Lagutskottets Utlåtande N:o 31

Utlåtande 1895:LU31

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1

N:o 31.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1895, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i 11 kap.
15 § strafflagen.

I 11 kap. 15 § strafflagen stadgas:

Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att
annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å allmän
väg, gata eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles;
straffes med böter, högst etthundra riksdaler. Våldförer man annan å
sådant ställe, som nu sagdt är; då skall den omständighet, vid straffets
bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.

18 kap. 15 § i samma lag innehåller följande bestämmelse:

Öfverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder
eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken
är, och träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller annat allmänt
ställe; straffes, för fylleri, med böter, högst tjugu riksdaler.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 30, anför herr E. A. Zotterman: Förevarande lagrum
talade båda om väg och gata såsom platser, der dylika förseelser
kunde ega rum, men derefter skilde de sig till sin ordalydelse. Under
det att 11 kap. 15 § omnämnde torgplats samt plats, der marknad eller
auktion hålles, så talade åter 18 kap. 15 § mera allmänt, men också
mera omfattande om »annat allmänt ställe».

Oaktadt sålunda syftet med afseende på platsen, der de nämnda
förseelserna kunde tänkas ega rum, onekligen torde vara detsamma i

Bih. till Ri/csd. Prat. 1895. 7 Sami. 17 Käft. (N:o 31.)

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

båda de nämnda §§, visade det sig dock vid tillämpningen af lagen, att
dessa §§ i sig innebure rätt stor afvikelse.

Det hade nemligen visat sig, att en person, som vid t. ex. en
järnvägsstation uppträdt synbart berusad och fört oljud och tillstält
oväsen, kunnat af ordningsmagten från stället bortföras och för förseelsen
fylleri med åsyftad verkan tilltalas, men att oljud och oväsen
under andra omständigheter kunnat ohejdadt på samma ställe föras,
utan att ordningsmagten kunnat med stöd af lag mot den brottslige
inskrida.

En lagändring i nu antydt syfte vore af verkligt behof påkallad.
Denna ändring kunde ske på två sätt. Antingen kunde ändringen ske
på det sätt, att platsbestämmelserna i 11 kap. 15 § finge stå oförändrade
och till desamma fogades samma tillägg som i 18 kap. 15 § eller orden
»eller å annat allmänt ställe» eller ock så, att platsbestämmelserna
blefve till ordalydelsen lika i båda §§ eller så som 18 kap. 15 §
innehölle.

Då platsbestämmelserna i 18 kap. 15 § vore både kortare och på
samma gång tillfyllestgörande samt till ordalydelsen lika med motsvarande
bestämmelse i § 1 af förordningen mot fylleri och dryckenskap
den 16 november 1841, ansåge motionären, att ändringen borde
gå ut på att få samma ordalydelse i de båda nu åsyftade lagrummen.

På grund häraf föreslår motionären: det Riksdagen för sin del
behagade besluta, att 11 kap. 15 § i nu gällande strafflag, af den 16
februari 1864, måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att
annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å väg,
gata eller annat allmänt ställe; straffes med böter, högst ett hundra
riksdaler. Våldförer man annan å sådant ställe, som nu sagdt är; då
skall den omständighet, vid straffets bestämmelse för våldet, såsom
försvårande anses.»

Utskottet vill till en början erinra derom, att föreskriften ill kap.
15 § strafflagen är hemtad från äldre lagberedningens förslag till straffbalk
13 kap. 11 §, hvilken paragraf stadgar straff för den, som gör
oljud eller oväsende eller far öfverdådigt fram, så att annan deraf
skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad å allmän väg, gata
eller torgplats, eller der allmän marknad hålles. Brottet uppfattas

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 3

såsom ett fridsbrott och motsvarar det äldre stadgandet om vägafrid
i missgerningsbalken.

Bestämmelsen i 18 kap. 15 § strafflagen har åter sin förebild i
förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november 1841.
I 1 § af denna förordning stadgas ansvar för den, som genom missbruk
af starka drycker sig öfverlastar, så att af hans åtbörder eller
orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, att han drucken är,
och i sådant tillstånd träffas å väg, gata eller annat allmänt ställe,
och såsom exempel å »annat allmänt ställe» angifves i 7 § af samma
förordning »värdshus, näringsställe och krogar». Ansvar för fylleriförseelsen
drabbar den öfverlastade följaktligen icke blott då han i
sådant tillstånd anträffas å gata och allmän väg, utan äfven då han
inomhus å näringsställe anträffas i drucket tillstånd.

Den omständighet, att en fylleriförseelse sålunda är belagd med
straff jemväl då den egt rum å ett ställe, hvarest oljud, förargelse och
våldförande af annan icke blifver betraktadt såsom fridsbrott, synes
emellertid utskottet icke kunna anses såsom tillräckligt skäl att med
afseende å sistnämnda slag af brott föreslå den af motionären ifrågasatta
utsträckningen af 11 kap. 15 §, hvilken utsträckning skulle helt
och hållet strida mot den åtskilnad, som blifvit gjord emellan de
brottsliga handlingar, hvilka omförmälas i 11 kap. strafflagen och de i
14 kap. samma lag upptagna misshandelsbrotten.

Det hufvudsakliga skälet, som af motionären blifvit anfördt till
stöd för hans framställning, att en person å ett till jernväg hörande
område fört oljud, utan att kunna derför straffas, synes utskottet icke
heller vara öfvertygande i fråga om nödvändigheten af den ifrågasatta
lagändringen. Det torde nemligen med fog kunna ifrågasättas, om icke
jernväg bör anses såsom allmän väg och den skyldige i angifna fall
sålunda vara underkastad straff enligt 11 kap. 15 § strafflagen.

På grund häraf föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Zottermans motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 april 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.