Lagutskottets Utlåtande N:o 31 (Utlåtande 1902:LU31 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

''N:o 31.

Ant. till Riksd. kansli den 18 mars 1902 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning af dels Kongl. Majds proposition med
förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken,
till lag om ändring i H kap. jordabalken, till
lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar, till lag om
ändrad lydelse af W § utsökning slagen samt till lag om.
ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899
om handräckning åt utländsk domstol, dels två med föranledande
af nämnda proposition väckta motioner.

Genom en den 24 sistlidne januari dagtecknad proposition, n:o 24,
som blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll,
föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2ro) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar;

Bill. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 26 Käft. (N:o 31.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 81.

5:o) lag om ändradlydelse åt'' 49 § utsökningslagen; samt

6:o) lag om ändrad lydelse åt 4 och 6 §§ i lagen den 0 mars 1899
om handräckning åt utländsk domstol.

I sammanhang med nämnda proposition har lagutskottet till behandling^
förehaft två särskilda i anledning åt densamma inom Andra Kammaren
väckta, till utskottet öfverlemnade motioner, den ena, n:o 165, åt
herr G. Olofsson i Avik angående utsträckt befogenhet för häradsnämnd
vid fällande af dom och den andra, n:o 166, af herr H. A. SegerdaM,
afseende förändringar i det genom propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, i fråga om dels eds
afläggande och innehåll, dels behörighet för den domstol, dit vittne varit
kalladt, att bestämma vittnesersättnings belopp.

Herr Olofssons motion är af följande lydelse:

»Då Kongl. Maj:t i nådig proposition n:o 24 till innevarande års
Riksdag framlagt förslag till ändring i rättegångsbalken i syfte, att den
fria bevispröfningens grundsatser måtte varda i någon män tillgodosedda
i vår lagskipning, har från åtskilliga håll uttalats den åsigt, att med
genomförande af friare bevispröfning borde följa eu sådan förändring i
nu gällande lag, som tillerkände nämnden större inflytande än hittills
på rättegångsmålens afgörande. Enär jag lifligt delar deras mening, som
anse ej mindre, att ett dylikt nämndens ökade inflytande vore af flera
skäl synnerligen önskligt, än äfven att tidpunkten för detta ökade inflytandes
inträdande bör sammanfalla med tillämpningen af de förändringar

1 rättegångsförfarandet, hvilka genom bifall till den kongl. propositionen
kornine att upphöjas till lag, hvarförutom jag håller för icke osannolikt,
att den kongl. propositionens framgång är i viss mån beroende på den
ställning, nämnden under derigenom framkallade förändrade förhållanden
skulle komma att intaga, men jag icke tilltror mig att på egen hand
kunna framlägga bestämdt formuleradt förslag till den ändring i 23 kap.

2 § rättegångsbalken, jag sålunda med min motion åsyftar, utan anser
detta lämpligare böra öfverlemnas åt det Riksdagens utskott, som fått
den kongl. propositionens granskning sig uppdragen, får jag, under hänvisning
till lagutskottets utlåtande n:o 32 vid sistlidna års riksdag i anledning
af herr E. Åkerlunds i liknande syfte vid nämnda riksdag väckta
motion, vördsamt hemställa, att Riksdagen, i sammanhang med af Kongl.
Maj:t i nådig proposition n:o 24 föreslagna ändringar i 17 kap. rättegångsbalken,
ville för sin del besluta sådan ändring af 23 kap. 2 §

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

rättegångsbalken, att, för att den mening, som nämnden faller på, må gälla,
icke erfordras, att alla i nämnden äro om den mening ense.» _

Herr Segerdahl har i sin ofvanberörda motion anfört följande:

»Den, som någon tid öfvervarit förhandlingar vid våra underdomstolar,
torde icke hafva kunnat undgå att lägga märke till det missförstånd,
som allt emellanåt yppar sig, då ett vittne skall efter domarens
förestafvande aflägga vittneseden. Vittnet säger ett annat ord, än domaren
sagt, den sistnämnde upprepar å nyo ordet i eden, men vittnet fattar det
ändock icke, utan försöker en ny vändning. Och detta inträffar, huru
mycket domaren än må bemöda sig att uttala ordet högt och tydligt.
Stundom kan det icke hjelpas med mindre, än att domaren måste^ ingå
på en förklaring af ordet och dess böjning. Stundom urartar också allt
detta till rent af löjeväckande episoder. För undvikande häraf eller för
att spara tid åt sjelfva rättsförhandlingarne, torde det hända, att en eller
annan domare icke alltid fäster afseende vid felsägningarne, utan later
dem, fastän hörda, passera utan rättelse, hvilket emellertid maste anses
såsom i hög grad betänkligt, emedan det är egnadt att hos allmänheten
undergräfva aktningen för eden och i vissa fall, da felsägningen kanske
varit afsigtlig, kan gifva stöd åt en sådan uppfattning hos vittnet, att
eden icke&är fullt bindande, då den icke blifvit rätt eftersagd.

Det missförstånd, hvarom är fråga, har sin grund i edsformulärets
ordalag och är ganska förklarligt, då man vet, att dessa ordalag äro hopsatta
för mer än 200 år sedan. De förekomma först i två på 1680-talet
utfärdade författningar angående krigsdomstolar och ingingo derifrån i
1784 års lag. Sedermera har vittneseden väl genom en förordning af
1867 förkortats, men i öfrigt hufvudsakligen bihehållit sin gamla lydelse.
Språkets utveckling har gått densamma förbi, derför är den för nutida
vittnen så svårförstådd. Förr var allmänheten van att höra detta uppräknande
efter hvarandra af ord, som hade likartad betydelse, äfvensom
dessa efter främmande språk formade ordställningar. Man var öfvad att
ändock finna meningen, och fann man den icke, sa lät man sig nöja ocn
sade maskinmessigt efter. Numera är förhållandet ett annat. I skrift och
tal söker man att göra språket koncist, att frigöra det från allt, som är
onödigt för tankens uttryckande. Derför har i allmänhet en nutida menniska
med vanlig skolbildning svart att första - och förstå är hvad hon
vill göra — då ord af lika eller hufvudsakligen lika innebörd förekomma
omedelbart efter hvarandra. Hon stannar då gerna med sin tanke och
vill söka utleta, om de ändock betyda något olika och hvilken särskild

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

mening kan finnas i deras ställande bredvid hvarandra. Härigenom blir
deras förekomst tillsammans förvillande och icke klargörande.

Svårast är, om vändningar förekomma, som enligt gällande språkbruk
äro att anse såsom fel, hvilket är fallet med ett uttryck i vittneseden.
Inför ett sådant stanna naturligtvis många vittnen förvirrade och tro icke
sina öron, när eden förestafvas dem, utan söka då och tillgripa i stället
något annat uttryck, som synes dem kunna passa.

Yittneseden har för närvarande denna lydelse: »Jag N. N. lofvar

och svär vid Gud och Hans heliga evangelium, att jag skall vittna och
gifva tillkänna allt, hvad jag vet i denna sak händt och sant vara, så
att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar; så sant mig Gud hielpe
till lif och själ.»

Uti Kong! Maj:ts för innevarande Riksdag framlagda förslag till lag
om ändring i vissa delar af rättegångsbalken är eden bibehållen vid samma
lydelse. Då en ändring härutinnan emellertid är af ett verkligt behof
påkallad, har undertecknad känt sig manad att framlägga frågan till
Riksdagens pröfning, så att saken må öfvervägas, innan vittnesedens lydelse
skulle å nyo fastlåsas för en oviss framtid.

De fordringar, som böra uppställas på vittneseden, äro, att den skall
vara till sin lydelse klar och kort samt i största möjliga mån fri från
hvad som kan anses stötande för olika skiftningar af den religiösa känslan.

Beträffande klarheten finnes, såsom förut antydts, i det nuvarande
edsformuläret en brist deruti, att det omfattar flera för innehållets uttryckande
onödiga ord, som verka mera förvirrande än upplysande å den,
som aflägger eden. Till dessa dubbeluttryck hör först och främst »lofvar
och svan, hvilka ord i detta sammanhang hafva enahanda betydelse. Detsamma
är förhållandet med > vittna och gifva tillkänna» äfvensom med
shändt och sant vara». I uttrycket »vid Gud och Hans heliga evangeliums
borde de fyra sista orden kunna vara borta utan att edens mening förändrades.
Man kan också fråga sig, hvarför eden just bör afläggas vid
evangelium. Äldre lagberedningen föreslog ord i stället för evangelium,
så att edsförpligtelsen skulle ske »vid Gud och Hans heliga ord». Uttrycket
»vid Gild» borde vara nog kraftigt att här ensamt fylla platsen.

Mot orden »händt och sant vara» rigtas också den anmärkningen,
att de innehålla ett fel i språkligt hänseende. Det säges icke »något är
händt», utan »något har händt». Derför borde det i eden stå »hvad jag
vet i denna sak händt hafva och sant vara» eller enligt nutida lättfattligare
språkbruk »hafva händt och vara sant». Med sistnämnda lydelse af

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. <>

uttrycket skulle säkerligen förekommas en hel del af de nu mycket talrika
misstagen, då vittnet, hvars språköra allt för mycket stötes af »kandi
och sant vara», försöker med ett »känd! och sant vara» eller »rätt och
sant vara» eller i sin nöd med något så konstigt som »jemt och sant vara».

Man skulle kunna tycka, att ett edsformulär, som ej är längre än
vittneseden, skulle ingå i det allmänna rättsmedvetandet, så att de flesta
vuxna medlemmar i samhället skulle ega kännedom om dess lydelse eller
åtminstone förstå detsamma. Men erfarenheten har visat, att tva sekel
icke förmått att sådant åstadkomma, och ju äldre detta edsformulär blir,
ju mindre kommer det att af folket förstås. Det oklara och framför
allt det origtiga i uttrycket måste aflägsnas för att eden icke skall nedsjunka
till eu tom formalitet, hvilken utan eftertanke af den lättsinnige
fullgöres.

Yittneseden bör vidare vara kort. Härigenom underlättas för vittnet
att under förestafvande kunna följa innehållet, och derjemte vinnes
en annan vigtig fördel deruti, att det blir möjligt att utan för stor tidsutdrägt
upptaga eden af hvart vittne särskild^ då flera vittnen skola
höras i samma mål. För närvarande är det vanligt, att alla vittnen i ett
mål, eller åtminstone så många, som kunna komma åt att samtidigt hålla
två fingrar på bibeln, få aflägga eden samtidigt. I den korus, som härvid
uppstår, är det emellertid en omöjlighet för domaren att iakttaga, att
hvart vittne rätt eftersäger eden. Och dessutom verkar det allt annat
än högtidligt, detta svärjande i korus och detta hopträngande för att
vittnena skola komma åt att åtminstone med ett par fingertoppar beröra
eu kant af bibeln.

Finge hvarje vittne svära för sig, skulle allvaret i edsakten skarpare
framträda för vittnet och mäktigare inskärpa sanningspligten till fromma
för rättssäkerheten. Denna åsigt gjorde sig ock gällande inom nya lagberedningen,
som i sitt år 1890 afgifna förslag till lag om bevisning inför
rätta upptog, att vittnen skulle, der de voro flera, hvar för sig aflägga
ed. Vill man införa en sådan bestämmelse, bör också vittneseden
erhålla en så kort form, som låter sig med nödig säkerhet förena.

Fn tredje fordran på vittneseden är, att i dess formulering största
möjliga hänsyn skall vara tagen till olika religiösa åskådningar. Denna
fordran har gått ut öfver edens inlednings- och slutord. Med anledning
af en skrifvelse, som Riksdagen den 2 juni 1888 aflat till Kongl. Maj:t,
erhöll nya lagberedningen uppdrag att yttra sig öfver, huruvida icke inlednings-
och slutorden i de offentligen påbjudna ederna skulle kunna

Lagutskottets Utlåtande N:o 81.

utbytas mot andra. Nya lagberedningen föreslog, att slutorden skulle
helt och hållet uteslutas och begynnelseorden ändras till »Jag lofvar och
svär inför Gud den allvetande och allsmäktige». Kyrkomötet uttalade i
skrifvelse till Kongl. Maj:t den 10 oktober 1883 (i fråga om presteden),
att kyrkomötet »ansåge slutorden i det nuvarande edsformuläret: »så sant
mig Gud hjelpe till lif och själ», hvilka företrädesvis föranledt betänkligheter,
kunna bortfalla utan att derigenom eden förlorade i styrka eller
ändrades till innehållet.»

I sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning, som framlades
1884, föreslog nya lagberedningen, att vittne skulle »svära inför
Gud den allvetande och allsmäktige att i sin utsago hålla sig till sanningen».
I detta förslag voro de särskilda slutorden sålunda borttagna.

Vid 1885 års riksdag framlade Kongl. Maj:t förslag till ny lydelse
af domare- och vittnesederna, den sistnämnda så lydande: »Jag lofvar och

svär, att jag skall vittna och gifva tillkänna allt etc.-------—

(lika med nuvarande vittneseden) — — — förändrar. Detta svär jag
inför Gud den allvetande och allsmäktige.» Förslaget blef emellertid
icke af Riksdagen godkändt. Under de senare åren har icke något försök
gjorts att få vittnesedens lydelse förändrad. Man tyckes hafva resignerat
inför svårigheten att kunna enas om begynnelse- och slutorden,
hvarom striden inom Riksdagen hittills hufvudsakligen rört sig.

I fråga om nuvarande vittneseden yttrade sig nya lagberedningen i
betänkandet af 1884 på följande sätt. »Genom kongl. förordningen den
5 november 1867 blef den förutvarande vittneseden betydligt förenklad
och förkortad. Erfarenheten ådagalägger dock nästan dagligen, att formuläret
det oaktadt icke rätt uppfattas af personer, tillhörande de mindre
bildade klasserna. Detta antyder, att någon otydlighet eller allt för stor
omständlighet förefinnes i ordalagen. I motsats till äldre tiders uppfattning,
att edens kraft förstärktes genom ett utförligt uppräknande af olika
omständigheter, som kunde föranleda till öfverträdelse af edspligten eller
som eljest borde vid dess samvetsgranna uppfyllande uppmärksammas,
synes man i våra dagar allmänt hysa den öfvertygelse, att edens verksamhet
ökas genom att göra den i möjligaste måtto kort, kraftig och
omedelbart rigtad på hufvudföremålet derför med förbigående af mindre
väsentliga biomständigheter.» Olägenheterna af vittnesedens betydelse hafva
icke, sedan detta skrefs, minskats, utan, såsom ofvan framhållits, ökas de
i stället dag för dag, ju mer det äldre språkbruket blir för allmänheten
främmande. Att under sådana omständigheter låta det antiqverade eds -

Lagutskottets Utlåtande N;o 31.

formuläret oförändradt ingå i ett för öfrigt moderniseradt kapitel om bevisning
inför rätta kan icke vara rigtigt.

Hvad bör då sättas i stället? Utgår man från de här ofvan framhållna
grunder, att eden skall vara till sin lydelse fullt klar och fri från
onödiga ord, att den skall vara kort, så att den kan utan för stor tidsutdrägt
afläggas af hvart vittne för sig, samt att dess specifikt religiösa
moment skall i möjligaste måtto vara så affattadt, att det kan godkännas
af skilda rigtningars anhängare, borde det väl icke vara omöjligt att uppnå
enighet om en ny edsfonn. Men en nödvändig förutsättnig härvid är,
att en hvar, som eger i afgörandet deltaga, icke gifver för stort spelrum
åt eget tycke och smak, hvartill frestelsen är stor i en sådan fråga.

Det har omnämnts, att nya lagberedningen föreslagit, dels att de nu
använda slutorden i vittneseden skulle uteslutas och begynnelseorden utbytas
mot: »Jag lofvar och svär inför Gud den allvetande och alls mäktige»,

samt eden i öfrigt blifva oförändrad, dels att vittne skulle »svära
inför Gud den allvetande och allsmäktige att i sin utsago hålla sig till
sanningen». Vidare har omtalats Kongl, Maj:ts förslag att med bibehållande
af edens nuvarande lydelse i öfrigt inskränka begynnelseorden till:
»Jag lofvar och svär» och utbyta slutorden mot: »Detta svär jag inför

Gud den allvetande oeli allsmäktige.» Hos detta sista förslag måste det
anses såsom en förtjenst, att eden uppdelats i två punkter, hvarigenom
dess förstående underlättas. Då emellertid eden i allt utom början och
slutet var till sin gamla lydelse bibehållen, må det icke beklagas, att förslaget
föll.

Utgående från detta sista förslag, skulle man dock kunna komma till
en mera tillfredsställande formulering, om man uteslöte allt det öfverfiödiga.
Eden kunde då erhålla t. ex. denna lydelse:

»Jag svär, att jag skall vittna allt, hvad jag vet i denna sak vara
sant, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar. Detta svär jag
inför Gud den allvetande och allsmäktige».

Vittnets namn torde icke behöfva i eden nämnas, om hvart vittne
skall svära för sig.

I korthet och uttrycksfullhet skulle man nå ännu längre, om man
ville alldeles afvika från det nuvarande formuläret och bilda eden med
användande af engelskt mönster, t. ex, sålunda:

»Jag skall i mitt vittnesmål säga sanningen, hela sanningen och
intet annat än sanningen. Detta svär jag inför Gud den allvetande och
allsmäktige».

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Men då detta formulär för mycket skiljer sig från det nu brukliga,
är det väl föga sannolikt, att meningarne för närvarande skulle kunna
enas derom.

Om ändring af vittneseden skulle beslutas, torde äfven ändring vara
erforderlig i de föreslagna bestämmelserna om ed af part och ed af den,
som bekänner icke kristen lära, beroende på hvilken ny lydelse vittneseden
får. Deremot synas dessa i 17 kapitlet rättegångsbalken påbjudna
eder icke stå i det samband med andra eder, t. ex. domareeden, att icke
eu ändring af de förra skulle kunna göras utan samtidig förändring af
de senare.

I detta sammanhang tillåter jag mig vidröra äfven ett annat stadgande
i samma kapitel, der en förändring är önskvärd, nemligen dess 20
§, som handlar om ersättning till vittne. Sämjas part och vittne ej om
ersättningsbeloppet, »lägge», heter det, »rätten dem emellan efter ty skäligt
pröfvas.» Samma stadgande återfinnes i nu gällande lag, men har visat
sig ofullständigt i det fall, att vittne höres vid annan domstol än der
målet är anhängigt. Ovisshet har rådt, huruvida förhörsdomstolen skulle
ega besluta om vittnesersättningen eller om den blott borde anteckna
vittnets anspråk och lemna till processdomstolen att i fragan besluta.
Praxis har varit vacklande, men i allmänhet torde den senare åsigten
hafva gjort sig gällande, sannolikt till följd deraf, att talan emot beslutet
skulle fullföljas i sammanhang med hufvudsaken. Sedan emellertid numera
blifvit i 16 kap. 10 § rättegångsbalken bestämdt, att särskild talan
mot sådant beslut skall föras, möter från den synpunkten intet hinder för
förhörsdomstolen att bestämma vittnesersättningen, hvartill den naturligtvis
också eger de bästa förutsättningarne. För vittnet är det en^ alldeles
gifven fördel att få sitt anspråk afgjordt genast och slippa att på fjerran
ort göra sig underrättad om utgången. Derför borde det tillägg i lagförslaget
göras, att ersättningen skall bestämmus af rätten, dit vittnet
varit kalladt.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen ville besluta sådana ändringar i Kongl. Maj:t.s förslag till lag om
ändring i vissa delar af rättegångsbalken, att nedannämnda stadgande]! i
17 kapitlet erhålla följande lydelse:

Lagutskottets'' Utlåtande N:f 31.

§ u.

Förr äm vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,
aflägga denna ed: »Jag svär, att jag skall vittna allt, hvad jag vet i

denna sak vara sant, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar.
Detta svär jag inför Gud den allvetande och alJsmäktige.»

§ 17. Första punkten.

Aro vittnen flera, skola ide hvar för sig aflägga ed och särskildt höras;

§ 20. Andra punkten.

Sämjas de ej om beloppet, lägge rätten, dit vittnet varit kalladt,
dem emellan efter ty skäligt pröfvas.

§ 52.

Ed skall inledas med orden: »Jag svär och betygar» och afslutas

med denna försäkran: »Detta svär jag inför Gud den allvetande och alls mäktige.

§ 59. Tredje stycket.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är främmande
trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, derom är särskildt
stadgadt.»

Förslag till ändrade lagbestämmelser angående bevisning inför tätta.''1
hafva förut vid flere särskilda tillfällen varit föremål för Riksdagens pröfning.

Sedan nya lagberedningen enligt erhållet uppdrag utarbetat förslag
till lag angående bevisning inför rätta jemte dermed sammanhängande
författningar, aflat Kongl. Maj:t till 1893 års Riksdag proposition i ämnet.
Lagutskottet, dit propositionen hänvisades, tillstyrkte antagande af densamma
med vissa ändringar, och blef denna hemställan bifallen af Första
Kammaren, hvaremot Andra Kammaren afslog såväl utskottets hemställan
som samtliga i propositionen innefattade lagförslag.

Bill. till Rik sd. Prof. 1902. 7 Sami. 26 Haft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Efter det frågan alltså för den gången förfallit, väcktes redan vid
nästföljande års riksdag flera motioner, åsyftande införande i lagstiftningen
af vissa delar utaf det i förberörda proposition innehållna lagförslag angående
bevisning inför rätta, hvarjemte i sammanhang dermed framlades
förslag om bland annat ändrade bestämmelser rörande nämndens befogenhet.
I anledning af dessa framställningar aflat Riksdagen på lagutskottets
tillstyrkan skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att förslag till lag
angående bevisning inför rätta måtte å nyo framläggas för Riksdagen. f|jj§

På grund häraf uppgjordes inom justitiedepartementet nytt förslag till
lag i ämnet, i vissa afseenden skiljaktigt från det af 1893 års lagutskott
tillstyrkta, och blefvo genom proposition till 1897 års Riksdag detta förslag
äfvensom dermed sammanhängande lagförslag förelagda Riksdagen.
Äfven denna gång förordade lagutskottet i hufvudsak bifall till propositionen,
och godkändes utskottets hemställan af Första Kammaren, men
blefvo de i ämnet framstälda förslag utaf Andra Kammaren förkastade.

Såsom i ett nu förevarande proposition bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
jemväl omförmäles, anhöll derefter Riksdagen i skrifvelse den
23 april 1898, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till skärpta ansvarsbestämmelser för vittnens utevaro
från domstol. Dervid framhöll Riksdagen tillika, att i samband med dylik
skärpning borde, till förebyggande af allt för stora olägenheter af vittnespligtens
fullgörande, vidtagas åtskilliga andra förändringar i gällande
bestämmelser angående vittnesbevisnings förebringande. I sådant afseende
hade Riksdagen ansett lämpligt, att bestämmelser infördes derom, att föreläggande,
hvarigenom uteblifvet vittne vid vite ålades inställelse, skulle
vittnet delgifvas, att vittne under vissa förhållanden skulle vara berättigad!
att bekomma förskott å vittnesersättning, att vittne skulle ega rätt
att anföra besvär öfver beslut, hvarigenom böter eller viten för utevaro
vittnet ådömts, samt att böter af nyssnämnda slag skulle gå åter, der
vittnet visade laga förfall.

Vid anmälan i statsrådet af denna Riksdagens skrifvelse anförde
vederbörande departementschef, att, då hvad sålunda blifvit af Riksdagen
ifrågasatt stode i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motsvarande stadganden
i ofvannämnda, år 1897 framlagda proposition, den omständigheten,
att alltså vissa af de frågor, som i propositionen berördes, åter bragts
å bane, syntes gifva anledning att öfverväga, huruvida icke ämnet i sin
helhet kunde tagas under förnyad handläggning.

Efter det förslaget senast förevar till behandling, hade emellertid,

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

enligt hvad departementschefen vidare yttrade, vissa andra vigtiga delar af
processlagstiftningen — nemligen frågorna om stämning, om invändningar
i rättegång och om fullföljd af talan i högre rätt — blifvit föremål för
revision; och hade dervid i afseende å de nya bestämmelsernas yttre form
och uppställning funnits lämpligt att låta desamma ingå i rättegångsbalken
i stället för de äldre stadganden, som af dem ersatts. Med hänsyn härtill
syntes det önskvärdt, att jemväl den nya lagstiftningen angående bevisning
— i stället för att, såsom enligt de tidigare förslagen, erhålla formen af
en från rättegångsbalken fristående lag — införlifvades med sagda balk,
der den i sådant fall borde inrymmas i 17 kapitlet.

Nämnda kapitel innehölle emellertid för närvarande, utom lagstadganden
om bevisning, jemväl vissa föreskrifter angående ett helt annat
ämne, nemligen om förnyadt upptagande af brottmål, som af domstol afgjorts.
Vid omarbetande af kapitlet syntes man alltså ej kunna undgå
att till granskning upptaga äfven dessa bestämmelser; och enär desamma
till sitt innehåll stode i närmaste samband med de i rättegångsbalkens
81 kap. gifna stadganden om återställande af försuten tid och återbrytande
af laga kraft egande dom, samt dessa stadganden måste anses föråldrade
och delvis komna ur bruk, hade en revision jemväl af 31 kapitlet ansetts
i detta sammanhang böra företagas, dervid de af lagkomitén och äldre
lagberedningen äfvensom af nya lagberedningen i dess s. k. principbetänkande
afgifna förslag funnits kunna tjena till hufvudsaklig ledning.

Sedan departementschefen derpå redogjort dels för ett i angifna syfte
inom lagbyrån utarbetadt förslag till lag om ändrad lydelse af 17 och
31 kapitlen rättegångsbalken, dels för ett deraf föranledt förslag till lag
om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen samt tillika förklarat sig anse,
att i sammanhang med de tidigare förslagen angående bevisning lör
Riksdagen framlagda förslag till lagar om ändrad lydelse af 5 kap.
1 § ärfdabalken, om ändring i 14 kap. jordabalken och om ändring i
förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar
nu borde i väsentligen oförändradt skick åter upptagas, beslöts
på hans hemställan, att högsta domstolens utlåtande öfver dessa förslag
skulle infordras.

Vid granskningen inför högsta domstolen framstäldes mot desamma
åtskilliga anmärkningar, i anledning af hvilka förslagen i flere hänseenden
underkastades jemkning, innan de genom föreliggande proposition öfverlemnades
till Riksdagens bedömande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Rörande innehållet af den nu ifrågasatta lagstiftningen om bevisning
inför Tätta vid jemförelse med de tidigare lagförslagen i detta ämne torde
till. en början förtjena framhållas, att äfven de nu föreslagna bestämmelserna
hufvudsakligen äro byggda på den fria i bevispröfningens grundsats,
hvilken; emellertid i det nuvarande förslaget erhållit ett i någon mån förändra
dt och modifieradt uttryck. Beträffande det i 1 § af 189 7 års förslag
till lag angående bevisning inför rätta innehållna stadgandet, att i
rättegång skulle såsom bevisadt gälla det, hvarför med hänsyn till allt,
som i målet förekommit, öfvertygande skäl pröfvades föreligga, anfördes
under frågans handläggning i Riksdagen, att ett sådant , stadgande icke
torde utesluta den tolkning, att domaren skulle ega makt att efter sitt
subjektiva tycke afgöra, ( hvad i en rättegång vore bevisadt. För att
undvika];möjligheten af en sådan uppfattning i afseende å domarens ställning
till; bevispröfningen har detta stadgande nu utelemnats.

Det förbehåll, som i 2 punkten af samma paragraf i 1897 årsförslag
var gjordt beträffande den fortfarande giltigheten af särskilda föreskrifter
angående verkan af visst: slag af bevis, har vid sådant förhållande i detta
sammanhang blifvit öfverflödigt. Jemväl den i sista punkten af paragrafen
;!upptagna föreskriften, att rätten skulle i sin dom angifva de hufvudsak.
i liga skäl, hvarpå den grundade sin öfvertygelse, har, med afseende å det
i 24 kap. 3 § rättegångsbalken förekommande allmänna stadgandet om
rättens skyldighet att angifva grunderna för dom, ansetts böra utgå.

I följd af utelemnandet af regeln om domstolens befogenhet att fritt
■ipröfva. verkan af förebragt bevisning har det; funnits vara af nöden att
uttryckligt angifva,! att rätten vid bedömande af hvad i rättegång skall
hålla» för sant har att taga hänsyn ej blott till sådana bevismedel, hvarom
särskilda föreskrifter i 17 kap. meddelas, utan till alla skäl och omständigheter,
som till stöd för parternas uppgifter förekommit. Ett stadgande af
detta innehall har derför i det nya förslaget upptagits såsom 1 §.

För att t ) undanrödja farhågan, att domarens subjektiva uppfattning
skulle erhålla alltför stort inflytande vid bedömandet af förebragt .bevisning,
har jemväl en annan förändring vidtagits i förhållande till de tidigare
förslagen. I nuvarande förslags 29 § har nemligen upptagits föreskrift,
att tva vittnen skola anses som fullt . i bevis om det, hvari de sammanstämma,
der ej omständigheter förekomma, som förringa, tillförlitligheten
i af deras berättelse.

De bestämmelser angående bevisbördans fördelning, som för närvarande
äro gifna i 33 § af 17 kap. rättegångsbalken, och hvilka enligt det för

Lagutskottets Utlåtande'' N:o 31.

Riksdagen år 1897 framlagda förslaget varit afsedda att bibehållas, sakna
motsvarighet i det nu föreliggande förslaget, hvithet åter härutinnan öfverensstämmer
med nya lagberedningens år 1889 afgifna förslag i ämnet.
Till stöd för uteslutande af ifrågavarande bestämmelse anförde nya lagberedningen
:

»Att reglera bevisskyldigheten tillhör enligt beredningens mening
icke förevarande del af lagstiftningen. Vore det möjligt att genom'' formella,
för alla slag af rättsförhållanden lämpade föreskrifter bestämma,
huru nämnda skyldighet bör mellan parterna fördelas, vore det visserligen
på sin plats att i samband med) de processuella reglerna om bevisning
upptaga stadgande i detta ämne. Sådant är emellertid icke '' möjligt.
Grunden för; bevisskyldighetens fördelning kan icke, såsom 33 § antyder,

■ sökas i partens ställning såsom kärande eller svarande i målet;!;det är
icke''denna egenskap, utan beskaffenheten af det yrkande parten i hvarje
särskilda,skede af rättegången framställe^ som i sådant hänseende rär afgörande.
Den, som begär förändring i ett förhållande, hvithet faktiskt
består eller hvars < behöriga tillkomst är ådagalagd,; får icke samma yrkande
bifallet, med mindre de rättsliga förutsättningarne för den påyrkade förändringen
äro för handen. Hvilka dessa förutsättningar äro, derom;gifver

den materiellai rätten upplysning. Att fordra, det samtliga dessa,nförutsättningar,
skola ;;inför domstolen styrkas,4.vore i >många fall detsamma,
som att vägra rätten erkännande; det är endast vissa af dessa förutsättningar,
hvilkas tillvaro parten behöfver ''ådagalägga, under '' det att,'' beträffande
andra, det måste åligga motparten att styrka att de; saknas,, om han
■påstår det. 1 Hvilka förutsättning ar nu äro af Mena! eller andra slaget, kan
endast en undersökning i af de särskilda rättsförhållandenas natur ådagalägga;
först ur en sådan kan en vigtig reglering af'' bevisskyldigheten framgå.
För processrätten är eu sådan undersökning främmande, och''rättegångslagen
kan i detta afseende icke gifva annat än en i bästa fall intetsägande,
) men möjligen missledande regel.»

I).-afseende å erkännandes verkan ''såsom; bevis i brottmål innehöll
nya lagberedningens''förslag i 4 § den regel, att rätten egde, med hänsyn
1 till hvad löftägt i målet förekommit, pi’öfva hvilken i verkan såsom bevis
kunde tilläggas parts erkännande. Häremot o anmärkte lagutskottet vid
1893 års; riksdag, då nämnda förslag förevar till behandling, att * ett erkännande
borde i ringare brottmål i och för sig göra vidare bevisning
öfverflödig'', och tillstyrkte lagutskottet förty, att i dylika mål erkännande

■ ^skulle, in likhet med hvad som vore regel i tvistemål, gälla!såsom fullt

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

bevis. Med hänsyn till denna anmärkning gafs i 1897 års förslag åt 8
och 4l §§ en i viss mån förändrad lydelse. Denna lydelse syntes emellertid
icke utesluta den tolkning, att en anklagad skulle äfven i gröfre brottmål
kunna fällas på sin bekännelse allena, blott ej dess tillförlitlighet af annan
omständighet förringades. Till förebyggande af denna tolkning, som ej
torde varit afsedd, och som, särskildt hvad angår lifssaker, står i bestämd
strid med gällande rätt, ansågs vid första utarbetandet af det nuvarande förslaget
erforderligt att i förevarande hänseende uppdraga en gräns mellan
ringare och gröfre brott samt beträffande de senare uppställa den regel,
att erkännande endast i förening med andra omständigheter i målet kunde
räknas såsom fullt bevis. På grund af häremot inom högsta domstolen
framstälda anmärkningar hafva emellertid dessa bestämmelser sedermera
uteslutits, och har i stället i 4 § af 17 kap. upptagits den med nya lagberedningens
förslag väsentligen öfverensstämmande regel, att rätten eger,
med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i målet och till målets ''beskaffenhet,
pröfva, hvilken verkan såsom bevis må tilläggas parts erkännande.

De föreskrifter 17 kap. 12 § rättegångsbalken äfvensom förklaringen
den 22 februari 1770 innehålla om domares åberopande till vittne lemnades
af de tidigare förslagen oberörda. Vid omarbetning af nyssberörda
kapitel i lagen måste emellertid nämnda föreskrifter blifva föremål för
granskning. Dervid har det, enligt hvad departementschefen omförmält,
funnits mindre egentligt att, såsom gällande rätt synes afse, låta domarens
afhörande bero af den omständigheten, huruvida annan bevisning är att
tillgå, och alltså, der detta är fallet, tillåta honom att, fastän till vittne
åberopad, deltaga i pröfningen af ett sakförhållande, hvarom han utanför
domstolen vunnit kännedom; men enär å andra sidan ett stadgande, som
utan förbehåll medgåfve part rätt att till vittne åberopa domstolsiedamot,
lätt skulle kunna missbrukas i syfte att från domstolen utesluta en misshaglig
ledamot, har, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagkomité^
och äldre lagberedningens förslag samt principbetänkandet, vittnesförhöret
gjorts beroende deraf, huruvida den till vittne åberopade ledamoten sjelf
finner sig ega kännedom om någon på målet inverkande omständighet.

Enligt de äldre förslagen skulle parts skyldighet'' att på vederpartens
uppfordran förete handling, som kunde antagas lända till upplysning i
målet, ej lida annan inskränkning, än att vissa enskilda meddelanden vore
från edition undantagna; och rätten skulle i hvarje fall ega att, der så
pröfvades lämpligt, med viten framtvinga skyldighetens fullgörande. Denna
regel har emellertid, eldigt hvad departementschefen anfört, på flere håll

Lagutskottets TJtåtande , N:o 31.

väckt betänkligheter. Det har ej heller synts kunna bestridas, att den i
nu angifna utsträckning borde under vissa förhållanden anses såsom allt
för betungande, särskildt från den synpunkt, att hänsyn ej toges till möjligheten,
att handlingens företeende kunde, oberoende af målets utgång,
vålla parten skada. Departementschefen har derför funnit rigtigt att
inskränka en dylik ovilkorlig editionspligt till sådana handlingar, till hvilka
den part, som åberopar dem, har ett af rättegången oberoende anspråk,
eller hvilka på grund af anledningen till deras upprättande kunna anses
särskildt afsedda att stå till tjenst som bevismedel för den part, som
åberopat dem. Beträffande dylika handlingar har åter editionspligten
synts böra göras oinskränkt ej mindre för part än äfven för tredje person.

Vid förslagets granskning erinrade högsta domstolen, att i fråga om
rätt till särskild klagan öfver beslut, hvarigenom enligt 48 § dömts till
fyllnadsed, och sättet för fullföljd af talan mot sådant beslut uppenbarligen
skulle gälla enahanda bestämmelser som i fråga om värjemålsed,
hvadan nu föreslagna stadganden om fyllnadsed borde föranleda tillägg till
vissa bestämmelser i andra delar af rättegångsbalken. I anledning af
denna erinran hafva de nu föreliggande förslagen till vissa ändringar i
16, 25 och 30 kap. rättegångsbalken uppprättats.

Inom högsta domstolen erinrades vidare, hurusom i nya lagberedningens
förslag till lag angående bevisning inför rätta den paragraf, som motsvarade
49 § i nu föreliggande förslag, innehöll föreskrift att rätten vid
föreläggande af värjemåls- eller fyllnadsed tillika hade att, der så lämp- *
ligen kunde ske, bestämma, huru edens afläggande eller bristande åt eden
komine att i hufvudsaken verka. Häri hade legat uttryckt den grundsats,
som vore kännetecknande för gällande rätts edgångsinstitut och på
hvilken jemväl förslaget vore bygdt, nemligen att verkan af eds afläggande
eller bristande åt ed icke vore underkastad rättens fria pröfning
utan legalt bestämd, äfvensom att vidare bevisning angående det faktum,
som edstemat rörer, icke finge i samma rättegång förebringas. Sedan
berörda föreskrift utgått ur förslaget, syntes denna grundsats ej vidare
vara med erforderlig tydlighet uttryckt, och denna brist torde till undvikande
af missuppfattning böra afhjelpas.

På grund af hvad sålunda inom högsta domstolen yttrats, hafva föreskrifter
om verkan af eds afläggande eller af bristande åt ed upptagits i
den föreslagna 55 § af samma kapitel.

50 § af det inom lagbyrån uppgjorda förslaget var af samma innehåll
som motsvarande stadgande i 1897 års förslag. Vid behandlingen

Lagwfskottets Wtatåwle Nid* 31,

inom5 högsta domstolen erinrades emellertid,1 att ej med full klarhet framgunga,
huruvida part,'' som ville begagna sig af den i nämnda paragraf för
vissa falk imedgifna rätt satt fullgöra edgång vid annan underrätt än den, vid
hvilken målet awhängiggjorts, borde framställa begäran derom före edgångsbeslutets
meddelande, eller''om det jemväl, senare stode honom Öppet -att''Söka sådant tillstånd. Departementschefen fann ock ett förtydligande
härutinnan vara erforderligt; och då det näppeligen kunde antagas, att
stadgandet om rätt att fullgöra, edgång vid annan domstol skulle erhålla
synnerlig''praktisk betydelse, om för åtnjutande af nämnda förmån uppstäldes
såsom nvilkor, att parten framstält. begäran derom, innan rätten
dömt till ed, men å andra sidan den till edgång dömda parten ej borde
erhålla .tillfälle att till olägenhet för sin- vederpart föranleda tidsutdrägt rtied
målets slutliga, afgörande, upptogs i nämnda paragraf föreskrift af innehåll,
att part, som på grunda af något förhållande, hvilket ej kunde såsom laga
förfall räknas, ville erhålla tillåtelse att aflägga-eden vid annan''domstol,
visserligen i egde i att söka sådan tillåtelse äfven efter det rätten dömt till
edgång, men dock måste gorå framställningen sist å den dag, då edgångs- •
beslutet meddelades. Enligt hvad af denna föreskrift tydligt framginge, vore
deremot part, som på grund afklaga förfall ville fullgöra t edgången vid
annan underrätt;’ oförhindrad ''att när som helst, innan*tid att aflägga eden
försutits, • ''begära; tillåtelse dertill.

t De tidigare förslagens bestämmelser om tolks tillkallande i vissa fall
vid vittnesförhör hafva utelefnnats, då sådana bestämmelser ingå i ett
särskildt, till Riksdagen jemväl öfverlemnadt lagförslag om tolks anlitande 5
vid domstol.

Likaledes hafva uteslutits en del i de tidigare förslagen upptagna
bestämmelser angående fullföljd, af talan mot vissa under rättegång meddelade
. beslut i frågor rörande i bevisning, hvilka bestämmelser numera
återfinnas i 16 och 25 kap. rättegångsbalken med den ändrade lydelse
dessa kapitel genom lag den 14 juni 1901 erhållit.

I öfrigt öfverensstämma ,de till, intagande i 17.kap. rättegångsbalken
nu ifrågasatta bestämmelser hufvudsakligen med de stadgande^, som inne-,
köllosui deti för 1897 års Riksdag framlagda förslaget till särskild lag
angående bevisning inför rätta.!

I lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk'' domstol1,>1
föreslås sådan-jemkning'',! satt, då fråga är om undersökning för utländsk
myndighets : räkning, de vanliga tvångsmedlen må kunna användas icke

Lagutskottets Utåtande N:o 31.

blott mot vittnen, utan äfven mot andra personer, dock med undantag för
part, som blifvit till rätten kallad.

Beträffande de föreslagna ändringarna i 31 kap. rättegångsbalken
torde till en början böra erinras, att åt det framlagda förslagets rubrik
»Om resning i rättegångs- och utsökningsmål», enligt hvad departementschefen
yttrat, gifvits denna lydelse i syfte att fullt klart uttrycka, att de
föreslagna bestämmelserna ej angå resning, som i andra mål och ärenden
må kunna förekomma, och att desamma följaktligen icke kunna åsyfta
någon rubbning i hvad om sådan resning för närvarande må gälla.

Rörande grunderna för förslaget har departementschefen anfört:

»Enligt 1 7 kap. 32 § rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder i
förordningen den 20 januari 1779, gäller i fråga om alla »urbota mål»,
att, der den tilltalade antingen fått befrielseutslag eller ock blifvit fäld
till mindre, ännu ej verkstäldt straff än han förtjent, öfverrätt eger att,
då nya skäl och omständigheter förekomma, återupptaga målet, en regel
hvarifrån undantag göres allenast beträffande statsbrott. Ifrågavarande stadgande
skulle enligt förslaget bortfalla. Redan lagkomitén erinrade, att
det vore lika vigtigt, att en anklagad finge njuta befrielsedom till godo
i brottmål, som att ett i tvistemål utfärdadt domslut egde bestånd, samt att
förty sättet att få ett brottmål ånyo upptaget borde vara detsamma, som
för ett slikt upptagande af tvistemål vore stadgadt. Rigtigheten häraf
torde ej kunna förnekas, och det nu utarbetade förslaget hvilar derför på
den grundsatsen, att ett genom laga kraft egande dom afgjordt brottmål
i intet fall får återupptagas utan med Konungens tillstånd.»

I fråga om förslagets 1 § har departementschefen yttrat:

»Förslagets bestämmelser i afseende å gränserna för rätten att söka
återställande af försuten tid torde öfverensstämma med de grundsatser,
som iakttagits vid tillämpning af nu gällande stadganden i ämnet. Sålunda
afses här uteslutande försummelse af fatalier i mål eller ärende,
som anhängiggjorts hos domstol eller öfverexekutor, eller af tid, som är
stadgad för anhängiggörande hos sådan myndighet af klander å vissa förrättningar
eller för återvinning enligt utsökningslagen. Att i andra fall,
der viss tid för vidtagande af en åtgärd är i lag föreskrifven och den tid
försutits, låta resning ifrågakomma har ansetts oförenligt med rättssäkerhetens
kraf. Frågan om återställande af försuten tid i administrativa mål
och ärenden har, såsom fallande utom rättegångsbalkens område, här lemnats
oberörd.»

Under 2 § inrymdes, yttrade departementschefen vidare, vilkoren för
Bih. till lliksd. Prof. 1902. 7 Sand. 26 Höft. 3

Lagutskottets Utåtande N-''0 31.

en laga kraft egande doms återbrytande på den grund, att en part trodde
sig kunna med nya skäl ådagalägga, att målet origtigt afgjorts. Så vidt
brottmål anginge, vore rätten att söka detta slags resning ej obetingadt
medgifven i gällande lag. På grund af stadgande^ i 17 kap. 32 § rättegångsbalken
torde ett laga kraft egande utslag ej ens i resningsväg få
till den anklagades nackdel återbrytas, då fråga vore om ringare brott i
allmänhet, ej heller beträffande förbrytelser, som vore att hänföra till
statsbrott, och slutligen ej heller, då den, som blifvit dömd till lindrigare
straff än han rätteligen förskylt, redan undergått sagda straff. Förslaget
hade beträffande de två förstnämnda undantagen i hufvudsak stält sig
på gällande rätts ståndpunkt; såsom gräns mellan ringare och gröfre brott
hade dock i detta fall synts lämpligt att sätta det förhållande, huruvida
straff för brottet kunde efter viss tid förfalla. Beträffande åter betydelsen
af den omständighet, att den brottslige redan undergått straff, afveke förslaget
från hvad nu gälde. Det hade nemligen ansetts vara för rättskänslan
stötande, om en brottsling skulle undgå ett med rätta förskyidt
svårt straff af den anledning, att han förut endast kunnat öfvertygas om
en ringare grad af brottslighet och utstått ett deremot svarande, måhända
högst obetydligt straff. Förslaget medgåfve derför, att resning finge af
åklagare eller målsegande sökas äfven i sist afsedda fall. Att en dylik
befogenhet skulle komma att gifva anledning till missbruk, syntes ej vara
att befara.

Bestämmelserna om åklagares rätt att söka resning innehållas i 8 §.

3 § i det framlagda förslaget har tillkommit i anledning af inom
högsta domstolen gjorda uttalanden och i syfte att förebygga den tolkning,
att part, som funnit ett förut ej kändt skäl, skulle vara ovilkorligen
berättigad till resnings erhållande. Detta har ansetts lämpligast kunna
ske genom att uttryckligen angifva, att Konungen efter omständigheterna
pröfvar, huruvida resningsansökningen bör beviljas.

Samma paragraf innehåller äfven bestämmelser angående ordningen för
återupptagande af mål, deri resning beviljats. Enligt det i lagbyrån utarbetade
förslaget skulle, om resning beviljades enligt 1 §, Konungen bestämma,
huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, finge sin rätt bevaka,
hvaremot, derest resning, hvarom i 2 § sades, blefve beviljad, målet skulle
förvisas till första domstolen eller, der det vore utsökningsmål, till öfverexekutor.
Mot det senare stadgandet gjordes i högsta domstolen följande
erinran:

»Regeln att, der resning beviljas, målet skall förvisas till första dom -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

stolen, eller, om det är utsökningsmål, till öfverexekutor, lärer näppeligen
under alla förhållanden vara ändamålsenlig. Visserligen torde, såsom i
motiven framhållits, i de fall, då en vidlyftigare handläggning och bevisföring
i följd af resningen blifver af nöden, sådan lämpligast böra ega
rum vid underdomstol, men der så ej är förhållandet, utan saken i sjelfva
resningsärendet blifvit till fullo utredd, synes ett förvisande till underrätt
af mål, som varit handlagdt i öfverordnad instans, vara gagnlöst och förty
äfven olämpligt. Då emellertid hvad i det ena eller andra fallet kan vara
ändamålsenligast lärer häst kunna bedömas vid pröfning af omständigheterna
i det särskilda fallet, synes det böra öfverlenmas åt Konungen att
förordna, vare sig han vill sjelf omedelbart i saken döma eller förvisa den
till annan rätt, som förut handlagt densamma.»

Med hänsyn till hvad sålunda anförts hafva de föreslagna stadgandena
erhållit sin nuvarande lydelse.

Att, i händelse af misskrifning, missräkning eller annan sådan felaktighet
i en laga kraft egande dom, det bör ankomma på Konungen att
meddela åtgärd för felets afhjelpande, har, såsom departementschefen erinrat,
redan tillförene varit i rättskipningen antaget. Med godkännande
af denna grundsats upptogs i det ursprungliga förslaget den bestämmelse,
att rättelse i domen i hvarje fall skulle af Konungen omedelbart meddelas.
Efter förslagets granskning i högsta domstolen har emellertid häri
gjorts den ändring, att Konungen äfven må ega förvisa målet till annan
myndighet.

Den i 5 § upptagna föreskrift om resning i det fall, då två eller
flere domstolar, af hvilka någon är behörig att upptaga ett visst mål,
förklarat sig obehöriga, öfverensstämmer med rådande praxis.

Beträffande det stadgande, som innehålles i 7 § af det framlagda
förslaget, har departementschefen yttrat:

Att ansökan om resning i regel ej borde hindra doms verkställande,
vore en grundsats, hvars riktighet ej kunde ifrågasättas. Men otvifvelaktigt
kunde fall förekomma, der resning skulle vara gagnlös, om verkställighet
af domen redan skett, och detta gälde ej mindre i fråga om
tviste- och utsökningsmål än i brottmål. Det hade derför ansetts skäligt
att för sådana fall lemna en utväg öppen att förekomma verkställighet,
och då befogenheten härtill enligt förslaget skulle tillkomma högsta domstolen,
syntes någon olägenhet af denna anordning ej vara att befara.
Upptagandet af denna regel föranledde emellertid någon ändring i 49 §
utsökningslagen, dertill förslag blifvit uppgjordt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Beslut, som innefattade medgifvande af resning enligt 3 §, borde ej
heller ovilkorligen medföra inställande af verkställighet å dom, som
resningen afsåge, utan syntes jemväl här böra öfverlemnas åt högsta domstolen
att efter omständigheterna förordna.

8 § synes hafva tillkommit på grund af följande yttrande af högsta
domstolens ledamöter:

»I 30 kap. 7 § rättegångsbalken, sådant detta lagrum lyder enligt
lagen den 14 juni 1901, är stadgadt, att allmän åklagare, som ej tillika
är målsegare, i allmänhet icke eger att hos Konungen fullfölja talan i
brottmål i annat hänseende än så vidt angår ansvars- och ersättningsskyldighet
för honom sjelf, utan skall sådan fullföljd ankomma på justitiekanslern.
Enahanda grundsats synes böra gälla i fråga om resningsansökan,
och det vare sig ansökningen är att hänföra under 1 § eller den
är sådan, som afses i de följande paragraferna.»

Utskottets ståndpunkt till föreliggande förslag om ändrade bestämmelser
angående bevisning inför rätta är i all hufvudsak densamma, som
tidigare års lagutskott intagit till då framlagda förslag i ämnet. Utskottet
anser alltså den fria bevispröfningens princip, på hvilken äfven nu
förevarande lagförslag, om också med åtskilliga modifikationer, väsentligen
hvilar, vara rigtig och utgöra en förbättring af nu gällande bevisregler.
Såsom förut blifvit af utskottet vid olika tillfällen omförmäldt, har denna
grundsats, till rigtigheten erkänd af lagkomitén och äldre lagberedningen,
såväl i det af nya lagberedningen utarbetade s. k. principbetänkandet
som af den förstärkta lagberedningen förordats. I praxis har densamma
oaktadt bestämmelserna i 17 kap. rättegångsbalken gjort sig allt
mer gällande, och lämpligheten af en lagförändring i den rigtning, nämnda
grundsats anvisar, eger derför äfven erfarenhetens vitsord.

Rörande innebörden af denna grundsats tillåter sig utskottet att erinra
om följande uttalande i ofvanberörda principbetänkande.

»Man kan», så yttrar nya lagberedningen,» i korthet säga, att,
då domarens på objektiva grunder fotade öfvertygelse om tillvaron eller
icke tillvaron af ett uppgifvet förhållande är bevisningens ändamål, allt,
som inom ramen af en förhandling inför rätta kan med sådan verkan
framläggas för domaren, också kan tjena såsom bevismedel. Att fullständigt
uppräkna och karakterisera allt, som inom nämnda begränsningkan
såsom bevismedel inverka på domarens öfvertygelse, är naturligen
icke möjligt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Domarens öfvertygelse såsom jurist och embetsman måste sammanfalla
med hans öfvertygelse såsom menniska; eljest är den icke någon
öfvertygelse. Ju mindre derför den juridiska sanningspröfningens regler
aflägsna sig från den vanliga allmänt menskligas, ju mindre skråmessig
den framträder för folkuppfattningen, desto större blir ock förtroendet
till dess resultat. Häri ligger en af grundorsakerna till sträfvandet att
aflägsna onödiga skiljaktigheter i detta hänseende och så vidt möjligt utesluta
bevisregler, hvilka stå såsom egendomligheter för en ensidig formalistisk
uppfattning.

Försöken att genom lagbestämmelser på förhand fastställa verkan af
det ena eller det andra bevismedlet, att aritmetiskt uppskatta deras värde
i hela eller halfva, eller tillägga det s. k. artificiella beviset annan betydelse
än det icke artificiella, att tvinga domaren att antaga något för sant
i ena eller osant i andra fallet, ehuru hans personliga öfvertygelse lutar
åt motsatt håll, hafva, enligt erfarenhetens vittnesbörd, icke eller åtminstone
endast i underordnad grad varit till gagn för den sak, de vilja
tjena. Väsentligen ämnade att utgöra ett värn mot domaremaktens godtycke
och öfvergrepp, hafva dylika bestämmelser i allmänhet befunnits
otillräckliga dertill, om andra verksamma korrektiv saknats.

Vid denna bevispröfning måste domaren för sin öfvertygelse kunna
angifva objektiva grunder eller sådana, som äro egnade att utöfva enahanda
verkan på andra tänkande menniskor; och de regler på detta område,
hvilka utgöra en frukt af århundradens erfarenhet, förlora icke sin
giltighet derför, att domaren icke längre är pligtig eller berättigad att
mekaniskt följa dem. Skall icke rättskipningens säkerhet allvarsamt rubbas,
måste bevisföringen blifva lika objektiv som förr.»

För att gifva ett bestämdt uttryck deråt, att bevispröfningen fortfarande
skall hvila på objektiva grunder, har emellertid, såsom förut
nämnts, i föreliggande förslag en bland de vigtigaste af hittills gällande
legala bevisregler, nemligen den om vitsordet af två vittnens sammanstämmande
berättelser, bifvit bibehållen i en något modifierad form, hvilken
torde öfverensstämma med den tillämpning föreskriften i ämnet under senare
tider erhållit i rättskipningen. Denna afvikelse från de tidigare lagförslagen
synes utskottet vara förtjent af Riksdagens godkännande. Visserligen
torde kunna antagas, att äfven utan särskildt stadgande någon tvekan i allmänhet
icke bort i rättstillämpningen uppstå om, att, derest icke omständigheterna
annat föranledde, sammanstämmande intyg af två vittnen skulle utgöra
en tillräcklig bevisning, men med hänsyn till den betydelse denna grund -

Lagutskottets Utlåtande N;o 31.

sats eger för fastställande af rättsförhållanden såväl i som utom rättegång
lärer det i allt fall vara välbetänkt, att densamma blifver i lag uttryckligt
an gifven.

Ej heller eljest har utskottet funnit anledning till några hufvudsakliga
erinringar mot de bestämmelser angående bevisning, hvilka i propositionen
innehållas.

Jemväl förslagen om ändring i vissa andra delar af rättegångsbalken
hafva till sina grunder synts utskottet förtjena Riksdagens bifall och äfven
i fråga om detaljbestämmelserna af utskottet ansetts böra i allt väsentligt
Jemnas orubbade. De öfriga i propositionen innefattade lagförslagen hafva
icke gifvit utskottet anledning till någon anmärkning.

Detaljbestämmelserna i förslaget till lag om ändring i vissa delar af
rättegångsbalken hafva jemte de i herr Segerdahls ofvannämnda motion
framstälda yrkandena om ändring i några bland dessa detaljbestämmelser
funnits böra föranleda följande uttalanden från utskottets sida.

17 kap.

1 §•

I 1 § af de åren 1893 och 1897 framlagda förslagen till lag angående
bevisning inför rätta var upptaget ett stadgande derom, att i
domen skola angifvas de hufvudsakliga skål, hvarpå rätten grundar sin
öfvertygelse. Detta stadgande har i nu förevarande förslag uteslutits,
hvilken åtgärd, såsom ofvan blifvit nämndt, vidtagits med hänsyn till
den allmänna bestämmelse i ämnet, som innehålles i 24 kap. 3 § rättegångsbalken.
Sistberörda lagrum lyder i denna del sålunda: »All dom bör
fästas på skäl och lag, och ej på godtycke: och skall sjelfva saken och
målet, deri tvisten består, med dess nödiga omständigheter, tydligen deri
utsättas, så ock de hufvudskål och den lag, derå slutet grundas: — —.»

Ehuru uppenbart är, att vigten af en fullständig domsmotivering
blifver större i den mån, som åt domstolen lemnas större frihet att pröfva
bevisningen, har det dock, då grundsatsen om angifvande i domen af de skäl,
som äro afgörande för rättens beslut, redan är i lag uttalad, äfven för
utskottet icke synts behöfiigt att härom meddela någon ytterligare föreskrift.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

6 §•

I denna paragraf har utskottet trott sig böra ifrågasätta två särskilda
ändringar.

Dels har nemligen åt bestämmelsen om bötesansvar för vittnes utevaro
från rätta ansetts lämpligen kunna gifvas den affattning, att vittnet
dömes att bota tio daler eller mera, högst tvåhundra daler. Detta uttryckssätt,
hvilket öfverensstäinmer med det i förordningen angående böter
för svarandeparts uteblifvande från underrätt den 6 oktober 1882 och
lagen angående påföljd i vissa fall af parts uteblifvande i brottmål den
10 juli 1899 förekommande, har synts utskottet framför det i propositionen
föreslagna ega företräde såsom innebärande, att i regelmessiga fall
det lägsta föreskrifna ansvaret bör tillämpas samt böter till högre belopp
ådömas endast, när skälig anledning dertill förefinnes.

Dels har ock utskottet velat föreslå ett tillägg till paragrafen i syfte
att med bestämdhet uttrycka, att i de fall, då vittne på grund af 20 §
i förslaget eller eljest lagligen eger rätt att erhålla förskott å resekostnad,
vittnet icke kan bötfällas för ute varo, med mindre det styrkes, ej blott
att vittnet blifvit lagligen kalladt, utan ock att sådant förskott erbjudits
eller öfverlemnats till vittnet.

Af paragrafens bestämmelser torde med nöjaktig tydlighet framgå,
att vittne ej bör fällas till ansvar för utevaro i andra fall än då på grund
af vittnets'' uteblifvande vittnesförhöret uppskjutes till annat rättegångstillfälle.
Om vittne icke är tillstädes vid målets upprop till handläggning,
men sedan infinner sig och får aflägga vittnesmål, synes något ansvar
alltså icke böra ifrågakomma, lika litet som då den, hvilken påkallat
vittnet, afstår från dess hörande eller frågan härom eljest förfaller.

IB §.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad enligt kong!, brefvet den
24 april 1754 för närvarande torde gälla i brottmål, har utskottet ansett
i denna paragraf böra tilläggas en bestämmelse derom, att vittne ej
må utan parts medgifvande höras om hvad parten för honom i förtroende
och mellan fyra ögon omtalat, der ej fråga är om ärekränkning. Såsom
vid föregående tillfällen, då förslag härom förelegat, blifvit framhållet,

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

kan det nemligen ofta inträffa, att en person kommer i behof att rörande
någon sin civila eller kriminella angelägenhet förtro sig åt en vän eller
yrkesmessig rådgifvare utan att vilja anlita denne att föra talan i rättegång
eller att deri biträda, och synes sådant böra få ske utan risk att
hvad i detta ändamål i förtroende och mellan fyra ögon meddelas skall
komma att genom ett eventuelt vittnesmål offentliggöras. Något missbruk
af ett dylikt undantag från vittnespligten torde ej heller behöfva befaras,
då den, som ville af ifrågavarande anledning undandraga sig vittnesmål,
vore skyldig att på vittnesed intyga, att hvad han hade sig bekant blifvit
honom sålunda anförtrodt.

14 §.

I sammanhang med första stycket i denna paragraf har utskottet till behandling
förehaft herr Segerdahls motion, i hvad densamma afser ändrad
lydelse af formuläret för vittnesed.

Utskottet har funnit motionärens framställning härutinnan vara ganska
beaktansvärd. Såsom redan förut blifvit vid flera tillfällen äfven inom
Riksdagen påpekadt, gifver nemligen den nuvarande lydelsen af vittneseden
i olika hänseenden anledning till befogade anmärkningar.

Ehuru jemväl utskottet anser en omarbetning af edsformulär
vara förtjent att tagas under öfvervägande, har utskottet emellertid icke trott
sig böra tillstyrka Riksdagen att nu besluta om annan lydelse af detta
formulär. Det af motionären i ämnet framlagda förslag synes visserligen
i en del hänseenden erbjuda fördelar framför nuvarande, i propositionen
åter upptagna bestämmelser, men huruvida den sålunda ifrågasatta lydelsen
eller någon annan, som kunde föreslås, motsvarar de fordringar, som i
detta vigtiga ämne böra uppställas, utgör dock ett spörsmål af allt för
tvifvelaktig natur att kunna utan närmare utredning, än nu står till buds,
med erforderlig säkerhet af Riksdagen bedömas. Frågan om ändrade bestämmelser
angående lydelsen af ed och ordningen för eds afläggande
synes dessutom för att erhålla en tillfredsställande lösning lämpligen höra
tagas under pröfning i större omfattning, än hvad de af motionären frarnstälda
förslag angifva. Sådana förändringar som de af honom föreslagna
lära nemligen kunna inverka äfven på andra lagbestämmelser i ämnet än de af
honom särskild! upptagna. Möjligen torde ock i samband med revision
af de i motionen omförmälda stadganden en liknande åtgärd beträffande
lagbestämmelserna om andra eder böra komma i åtanke.

Lagutskottets Utlåtande K:o 31.

Med hänsyn härtill och då förevarande fråga icke till propositionen
står i det förhållande, att det kan anses särskildt lämpligt eller behöflig!,
att densamma löses i sammanhang med propositionen, lärer någon annan
åtgärd i frågan icke för det närvarande vara att förorda, än att, då den
i allt fall synes vara af beskaffenhet att förtjena bringas under Ivongl.
Maj:ts pröfning, skrifvelse i ämnet torde böra till Kongl. Maj:t aflåtas.

Den i paragrafens tredje stycke förekommande bestämmelsen, att, der
parterna å ömse sidor eftergifva vittneseden, rätten eger pröfva, huruvida
vittnet må utan ed höras, torde icke skäligen kunna vid rättstillämpningen
föranleda till annan tolkning, än att rätten bör ålägga vittne ed endast
i fall särskild grund finnes till det antagandet, att vittnet icke dessförutan
skall hålla sig till sanningen.

O O

15 §.

En rigtig uppfattning af såväl gällande lags bestämmelser om uppteckning
af vittnesberättelse som nu föreslagna stadganden i detta ämne
torde innebära, att vittnets berättelse, så långt sig lämpligen göra låter,
bör återgifvas i noga anslutning till vittnets egen framställning. Denna
grundsats har synts utskottet vara af den betydelse att förtjena här särskildt
framhållas.

17 §.

Det af herr Segerdahl i hans motion jemväl berörda spörsmålet,
huruvida vittnen, som i samma mål skola höras, böra hvart för sig aflägga
vittnesed, synes stå i ett visst beroende af vittnesedens innehåll samt dess
längre eller kortare lydelse och på den grund böra öfverlemnas till Kongl.
Maj:ts pröfning i samband med frågan om edsformuläret. Skulle en sådan
ordning för vittnesedens afläggande anses lämplig, torde emellertid
hvarje vittnes edgång omedelbart böra åtföljas af förhöret med vittnet
och ej, såsom nu sker, alla tillstädesvarande vittnen först få gå ed och
derefter hvart för sig1 aflägga vittnesmål.

O Co

19 §.

Att föreskrifterna angående påföljd för vittne, som vägrar aflägga
vittnesmål, afse äfven vittne, hvilket väl är villigt aflägga vittnesmål, men
vägrar att aflägga vittnesed, är otvifvelaktigt förslagets mening och torde
äfven utan särskildt förtydligande framgå af detsamma.

Bill-, till Biksd. Pro!. 190.2. 7 Samt. 26 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

20 §.

I andra punkten af denna paragraf har herr Segerdahl ifrågasatt ett
tillägg i syfte att undanrödja den tvekan, som för närvarande råder, huruvida0?
det fall att vittne kallats till förhör inför annan domstol än den, der
målet är anhängigt, den förra domstolen eller den senare skall bestämma
om vittnesersättningen. Jemväl utskottet anser ett förtydligande härutinnan
önskvärdt och finner i likhet med motionären lämpligast, att befogenheten
i berörda hänseende må tillkomma den domstol, dit vittnet
kallats.

26 §.

För närvarande finnas endast i ringa omfattning bestämmelser angående
vittnesförhör inför svensk myndighet i utlandet och de stadgande^
som i första stycket af denna paragraf innehållas, hänföra sig
derför hufvudsakligen till den lagstiftning härom, som framdeles må kunna
komma till stånd. I betraktande häraf har det synts utskottet mindre lämpligt
att redan nu meddela en sådan specialbestämmelse som den i sista punkten
af nämnda stycke föreslagna, i synnerhet som densamma i allt fall icke
lärer fylla behofvet af närmare föreskrifter om de särskilda åtgärder,
hvilka kunna erfordras vid förhör i dylika fall. Frågan härom torde
lämpligast komma under öfvervägande i sammanhang med förberörda lagstiftning
i öfrigt.

Utskottet har derför i sitt förslag uteslutit denna punkt.

38 §.

Då utskottet ansett bestämmelserna i denna paragraf böra omfatta
jemväl handelsbok, men sådant beträffande annan handelsbok än brefbok icke
otvetydigt framgår af paragrafens ordalydelse enligt propositionen, har
utskottet" af sådan anledning vidtagit den förändring af paragrafen, som
utskottets förslag utvisar.

48 §.

Utskottet har funnit sig böra föreslå sådant tillägg till denna paragraf,
att fyllnadsed må få förekomma jemväl i brottmål, deri talan om
ansvar ej föres, utan hvilka afse allenast utbekommande af ersättning
eller skadestånd på grund af verkligt eller förment brottsligt förfarande
eller ock afse annan civilrättslig påföljd af ett dylikt förfarande. Ifrågavarande
mål, de s. k. qvasi-brottmålen, ega ganska mycken likhet med

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

rena tvistemål, med hvilka de i fråga om t. ex. stämning också äro likstälda,
och i saknad af en bestämd gräns mellan detta slags brottmål och
de rena tvistemålen möter stundom svårighet att afgöra, om ett visst mål
skall hänföras till den ena eller den andra af dessa kategorier. Särskildt
i fråga om s. k. barnuppfostringsmål, hvilka vid våra domstolar i allmänhet
handläggas såsom brottmål, torde goda skäl tala för, att desamma
i förevarande hänseende måtte likställas med tvistemål.

52 §.

Den af herr Segerdahl väckta frågan om ändring af första stycket i
denna paragraf torde på förut anförda skäl böra hänskjutas till Kongl.
Maj:ts pröfning.

57 §.

De i denna paragraf meddelade föreskrifter afse endast ed i rättegång.
Desamma beröra följaktligen icke vare sig det i 24 kap. 2 § byggningabalken
innehållna stadgandet om vådaed eller den utan särskild lagbestämmelse
tillämpade praxis, att för utkommande af brandskadeersättning
skadans omfång må, der så påfordras, styrkas genom edgång inför
domstol.

59 §.

På sätt herr Segerdahl i sin motion omförmält, torde af honom föreslagna
ändringar i edsformuläret böra föranleda omredigering af tredje
stycket i förevarande paragraf. Äfven denna fråga synes böra öfverlemnas
till Kongl. Majt:s bedömande.

31 kap.

2 §■

Den af utskottet föreslagna ändring i andra punkten af denna paragraf
är af uteslutande redaktionel natur och åsyftar att tydligare än förut
uttrycka, att endast den tilltalade må söka resning i fråga om ansvar
för sådana brott, som i nämnda punkt omförmälas.

Vid tidigare behandling inom Riksdagen af frågan om införande af
friare bevispröfning har från skilda håll den uppfattning uttalats, att i sam -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

band med sådan reform häradsnämnd borde tillerkännas ökad befogenhet
vid doms fällande, och jemväl utan sammanhang med förslagen om
ändrade bevisningsregler hafva framställningar i liknande syfte varit hänskjutna
till Riksdagens bedömande.

Vid 1894: års riksdag väcktes sålunda, enligt hvad utskottet redan
haft anledning omnämna, motion, åsyftande, jemte andra ändringar i
rättegångsbalken, äfven ändrad lydelse af 23 kap. 2 § nämnda balk,
hvarigenom denna paragraf skulle komma att innehålla bestämmelse om
utsträckt befogenhet för nämnden i vissa vid handläggning af mål inför
häradsrätt förekommande frågor.

Sedan Riksdagen, med föranledande af lagutskottets utlåtande öfver
berörda motion jemte åtskilliga andra motioner, jemväl åsyftande ändringar
af nu gällande rättegångsbestämmelser, till Kongl. Maj:t aflåtit skrifvelse
med begäran, att förslag till lag angående bevisning inför rätta måtte
å nyo för Riksdagen framläggas, blef i anledning af förstnämnda motion
förslag i ämnet inom justitiedepartementet utarbetadt. Detta förslag
innehöll den modifikation af nuvarande lydelsen af 23 kap. 2 § rättegångsbalken,
att för så vidt minst tre fjerdedelar af nämnden vore från
häradshöfding skiljaktige och om en mening ense, den mening skulle
vara gällande. Förslaget i fråga blef emellertid vid granskning inom
högsta domstolen afstyrkt och framlades derför icke för Riksdagen.

Vid 1S97 års riksdag hemstäldes i afgifven motion, att, derest det
då framlagda lagförslaget angående bevisning inför rätta af Riksdagen
godkändes, den bestämmelse måtte i lagen inrymmas, att, om häradshöfding
och nämnd vore af olika mening, häradshöfdingens uppfattning skulle
blifva gällande allenast i det fall, att med honom instämde minst tre af
nämndens ledamöter. Lagutskottet, dit motionen hänvisades, tillstyrkte,
att Riksdagen, under förutsättning af bifall till förenämnda proposition,
ville för sin del antaga ett lagförslag i ämnet, öfverenstämmande med
ofvanberörda inom justitiedepartementet utarbetade förslag. Förslaget härom
förföll i sammanhang med propositionen.

Äfven vid nästlidet års riksdag återkom frågan i anledning af väckt
motion, och hemstälde lagutskottet om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utarbetande af förslag till sådan lagändring, som förut angifvits.
Denna hemställan vann emellertid ej Riksdagens bifall.

Frågan om utsträckt befogenhet för häradsnämnd har i herr Olofssons
motion nu åter upptagits, och anser sig utskottet jemväl denna gång
böra på hufvudsakligen samma grunder, som förut af utskottet i sådant

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

hänseende åberopats, instämma i motionens syfte. Utskottet hyser den
uppfattning, att en dylik förändring af nämndens befogenhet utan våda
eller olägenhet kan genomföras, , samt att särskild anledning till sådan åtgärd
ligger i den vidsträcktare myndighet med hänsyn till bevispröfningen,
som föreliggande proposition i någon man afser att bereda domaren. Visserligen
torde med hänsyn till den samvetsgrannhet och opartiskhet, som
utmärker våra domstolar, någon fara för missbruk af den friare bevispröfningen
ej föreligga, äfven om den nuvarande maktfördelningen inom
häradsrätterna bibehölles. Detta hindrar emellertid icke, att det från
lämplighetssynpunkt kan befinnas fördelaktigt att i någon mån utsträcka
nämndens befogenhet. Derigenom torde nemligen betryggas den ostörda
fortvaron af förtroende till häradsrätternas domslut, då det eljest kunde
befaras, att hos allmänheten misstanke om godtycke vid bevispröfningen
uppstode. Hvad vidare angår tillrådligheten af utsträckt befogenhet för
nämnden, håller utskottet före, att några vådor för rättssäkerheten deraf ej
skulle alstras. Äfven om nämnda befogenhet i någon mån vidgas, lärer
förhållandet allt fortfarande såsom hittills blifva, att häradshöfdingens
mening i regel varder den afgörande och att sålunda endast undantagsvis
nämnden kommer att diktera rättens beslut. Härför borgar ej mindre
den lugna sans, som hittills utgjort ett utmärkande drag för nämndens
verksamhet, än äfven den förökade ansvarskänsla, som maktförökningen
komme att hos nämnden ingjuta. Endast der verkligt grundad anledning
till skiljaktighet mot häradshöfdingens mening förefunnes, torde alltså,
äfven med utsträckt befogenhet, nämnden komma att afgöra rättens utslag.

Vid afgörande, huru långt den vidgade befogenheten för nämnden
bör sträckas, har utskottet i likhet med 1897 års lagutskott ansett sig
böra förorda bifall till ofvan omförmälda, inom justitiedepartementet uppgjorda
förslag i sådant hänseende.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

a) att Riksdagen, under förklarande att Kongl.
Maj:ts ofvanberörda proposition icke kan i oförändradt
skick bifallas, måtte med anledning af propositionen
samt med bifall till herr Segerdahls förenämnda motion,
i hvad densamma afser 17 kap. 20 § i förslaget till
lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,
• för sin del antaga följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1 :o) L a g’

om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 och 10 §§ i 14 kap. rättegångsbalken
skola upphöra att .gälla, samt att 17 och 31 kapitlen äfvensom nedannämnda
delar af 16, 25 och 30 kapitlen samma balk skola erhålla följande
lydelse:

16 kap.

3 §•

Har invändning, hvarom i 1 eller 2 § sägs, blifvit i rätt tid vid
underrätt framstäld, gifve rätten så snart ske kan särskildt beslut deröfver.

Varder invändningen ogillad, och meddelar ej rätten samma dag
slutligt yttrande eller ock beslut, hvarigenom till värjemålsed eller fyllnadsed
dömes, då ege, så framt ej enligt 13 kap. 5 § vid beslutet skall
förblifva, part, som är med beslutet missnöjd, att deröfver föra särskild
klagan, der han, innan rättegångsförhandlingarna för dagen afslutats, till
rättens protokoll anmäler sitt missnöje. Försummas sådan anmälan eller
fullföljes ej klagan, stånde beslutet fast, der ej, då fråga är om rättens
behörighet, högre rätt, under hvars pröfning hufvudsaken dragits, finner
underrätten hafva bort oberoende af invändning visa målet från sig.

4 §•

Har part anmält missnöje efter ty i 3 § sägs, fortfare rätten icke
dess mindre med handläggningen af målet och ege jemväl deri meddela
slutligt yttrande eller döma till värjemålsed eller fyllnadsed, der det kan
ske samma dag beslutet i invändningsfrågan gafs. Sker det ej, skall, utan
hinder deraf att missnöje anmälts, handläggningen ytterligare fortsättas,
der ej, i tvistemål, andra parten yrkar att målet skall hvila i afbidan på
utgången af invändningsfrågan eller, i brottmål, rätten finner sådant lämpligt.
Fortsättes handläggningen efter den dag beslutet öfver invändningen
gafs, må ej slutligt yttrande meddelas eller till värjemålsed eller fyllnadsed
dömas, förr än hofrätten utlåtit sig i anledning af förd klagan i invändningsfrågan,
eller ock visadt blifvit, att sådan klagan ej fullföljts.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

9 §•

Nöjes ej part åt beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed
eller fyllnadsed, före han öfver heslutet särskild klagan.

17 kap.

Om bevisning inför rätta.

1 §•

Då dom skall fällas, öfverväge rätten alla skäl och omständigheter,
som till stöd för parternas uppgifter förekommit, och pröfve på grund
deraf hvad i målet bör hållas för sant.

2 §.

Finner rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad,
men är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt; ege
rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta
eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt.

3 §•

Har i tvistemål part inför rätta erkänt viss omständighet, vare
vidare bevisning derom ej mot honom erforderlig, utan så är, att målet
är af beskaffenhet att ej kunna genom förlikning mellan parterna afslutas.

Gör parten sannolikt, att erkännandet varit föranledt af missuppfattning,
eller att det tillkommit genom tvång eller förledande, skall erkännandet
vara utan verkan. Återkallar parten eljest sitt erkännande,
pröfve rätten med afseende å de skäl, som för återkallelsen åberopas, och
öfriga omständigheter i målet, om och i hvad mån verkan af erkännandet
genom återkallelsen förringas.

Finnes erkännandet uppenbart osant, skall det lemnas utan afseende,
ehvad det återkallas eller icke.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

4 §.

I brottmål ege rätten, med hänsyn till hvad i öfrigt förekommit i
målet och till målets beskaffenhet, pröfva, hvilken verkan såsom bevis
må tilläggas parts erkännande.

Vill någon sin talan med vittne lästa, ege begära stämning å vittnet
hos den, som det enligt 11 kap. tillkommer att utfärda stämningar till
rätten. Begär någon i samma mål stämning å flere vittnen eller å vederpart
och vittne; de må genom eu stämning inkallas. Allmän åklagare
ege sjelf utfärda stämning å vittne, som han vill vid underrätt åberopa,
eller som lian enligt rättens beslut skall inkalla.

I stämning å vittne skall intagas uppgift å parterna och målet äfvensom
tid och ort för inställelsen. Stämningen skall i hufvudskrift eller
besannad afskrift tillställas vittnet så tidigt, att vittnet kan beqvämligen
infinna sig vid rätten å tid, som i stämningen är utsatt. Hvad i 11 kap.
S och 20 §§ är stadgadt angående stämning å part ege jemväl tillämpning
i fråga om stämning å vittne.

År någon, som till vittne åberopas, vid rätten tillstädes, vare, ändå
att han ej är stämd, pligtig att aflägga vittnesmål, der rätten så förordnar.

6 §.

År vittne, som blifvit lagligen
kalladt, ej tillstädes när målet företages
till behandling, och visas ej
laga förfall, dömes till böter från
och med tio till och .med två hundra
daler; och förelägge rätten vittnet
vid vite att inställa sig å annan tid.
Föreläggande, hvarom nu är sagdt,
skall vittnet delgifvas. Kommer ej
vittnet ändå, må vittnet till rätten

6 §•

År vittne, som blifvit lagligen
kalladt, ej tillstädes när målet företages
till behandling, och visas ej
laga förfall, dömes att bota tio daler
eller mera. högst två hundra daler;
och förelägge rätten vittnet vid vite
att inställa sig å annan tid. Föreläggande,
hvarom nu är sagdt, skall
vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet
ändå, må vittnet till rätten hem -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. May.ts förslag.

hemtas. I brottmål, deri den tilltalade
hålles häktad, må rätten genast
låta hemta vittne, som utan styrkt
laga förfall uteblifvit. Afstår den,
som låtit kalla vittnet, från sin begäran
om vittnets hörande, eller
kommer eljest frågan derom att förfalla;
må ej vittnet sedan för uteblifvande
dömas till böter eller fällas
att utgifva vite.

Utslcottets förslag.

tas. I brottmål, deri den tilltalade
hålles häktad, må rätten genast låta
hemta vittne, som utan styrkt laga
förfall uteblifvit. Afstår den, som
låtit kalla vittnet, från sin begäran
om vittnets hörande, eller kommer
eljest frågan derom att förfalla; må
ej vittnet sedan för uteblifvande
dömas till böter eller fällas att utgifva
vite.

Hvad nu är stadgadt om påföljd
för vittnes uteblifvande skall dock i
de fall, då vittnet enligt lag är berättigadt
att erhålla förskott å resekostnad,
ej ega tillämpning, med mindre
visas att sådant förskott till vittnet
erlagts eller erbjudits.

7 §•

Den är jäfvig att vittna, hvilken är yngre än femton år eller saknar
förståndets fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende.

Är den, som till vittne åberopas, under tilltal för brott, som kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende; pröfve rätten efter omständigheterna,
huruvida åtalet bör utgöra hinder för hans hörande.

8 §.

Eger den, som till vittne åberopas, del i saken, ändå att han ej förer
talan i målet, eller kan han af dess utgång vänta synnerlig nytta eller
skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem af
eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna,
der han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig för sainfällighetens
förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af
målets utgång.

Bih. till Rikscl. Prof. 1902. 7 Sami. 26 Raft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Har i brottmål målsegande förklarat sig ej vilja föra talan, må lian
ändå ej höras såsom vittne. Embets- eller tjensteman eller den, som är
förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan
allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid offentlig förrättning,
vare dock ej i egenskap af målsegande jäfvig att om brott, som blifvit
emot honom begånget under utöfningen af embetet, tjensten eller uppdraget,
afgifva vittnesmål, der han förklarat sig ej vilja föra talan och
annat vittne ej är att tillgå. I fråga om brott, som blifvit föröfvadt mot
två eller flere, pröfve rätten efter omständigheterna, huruvida den ene af
dem må vittna om det, som händt den andre.

Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri, må ej
höras såsom vittne angående brottet.

9 §.

Den, som med part eller med målsegande, hvilken ej förer talan i
målet, eller med annan, som jemlikt 8 § är jäfvig deri, är eller varit
förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande
skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene
är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är i
svågerlag i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon,
vare i det mål jäfvig att vittna; dock må, då fråga är om brott, som
blifvit föröfvadt emot två eller flere, den, som till någon af målsegandena
står i det förhållande nu är sagdt, efter rättens bepröfvande höras om
det, som händt annan målsegande. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn
till part eller till målsegande, hvilken ej förer talan, eller till annan,
som jemlikt 8 § är jäfvig, må vittna i målet, pröfve rätten efter omständigheterna
i hvarje särskilt fall.

I tvistemål skall dock ej räknas för jäf, att vittne är i det förhållande
här är nämndt till någon, som väl å tjenstens vägnar eller i egenskap
af förmyndare eller såsom syssloman för kommun, bolag eller förening
förer talan i målet men sjelf icke eger sådan del i saken, som
enligt 8 § utgör laga jäf, eller kan af målets utgång vänta synnerlig
nytta eller skada.

10 §.

Åsämjas parterna att låta den vittna, som enligt 8 eller 9 § är
jäfvig, eller som för annat brott än mened är förlustig medborgerligt

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Majds förslag. Utskottets förslag.

förtroende, må han såsom vittne höras, der rätten finner det lämpligt;
dock må ej någon, som enligt 8 eller 9 § är jäfvig, utan sitt medgifvande
förpligtas att aflägga vittnesmål.

n §•

Innan vittne höres, efterfråge rättens ordförande, om jäf mot vittnet
finnes. Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer
anledning att mot vittne finnes sådant jäf, som i 7 § omförmäles; förelägga
rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet
förebringa den upplysning rätten finner nödig. Ej må vittnet höras, innan
sådan upplysning vunnits.

Gör part mot vittne annat jäf, och förekommer anledning, att jäfvet
är lagligen grundad^ ändå att det ej kan strax fulltygas; pröfve rätten,
om vittnet må genast höra? eller med förhöret skall anstå till annan dag,
och förelägge rätten den part, som gjort jäfvet, att det styrka, der vittnet
blifvit strax hördt, å viss dag och, der med förhöret skall anstå, å den
dag, till hvilken förhöret uppskjutits, vid äfventyr att vidare rådrum för
sådant ändamål ej medgifves.

Finnes, sedan vittne blifvit hördt, att det var jäfvigt, pröfve rätten,
då dom i målet fälles, hvad afseende må å vittnets utsaga fästas.

12 §.

Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och hemvist;
hvad derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer omständighet,
hvilken rätten finner vara af särskild betydelse för bedömande af
vittnets trovärdighet, varde sådant ock i protokollet anmärkt.

18 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande
höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan för
åtal utsätta vittnet eller någon, till
hvilken vittnet står i det förhållande

18 §.

Vittne må ej utan sitt medgifvande
höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan för
♦åtal utsätta vittnet eller någon-, till
hvilken vittnet står i det förhål -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

9 § omförmäler. År genom allmän
lag eller särskild författning
någon ålagdt att ej uppenbara hvad
han på grund af embete, tjenst
eller annan befattning får sig bekant;
må han ej om sådant höras
såsom vittne, med mindre han blifva
i laga ordning löst från sin förpligtelse.
Ej heller må den, som.
blifvit anlitad att föra parts talan i
rättegång eller deri honom biträda,
utan hufvudmannens medgifvande
höras såsom vittne om hvad han
för fullgörande af det uppdrag fått
sig förtrodt.

Utskottets förslag.

lande 9 § omförmäler. År genom
allmän lag eller särskild författning
någon ålagdt att ej uppenbara hvad
han på grund af embete, tjenst
eller annan befattning får sig bekant;
må han ej om sådant höras
såsom vittne, med mindre han
blifvit i laga ordning löst från sin
förpligtelse. Utan parts medgifvande
må ej heller någon höras såsom
vittne om hvad parten för honom
i förtroende och mellan fyra ögon
omtalat, der ej fråga är om ärekränkning.
Likaledes må ej den,
som blifvit anlitad att föra parts
talan i rättegång eller deri honom
biträda, utan hufvudmannens medgifvande
höras såsom vittne om
hvad han för fullgörande af det
uppdrag fått sig förtrodt.

H §.

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand å bok,
aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och Hans heliga
evangelium, att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag vet i
denna sak händt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller
förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.»

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om edens
vigt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke rätt förstår
edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare att af honom
erhålla nödig undervisning.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, pröfve rätten, huruvida
vittnet må utan ed höras. Tillåta det, varde vittnet erinradt, att dess
förpligtelse och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

15 §.

Vittne skall muntligen och i ett sammanhang afgifva sin berättelse.
Rättens ordförande har att till vittnet framställa de frågor, som erfordras
för vinnande af säker och fullständig upplysning om hvad vittnet har sig
bekant i målet. Part vare berättigad att genom rättens ordförande till
vittnet framställa frågor angående sådant, som hörer till saken.

Skriftlig berättelse, som af vittne åberopas, må ej uppläsas, innan
vittnet muntligen afgifvit sin utsaga, der ej rättens ordförande med afseende
å särskilda omständigheter finner det böra medgifvas.

Vittnes berättelse skall strax upptecknas och för vittnet uppläsas.
Rättens ordförande inhemte derefter vittnets förklaring, om dess utsaga
är rätteligen fattad; och varde förklaringen i protokollet anmärkt. Påminner
sig vittnet sedan något mera, förr än i målet är dömdt, gifve det
strax rätten tillkänna.

16 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro af rädsla eller
annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i dess
berättelse genom att falla vittnet i talet eller annorledes; ege rätten förordna,
att parten ej må vara tillstädes, medan vittnet höres.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas för
parten; och ege han derefter att genom rättens ordförande till vittnet
framställa de frågor, hvartill anledning må finnas.

17 §.

Äro vittnen flera, skola de hvar för sig höras. Ej bör under förhör
med vittne vara tillstädes annat vittne, som senare skall höras.

Finnas vittnens utsagor mörka eller stridiga, må rätten ställa vittnena
till förhör emot hvarandra.

Pröfvas nödigt, att någon, som vittnat i målet, å nyo höres, ege rätten
förordna om vittnets inkallande.

18 §.

Skall någon, som vittnat i målet, å nyo höras, må han vittna å förut
aflagd ed; och varde han om den ed af rättens ordförande erinrad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. May.ts förslag.

Utskottets förslag.

19 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga,
pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.
Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas vittnet
ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet ej deraf låter sig
rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må af anledning,
som nu är sagd, i samma mål viten någon ådömas till högre sammanlagdt
belopp än ett tusen daler eller någon hållas i häkte under längre
tid än samman lagd! sex månader. Vittne, som blifvit i häkte insatt, skall
åter för rätten inställas i stad inom åtta dagar och å landet inom fyra
veckor; erfordras för den skull urtima ting, galle derom hvad om urtima
ting för ransakning med häktad finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets hörande,
eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan beslut, hvarigenom
vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning: är vittne i häkte
insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur häktet lösgifvas.

20 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte
vittnet dess resekostnad, uppehälle
och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet,
lägge rätten dem emellan
efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som
enligt rättens beslut blifvit hemtadt,
skall sjelf vidkännas hemtningskostnaden.
Kallas någon att aflägga
vittnesmål vid annan domstol än
den underrätt, inom hvars domvärjo
vittnet har sitt hemvist, och är detta
beläget på längre afstånd än fem
nymil från det ställe, der förhöret
skall hållas; vare den part, som påkallat
vittnet, skyldig att i förskott

20 §.

Den, som påkallat vittne, ersätte
vittnet dess resekostnad, uppehälle
och tidspillan. Sämjas de ej om beloppet,
lägge rätten, dit vittnet varit
kalladt, dem emellan efter ty skäligt
pröfvas. Vittne, som enligt rättens
beslut blifvit hemtadt, skall sjelf
vidkännas heintningskostnaden. Kallas
någon att aflägga vittnesmål vid
annan domstol än den underrätt,
inom hvars domvärjo vittnet har sitt
hemvist, och är detta beläget på
längre afstånd än fem nymil frän
det ställe, der förhöret skall hållas;
vare den part, som påkallat vittnet,

Lagutskottets Utlåtande N.v 31.

3 9

Kongl. Magvin förslag.

till vittnet utgifva skjutspenningar
för en häst fram och åter eller, der
jernvägs- eller ångbåtslägenhet kan
för resan eller någon del deraf begagnas,
afgift för billigaste plats å
bantåg eller ångbåt. Har rätten,
enligt hvad i 17 § sägs, förordnat
om vittnes inkallande, ege rätten
jemväl att, efter ty skäligt pröfvas,
bestämma, af hvem ersättningen till
vittnet så ock förskott å resekostnad,
der sådant bör utgå, skall gäldas.

Beslut om ersättning, hvarom nu
är sagdt, gånge utan hinder af förd
klagan i verkställighet lika som laga
kraft egande dom.

Om ersättning af allmänna medel
till vittnen i brottmål, der allmän
åklagare å tjenstens vägnar förer
talan, är särskildt stadgadt.

Utskottets förslag.

skyldig att i förskott till vittnet utgifva
skjutspenningar för en häst
fram och åter, eller, der jernvägseller
ångbåtslägenhet kan för resan
eller någon del deraf begagnas, afgift
för billigaste plats å bantåg
eller ångbåt. Har rätten, enligt
hvad i 17 § sägs, förordnat om vittnes
inkallande, ege rätten jemväl att,
efter ty skäligt pröfvas, bestämma,
af hvem ersättningen till vittnet så
ock förskott å resekostnad, der sådant
bör utgå, skall gäldas.

Beslut om ersättning, hvarom
nu är sagdt, gånge utan hinder af
förd klagan i verkställighet lika som
laga kraft egande dorm

Om ersättning af allmänna medel
till vittnen i brottmål, der allmän
åklagare å tjenstens vägnar förer
talan, är särskildt stadgadt.

21 §•

Vistas vittne, som vid underrätt åberopas, utom rättens domvärjo,
och hindras vittnet af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig
vid rätten, eller finnes inställelsen medföra oskälig kostnad; ege rätten
uppdraga åt annan underrätt att hålla vittnesförhöret.

Förordnar hofrätt eller Konungen om vittnes hörande, bestämme tilllika,
efter ty lämpligast finnes, hvar vittnet skall höras.

22 §.

Kan vittne till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa
sig vid domstol, varde vittnet afliördt i sin bostad. När förhöret hålles
af häradsrätt, vare ej erforderligt, att af nämnden flere än två sitta i rätten.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

28 §. *

Nu kommer part å tid, då målet icke är före vid rätten, och söker
att få vittne hördt; visar parten, att i följd af vittnets sjukdom eller af
annan orsak det icke utan våda kan anstå med vittnets hörande; ege rätten,
ändå att vederparten ej blifvit hörd öfver ansökningen, förordna om vittnesförhöret.
Handlägges målet vid häradsrätt, och kan ej dess beslut afvaktas,
ege rättens ordförande meddela förordnande, som nu är sagdt.

24 §.

Har rätten jemlikt 21 eller 22 § förordnat om vittnes hörande vid
annan domstol eller i vittnets bostad, och är ej i beslutet utsatt dag för
förhöret, eller har i fall, som 23 § omförmäler, rätten eller dess ordförande
tillåtit vittnes hörande; åligge den part, som åberopat vittnet, att
om dagen för förhöret underrätta vederparten så tidigt, att denne kan
vid förhöret sig inställa. Sker det ej, och visas icke giltig ursäkt, varde
förhöret instäldt, der ej vederparten är tillstädes.

Finnes i brottmål, deri den tilltalade hålles häktad,'' nödigt, att vittne
höres vid annan domstol än den, der målet är anhängigt, eller skall i
sådant mål rätten hålla vittnesförhör i fall, som 22 eller 23 § afser; åligge
den rätt, som skall hålla förhöret, att föranstalta ej mindre att den
tilltalade, der det utan synnerlig olägenhet kan ske, varder vid förhöret
instäld, än ock att nödig underrättelse meddelas åklagaren i målet.

25 §.

Gör part, när vittne skall höras vid annan rätt än den, der vittnet
åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar vittnet att
aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och finner rätten anledning
förekomma, att jäfvet är lagligen grundad!, eller att vittnet eger
skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt och parten hänvisad att vid
den rätt, der vittnet åberopats, påkalla pröfning af jäfvet eller af skälen
för vittnets vägran.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maf.ts förslag.

26 §.

Vistas vittne utom riket, och
begär part, att vittnet höres inför
svensk beskickning eller inför svensk
konsul, som enligt lag eller Konungens
bemyndigande eger anställa
sådant förhör, må rätten det tillåta,
der giltiga skäl visas. Hav vederparten
tippgifvit ombud å den ort, der
förhöret skall hållas, bör ombudet
i god tid förut underrättas om förhöret.

Angående vittnesförhör vid utländsk
domstol lände till efterrättelse
hvad derom är särskild! stadgadt.

Utskottets förslag.

2(5 §.

Angående vittnesförhör vid utländsk
domstol lände till efterrättelse
hvad derom är särskildt stadgadt.

27 §.

Åberopas till vittne någon, som i rätten sitter, pröfve då på sin domareed,
om han vet något, som kan tjena till upplysning i målet. Finner
han det, varde såsom vittne hörd och hålle sig sedan från målet.

28 §.

Söker någon att till framtida säkerhet få vittne hördt angående omständighet,
hvarom han ej har rättegång med annan; pröfve rätten, huruvida
det må ske. Finnes sökandens rätt bero deraf, att vittnet höres, och
afses ej att genom förhöret vinna upplysning angående brott eller skamlig
gerning, värde vittnet hördt, der ej jäf kan utletas. Finner rätten särskild
omständighet föranleda, att tillfälle bör lemnas annan, hvars rätt kan vara
beroende af vittnesförhöret, att dervid närvara, läte rätten genom sökandens
försorg kalla honom till förhöret; och njute han för inställelsen
skälig ersättning.

Ej vare någon pligtig att för vittnesmåls afläggande i fall, som här
är sagdt, inställa sig vid annan domstol än den underrätt, inom hvars
domvärjo han har sitt hemvist.

Bill. titt Biksd. Prof. 1902. 7 Samt. 26 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

29 §.

Två vittnen vare om det, hvari de sammanstämma, fullt bevis, der
ej omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten af deras berättelse.

BO §.

I mål angående brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete enligt lag
kan följa, må den, som är jäfvig att vittna, höras utan ed, der anledning
är, att hans hörande kan lända till upplysning i målet, och rätten finner
det lämpligt; dock ej föräldrar mot barn eller barn mot föräldrar eller
äkta makar eller syskon mot hvarandra, der ej dödsstraff eller straffarbete
på lifstid å brottet följa kan och eljest all upplysning i målet saknas.

Hörsammar ej den, som blifvit kallad att sålunda upplysningsvis
höras, rättens bud, vare lag, som om vittne är stadgad. År den, som
skall höras, icke af den ålder eller sinnesbeskaffenhet, att enligt lag ansvar
kan honom ådömas, ege rätten, der han tredskas, förordna, att han
skall till rätten hemtas.

I fråga om ersättning för inställelsen ege den, hvilken upplysningsvis
höres, enahanda rätt som vittne.

31 §.

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta yttrande
af sakkunnig, höre rätten öfver frågan myndighet, embets- eller tjensteman
eller annan, som är satt att tillhandagå med varande i det ämne,
frågan rörer, eller namne en eller flere för redbarhet och för skicklighet
i ämnet kända personer att afgifva yttrande.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas
någon, som till saken eller till någondera parten är i sådant förhållande,
att derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund af
allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja
dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan
giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege rätten
hålla honom dertill medelst vite.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

32 §.

Nämnes till sakkunnig någon, som icke å embetes vägnar eller eljest
på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan, förordne
rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande
eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

Sakkunnig, som här afses, skall, der rätten så förordnar, aflägga ed,
att han skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra det uppdrag, som
honom i målet lemnats. Eden skall inledas och afslutas så, som angående
ed af vittne stadgas. Är af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet,
varde eden derefter lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt,
som för den sakkunnige är lägligast.

33 §.

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse, efter ty rätten
bestämmer. Om ersättning till sakkunnig, som ä embetes vägnar eller
eljest på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, galle hvad
särskilda stadgas.

Ersättningen skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre
rätt fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid målets slut rätten
finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar
förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

Beslut om ersättning till sakkunnig gånge utan hinder af förd klagan
i verkställighet lika som laga kraft egande dom.

34 §.

Hvad i 31, 32 och 33 §§ är stadgadt skall ock ega tillämpning i
fall, då rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af visst
föremål anlita biträde af sakkunnig.

35 §.

Är i allmän lag eller särskild författning föreskrift meddelad angående
sakkunnigs hörande i visst fall, lände den till efterrättelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

36 §.

Vill part hafva sakkunnig, som ej är nämnd af rätten, hörd i målet,
galle derom hvad om vittne är stadgadt.

37 §.

Företer part skriftlig handling att dermed styrka sin talan, pröfve
rätten efter omständigheterna handlingens beskaffenhet och vigtighet, så
ock hvad vitsord den i målet eger.

År för visst fall stadgande i lag meddeladt angående det vitsord,
handling tillkommer, lände det stadgande till efterrättelse.

38 §.

Finnes handling, som part åberopar,
i annans värjo, och är parten
såsom egare af handlingen eller delegare
deri eller på grund af aftal
eller särskildt stadgande berättigad
till handlingens utbekommande eller
skärskådande, vare, der handlingen
kan antagas innehålla upplysning
rörande målet, den, som handlingen
innehar, ehvad han är part eller
icke, pligtig att på rättens anmaning
den i målet förete. Lag samma
vare, der handling, som af part
åberopas, är upprättad att lända till
efterrättelse i något rättsförhållande,
som parten rörer, eller den innefattar
meddelande, som i fråga om
något parternas rättsförhållande af
endera parten aflåtits till den andre
eller till någon, som rättsförhållandet
förmedlat, eller af sådan person
till någondera parten.

38 §.

Finnes handling, som part åberopar,
i annans värjo, och är parten
såsom egare af handlingen eller delegare
deri eller på grund af aftal
eller särskildt stadgande berättigad
till handlingens utbekommande eller
skärskådande, vare, der handlingen
kan antagas innehålla upplysning
rörande målet, den, som handlingen
innehar, ehvad han är part eller
icke, pligtig att på rättens anmaning
den i målet förete. Lag samma
vare beträffande handelsbok så ock
der annan handling, som af part
åberopas, är upprättad att lända till
efterrättelse i något rättsförhållande,
som parten rörer, eller den innefattar
meddelande, som i fråga om
något parternas rättsförhållande af
endera parten aflåtits till den andre
eller till någon, som rättsförhållandet
förmedlat, eller af sådan person
till någondera parten.

Lagutskottets™* Utlåtande N:o 31.

39 §.

Nu åberopar part i annat fall, än i 38 § sägs, handling, som finnes
i vederpartens eller annans värjo; är anledning, att af handlingen kan i
målet vinnas upplysning, som eljest ej är att tillgå, ege rätten ock förelägga
den, som innehar handlingen, att den vid rätten förete, dock ej der
fråga är om bref eller annat enskildt meddelande, eller då skal finnes att
antaga, det handlingens företeende kan, oberoende af målets utgång, lända
innehafvaren eller någon, som till honom står i det förhållande 9 § omförmäler,
till skada eller synnerlig olägenhet.

40 §.

Undandrager sig part att efter rättens anmaning förete handling,
pröfve rätten," hvilken verkan såsom bevis må tilläggas hans förfarande.
Är sådant fall för handen, som i 38 § sägs, ege rätten ock lägga vite
före; dock må ej i brottmål vite föreläggas den tilltalade.

Skall någon, som ej är part, förete handling, varde vite honom
förelagdt.

41 §.

Hvad om skyldighet att förete handling är i 38 och 39 §§ stadgadt
skall ej ega tillämpning å den, som å embetes vägnar innehar handling,
hvilken till bevis i målet åberopas.

42 §.

Den, som jemlikt 38 eller 39 § skall förete handling, ingifve den i
hufvudskrift, der ej rätten finner styrkt afskrift vara för ändamålet tillfyllest,
Innehåller handlingen jemväl sådant, som icke rörer saken, och
som innehafvaren ej vill hafva kunnigt, ege han till rätten ingifva utdrag
af handlingen jemte intyg, som af rätten godkännes, att intet, som angar
saken, uteslutits.

43 §.

Skall annan än part förete handling, njute för besvär och kostnad,
som af sådan anledning honom tillskyndas, ersättning, efter ty rätten

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

pröfvar skäligt, af den part, hvilken begärt handlingens företeende. Beslut
om ersättning, hvarom nu är sagdt, gånge utan hinder af förd klagan i
verkställighet lika som laga kraft egande dom.

44 §.

Hvad här förut är stadgadt angående skyldighet för den, som innehar
skriftlig handling, att den vid rätten förete, skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om annat föremål, som rätten aktar nödigt att för målets
utredning eller pröfning taga under skärskådande.

45 §.

Finnes i mål, som är anhängigt vid underrätt, för sakens utredning
eller pröfning nödigt, att rätten besigtigar föremål, som ej lämpligen kan
till rätten flyttas, träde rätten samman å stället, der föremålet finnes, att
hålla syn. Skall syn hållas af häradsrätt, ege rättens ordförande, der
biträde af sakkunnig vid synen finnes nödigt, enahanda befogenhet, som
jemlikt 34 § tillkommer rätten.

Pröfvas syn nödig i mål, som är angängigt i hofrätt, förordne rätten
en af sina ledamöter att halla synen och kalle två underdomare i orten
att dervid biträda; meddele derjemte erforderliga föreskrifter om vittnens
hörande och tillkallande af sakkunnigt biträde vid synen. Hofrätten ege
ock, der det finnes lämpligare, uppdraga åt underätten i orten att synen
förrätta. Det protokoll, som vid synen föres, varde till hofrätten ingifvet,
och döme hofrätten sedan i målet.

Finner Konungen mål, som dragits under dess pröfning, ej kunna
afgöras utan syn, förordnar Konungen, huru synen skall hållas.

Kostnad för syn skall gäldas såsom i 33 § föreskrifves beträffande
kostnad för sakkunnigs biträde.

4G §.

År i allmän lag eller särskild författning för visst fall föreskrift
meddelad angående syn, lände den till efterrättelse.

47 §.

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående viss
omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan bevisning, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och kan ej annorledes
vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet, ege rätten, till
sanningens utrönande, förelägga vederparten att, om han det förmår, med
ed sig värja och förneka uppgiftens sanning. I brottmål må ock i fall,
som nyss är sagd!, värjemålsed åläggas den tilltalade; dock må det ej ske,
när å brottet enligt lag kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust
af medborgerligt förtroende.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt
förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig våda
anförtros, lian part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet eller af
annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom upplysning
sökes, må ej till värjemålsed dömas.

48 §.

Nu kan ej värjemålsed åläggas
part, förty att han icke på grund
af egen iakttagelse eger kunskap
om det, hvarom upplysning sökes,
eller att sådant hinder möter, som
i senare stycket af 47 § sägs: pröfvas
tillförlitlig upplysning kunna vinnas
derigenom, att andra parten med ed
bekräftar sin uppgift angående förhållandet;
ege rätten tillåta honom
att, om han det förmår, aflägga
fyllnadsed; dock må det ej ske i
brottmål.

48 §.

49 §.

Då till ed dömes, sätte rätten i domen ut hvad under eden skall
förnekas eller bekräftas, med iakttagande, der sakens beskaffenhet dertill
föranleder, att åt parten lemnas öppet att inskränka förnekandet eller
bekräftandet till en del af det eden angår.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

50 §.

Ed skall af part aflägga^ vid den underrätt, der målet blifvit anhängiggjordt.
Vistas parten utom den rätts domvärjo, och hindras han
af sjukdom eller annan giltig orsak att inställa sig vid rätten, eller finnes
inställelsen medföra oskälig kostnad, ege rätten tillåta, att eden aflägges
vid annan underrätt; dock att part, som vill erhålla, sådan tillåtelse på
grund af förhållande, hvilket ej kan såsom laga förfall räknas, skall göra
framställning derom sist å den dag, då till eden dömes. Är i mål, som
blifvit anliängiggjordt i hofrätt eller hos Konungen, till ed dömdt, förordne
hofrätten eller Konungen, hvar eden skall afläggas. Kan parten till följd
af sjukdom eller ålderdomssvaghet ej inställa sig vid domstol, gälle hvad
angående vittne är för dylikt fall i 22 § stadgadt.

51 §.

Är till ed dömdt genom beslut, hvaremot part eger fullfölja talan
i högre rätt, må beslutet ej tillämpas, innan det vunnit laga kraft. Är
viss dag för edgången i beslutet utsatt, och varder ej å den dag genom
parternas sammanstämmande uppgifter eller annorledes utrönt, att beslutet
vunnit laga kraft, ege rätten antingen uppskjuta målets vidare handläggning
till annan dag eller ock förklara det hvilande. Har målet förklarats
hvilande, och visar part sedan, att edgångsbeslutet vunnit laga kraft,
sätte rätten ut ny dag för edgången, derest den part, hvilken eden ålagts,
ej genom förfallolöst uteblifvande å den för edgången först utsatta dag
deråt brustit.

52 §.

Ed skall inledas med orden: »Jag N. N. svär och betygar vid Gud
och Hans heliga evangelium» och afslutas med denna försäkran: »så sant
mig Gud lijelpe till lif och själ».

Innan ed aflägges, erinre rättens ordförande parten om edens vigt
och betydelse.

Förekommer anledning, att parten ej rätt förstår edens vigt, ege
rätten hänvisa parten till hans själasörjare att erhålla nödig undervisning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

53 §.

Uteblifver part, som skall aflägga ed, å den dag, då han har att
fullgöra edgången, och framter han ej laga förfall; ege sedan ej gå eden,
der han ej visar, att han haft laga förfall men icke kunnat rätten det
kungöra.

5d §.

År till ed dömdt genom beslut, som eger laga kraft, men har, förr
än tid för edgångens fullgörande var inne, parten aflidit eller eljest
blifvit satt ur stånd att aflägga eden, vare edgångsbeslutet utan verkan,
och den domstol, der målet blifvit anhängiggjordt, tage målet ånyo under
pröfning.

Lag samma vare, der parten är för mened förlustig medborgerligt
förtroende och sådant yppas, innan tid för edgångens fullgörande är inne.

År part å den tid, då edgången skall fullgöras, under tilltal för
mened, må med edgångsbeslutets tillämpning anstå, till dess öfver åtalet
blifvit dömdt och utslaget vunnit laga kraft.

55 §.

Sedan det visat sig, huruvida den, som dömts till ed, går eden eller
deråt brister, skall slutligt yttrande i målet meddelas af den domstol, der
målet blifvit anhängiggjordt.

År eden aflagd, skall partens sålunda bekräftade uppgift eller bestridande
i målet gälla. Har part brustit åt eden, galle i fråga om den
omständighet, hvarå eden har afseende, vederpartens uppgift eller bestridande.

56 §.

Nu varder talan emot beslut, hvarigenom till ed blifvit dömdt,
fullföljd i högre rätt; finner rätten edgång ej böra ega rum, och är i
målet ej fråga om annat hufvudsakligt påstående än det, hvarå eden har
afseende, döme då i hufvudsaken, der så lämpligen ske kan.

57 §.

Då tillgrepp skett, må rätten tillåta målseganden att edligen bekräfta
hvad han inistat och värdet derå, om det ej annorledes utletas kan; och

Bill. till Likså. Prof. 1902. 7 Sami. 26 Häft. 7

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

pröfve rätten sedan tillförlitligheten af hvad målseganden sålunda bekräftat.
Lag samma vare om den, som skada genom brand lidit, när den ej annars
mätas kan.

58 §.

Äro i tvistemål, som kan afslutas genom förlikning, parterna ense
att, der ene parten edligen bekräftar sin uppgift eller sitt nekande, hvad
sålunda bekräftas skall gälla utan vidare bevis, och finner rätten den omständighet,
eden skulle angå, vara af beskaffenhet, att målets utgång deraf
beror, läte rätten den part, hvilken ed sålunda bjuden är, aflägga eden;
dock må det ej tillåtas, om den, som skulle gå eden, är för mened förlustig
medborgerligt förtroende eller rätten eljest finner ed icke utan synnerlig
våda kunna honom anförtros.

59 §.

Förstår ej den, som enligt detta kap. skall aflägga ed, svenska språket,
må eden afläggas å språk, som han förstår.

Den, som är stum, skall, der han är skrifkunnig, aflägga ed på det
sätt, att han inför rätten egenhändigt skrifver och undertecknar eden.

Huru förfaras skall, då den, som skall aflägga ed, är jude eller främmande
trosbekännare af sådan lära, som ej tillstädjer edgång, derom är
särskildt stadgadt. Skall ed afläggas af någon, som bekänner annan icke
kristen lära än den mosaiska, förordnar Konungen, huru förfaras bör.

25 kap.

5 §•

Vill part klaga öfver beslut, hvarigenom underrätt dömt till värjemålsed
eller fyllnadsed, skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända
till efterrättelse hvad i sådant hänseende gäller om rättens slutliga utslag
i målet. Har underrätt eljest under rättegång meddelat beslut, som enligt
lag må särskildt öfverklagas, skall talan mot beslutet föras genom besvär.
Lag samma vare, der i fråga, som rörer fullmäktig eller vittne eller annan,
som kallats att meddela upplysning i målet, underrätt i slutligt utslag

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

meddelat beslut af beskaffenhet att, der det under rättegången gifvits, särskild
klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga utslag beslut,
som, der det under rättegången gifvits, kunnat särskildt öfverklagas,
skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd af talan i
hufvudsaken; vill ej deri, som är med beslutet missnöjd, fullfölja talan i
hufvudsaken, vare lag, som hade beslutet blifvit under rättegången meddeladt.

7 §•

År part missnöjd med något under rättegången af underrätt meddeladt
beslut, deröfver särskild klagan ej är tillåten, ege han allenast i
sammanhang med fullföljd af talan i hufvudsaken draga beslutet under
hofrättens pröfning; dock må, der klagan föres öfver beslut, hvarigenom
blifvit dömdt till värjemålsed eller fyllnadsed, i sammanhang dermed talan
fullföljas emot beslut öfver invändning, som är af beskaffenhet att på
frågan om edgången inverka, så ock, der särskilda besvär anföras öfver
beslut, hvarigenom förelagdt äfventyr tillämpats, giltigheten af föreläggandet
komma under bedömande.

Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, ege han att
till bemötande af vederparts ändringssökande påkalla pröfning af beslut i
fråga, som rättegången rörer och ej må genom särskild klagan fullföljas.

8 §•

Då mål af underrätt slutligen afgöres eller rätten dömer till värjemålsed
eller fyllnadsed, gifve rätten i utslaget till känna, huruvida talan
deremot skall fullföljas efter vad eller genom besvär, så ock i hvilken hofrätt
ändring bör sökas samt, der talan skall fullföljas genom besvär, inom
hvilken tid besvären böra till hofrätten ingifvas. Hvad underrätten sålunda
föreskrifver skall i fråga om sättet för fullföljd af talan lända till
efterrättelse.

Vill någon klaga öfver annat af underrätt meddeladt beslut än nyss
är nämndt, och begär han hos rätten underrättelse om hvad i sådant afseende
iakttagas bör, varde ock derom underrättelse efter ty nu är sagdt
lemnad. Sökes hos häradshöfding sådan underrättelse, då rätten ej sitter,
varde den af honom meddelad.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

30 kap.

1 §•

Talan mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål eller till hofrätten
instämdt tvistemål skall, der ej här nedan annorlunda stadgas, hos
Konungen fullföljas genom revisionsansökning.

Öfver hofrätts slutliga utslag i mål, som genom besvär inkommit
till hofrätten eller blifvit dess pröfning understäldt, skall klagan hos
Konungen föras genom besvär. Lag samma vare beträffande klagan öfver
hofrätts slutliga utslag i brottmål, som omedelbart i hofrätten anhängiggjorts,
så ock i sådant tvistemål eller ärende, hvarmed, utan föregången
stämning, hofrätten såsom första domstol tagit befattning.

Beslut, hvarigenom hofrätten utan att skilja målet från sig dömt till
värjemålsed eller fyllnadsed, vare i fråga om fullföljd af talan såsom
slutligt utslag ansedt.

^ §•

Öfver utslag, hvarigenom hofrätt visat mål åter till underrätt, må ej
klagas; innefattar utslaget pröfning af fråga, som på målets utgång inverkar,
vare dock part berättigad att deremot fullfölja talan i sammanhang
med hufvudsaken, der denna kommer under Konungens pröfning.

Hvad nu är sagd! ege dock ej tillämpning, der hofrätt dömt till
värjemålsed eller fyllnadsed och på den grund visat målet åter.

31 kap.

Om resning i rättegångs- och utsökningsmål.

1 §•

Har någon försutit laga tid i mål eller ärende, som anhängiggjorts
hos domstol eller öfverexekutor, ege, der han tilltror sig visa synnerliga
skäl, att den försutna tiden bör honom återgifvas, hos Konungen söka
resning. Lag samma vare, der någon försutit tid, som är stadgad för

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Majds förslag. Utskottets förslag.

anhängiggörande hos domstol eller öfverexekutor af talan emot offentlig
förrättning eller för stämning om återvinning, som i utsökningslagen afses,
eller för klander af skiljedom.

2 §•

Menar part, att på grund af
nytt skäl domstols eller öfverexekutors
utslag, som eger laga kraft,
bör häfvas, då ege han ock söka
resning i målet. Ej må dock i fråga
om ansvar för brott resning, som
här afses, sökas af annan än den
tilltalade, der brottet är sådant, att
efter viss tid straff förfaller i
händelse åtal ej egt rum, ej heller
der fråga är om förräderi eller annat
för rikets säkerhet menligt brott
eller majestätsbrott eller brott mot
riksstyrelse eller Riksdagen.

2 §•

Menar part, att på grund af
nytt skäl domstols eller öfverexekutors
utslag, som eger laga kraft,
bör häfvas, då ege han ock söka
resning i målet. Ej må dock i fråga
om ansvar för brott resning, som
här afses, af annan än den tilltalade
sökas, der brottet är sådant, att efter
viss tid straff förfaller i händelse
åtal ej egt rum, eller der fråga är
om förräderi eller annat för rikets
säkerhet menligt brott eller majestätsbrott
eller brott mot riksstyrelse
eller Riksdagen.

3 §•

Da resning är sökt efter ty i 1 eller 2 § sägs, pröfvär Konungen
efter omständigheterna, huruvida ansökningen bör beviljas.

Varder resning beviljad i fall, som i 1 § afses, bestämmer Konungen,
huru och inom hvad tid den, som resningen vunnit, må sin rätt bevaka.

Beviljas resning, hvarom i 2 § sägs, varder målet, der det ej af
Konungen omedelbart afgöres, förvisadt till annan myndighet, som målet
förut handlagt; och ege den myndighet makt att det förra utslaget ändra,
när skäl dertill äro.

^ §•

Finnes domstols eller öfverexekutors utslag, som eger laga kraft,
innefatta uppenbar misskrifning, missräkning eller annan.dermed jemförlig

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

felaktighet, deraf part lider märkligt förfång, vare honom jemväl tillåtet
att söka resning. Bifalles ansökningen, meddelar Konungen erforderlig
rättelse i utslaget eller förvisar målet till annan myndighet, efter ty i
3 § är sagdt.

5 §■

Hafva genom beslut, som vunnit laga kraft, två eller flera myndigheter
förklarat sig obehöriga att upptaga rättegångs- eller utsökningsmål,
och finner Konungen på anmälan af part, att någon af dem är behörig,
förordnar Konungen, att målet må hos den myndighet upptagas.

6 §.

Ansökan eller anmälan, hvarom i detta kap. sägs, skall ingifvas till
nedre justitierevisionen och vara åtföljd af de bevis, hvarå den grundas.

Finnes någon böra i ärendet höras, eller erfordras för frågans utredning
särskild undersökning, förordnar Konungen derom.

7 §•

Ej må ansökan om resning eller beslut, hvarigenom resning beviljats
efter ty i 3 § sägs, hindra verkställighet af utslag, der ej Konungen annorledes
förordnar.

8 §.

I brottmål ege ej allmän åklagare i annat hänseende än så vidt angår
ansvars- eller ersättningsskyldighet för honom sjelf söka resning, der
han ej tillika är målsegande. Finner justitiekanslern sådana omständigheter
vara för handen, att resning bör sökas, ege han derom förordna.

Hvad nu är stadgadt galle ej i fråga om Riksdagens justitieombudsman.

Genom denna lag upphäfvas, med deri gjorda undantag, de särskilda
stadganden, som utgöra förklaring eller ändring af föreskrifterna i 17 kap.
rättegångsbalken i 1734 års lag eller tillägg till dessa föreskrifter, dock att
hvad sålunda är stadgadt ej har afseende å förordningen den 4 maj 1855
angående handelsböcker och handelsräkningar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Tillika upphäfves förklaringen den 14 oktober 1892 af allmänna lagens
stadganden om stämning, äfvensom hvad 4 och 5 mom. i 16 § af förordningen
den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande och hvad i
afseende derå iakttagas skall stadga angående skyldighet för part att i
visst fall göra sig urtjufva.

Der i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelse
i stället tillämpas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1908; dock skall i mål och ärenden, som vid nämnda tid redan äro anhängiga,
äldre lag tillämpas.

2:o) Lag

om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 1 § ärfdabalken skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Det barn, som dödt födes, må ej ärfva. Säga barnets fädernes länder,
att det var dödt födt, men visar modern, eller hennes arfvingar, att
det var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn sitt, och hennes
arfvingar henne. Faller annat arf, medan barnet ännu i moderlifvet är,
och födes det med lif fram, vare lag samma. Dör modern i födseln, och
barnet lefver efter henne, ärfve då det sin moder, och barnets arfvingar
barnet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i mål,
som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

3:o) L a g

om ändring i 14 kap. jordabalken

Härigenom förordnas, att 4 § i 14 kap. jordabalken skall upphöra
att gälla, samt att 8 § i samma kap. skall erhålla följande ändrade lydelse:

Nu vill någon med den synedom sig ej åtnöja, vädje då under hofrätt,
som i rättegångsbalken sägs.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1903; dock skola mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas
efter äldre lag.

4:o) Lag

om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsb ocker

och handelsräkningar.

Härigenom förordnas, att 12, 18, 14, 15, 16, 17, 18, 19 och 25 §§
i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar
skola upphöra att gälla, samt att 23 § i samma förordning skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Eäkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om öppen kredit,
skall gäldenären bevisligen tillställas senast inom tre månader efter utgången
af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken inskrefs, der ej annorlunda
uttryckligen aftaladt blifvit.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903; dock skall i mål,
som då äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

5:o) Lag

om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 49 § utsökningslagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Har någon, som ej vädjat mot underrätts dom, stämt om återvinning
enligt 12 kap. rättegångsbalken, eller har någon enligt 25 kap. 10 § eller
30 kap. 24 § samma balk yrkat ogillande af dom, som eljest bör såsom
lagakraftvunnen anses, gånge utan binder deraf domen i verkställighet
såsom lagakraftvunnen, så vidt ej rätten, der talan är anhängig, annorledes
förordnar.

Huruvida dom må verkställas, då resning är sökt, derom stadgas i
rättegångsbalken.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903; dock skall i ärenden,
som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

6:o) Lag

om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om handräckning
åt utländsk domstol.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899 om
handräckning åt utländsk domstol skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Möter ej för äskad åtgärd laga hinder, utsätte rätten eller domaren
dag för ärendets företagande. Skall någon vid rätten tillstädeskomma,
värde han genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Är
fråga om granskning af skriftlig handling eller besigtning af annat flyttbart
föremål, läte rätten eller domaren tillsäga den, som innehar föremålet,
Bih. till 1likså. Prot. 1902, 7 Sami, 26 Höft. 8

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

att det vid rätten förete. Ej vare nödigt, att part om dagen för ärendets
företagande underrättas, der han ej sjelf skall afhöras eller något fullgöra.

Har den utländska domstolen begärt att erhålla underrättelse, hvilken
dag ärendet skall förekomma, aflåte rätten eller domaren i god tid sådan
underrättelse.

6 §.

Uteblifver part, som blifvit till rätten kallad, läte rätten dervid bero.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock skall i ärenden,
som vid nämnda tid äro anhängiga, äldre lag tillämpas.

b) att Eiksdagen ville, i anledning af herr Olofssons
förevarande motion, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 28 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 2 § rättegångsbalken
skall erhålla följande ändrade lydelse:

När dom å häradsting fällas skall, underrätte
häradshöfding nämnden om saken och de skäl deri
äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Aro af nämnd
minst tre fjerdedelar från häradshöfding skiljaktige och
om en mening ense; gälle den mening, och svare de,
som derom sig förenat, för dom sin. Eljest stånde
vid det, som häradshöfding rättvist prof var.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

c) att Riksdagen måtte, i anledning af herr Segerdahls
motion, i hvad den afser ändrad lydelse af ed
och ordningen för densammas afläggande, i skrifvelse
till Kong! Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes
taga under öfvervägande, huruvida och i hvad mån en

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

omarbetning af i 17 kap. rättegångsbalken befintliga
stadganden om lydelse af ed och ordningen för dess
afläggande må anses böra ega rum, samt för Riksdagen
framlägga förslag till de ändrade lagbestämmelser i
ämnet, som kunna befinnas erforderliga och lämpliga.

Stockholm den 18 mars 1902.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

i fråga om utskottets under punkten a) gjorda hemställan beträffande
förslaget till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken:

vid 17 kap. 6 §: af herr Zetterstrand, hvilken ansett första punkten af
denna paragraf böra inledas sålunda:

»Kommer vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes, och visas
ej laga förfall, — —»;

af herrar Zetterstrand, F. Andersson, Lindhagen, N. Nilsson, Sjöberg,
Jönsson, liedelius och Gussing, hvilka ansett fortsättningen af nämnda
punkt böra erhålla följande lydelse:

— — »dömes att bota tio daler eller mera, högst ett hundra daler;
och förelägge rätten vittnet vid vite att inställa sig å annan tid»;

vid 17 kap. 19 §: af herrar Zetterstrand och F. Andersson, hvilka
ansett den längsta tid, under hvilken någon enligt denna paragraf finge
hållas i häkte, böra bestämmas till sammanlagdt tre månader;

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

vid 11 kap. 18 §: af herr Hedenstierna, hvilken ansett, att denna
paragraf bort tillstyrkas oförändrad, samt af herr Lindhagen, som yttrat:

»Att inom ramen af gällande lagstiftning tillskapa ett visst slags mål,
som skola i olika hänseenden behandlas än som tvistemål och än som
brottmål, kan från flera synpunkter ej vara lämpligt. Vid handläggningen
af det vid föregående års riksdag framlagda förslaget till vissa
ändringar i rättegångsbalken kom utskottet under öfverläggningarne om
25 kap. 1 § också till enighet derom, att i detta afseende ej borde
vidare fortsättas på den väg, hvarpå Riksdagen råkat slå in genom
antagandet af 38 § i stämningslägen. Vid den nu ifrågavarande
paragrafens slutliga behandling, dervid jag var förhindrad närvara, har
utskottet emellertid fattat ett häremot stridande beslut, mot hvilket jag
derför nödgas anmäla skiljaktig mening. Deremot vidhåller jag ett af
mig inom utskottet förut väckt förslag, att i denna paragraf borde
med tvistemål lämpligen under alla förhållanden likställas s. k. barnuppfostringsmål.
»

i fråga om utskottets hemställan under punkten b):

af herrar Rudébeck, bandqvist, Sörensson, Hedenstierna, Bremberg och
Dieden, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till herr Olofssons
förevarande motion.

i fråga om utskottets hemställan under punkten c):

af herrar Hasselnöt, Bandqvist och Hedenstierna.

Herr Rudébeck har begärt få antecknadt, att han på grund af åtnjuten
ledighet från riksdagsgöromålen deltagit i behandlingen endast af
vissa delar utaf förevarande ärende.

Herr Leman har velat hafva antecknadt, att han af samma anledning
icke deltagit i ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Centraltryckeriet, Stockholm 1902.