Lagutskottets Utlåtande N:o 31 (Utlåtande 1907:LU31 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

!X:o 31.

Ank. till Eiksd. kansli den 5 april 1907, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner i fråga om utom
äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga
ställning.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två till
utskottet hänvisade motioner, en inom Första Kammaren under n:o 10, väckt
af herr P. Fahlbeck, och en inom Andra Kammaren under n:o 12, väckt
af herr P. Fehrsson i österby. Herr Fahlbeck anför i sin motion:

»Ett folks bestånd och välgång beror i första hand på dess egen återväxt
och däraf följande sammansättning. Inga lagar kunna göra ett folk
stort och lyckligt, om det sig ständigt förnyande människomaterialet är
otillräckligt eller dåligt.

Denna själfklara sak har man hvarken hos oss eller i andra länder
tidigare haft anledning att närmare öfvertänka. I senare tid hafva emeller Bih.

till Eiksd. Prof. 1907. 7 Sami. 27 Häft. (N:o 31). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

tid förändringar härutinnan framträda som påkalla den största uppmärksamhet.
Abnorma och skadliga förhållanden i fråga om befolkningens
återväxt äro i färd att uppstå hos mer än ett folk. Värst däran är för närvarande
det franska; men därnäst, skulle jag vilja påstå, har det svenska
hunnit längst på denna farliga väg. Missförhållandena äro icke desamma
i Sverige som i Frankrike. Medan de i det senare landet hufvudsakligen
gälla nativiteten, födelserna, röra de hos oss äktenskapligheten och hvad
därmed i samband står. Sverige har en lägre giftermålsfrekvens än^ något
annan kändt land utom Irland, och den synes alltjämt vara pa nedgående.

Det är likväl icke denna högst beklagliga sak, hvarpå jag med förevarande
motion velat fästa Riksdagens uppmärksamhet. Ty inför den
står man tämligen rådlös. Däremot ligger det otvifvelaktigt i det offentligas
makt att verksamt ingripa uti ett annat härmed sammanhängande
missförhållande, den orimligt stora mängden af s. k. oäkta födelser och
oäkta födde.

Sverige intager äfven härutinnan ett bland de första rummen i folkens
led och kanske det allra första — de statistiska siffrorna äro ej utan
vidare jämförliga och medgifva därför ej säkra slutsatser härom. Detta
är för vårt folk en högst betänklig omständighet, hvilken staten icke längre
bör lämna så obeaktad, som hittills varit fallet. Visserligen kan lagstiftningen
icke direkt angripa det onda och söka stäfja de oäkta födelserna.
Men staten kan väsentligen förminska de skadliga verkningarna däraf för
såväl de enskilde som det allmänna.

Riksdagen har nyligen visat sig behjärta de utom äktenskapet födda
barnens rätt genom att bifalla förslag om utsträckt arfsrätt för dem a
mödernet liksom genom att uttala sig för att dessa barn ma under alla
förhållanden kunna få känna sin moders namn. Så betydelsefulla dessa
åtgärder må vara ur individuellt humanitär synpunkt, så utöfva de dock
ej ringaste inflytande på företeelsen som sådan och dess verkan pa folket
i dess helhet. Härtill kräfvas helt andra åtgärder, afseende visserligen
äfven att bereda de ogifta mödrarna en bättre ställning gentemot fäderna,
än den de enligt nu gällande rätt intaga, men framför allt att skänka de
utanför äktenskapet födda barnen det skydd och den vard, 6om de nu i
så många fall sakna. Det är barnens rätt och barnens välfärd, som bör
vara hufvudsynpunkten uti alla åtgöranden rörande denna abnorma företeelse,
och det icke blott af barmhärtighet mot de små, som ej kunna hjälpa
sig själfva, utan ock af välförstådd omtanke om vart folks framtid, dess

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 3

fysiska och moraliska hälsa, för ett litet folk som vårt det förnämsta villkoret
för dess bestånd.

Innan jag emellertid öfvergår till diskussionen om de problem, som
denna sak ställer på lagstiftningen, skall jag i korthet redogöra för densamma
själf, så långt befintliga statistiska data sådant medgifva, liksom
för de åtgärder, hvilka våra närmaste grannfolk redan vidtagit eller äro
i färd att vidtaga med afseende på utom äktenskapet födda barn och
deras mödrar, g:

Den snabba utvecklingen af ifrågavarande företeelse framgår af följande
öfversikt däraf alltifrån vårt tabellverks början.

På 100 lefvande födda barn voro i årligt medeltal oäkta-.

1751 —	60.....	.... 2,37	1841 —	50	.... 8,64
1761 —	70.....	.... 2,55	1851 —	60.....	. .. 9,05
1771 —	80.....	.... 2,94	1861—	70.....	.... 9,57
1781 —	90.....	.... 3,89	1871 —	80.....	.... 10,36
1791 —	1800.....	.... 5,02	1881 —	90.....	.... 10,22
1801—	10.....	.... 6,14	1891 —	1900 .....	.... 10,87
1811 —	20.....	.... 6,78	1901 ..		.... 11,75
1821 —	30.....	.... 6,63	1902 .		.... 11,81
1831 —	40.....	.... 6,72	1903 ..		.... 11,69

I absoluta tal utgjorde oäkta lefvande födde för senaste kända år
(1903) 15,649, däraf 10,034 på landsbygden och 5,615 i städerna. De
äkta föddes antal uppgick samma år till 118,247, däraf för landsbygden
94,496, för städerna 23,751.

Vi finna af denna allmänna öfversikt, att antalet oäkta födde ifrån
en ringa siffra, som icke innebär den minsta abnormitet, enär ju städse
ett visst antal trolofvade före äktenskapets afslutande få sin första nedkomst,
efter band så vuxit, att nu hvart nionde barn födes utanför äktenskapet.
Visserligen kommer nu som förr en del af dessa barn att kort
efter födelsen få ett fullständigt hem, i det att föräldrarna ingå äktenskap.
Men detta utgör det minsta antalet fall. Endast omkring 9 procent
af ogifta barnaföderskor uppgifvas i den officiella statistiken som »trolofvade».
Sannolikt inträffar det ej heller oftare, om ens så ofta, att för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

bindelsen afslutas med äktenskap. Utan öfverdrift kan alltså sägas, att
för närvarande hvart tionde svenskt barn blir utan fader, och man kan

gärna tillägga utan moder. Ty vanligen utlämnas dessa barn till främ mande.

I alla händelser har modern, som mestadels ensam får försörja
både sig och barnet, icke tid att ägna detsamma den vård och tillsyn,
som det borde ha. Detta är — det behöfver ej påpekas — en abnormitet,
som måste ha vidtgående följder för vårt folk i dess helhet.

Naturligen ställa sig förhållandena mycket olika på landsbygden och
i städerna, framför allt hufvudstaden, såsom synes af följande siffror för
senaste årtionde.

Af 100 lefvande födda barn voro oäkta:

	Landsbygd.	Städer.	Stockholm.
1891 ....................	...................... 8,2 8	17,59	27,88
1892 ....................	...................... 8,68	17,85	28,55
1893 ....................	...................... 8,52	17,81	28,6 3
1894....................	...................... 8,7 5	18,30	28,90
1895 ....................	...................... 8,87	18,47	28,85
1896 ....................	....................... 9,21	18,67	29,96
1897 ....................	...................... 9,32	18,92	29,92
1898 ....................	....................... 9,40	19,56	31,51
1899 ....................	....................... 9,24	18,63	30,24
1900 ...................	...................... 9,21	19,55	31,17

Antalet oäkta födde är dubbelt större i städerna än å landsbygden,
i städerna sålunda mycket öfver och a landet något under rikssiffran. ^ I
Stockholm uppgå de till nära tre gånger den senare. Icke långt ifrån
hvart tredje barn, som kommer till världen i Stockholm, födes utanför
äktenskapet. Vid denna orimligt höga siffra måste dock anmärkas, att den
icke utan vidare kan tagas för’ god. I Stockholm måste inom arbetarekretsar
otvifvelaktigt råda ett slags äktenskap utan vigsel, hvarigenom de
därunder födda barnen legalt blifva oäkta, men i verkligheten uppväxa
uti ett fullständigt hem. Ledsamt nog sakna vi för närvarande all ^statistisk
kunskap härom och kunna sålunda ej närmare angifva, huru manga
af de i Stockholm födda barnen verkligen komma att sakna fullständig
föräldravård. Men säkert är deras antal mycket stort.

Man skulle nu vilja följa dessa barn genom lifvet för att se, huru
det går dem, och hvad det blir af dem. Dess värre är detta för när -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

varande icke möjligt utom beträffande de två första åren och dödlighetsförhållandena
därunder. Men dessa kasta ett bjärt ljus öfver det öde,
som väntar en mängd af ifrågavarande barn. Dödligheten är ofantligt
mycket större bland dem än bland de äkta födde. Som bekant äro de
redan vid födelsen utsatta för en vida större dödsrisk. Medan dödfödde
bland äkta födde i årligt medeltal 1891—1900 utgjorde 24,72 °/##, uppgingo
de bland de oäkta barnen till 34,18 %0. "Detta förhållande kan
endast i mindre mån tillskrifvas den omständigheten, att mödrarna i senare
fallet oftast äro förstföderskor. Den egentliga orsaken härtill är helt visst
att söka uti bristande aktsamhet, där den ej rent af skylies brottsligt
uppsåt och är en form af barnamord.

Angående dödligheten under första lefnadsåret lämna efterföljande
siffror för senaste årtionde (1891—1900) besked.

Döda i första lefnadsåret på 1,000 under året lefvande födda barn:

Äkta Oäkta

93,8 166,2

Som en ytterligare illustration till dödens olika framfart bland äkta
och oäkta födde under första lefnadsåret må efter 1903 års statistik —
det första som härom lämnar besked — anföras, att nämnda år på tusen
lefvande födde afledo i diarré och barnkolera äkta födde 5,29, oäkta födde
20,45, d. v. s. nära fyra gånger så många.

Sadana siffror tala högt om dessa barns ogynnsamma ställning.

Under det andra lefnadsåret däremot är dödligheten bland de utom
äktenskapet födda barnen obetydligt större än bland de äkta födde. Till
en del torde detta förklaras däraf, att nu blott de starkare lefva kvar;
men sannolikt beror det ock därpå, att moderskärleken nu vaknat och
tagit dem i sitt hägn.

Längre kunna vi emellertid ej följa dessa vanlottade på deras väg
genom lifvet. Dödsrisken lär väl efter detta vara föga större för dem
än för andra barn. Men huru går det med deras följande uppfostran?
Och hvad blir det af dem? Vi sakna för närvarande all kunskap härom.
Det nyss upprättade straffregistret, som dock borde kunna ge betydelsefulla
upplysningar om denna sak, är i dubbelt afseende ofullständigt.
Det omfattar ej till allmänt arbete dömde lösdrifvare och innehåller beklagligtvis
ej uppgift om börden för flertalet däruti upptagna personer.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Enstaka upplysningar, som jag lyckats erhålla, visa emellertid, att de oäkta
föddes antal är stort inom den mindervärdiga del af befolkningen, som
påträffas uti räddningshem af olika slag, liksom bland ogifta mödrar m. fl.
Man torde ej taga fel, om man skrifver en del af den förvildning hos
ungdomen, hvaröfver det med rätta klagas, på kontot af det ständigt
växande antalet oäkta födde, särskildt i städerna, hvars befolkning till
betydande del utgöres af sådana element. Sannolikt rekryteras de s. k.
ligapojkarnes led mest af sådana, som aldrig haft ett eget hem och icke
fått känna verklig föräldravård.

Nödig omtanke om vårt folks framtid lika mycket som kristlig kärlek
till barnen manar att icke längre låta dessa onaturliga förhållanden
sköta sig själfva. Först en grundlig undersökning således af nämnda förhållanden
och sedan med ledning däraf kraftig hjälp åt de små — det
är en utaf de första åtgärder, som kräfvas, för att den förnyelse af vårt
folk, som tidsomständigheterna påkalla, må blifva en verklighet. Ty vill
man göra vårt folk bättre och kraftigare, så skall man hjälpa barnen,
där hjälp behöfs. Med de vuxne och deras förbättring kommer man dess
värre ej långt.

I Tyskland har lagstiftningen rörande utom äktenskapet födda barn
och deras mödrar väsentligen omgestaltats genom den nya borgerliga lagen.
Det hufvudsakliga innehållet uti hithörande stadganden är i korthet
följande.

Faderskapet konstateras, där det ej frivilligt erkännes, efter stämning
å moderns eller barnets vägnar inför ordinarie domstol, hvarvid de vanliga
reglerna för bevisning tillämpas. Som fader gäller den, som inom i lagen
fastställd tid haft umgänge med modern, såframt ej ådagaläggas kan, att
hon samtidigt haft umgänge med flere och ej vid den tiden redan var
hafvande. I detta fall får barnet ingen fader, hvarigenom försörjelseplikten
åligger modern.

Fadern, som icke äger någon makt öfver barnet, har följande skyldigheter: mot

modern att ersätta eller på hennes begäran i förväg erlägga kostnaderna
för förlossningen inklusive läkarevård m. m. samt sex veckors
underhåll därefter, allt beräknadt efter moderns stånd och villkor; mot
barnet att ensam bekosta dess underhåll intill fyllda sexton ar enligt
villkoren för moderns lefnadsställning, häruti inbegripna samtliga utgifter

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

för uppfostran samt utbildning till ett yrke. Kan barnet i följd af sjukdom
eller lyte ej vid sagda ålder försörja sig själft, fortfar faderns underhållsplikt
äfven därefter. Underhållet, som utgår i reda penningar samt betalas
kvartalsvis i förskott, mottages af barnets förmyndare. Dör fadern,
åligga hans skyldigheter boet, dock icke så att äkta födda barn därigenom
försättas i sämre ställning än de oäkta, öfverenskommelse mellan fadern
och barnet om dess framtida underhåll eller om ersättning en gång för
alla i stället för underhåll skall af förmyndarkammaren (Vormundschaftsgericht)
godkännas.

Moderns såväl rättigheter som skyldigheter i förhållande till barnet
inskränka sig till, att hon äger vårda detsamma, där icke denna vård af
vederbörande myndighet fråntagits henne. Underhållsskyldighet har hon
endast i det fall, att barnet lagligen ingen fader äger, eller denne är ur
stånd att fullgöra sin skyldighet. På fadern äger hon i allmänhet inga
andra rättsanspråk än de ofvan nämnda, af nedkomsten beroende.

Barnet, som icke står i något annat rättsförhållande till fadern, än
att det på honom äger underhållsanspråk, får moderns familjenamn och
ärfver henne samt mödernefränder lika med äkta födde. Barnet skall
alltid äga en förmyndare, som tillsättes af förmyndarkammaren. Till
förmyndare utses modern, när så lämpligen kan ske, men hon har ej rättsligt
anspråk härpå och kan ej klaga, i fall kammaren utser annan förmyndare.
Föräldramyndigheten tillkommer förmyndaren.

öfver förmyndarens sätt att handhafva sin myndlings rätt håller förmyndarkammaren
uppsikt.

I Norge hafva utom äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsförhållanden
erhållit en tiden motsvarande ordning genom »Lov om Underholdningsbidrag
til Börn, hvis Foraeldre ikke har indgaaet Aegteskab
med hinanden m. v.» af 6 juli 1892. De viktigaste bestämmelserna i
denna lag med därtill hörande tillägg af 29 mars 1902 äro följande.

När anmälan göres om barnets födelse hos prästen eller annan, som
äger mottaga dylik anmälan, skall denne oförtöfvadt därom underrätta
den man, som uppgifves vara barnets fader. Vägrar denne att utgöra
det understöd, som Amtstyrelsen (Overövrigheden) på ansökan ålägger
honom, förklarande sig icke vara barnets fader, har han att inom viss tid
vid domstol söka fria sig från faderskapet. Bevisningen, som endast afser
att konstatera, huruvida mannen haft umgänge med modern under viss i
lag bestämd tid före barnets födelse eller icke, afgöres, där ej annan be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

visning kan förebringas, genom edgång af endera parten. Vanligen får
eden afläggas af mannen, men under vissa omständigheter af modern.

Faderns skyldigheter mot moder och barn äro i hufvudsak följande:

gentemot modern att bidraga till utgifterna för hennes nedkomst
och därefter följande vård, på sätt som af Amtstyrelsen efter ansökan
bestämmes; emot modern och barnet att efter rättvis och om möjligt lika
fördelning jämte modern bidraga till barnets underhåll och uppfostran,
tills det fyllt 15 år eller, om så behöfves, längre. Dör fadern, åligger
underhållsskyldigheten dödsboet med vissa inskränkningar i särskilda fall.
Bidraget fastställes efter ansökan af Amtstyrelsen och kan, i händelse att
det icke i rätt tid erlägges, genom länsmannen och motsvarande ämbetsman
i stad exekutivt indrifvas. Det får uttagas ur faderns lön eller pension,
dock så att ej därigenom denne och hans familj beröfvas sitt tarfliga
underhåll. Vederbörande husbonde och arbetsgifvare är ansvarig för att
bidraget utbetalas till den, som äger att uppbära detsamma. Underlåter
en fader att erlägga honom påliggande uppfostringsbidrag och kan det ej
heller uttagas af hans lön, äger Amtstyrelsen insätta honom, såframt han
fyllt 21 år, på tvångsarbetsanstalt för en tid af högst 3 månader eller
om så synes lämpligare, oafsedt åldern, bringa honom i arbete hos offentlig
eller enskild arbetsgifvare. Vill fadern utvandra, medan bidragsplikt
åligger honom, måste han ställa säkerhet för bidragets fullgörande. Föreligger
misstanke, att han ämnar genom utflyttning undandraga sig^ sina
förpliktelser, däruti inbegripna de ofvan nämnda mot modern, kan på den
bidragsberättigades eller fattigvårdsnämndens begäran förbud häremot utfärdas.
Har han redan utvandrat, kan kvarstad läggas på honom tillhörig
egendom inom landet. Utvandringsagent eller annan, som med kännedom
om förhållandet till utlandet befordrar den, mot hvilken reseförbud föreligger,
blifver ansvarig för denne åliggande bidrag.

Barnet, som för öfrigt tager arf efter modern lika med äkta födde,
förblifver i moderns vård eller hos den, åt hvilken hon anförtrott detsamma.
Dör modern eller vanvårdar hon barnet, kan fadern efter Amtstyrelsens
samtycke få taga vård om det. År barnet öfverlämnadt åt
andra mot betalning, står det under »Helseraadets» uppsikt, som har att
utse en härför passande man eller kvinna att utöfva tillsyn öfver detsamma,
eventuellt efter den nya »Lov om Tilsyn med Pleiebörn m. v.»
af 29 april 1905.

Ehuru i Danmark oäkta barn och deras rättsställning upprepade
gånger under senare tid, sist genom Lov om Underholdsbidrag til Börn,

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

avlede udenfor Aegteskab af 3 april 1900, varit föremål för lagstiftning,
föreligger nu ett nytt förslag till »Lov indeholdende Bestemmelser om
udenfor Aegteskab avlede Börns og disses Mödres Rettsstilling».

Blir detta förslag, som sannolikt är, af Riksdagen, inför hvilken det
af regeringen framlagts, utan större förändringar antaget, komma hithörande
förhållanden att gestalta sig i hufvudsak på följande sätt:

Faderskapets konstaterande äger rum på sätt som hittills och blir
alltså i sista hand beroende af, huruvida mannen genom ed vill fria sig
från moderns anspråk eller ej.

Faderns skyldigheter, som utgöra det egentliga innehållet i lagförslaget,
äro i hufvudsak följande:

Mot modern att bidraga till hennes underhåll en månad före och en
månad efter nedkomsten liksom till alla med densamma förenade kostnader;
mot moder och barn att bidraga till barnets underhåll, uppfostran
och utbildning intill dess 18:de år. Dör fadern, åligger samma skyldighet
hans bo och arfvingar. Bidragets storlek rättar sig efter moderns lefnadsställning
med iakttagande likväl däraf, att försörjelseplikten gentemot
barnet åligger båda föräldrarna, men afpassas olika efter hvarderas förmåga.
Det fastställes på begäran af Amtstyrelsen (Overövrigheden). öfverenskommelse
mellan föräldrarna om uppfostringsbidrag en gång för alla eller
på vissa tider måste alltid af sådan myndighet godkännas. Bidraget, som
i allmänhet skall vara störst under barnets två första lefnadsår, utbetalas
i förskott. Erlägges ej fastställdt bidrag på rätt tid, äger modern efter
ansökan utbekomma behöfligt understöd af allmänna medel, utan att detta
för henne må betraktas som fattigunderstöd. Vederbörande kommun har
sedan att af fadern uttaga hvad den sålunda utlagt. Sådant utlägg betraktas
för fadern som fattigunderstöd. Vill fader, som är i skuld för
bidrag, eller i visst fall man, mot hvilken anspråk på sådant bidrag är
väckt, flytta från en kommun till en annan, måste han härom göra anmälan
hos vederbörande myndigheter i både utflyttnings- och inflyttningskommunen.
Vill han lämna landet för längre tid, är han skyldig att i
förväg betala eller ställa säkerhet för betalningen af bidraget till moder
och barn. Föreligger anledning antaga, att han vill resa ur landet utan
att hafva fullgjort nämnda skyldighet, kan polisen på vederbörandeä begäran
inkalla honom inför domaren, som äger att insätta honom på gäldstuga,
intill dess han fullgör sina skyldigheter, dock ej för längre tid än
9 månader. Detsamma kan ske på begäran af ogift hafvande kvinna,
som ej förut födt barn, gentemot man, som hon säger vara barnets fader
Bih. till Biksd. Prof, 1907 7 Sami. 27 Haft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

och som befaras skola lämna landet, under villkor att hon tillbjuder sig
att med ed fästa sanningsenligheten af sina uppgifter. Utvandringsagent
eller annan, som befordrar utflyttning till främmande land, är underkastad
ansvar på samma sätt som i Norge.

Förslaget tillägger slutligen barnet under vissa betingelser arfsrätt
efter fadern, lika med äkta barn, så framt modern inom viss tid, medan
fadern lefver, gör anspråk på sådan rätt för sitt barn och detta tillika är
äldre än de i äktenskap födda barnen.

Såsom af denna redogörelse framgår, har man i våra grannländer pa
olika sätt sökt lösa problemet om de oäkta barnen och hvad därmed i
samband står.

Lösningarna äro väl icke fullständiga, såsom ju icke heller är pa
länge att vänta i en så svårlöst sak, men de gå det nutida rättsmedvetandet
i hög grad till mötes och afhjälpa otvifvelaktigt de värsta missförhållandena.

Huru ha vi i Sverige, som mer än andra länder har behof af en
genomgripande lagstiftning på detta område, ordnat de oäkta barnens och
deras mödrars rättsliga ställning? Såvidt jag känner, finnes i hela vår
lagsamling icke en rad om de ogifta mödrarnas rätt, bortsedt från det
föråldrade kungl. brefvet af 17 oktober 1778; och beträffande de utom
äktenskapet födda barnen inskränka sig stadgandena till de lakoniska orden
i ärfdabalken kap. 8 § 7 samt den nya lagen af 17 mars 1905 om
oäkta barns arfsrätt. Fattigvårdsförordningens bestämmelser i §§ 3 och
35, som kunna komma till användning i fråga om oäkta barn eller deras
föräldrar, afse icke särskildt dem.

Om man någonsin kan tala om efterblifvenhet, så är det fallet här.
Den framträder lika mycket med hänsyn till det yttre omfånget af hithörande
lagtexter som i fråga om innehållet i desamma. Medan i Tyskland
en mängd paragrafer i allmänna lagen behandla denna sak och i
våra skandinaviska grannländer vidlyftiga lagar stiftats därom, affärdas
den hos oss med några få rader i ärfdabalken, dit den för resten blott
till mindre del hör.

Innehållet i den omförmälda paragrafen i ärfdabalken är lika torftigt:
»Aflar man barn i lönskaläge utan äktenskaps lofven, eller i hordom, eller i
förbudna leder; de barn--njute af fader och moder nödtorftig föda och

Lagutskottets Utlåtande N;o 31.

uppfostran, till dess de sig själfva nära kunna. Dör endera af föräldrarna
och lämnar ej gods efter sig; föde då den barnet, som efter lefver.»
Utom den själfklara satsen, att barnet skall underhållas, uttalas här endast,
att fader och moder skola gemensamt bestrida detta underhåll. De
många rättsförhållanden, som följa af dessa allmänna grundsatser, äro lika
litet beaktade som en mängd andra till saken hörande rättsfrågor. Och
lagskipningen i form af högsta domstolens utslag har mestadels ej heller
bidragit att främja utvecklingen på detta område, snarare tvärtom. Särdeles
påfallande är i detta afseende Kungl. Maj:ts dom af 30 december
1898, hvarigenom fader, som var ålagd att till modern gälda bidrag till
oäkta barns uppfostran, berättigades att häremot kvitta en hyresfordran
hos modern.

Det är sannerligen på tiden att ändring sker uti den föråldrade rättsuppfattning,
som sålunda gör sig gällande såväl i rättskipning som i lagstiftning
i vårt land beträffande denna sak. Ingendera står i samklang
med det nutida rättsmedvetandet och dess uppfattning af moderns och
framför allt barnets rätt. De lämna äfven samhället utan skydd mot den
stora fara, som ligger uti det ständigt stigande antalet oäkta födde samt
deras uppväxt utan nödig vård och tillsyn.

Emellertid hafva försök icke saknats att äfven hos oss bereda de utom
äktenskap födda barnen en bättre rättslig ställning. Utom de alltsedan
1815 vid riksdagarna ofta återkommande motionerna om sådana barns
arfsrätt, hvilka omsider ledde till kungl. förordningen af 1866 och senast
lagen af 1905, hafva äfven andra förslag om bättre tillgodoseende af
oäkta barns rätt i Riksdagen framkommit. Så väcktes mer eller mindre
vidtgående motioner om oäkta barns rätt till underhåll, om föräldrars och
särskild! faders skyldighet att draga försorg om sådant barn liksom om
straffpåföljd för uraktlåtenhet härutinnan vid riksdagarna 1840—41, 1847
—48, 1856—58, 1880, 1886, 1887 A och B, 1892, 1893, 1895 och 1901.
Endast tvenne gånger, 1893 och 1901, ledde motionerna till riksdagsskrifvelser.
Vid det först nämnda tillfället anhöll sålunda Riksdagen, »att
Eders Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lagbestämmelser, som mera verksamt än de nu gällande tillgodose
oäkta barns rätt till försörjning». År 1901 upprepades denna anhållan,
men i försämrad form, i det nu en ändring i fattigvårdsförordningen angafs
som vägen till en bättre ordning härutinnan. Det är sannerligen
icke genom 6adant lappverk, som ordning bringas i denna bedröfliga sak.
Emellertid har till dato ingen verkan försports af dessa skrifvelser.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Den enda åtgärd, som å lagstiftningens sida vidtagits till skydd jämväl
för de oäkta barnen, är lagen om fosterbarns vård af 6 juni 1902.
Två omständigheter betaga likväl denna lag det mesta af dess goda verkan,
särskildt för dessa barn. Kontrollen öfver lagens efterlefnad är mycket
bristfällig, och fosterlegan för de oäkta barnen är i regel alltför ringa
för att bereda dem en dräglig vård — detta som följd af moderns medellöshet
och uteblifvande af nödigt bidrag från fadern. Så nyttig denna lag än
må vara eller rättare blifva, när den nu otillräckliga kontrollen göres fullt
effektiv, kan den få verklig betydelse för de oäkta barnen först när dessa
barns hela rättsställning blifvit på annat sätt tryggad. Detta kan ske
endast genom en fullständigt ny lagstiftning, omfattande samtliga hithörande
personer, fadern, modern och barnet, med alla deras inbördes rättsförhållanden.

Här är ej stället att söka utreda, huru denna lagstiftning bäst bör
ordnas. Men jag kan ej underlåta att med några ord påpeka de brister,
som vidlåda nu rådande förhållanden, och hvilkas afhjälpande lagstiftningen
har att sörja för.

Sålunda är det nu rådande sättet för faderskapets fastställande i högsta
grad otillfredsställande. Emot mannens nekande, mycket ofta fäst med ed
under förhållanden, som klarligen låta förmoda falsk edgång, finnes intet
rättsmedel. Edgång på svarandens sida är i detta fall ett farligt bevismedel
och borde aldrig få förekomma. Snarare kan edgång under vissa
betingelser tillåtas käranden, i den form nämligen, att hon förklarar sig
under viss tid icke hafva haft umgänge med annan man. Vidare bör
paternitetssaken, såframt ej kvinnan med afsikt underlåtit dess upptagande
och skäl föreligga att därvid låta bero, vara, om ej klar, dock vid domstol
anhängiggjord redan före barnets födelse.

Ett annat svårt missförhållande är, att kvinnan icke erhåller behöfligt
understöd vid förlossningen liksom viss tid efter och möjligen äfven före
densamma. Här bör fadern, eventuellt genom offentlig myndighets förmedling,
åläggas att helt eller delvis bestrida nödiga kostnader och underhåll.

Den största bristen i nuvarande förhållanden gäller naturligen barnets
vård och uppfostran. Dess afhjälpande erbjuder också de största svårigheterna.
Jag vill ej här inlåta mig på den juridiska konstruktionen af
detta rättsförhållande, men kan ej underlåta att anmärka, att den nuvarande
svenska uppfattningen däraf, enligt hvilken modern, ej barnet, har
underhållsanspråk på fadern, kanske är den förnämsta orsaken till, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

dessa barns underhåll vanligen lämnar så mycket öfrigt att önska, och är
därför absolut ohållbar. Utgår man blott från de bestående missförhållandena
för att söka afhjälpa dem, synas följande önskemål böra uppställas:

att barnet må förblifva hos modern, framför allt de två första lefnadsår,
förutsatt att modern anses vara i stånd att själf rätt vårda och
uppfostra sitt barn; att i motsatt fall, och särskildt om modern är lösakig,
barnet erhåller en förmyndare, som ombesörjer dess utackordering och
bevakar dess rätt emot såväl moder som fader; att bidrag till barnets underhåll
utgår till dess att barnet kan fullt försörja sig själft; att faderns
och eventuellt äfven moderns bidrag fastställas af offentlig myndighet; att
bidragets storlek bestämmes med hänsyn till såväl moderns som faderns
villkor under iakttagande däraf, att barnet bör uppfostras efter moderns
lefnadsställning, samt, att bidragsplikten åligger föräldrarna enligt rättvis
fördelning en för bada och bada för en; att fadern icke må genom utflyttning
undandraga . sig sina förpliktelser, samt att dessa förpliktelser i
händelse af hans död åligga dödsboet; slutligen att såväl moder som fader, som
försummar sina skyldigheter mot barnet, må kunna dömas till tvångsarbete.

Pa hvad sätt nu omförmälda eller motsvarande reformer och önskemål
bäst skola förverkligas, är ej här stället att söka utreda. Men säkert
är, att endast om så sker, kunna vi hoppas, att de utom äktenskapet födda
barnen skola fa den vård och den tillsyn, som kräfvas för att göra dem
till dugande medlemmar af vart folk. Först då skola ock de högst ogynnsamma
verkningar pa detsamma, som den stora mängden af oäkta födelser
nu otvifvelaktigt medför, häfvas och denna kräftskada på den svenska
samhällskroppen, om ej botas, dock oskadliggöras.

Pa grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen behagade i. skrifvelse _ till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t efter allsidig utredning af alla hithörande förhållanden låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag om utom äktenskapet
födda barns och deras mödrars rättsliga ställning.»

Herr Pehrssons motion är af följande lydelse:

»Enligt officiella uppgifter voro af år 1903 i Sverige födda 137,334:
barn 16,222 födda utom äktenskapet. Af äkta barn voro 27,3 på tusen
dödfödda och af oäkta 35,3 på tusen. På hvarje 1,000-tal af de lefvande
födda barnen dogo under första lefnadsaret 85,3 af de äkta barnen och
149,6 af de oäkta.

Af dessa siffror torde framgå, hvilken ogynnsam ställning de utom

Lagutskottets Utlåtande N:o 31-

äktenskapet födda barnen intaga. Frågan om dessa barns och deras mödrars
rättsliga och ekonomiska ställning är onekligen ett allvarligt och i folklifvet
synnerligen ingripande spörsmål. Att taga vara pa barnen är ett
viktigt ärende för en liten nation med låg nativitetssiffra redan från nationalekonomisk
synpunkt.

Ännu allvarligare ter sig frågan, då man betänker, att det att vara
»oäkta född» ofta är första början till att »komma vilse i lifvet» med de
för samhället som individen ödesdigra följder, som däri ligga gömda. Dessa
barns svåra läge synes vara särskildt ägnadt att kasta dem in i socialt
elände och förbrytelser, och de lämna ett oproportionerligt tillskott af
brottslingar och prostituerade.

För det allmänna rättsmedvetandet ter det sig jämväl såsom en alldeles
påtaglig orättfärdighet, att modern, som redan af naturen far bära
tyngsta följden af gemensam gärning, ensam också skall bära all omsorgen0
om barnet, såsom nu oftast sker. Nuvarande lagbestämmelser ålägga
väl i vissa fall fadern en del af försörjningsplikten, men lämna alldeles
otillräcklig möjlighet att utkräfva ådömd eller åtagen skyldighet därutinnan.

En lag, hvars brister leda till allmänt insedd och erkänd orättvisa,
måste ändras. Den verkar eljest förslöande på känslan af ansvar och plikt
och bidrager i sin mån att sätta ned krafven på sedlighet och pliktuppfyllelse.
Det ligger i de nuvarande förhållandena i detta stycke en fara
för folkets moraliska hälsa, som icke får underskattas.

Vid sidan af dessa synpunkter är också värdt att taga i betraktande
den stora ökning i fattigvårdens utgifter, som härigenom förorsakas.

Frågan är af invecklad och svårlöst art. Riksdagen har haft den
under sin behandling åren 1886, 1892, 1893, 1895 och 1901.

1893 års Riksdag beslöt att aflåta en skrifvelse till Kungl. Maj:t
i ämnet. Därvid framhölls bland annat, att gällande föreskrifter rörande
oäkta barns försörjning i tillämpningen visat sig icke hafva varit tillräckligt
verksamma gentemot fader till oäkta barn. Erfarenheten utvisade
nämligen, att fadern till ett sådant barn, äfven om han på grund af eget
erkännande af faderskapet eller på grund af bristande åt honom ådömd
värjemålsed förpliktats att till modern utgifva visst bidrag till barnets underhåll,
lätteligen kunde på ett eller annat sätt, som genom att undanhålla
sina tillgångar, undandraga sig att fullgöra sin försörjningsplikt.
Härtill komme, att fattigvården i hög grad betungades af underhållsskyldigheten
af sådana barn, utan att fattigvardssamhället hade verksamma
tvångsmedel att förmå den tredskande barnfadern att fullgöra den honom

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 15

åliggande försörjningsplikten. Gällande bestämmelser om oäkta barns försörjning
vore föremal för olika tolkning, och äfven på denna grund vore
tydligare föreskrifter af nöden. Då det enligt Riksdagens åsikt vore uppenbart,
att gällande bestämmelser i ämnet fordrade tillägg och förtydligande
i syfte att bättre än för närvarande tillgodose barnets rätt, anhöll ”Riksdagen,
att; Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, som mera verksamt än de nu gällande tillgodosåge
oäkta barns rätt till försörjning.

Sedan högsta domstolen afstyrkt det förslag, som med anledning af
denna skrifvelse framlagts, fann Kungl. Maj:t Riksdagens ofvanberörda
skrifvelse icke böra till vidare åtgärd föranleda.

Vid 1901 ars riksdag framlades åter motion i ärendet. Lagutskottet,
till hvilken motionen hänvisades, fann »dess syfte alltjämt förtjänt af allvarligt
behjärtande och fann för sin del högeligen önskligt, om något för
dess förverkligande lämpligen kunde åtgöras, och hemställde, att Riksdagen
ville ij skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga
i öfvervägande, huruledes genom ändring af gällande fattigvårdsförordning
må kunna vinnas skärpta och mera effektiva bestämmelser mot sådana
fäder till oäkta barn, som af lättja eller liknöjdhet försumma sin försörjningsplikt,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill den verkställda
utredningen kan föranleda.»

Denna utskottets hemställan bifölls utan debatt af Riksdagens båda
kamrar.

Riksdagen år 1906 har såsom en konsekvens af lagen om oäkta barns
arfsrätt efter moder och möderne fränder beslutat att i skrifvelse till Kungl.
Maj.t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, »om och på hvad sätt
sådan ändring af mom. 7 i kungl. brefvet den 17 oktober 1778 angående
barnamord jämte andra i sammanhang därmed stående författningsbestämmelser
må kunna företagas, att moderns namn blifver fortfarande skyddat
mot offentliggörande, men, till upplysning och ledning i vissa uppgiga
och bestämda fall, pa lämpligt sätt antecknadt, eller, där sådant funnes
ej lämpligen kunna ske, upphäfva samma moment och bestämmelser».

Härigenom har fragan om det utom äktenskapet födda barnets rätt
gentemot fadern kommit upp ånyo med alldeles särskild kraft. Ty har
barnet rätt ^till mor och det är den djupaste innebörden i sistnämnda
beslut sa har det också rätt till far, såsom det vid ärendets behandling
i Riksdagen framhölls. Den allmänna rättsuppfattningen i landet har
under sista åren alltmer förskjutits till förmån för ett sådant steg till

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

effektiv lagstiftning i detta afseende, hvilket också otvetydigt tog sig uttryck
i den offentliga diskussion, som fördes i pressen och vid möten, anordnade
med anledning af de motioner vid 1906 års riksdag, som föranledde nyss
anförda beslut. Och den af ett flertal kvinnliga föreningar af olika, slag
antagna resolutionen i då föreliggande fråga ger uttryck däråt i följande
ord: »Lagen om anonymitet för moder skall upphäfvas, emedan rättvisan
mot barnet kräfver detta, men som barnet ock har rätt till fader, skall
faderns namn äfvenledes uppgifvas och han åläggas att jämte modern bära
ansvaret för barnets vård och uppfostran.»

Det första steget är taget. Det bör efterföljas af det andra. Följdriktigheten
i lagstiftningen kräfver, att, när barnets kraf på modern sålunda
skärpts, dess kraf på fadern också skärpas, så långt det låter sig
genomföras, till likställighet mellan far och mor.

Omsorgen om familjebandens hägn, som i denna fråga ofta kommit
till synes, får icke hindra genomförandet af ett rättfärdigt kraf. Att lösa
från naturligt, sedligt ansvar verkar aldrig till godo vare sig för individen
eller familjen. Att fastslå föräldraansvaret också gentemot det oäkta barnet
skall i stället i längden stärka hemmets helgd.

Det torde visserligen möta svårigheter att få lagbestämmelser i detta
hänseende, som blifva rätt verksamma. Men att dessa svårigheter icke
äro oöfvervinneliga, visar andra lands lagstiftning, där man lyckats i icke
ringa mån vinna det afsedda syftet.

Jag dristar mig icke till att framställa ett direkt förslå g ° till lagbestämmelser
i denna fråga, men vill i det följande framlägga, åtskilliga
synpunkter, som synas mig böra beaktas vid en eventuell revision af hithörande
föreskrifter. *

Lyckligt vore, om en mera paternell myndighet först kunde i hvarje
enskildt fall få frågan om hand. Det är mångens erfarenhet, som har
haft med dessa förhållanden att göra, att genom ett personligt ingripande
och vädjande till hederskänsla och föräldraansvar kommer man i många
fall i fråga om fastställande af faderskapet längre, om man i tid inskrider,
än genom stämning till domstol. Detta gäller särskildt landsbygden
med dess mindre förhållanden, där ju fadern ofta är känd, ehuru det i
födelseboken i regel måste antecknas: Fader okänd. Därigenom skulle
också dessa edgångar, där så mången barnfader lättvindigt nog »svär sig
fri», betydligt inskränkas.

Barnavårdsnämnden vore väl närmast till att såsom ett förmyndarrad
ha till uppgift att genom den eller de personer, som alltefter olika lokala

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

förhållanden härtill utses, söka förmedla en sådan uppgörelse i godo. För
att barnavårdsnämnden skall få möjlighet därtill, må det v.ara moderns
rätt att redan några månader före barnets väntade födelse, om så kräfves
med stöd af intyg från leg. läkare eller barnmorska anmäla förhållandet
för att få den hjälp, hon behöfver, och hennes skyldighet att efter barnets
födelse, själf eller genom ombud, hvars namn må i kyrkobok antecknas,
till pastorsexpeditionen inom viss kortare tid än de nu föreskrifna 6 veckorna
anmäla barnets födelse. Därifrån borde underrättelse omedelbart
aflåtas till barnavårdsnämnd eller den ledamot däraf, inom hvars distrikt
modern bor. Sådan anmälningsplikt kunde jämväl åläggas barnmorska.
Erfarenheten ger vid handen, att så länge kvinnan själf skall vara kärande
å egna och barnets vägnar, komma inga bestämmelser om faderns försörjningsplikt
att blifva effektiva. Hon saknar i regel alla möjligheter
att sköta sådant och låter sig dessutom i godtrogenhet uppehållas af allehanda
tomma löften och förespeglingar.

Genom barnavårdsnämndens försorg borde därför fortast möjligt efter
ingången anmälan om saken lämplig person vidtalas att blifva förmyndare
för barnet. Denne förordnas sedan i laga ordning till förmyndare af rätten.

Förmyndare, som, där så vore möjligt, icke borde ha mer än en
sådan myndling, skulle utses så, att man kunde hos honom förutsätta ett
personligt intresse för barnet, hvars moder väl i många fall bland sina
närmaste kan äga någon, som är villig att åtaga sig hennes och barnets
sak. Där detta icke är möjligt och särskildt i större samhällen, torde
det blifva nödigt, att barnavårdsnämnden uppdroge åt någon därtill utsedd
person att utöfva dessa förmynderskap.

Den tillsatta förmyndaren skulle det åligga att genom personligt ingripande
söka ordna förhållandet och, om öfverenskommelse icke kan träffas
med barnfadern, vid domstol väcka talan samt sedan tillse, att fadern
fullgör sin försörjningsplikt. Till förmyndare torde möjligen äfven kvinna
kunna utses. Mot moderns bestridande borde icke barnets fader få utöfva
förmynderskapet. Barnavårdsnämnden borde öfva tillsyn öfver dessa förmynderskap
och förmyndare vara skyldig att inför den redovisa.

Då det gäller fastställande af faderskap inför domstol, kräfver grundsatsen
om allas likhet inför lag, att kvinna därvidlag fullt jämställes med
mannen. Domstolen ma tillerkännas i lag fastställd och normerad rätt
att låta kvinnan eller mannen, alltefter den pröfvar omständigheter föreligga,
med ed fylla bristande full bevisning. En lagstiftning därutinnan
kräfver visserligen stor försiktighet, liksom dess tillämpning sätter stora
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 27 Raft. 3

jg Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

kraf på domstolen. Sådan edgång kan icke få förekomma från lösaktig
kvinnas sida, vare sig hon förut haft barn utom äktenskapet med annan
man eller på annan grund hennes trovärdighet i hithörande förhållanden
kan vara misstänkt.

Vid bestämmandet af ersättning och understöd borde hänsyn tagas
till både faderns och moderns stånd och lefn ads villkor och underhållsbördan
därefter lämpligen fördelas, så att icke, såsom nu kan hända, en fader
i mycket goda villkor lämnar ett minimalt understöd.

Denna försörjningsplikt borde sträcka sig till det 16:de lefnadsaret
och omfatta alla lefnadskostnader såväl som uppfostran och utbildning för
yrke. Understöd, som borde sättas högst för de första 2 aren, da barnet
kräfver den mest omfattande vården, borde utgå förskottsvis för vecka,
månad eller högst för halfår, enligt hvad i hvarje fall fastställes.

Detta kraf borde för att medföra fullt verksam hjälp kunna göras
gällande redan före nedkomsten såsom understöd för modern under en
månad före och en månad efter barnets födelse. Detta borde gälla äfven
om barnet vore dödfödd En sådan bestämmelse vore lika mycket i barnets
intresse som i moderns, hvilken under denna tid är som mest hjälplös
och kanske förtviflad, och vore helt visst ett godt medel att förebygga
förbrytelser både mot fostrets och barnets lif. Härigenom skulle också
förlänas mera effektivitet åt lagbestämmelsen, att kvinna, som födt barn,
icke må i industriellt yrke med arbete sysselsättas under de fyra första
veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarebetyg styrkes, att hon
tidigare kan utan men börja arbetet. Ogift moder star ofta i sa dålig
ekonomisk ställning, att läkaren nödgas gifva denna tillåtelse, då ett i
hennes läge olämpligt arbete är af mindre fara för henne och barnet, än
de umbäranden bägge skulle utsättas för genom arbetsförbud, som eljest
kunde vara af hennes hälsotillstånd väl pakalladt.

Vid hvarje frivillig öfverenskommelse skulle förmyndare tillse, att
icke otillbörlig nedpressning skedde, hvarför öfverenskommelsen för att
vara giltig borde underställas barnavårdsnämnden. En sådan bestämmelse
torde blifva nödvändig, enär skärpta bestämmelser gentemot fadern torde
medföra försök från hans sida att i den för modern svåra tiden närmast
före och efter barnets födelse begagna sig af sin makt öfver henne för att
förmå henne till för henne och barnet alltför ogynnsam öfverenskommelse
och genom henne inverka på förmyndaren.

Det blir vidare nödvändigt att finna lämpliga bestämmelser om det
sätt, hvarpå understödet må utkräfvas af tredskande barnfader.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 19

Någon annan väg torde dår icke finnas, än att lagen tilläte innehållande
af lön, pension eller arbetsförtjänst. Nu gällande förbud emot
utmätning af innestående aflöning för tjänst grundar sig väsentligen på
hänsyn till den, som har att utbetala lönen. »På tjänstens fullgörande
inverkade otvifvelaktigt förlamande, om lönen på förhand tvångsvis toges
ifrån arbetaren, och därmed kränktes arbetsgivare^ intresse». (Lagutskottets
utlåtande n:o 28 år 1901.) Huru viktig än denna synpunkt må
vara, väga dock de skäl tyngre, som tala för ett verkligt tillvaratagande
af barnets och moderns nu kränkta rätt. Andra land, t. ex. Tyskland
och Norge, ha icke tvekat att uti sin lagstiftning draga ut denna konsekvens,
hvarförutan också en förmyndare kommer att stå ganska hjälplös
inför många fall.

Tredskades den försörjningspliktige och underläte af lättja och liknöjdhet
att gifva stadgadt bidrag, skulle han kunna dömas till tvångsarbete,
äfven då det gällde genom öfverenskommelse åtaget bidrag.

Med den löslighet, som finnes i våra tjänsteförhållanden, och med de
goda kommunikationerna torde det icke blifva sällsynt, att barnfadern för
att undgå uppfostringsbidraget söker försvinna till utlandet, kanske redan
före barnets födelse. Barnavårdsnämnd eller förmyndare, om sådan redan
vore utsedd, ägde då att ingripa. Ingen borde, innan väckt fråga om faderskap
vore afgjord, få resa ur landet. Ville barnfader utvandra, måste
han ställa säkerhet eller inbetala bidragen på förhand. Reste han ändå,
borde reseförbud utfärdas och hans egendom beslagtagas. Man torde också
kunna göra utvandringsagent ansvarig för beloppet, om han mot förbud
hjälper honom i väg.

Skulle fadern do, borde det utom äktenskapet födda barnet utfå sin
del ur dödsboet, dock ej mer än såsom om det vore laglig arfvinge. Doge
fader, innan barnet föddes, skulle det likväl äga utfå sin rätt ur dödsboet.
Dock skulle det i sådant fall icke vara modern tillåtet att med ed
fylla bristande bevisning i fråga om faderskap, enär full motbevisning
icke kan till sakens utredning förebringas.

Att skärpta bestämmelser härutinnan äro nödiga, är allmänt erkändt.
Vägen, hvarpå detta syfte på ett verksamt sätt skall kunna nås, utan att
dock större ingrepp på individens frihet göres än nödvändigt är, torde
däremot vara mycket omstridd. Frågans stora vikt kräfver en allvarlig
pröfning och allsidig utredning, till hvilken Kungl. Maj:t ensam äger
möjlighet.

På grund af hvad jag härofvan anfört, får jag därföre vördsamt
anhålla, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till mera effektiva lagbestämmelser än de nu gällande angående utom äktenskapet
födda barn och deras mödrar i syfte att bättre tillvarataga deras
rätt gentemot barnfadern.»

Den fråga, som sålunda genom dessa motioner väckts, anser utskottet,
på grund af hvad motionärerna anfört, vara synnerligen väl förtjänt af
statsmakternas uppmärksamhet och omsorgsfulla pröfning. Utan tvifvel
möta icke oväsentliga svårigheter för åstadkommande af en i alla hänseenden
fullständig och verksam lösning af denna viktiga fråga. Men lagstiftaren
bör ingalunda underlåta att, så vidt möjligt, undanröja de hinder,
som lägga sig i vägen härför. Att frågan härom tarfvar en snar lösning,
synes vara fullt klart och i förevarande motioner ådagalagdt.

Motionärerna hafva i detta hänseende icke allenast lämnat upplysningar
om vissa främmande länders lagstiftning i ämnet utan äfven uttalat
flera beaktansvärda önskemål, hvilka vid sådan lagstiftning för vårt
land borde uppställas och komma under öfvervägande. Utskottet har dock
uppenbarligen icke varit i tillfälle att framlägga förslag rörande de särskilda
lagstiftningsåtgärder, som böra vidtagas uti detta grannlaga och på
flera lagstiftningsområden ingripande ämne, hvadan frågan härom torde böra
till Kungl. Maj:t öfverlämnas.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande motioner, i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning, som på tillfredsställande sätt tillgodoser
utom äktenskapet födda barns och deras mödrars
rättsliga ställning.

Stockholm den 5 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Cederberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i detta
ärendes behandling inom utskottet.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1907.