Lagutskottets Utlåtande N:o 31 (Utlåtande 1893:LU31 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

N:o 31.

Ank. till Riksd. kansli den 7 april 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
af gällande bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur
svenska statskyrkan.

Till lagutskottet har från Andra Kammaren hänvisats en af herr
J. Erikson från Stockholm, med hvilken herr John Olsson instämt, väckt
motion n:o 27, angående ändring i 3 § af förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning, hvilket
lagrum för närvarande lyder:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära
och vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt tillkänna för
kyrkoherden i den församling, han tillhör; uppgifve ock det trossamfund,
hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsigt; inställe sig, sedan
minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt anmäle
sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning i
kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett innan han
fyllt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande församling
må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.»

Förevarande motion har följande lydelse:

»I anledning af det allt mer framträdande behofvet af sådan ändring
i nu gällande lagstiftning, att den, som af sin öfvertygelse i religions Bih.

till ]liksd. Prof. 1893. 7 Sami. 11 Haft. (N:is 31—34.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

saker finner sig föranlåten att begära utträde ur statskyrkan, må, utan
hinder deraf att han icke kan uppgifva något samfund, hvartill han
kunde vara sinnad att öfvergå, få blifva från kyrkan skild, och under
antagande att det nu mera skall vara tydligt för en hvar, att hvarken
staten, kyrkan eller den enskilde kan vinna derpå, att sådant utträde i
många fall omöjliggöres, anser jag mig böra förnya min vid några föregående
riksdagar väckta och af Andra Kammaren tvenne gånger bifallna
motion i detta ämne.

Denna fråga har redan erhållit en utredning, som gör hvarje ytterligare
sådan öfverflödig. Och det är glädjande att erfara, det hon till
sin verkliga innebörd blifvit rätt bedömd af de allra fleste, som deltagit
i hennes behandling. Invändningarne mot den ifrågasatta lagförändringen
torde också, då man tager hänsyn till verkliga förhållanden, visa sig
temligen svaga.

Till dessa invändningar hör talet om det välgörande inflytande,
kyrkan antages kunna utöfva på den vilseförde. En temligen allmän
erfarenhet visar likväl, att detta inflytande är högst obetydligt, om ens
något. Hvad kan väl en kyrkans tjenare uträtta med afseende på en
person, som alls icke tror eller vill tro på kyrkans läror? Och kan väl
tron på dessa läror bibringas någon derigenom, att han mot sin vilja
qvarhålles inom kyrkan? Så länge icke frihet till utträde lemnas, kan
icke heller kyrkan utöfva den magt till gudlig tillrättavisning och tukt,
som Kristus anförtrott åt sin församling och hvilken är nödvändig, om
sant kristligt lif skall utvecklas inom kyrkan. Under diskussionen i
Första Kammaren den 11 mars 1891 yttrade statskyrkans främste målsman
följande: »Mycket sällan, ja man börjar nästan på att kunna säga
aldrig, framkomma några förslag i positiv rigtning, d. v. s. sådana som
verkligen afse att uppbygga något, sådana som afse att afhjelpa hvarjehanda
verkligen förefintliga behof i vår lagstiftning och som kyrkan
både erkänner och önskar att få afhulpna. Men hvarför, kan då frågas,
framkomma icke äfven förslag i nu nämnda rigtning? Helt enkelt derför
att man antager — med eller utan skäl — att de under nu varande
förhållanden icke skulle kunna vinna framgång». — Dessa ord, som yttrades
för att bekämpa förslaget om en sådan reform som den, hvarom jag nu
hemställer, synas mig tala hellre för än emot denna reform. Största
hindret för en lagstiftning, som afser att uppbygga kyrkan och förbättra
hennes medlemmar, ligger nemligen utan tvifvel deri, att man icke utan
att bryta mot den religionsfrihet, som grundlagen tillförsäkrar svenske
medborgare, kan stifta och tillämpa sådana lagar mot dem, som ej tro

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

på kyrkans lära och sålunda ej anse sig böra lyda hennes bud, när dessa
befinnas strida mot deras egna åsigter.

Det har ock andragits mot den föreslagna lagförändringen, att den
skulle framkalla skadliga följder med afseende på barnuppfostran i så
måtto, att de, som till följd af fullständig afvikelse från kristendomen
utträdt ur kyrkan, skulle låta sina barn undervisas i ateistiska eller dermed
jemförliga läror. Men mot detta gäller, att vi med afseende på
folkundervisningen hafva bestämda föreskrifter. De undantag från dessa,
som medgifvas af den s. k. dissenterlagen (kongl. förordningen den 31
oktober 1873), afse uppenbarligen barn af föräldrar tillhörande »främmande»
kristna samfund. Och skulle man anse, att någon otydlighet här
föreligger, kan denna lätt undanrödjas derigenom, att man i nämnda
förordnings 6 § mellan orden »främmande» och »trossamfund» inskjuter
ordet kristna. Något egentligt skäl mot den förändring jag önskar finnes
dessutom icke i den gjorda invändningen, ty att man icke kan eller
åtminstone icke anser sig böra hindra föräldrar inom statskyrkan att
låta undervisa sina barn i gudsförnekande läror, derpå lemnar bland
annat den här i hufvudstaden existerande s. k. utilistiska söndagsskolan
exempel.

Jag anser mig, som ofvan anmärkts, icke behöfva ingå i någon
grundligare utredning af ämnet, utan tillåter mig, efter dessa erinringar,
att föreslå:

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär utarbetande och
framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring af kongl. förordningen
den 31 oktober 1873, att 3 § erhåller följande lydelse:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och vill
för den skull ur kyrkan utträda, gifve sin afsigt till känna för kyrkoherden
i den församling, han tillhör. Framhärdar han i sin afsigt, inställe
sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden
samt anmäle sig till utträde ur kyrkan, och göre kyrkoherden derom
anteckning i kyrkoboken. Ej må någon---— — upptagas»; samt

att förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning, som kan
blifva af nöden i följd af den för 3 § föreslagna ändrade lydelse.»

Då utskottet går att afgifva utlåtande öfver ifrågavarande motion,
vill utskottet till en början erinra, hurusom ändring i nu föreslagen
rigtning af den s. k. dissenterlagens bestämmelser uti förevarande ämne
varit föremål för framställningar vid flere föregående riksdagar. Redan

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

vid 1877 års riksdag väcktes inom Första Kammaren motion om rätt för
hvarje statskyrkans medlem, hvilken omfattat en främmande troslära, att
utträda ur statskyrkan utan att behöfva uppgifva det trossamfund, hvartill
han ämnade öfvergå, och utan hinder deraf, att den lära, han omfattat,
till äfventyrs icke kunde anses såsom kristen. Motionen, hvilken
var väckt af en bland vår kyrkas mera framstående målsmän och i öfrigt
hvilade på en synpunkt, hvilken utskottet får anledning att här nedan
närmare beröra, vann icke Riksdagens bifall, och samma öde rönte en
vid 1882 års riksdag inom Andra Kammaren väckt motion i enahanda
syfte. Vid 1883 års kyrkomöte var frågan om borttagande af skyldigheten
för den, som ville utträda ur statskyrkan, att uppgifva det kristna
trossamfund, hvartill han ämnade öfvergå, föremål för enskild motionärs
framställning, och tillstyrktes densamma af det tillfälliga utskott, till
hvars behandling den varit hänvisad, men lyckades icke vinna mötets
bifall. Vid såväl 1885 som 1886 årens riksdagar gjordes af herr Erikson
framställningar i samma syfte, som utmärker hans nu väckta motion.
Lagutskottet vid 1885 års riksdag afstyrkte bifall till motionen, hvilken
också afslogs af Första Kammaren, men bifölls af Andra Kammaren med
betydande röstöfvervigt. I sitt vid följande riksdag afgifna utlåtande
n:o 14 tillstyrkte lagutskottet motionärens framställning, i hvad den
afsåg upphäfvande af ofvan berörda skyldighet, men ansåg sig fortfarande
icke kunna förorda bifall till förslaget om borttagandet af det
vilkor för rätten att utträda ur statskyrkan, att den troslära, som den
utträdande omfattat, vore att anse såsom kristen. Motionens *öde i kamrarne
blef emellertid detsamma som vid 1885 års riksdag.

Vid 1891 års riksdag förnyade samme motionär sin framställning i
ämnet, och densamma tillstyrktes af lagutskottet i dess utlåtande n:o 15,
men frågan strandade äfven denna gång på Första Kammarens motstånd.

I sitt ofvannämnda utlåtande, n:o 15, erinrade utskottet, beträffande
förslaget om borttagande af den föreskrifna skyldigheten att uppgifva
det trossamfund, hvartill man ämnar öfvergå, om lagutskottets vid 1886
års riksdag afgifna utlåtande, som bland annat innehöll:

»Enligt förordningen den 23 oktober 1860 fordrades, för att en person
skulle anses från svenska kyrkan skild, ej blott att han skulle uppgifva
det främmande religionssamfund, till hvilket han önskade öfvergå, utan
ock att han blifvit i ett i riket tillåtet religionssamfund upptagen. Detta
sistnämnda vilkor borttogs genom 1873 års förordning, som endast
fordrar uppgift å det trossamfund, hvartill den ur kyrkan utträdande
vill öfvergå. Vid tillämpningen af detta stadgande har någon tvekan

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 5

yppats, huru vida det trossamfund, hvartill den utträdande förklarade
sig vilja öfvergå, ovilkorligen borde vara, såsom i 1860 års förordning
uttryckligen föreskrefs, ett i riket tillåtet, således af staten erkändt trossamfund.
Denna tvekan synes dock numera hafva blifvit undanröjd,
och bestämmelsen tolkas så, att medlem af svenska kyrkan kan öfvergå
till hvilket historiskt befintligt, kristet trossamfund som helst. Emellertid
qvarstår, äfven med den tolkning, som sålunda gifvits åt paragrafen,
den inskränkning, att en person, hvilkens religiösa uppfattning i en
eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke kan utträda
ur denna kyrka, så vida han icke kan uppgifva ett bestämdt trossamfund,
till hvilket han vill ansluta sig. Det kan icke förnekas, att,
oaktadt den brokiga mångfald af olika trossamfund, som vår tids
religiösa lif framkallat, mången kan finnas, som icke känner sitt samvete
tillfredsstäldt med att öfvergå till något af dessa samfund. Denne
har då att välja mellan att qvarstå inom svenska kyrkan, hvilkens
åskådning han i till äfventyrs väsentliga delar ogillar, eller att öfvergå
till ett annat religionssamfund, i hvars läror han icke heller kan instämma.

Härvid har erinrats, att 1873 års förordning, såsom ofvan blifvit
påpekadt, icke fordrar öfvergång, utan endast uppgift om tillämnad
öfvergång till ett visst trossamfund. Men den sålunda antydda utvägen
att undvika ett val af nyssnämnda beskaffenhet är onekligen föga tilltalande,
åtminstone för personer med mera känsligt samvete. Följden
af den ifrågavarande inskränkningen har också blifvit, att många qvarstannat
inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes läror, utan
mot henne hysa ett rent hatfullt sinnelag, hvilket, om ej framkallas,
åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att qvarstå inom kyrkan.

Ett sådant förhållande står, enligt utskottets tanke, i strid mot
religionsfrihetens grundsatser och kan ej vara annat än till skada för
kyrkan sjelf. Denna sistnämnda synpunkt har ock blifvit af kyrkans
egna målsmän framhållen.»

Vidkommande åter det ifrågasatta utsträckandet af rätten att utträda
ur statskyrkan jemväl till den, som omfattat en icke kristen lära, anförde
utskottet vid 1891 års riksdag följande:

Emot en dylik åtgärd hade väsentligen framstälts den anmärkning,
att densamma skulle innebära ett statens uppgifvande af sin ställning
såsom kristen stat, och att, då kärleken vore kyrkans högsta lag och
innersta drifkraften för all hennes verksamhet, kyrkan icke borde upphöra
att upplysande och förädlande inverka på dem af hennes medlemmar,
som i religiöst hänseende affalla derhän, att de antingen om -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

fattade trosläror, för hvilka kristendomens grundsanningar voro främmande
eller ock intogo den rena gudsförnekelsens ståndpunkt. Kunde
dessa affällingar också icke återföras till kyrkans sköte, vore det i allt
fall hennes pligt att söka bibringa dem en kristlig lifsåskådning.

Utskottet ansåg emellertid att, huru beaktansvärda dessa skäl än
måtte synas, starkare skäl likväl anförts och kunna anföras för riktigheten
af den uppfattning, motionären velat göra gällande. Den af honom
ifrågasatta bestämmelse innebure endast ett följdrigtigt genomförande
af den samvets- och trosfrihetens stora grundsats, å hvilken lagstiftningen
i förevarande ämne blifvit byggd.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker
vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla
för annat eller mer än han verkligen vore, hade man ock att i likhet
med motionären vid 1877 års riksdag ställa en icke mindre vigtig synpunkt,
nemligen synpunkten af kyrkans i dess egenskap af samfund
grundade rätt att vara till och sålunda äfven dess rätt att värna sig för
fiendtliga angrepp från dess egna medlemmar. Vore kyrkan ett samfund,
som för sitt bestånd kräfde enhet i öfvertygelse och handlingssätt, äfvensom
ett utveckladt kraftigt och sammanslutet församlingslif, torde det
äfven vara hennes obestridliga rätt att få från sin gemenskap skilja
olika tänkande, hvilka till äfventyrs funne sig manade att med hela
styrkan af en lefvande öfvertygelse arbeta på hennes undergång. Att
personer, som, på sätt erfarenheten från senaste tider visar, dragit i
öppen härnad mot vår kyrka, fortfarande skulle räknas till kyrkans medlemmar,
syntes utskottet vara ett missförhållande, som i kyrkans och
statens intresse borde undanrödjas. Vidare komme här i betraktande,
att, såsom jemväl flera gånger framhållits, vår tids skiftande mångfald
af trosläror hade att framvisa mer än en dylik lära, hvars beskaffenhet
att vara kristen eller icke kunde vara tvifvel underkastad, och vid sådant
förhållande torde det mången gång vara en vansklig sak för en
samvetsgrann själasörjare att efter ett, låt vara äfven grundligt, förhör
med den församlingsmedlem, som anmält sig vilja utträda ur statskyrkan,
afgöra, om den lära, denne sade sig hafva omfattat, kunde anses vara
kristen, och det begärda utträdet sålunda enligt nu gällande bestämmelser
finge beviljas. Med fog torde äfven kunna sättas i fråga, om kyrkan
kunde på något mera verksamt sätt öfva inflytande på dem af dess
medlemmar, som i sin religiösa uppfattning stält sig utom kristendomens
råmärken eller till och med afsvurit all religion, men hvilka mot sin
vilja hölles qvar inom kyrkans murar och sålunda påtvingades ett visst
sken af religiositet, som de i sjelfva verket måste förakta.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Utskottet har icke funnit skäl att ändra den ståndpunkt i denna
fråga, som utskottet intagit vid 1891 års riksdag; och får utskottet följaktligen
hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af förordningen den 31
oktober 1873, angående främmande trosbekännare och
deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje
svensk undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur
den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva
något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

Stockholm den 7 april 1893.

På lagutskottets vägnar:
A. LILIENBERG.

Reservationer:

af herrar L. O. Larsson, C. H. Lundström, Claeson, Öländer och
C. F. Pettersson, som ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till
motionen; samt

af herr Näslund, hvilken ansett, att motionen icke bort tillstyrkas,
i hvad den afser rätt äfven för den, som omfattat icke kristen lära, att
utträda ur statskyrkan.

Herrar Fröberg och Hasselrot hafva begärt få här antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.