Lagutskottets Utlåtande N:o 31

Utlåtande 1896:LU31

Lagutskottets Utlåtande N:o 31,

1

N:o 31.

Ank. till Hiksd. kansli den 4 mars 1896, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 15
kap. 2 § rättegångsbalken.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 43, anför lierr O. Persson i Killebäckstorp:

»I 15 kap. 2 § rättegångsbalken stadgas, att »de, som för andra
må tala och svara, skola vara .oberyktade, ärlige, redlige och förståndige
män». Detta stadgande tolkas numera af vissa domstolar ej .så
strängt, att icke jemväl qvinna får uppträda såsom ombud, liksom qvinligt
testamentsvittne har förklarats gill, trots lagens föreskrift, i 16
kap. 1 § ärfdabalken, om vittne af två gode män. Andra domstolar
deremot hålla strängt på ordalydelsen och fordra, att ombud måste
vara man. För erhållande af enighet i rättskipningen får jag, som
finner, att qvinna bör uti ifrågavarande afseende vara likstäld med man,

vördsamt hemställa, . .

att Riksdagen behagade för sin del besluta sådan ändring i 15
kap. 2 § rättegångsbalken, att hinder ej må i lagens ordalydelse finnas
derför, att jemväl qvinna, som besitter de i lagrummet omförmälda
egenskaper, må kunna för andra tala och svara, eller att anförda stadgande
i 15 kap. 2 § rättegångsbalken erhåller följande förändrade lydelse:
De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige,
redlige och förståndige.»

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 7 Sami. 18 Höft. (N:o 31).

1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Utskottet anser emellertid ofvanberörda lagbestämmelse icke utgöra
ovilkorligt hinder för qvinna, som har de egenskaper, lagen fordrar
hos ett rättegångsombud, att inför domstol för andra tala och svara.

1734 års lag begagnar nemligen på flera ställen uttrycket »man)),
der detta uppenbarligen är lika betydande med »person», och enahanda
är, enligt utskottets mening, förhållandet beträffande ifrågavarande lagrum.

Hvad angår det af motionären omförmälda stadgandet i 16 kaj).
1. § ärfdabalken, att testamente bör bevittnas af tvenne gode män, har
visserligen förklarats, att detta stadgande icke innefattar någon med
afseende å bevisning om testamente gjord inskränkning i lagens allmänna
bud, att qvinna må ej mindre än man vittne bära, men sådant
har skett genom eu förklaring och ej genom någon ändring af lagrummet,
som till ordalagen fortfarande är oförändradt, hvilket förhållande
torde utgöra ett ytterligare stöd för rigtigheten af utskottets tolkning
af nu ifrågavarande lagbestämmelse.

Med en sådan uppfattning kan utskottet icke tillstyrka den af
motionären begärda ändringen, utan hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herr Fröberg, beträffande motiveringen;
af herr Persson.

Herr Göransson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
utskottets behandling af detta ärende.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1896.