessa individer på bättre
tankar misslyckas i de flesta fall. Våra fängelsepredikanters rapporter
tala i detta hänseende ett nog tydligt språk.

Samhället kan emellertid med sådant för ögonen och med tanken
på de ofta upprepade våldsdåden i olika former, hotande att allt mer
och mer taga öfverhand, ej i längden stå till svars. Och då våra humana
straffbestämmelser för här åsyftade brott och tillämpningen af
desamma alldeles icke visat sig medföra åsyftad verkan utan snarare
tvärtom, synes förhållandet kräfva införandet af en mera effektiv straffart,
om stäfjandet af den växande förvildningen hos en viss del sam -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31

hällsindivider skall vara tänkbart. Detta torde numera medgifvas äfven
utaf dem, som förut tänkt sig, att målet skulle vinnas genom tillämpningen
af ett så humant straffsystem som möjligt.

Det enda verksamma straff, som här torde kunna påvisas, vore
tvifvelsutan ett kroppsligt straff, det vill säga prygelstraffet.

Detta straff har som bekant för ej länge sedan införts i vårt
grannland Danmark för förbrytelser, hvilka äro utbrott af förvilduing
och våldslusta, och detta oaktadt man där i öfrigt har mera effektiva
straffgrader än hos oss. I Danmark tillämpas nämligen ännu vattenoch
brödstraffet, hvilket är vida strängare än vårt relativt humana
straffarbete, och likväl har man där ansett sig nödgad att införa prygelstraffet.
Detta straff ådömes i Danmark uteslutande som tilläggsstraff,
dock icke, då vatten- och brödstraffet föregått såsom hufvudstraff. Beträffande
prygelstraffet, som infördes i Danmark 1905, heter det i den
danska lagen: »Kroppstraff skall såsom tilläggstraff till det i öfrigt
ådömda straffet tilldömas personer af mankön mellan 18 och 55 år».
Den kroppliga bestraffningen består i slag med rep eller rotting, ej
under 10 slag och ej öfver 27 slag, och fastställes antalet slag i domen.
Kroppstraffet skall i regel undergås, innan det i öfrigt ådömda straffet
börjat aftjänas, och under två dygn före och ett dygn efter bestraffningen
skall fånge sitta i förvaringsfängelse och ensam cell.

Innan den kroppsliga bestraffningen verkställes, skall det af läkare
konstateras, att den dömde kan tåla straffet.

Om nu de upprepade öfverfallen å person och utbrott af skadelystnad,
hvilka hotade att likt en epidemi utbreda sig, nödvändiggjorde
kroppstraffets införande i Danmark, är införandet af ett likartadt straff
i vårt land, där råheten och förvildningen i en högst oroväckande grad
trädt i dagen och säkerligen gått ännu längre än i Danmark, ännu
mera påkalladt. Ett ytterligare skäl, som talar härför, är att kroppsstraff^
i vårt grannland redan visat sig vara i hög grad effektivt och
sålunda äfven medfört de bästa verkningar.

På grund af hvad sålunda anförts, vågar jag föreslå, att Riksdagen
måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utarbeta och till nästkommande Riksdag framlägga
förslag till sådan ändring af nu gällande strafflag, att kroppstraff'' må
för vissa brott kunna tillämpas.»

Uti motionen n:o 83 har herr Jesperson anfört följande.

»Under många årtionden har det i vårt land arbetats på att sprida
upplysning och kunskaper hos det uppväxande släktet, och borde under -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

■i

visningen med de stora kostnader och det myckna arbete, som användts
af staten och kommunerna, hafva medfört tillfredsställande resultat, så
att vårt folk nu vore gudfruktigt och sedligt, med goda kunskaper,
aktande ordning och gällande lagar. Rättvist bör erkännas, att svenska
folket i stort sedt har nämnda egenskaper, men i enskilda fall visar
erfarenheten, att en råhet i sinnet och ett förakt för religion och lagarnes
efterlefnad samt yttringar af våld mot annan person, eller emot djur,
på ett betänkligt sätt alltmera vunnit utbredning. Våldsdåd mot fredliga
värnlösa .personer utan anledning, våldtäkt mot barn samt massakrering
af djur hafva under sista tiden ofta förekommit. Med sådana
exempel för ögonen är man frestad att tvifla på, huruvida statens uppoffringar
för släktets uppfostran på bästa sätt tillgodogöras.

Dock torde orsaken till nämnda beklagliga förhållanden mera vara
att söka i den slapphet vid barnens uppfostran, som i många familjer
gör sig gällande, den frihet, som numera alltför tidigt kommer ungdomen
till del, då de vid utgången från folkskolan på egen hand träda
ut i lifvet, samt de krafter af särskildt slag, som nu mera än förut
arbeta på att förvilda sederna och sprida råhet ej endast bland ungdomen
utan äfven bland äldre.

Resultaten af det pågående demoraliseringsarbetet märkas på många
sätt och äro för väl kända för att några exempel behöfva lämnas på
brott, som äro en följd af nämnda arbete.

Förbrytelser mot nu gällande lagar beläggas visserligen med straff,
men erfarenheten visar, att dessa icke äro af den art, att fruktan för
dem är tillräckligt stor för att afhålla åtskilliga individer från att begå
särskildt vissa slag af förbrytelser.

Det synes därför nödvändigt, att dessa förbrytelser kunna träffas
af mera fruktade straff, då det första medel till att få nu rådande förhållanden
i vårt land bättre, och att gällande lagar skola aktas och
efterlefvas, är att ådömda straff fruktas, då först därigenom individen
lär sig tänka på följderna af begångna brottsliga handlingar.

I Danmark aktades lagarnes stadganden och fruktades ådömda
bestraffningar i lika ringa grad som hos oss, och antalet brott ökades
årligen. Det visade sig vara nödvändigt att införa straff, som på ett
mer effektivt sätt beaktades än de i lagen bestämda. År 1903 väcktes
af justitieministern ett förslag till lag om användande af kroppsstraff
vid »vissa tillfällen» till följd af att ett kraftigt ingripande visat sig
vara nödvändigt för minskande af förekommande vålds- och sedlighetsförbrytelser,
och att ett begränsadt och måttligt användande af kroppslig
aga vore det rätta medlet för att nå målet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Efter att hafva behandlats och godkänts i riksdagen stadfästades
lagen i statsrådet den 1 april 1905 och trädde i kraft den 8 september
samma år.

Det är sålunda blott något mer än två år, som kroppsstraff mot
vissa förbrytelser varit använda i Danmark, men de hafva visat sig
medföra synnerligen goda resultat, därigenom att de brott, mot hvilka
de användas, i märkbar grad minskats, och det tydligen märkts, att
fruktan för kroppsliga bestraffningar är långt större än för vanligen
använda straff med kortare eller längre tid i fängelse, där mången
individ har bättre bostad och föda än under vanliga förhållanden.
Kroppsstraffet, som gifves med icke under 10 och icke mer än 27 slag
af spanskrör eller »dagg», ådömes i Danmark icke enbart, utan som
tilläggsstraff för vissa förbrytelser.

På grund af de förhållanden, som nu äro rådande, och nödvändigheten
att här införas effektivare bestraffningar för vissa förbrytelser,
samt till följd af de erfarenheter, som kunna hämtas från Danmark angående
resultaten af kroppslig bestraffning såsom tilläggsstraff i särskilda
fall, vågar jag hemställa, att Riksdagen måtte besluta att i underdånig
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta
och till nästkommande riksdag inkomma med förslag till sådan ändring
af nu gällande strafflag, att kroppsstraff finge användas vid bestraffning
af vissa förbrytelser.»

Det torde icke kunna bestridas, att under de senare åren själfsvåld
och brutalitet i allt starkare grad gjort sig gällande hos en icke
ringa del af vårt folk och särskildt inom vissa kretsar af dess ungdom,
Den vanart, som sålunda framträdt, har tagit sig uttryck, bland annat,
i ett stort antal om sjmnerlig lömskhet och rått sinnelag vittnande
våldsdåd mot person, i grymt djurplågeri och grof skadegörelse af egendom.
Det är med stigande bekymmer man iakttagit den sinnesriktning,
som däri kommit till synes. Frågar man sig, hvilka orsakerna kunna
vara till detta öfverhandtagande själfsvåld, är emellertid svaret uppenbarligen
icke lätt att gifva, då grunderna härtill liksom till hvarje annan
samhällsföreteelse, gifvetvis äro många och svåra att ådagalägga. Några
af de mest i ögonen fallande vill emellertid utskottet här omnämna. Den
omhvälfning af förut bestående samfundsförhållanden, som föranledts af
det ekonomiska uppsvinget och som kännetecknas, bland annat, af stark
inflyttning till städerna och öfriga tätare bebyggda samhällen, har bidragit
till att, särskildt i de större städerna, skapa en ekonomiskt och
socialt mindre lyckligt lottad klass af befolkningen, hvars sämre element

Utskottets

yttrande

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

sky hvarje regelbundet arbete och i förekommande fall icke tveka att
begå allehanda brott. Sammanslutningarna inom till dem hörande manlig
ungdom, de s. k. ligapojkarna, äro förvisso en företeelse väl värd
uppmärksamhet jämväl från statsmakternas sida. Det är dock ingalunda
blott i de större städerna och bland de lägre klasserna, som upprörande
fall af råhet kommit till uttryck, utan hafva utslag däraf förekommit
äfven på landsbygden och inom högre lager af befolkningen. En annan
orsak till det tilltagande själfsvåldet torde vara att söka i den alltför
stora frihet, som numera allmänt lämnas barnen, och i den allt starkare
obenägenheten att vid dessas uppfostran använda det medel att böja
ett egenvilligt och trotsigt sinne, som lämplig aga otvifvelaktigt innebär.
En dryg del af ansvaret för de våldsgärningar och den råhet, som
numera i stegrad grad framträdt inom vissa kretsar af vårt folk, bör
äfven rättvisligen läggas på den upphetsande agitation, som under de
senaste åren drifvits i syfte att undergräfva aktningen för all auktoritet
och förleda till olydnad och trots mot öfverhet och bestående lagar.

Då orsakerna till det samhällsonda, hvarom nu är fråga, äro
många och skiftande, böra gifvetvis de medel, som måste tillgripas för
att råda bot därpå, vara flertaldiga, såsom allvarligare och mera fördjupad
folkuppfostran, undanröjande eller mildrande af förefintliga sociala
missförhållanden, bekämpande af dryckenskap m. m. Ett verksamt
medel att inskrida mot de tendenser, som i brottsliga gärningar
af omförmäld art taga sig uttryck, är emellertid äfven att så bestämma
straffen för begångna brott, att de kunna antagas skola på
ett effektivt sätt förekomma eller inskränka ett upprepande af brotten.
Enligt utskottets förmenande är straffets uppgift just att betaga den,
som föröfvat dylik handling, lusten att fortsätta på den bana, hvarpå
han sålunda inslagit, genom att söka påverka hans brottsliga vilja och
stärka de krafter inom honom, som afhålla från brott. Det är statens
ovillkorliga både rätt och plikt att söka med alla till buds stående
medel värna samhället och dess enskilda medlemmar mot angrepp och
att skydda dessa mot kränkningar af de rättigheter, som statens lagar
tillerkänna dem. Förvisso bör icke sträfvan att afskräcka från brott vara
den liufvudsakliga normen vid fastställande af straffen för de olika
brotten, men ett afskräckningsmoment ingår otvifvelaktigt med rätta i
åtskilliga af de nu bestående straffen, vare sig lagstiftaren vid lagens
tillkomst varit därom medveten eller icke. Då det gäller att afpassa
straffen så, att de blifva bäst lämpade att betaga brottslingarna lusten
att begå brottsliga gärningar, kan utskottet icke värja sig för den
tanken, att den art af affliktiva straff, som motionärerna ifrågasatt till

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

införande i allmänna strafflagen, skulle vara särskild! ägnad att verka
afhållande för åtskilliga af de individer, på hvilka ofvan åsyftats. Det
må visserligen vara sant, att det ligger något för känslan motbjudande i att
använda kroppsstraff å personer, som lämnat barnaåren bakom sig, men
strafflagens stadganden få uppenbarligen icke bestämmas af hänsyn endast
till känslans kraf. Bjuda högre hänsyn, att en straffart tillämpas, som
icke är för känslan tilltalande, bör man icke af en missriktad humanitet
låta afhålla sig från att tillgripa de medel mot det onda, hvilka situationen
kräfver. Såsom ofvan framhållits, föreligga enligt utskottets uppfattning
numera sådana förhållanden, att de redan förefintliga straffen
icke kunna anses tillfyllestgörande för bekämpande af den stigande
råheten och förstörelselustan i åtskilliga af de under den senaste tiden
föröfvade brotten. Det har varit ett länge öfverklagadt faktum, att frihetsstraffen,
då de äro af kortare varaktighet, endast på ett mycket
ofullkomligt sätt uppfylla de ändamål, som med dem äro afsedda. Fölen
brottsling, hvilken icke såsom en skarn känner det straff, som blifvit
honom ådömdt, skall gifvetvis en kortare tids inspärrning i allmän straffinrättning
icke vara ägnad att i någon afsevärd mån verka återhållande.
Fasthellre torde densamma i icke få fall för dem, som däraf drabbas,
fullständigt hafva förlorat karaktären af straff. Denna omständighet
är otvifvelaktigt anledning till att i ett icke obetydligt antal fall vederbörande
icke bryr sig om att till laga åtal och straff befordra brott af
den art, hvarom nu är fråga. Visserligen lära frihetsstraffen hafva blifvit
i viss mån mera verksamma genom de straffskärpningar, hårdt nattläger
och, beträffande straffarbete, dessutom mörkt enrum, hvilka införts genom
lag angående ändring i vissa delar af strafflagen den 22 juni 1906 för
vissa angifna brott, där synnerlig råhet eller ondska genom brottet
ådagalagts. Men de straffskärpningar, som införts genom 1906 års lag,
äro enligt utskottets uppfattning icke tillräckliga för alla de fall, då
förbrytelsen kännetecknas af särskild ondska och inneboende grymhet
hos brottslingen. Det gifves nämligen råa och obändiga naturer, hvilka
näppeligen röna någon afsevärd inverkan af de nuvarande straffen, men
som sannolikt skulle draga sig för att återfalla i brott, därest de för
ett föregående brott tilldelats ett med ett mera kännbart kroppsligt lidande
förenadt straff. Ofta äro dessutom de, som utmärka sig för det
största öfvermodet i ord och gärning och som begå förbrytelser, hvilka
vittna om upprörande grymhet och brutalitet mot de svaga, i själfva
verket tämligen fega. Icke minst på dem skulle otvifvelaktigt ett kroppsstraff
af föreslagen art verka i hög grad återhållande, så att de af
fruktan för det kroppsliga lidandet icke läte sina dåliga instinkter

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

manifestera sig i handling. Flere af dem, som drifvits in på brottetsbana,
kunna genom kroppslig aga på ett vida effektivare sätt än annars
är möjligt väckas till själfbesinning, så att de vända åter till ett hederligt
och verksamt lif. I synnerhet torde detta blifva fallet, om de erhölle
agan, innan de lämnat ungdomsåren bakom sig.

Fastän utskottet funnnit erforderligt, att, då en brottsling lagt i
dagen en synnerlig grad af lömskhet eller ondska, domstolarna beredes
möjlighet att ådöma honom kroppsstraff, vill utskottet dock icke förorda,
att dylika straff skola få tillämpas i alla de fall, då brottet är på
nämnda sätt kännetecknadt. Det torde sålunda vara en temligen allmän
mening, att de icke lämpligen böra tilldelas kvinnliga brottslingar,
utan endast manliga. Äfven för dessa böra affliktiva straff af angifven
art enligt utskottets förmenande ifrågakomma endast när det gäller
brottslingar, som ännu befinna sig i ungdomsåren eller de första mannaåren.
Med afseende å dessa torde kroppsstraff blifva ett synnerligen
verksamt medel att böja ett mot samhällsordningen trotsigt sinne. Beträffande
äldre män, hvilka tydligtvis äro svårare att påverka genom
kroppslig bestraffning, kan det däremot befaras, att dylika straff i det
öfvervägande flertalet fall skulle blifva utan resultat.

Det torde vara allmänt bekant, att prygelstraff sedan en längre tid
tillbaka i England tillämpats för vissa slag af våldsförbrytelser. Såsom
motionärerna erinra, har man äfven i Danmark sett sig nödsakad att genom
en den 1 april 1905 utfärdad lag, hvilken antagits att gälla för en tid
af högst 6 år, införa kroppsstraff för våld mot person, hvilkens uppträdande
icke gifvit grundad anledning till våldsgärningen, och för sedlighetsförbrytelse
mot minderårig flicka under 12 år. Det danska prygelstraffet
ådömes emellertid endast såsom tilläggsstraff till annat straff
och endast om brottslingen förut gjort sig saker till liknande förbrytelse.
Blott å män få kroppsstraff tillämpas, men kan detta ske inom åldersgränserna
18—55 år. Dessutom infördes samtidigt förutom andra straff
äfven prygel såsom disciplinstraff i tvångsarbetsanstalterna för våldsverkai-e,
å hvilka andra straff visat sig overksamma. Till följd af det
starka motstånd, som en ifrig agitation lyckats resa mot de affliktiva
straffen, hafva emellertid dessa endast i ett fåtal fall, enligt uppgift
endast åtta gånger, kommit till användning, sedan lagen trädt i kraft.
Några säkra slutsatser kunna därför icke dragas rörande det sätt, hvarpå
denna bestraffning verkat.

I vårt land har liksom öfverallt annorstädes under en äldre tid
affliktiva straff i vidsträckt omfattning kommit till tillämpning. För de
under 1800-talet förekommande sträfvandena att göra då gällande miss -

Lagutskottets TJtlåtanåe N:o 31.

gärningsbalk mera human genom att mildra de i flera fall orimligt
stränga straffbestämmelserna, var emellertid spö- och risstraffet en
nagel i ögat. Redan i midten af århundradet, genom kungl. förordningen
den 4 maj 1855 blef det upphäfdt. I den militära straffrätten
kvarstod prygel- och daggstraffet längre och afskaffades först i sammanhang
med utfärdande den 11 juni 1868 af ny strafflag för krigsmakten.
Att de affliktiva straffen kommo så starkt i misskredit, som
fallet var, torde till mycket stor del hafva berott dels på att de
användes äfven i _ fall då någon synnerlig intensitet i den brottsliga
viljan icke kommit till synes eller då brottet var af den art, att
dylika straff icke bort därå följa, dels ock på att afstraffningen
försiggick offentligt. Det var under sådana omständigheter fullt förklarligt,
att yrkandet på deras afskaffande skulle vinna bifall. Under
de förändrade förhållanden, under hvilka kroppsstraff gifvetvis nu skulle
tillämpas, kan den erfarenhet om dess verkningar, som man sålunda
haft i vårt land, icke med fog åberopas såsom skäl mot dess återinförande
i de fall, som ofvan antydts. Utskottet vill i detta sammanhang särskildt
erinra, att kroppsstraff alltjämt kan i de allmänna straffanstalterna
äfvensom i tvångsarbetsanstalter åläggas för disciplinförseelser. Den
erfarenhet, som därvid vunnits rörande denna straffart, torde icke jäfva
det antagandet, att densamma i åtskilliga fall skulle visa sig vara synnerligen
verksam, därest den finge af domstol ådömas såsom straff för
vissa brott.

Såvidt utskottet kan finna, kan det icke vara lämpligt, att kroppsstraff
ådömes såsom ensamt straff utan endast i förening med frihetsstraff;
och bör det gifvetvis tilldelas brottslingen i början af strafftiden.
Denne får då tillfälle att efter erhållen kroppslig bestraffning i fängelsets
ensamhet öfvertänka sitt brott, och sannolikheten bör då blifva mycket
större att han skall komma till insikt om och ångra sitt fel, än om
han lössläpptes till sin förra omgifning genast efter mottaget kroppsstraff.
Själffallet är, att det icke kan ifrågakomma, att någon skulle
tilldelas kroppsstraff offentligen utan endast inom fängelsets murar i
närvaro af ett fåtal personer. Genom förutgången läkarbesiktning
skulle före exekutionen vara utrönt, att bestraffningen icke kunde medföra
framtida men för brottslingens hälsa.

Innan frågan om införande i allmänna strafflagen af den föreslagna
arten af affliktiva straff kan upptagas till närmare pröfning och
afgörande, bör emellertid en ingående utredning förebringas beträffande
samtliga de spörsmål, som därmed stå i samband, särskildt angående

till Riksd. Bro t. 1908. 7 Sami. 29 Håft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

den åldersgräns, som bör stadgas för dess tillämplighet, och de slag
af brott, för hvilka den lämpligen kan komma till användning.

Utskottet vill slutligen framhålla, att, därest kroppsstraff blefve
upptaget i vår strafflag, ingen som helst anledning finnes att antaga,
att missbruk däraf skulle förekomma. Det torde nämligen kunna med
full trygghet öfverlämnas åt domstolarna att tillämpa de lagbud, som
må komma att därom gifvas. Kroppsstraffets stränga karaktär och det
kraftiga ingrepp, som genom detsamma göres i brottslingens personliga
integritet, skulle förvisso medföra, att det tillgrepes endast i sådana
fall, då fullgiltig anledning därtill förelåge.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande
motioner, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta föranstalta om fullständig
utredning, huruvida och i hvad mån kroppsstraff
lämpligen må komma till användning vid bestraffning
af förbrytelse, vid hvars begående synnerlig
råhet eller ondska ådagalagts, samt för Riksdagen
framlägga det förslag till lag, hvartill utredningen
må gifva anledning.

Stockholm den 17 mars 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER,

Reservation:

af herrar Zetterstrand, Widén, Jansson i Edsbäcken, Lindhagen,
Nordin, Pettersson från Södertälje och Neiglick hvilka anfört:

»Med föranledande af Riksdagens skrifvelse af den 10 maj ^1894
och den 13 maj 1898 uppdrog Kungl. Maj:t den 25 maj 1900 åt en
kommitté dels att upprätta förslag om skärpning af förvandlingsstraffen
och de på kort tid omedelbart ådömda frihetsstraffen samt om villkorlig
frigifning, dels ock att i sammanhang härmed vidare utreda frågan om

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

införande af varning eller villkorlig dom samt utarbeta de författningsförslag,
hvartill denna utredning kunde gifva anledning.

I sitt den 17 maj 1902 afgifna betänkande förordade kommittén
jämte lagbestämmelser angående villkorlig frigifning och villkorlig straffdom
vissa skärpningar af förvandlingsstraffen och de på kort tid omedelbart
ådömda frihetsstraffen.

Vid pröfningen af frågan rörande hvilket eller hvilka skärpningsmedel
företrädesvis borde tillgripas tog kommittén jämväl under öfvervägande
frågan om prygelstraffets återinförande, men afstyrkte detta
enhälligt med följande motivering:

»På senare tiden har, då fråga varit om skärpta straff, såväl i
vårt eget land som i utlandet förordats återinförande af kroppsstraffet
i egentlig mening, prygel. Man har framhållit, att detta straff vore särskildt
lämpligt för unga förbrytare, i afseende på hvilka det närmast
vore att betrakta såsom ett uppfostringsmedel, och man har åberopat
de goda verkningar, agan, rätt använd, kan vid uppfostran medföra.
Men man har äfven velat utsträcka tillämpningen af prygelstraffet till
andra förbrytare vid brott, vittnande om sådan grad af råhet, att
stallare tuktan kräfves.

Obestridligt är, att prygelstraffet är ett synnerligen skarpt verkande
straff. Det har under alla tider varit så ansedt, och med bildningens
stigande höjd och allmännare utbredning har uppfattningen af
straffets hårdhet blifvit allt lifligare. Denna uppfattning torde hafva
sin grund icke blott eller ens förnämligast uti det kroppsliga lidande,
som med straffet är förenadt, utan än mera i den inverkan, som den
med detta straff i allmänna föreställningssättet förbundna skammen utöfvar
på brottslingen.

Vid öfvervägande, huruvida det må vara lämpligt, att ifrågavarande
straff åter upptages i vår rätt, måste emellertid redan den omständigheten,
att prygel, såsom ett direkt våld å förbrytarens kropp,
ganska allmänt uppfattas såsom barbariskt, göra lagstiftaren betänksam.

Den inverkan, prygelstraffet utöfvar omedelbart på förbrytarens
kropp, är väsentligt olika, och det är icke blott så, att känslan af
straffet är högst olika hos särskilda individer, hvilket i viss mån måste
vara förhållandet med hvarje straff, utan äfven så, att smärtan af straffet
i hög grad beror på den persons kroppskrafter och vilja, som verkställer
bestraffningen.

Men om sålunda prygelstraffet rent kroppsligt drabbar ojämnt,
är den inverkan, detsamma för öfrigt utöfvar på brottslingen, kanske i ännu
högre grad växlande. Ju starkare själfaktningen och hederskänslan äro,

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

desto kraftigare lärer straffet verka på brottslingens sinne, men i riktning,
som är i viss. mån oberäknelig. Det torde kunna befaras, att prygelstraffet
i vanliga fall komme att verka brutaliserande och åstadkomma
motsatsen af hvad man åsyftar, icke undergifvenhet utan trots, ja
sannolikt uppväcka känslor af hat och hämnd mot samhället, hvilka
känslor lätt taga sig utflöde i nya brott. Den nesa, som enligt den
allmänna uppfattningen är förbunden med sådan kroppslig afstraffning,
kunde åter i många fall alldeles nedtrycka brottslingen, så att han
därigenom förlorade kraften att åter resa sig och blifva en nyttig
samhällsmedlem. Det lider icke heller tvifvel, att den vanheder, som
anses, åtfölja ett prygelstraff, ytterligt försvårar den bestraffades ställning
i samhället och lägger allvarsamt hinder i vägen för hans framtida
utkomst, och i många fall torde, om straffet skall appliceras med
tillbörligt eftertryck, detsamma ej kunna undgå att å den brottsliges
kropp lämna outplånliga märken, hvilka för all framtid bära vittne om
hans vanheder.

Beträffande den uppfostrande verkan, som man trott prygelstraffet
böra i likhet med aga medföra, särskildt i fråga om yngre brottslingar,
vore naturligtvis för ernående af nämnda verkan af största vikt, att
verkställighet af straffet kunde följa omedelbart på brottet eller åtminstone
så snart därpå, att endast helt kort tid hunnit förflyta från det
den brottsliga gärningen begicks. Men skall prygel ådömas såsom
straff och icke kunna gå i verkställighet förr, än domstol efter hållen
ransakning meddelat utslag och tiden för utslagets Överklagande tilländalupit
eller, i händelse af klagan, målet blifvit slutligen afgjordt i
högre rätt, uppstode i vanliga fall ett dröjsmål, som måste väsentligen
bidraga därtill, att det åsyftade målet förfelades. För öfrigt torde det
uppfostrande inflytande, som aga kan utöfva, när den på riktigt sätt
användes af föräldrar eller uppfostrare, vara att till icke ringa del tillskrifva
det personliga förhållande, i hvilket den, som mottager agan,
står till den, som agar honom. Merändels vet och känner han, att
hans föräldrar eller uppfostrare handla af nitälskan för hans väl, och
han är van att af dem mottaga såväl belöningar som tillrättavisningar.
Till följd af agans mera privata karaktär blifver skammen icke heller
öfverväldigande. Förhållandena äro ingalunda desamma vid ett prygelstraff,
som ådömes af domstol och bringas till verkställighet genom den
offentliga ordningsmaktens försorg.

Det i Sverige fordom brukliga kroppsstraffet med spö eller ris
afskaffades som bekant till en del 1841 och till fullo 1855. Lagkommittén,
som redan i sitt förslag till straffbalk uteslutit spö- och ris -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 13

straffen, utlät sig i motiven till förslaget på följande sätt om nämnda
straff:

’De kroppsliga straff, som förnedra människan därigenom, att
man vid deras användande åsidosätter allt afseende å hennes förnuftiga
natur och behandlar henne lika med oskäliga djur, dem man genom
smärtan af fysiskt ondt, som omedelbart tillfogas kroppen, söker göra
sin vilja undergifna, anser kommittén såsom straffmedel förkastliga.
Sådana äro spö- och risstraffen. För den redan moraliskt fördärfvade
äro dessa mindre afskräckande än andra straffarter, emedan de äro
hastigt öfvergående och lämna brottslingen tillfälle att snart fortsätta
en lastbar lefnad. Hos den åter, hvars känsla af människovärde ej förut
är kväfd, skola dessa förnedrande straff undertrycka de i människans
moraliska natur grundade anlag till förbättring; de skola bringa honom
till förtviflan eller göra honom till afsvuren fiende af det samhälle,
hvars lagar försatt honom i ett sådant förnedringstillstånd, att hoppet
och möjligheten att sig därutur lyfta blifvit honom betagna, enär alla
vägar till utkomst och återvinnande af förtroende och aktning af medmänniskor
äro för honom stängda’.

I utlåtanden, som afgåfvos öfver förslaget, vitsordades också ej
mindre af högsta domstolen och rikets tre hofrätter, än äfven af de
allra fleste bland häradshöfdingarne ändamålsenligheten af spö- och
risstraffens afskaffande. I flera af dessa utlåtanden framhölls särskildt,
hurusom en tillförlitlig erfarenhet vunnits om de skadliga verkningarna
i moraliskt hänseende af spö- och risstraffen, samt att dessa straff alldeles
motverkade brottslingens förbättring.

Erfarenheten under nyare tider från England och Danmark synes
icke heller vittna till fördel för ändamålsenligheten af prygelstraffet.
I fråga om straffets ringa förmåga att inverka till brottslighetens minskning
lärer det förhållandet få anses särskildt anmärkningsvärdt att,
ehuru i Danmark prygel anlitas i stor utsträckning såsom straff för
unga brottslingar af mankön, brottsligheten därstädes just bland dessa
unga personer stigit i oerhördt mycket högre grad än bland landets
manliga befolkning i allmänhet.

Nu skulle visserligen, därest ett kroppsstraff af ifrågavarande beskaffenhet
i vår lagstiftning åter upptoges, detsamma, såvidt här är i
fråga, nyttjas, icke såsom själfständigt straff, utan i samband med ett
ådömdt frihetsstraff och såsom medel till dess skärpande, men de skäl,
som tala emot nämnda slag af kroppsstraff, äro enligt kommitténs mening
sådana, att straffet icke heller borde för detta ändamål anlitas i
JBih. till Riksd. Prot. 1903. 7 Samt. 29 Häft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

annat fall, än att andra användbara sbärpningsmedel saknades, hvilket
dock icke torde vara händelsen.

Med det anförda har kommittén icke velat underkänna betydelsen
af aga såsom uppfostringsmedel för unga förbrytare eller vanartade
barn under behandling inom tvångsuppfostringsanstalter. Ej heller afser
kommitténs yttrande användningen af prygel såsom disciplinstraff
i fångvårdsanstalterna, där alldeles särskilda förhållanden äro för
handen.»

Då vi i allo dela denna kommitténs uppfattning rörande prygelstraffet,
hvilken uppfattning ännu har sin fulla giltighet, få vi härmed
hemställa,

att herrar P. Zimdahls motion, n:o 82, och J. P.

Jespersons motion, n:o 83, måtte af Riksdagen afslås.»

Herrar Fahlén och Ersson hafva begärt få här antecknadt, att de
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, K. B. Boströms Boktr., 1908.