Lagutskottets Utlåtande N:o 31 (Utlåtande 1891:LU31 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

N:o 31.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1891, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ordnandet
af väg hållning sbesvär et på landet.

Frågan om ordnandet af väghållningsbesväret å landet har jemväl
vid innevarande riksdag gjorts till föremål för flera framställningar.
Så hafva i Första Kammaren väckts och till lagutskottet remitterats
tvenne motioner i ämnet, den ena, n:o 3, af herr A. Helander och den
andra, n:o 28, af herr J. N. Biesért, hvarjemte Andra Kammaren till
utskottet öfverlemnat tio särskilda motioner. Dessa motioner hafva
afgifvits af herr O. Erickson, n:o 15, herr P. Nilsson, n:o 40, herr
J. Bengtsson, n:o 46, herr E. P. Jonsson, n:o 61, herr J. W. Lindh,
n:o 63, herr Oscar Larsson, n:o 78, herr F. Andersson, n:o 80, herr
J. Johnsson, n:o 83, herr G. F. Östberg, n:o 124, och herr Ollas A.
Ericsson, n:o 156.

Samtliga motioner vitsorda kraftigt behofvet af en snar och lycklig
lösning af föreliggande fråga, hvilken sedan lång tid tillbaka varit
föremål för behandling. Den samstämmighet, som utmärker motionernas
uttalanden i nyss antydda hänsende, återfinnes deremot icke i de
förslag till afhjelpandet af nämnda behof, som motionärerne ansett elghorn
förorda.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 7 Sami. 18 Häft. (N:o 31).

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Redan ur den rent formella synpunkten af sättet för frågans behandling
måste motionerna delas i två hufvudgrupper, i det att en del
motionärer förorda eu Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj: t med
begäran, att Kongl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga förslag till
författning i ämnet med ledning af de i motionerna angifna grundtankar
rörande bästa sättet för fragans lösning, medan öfrige motionärer anse,
att Riksdagen bör för regeringen framlägga ett af representationen
antaget författningsförslag.

De motionärer, hvilka förordat den förra utvägen, äro herrar
O. Erickson, P. Nilsson, C. P. Jonsson, J. W. Lindh, O. Larsson, J.
Johnsson och Ollas A. Ericsson, hvilka hemstält:

herr O. Erickson, med hvilken fyra af kammarens ledamöter
instämt:

»att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och inför Riksdagen,
snarast möjligt, framlägga förslag till lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det af
Kongl. Maj.-t för 1889 års Riksdag framlagda, med iakttagande deraf,
att, förvaltningen ordnas på så enkelt och billigt sätt som möjligt, samt
i öfrigt af de förändringar i förslaget, hvartill de mot detsamma inom
vederbörande iitskott äfvensom under öfverläggningarna, hufvudsakligast
inom Andra Kammaren, framstälda erinringar skäligen kunna gifva
anledning»; ö

herr P. Nilsson, med hvilken tre af kammarens ledamöter förenat
sig:

»att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t. täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag
till lindring i vägunderhållningsbesväret, hufvudsakligen bygdt på följande
grunder:

a) att den jord, som nu bestrider vägunderhållningen, bibehålies
vid denna skyldighet mot någon skälig befunnen lindring af visst årligt
bidrag från statsverket och landstingen;

b) att vägunderhållningsbesvärets verkliga värde uppskattas häradseller
länsvis af en för detta ändamål inom hvarje län tillsatt särskild
nämnd; samt

c) att den såsom skälig befunna lindringen tillkommer hvarje
vägunderhållsskyldig med vissa jemna procent af det sålunda uppskattade
värdet»;

herr E. P. Jonsson:

»att Riksdagen må besluta att i skrifvelse anhålla, det Kongl.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om väghållningsbesvärets
ordnande, hufvudsakligen bygdt på följande grunder:

a) att all kostnad för underhåll af vägar och broar, såväl sommarsom
vintertiden, godtgöres till hälften hvardera af statsverket och landstingen
för hvarje län;

b) att landstingen inom hvarje län utse en nämnd, bestående af
tre ledamöter, som uppskattar vägunderhållets verkliga värde och bestämmer
storleken af de skiften, som enligt mom. c) skola bortsättas på
entreprenadauktioner, hvaröfver instrument skyndsamligen afsändes till
Kongl. Maj:ts befallningshafvande; och

c) Kongl. Maj:ts befallningshafvande skall anmoda kronobetjeningen
inom länet att på entreprenadauktion till den minstbjudande bortsätta
de af nämnden bestämda skiften- så tidigt, att protokollen deröfver inkomma
till Kongl. Maj:ts befallningshafvandes granskning före landstinget,
som öfverlemnar dem till landstingets vidare granskning));

herr J. W. Lindh:

»att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ordnande af
underhållet af de allmänna vägarne, såväl sommar- som vintervägarne,
efter följande grunder:

a) att underhållet öfverlemnas mot betalning åt den, som erbjuder
sig att billigast utföra arbetet, under förutsättning att det begärda
priset af vederbörande landsting godkännes;

b) att kostnaden för detta fördelas på samma sätt som vid ordnandet
af skjutsfrågan»;

herr Oscar Larsson, med hvilken tre ledamöter af kammaren
instämt:

»att Riksdagen må besluta att i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t må låta utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt förslag till
lindring af väghållningsbesvärets utgörande på landet, hufvudsakligen
bygdt på följande grunder:

a) att vägunderhållet in natura utgöres lika af all jordbruksfastighet
efter taxeringsvärdet mot 50 procent lindring, deraf hälften bekostas
af statsverket och hälften af landstingen;

b) väghållningsbesvärets verkliga värde uppskattas länsvis af en
för detta ändamål inom hvarje län tillsatt särskild nämnd; samt

c) att vägskatt i penningar erlägges för all annan fastighet än
jordbruksfastighet af minst 2,000 kronors taxeringsvärde, för frälseränta,
för inkomst af bergsbruk, kalk-och stenbrott jemte dertill hörande
verk och inrättningar, qvarnar, sågverk och fabriker samt andra dylika

Lagutskottets Utlåtande N:o 31:

för varors tillverkning eller förädling’ anlagda inrättningar, der inkomsten
uppgår till visst belopp, t. ex. 800 kronor. Vägskatten uppbäres
länsvis och användes för byggnad och underhåll af broar och färjor,
vägvisare, ny vägdelning, förvaltningskostnad, bekostande af eller bidrag
till vinterväghållningen samt anläggning af ny eller förbättring af
gammal väg»;

herr J. Johnsson:

»att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Magt täckes, så fort ske kan, låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lag för väghållningsbesvärets utgörande med
iakttagande deraf:

att kostnaderna för underhåll af allmänna vägar och broar inom
hvarje väghållningsdistrikt värderas af en nämnd, bestående af tre
personer, deraf Kong!. Maj:ts befallningshafvande utser en ledamot,
landstinget en och de väghållningsskyldige eu;

att den årliga underhållskostnaden utgår med en tredjedel af staten,
en tredjedel af fastigheterna inom väghållningsdistriktet efter senast
åsätta taxeringsvärde — dervid jordbruksfastighet deltager för hela och
annan fastighet af åttahundra kronors taxeringsvärde och deröfver
äfvensom frälseränta, enligt sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde,
för hälften — samt en tredjedel af landstingsområdet efter den
grund, som för landstingsskatt är stadgad såväl för fastighet som andra
beskattningsföremål; samt

att landstingen må ega besluta, huruvida de allmänna vägarne
skola för underhåll in natura fördelas å fastigheterna inom väghållningsdistriktet
mot angifven ersättning af staten och landstingen, eller
ock, fördelade i lämpliga skiften, utlemnas för underhåll till den minstbjudande»; samt

herr Ollas A. Ericsson, i hvars motion herrar E. Norman
och D. Persson förklarat sig instämma:

»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Magt ville i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och, så snart ske kan,
till Riksdagen aflåta förnyad nådig proposition med förslag till lag
angående väghållningsbesvärets på landet ordnande på grundvalen af
entreprenadsystemet, samt i öfrigt hufvudsakligen på samma grunder
som förut skjutshållningsbesväret».

Inom den andra hufvudgruppen innehålla herrar Helanders och
J. Bengtssons motioner fullt utarbetade författningsförslag i nära anslutning
till särskilda utskottets vid 1889 års riksdag på grundvalen af
Kongl. Maj:ts proposition vid nämnda riksdag utarbetade lagförslag,

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 5

med de jemkningar, hvartill de inom kamrarne framstälda anmärkningar
mot samma förslag funnits böra föranleda; och må i sammanhang
härmed omnämnas, att icke mindre än 39 af Andra Kammarens
ledamöter förklarat sig instämma i hufvudsyftet af herr J. Bengtssons
berörda motion.

Öfrige motionärer inom denna grupp hafva hemstält,

herr Biesért:

)>att Riksdagen ville antaga en lag angående vägkållningsbesvärets
utgörande på landet, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Kong!.
Maj:ts nådiga proposition vid 1889 års riksdag, särskilda utskottets
derpå grundade utlåtande n:o 1 samt. Andra Kammarens beslut i frågan,
äfvensom medgifva det utskott, som får frågan till behandling, att inom
de gränser, som nämnda nådiga proposition, utskottsutlåtande och
Andra Kammarens beslut angifva, utreda ärendet, dervid vidtagande
de ändringar och tillägg, som för frågans lyckliga lösning anses nödiga,
samt utlåtande och förslag angifva»;

herr F. Andersson:

m) att 25 kap. 8 § byggningabalken måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

Alle, som å landet — — — — stadens egor räcka.

För detta besvär må nämnde underhållsskyldige njuta betalning
af häradet eller socknen, efter ty vägens längd och beskaffenhet det
fordra. Till häradsrätten må härads- eller sockenborna inkallas att
med underhållsskyldige om betalningen öfverenskomma; men derest
de icke kunna härom i godo sluta, må häradsrätten insända dess betänkande
i detta ämne till landshöfdingen, som sedermera betalningen
efter skälighet jemkar och stadfäster. Den således för alla underhållsskyldige
uti hela socknen eller häradet löpande betalning kommer
att sammanslås och fördelas på alla dem, hvilka inom socknen eller
häradet erlägga kommunalutskylder för fastighet efter hela samt för
andra beskattningsföremål efter hälften af derå belöpande fyrktal; hvarefter
kronofogden vid de vanliga uppbördsstämmor denna utgift utan
särskild vedergällning må uppbära och till underhållsskyldige utdela.

Uppkommer vid beräkning, som ofvan sägs, bråktal, skall det bortfalla.

De beting, som antingen godvilligt med underhållsskyldige göras
eller af landshöfdingen fastställas, må hvarje gång icke antagas för
flera än 10 år, efter hvilken tids förlopp vederbörande å nyo böra
sammankallas att antingen det förra ackordet förnya eller ett nytt för
lika tid afsluta;

b) att 5 § i kong!, förordningen angående de allmänna vägarnes

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

underhåll vintertiden af den 13 september 1790 måtte erhålla följande
förändrade lydelse:

Den således för alla ploglagen uti hela socknen eller häradet
löpande betalning kommer att sammanslås och fördelas på alla dem,
hvilka inom socknen eller häradet erlägga kommunalutskylder för fastighet
efter hela samt för andra beskattningsföremål efter hälften af derå
belöpande fyrktal; hvarefter kronofogden vid de vanliga uppbördsstämmorna
denna utgift, utan särskild vedergällning, må uppbära och
till ploglagen utdela. Uppkommer vid beräkning, som ofvan sägs,
bråktal, skall det bortfalla));

samt herr G. F. Östberg, som hänvisar till sin vid sistlidue riksdag
i ämnet väckta motion,

«att Riksdagen måtte för sin del besluta följande bestämmelser
angående väghållningsbesväret på landet:

Då ny vägdelning sker, skola de inom väghålluingsdistriktet
befintliga allmänna vägar till underhåll indelas på alt i mantal satt jord,
med undantag af äldre lotshemman, så länge de äro underkastade
lotsningsskyldighet, äfvensom all annan jordbruksfastighet af minst
1,000 kronors taxeringsvärde, hvartill äfven hänföras staten eller menigheter
tillhörande allmänningsskogar. Fördelningen emellan de väghållningsskyldige
skall ske på grund af fastigheternas medeltaxeringsvärde
under de sista tio åren, innan vägde!ningsförrättningen tager
sin början. Önskar egare af afsides belägen fastighet blifva befriad
från vägunderhåll emot skyldighet att i stället erlägga penningar att
fördelas på öfrige väghållningsskyldige inom distriktet, eger Konungens
befallningshafvande efter desses hörande att derom bestämma äfvensom
fastställa afgiften. Vid vägdelning kunna undantagas vägar, broar eller
färjor för att underhållas genom medel, som inflyta genom vägskatt
eller särskilt uttaxeras af de väghållningsskyldige.

Yägskatt i penningar skall erläggas för all annan fastighet än
jordbruksfastighet af minst 1,000 kronors taxeringsvärde, för frälseränta
för dess efter fem procent beräknade kapitalvärde samt för inkomst
af bergsbruk, kalk- och stenbrott jemte dertill hörande verk, inrättningar
och näringar, qvarnar, sågverk, fabriker och andra dylika för
varors tillverkning eller förädling anlagda inrättningar, der inkomsten
uppgår till minst 1,200 kronor och bevillning derför till staten erlägges.
Denna vägskatt utgår för fastighet och frälseränta med 10 öre för
hvarje 100 kronors taxeringsvärde och för inkomst med en procent af
inkomstens uppskattningsbelopp. Vägskatten uppbäres länsvis och fördelas
på de särskilda väghållningsdistrikten efter längden af de inom

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 7

distrikten befintliga allmänna vägar. De medel, som tillfalla distrikten,
skola förvaltas af genom sockneombud utsedda styrelser i enlighet, med
af konungens befallningshafvande faststälda reglementen och under
konungens befallningshafvandes kontroll samt användas för underhåll
al vid vägdelnmg . undantagna vägar, broar och färjor, underhåll af
nyanlagd väg, anbringande och underhåll af vägvisare, ny vägdelning
förvaltningskostnad, bekostnad af eller bidrag till vinterväghållningen
samt i män af tillgång och, för så vidt statsmedel ej dertill erhållas
anläggning af ny väg eller förbättring af gammal väg.

hiy vägdelning skall ske, då antingen de vägunderhållningsskyldiges
flertal vid sammanträde inför häradsrätten förklara sig sådant
önska eller konungens, befallningshafvande anser ny vägdelning på
grund af betydligare ojemnhet i väghållningsskyldighetens fördelning
behöflig, och eger konungens befallningshafvande att förordna förrättmngsman,
hvaremot de väghållningsskyldige ega att inför häradsrätten
utse gode män att vid förrättningen biträda.»

Af den här ofvan lemnade redogörelse för innehållet af de motioner
öfver hvilka utskottet nu har att afgifva yttrande, framgår, att skilda
meningar sökt göra sig gällande rörande bästa sättet att lösa den föreliggande
uppgiften. Olikheten i de intressen, som det här gäller att
sammanjemka, förklarar dock lätt denna meningsskiljaktighet, och, såsom
många gånger i detta ämne blifvit yttradt, torde en lösning, hvarmed
de, som af frågan beröras, kunna i alla delar känna sig fullt tillfredsstälda,
icke ens ligga inom möjlighetens område, då ju vid hvarje sådan
reform icke kan förebyggas, att den i särskilda fall bereder den ene
mindre förmåner än den andre eller hårdare träffar den ene än den
andre. Vid sådant förhållande är det också endast med ömsesidigt
tillmötesgående och. ömsesidiga eftergifter, som lagstiftningsarbetet på
detta område kan vinna framgång.

Öfvergå!- utskottet nu till att närmare betrakta de föreliggande
motionerna med hänsyn till deras sakliga innebörd, visar sig genast,
huru som motionerna ur synpukten af de rörande sättet för fullgörandet
a vägunderhållet in naturer framstälda förslag låta sig sammanföras i
tre hufvudgrupper. Den första bildas af herrar E. P. Jonssons, J. W.
Lindhs och Ollas A. Ericssons motioner, hvilka förorda väghållningens

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

upplåtande på entreprenad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
som eger rum beträffande skjutsningsbesvärets utgörande.

Till denna grupp kan äfven hänföras herr J. Johnssons motion, i
hvilken såsom ett alternativ ifrågasättes att vägarne skola, fördelade i
lämpliga skiften, utlemnas för underhåll till den minstbjudande, medan
det andra alternativet består deri, att naturaunderhåll.et fördelas på »fastigheterna»
inom väghållningsdistriktet mot viss angifven ersättning, hvadan
fastighetsegarne sjelfve skulle i viss man blifva entreprenörer.

Den andra gruppen omfattar herrar P. Nilssons och B. Anderssons
motioner, i hvilka mantalet bibehålies såsom norm för väghållmngsbördans
''fördelning, och slutligen bildas en tredje hufvudgrupp af de
återstående motionerna, hvilka till grund för nämnda fördelning vilja
lägga taxeringsvärdet, antingen sådant det finnes bestämdt genom
närmast föregående taxering, eller ock såsom ett medeltaxeringsvärde
för en viss, längre eller kortare, tidsperiod.

Hvad nu först vidkommer förslagen att ställa vägunderhållet in
natura på entreprenad, må till eu början erinras, att forslagstäliarne i
fråga icke synas hafva tillräckligt beaktat den väsentliga, olikhet,, som
förefinnes emellan väghållningsbesväret å ena och skjutshållningsbesväret
å andra sidan. Först nämnda besvär är nemligen mycket mer
omfattande och tryckande än det senare någonsin, var före dess slutliga
reglering, och härtill kommer att de, som betjena sig af skjutsen
såsom samfärdsmedel, sjelfve direkt bidraga till bestridande af kostnaden
för skjutsväsendet,''ett sätt, hvars användande i fråga omväghållningen
emellertid icke blitvit föreslaget eller ens lämpligen synes kunna
sättas i fråga. Vidare hyser utskottet den bestämda öfvertygelsen att,
såsom redan vägkomitén framhöll, entreprenadsystemets tillämpning x
ett land så jemförelsevis folkfattigt. som vårt, och der brist på konkurrens
säkerligen skulle uppdrifva kostnaden långt öfver arbetets verkliga
värde, skulle ställa sig allt för dyrbar för att icke snart nog kännas
som en börda, mer tryckande än den man ville afskaffa. Erinrar utskottet
härjemte, huruledes erfarenheten från folk- och kapitalrikare
länder än vårt ådagalagt att i följd af de stegrade kostnader, det nu
förordade systemet visat sig medföra, en återgång delvis egt rum
till väghållningens utgörande medelst naturaprestation^, anser sig utskottet
hafva framlagt tillfyllestgörande skäl att icke bifalla de förslag
till frågans lösning, som uti nu berörda motioner blifvit framstälda.

De båda förslagen att, med bibehållande af mantalet, såsom grund
för väghållningsbesvärets fördelning, åstadkomma en lösning af frågan
hafva den obestridliga förtjena ten att göra nya vägdeln ingår obehöfliga,

Lagutskottets Utlåtande N:o 31,

och liar denna omständighet förvärfvat dem åtskilliga sympatier. Detta
gäller särskild! herr P. Nilsso?is förslag, hvilket nära anknyter sig till
den princip för vägfrågans ordnande, som uttalades af Östergötlands
läns landsting vid dess granskning af vägkomiténs förslag i ämnet.
Den sorgfälliga pröfning, som utskottet underkastat så väl nyss
nämnda som herr F. Anderssons förslag, har emellertid icke varit egnad
att bibringa utskottet den öfvertygelse, att något af de båda förslagen
på ett tillfredsställande sätt löser den svåra frågan. Då det nemligen
redan länge vant erkändt, att mantalet under tidernas lopp allt mer
förlorat sin egenskap att utgöra en rättvis norm för väghållningsbesvärets
fördelning, måste det redan af detta skäl anses betänkligt att på dylik
grund bygga lagstiftningen i ämnet. Visserligen afse båda de förslag,
hvarom, nu är fråga, att innehafvarne af den i mantal satta jorden
skulle i form af landstings- eller kommunalskatt lemna bidrag till de
ersättningsbelopp, som skulle till dem sjelfve utbetalas, och en sådan
anordning komme onekligen att i större eller mindre mån utjemna den
olikhet i väghållningsbördans fördelning, som måste blifva en följd
deraf, att vägdelningsgrunden icke längre kan erkännas såsom under
alla förhållanden rättvis, men de sins emellan något olika sätt för åvägabringandet
af den erforderliga utjemningen, som de båda motionärerne
sålunda förordat, hafva icke kunnat vinna utskottets bifall.

Utskottet har nemligen icke kunnat frigöra sig för den tanke,
att denna utjemning, särskilt enligt herr F. Anderssons förslag, icke
torde kunna undgå att framkalla en viss stridighet mellan å ena sidan
dem, hvilka ersättningen skulle komma till godo, och å den andra
dem, livilka förut varit helt och hållet fria från väghållningsbördan,
men nu ansetts böra bidraga till dess lindrande, enär det uppenbarligen
måste ligga i de förres intresse, att kostnaden för underhållet uppskattas
så högt, men deremot de sistnämnde hafva fördel af att den värderas
så lågt som möjligt. Att förebygga en dylik intressenas stridighet,
som, huru samvetsgrant uppskattningen än verkställes, alltid kan gifva
anledning till ömsesidigt missnöje, synes utskottet vara icke blott högeligen
ensidigt, utan ett nödvändigt vilkor för den föreliggande frågans
ändamålsenliga lösning. Enligt båda nu förevarande motioner utsträckes
dessutom skyldigheten att bidraga till åtskilliga beskattningsföremål,
hvilka enligt utskottets uppfattning icke alls böra drabbas af eu dylik
skyldighet.

Emot herr F. Anderssons förslag kan särskild! framställas den
anmärkning, att det af honom förordade sättet att uppskatta kostnaden
för vägunderhållet, den tid mark är bar, svårligen skulle komma att
Bill. till Rdcsd. Prof. 1891. 7 Sami. 18 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

medföra ett tillfredsställande resultat. Äfven i de fall, der enighet vid
uppgörelsen inför häradsrätten kunde uppnås, komme uppskattningen
att lida af en viss godtycklighet, och utskottet föreställer sig, att det
för konungens befallningshafvande skulle möta betydande svårigheter
att vid bestämmandet af ett kostnadsbelopp, om hvars storlek stridiga
meningar yppats vid förhandlingarna inför häradsrätten, träffa den
rätta siffran.

Såsom förut är nämndt, förorda samtlige öfrige motionärer taxeringsvärdet
såsom delningsgrund för väghållningsbesvärets utgörande
in natura, och hvad man nu än kan hafva att anmärka mot denna delningsgrund,
lärer det väl icke kunna förnekas, att taxeringsvärdet noggrannare
än mantalet angifver hvarje fastighets förmåga att bära den
ifrågavarande bördan, och att således taxeringsvärdet bör såsom delningsgrund
tillerkännas afgjordt företräde.

Det är väl sant, att införandet af denna nya grund på vissa
orter kominer att orsaka rätt betydliga omgestaltningar i följd af den
stora olikhet i mantalets och taxeringsvärdets inbördes förhållande, som
skilda fastigheter framte, äfvensom att vägdelningar i alla de orter,
der en dylik skiljaktighet råder, icke torde kunna i längden undvikas;
men första vilkoret för en ändamålsenlig utjemning af väghållningsbesväret
måste ju vara, att vägunderhållet in natura, så vidt möjligt,
delas rättvist mellan dem, som skola detsamma fullgöra.

Jemväl i öfrigt hafva sistnämnde motionärer, med undantag af
herr O. Larsson, stält sig på särskilda utskottets vid 1889 års riksdag
ståndpunkt i frågan, antingen fullständigt, såsom herrar Biesért, J.
Bengtsson och O. Erickson, eller ock med vissa modifikationer, såsom
herrar Helander och Östberg, hvilken sistnämnde likväl i fråga om de
nya beskattningsföremål, som skulle medelst penningar deltaga i hela
väghållningsbesväret, står närmare Kongl. Maj:ts förslag vid nyss
nämnda riksdag.

Mot särskilda utskottets förslag framstäldes, som bekant, i Första
Kammaren åtskilliga anmärkningar, som då föranledde förslagets förkastande.
Så vore, menade man, den lindring förslaget skulle komma
att bereda dem, som hade att ombesörja naturaunderhållet, i sjelfva verket
ganska obetydlig och stode icke i skäligt förhållande till de uppoffringar
förslaget kräfde af dem, som dittills icke varit tryckte af någon väghållningsbörda.
Vidare förutsatte förslaget för sitt genomförande vägdelningar
öfver hela riket, men sådana hade ofta visat sig vara en
källa till långvariga tvister och borde på grund af de dryga kostnader,
som af dylika förrättningar blefve en följd, snarare förebyggas än

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

framtvingas. Slutligen införde förslaget en hel förvaltningsapparat,
som syntes skäligen tung och invecklad, hvarjemte man kunde befara,
att största delen af den föreslagna vägkassan skulle åtgå till förvaltningskostnadens
betäckande.

Dessa anmärkningar hafva emellertid icke förmått rubba utskottets
öfvertygelse, att vägfrågan löses bäst på grundvalen af särskilda utskottets
förslag med de jemkningar, hvartill nyss anförda erinringar
finnas skäligen böra föranleda. Den lifliga anslutning, som inom Andra
Kammaren kommit herr J. Bengtssons motion till del, har äfven varit
egnad att förvissa utskottet om att denna dess öfvertygelse delas af
många bland dem, hvilka frågan nära berör.

" Utskottet håller äfven före, att flere af de anmärkningar, som
blifvit framstälda emot särskilda utskottets förslag, vid närmare granskning
skola befinnas icke fullt berättigade. Besinnar man att ur vägkassan
skulle bestridas kostnaderna för byggande af ny väg och bro
äfvensom omläggning af väg, i den mån kostnaden härför ej utgår af
statsmedel, vinterväghållningen, underhåll af ny väg, till dess den ingått
i vägdelning, underhåll af bro, som icke ingått i delning, för
byggande och underhåll af färja samt för anbringande af vägvisare
äfvensom ersättningar till väghållare, hvars underhållsskyldighet till
följd af hvarjehanda inträffade omständigheter i högre grad förökats,
och derjemte öfverväger, att under nuvarande förhållanden jordbruket
ensamt får bestrida samtliga nu nämnda utgifter, synes det utskottet,
som om den sålunda föreslagna lindringen ingalunda saknar betydelse.

Att de förvaltningsorgan, som särskilda utskottet i likhet med
Kongl. Maj:t fann nödigt föreslå för att tillförsäkra förslaget en kraftigt
och fullt ordnad tillämpning, med fog kunna betraktas såsom någon
vidlyftig och dyrbar apparat, vill utskottet icke heller obetingadt medgifva.
Till eu början må erinras, att, så vidt man vill hafva en tillförlitlig
uppskattning af kostnaden för vägunderhållet och undvika godtyckliga
beräkningar, lärer en särskild uppskattningsnämnd vara oundgänglig.
Nästan alla de nu föreliggande motionerna utgå också från
den förutsättning, att kostnaden för vägunderhållet in natura skulle uppskattas
af en särskild nämnd. Den ersättning, som i särskilda utskottets
förslag blef nämnden tillerkänd, lärer icke kunna anses vara
oskäligt tilltagen i förhållande till arbetets möda och störa vigt och
kan, helst densamma icke skulle utgå oftare än högst hvart tionde år, omöjligen
blifva i afsevärd mån betungande för vägkassan. Vidare vill
utskottet fästa uppmärksamheten derpå, att vid hvarje vägföretag af
någon betydenhet en styrelse anses behöflig för att leda och öfvervaka

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

arbetet och att, derest man verkligen åsyftar en förbättring af vårt
vägväsen, en vägstyrelse måste finnas för att leda arbetet för detta
mål i rätt rigtning. Hvad slutligen angår vägfogdebefattningen, synes
den kunna helt och hållet lemuas ur räkningen, då densammas tillsättande
beror af väghållarnes eget fria val, och befattningen icke
kommer att belasta vägkassan med några utgifter.

Såsom redan blifvit antydt, anser utskottet emellertid, att särskilda
utskottets förslag icke bör alldeles oförändradt läggas till grund
för ett nytt försök till lagstiftning i ämnet. I anledning af de föreliggande
motionerna och i syfte att om möjligt undanrödja de angifna
betänkligheterna har utskottet funnit sig manadt föreslå jemkning särskildt
i två hänseenden; och torde här vara platsen att närmare angifva
karakteren af dessa mera väsentliga förändringar.

Sålunda har utskottet, ehuru utskottet håller före att de lindringar,
som särskilda utskottets förslag erbjöd jordbruket, voro ganska
afsevärda, likväl ansett sig böra i syfte atit bereda ytterligare lindring
åt dem, som bestrida naturaunderhållet, och på samma gång i någon
mån minska de nya beskattningsföremålens börda förorda ett statsbidrag
med belopp, som motsvarar en tiondedel af nämnda underhålls
uppskattade värde. För billigheten af ett statsbidrags beviljande talar
onekligen den omständighet, att underhållandet af de allmänna vägarne,
såsom många gånger blifvit framhållet, i viss mån kan betraktas som
ett ^statsändamål, till hvars fyllande alla samhällsmedlemmar böra bidraga.
Ett dylikt bidrag, väl afpassadt, synes äfven vara den lämpligaste
formen för deras deltagande i väghållningsbesväret, hvilka ansetts
böra befrias från medverkan till vägkassans bildande. Detta statsbidrag
kommer visserligen direkt allenast naturaunderhållet till godo,
men genom en bestämmelse i den rigtning, att statsbidraget skall afräknas
från det belopp, hvartill sagda underhåll värderats, kommer
detsamma att verka till lindring äfven för dem, som hafva att endast
lemna penningebidrag till vägkassan, då ju utdebiteringen till nämnda
kassa i viss mån bestämmes af naturaunderhållets uppskattade värde.
De motionärer, som förordat ett statsbidrag, hafva emellertid, enligt
utskottets åsigt, gått för långt i sina anspråk. Utskottet föreställer
sig nemligen, att med de lindringar, som särskilda utskottets förslag
innebär, ett statsbidrag af den storlek, utskottet här ofvan angifvit-,
måste anses vara tillräckligt ochJegnadUatt i väsentlig mån förringa
betydelsen af de mot särskilda utskottets förslag rigtade anmärkningar
i fråga om dess förmenta oförmåga att bereda tillräcklig lindring åt
det af väghålluingsbördan tryckta jordbruket.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Den omständigheten, att särskilda utskottets förslag för sitt genomförande
förutsatte vägdelning öfver hela riket, torde i högre grad
än någon annan hafva vållat förslagets förkastande i Första Kammaren.
Utskottet vill i anledning häraf erinra, att vägdelningar lika litet hädanefter
som hittills kunna alldeles förekommas, samt att, enligt hvad utskottet
inhemtat, frågor om nya vägdelningar mångenstädes äro väckta,
men hvila i afbidan å antagandet af ny lag angående väghållningsbesväret.
Emellertid medgifver utskottet villigt, att vägdelningar, såsom
i allmänhet både långvariga och kostsamma, böra så vidt möjligt
undvikas, och har utskottet derföre sökt föreslå sådana bestämmelser,
att vägdelningar icke må kunna framtvingas och ej heller böra begäras
i andra fall, än då verkligt behof deraf förefinnes.

Inom många väghållningsdistrikt torde de särskilda jordbruksfastigheternas
mantal och taxeringsvärde stå i ett någorlunda jemnt
och lika förhållande till hvarandra. Då sålunda den gamla och nya
delningsgrunden nära sammanfalla, kan den omständigheten, att ny
delningsgrund blifvit antagen, icke i och för sig nödvändiggöra ny vägdelning
med deraf härflytande kostnader och besvär. Innehafvare
af den nu underhållsskyldiga jorden, hvilka, så länge de ensamme fullgöra
naturaunderhållet, också ensamme få uppbära det föreslagna statsbidraget,
behöfva ej heller alltid finna anledning till att önska ny
vägdelning i den omständigheten att, enligt utskottets åsigt, äfven innehafvare
af alla andra jordbruksfastigheter böra, såsom särskilda utskottet
föreslagit, förklaras skyldige att deltaga i naturaunderhållet,
så vida de sistnämnde förpligtas att, så länge de icke fullgöra denna
skyldighet, i stället bidraga med penningar. En sådan anordning
skulle dock af lätt insedt skäl för dem blifva obillig, derest de nödgades
lemna bidrag i förhållande till hela det deras egendom åsätta
taxeringsvärde, hvadan utskottet vill för detta fall föreslå en skälig
jemkning i fyrktalsberäkningen. Meddelas bestämmelser i nu antydd
rigtning, torde inom åtskilliga väghållningsdistrikt blifva för de väghållningsskyldige
i allmänhet förmånligt att tills vidare låta bero vid
den bestående vägdelningen, och, på det att icke ett jemförelsevis ringa
fåtal skall kunna till skada för de öfrige och måhända äfven för sig
sjelfve framtvinga ny delning, har utskottet ansett, att, om sådan delning
skall komma till stånd, yrkande derom måste framställas af väghållningsskyldige,
hvilkas jordbruksfastigheter i värde uppgå till minst
en tiondedel af taxeringsvärdet å samtliga dylika fastigheter inom ett
väghållningsdistrikt. Detta skulle gälla vägdelning, som begäres första
gången efter det en blifvande författning i ämnet trädt i kraft. Hvad

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

derefter ifrågasatta vägdelningar beträffar, synas särskilda utskottets
bestämmelser innebära tillräcklig garanti mot att sådana komma till
stånd utan att vara af verkligt behof påkallade.

Sedan utskottet förordat ett årligt statsbidrag för lindring afväghållningsbesväret,
har utskottet ansett sig icke kunna vidhålla särskilda
utskottets, af herrar Helander och Bengtsson upptagna förslag att, då
vägdelning enligt den nya lagen första gången eger rum, hela kostnaden
derför skall bestridas af statsverket, utan har statens bidrag i
sistnämnda hänseende synts utskottet böra skäligen nedsättas till endast
hälften af kostnaden. Bestämmelse härom torde i viss mån medverka
till att ny vägdelning icke i oträngdt mål begäres.

Med dessa båda jemkningar af grunderna för särskilda utskottets
förslag finner utskottet, såsom redan blifvit nämndt, detta förslag lämpligt
att bilda grundvalen för ett förnyadt lagstiftningsarbete å ifrågavarande
område, och det har vid sådant förhållande varit jemförelsevis
lätt för utskottet att göra sitt val mellan de båda utvägar för frågans
formella behandling, som blifvit ifrågasatta, nemligen antingen förnyad
skrifvelse till Kongl. Maj:t med angifvande af de grunder, derå Riksdagen
önskar få ett blifvande författuingsförslag i ämnet bygdt, eller
ock att Riksdagen, med anledning af herrar Helanders, Biesérts och
Bengtssons motioner, till Kongl. Maj:ts antagande framlägger ett dylikt,
till sina detaljer utarbetadt förslag.

Den allsidiga utredning, som icke blott från regeringens sida
utan äfven inom representationen redan kommit förevarande fråga till
del, synes nemligen utskottet berättiga till anlitande af den senare utvägen;
och att denna utväg eger afgjordt företräde torde vara uppenbart,
då frågan derigenom kan bringas till sin lösning hastigare och säkrare
än genom aflåtande af en skrifvelse.

Utskottet har således ansett sig böra på grundvalen af särskilda
utskottets förslag, hvartill herrar Helanders och Bengtssons motioner
till och med i afseende å paragrafernas ordningsföljd ansluta sig, samt
i viss mån äfven herr Östbergs mera allmänt hållna motion, utarbeta
ett förslag till lag i ämnet.

Utom de båda väsentliga jemkningar i hufvudgrunderna, för livilka
redogörelse ofvan blifvit lemnad, har utskottet närmast i anledning af
nyss nämnda motioner vidtagit åtskilliga smärre förändringar i särskilda
utskottets förslag, och går utskottet nu att redogöra för dessa
förändringar. På samma gång får utskottet äfven tillfälle att närmare
yttra sig särskildt om herrar Helanders och Bengtssons förslag i de
delar, der dessa i sakligt hänseende afvika från det af särskilda ut -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

skottet framlagda lagförslag, hvarigenom utskottet äfven kunnat undgå
att i sin helhet här intaga dessa vidlyftiga motioner.

Slutligen och då det ansetts öfverflödigt att från särskilda utskottets
utlåtande upprepa motiven till de bestämmelser i nämnda utskotts
förslag, hvilka funnits böra i oförändradt skick upptagas, får
utskottet i sådana fall hänvisa till detta förslag, hvilket blifvit såsom
särskild bilaga aftryckt efter utskottets eget utlåtande i ämnet.

1 §■

I särskilda utskottets förslag angifves såsom bygdeväg bland
andra, »kyrko- och tingsväg», och samma uttryck återfinnes i herrar
Helanders och J. Bengtssons förslag.

Utskottets uppmärksamhet har emellertid blifvit fäst derpå att,
enligt hvad erfarenheten ådagalagt, vid frågor om vägdelningar olika
meningar ofta gjort sig gällande om hvad med kyrko- eller tingsväg
rätteligen borde förstås, och att denna meningsskiljaktighet mången
gång föranledt långvariga tvister. Med anledning häraf har utskottet
sökt välja ett uttryck, som mera bestämdt angifver hvad dermed åsyftas,
samt uti sådant hänseende utbytt orden »kyrko- och tingsväg»
mot »väg från allmän väg till kyrka eller tingstad».

4 §•

Så väl i särskilda utskottets som i herrar Helanders och J. Bengtssons
förslag är uti förevarande § föreskrift lemnad, att, då fråga uppstår
om anläggning af allmän väg, konungens befallningshafvande skall
vid häradsrätten i orten höra de väghållningsskyldige. Då det emellertid
på grund af 82 § i nyssnämnda tre förslag, hvilken § uti nu ifrågavarande
del bibehållits väsentligeq oförändrad, kan inträffa, att delar af
härad eller större områden än ett härad komma att bilda ett väghållningsdistrikt
och vid sådant förhållande i vissa fall kan uppstå svårighet
att bestämma, hvilken häradsrätt skall vara behörig och skyldig
att låta anställa förhöret, har utskottet funnit lämpligt att ersätta ifrågavarande
bestämmelser med en föreskrift, att väghållningsskyldiges
hörande skall försiggå, derest väghållningsdistriktet består af ett härad
eller del deraf, vid häradsrätten i orten, men eljest inför konungens
befallningshafvande eller annan af konungens befallningshafvande bestämd
myndighet. Härigenom bringas äfven stadgandet i öfverens -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

stämmelse med hvad 69 § i särskilda utskottets samt herrar Helanders

och J. Bengtssons förslag för likartadt fall föreskrifver.

6 §.

I fråga om de beskattningsforemål, som böra deltaga i skyldigheten
att bygga och underhålla allmän väg, bro, och färja, qvarstår
utskottet i allt väsentligt på särskilda utskottets ståndpunkt, hvilken
af skäl, som återfinnas i särskilda utskottets betänkande, synes utskottet
hafva bestämdt företräde framför Kongl. Maj:ts, af herr Östberg i
hans nu föreliggande motion förordade förslag. Emellertid har utskottet
med anledning af herrar Helanders och J. Bengtssons motioner
funnit sig i mom. c böra göra den ändring, att taxeringsvärdet å deri
omförmäld fastighet skall för att grundlägga skyldighet att deltaga i
väghållningen utgöra minst 800 kronor, hvilket öfverensstämmer med
hvad Andra Kammaren vid 1889 års riksdag beslöt rörande detta moment
och torde vara med billighet öfverensstämmande.

Hvad mom. d beträffar hade, såsom bekant, särskilda utskottet
i sitt förslag satt det väghållningsskyldiga inkomstbeloppet till 1,200
kronor, men Andra Kammaren beslöt utan omröstning att nedsätta
detta belopp till 800 kronor, hvarjemte kammaren likaledes utan omröstning
uteslöt det under ifrågavarande moment i punkten 3:o gjorda
undantag för »inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller
annan med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension,
årligt undstöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån.»

I öfverensstämmelse härmed äro också herrar Helanders och J.
Bengtssons författningsförslag uppgjorda. Utskottet anser emellertid, i
likhet med särskilda utskottet och på de af detta utskott anförda skäl,
undantag böra i enlighet med 1865—1866 årens Riksdags uttalande
göras för löntagare och med dem likstälde personer.

Deremot har utskottet ansett sig böra tillmötesgå Andra Kammarens
uttalade önskan i fråga om sänkning af siffran för det inkomstbelopp,
som borde deltaga i väghållningsbesväret, derhän, att utskottet
föreslagit 1,000 kronor såsom minimibelopp uti förevarande afseende.

7 §•

Såsom bekant utsträckte särskilda utskottet skyldigheten att fullgöra
vägunderhållet in natura till all jordbruksfastighet.

Herr Helander har uti sitt ofta nämnda förslag velat fästa natura -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

underhållet endast vid jordbruksfastighet af minst 1,000 kronors taxeringsvärde,
fastigheten må nu vara satt i mantal eller icke, och herr Östberg
har föreslagit att naturaunderhållet måtte läggas på den i mantal satta
jorden äfvensom annan jordbruksfastighet af minst nyssnämnda taxeringsvärde.

På de af särskilda utskottet anförda skäl anser sig utskottet
emellertid böra förorda den af nämnda utskott föreslagna utsträckning,
hvilken jemväl vunnit Andra Kammarens bifall och upptagits i herr
J. Bengtssons motion.

9 §.

I ändamål att vinna en Ohandterlig mätare vid vägdelning föreslog,
såsom bekant, särskilda utskottet, att hvarje fastighet, som hade
att fullgöra vägunderhållet in natura, skulle efter taxeringsvärdet åsättas
ett s. k. vägtal, sålunda att för hvarje ett hundra kronor af taxeringsvärdet
utfördes ett dylikt tal, hvarjemte särskilda utskottet föreslog
andra, vägfyrkar benämnda, tal, hvilka i förhållande till taxeringsvärden
och inkomstbelopp skulle uttrycka den inbördes proportionen
för delaktighet de olika beskattningsföremålen emellan.

Med anmärkning att härigenom, hvad anginge jordbruksfastigheter,
tillskapades två olika benämningar för samma sak, genom hvilkas användande
jemnsides med hvarandra misstag lätt kunde uppstå om verkliga
meningen, har herr Helander föreslagit, att benämningen vägtal
borde bortfalla och vägfyrkar begagnas vid vägdelningar så väl som
eljest; i följd hvaraf i herr Helanders författningsförslag ordet vägfyrk
förekommer på alla de ställen, der i särskilda utskottets förslag användes
benämningen vägtal.

Såsom redan särskilda utskottet erinrade, sammanfalla emellertid
icke alltid vägtalet och vägfyrktalet. Vägtalet skall nemligen ega bestånd,
intill dess ny vägdelning sker, hvaremot vägfyrktalet vexlar
med ändringarne i taxeringsvärdet. Härtill kommer, att herr Helanders
förslag för sitt genomförande förutsätter allmänt skeende vägdelningar,
medan, såsom ofvan blifvit nämndt, utskottet ansett sig böra och kunna
fråntaga vägdelningarne eu slik afgörande betydelse; och torde denna
omständighet utgöra ett ytterligare skäl för utskottet att behålla vägtalet
såsom eu särskildt benämnd grund för väghållningens in natura
fördelning. Slutligen vill utskottet framhålla att, då enligt utskottets
uppfattning vägunderhållets in natura fördelning bör grunda sig på
medeltaxeringsvärdet för de fem senaste åren och icke, såsom särskilda
Bih. till Likså. Frot. 1891. 1 Sami• 18 Raft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

utskottet föreslog, allenast sista årets taxeringsvärde, detta förhållande
torde nödvändiggöra användandet af ett särskilt uttryck för den sålunda
bestämda delningsgrunden.

10 §.

För att bilda en motvigt mot de ojemnheter, hvilka i större eller
mindre grad vidlåda taxeringsvärdena å jordbruksfastigheter har, såsom
nyss antyddes, jordbruksfastigheternas medeltaxeringsvärde för de fem
näst före vägtalets åsättande förflutna åren föreslagits såsom grund för
naturaunderhållets fördelning. Eu af motionärerne i ämnet, herr Östberg,
har i sådant hänseende förordat ett tioårigt medeltaxeringsvärde,
men i betraktande af de stora vexlingar i egendomsvärdet, för hvilka
jordbruksfastigheter särskilt i skogstrakter äro utsatta, har utskottet
trott sig säkrare kunna vinna ändamålet med förändringen, om till
grund för medeltaxeringsvärdets bestämmande lägges en kortare tidrymd.

Hvad härefter angår förhållandet emellan egare af stamhemman
å ena och innehafvare af derifrån afsöndrad lägenhet å andra sidan
innehöll särskilda utskottets förslag derom endast att vägtalet skulle
åsättas stamfastigheten efter dess och de afsöndrade lägenheternas
sammanlagda taxeringsvärde, hvaraf följden blefve, att stamhemmanet
finge inträda i väghållningsskyldigheten äfven för lägenheterna och
sedan genom rättegång med lägenhetshafvaren söka åläggande för
denne att deltaga i väghållningsbesväret. Under öfverläggningarne
i Andra Kammaren rörande denna § erinrades, huru som den föreslagna
anordningen för många egare af stamhemman kunde komma att innebära
en orättvisa, då ett stamhemmans väghållningsskyldighet, i den mån
värdet af en afsöndrad lägenhet stege, ökades för lägenhetens skull,
utan att afgälden kunde i motsvarande mån ökas. På grund häraf
och då lägenhetsinnehafvare, om han omedelbart tillförbindes fullgöra
vägunderhåll in natura, icke torde vara berättigad till annan ersättning
än att få njuta befrielse från så stor del af afgälden, som med hänsyn
till förhållandena, då afgälden faststäldes, kan anses hafva motsvarat
lägenhetens andel i väghållningsbesväret, har utskottet, i öfverensstämlhelse
med hvad herrar Helander och J. Bengtsson föreslagit, ansett sig
böra med några jemkningar i redaktionen affatta nu ifrågavarande del
af paragrafen i enlighet med Andra Kammarens derom fattade beslut.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1!)

14 §.

Såsom skäl till ersättning ur vägkassan har herr J. Bengtsson
jemväl upptagit den omständighet, att underhåll af väg väsentligen
försvåras genom bruks och fabrikers uppkomst, och det kan icke förnekas,
att i vissa fall skäl kan förefinnas för en dylik bestämmelse.
Men utom det att ifrågavarande förslag icke i någon mån kan anses
uttömmande, då jemväl åtskilliga andra förhållanden, som inträffat efter
skedd vägdelning, kunna försvåra underhållet af eu viss väglott, skulle
dess tillämpning säkerligen möta stora svårigheter och medföra tvister
mellan vägstyrelsen och de vägunderhållningsskyldige, så mycket hellre
som följdriktigheten synes kräfva, att, om rätt till ersättning stadgas
för den händelse, att vägunderhållet genom lifligare trafik försvåras,
den väghållare, hvars besvär genom trafikens aftagande blefve mindre,
också borde genom direkt penningebidrag åstadkomma en utjemning
i detta förhållande. Då slutligen den hvart tionde år återkommande
uppskattningen af den särskilda nämnden bereder tillfälle till erforderlig
rättelse, saknar utskottet anledning att frångå särskilda utskottets
förslag, hviiket också af Andra Kammaren utan omröstning godkändes.

26 §.

Bestämmelsen i 26 § enligt särskilda utskottets och motionärernes
förslag, att utmed väg ej må upptagas grop eller graf af beskaffenhet
att kunna medföra fara »för den vägfarande», kan inverka menligt
på den frihet, som jordegare bör hafva att äfven utmed väg få upptaga
afloppsdike för sina egor. Vid sådant förhållande och då föreskriften
i 28 § om skyldighet att anbringa skyddsvärn torde medföra
den trygghet för vägfarande, som skäligen kan fordras, har utskottet
ansett orden »för den vägfarande» kunna utgå ur dess förslag.

33 §.

Då, såsom under förhandlingarne i Andra Kammaren rörande
denna § erinrades, ett grustag onekligen måste hafva något, om ock
ringa, värde för egaren af den mark, der detsamma är beläget och
någon ersättning alltså bör tillkomma denne, har utskottet ansett herr
J. Bengtssons förslag i denna del böra godkännas. Härigenom har

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

förevarande § bringats till närmare öfverensstämmelse med motsvarande
§ i Kongl. Maj:ts förslag.

Att, såsom herr Helander i enlighet med Andra Kammarens beslut
rörande denna § hemstält, låta ersättningen för väglagningsämnenas
anskaffande bestridas ur vägkassan och i följd häraf uppdraga åt vägstyrelsen
att föra erforderlig ersättningstalan, kan visserligen synas
vara en lämplig anordning, egnad, bland annat, att förebygga rättegångar,
men utskottet har grundad anledning befara, att derigenom
kostnaderna för väghållningen blefve oskäligt stegrade och anser sig
vid sådant förhållande icke böra i denna del förorda förändring af särskilda
utskottets förslag.

35 §.

I likhet med särskilda utskottet hafva herrar Helander och
J. Bengtsson föreslagit, att underrättelse om de vid vägsynen anmärkta
brister skulle inom åtta dagar efter syneförrättningens slut meddelas
hvarje väglottsegare genom utdrag af syneprotokollet, men såsom ock
tvenne reservanter vid särskilda utskottets förslag i denna del erinrat,
torde lämpligheten af detta delgifningssätt vara tvifvel underkastad.
Deraf måste föranledas mycket besvär för kronobetjeningen, som skulle
utan ersättning ombesörja utskrifning och derefter delgifning af de
särskilda protokollsutdragen, och det synes kunna ifrågasättas, om det
åsyftade ändamålet med detta delgifningssätt vinnes med någon närnnvärdt
större grad af säkerhet, än om det hittills brukliga förfaringssättet
uti förevarande afseende fortfarande användes.

Utskottet har derför föreslagit, att, i nära öfverensstämmelse med
hvad nu är föreskrifvet, underrättelse om de vid vägsyn befunna brister
skall meddelas de väghållningsskyldige genom kungörelse, som skall
uppläsas å andra söndagen efter syneförrättningens slut eller, om gudstjenst
då ej hålles, å först infallande med gudstjenst förenad söndag
samt derefter vara tillgänglig å det ställe inom socknen, der kommunalstämma
plägar hållas.

Härjemte har utskottet, i syfte att förhindra hvarje missbruk till
förfång för de väghållningsskyldige af den syneförättaren tillagda befogenhet
att föreskrifva »lämplig» tid, gjort ett tillägg af innehåll, att
nämnda tid ej må sättas kortare än 8 dagar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

37 §.

Af skäl, som ofvan blifvit anfördt, har utskottet i denna § intagit
bestämmelse derom, att vägdelning i enlighet med den nya lagens
föreskrifter skall ske första gången, då yrkande derom framställes af
väghållningsskyldige, hvilka innehafva jordbruksfastigheter i värde motsvarande
minst en tiondedel af sammanräknade taxeringsvärdet å alla
sådana fastigheter inom väghållningsdistriktet.

I öfrigt öfverensstämmer denna § enligt utskottets förslag med
den lydelse, som särskilda utskottet samt herrar Helander och J. Bengtsson
föreslagit.

38 §.

Då vägdelning är en förrättning, som mycket nära berör de väghållningsskyldiges
intressen, har det synts utskottet lämpligt att, i enlighet
med hvad som sker vid landtmäteriförrättningar, tillfälle lemnas
dem att yttra sig i fråga om den person, åt hvilken det ansvarsfulla
uppdraget synes dem böra uppdragas, och har utskottet af sådan orsak
föreslagit, att konungens befallningshafvande skall höra de väghållningsskyldige,
innan förrättningsman utses. Då vidare gode männen vid
förrättningen böra utses bland personer, hvilka kunna anses fullt ojäfvige,
har utskottet till förekommande af missförstånd i berörda hänseende
ansett orden »i orten» böra uteslutas.

46 §.

Enligt särskilda utskottets förslag skulle den uppskattning, hvarom
här är fråga, gälla den »på ett vägtal belöpande årliga kostnaden för
underhållet, den tid mark är bar, af väg som ingått i delning». Då
emellertid vägtalet skall åsättas endast i sammanhang med vägdelning,
men särskilda nämndens uppskattning stälts oberoende af ny vägdelning,
vid hvilket förhållande kan inträffa, att vägtal inom flere väghållningsdistrikt
icke finnes åsatt, när uppskattningen sker, har utskottet
redan af denna anledning måst ändra förevarande §:s lydelse. Sådant
har dessutom blifvit nödigt derför att, på grund af utskottets förslag
om årligt statsbidrag, uppskattningen bör särskildt för hvarje väghållare
bestämma årliga kostnaden för underhållet.

Slutligen vill utskottet tillägga, att enligt herr Helanders förslag

Lagutskottets Utlåtande I\r:o 31.

ifrågavarande uppskattning första gången skulle ske i sammanhang
med vägdelning och verkställas af dem, som förrätta vägdelningen,
med biträde af två ojäfvige, af konungens befallningshafvande utsedde
uppskattningsmän. Då enligt utskottets förslag särskilda nämndens uppskattning
kan komma att eg a rum utan samband med någon vägdelning, bär
utskottet naturligtvis icke kunnat godkänna herr Helanders förslag i denna
del, helst detta förslag, som förutsätter möjligheten af förnyad uppskattning
utan sammanhang med ny vägdelning, för sådant fall emellertid
saknar alla föreskrifter om sättet för denna uppskattnings verkställande.

47 §.

Rörande den särskilda nämndens sammansättning har herr J. Bengtsson
föreslagit, att de tre ledamöter, hvaraf, utom ordföranden, nämnden
skulle bestå, väljas af de väghållningsskyldige, medan, såsom bekant,
särskilda utskottet, i likhet med Kongl. Maj:t, åt konungens befallningshafvande
öfverlemnade att utse, utom ordföranden, en af nämndens
tre ledamöter. Detta senare förslag har utskottet haft så mycket
större skäl att vidhålla, som ifrågavarande uppskattning blifver bestämmande
för det årliga statsbidragets belopp och vid sådant förhållande
det måste ligga i sakens natur, att de af statsmyndighet utsedda ledamöterna
kunna inom nämnden utöfva minst lika stort inflytande som de
ledamöter, hvilka väljas af de väghållningsskyldige.

Någon föreskrift om utseende af suppleant för den af konungens
befallningshafvande valde ledamoten i nämnden har icke ansetts erforderlig,
då konungens befallningshafvande icke lärer underlåta att
vid förefallande behof sjelfmant utse suppleant.

I analogi med bestämmelsen i 4 § har det deremot ansetts lämpligt
meddela föreskrift derom att, äfven då våghål! ningsdistriktet utgör
del af härad, det i § omförmälta val skall ske inför häradsrätten.

49 §.

Utskottet, som i likhet med hvad särskilda utskottet samt herrar
Helander och J. Bengtsson föreslagit, ansett att, då ny vägdelning sker,
förnyad uppskattning skall i sammanhang dermed ega rum, har tillika,
i ändamål att så vidt möjligt förebygga olikheter i förhållandet mellan
uppskattningsvärdena å ena samt graderingsvärdena å andra sidan,
föreskrifvit, att den förnyade uppskattningen bör grunda sig å den
sist fasts tälda grader ingen, der nemligen icke sedermera inträffade om -

Lagutskottets .Utlåtande N:o 31. 23

ständigheter föranleda ett undantag från den sålunda uttalade grundsatsen.

Såsom ofvan är nämndt, förutsätter herr Helander i sitt förslag
att uppskattningen, första gången sådan sker efter det den nya lagen
trädt i kraft, skall verkställas i sammanhang med vägdelning, och har
han i enlighet härmed under förevarande § hmnstält, att uppskattningen
må »i likhet med andra delar af förrättningen» öfverklagas,
hvaremot i hans förslag saknas bestämmelse uti ifrågavarande afseende
för det af honom jemväl förutsatta fall, att uppskattning sedermera kan
förekomma utan sammanhang med vägdelning.

Utskottet har emellertid icke funnit skäl frångå den af Kongl.
Maj:t och särskilda utskottet antagna samt af Andra Kammaren godkända
grundsats, att klagan ej må föras emot nämndens uppskattning.

50 §.

Af lätt insedt skäl har utskottet här vidtagit den jemkning i redaktionen,
att ordet »finnes» blifvit utbytt mot orden »är eller varder».

53 §;

I mom. c under denna paragraf har ordet »ny» framför »vägdelning»
ansetts böra utgå, då jemväl den del af kostnaden för första
vägdelningen, som icke bestrides af statsverket, synes böra utgå af
vägkassan.

54 §.

Då det synes utskottet vigtigt, att pröfning af frågor, som röra
vägdistriktets ekonomiska förvaltning, anförtros åt de väghållningsskyldige
sjelfve, har utskottet i fråga om vägstyrelsens sammansättning
föreslagit, att nämnda styrelse skall utses af de väghållningsskyldige,
helst konungens befallningshafvande blifvit inrymdt erforderligt inflytande
i berörda hänseende genom bestämmelsen i nästföljande §, att
instruktion för Adigstyrelsen skall af konungens befallningshafvande
fastställas. Denna förändring bringar också paragrafen i öfverensstämmelse
med dess lydelse enligt Kongl. Maj:ts förslag samt hvad herrar
Helander och J. Bengtsson i enlighet med Andra Kammarens beslut
föreslagit.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31,

55 §.

Att såsom i särskilda utskottets äfvensom herrar Helanders och
J. Bengtssons förslag vid angifvandet af vägstyrelsens funktioner helt
allmänt förklara, at£ vägstyrelsen är att anse såsom väghållare, har
synts utskottet kunna verka vilseledande, hvarför utskottet ansett sig
böra tillägga, att detta endast gäller beträffande väg, hvars underhåll
bestrides ur vägkassan.

59 §.

Angående denna §, som innehåller bestämmelser om det inbördes
förhållande, hvari de olika beskattningsföremålen skola deltaga i väghållningsbesväret,
hafva herrar Helander och J. Bengtsson, i enlighet med
Andra Kammarens beslut, föreslagit, att frälseränta och annan fastighet
skola i förhållande till jordbruksfastighet deltaga för sitt halfva taxeringsvärde
eller så, att en vägfyrk påföres dem för hvarje tvåhundra kronor
af taxeringsvärdet, medan särskilda utskottets förslag i denna del innehöll
den bestämmelse, att ifrågavarande beskattningsföremål påfördes en
vägfyrk för hvarje fyra hundra kronor af taxeringsvärdet.

På de af särskilda utskottet anförda skäl har utskottet emellertid
ansett sig böra fasthålla vid den af nämnda utskott föreslagna beräkningsgrund;
och har §:n vid sådant förhållande gifvits samma affattning, som
den i sistnämnda förslag egde, med tillägg allenast af den utaf herr
Helander föreslagna bestämmelse, att hvad som icke uppgår till hel vägfyrk
vid beräkningen må bortfalla.

60 §.

I denna]^§ har utskottet ansett lämpligt införa bestämmelsen om
det af utskottet förordade statsbidrag.

Såsom redan blifvit nämndt, har utskottet funnit ett dylikt bidrag
icke böra sättas högre än till en tiondedel utaf den för sommarvägunderhållet
in jnatura”uppskattade kostnad, och vill här upplysningsvis nämna
att, enligt de af vägkomitén verkstälda, på inkomna uppgifter grundade
beräkningar, hvilka ingalunda böra antagas angifva en för låg summa,
totalkostnaden för detta vägunderhåll skulle uppgå till 5,533,108 kronor.
För statsbidragets gäldande torde således erfordras ett årligt förslagsanslag,
som säkerligen ej behöfver öfverstiga 550,000 kronor. Men som

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

den af utskottet föreslagna nya lagen icke afses träda i full tillämpning
förr än den 1 januari 1895, erfordras för närvarande ingen åtgärd för
uppförande af ett dylikt anslag i riksstaten.

I öfrigt tiar någon annan ändring icke vidtagits med förevarande
§, sådan den föreligger enligt särskilda utskottets förslag, än att, såsom
ofvan blifvit antydt, föreskrift meddelats derom, att beloppet af statsbidraget
skall afräknas från den summa, hvartill kostnaden för vägunderhållet,
in natura blifvit uppskattad.

62 §.

Särskilda utskottet hade här föreslagit, att ett i vägkassan uppkommet
öfverskott borde användas till grundförbättring af vägarne inom
distriktet äfvensom, der sådant icke vidare erfordrades, till lindring af
det vägunderhåll in natura, som ålåge jordbruksfastighet på det sätt att
vägkassan bestrede underhållet af väg, som vid ny vägdelning borde
indelas på nämnda beskattningsföremål.

Utskottet har emellertid i öfverensstämmelse med Andra Kammarens
beslut i frågan och herr J. Bengtssons derå byggda förslag ansett lämpligt
att utvidga bestämmelsens omfattning derhän, att den lindring, som
möjliggöres genom ett befintligt öfverskott i vägkassan, kan komma
väghållningsbesväret i dess helhet till godo.

Hvad herr Helander i fråga härom äfvensom rörande sättet att
betäcka en i vägkassan uppkommen brist föreslagit, har deremot icke
kunnat vinna utskottets bifall, och vill utskottet endast erinra, att dess
uppfattning, huru i sistberörda hänseende skall förfaras, finnes uttalad i
sista punkten af 60 §.

66 §.

Het i särskilda utskottets äfvensom herrar Helanders och J. Bengtssons
förslag förekommande uttrycket »öfver sjöar och myrar» har utskottet
funnit böra utgå, enär detsamma innebär en inskränkning, som
lätt kan blifva vilseledande.

Härjemte har utskottet med hänsyn till det behof, som i vissa delar
af vårt iand torde göra sig gällande att vintertiden i anledning af inträffadt
snöfall upptaga särskilda bivägar, meddelat föreskrifter i den
rigtning, att, derest dylik biväg försättes i fullgodt stånd och sålunda den
allmänna vägen blifver för längre eller kortare tid obehöflig, sistnämnda
Bill. till Riksd. Prot. 1891. 7 Sami. 18 Haft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

vägs hållande i fargilt skick under sagda tid jemväl blifver onödigt.
För att emellertid förebygga att en biväg af mera tillfällig art, och
hvilken endast gjorts någorlunda farbar, skall längre än nödigt är komma
till användning, har utskottet tillika funnit lämpligt föreskrifva, att i
sådant fall icke må anstå längre med allmänna vägens försättande i fargilt
skick, än svårt väder eller annan skälig orsak förhindra ett dylikt
arbete.

69 §.

I syfte att bringa de i denna § meddelade föreskrifter rörande sättet
för de väghållningsskyldiges hörande i full öfverensstämmelse med enahanda
bestämmelser i 4 och 46 §§ hafva efter ordet »härad» blifvit tillagda
orden »eller del deraf».

70 §.

Då utskottet anser billigt, att någon särskild utdebitering i och för
ploglagsersättningen icke sker annorledes än i den mån sådan är erforderlig
för att kunna ur vägkassan bestrida samma ersättning, har förevarande
paragraf fått en härmed öfverensstämmande affattning.

75 §.

Af anledning att någon särskild grund icke finnes stadgad för den
till ploglagen utgående ersättning, hafva slutorden i §:n blifvit utbytta
mot orden: »efter grund, som i denna lag är stadgad».

77 §.

Det i särskilda utskottets äfvensom herrar Helanders och J. Bengtssons
förslag förordade bötesmaximum kan måhända anses väl högt i förhållande
till förseelsens beskaffenhet, och har utskottet således, med bifall
till derom inom utskottet framstäldt yrkande, bestämt detta maximum
till 20 kronor.

79 §.

Rättigheten för hvar och eu att beifra straffbar förseelse i fråga
om vägarnes behöriga underhållande är enligt särskilda utskottets äfven -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

som herrar Helanders och J. Bengtssons förslag så utsträckt, att hvar
och en enligt dessa förslag eger att åtala dylik förseelse.

Då emellertid en sådan rätt ofta nog skulle kunna missbrukas, har
det synts utskottet lämpligt att inskränka densamma till befogenheten
att till åtal angifva förseelser af ifrågavarande art. Härigenom vinnes
fördelen af en föregående pröfning från åklagaremagtens sida och förebygges
säkerligen i icke oväsentlig mån anställandet af obefogade rättegångar.

I enlighet härmed hafva §:s slutord »vid domstol åtala» blifvit utbytta
mot orden »till åtal angifva».

82 §.

Då väghållningsdistrikt jemväl kunna bildas af ett härad och del
eller delar af andra härad, har särskilda utskottets af herrar Helander
och J. Bengtsson upptagna förslag till denna §:s lydelse icke ansetts fullt
tillfredsställande; och har utskottet nu i stället föreslagit att konungens
befallningshafvande, hvar för sitt län, skall efter de väghållningsskyldiges
hörande besluta, »huruvida delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt
bör eg a rum eller väghällningsdistriktet må omfatta större område än ett
härad.7>

Härjemte har slutmeningen i §:n, sådan den lyder enligt särskilda
utskottets förslag, såsom obehöflig, ansetts böra ur förslaget utgå.

* 83 §.

Af lätt insedda skäl har denna §, såsom innehållande de liufvudsakliga
öfvergångsstadgandena, måst helt och hållet omarbetas.

Till en början har utskottet haft att föreslå den tid, då lagen i sin
helhet skall träda i kraft. Att i sådant hänseende antaga den tidpunkt,
herr J. Bengtsson föreslagit, eller den 1 januari 1892, låter icke sig göra.
Det är nemligen nödvändigt att, innan lagens alla bestämmelser kunna
vinna full tillämpning, det organisationsarbete, som författningens genomförande
förutsätter, skall vara till fullo verkstäldt, att således väghållningsdistriktens
omfattning blifvit genom laga kraft egande beslut bestämd,
att nämnd, vägstyrelse och revisorer blifvit utsedda, att den i 46 § föreskrifna
uppskattning egt rum, att vinterväghållningen ordnats samt inkomst-
och utgiftsstat upprättats, pröfvats och fastställs för att gälla från
och med inträdet af ifrågavarande tidpunkt.

Vid öfvervägande häraf och då det är af vigt, att eu fullt tillräck -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

lig tidrymd för ofvan nämnda organisationsarbete utmätes, har utskottet
ansett sig icke kunna förorda att den tidpunkt, då lagens samtliga bestämmelser
skola vinna tillämpning, inträder tidigare än den 1 januari 1895.

Då vidare utskottet icke velat göra tillämpningen af lagen beroende
af vägdelning, bär utskottet måst vara betänkt att träffa föreskrifter,
som ordna förhållandet emellan icke indelad jordbruksfastighet å ena och
den nu underhållsskyldiga jorden å andra sidan. I sådant hänseende
har utskottet föreslagit att intill utgången af det år, då vägdelning i
enlighet med förslagets bestämmelser första gången blifvit inom hvarje
distrikt fullbordad, underhållet in natura af väg den tid mark är bar
skall fullgöras enligt hittills gällande bestämmelser med skyldighet för
innehafvare af jordbruksfastighet, som har sig dylikt underhåll ålagdt,
att till väghållet bidraga med penningar, dock endast i förhållande till
hälften af sitt taxeringsvärde, med rätt för de väghållningsskyldige att
om användningen af dessa bidrag besluta. Genom denna bestämmelse
kan i viss män vinnas den förmån, som Kongl. Maj:t enligt sitt år 1889
framlagda förslag velat af billighetshänsyn tillerkänna säterierna i Skåne,
Halland och Blekinge äfvensom de af nybyggen inom vissa fjell trakter i
Jernband uppkomna hemman.

84 §.

Medan så väl särskilda utskottet som herrar Helander och ,/. Bengtsson
förorda, att hela kostnaden för den vägdelning som eger rum första gången
enligt deras förslag, skall täckas medelst statsmedel, bär utskottet,
såsom förut är nämndt, ansett att statsbidraget i detta hänseende bör
nedsättas till endast hälften af kostnaden, hvadan denna § blifvit i enlighet
härmed ändrad.

85 §.

I denna paragraf, den sista i förslaget och nytillkommen, har utskottet
inrymt bestämmelser derom att, då lagen vinner tillämpning, skola
i fråga om väghållningsbesväret å landet 25 kapitlet byggningabalken
och alla öfriga föreskrifter, som strida mot förslaget, upphöra att gälla.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af ifrågavarande
motioner, må för sin de! antaga följande:

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Lag

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

T Kap.

Om allmän vägs anläggning, indragning eller förändring.

1 §•

Det väghållningsbesvär, livarom denna lag stadgar, afser väg på
landet, som pröfvas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig.
Sådan väg benämnes allmän och är af två slag:

a) landsväg, hvartill liänföres väg, som för allmänna samfärdseln
är af större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län
med annat län, leder från en stad till annan eller tjenar att förbinda
något härad i dess helhet eller till väsentlig del med stad, större hamnoch
lastageplats, järnvägsstation eller annat jemförligt ställe;

b) bygdeväg, hvartill räknas väg af förenämnda beskaffenhet, men
som ej är af den vigt för allmänna samfärdseln, att den bör till landsväg
hänföras, så ock väg emellan härad eller socknar, från allmän väg
till kyrka eller tingstad samt annan med dessa jemförlig väg.

• 2 §.

Landsväg skall vara 6 meter samt bygdeväg 3,6 meter bred; egande
dock Konnngens befallningshafvande att, der för särskilda vägsträckor
förhållandena sådant påkalla, så väl medgifva, att väg må hafva mindre
bredd, som ock, när ny väg anlägges, eller gammal väg omlägges, förordna
om dess utläggande till större bredd, än här stadgats.

Der redan anlagd väg är bredare, än här föreskrifves, värde den

Lagutskottets Utlåtande A:o 31.

så vidrnagthållen," derest icke Konungens befallningshafvande pröfvar densamma
kunna utan olägenhet till bredden inskränkas.

Likaledes egen Konungens befallningshafvande, der redan anlagd
väg har mindre bredd, än denna lag bjuder, och dess utläggande till
stadgad bredd blefve förenad! med betydande svårigheter eller kostnader,
att låta dervid bero.

3 §•

Allmän väg skall läggas der den tarfvas och hvar den jemnast och
genast göras kan.

4 §•

Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning
derom göras hos Konungens befallningshafvande, som låter, derest väghållningsdistriktet
består af ett härad eller del deraf, vid häradsrätten i
orten, men eljest inför Konungens befallningshafvande eller annan af
Konungens befallningshafvande bestämd myndighet, höra samtlige väghållningsskyldige,
hvilka i väghållningen med arbete eller penningar deltaga;
hvarefter, och sedan häradsrätten afgifvit yttrande, Konungens
befallningshafvande meddelar beslut i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg,
omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm allmän väg samt
förändring af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.

II Kap.

Om skyldighet att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll, när mark är

bar, så ock om tillsyn å väg.

5 §•

I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja
utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

År vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två
eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två eller flera härad eller delar
deraf då förenade till ett distrikt, må dervid förblifva.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 31

Delning af härad i särskilda vägliållningsdistrikt eller förening- af
härad eller delar deraf till ett sådant distrikt må derefter, så vid t* icke
derom förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang
med vägdelning på sätt nedan sägs.

6 §•

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja
deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman, så länge
de äro underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad
frihet från väghållningsbesväret;

b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;

c) all annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och
hvars taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, äfvensom
staten tillhörig dylik fastighet, så vidt inkomst deraf dragés och taxeringsvärdet
uppgår till minst nyss nämnda belopp;

d) inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför
bevillning till staten utgöres, dock med undantag för

l:o) inkomst af kanal, jernväg och annan farväg,

2:o) inkomst af skeppsrederi och sjöfart,

3:o) inkomst genom aflöning, arfvode och traktamente eller annan
med allmän eller enskild tjenstebefattning förenad förmån, pension, årligt
understöd, gratifikation, lifränta och undantagsförmån; och

4:o) inkomst, som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig
jordbruksfastighet.

7 §•

Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande
i laggilt skick, f åligger all j ordbruk sfastighet med undantag af staten
eller menighet tillhöriga allmänningsskogar.

De beskattningsföremål, livilka icke utgöra vägunderhåll in natura,
bidraga till väghållet allenast med penningar, som ingå till en för väghållningsdistriktet
gemensam vägkassa.

8 §•

Kostnaden för underhåll af ny väg, intill dess den ingått i väg -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

delning, för underhåll af bro, som ej är till vägtrumma hänförlig, samt
för byggande och underhåll af färja, bestrides ur vägkassan, så ock
kostnaden för anläggning af ny och omläggning af gammal väg samt
för byggande af bro, i den mån sådan kostnad icke utgår af statsmedel.

9 §•

Vägunderhållet in natura utgöres efter särskildt åsatt vägtal.

10 §.

Vägtal åsättes, med undantag af staten eller menighet tillhöriga
allmänningsskogar, hvarje hemman, utjord och annan jordbruksfastighet
efter medeltaxeringsvärdet för de fem senast förflutna åren sålunda, att
för hvarje ett hundra kronor af samma värde utföres ett vägtal. Innehafvare
af afsöndrad jordlägenhet, för hvilken afgäld till stamhemmanet
faststälts, ege att, om dervid hänsyn tagits till den på lägenheten belöpande
andel af stamhemmanets väghållning, i ersättning för den skyldighet
i detta afseende, som enligt denna lag skall af lägenhetens innehafvare
utgöras, njuta befrielse för så stor del af afgälden, som med
afseende å de förhållanden, hvilka voro för handen, då afgälden faststäldes,
kan anses hafva motsvarat lägenhetens andel i väghållet; och må
Konungens befallningshafvande, i fall öfverenskommelse härom ej kan
emellan vederbörande träffas, på framställning af lägenhetsinnehafvaren
bestämma den minskning i afgälden, som må lägenhetens innehafvare
tillkomma.

Hvad om hemman i denna § sägs gäller ock om hvarje i jordebok
eller fastighetsbok särskildt upptaget nummer.

11 §.

Vägtal åsättes, genom Konungens befallningshafvandes försorg, i
sammanhang med vägxlelning och eger bestånd, intill dess ny vägdelning
sker.

12 §•

År jordbruksfastighet afsides liggande från densamma tilldeladt
vägstycke eller eljest obeqvämt belägen med afseende å fullgörandet af
dess vägunderhåll in natura, må fastigheten, der innehafvare!! sådant

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

hellre vill och vägs tyre] sen dertill samtycker, i stället bidraga med penningar
efter det belopp, hvartill underhållskostnaden bestämmes af den
i IV kap. omförmälda nämnd. För tillgodonjutande af denna rättighet
skall dock ansökan härom göras hos vägstyrelsen inom sex månader
efter det vägdelningen vunnit laga kraft.

Ofvannämnda bidrag, hvithet debiteras, indrifves och redovisas i
sammanhang med vägskatten, ingår till vägkassan mot skyldighet för
vägstyrelsen att vägunderhållet ombesörja.

13 §.

Har vid vägdelning väg lemnäts odelad emellan delegare i samma
jordbruksfastighet eller varder efter vägdelning jordbruksfastighet delad
emellan två eller flere, svare desse för underhållet af fastighetens väg,
hvar i förhållande till det hans lott åsätta taxeringsvärde; skolande delegarne,
om de äro flere än två, sig emellan för minst ett år i sänder
utse en vägfogde, om hvilket val underrättelse bör kronobetjeningen
meddelas.

Vägfogde åligger tillse, att väg hålles i vederbörligt skick. Han
svarar i första hand för delegarnes skyldighet härutinnan samt eger för
återbekommande af hvad han utöfver sin andel i kostnaden härför nödgats
utgifva att omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning.

Vägfogde, som i tre på hvarandra följande år tjensthjon, vare ej
skyldig att befattningen å nyo emottaga förr än ytterligare tre år förflutit,

Vill delegare, att vägen skall delas, kåfve han dertill vitsord; och
förfares vid sådan delning på sätt i 45 § stadgas.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning öfvergår
väghållningsdistriktet, underhållas af de fastigheter, som förut underhållit
den gamla vägen. Betungas härigenom fastighet med svårare vägunderhåll,
än den förut hatt, njute densamma ur vägkassan motsvarande ersättning.

15 §.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden utlagd,
njute likaledes den, hvilken* vägunderhåll härigenom försvåras, ersättning
ur vägkassan.

Bill. till Likså. Prof. 1891. 7 Sami. 18 Raft. 5

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

16 §.

Uppkommer å väg genom naturhändelse, såsom jordras, öfversvämning
eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att iståndsättandet skulle
i väsentlig mån betunga den fastighet, på hvilken vägen är till underhåll
indelad, må kostnaden för sådan skadas botande gäldas ur vägkassan.

17 §.

Njuter fastighet, till följd af gammal vägs indragning, omläggning
eller inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet,
erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.

18 §.

Kan i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,
öfverenskommelse vederbörande emellan icke träffas, hänskjuta frågan till
bedömande af tre gode män, hvilka utses eu af Konungens befallningshafvande,
en af vägstyrelsen och en af vederbörande väghållningsskyldig.

Vägrar någon enligt nämnda §§ till ersättnings utgifvande skyldig
att utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar efter
bevislig tillsägelse, skall domhafvande!! i orten, på anmälan, utse god man
för den tredskande.

Emot gode männens beslut må klagan ej föras.

19 §.

Åligger någon, på grund af särskild! åtagande, att underhålla allmän
väg, bro eller färja, må dervid förblifva, derest ej, i den ordning som i
4 § sägs, sådan väg, bro eller färja pröfvas böra till allmänt underhåll
öfvertaga s.

no §.

Väg- och bropenningar, der de hittills af vägfarande erlagts, skola
upphöra, då sådant, utan förnärmande af någons enskilda rätt, ske kan.

21 8.

Der kassa för byggnad eller underhåll af bro eller färja, som öfvertages
till underhåll medelst vägkassan, finnes samlad, skall den samma,

Lagutskottets Utlåtande N:o dl.

så vida den uppkommit genom uppbörd från vägfarande, öfVerlenmas till
väghållningsdistriktets vägkassa. År den deremot bildad genom sammanskott
af väghållningsskyldige, ege de att deröfver förfoga.

22 §.

Bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan,
skall vid öfverlemnandet vara försatt i laggill skick.

23 §.

Väg, bro och färja skola hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande
skick. Å båda sidor om väg skola diken till erforderlig bredd
och djup med nödigt aflopp göras, derest sådana icke, efter vederbörandes
pröfning, utan olägenhet kunna undvaras.

24 §.

Der väg går genom skogsmark, skall genom jordegarens försorg,
efter honom derom gifven tillsägelse, borthuggas träd eller buske, som
med någon gren når fram till vägens kant; dock ankommer på Konungens
befallningshafvande att i särskilda fall efter omständigheterna pröfva,
huru vida undantag från denna bestämmelse må ega rum.

25 §.

Utan Konungens befallningshafvandes tillstånd må ej hädanefter
utmed väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant byggnad
uppföras.

26 §.

Utmed väg må ej upptagas grop eller graf af beskaffenhet att för
vägens bestånd medföra fara.

27 §.

Väg må ej inkräktas genom upplag af andra ämnen än sådana,
som för vägunderhållet oundgängligen erfordras; och må ej heller dessa
så uppläggas, att samfärdseln derigenom försvåras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

28 §.

Går väg1 utmed vattendrag eller fördjupning, som för vägfarande
kan medföra våda, skall lämpligt skyddsvärn anbringas af den, som vägen
imderlialler.

29 §.

Der vägar stöta samman, skola vägvisare anbringas; kostnaden derför,
så ock för deras underhåll, bestrides ur vägkassan.

30 §.

Vid ändpunkterna åt hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola
väghållarne anbringa tydliga märken, angifvande den fastighet, som har
vägstyckets underhåll sig ålagdt.

Å väg må, med undantag för de ställen, der sådan af jernväg eller
kanalled korsas, grind icke uppsättas, med mindre Konungens befallningshafvande
dertill lemnar tillstånd.

Vid de årliga vägsynerna böra förrättnings männen tillse, huru vida
a väg befintliga grindar, hvilka icke ingått i beräkning uti hägnadsdelning,
upprättad innan kongl. kungörelsen den 11 oktober 1864 blef
till efterlefnad gällande, må utan synnerlig olägenhet för jordegare kunna
utdömas, samt med förslag härom, upptagande sådana grindars läge jemte
andra på frågans bedömande inverkande förhållanden, till Konungens
befallningshafvande inkomma; hvarefter Konungens befallningshafvande,
sedan vederbörande, der sådant icke redan skett, blifvit hörde, eger förordna,
att grind, som icke ingått i beräkning uti gällande hägnadsdelning
eller eljest pröfvas vara för inegors fredande oundgängligen nödig, skall
inom viss lämplig tid borttagas, vid äfventyr att sådant eljest på grindegarens
bekostnad genom kronobetjeningens försorg emot lega verkställes.

Med hänsyn till särskilda orters olika förhållanden eger Konungens
befallningshafvande genom allmänna kungörelser bestämma, hvilken tid
åt året de grindar öfver väg, som tillåtas qvarstå, skola hållas öppna
och för ty vara aflyftade.

Lagutskottets Utlåtande A:o 31.

32 §.

Bro, som hädanefter uppföres, skall hafva samma bredd som den
väg, hvaraf den utgör fortsättning; dock eg^r Konungens befallningshafvande
i afseende å större bro att, der omständigheterna dertill föranleda,
härifrån medgifva undantag.

Rörande färjas storlek och beskaffenhet förordnar Konungens befallningshafvande.

Bro och färja skola vara försedda med nödiga skyddsvärn.

33 §.

A kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll
. utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning.

Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs
underhåll, och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas, eger
häradsrätten, då väghållningsskyldig derom instämmer talan, bestämma,
hvarest nämnda väglagningsämnen tjenligast och till minsta skada för
jordegaren må afhemtas samt till hvilket belopp ersättning derför skall
utgifvas.

34 §.

Konungens befallningshafvande tillkommer att öfvervaka vägarnes
behöriga underhåll och vidtaga derför erforderliga åtgärder.

Närmast under Konungens befallningshafvande utöfvas tillsynen
öfver vägväsendet af kronofogden med biträde af länsmän och fjerdingsmän
i enlighet med denna lag och de särskilda föreskrifter, som af
Konungens befallningshafvande meddelas.

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.
Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten
å tid, som antingen redan är eller, med afseende å skiljaktiga förhållanden,
varder efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande
bestämd för hela länet eller delar deraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst fjorton dagar före syneförrätt -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

ningen och, der så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar
offentliggöras, och bör dervid bestämmas ej mindre dagen och timmen,
då den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af
vägen hvarje dag kommer att besigtigas. Öfver syneförrättningen föres
protokoll.

Underrättelse om de vid synen befunna brister meddelas de väghållningsskyldige
genom kungörelse, som skall uppläsas å andra söndagen
efter syneförrättningens slut eller, om gudstjenst då ej hålles,
å först infallande med gudstjenst förenad söndag, samt derefter vara
tillgänglig å det ställe inom socknen, der kommunalstämma plägar
hållas. Kungörelsen skall tillika innehålla föreläggande för vederbörande
väghållare eller vägfogde att inom viss af syneförrättaren föreskrifven
lämplig tid, ej kortare än åtta dagar, hafva ogill väg lagad,
vid äfventyr, om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd
derjemte att bristerna emot lega afhjelpas. Den legokostnad äfvensom
kostnad för afhjelpande af tillfälliga emellan de årliga vägsynerna uppkomna
brister, hvilka väghållaren eller vägfogden underlåtit att efter
anmaning inom föreskrifven tid afhjelpa, eger länsmannen att omedelbart
hos den tredskande uttaga.

in Kap.

Om vägdelning.

36 §.

Vägdelning omfattar väghållningsdistrikt samt afser vägs fördelning
till underhåll in natura.

37 §.

Vägdelning i enlighet med föreskrifterna i denna lag skall, sedan
väghållningsdistrikts område blifvit enligt 82 § bestämdt, första gången
ske, då yrkande derom framställes af våghål]ningsskyldige, hvilka innehafva
jordbruksfastigheter i värde uppgående till minst eu tiondedel
af sammanräknade taxeringsvärdet å alla sådana fastigheter inom väghållningsdistriktet.

Derefter må ny vägdelning i distriktet ega rum endast när Ko -

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

nungens befallningshafvande, efter derom väckt förslag och sedan de
väghållningsskyldige blifvit hörde, finner sådan delning till följd af
väsentligen förändrade förhållanden vara erforderlig.

38 §.

Då vägdelning skall ske, förordnar Konungens befallningshafvande
efter de väghållningsskyldiges hörande landtmätare eller annan lämplig
person att densamma förrätta med biträde af två gode män, hvilka af
förrättningsmannen utses bland dem, som till ledamöter i egodelningsrätt
eller till gode män vid landtmäteriförrättning valde äro.

39 §.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,
gälle hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle förrättnings
m änne ns.

40 §.

Innan förrättningen företages, åligger förrättningsmannen att minst
fjorton dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dag
och ställe för första sammanträdet samt dertill kalla gode männen;
egande de väghållningsskyldige att inför förrättningsmannen och gode
männen yttra sig efter befogenhet rörande de frågor, som under förrättningen
förekomma.

n §•

Under förrättningen skola till eu början följande frågor, på sätt
här nedan sägs, till handläggning företagas, nemligen:

Do) om bestämmande af de vägar, hvilka skola i vägdelningen
ingå, samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;

2:6) om urskiljande af de broar, hvilka ej böra till vägtrummor
hänföras och således skola från delningen undantagas för att medelst
vägkassan underhållas; samt

vid förnyad vägdelning

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller
om två eller flera våghål!ningsdistrikts förening till ett, derest förslag
derom blifvit väckt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsmannen
med gode männen förslag, hvilket underställes Konungens befallningshafvandes
pröfning; hvarefter och sedan de väghållningsskyldige blifvit
hörde, Konungens befallningshafvande i frågan meddelar beslut och i
sammanhang dermed låter åsätta vägtah

O O

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgärda, fortsättes
förrättningen medelst vägarnes gradering och fördelning; åliggande
förrättningsmannen att, innan förrättningen åter företages, minst fjorton
dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dagen och
stället för förrättningens fortsättande.

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap
af lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenhet af mark, hvaröfver
vägen går, dels tillgång till och antaglig kostnad för sand, grus eller
annat ämne, hvarmed vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn,
dels trafikens omfattning och den deraf föranledda större eller
mindre slitning af vägen, dels ock andra omständigheter, som uuder
eu längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att,
der större svårigheter i en eller annan af dessa delar möta, skälig
minskning i vägens längd deremot beräknas.

44 §.

Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det förrättningsmannen
så väl att derom hos Konungens befallningshafvande göra anmälan,
som ock att tillställa hvarje länsman inom väghållningsdistriktet ett
exemplar af vägdelningslängden för att vara för vederbörande tillgängligt.
Konungens befallningshafvande utfärdar derefter allmän kungörelse
om förrättningens afslutande; egande den, som är med delningen
missnöjd, att vid talans förlust deröfver anföra besvär hos Konungens
befallningshafvande i mål från Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands
och Vesternorrlands län inom fyrtiofem dagar, och i mål från
öfriga orter inom riket inom trettio dagar från den dag, då kungörelsen
blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor uppläst, dock att menighet,
som klagar, eger åtnjuta femton dagars längre besvärstid.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen
fullständigt instrument deröfver till länets landtmäterikontor för att der
förvaras.

45 §.

Vill delegare i jordbruksfastighet, efter ty i 13 § sägs, att fastighetens
väg skall delas, och väckes fråga derom vid vägdelning, som
i 36 § afses, skall delningen af fastighetens väg ske i sammanhang
med nämnda vägdelning, och gälle dervid i tillämpliga delar hvad här
ofvan i detta kapitel är stadgadt.

Uppstår eljest fråga om delning af dylik väg och enas delegarne
om hvilken del af vägen hvarje fastighetslott skall tillkomma, stånde
sådan öfverenskommelse fast, sedan densamma, skriftligen affattad och
af två vittnen bestyrkt, blifvit, till länsmannen ingifven.

Kan öfverenskommelse ej träffas, ege Konungens befallningshafvande,
på anmälan af delegare, förordna landtmätare eller annan
lämplig person att verkställa delningen, sedan delegarne till förrättningen
bevisligen kallats och vid densamma lemnats tillfälle att sig
yttra; och skall vid sådan vägdelning gradering, som skett enligt 43 §,
lända till efterrättelse.* Sedan förrättningen är afslutad, ingilve förrättningsmannen
delningsinstrumentet till länsmannen, som har att
derom underrätta delegarne; och eger den, som är med förrättningen
missnöjd, att, vid talans förlust, deröfver anföra besvär hos Konungens
befallningshafvande inom tid, som i 44 § stadgas, hvilken tid dock i
fall, som nu är i fråga, skall räknas från det klaganden erhållit underrättelse,
som nyss nämnts.

Vägdelning, som i 2 och 3 punkterna af denna paragraf afses,
skall bekostas af delegarne i förhållande till delningsgrunden och eger
bestånd till dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet eller
samtlige delegare öfverenskomma om annan vägdelning och öfverenskommelsen,
så affattad och styrkt, som ofvan sägs, blifvit till länsmannen
ingifven; skolande i följd af vägdelning, som i denna paragraf
afses, hvarje lott anses vara åsatt andel af fastighetens vägtal i förhållande
till lottens taxeringsvärde den tid vägdelningen egde rum.

Bill. till Likså. Prof, 1891. 1 Sami. 18 Raft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

IV Kap.

Om särskild nämnd.

46 §.

För bestämmande af beloppet ej mindre af de till vägkassan ingående
bidrag, än ock af den ersättning, som enligt 12 § skall utgå,
uppskattas särskild! för hvarje väghållare årliga kostnaden för underhålletfden
tid mark är bar af allmän väg.

Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å ortens
pris på dagsverken och körslor som ock derå. att de till vägunderhåll
in natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna arbetare och
dragare fullgöra arbetet.

47 §.

Den i 46 § föreskrift^ uppskattning verkställes af en för hvarje
väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och
tre ledamöter, af hvilka ordföranden och en ledamot förordnas af
Konungens befallningshafvande och de öfrige två ledamöterne tillika med
två suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige. Sådant val
verkställes, i distrikt, innefattande endast en kommun, på sätt för val å
kommunalstämma finnes stadgadt, dock att röstvärdet beräknas efter
vägfyrktal, men i andra distrikt genom dertill i enahanda ordning utsedde
valmän, en för hvarje kommun, hvilka valmän på kallelse sammanträda,
om "distriktet utgöres af härad eller del deraf, inför häradsrätten och
eljest inför Konungens befallningshafvande eller annan, af Konungens
befallningshafvande bestämd myndighet; skolande härvid för hvarje kommuns
valman röstvärdet beräknas efter kommunens sammanlagda vägfyrktal.

48 §.

Nämnden sammanträder på ordförandens kallelse.

Hvad de fleste i nämnden säga, gäller som nämndens beslut.
Vid lika röster eller der hvar har sin särskilda mening gäller ordförandens.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

49 §.

Nämndens uppskattning, deremot klagan ej må föras, skall lända
till efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning derefter
sker. Åskas efter sagda tids förlopp ny uppskattning, ankommer det
på Konungens befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges
hörande, om sådan förordna. Då ny vägdelning sker, skall dock i
sammanhang dermed förnyad uppskattning eg a rum, hvarvid den sist
fastälda graderingen bör ligga till grund, der ej sedermera inträffande
förhållanden föranleda annat.

50 §.

Medlem af nämnden åtnjuter ersättning i likhet med hvad om
ledamot i egodelningsrätt. är eller varder stadgadt.

51 §.

Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet
till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna
offentliggöra detsamma.

V Kap.

Om vägkassan samt om vägskatt.

52 §.

För hvarje väghållningsdistrikt skall finnas en vägkassa, till hvilken
ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan
stadgas.

53 §.

Ur vägkassan bestridas utgifter för:

a) förvaltningskostnad;

b) ersättning till särskilda nämnden;

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

c) vägdelning;

d) ersättning till snöploglagen enligt 70 §;

e) sådan ersättning, som jemlikt 14, 15 och 16 §§ kan utgå;

f) underhåll af ny väg intill dess den ingått i vägdelning;

g) underhåll af bro, som från vägdelning undantagits, samt byggande
och underhåll af färja;

h) anbringande och underhåll af vägvisare; och

i) underhåll af väg, hvarför enligt 12 § afgift till vägkassan ingår;
äfvensom

i den mån kostnaden ej utgår af statsmedel:

k) byggande af ny väg och bro; samt

l) omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg.

54 §.

Inom hvarje väghållningsdistrikt ega de väghållningsskyldige att
för eu tid af tre år utse en vägstyrelse, bestående af minst tre ledamöter,
hvilka, jemte ett lika stort antal suppleanter, i god tid före hvarje treårsperiods
utgång väljas på sätt om val af ledamöter i den särskilda
nämnden finnes stadgadt.

Vid samma tillfälle utses jemväl för en tid af tre år tre revisorer
för granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning äfvensom
ett lika antal suppleanter för desse revisorer.

Vägstyrelsen utser inom sig ordförande.

55 §.

Vägstyrelsen, hvilken, beträffande af vägkassan underhållen väg,
är att anse såsom väghållare, åligger förvaltningen af vägkassan, verkställigheten
af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade beslut
samt fullgörandet af öfriga åtgärder, som jemlikt denna lag på styrelsen
ankomma, allt i enlighet med instruktion, som, efter förslag af
vägstyrelsen, fastställes af Konungens befallningshafvande.

I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut, eger vederbörande
kronofogde eller länsman deltaga.

56 §.

Öfver vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper,
hvilka för kalenderår afslutas.

Lagutskott ds Utlåtande N:o 31.

57 §.

Inom april månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorerne
aflemna dels fullständig redovisning öfver föregående årets förvaltning,
dels beräkning öfver så val vägkassans utgifter för det kommande
året som äfven den behållning, hvilken utöfver det i 62 § omförmälda
öfverskott kan vid löpande årets slut vara att påräkna, jemte
de inkomster, hvilka på grund af föregående beslut höra under det
nästföljande året inflyta, dels ock ett på denna beräkning grundadt
förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan under det nästföljande
året; och åligger det revisorerne att inom juni månads utgång
till vägstyrelsens ordförande insända dessa handlingar, åtföljda af så
väl berättelse öfver den af revisorerne verkstälda granskning af vägstyrelsens
redovisning, som äfven revisorernes yttrande öfver förslaget
till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan samt de vägväsendet i öfrigt
rörande förslag, styrelsen kan hafva framlagt.

Vägstyrelsens ordförande låter derefter i länskungörelserna offentliggöra
revisorernes berättelse jemte styrelsens förklaring öfver möjligen
gjorda anmärkningar samt förslaget till inkomst- och utgiftsstat med
tillkännagifvande, att öfriga handlingar finnas för väghållningsskyldjge
hos vägstyrelsens ordförande tillgängliga samt att den, som i anledning
deraf har något att erinra, skall sådant hos ordföranden anmäla inom
påföljande augusti månads utgång.

58 §.

De väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill vägstyrelsen,
så snart ske kan, utfärdar kallelse, sjelfve eller genom ombud
pröfva och fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i
sammanhang dermed äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt
uttaxeras på de till utgörande deraf skyldige. Vid omröstning härvid
beräknas röstvärdet efter vägfyrktal.

59 §.

Vägskatten utgår efter vägfyrk med iakttagande deraf:

a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje ett hundra
kronor af taxeringsvärdet,

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

b) att dessa skogar, frälseränta samt annan fastighet påföres en
vägfyrk för hvarje fyra hundra kronor af taxeringsvärdet, samt

c) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje tjugu kronor af den
beskattningsbara andelen deraf,

dock med iakttagande att hvad som icke uppgår till hel vägfyrk
bortfaller.

60 §.

Utaf den för vägunderhåll in natura uppskattade kostnad lemnas
eu tiondedel af statsmedel, hvilket bidrag utbetalas till vederbörande
vägstyrelse för att på lämpligt sätt tillhandahållas dem, som berörda
vägunderhåll bestrida.

Den af särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhåll af
all indelad väg inom distriktet skall, efter afdrag för bidraget af
statsmedel, fördelas på de enligt 7 § till vägunderhåll in natura förpligtade
vägfyrkar, hvarefter det belopp, som enligt denna fördelning
på hvarje sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres hvarje annan vägfyrk.
Hvad derutöfver erfordras för bestridande af vägkassans utgifter
enligt den faststälda utgiftsstaten påföres samtliga vägfyrkar till lika
andel för en hvar af dem.

61 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarne
hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till vägstyrelsens ordförande
insända förteckningar, som för hvarje kommun summariskt upptaga
beträffande fastigheter och frälseränta taxeringsvärdet samt beträffande
inkomst, som i väghållet deltager, den beskattningsbara andelen
deraf.

62 §.

Uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan de i 53 § omförmälda
behof blifvit behörigen tillgodosedda, eger Konungens befallningshafvande,
på förslag af vägstyrelsen, efter de väghållniugsskyldiges hörande,
förordna om öfverskottets användande för grundförbättring af vägande
och, sedan öfverskottet härför icke vidare erfordras, jemväl till lindring
af väghållningsbesväret i dess helhet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens derom
framstälda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande i sammanhang
med. kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad, på
sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; egande Konungens befallningshafvande
jemväl att förordna om afskrifning af sådana afgifter till
vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

64 §.

Vid sammanträde, som i 58 § omförmäles, meddela de väghållningsskyldige
ansvarsfrihet åt vägstyrelsen eller besluta om de åtgärder,
som i anledning af anmärkningar böra vidtagas.

VI Kap.

Om vinterväghållningen.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargilt skick vid snöfall skall Konungens
befallningshafvande, efter vederbörandes börande, inom hvarje
väghållningsdistrikt af lämpligt belägna jordbruksfastigheter med undantag
af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar inrätta
så kallade ploglag, hvilka hvartdera af vägen tilldelas ett visst stycke,
det de skola behörigen vidmagthålla.

66 §.

Der särskilda vintervägar af ålder funnits eller nödiga pröfvats,
ingå jemväl de i ploglagsindelningen. Blifver genom sådan vinterväg
eller genom upptagande vid snöfall af biväg, som försättes i fullgodt
stånd, någon allmän väg för längre eller kortare tid obehöflig,
vare dess hållande i fargilt skick under sagda tid ej nödigt. Upp -

48 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

tages med anledning af snöfall vid sidan af allmän väg tillfällig biväg
af farbar beskaffenhet, må med allmänna vägens försättande i fargalt
skick anstå, så länge sådant hindras af svart väder eller annan skälig
orsak.

67 §.

Vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen och, der så
tarfvas, af vederbörande ploglag märkas ut.

68 §.

För besväret af vinterväghållningen njuta ploglagen ersättning af
de väghållningsskyldige efter ty vägens längd och beskaffenhet det
fordra.

69 §.

Till häradsrätten, derest väghållningsdistriktet består af ett härad
eller del deraf, men eljest till Konungens befallningshafvande eller
annan af Konungens befallningshafvande bestämd myndighet, skola de
väghållningsskyldige inkallas att med ploglagen om ersättningen öfverenskomma.
Kunna de icke i godo sig härom förena, varder ärendet
understäldt pröfning af Konungens befallningshafvande, som efter skälighet
jemkar och stadfäster ersättningsbeloppen.

70 §.

Ofvannämnda ersättningsbelopp, hvilka såsom i 53 § sägs, utgå
ur vägkassan, skola genom vägstyrelsens försorg till ploglagen utbetalas.

71 §•

De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller af
Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång gälla
i minst fem, högst tio år; börande de väghållningsskyldige i god tid
före hvarje sådan periods utgång å nyo sammankallas för att antingen
förnya det. förra betinget eller tillvägabringa ett nytt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

72 §.

Konungens befallningshafvande fördelar ploglagen så, att de jordbruksfastigheter,
som dertill kunna anslås, blifva i möjligaste måtto
lika dertill nyttjade.

73 §.

Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delegare, skola
desse sig emellan för minst ett år i sänder utse en snöplogfogde, om
hvilket val underrättelse bör kronobetjeningen meddelas.

Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka, det väg hålles i fargilt
skick, samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd
till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvilket uppbåd delegare
äro skyldige att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse, det vinterväg
jemlikt 67 § märkes ut.

Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjenstgjort, vare
ej skyldig att befattningen å nyo emottaga, förr än ytterligare tre år
förflutit.

n §.

Hålles ej vinterväg i fargilt skick, eller är den ej på föreskrifvet
sätt utmärkt, läte kronobetjeningen afhjelpa bristerna mot lega, som
omedelbart uttages hos den försumlige.

75 §.

Skulle i en eller annan ort andra anordningar för vinterväghållningen
pröfvas lämpliga, ankommer på Konungens befallningshafvande
sedan vederbörande blifvit hörde, på sätt i 69 § sägs, att derom förordna;
dock med iakttagande att äfven i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen
utgöres efter grund, som i denna lag är stadgad.

76 §.

Konungens befallningshafvande öfvervakar att väg vintertiden behörigen
öppenhålles.

Bih. titt liiksd. Prot. 1891. 7 Samt. 18 Häft. 7 ,,

Lagutskottets Utlåtande N.-o 81.

VII Kap.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag; så ock om rättegången.

T‘ §•

Underlåter väghållare eller, der vägfogde finnes, denne att efter
föreläggande eller anmaning, såsom i 35 § sägs, inom föreskrifven tid
bättra förekommande brister, eller underlåtes sådant af väghållare, som
blifvit om dylika brister af vägfogden underrättad, böte den försumlige
från och med fem till och med tjugu kronor.

Eftersätter snöplogfogde hvad honom enligt denna lag åligger,
eller underlåter delegare i ploglag att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd
eller att sådant uppbåd hörsamma, eller försummar delegare i ploglag,
för hvilket snöplogfogde icke blifvit utsedd, att hålla den ploglaget
tilldelade vinterväg i fargilt skick eller att, der så tarfvas, märka den
ut, böte likaledes från och med fem till och med tjugu kronor.

Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till öfverträdelse
af föreskrifterna i 24, 25, 26, 27 och 31 §§.

Böter, som jemlikt denna paragraf ådömas, skola tillfalla vägkassan
och, der tillgång till deras fulla gäldande brister, förvandlas
efter allmän lag.

Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer
straff enligt allmän lag.

78 §.

Ledamot af särskilda nämnden, som, oaktadt kallelse, uteblifver
från sammanträde utan anmäldt laga förfall, skall bota till vägkassan
två kronor för hvarje dag han är frånvarande, med skyldighet tillika
att, derest sammanträdet af sådan anledning måste inställas, betala
den till öfrige ledamöter utgående ersättning.

79 §.

Förseelse, som enligt 77 § är med straff belagd, ege en hvartill
åtal angifva.

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

80 §.

Öfver Konungens befallniugshafvandes beslut i fråga, som i denna
lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i
allmänhet är stadgad.

VIII Kap.

Särskilda bestämmelser.

81 §.

Mod härad i denna lag förstås jemväl de före utfärdandet al förordningen
den 17 maj 1872 varande tingslag i de orter, der benämningen
härad ej förekommer.

82 §.

Efter denna lags utfärdande åligger Konungens befallniugshai vande,
hvar för sitt län, att, efter de väghållningsskyldiges hörande, besluta,
huruvida delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt bör ega rum
eller väghållningsdistrikt må omfatta större område än ett härad.

83 §.

Sedan väghållningsdistrikten blifvit i enlighet med 82 § bestämda,
skola nämnd samt vägstyrelse och revisorer första gången utses,
äfvensom vinterväghållningen ordnas i så god tid, att ej mindre den i
46 § föreskrifna uppskattning än äfven derefter upprättande af inkomstoch
utgiftsstat för år 1895 samt densammas pröfning och fastställande
må medhinnas före sistnämnda års ingång, då lagen jemväl i öfriga
delar skall vinna tillämpning.

Intill utgången af det år, då vägdelning enligt denna lag första
gången blifvit inom hvarje distrikt fullbordad, skall likväl, den tid mark
är bar, vägunderhållet in natura utgöras enligt hittills gällande bestämmelser
med skyldighet för innehafvare af jordbruksfastighet, som enligt
6 och 7 §§ är förpligtad utgöra sådant vägunderhåll, men intill dess

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

ny vägdelning sker blifver derifrån befriad, att bidraga till väghållet
med penningar, dock så att sådan jordbruksfastighet under tiden påföres
allenast eu vägfyrk för hvarje två hundra kronor af taxeringsvärdet.

Om användandet af dessa bidrag ega de väghållningsskyldige besluta.

84 §.

Då vägdelning eldigt denna lag eger rum första gången, bestrides
halfva kostnaden derför af statsverket.

85 §.

Då bestämmelserna i denna lag vinna tillämpning, skola, i fråga
om. väghållniugsbesväret å landet 25 kapitlet byggningabalken och alla
öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter, som strida mot denna
lag, upphöra att vidare gälla.

Stockholm den 17 april 1891.

På lagutskottets vägnar:
tf A. SJÖGRÖN!.

Reservationer:

beträffande 6‘ § mom. d) af:
herr Claeson:

_ })41å Riksdagen i skrifvelse den 14 maj 1876 påkallade ändring i
lagstiftningen rörande väghållningsbesvärets utgörande på landet, förklarade
Riksdagen ändringen lämpligast kunna på det sätt åvägabringas,

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

att deltagande i vägunderhållet i någon viss skälig mån ålades all sådan
fast egendom, som nu är derifrån befriad, äfvensom med fastighet förenad
industriel rörelse jemte grufvor. I sin på denna skrifvelse grundade,
till.1889 års Riksdag aflåtna proposition i ämnet tillämpade ock Kong],
Maj:t väsentligen denna grundsats. Denna sålunda af båda statsmagtema
godkända grundsats, hvilken, enligt min tanke, vida bättre öfverensstämmer
med rättvisa, billighet och klokhet än den, som utskottet nu
vill göra gällande, att väghållningsstungan skall öfverflyttas å de allra
bestå beskattningsföremål och sålunda blifva en timligen'' allmän börda
för de skattdragande i landet, bär utskottet haft desto mindre anledning
att nu frångå, som den fordran på något, om ock ringa, deltagande i
väghållningstungan, hvilken till äfventyrs kan ställas på hvarje samhällsmedlem,
uppfylles derigenom, att, på sätt utskottet föreslagit, visst bidrag
till vägunderhållet lemnas af statsverket.

På grund häraf kan jag icke biträda den af utskottet föreslagna
lydelse af mom. d i G §, utan föreslår, att detta moment må erhålla den
lydelse, som gifvits detsamma i Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition,
dock med ändring af minimibeloppet 1,200 kronor till 1,000 kronor, så
att momentet komme att lyda sålunda:

»inkomst af bergsbruk, kalk- och stenbrott jemte dertill hörande
verk, inrättningar och näringar, qvarnar, sågverk, fabriker och andra
dylika för varors tillverkning eller förädling anlagda inrättningar, der
inkomsten uppgår till minst ett tusen kronor och bevillning derför till
staten erlägges»;

samt herrar F. Andersson, H. Andersson, J. Anderson, Mankell och
Näslund, hvilka yrkat, att ifrågavarande moment borde erhålla följande
lydelse: »d) inkomst, som uppgår till minst ett tusen kronor och hvarför
bevillning till staten utgöres, dock med undantag för:

l:o) inkomst af kanal, jernväg och annan farväg;

2:o) inkomst af skeppsrederi och sjöfart;

4:o) inkomst, som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig
jordbruksfastighet»;

beträffande 10 § af:

herr H. Andersson:

»Då i många fall oegentligheter och orättvisor komma att uppstå,

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

derest ett medeltaxeringsvärde för flera föregående år lägges till grund
för vägdelningen, och då under alla förhållanden det sist förflutna årets
taxeringsvärde bör vara ett uttryck af det verkliga värdet, har jag ansett,
att orden »efter medeltaxeringsvärdet för de sista fem åren» böra utgå
och ersättas med ordet »taxeringsvärdet»;

beträffande 12 § af:

herr J. Anderson:

»Då säkerligen ej obetydliga svårigheter skulle uppstå, om eu del
jordbruksfastigheter vunne befrielse från vägunderhållet in natura, och
dertill kommer att vägstyjelsen skulle få ökade besvär och förvaltningskostnaden
i följd deraf blifva dyrare, har jag ansett, att denna § bör
utgå»;

beträffande 25 § af:

herrar F. Andersson, hl. Andersson, ,J. Anderson och Näslund:

»För att ej göra allt för stor inskränkning i jordegares rätt hafva
vi yrkat, att denna § borde hafva följande lydelse: »utan konungens
belallningshafvandes tillstånd må ej hädanefter utmed väg på mindre
afstånd än 2 meter från vägens kant byggnad uppföras»;

beträffande 50 § af:

herr Wester, med hvilken herr Claeson instämde:

»Enligt bestämmelserna i lagförslaget måste antagas, att- ordföranden
i särskilda nämnden skall icke allenast under förrättningen föra
protokoll samt göra erforderliga anteckningar och uträkningar, utan jemväl
sedermera uppsätta och renskrifva det ganska vidlyftiga uppskattningsinstrumentet,
utan att han för sistnämnda arbete, som antagligen
klöfver icke obetydlig tid, eger att tillgodoräkna sig någon godtgörelse;
och då med hänsyn härtill den i förslaget bestämda ersättning för medlem
af nämnden eller traktamente åt 4 kronor 50 öre för hvarje förrättningsdag
synes mig vara för ordföranden allt för ringa samt jag dessutom
befarar att, om icke en mot besväret och arbetet svarande godtgörelse
erbjudes, svårighet skall yppas att erhålla fullt lämplig person
till detta ganska magt-påliggande uppdrag, anser jag billighet och klokhet
bjuda, att ordförandens i nämnden ersättning bestämmes till det belopp,
som enligt allmänna förordningar uppbäres af kronofogde och landtmätare
eller dagtraktamente med 6 kronor samt resekostnadsersättning enligt
4:de klassen i gällande resereglemente, hvadan jag hemställer, att 50 §
i förslaget må erhålla följande lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

50 §.

Ordförande och ledamot i nämnden åtnjuta ersättning, den förre
med belopp, som enligt nuvarande eller blifvande resereglemente tillkommer
kronofogde, och ledamöterne i likhet med hvad om ledamot i
egodelningsrätt är eller varder stadgadt»;

beträffande 59 § af:

herrar F. Andersson, II. Andersson, J. Anderson, O. Erickson, Mankell
och Näslund:

»Enligt utskottets förslag till lydelse af denna paragraf skulle annan
fastighet och frälseränta åsättas en vägfyrk för hvarje fyrahundra kronor
af taxeringsvärdet.

T Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 14 maj 1876 till Kongl.
Maj:t rörande tillsättande af en komité för utredande af frågan om väghållningen
på landet, på hvilken komités utlåtande de derefter afgulna
förslag till väghållningsbesvärets ordnande hufvudsakligen grundats, heter
det, bland annat, att eu ändring i stadgandena rörande väghållningsskyldigheten
på landet i den rigtning, att någon skälig lindring i detta
besvärs utgörande kunde jordbruket beredas, vore af omständigheterna
påkallad; och man bör sålunda vid stiftande af en ny lag i detta ämne
tillse, att det af Riksdagen sålunda angifna ändamålet i möjligaste mån
vinnes. 59 § i lagförslaget, hvari stadgas om fördelningen mellan de
olika beskaItningsföremålen af detta besvär, är således otvifvelaktigt den
vigtigaste paragrafen i hela förslaget; och det måste derför vara en
hvars skyldighet, som har att i frågan yttra sig, att söka, så vidt på
honom beror, förekomma, att icke i nämnda paragraf intagas stadganden
af den beskaffenhet, att det med den nya lagen afsedda ändamålet helt
och hållet eller åtminstone i väsentlig mån förryckes.

Utan fara att misstaga sig torde man få anse Riksdagens sålunda
uttalade åsigt hafva varit den, att byggandet och underhållet af de allmänna
vägarne hädanefter bör bekostas af de olika beska t tningsförem ålen
i förhållande till den fördel, hvart och ett af dem har af nämnda vägar.
Och om än i fråga om förhållandet mellan den direkta eller indirekta
nytta, som fastighet, å ena, och inkomst, å den andra sidan, kunna hafva
af de allmänna vägarne, olika meningar kunna uppstå, hafva vi dock
icke kunnat inse, hvarför i fråga härom någon skilnad skall göras mellan
de olika slagen af fastighet, hvilka af vägarne öfver hufvud draga

56 Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

lika stor fördel och äfven torde ega lika förmåga att bära bördan af
deras anläggning och underhåll. 1 fråga om skatteförmågan uti ifrågavarande
hänseende torde man till och med kunna ställa sådan »annan
fastighet», hvarmed inkomstbringande rörelse är förenad, framför jordbruksfastighet,
dels derför att den senare är belastad med en mängd
andra ensamt deraf utgående utskylder och dels emedan, då sådan annan
fastighets taxeringsvärde är beroende å den dervid bedrifna rörelsen,
fastighetens värde vid rörelsens inskränkande eller nedläggande lätt kan
nedsättas, hvilket förhållande icke eget- rum med jordbruksfastighet, äfven
om jordbruksrörelsen skulle gå med förlust.

Af livad vi nu anfört följer, att vi icke äro belåtna med utskottets
förslag till lydelse af denna paragraf, enligt hvilken frälseränta och »annan
fastighet» icke skulle bidraga till väghållet i högre män än inkomst.
Helst skulle vi önskat, att paragrafen innehållit bestämmelser, enligt
hvilka skyldigheten att deltaga i byggande och underhåll af de allmänna
vägarne varit lika för all fastighet och frälseränta, hvilken anses likställig
med fastighet. Men då för närvarande eif yrkande i sådan rigtning
icke har någon utsigt till framgång, torde vi, som vilja låta bero vid hvad
utskottet hemstält beträffande allmänningsskogarne, böra inskränka oss
till en anhållan om bifall till hvad en af motionärerna, herr J. Bengtsson,
hvilkens motion hufvudsakligast ligger till grund för det nu framlagda
lagförslaget, i likhet med hvad Kongl. Majrt uti sin till 1889 års
Riksdag i ämnet aflåtna proposition föreslagit, yrkat rörande annan fastighets
och frälseräntas skyldighet att i vägunderhållet deltaga, hvilket förslag
kommer det rätta i någon mån närmare än utskottets.

Vi tillåta oss derför hemställa, att § 59 måtte erhålla följande lydelse
:

Vägskatten utgår efter vägfyrk, med iakttagande deraf:

a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje etthundra
kronor af taxeringsvärdet;

b) att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för hvarje
tvåhundra kronor af taxeringsvärdet;

c) att ofvan omförmälda skogar påföres en vägfyrk för hvarje fyrahundra
kronor af taxeringsvärdet; samt

d) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje tjugu kronor af den
beskattningsbara andelen deraf,

dock med iakttagande att hvad som icke uppgår till hel vägfyrk
bortfaller»;

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

samt beträffande 60 § af:

herr H. Andersson, med hvilken herr N. Åkesson instämde:

»Då detta lagförslag afser såväl att lindra vägunderhållsbördan på
landet som jemväl att så mycket som möjligt utjemna detta besvär
emellan dem, hvilka skola utgöra vägunderhållet in natura, har jag ansett
det vara med billigheten mest öfverensstämmande, om landstingen,
genom medel, som uttaxerades af landsbygden, i någon mån bidroge till
vägunderhållet, ty derigenom skulle såväl underhållsbesväret emellan de
olika vägunderhållsdistrikten inom landstingsområdet blifva jemnare fördeladt
som man äfven vid utdebiteringen af medel härtill träffade förmögenheten
i den mån den vore beskattningsbar, hvarför jag ansett
att i 60 § näst efter orden »en tiondedel af statsmedel» bort inskjutas
orden »samt en tiondedel af vederbörande landsting, utdebiteradt. på landsbygden
inom landstingsområdet», samt att ordet »hvilket» dernäst efter
bort utbytas mot ordet »hvilka».»

Herrar Fröberg och Lilienberg hafva begärt få antecknadt, herr
Fröberg, att han på grund af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet, samt herr Lilienberg,
att han till följd af sjukdom icke i den slutliga behandlingen af detsamma
tagit del.

Bill. till Rihsd. Prot. 1891. 7 Samt. 18 Haft.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Bilaga.

Särskilda utskottets utlåtande vid 1889 års riksdag, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till lag angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet samt
afgifna motioner i ämnet.

Till förberedande handläggning har särskilda utskottet fått från
kamrarne emottaga Kongl. Maj:ts nådiga proposition n:o 4, deri Kongl.
Maj:t, med öfverlemnande af de i ämnet inom statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, till Riksdagens pröfning och antagande hänskjutit
här nedan intagna förslag till lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Utskottet, som erhållit del af de i anledning af berörda nådiga
proposition inom kamrarne afgifna yttranden, har tillika haft att behandla
följande till utskottet från kamrarne remitterade motioner, nemligen:

motion n:o 45 i Första Kammaren, af herr Wcern, angående upphäfvande
af 25 kap. 3 § byggningabalken, samt meddelande af nödiga
föreskrifter i ändamål att vid hvarje gästgifvaregård och jernvägsstation
bereda tillfälle till upplysning om afståndet mellan gästgifvaregården
eller jernvägsstationen och de ställen, till hvilka skjuts lemnas;

motion n:o 173 i Andra Kammaren, af herr Ollas A. Ericsson, angående
ändringar i 6, 8, 47, 50, 59 och 70 §§ af Kongl. Maj:ts nu föreliggande
lagförslag, äfvensom angående uteslutande af 85 § i samma
lagförslag; och

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

motion n:o 178, likaledes i Andra Kammaren, af herr E. P. Jonsson
i Myre, angående ändring af 5 och 82 §§ af nämnda lagförslag.

Att de i 1734 års lag stadgade grunder för väghållningsbesvärets utgörande
på landet ur flere synpunkter äro långt ifrån tillfredsställande,
har länge varit kändt och erkändt. Anledningarna till missnöjet äro
förnämligast att söka dels deri att besväret blifvit uteslutande ålagdt
den i mantal satta jorden, dels ock deri att mantalet, eller numera det
förmedlade hemmantalet, antagits såsom grund för fördelningen af vägunderhållet
de särskilda hemmanen emellan, hvilket haft till följd, att,
då värdet af sådant mantal under tidernas lopp undergått högst betydliga
förändringar, bördan af väghållningen blifvit synnerligen ojemnt
fördelad, i det att ett hemman med lågt värde får vidkännas lika stor
andel i besväret som ett hemman med samma mantal men flerdubbelt
högre taxeringsvärde.

Hvarför väghållningsbesväret kommit att uteslutande hvila å jordbruksnäringen
eger sin förklaring i den omständigheten, att denna näring
ännu vid tiden för stiftandet af 1734 års lag var nästan den enda
af betydelse, som förekom i landsorten. Förhållandena i detta hänseende
hafva dock blifvit väsentligt förändrade, i den män industriella
inrättningar af allehanda slag uppväxt och nya beskattningsföremål tillkommit.
Särskilt visar sig en sådan omkastning i de norrländska provinserna,
der trävarurörelsen i ännu högre grad än någon annan industriel
verksamhet tilltagit i betydelse och omfång.

Samfundslifvets utveckling och industriens tillväxt hafva stegrat
samfärdseln, hvarigenom uppstått och allt jemt framkallas behof af nya
vägars anläggande jemte det underhållet af befintliga vägar mångenstädes
försvåras. Men detta allt oaktadt får jordbruket ensamt bära
hela bördan af vägunderhållet. Det är lätt förklarligt, att under sådana
förhållanden anspråk på lagstiftningens kraftiga ingripande skolat framträda.
Frågan härom har också redan för mer än ett hundra år sedan
första gången bragts på tal inom riksdagen, och behofvet att åstadkomma
en, så vidt möjligt, billig och jemn fördelning af väghållningsbesväret
har sedan med allt jemt växande styrka gjort sig gällande.
Ju mer intresset vaknat för en tidsenlig reglering af skatteförhållandena
i allmänhet, dess mer har man ock kommit till insigt att förevarande
fråga krafvel’ en snar lösning, och sedan man erkänt att en reglering af
de å jorden hyflande, till beloppet bestämda skatterna är önskvärd, synes
ett sådant erkännande ännu hellre böra skänkas i fråga om regleringen
af ett jordbruket åliggande besvär, hvilket, såsom skatt betraktadt, är så
ojemnt tryckande samt till sitt belopp så oberäkneligt och vexlande

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

som väghållningsbesväret. Om således nödvändigheten af en förbättrad
lagstiftning i ämnet länge varit allmänt insedd, hafva deremot beträffande
sättet för frågans lösning meningarna visat sig vara ganska
mycket delade. Numera saknas dock icke skäl för den förhoppning, att
meningsskiljaktigheterna skola kunna- genom ömsesidigt tillmötesgående
utjemnas.

Den kongl. propositionen är närmast föranledd af den underdåniga
skrifvelse, Riksdagen den 14 maj 1876 aflat till Kongl. Maj:t med anhållan,
att Kongl. Maj:t täcktes uppdraga åt en komité att utreda ej
blott i hvad mån och på hvad sätt deltagande i vägunderhållet på landet
kunde åläggas bruk, fabriker, qvarnar, sågar, allmänna skogar eller annan
fast egendom, som hittills varit från väghållningsbesväret undantagen,
äfvensom grufvor samt med fastighet förenad industriel rörelse, utan
äfven hvilka verkningar en dylik förändring inom olika orter antagligen
skulle medföra, samt derefter låta utarbeta och till Riksdagen aflåta
nådigt förslag till förändrad lagstiftning i fråga om väghållningsbesvärets
utgörande på landet. Med anledning af denna skrifvelse nedsattes en
komité för utarbetande af förslag till lag i ämnet; och sådant förslag
blef den 14 december 1880 till Kongl. Maj:t aflemnadt. Sedan samtliga
länsstyrelser och landsting deröfver hörts, och högsta domstolen afgifvit
yttrande, framlades förslaget i något omarbetad form till 1887 års januaririksdag,
som dock ej medhann att underkasta detsamma någon pröfning.
Hufvudgrunderna i detta förslag, hvilket i allt väsentligt öfverensstämmer
med det nu föreliggande, äro af departementschefen i hans yttrande till
statsrådsprotokollet den 14 februari 1887 angifna sålunda:

de allmänna vägarne på landet indelas i två klasser: landsvägar med
6 meters och bygdevägar med 3,6 meters normalbredd mellan dikena;

kostnaderna för byggande och underhåll af dessa vägar jemte erforderliga
broar och färjor fördelas i regeln häradsvis;

i dessa kostnader deltaga så väl all i mantal satt jord, med vilkorligt
undantag för äldre lotshemman, som ock ej mindre all annan jordbruksfastighet
jemte staten och menighet tillhöriga allmänningsskogar
samt frälseränta äfvensom annan fastighet med minst 600 kronors taxeringsvärde,
än äfven till minst 1,200 kronor uppgående inkomst af bevillning
till staten underkastade, industriella verk och inrättningar;

af dessa beskattningsföremål skola alla de, som tillhöra de nytillkomna
kategorierna, fullgöra sitt deltagande i väghållningsskyldigheten
allenast medelst erläggande af vissa kontanta bidrag till en för väghållningsdistriktet
gemensam vägkassa, hvaremot den i mantal satta
jorden ensam verkställer, med nedannämnda undantag, det för väg -

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

underhållet erforderliga arbetet samt derjemte i händelse af behof bidrager
med penningar;

ur den gemensamma vägkassan bestridas åtskilliga med väghållet
förenade utgifter, såsom för anläggning af ny och omläggning af gammal
väg, underhåll af ny väg, intill dess den ingått i allmän delning, samt
byggande och underhåll af färja och större bro;

det arbete, som åligger den i mantal satta jorden, fördelas å densamma
efter ett på taxeringsvärdet grundadt s. k. vägmantal, motsvarande
medeltaxeringsvärdet å ett helt förmedladt mantal inom väghållningsdistriktet; hela

den för ett väghållningsdistrikt belöpande väghållningskostnad,
deri inberäknad äfven kostnaden för underhållet af all indelad väg inom
distriktet, denna kostnad upptagen till det belopp, hvartill densamma
blifvit af särskild nämnd uppskattad, fördelas på samtliga till deltagande
deri skyldiga beskattningsföremål efter det antal s. k. vägfyrkar, som på
hvarje sådant föremål belöper, med iakttagande deraf, att den i mantal
satta jorden åsättes en vägfyrk för hvarje 100 kronor samt all annan
slags fastighet äfvensom frälseränta en vägfyrk för hvarje 200 kronor af
taxeringsvärdet och inkomst en vägfyrk för hvarje 20 kronor af den
beskattningsbara andelen deraf;

den i mantal satta jorden får sig vid denna fördelning tillgodoräknadt
det af den samma verkstälda vägarbetet efter det värde, hvartill
det blifvit af den särskilda nämnden uppskattadt, dock att, derest
öfverskott i vägkassan skulle uppstå, hvilket antydde, att den i mantal
satta jorden verkstälde vägunderhåll till större värde, än som motsvarade
jordens andel i hela väghållningskostnaden, ett sådant öfverskott
icke till hemmansinnehafvarne utdelas, utan skall användas till grundförbättring
af vägarne samt andra åtgärder, hvarigenom lättnad i väghållningstungan
kan samtlige väghållningsskyldige beredas;

förvaltningen af vägkassan och kontrollen öfver denna förvaltning
utöfvas dels af de väghållningsskyldige sjelfve genom en utsedd vägstyrelse
och dels af Kongl. Maj:ts befallningshafvande;

för vinterväghållningen bibehålies hufvudsakligen samma anordning
som hittills, dock att kostnaden derför eller ersättningen till snöploglagen
jemväl bestrides af vägkassan;

för förslagets genomförande förutsättas nya vägdelningar inom samtliga
väghållningsdistrikt, hvarför kostnaden gäldas till två tredjedelar af
statsverket och till en tredjedel af de väghållningsskyldige.

Utskottet finner det på dessa grunder byggda förslaget synnerligen
beaktansvärdt, men kan ej underlåta att deremot framställa vissa erm -

Bil. till 1 jagutskottets Utlåtande N:o 31.

ringar. Några anmärkningar äro visserligen rigtade mot vigtigare bestämmelser
i den föreslagna lagen, men då derigenom endast ifrågasättas
mindre betydande jemkningar, hafva dessa anmärkningar icke varit
egnade att i någon väsentlig mån rubba lagens grunder; och utskottet
vågar hoppas, att lagförslaget med de af utskottet ifrågasatta ändringar
skall tillfredsställa alla berättigade anspråk.

Såsom betecknande för sakens vigt och betydelse äfvensom till belysning
af åtskilliga förhållanden, hvilka inverka på frågans bedömande,
torde följande utdrag ur komiténs betänkande böra här inflyta.

Af ett för hela riket uppgjordt sammandrag framgå för år 1880
följande förhållanden:

att allmän indelt sommarväg för hela riket uppgår i längd till

4,968,5 mil;

att allmän vinterväg i längd uppgår till

4,805,1 mil;

att enligt kronobetjeningens uppgift årliga medelkostnaden för underhåll
af

en mil landsväg utgör ........................................................ kr. 1,705

» » häradsväg » » 1,122

» » sockneväg » » 779;

att, likaledes enligt kronobetjeningens uppgift, årliga medelkostnaden
för underhåll af en mil vinterväg utgör................................. kr. 379;

att antalet väghållningsskyldiga förmedlade mantal belöper sig till

66,089,11;

att totala taxeringsvärdet af den i mantal satta jorden, som deltager
i väghållet, utgör

kr. 1,804,169,764;

att medeltaxeringsvärdet å ett dylikt hemman utgör

kr. 27,299;

att årliga kostnaden för underhåll af sommar- och vinterväg, enligt
kronobetjeningens och kommunalstämmornas derom meddelade uppgifter,
utgör för mantal i medeltal:

för sommarväg.......................................................................................... kr. 83,72

» vinterväg ............................................................................................. » 25,05

eller tillsammans.............................................. kr. 108,77;

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

att totalkostnaden för underhåll af allmän väg utgör:

för sommarväg.................................................................................... kr. 5,533,108

» vinterväg.............................................................................. » 1,655,207

eller tillsammans................................................................................. kr. 7,188,315;

att kostnaden för underhåll af allmän väg på hvarje 1,000 kronor
af taxeringsvärdet i medeltal för hela riket utgör

kr. 3,98;

att taxeringsvärdet å bruk, fabriker, qvarnar, sågar och allmänna
skogar utgör

kr. 128,652,649;

att taxeringsvärdet å annan fast egendom, som hittills varit från
vägunderhåll befriad, utgör

kr. 108,301,293;

att taxerad medelinkomst af rörelse utaf bruk, fabriker, qvarnar,
sågar, grufvor och annan med fastighet förenad industriel rörelse belöper
sig till

kr. 19,346,260;

att berörda inkomst, kapitaliserad med beräkning efter 5 procent,
motsvarar ett värde af

kr. 386,925,200;

att på hvarje af rikets län i medeltal skulle sig belöpa en väglängd
af 207 mil;

att Elfsborgs län har längsta vägsträckan med 339 mil och Blekinge
län den kortaste med 78,4 mil;

att en jemförelse emellan våglängden och mantalen för hela riket
visar, det på hvarje 13,3 mantal belöper sig underhåll af en mil väg;

att, om hela rikets landareal jemföres med hela längden af dess
allmänna vägar, sig visar, att på hvarje 0,715 qvadratmil belöper sig en
mil allmän väg; och

att, om rikets folkmängd, städernas befolkning deruti ej inbegripen,
jemföres med längden af dess allmänna vägar, sig visar, att för hvarje
mil allmän väg finnas 765 invånare.

För att ådagalägga skilnaden i fråga om den i mantal satta jordens
och andra beskattningsföremåls andelar i väghållet emellan olika härad
af samma län anföras följande exempel, nemligen:

Bil. till .Lagutskottets

Stockholms län:

Svartlösa härad............

Vallentuna » ............

Upsala län:

Films härad ..................

Trögds » ..................

Södermanlands län:

Villåttinge härad.........

Hölebo » .........

Östergötlands län:

Bankekinds härad ......

Lysings » .....

Jönköpings län:

Tveta härad..................

Vista »

Kronobergs län:

Uppvidinge härad .....

Allbo » ......

Kalmar län:

Handbörds härad.........

Ölands södra mot ......

Gotlands län:

Gotlands södra härad
» norra »

Blekinge län:

Medelstads härad.........

Listers » .........

Utlåtande N:o 31.

Den i mantal Andra''beskatt -

satta jo:	rden.	ningsföremul.
54,o	°! /o	46,0	lo
96,7	»	3,3	»
22,9	»	77,1	»
93,6	»	6,4	))
70,2	»	29,8	))
92,1	»	7,9	))
53,5	»	46,5	»
93,7	»	6,3	))
75,8	»	24,2	»
95,1	»	4,9	))
77,4	»	22,6	))
92,6	»	7,4	»
74,0	»	26,0	))
93,2	»	6,8	»
88,8	»	11,2	»
92,9	»	7,1	))
67,1	»	32,9	))
91,1	»	8,9	»

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

	Den i mantal satta jorden.	Andra beskatt-ningsföremål.
Kristianstads län:
Albo härad.........................................	.... 78,0 %	22,0 %
Jerrestads härad ..............................	.... 87,8 »	12,2 »
Malmöhus län:
Bara härad.........................................	... 76,6 »	23,4 »
Skytts » ..........................................	... 92,7 »	7,3 »
Hallands län:
o Arstads härad...................................	.... 81,7 »	18,3 »
Hiinble » ....................................	.... 96,0 »	4,0 »
Göteborgs och Bohus län:
Östra Hisings härad.......................	... 25,0 »	75,0 »
Tjörns » .......................	... 96,6 »	3,4 »
Elfsborgs län:
Yäne härad .......................................	... 54,5 »	45,5 »
Bjerke » .......................................	... 96,2 »	3,8 »
Skaraborgs län:
Valla härad .......................................	... 79,5 »	20,5 »
Kållands härad ................................	... 98,2 »	1,8 »
Vermlands län:
Fernebo härad .................................	... 31,9 »	68,1 »
Näs » .................................	... 99,0 »	1,0 »
Örebro län:
Grythytte och Hellefors härad ...	.... 50,3 »	49,7 »
Hardemo härad...............................	... 94,8 »	5,2 »
Vestmanlands län:
Gamla Norbergs bergslag ............	... 45,0 »	55,0 »
Tuhundra härad ..............................	... 98,1 »	1,9 »

Bil. till Lagutskottets Utlåtande No 31.

Störa Kopparbergs län:

Den i mantal Andra beskattsatta
jorden. ningsföremål.

Vika, Knifva och Husjö härad...... 17,1 °/0 82,9 %

Stora Skedvi härad ......................... 92,3 » 7,7 »

Gejleborgs län:

östra tingslag...................................... 14,2 » 85,8 »

Jerfsö härad.......................................... 79,5 » 20,5 »

Vesternorrlands län:

Sköns härad........................................ 9,8 » 90,2 »

Ramsele » .......................,................. 88,0 » 12,0 »

Jemtlancls län:

Undersåkers härad............................ 49,6 » 50,4 »

Lits » ............................ 93,8 » 6,2 »

Vesterbottens län:

Ifordsjö och Malå härad.................. 50,8 » 49,2 »

Asele » 99,0 » l,o »

Norrbottens län:

Jokkmokks härad .............................. 9,1 » 90,9 »

Pite » .............................. 79,0 » 21,o »

Uppgift å maximum och minimum af taxeringsvärde å förmedladt
mantal, efter helt räknadt, inom nedannämnda län, nemligen:

	Maximum.	Minimum.
Stockholms län ...........	.......... Kr. 350,000.	4,000.
Jönköpings.....................	........... » 99,000.	3,200.
Blekinge ......................	........... » 160,000.	11,000.
Malmöhus ....................	.......... » 242,000.	6,164.
Elfsborgs........................	........... » 220,000.	2,800.
Skaraborgs.................	........... » 336,000.	5,100.
Vesternorrlands.............	........... » 205,600.	2,100.
Gefleborgs...................	........... » 500,000.	6,400.
Norrbottens...................	........... » 94,400.	1,000.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Vid framställandet af de anmärkningar, hvartill granskningen af
Kongl. Maj:ts förslag föranleda har ansetts lämpligast att så vidt möjligt
iakttaga paragrafföljden i förslaget. Utskottets yttranden beträffande de
uti ofvan omförmälda motioner gjorda ändringsförslag införas i den ordning,
de i motionerna afsedda paragrafer förekomma.

2 Den första anmärkningen rörer 2 §, dock endast i afseende å redak tionen.

I paragrafen heter det, att bredden å de olika slagen af vägar
skall räknas emellan dikena. Denna föreskrift är visserligen hemtad från
4 kap. 1 § byggningabalken, men då, enligt hvad 23 § i lagförslaget
utvisar, diken under vissa förutsättningar icke behöfva finnas, synes
uttrycket emellan dikena oegentligt. Utskottet föreslår derför, att orden
må utgå, desto hellre som deras uteslutande ej gerna kan gifva anledning
till något missförstånd.

4 §, Då i komiténs förslag förekomma stadganden angående åtgärder

vid häradsrätten, står öfverallt häradsrätten i orten. Anledningen härtill
var helt naturligt den, att uti samma förslag länet eller landstingsområdet
antogs såsom väghållningsdistrikt, hvarför fullständigheten
fordrade, att man tydligen utmärkte, det ärendet i fråga skulle handläggas
särskildt för hvarje härad vid dess häradsrätt. I Ivongl. Maj:ts
förslag, som utgår från den förutsättningen, att häradet i regeln är
väghållningsdistrikt, har tillägget i orten till följd deraf bortfallit. Då
emellertid sistnämnda förslag iemnar öppet att äfven större områden än
härad blifva väghållningsdistrikt, förefaller det utskottet som det rättaste
vore att fortfarande bibehålla nämnda tillägg, hvadan redaktionsförändring
i sådant syfte vidtagits.

5 och 82 §§. Den vigtiga frågan om bestämmande af samfällighet en för väghåilningskostnadens
fördelning har upptagits i herr E. P. Jonssons motion.
Han kan ej gilla Kongl. Maj:ts förslag, att häradet i regeln skulle utgöra
denna samfällighet. För att ådagalägga olämpligheten af en sådan
anordning anför han, huru som gränserna emellan häradena eller tingslagen
vore uppdragna med hänsyn till helt andra förhållanden än de
nu ifrågavarande. Det vore till följd häraf ganska vanligt, att inom
ett härad förefunnes ett stort antal vägar, under det inom ett annat
härad i samma län de allmänna vägarnes sammanlagda längd vore helt
obetydlig. Särskildt borde förhållandena i Vesternorrlands län beaktas.
Befolkningen vore der hufvudsakligen bosatt utefter elfdalarne, som
sträckte sig från kusten inåt landet. Vägarne vore ock förlagda till
dessa elfdaiar, men vid länets indelning i härad eller tingslag hade
dessa förhållanden icke tagits i betraktande. Gränserna emellan tingslagen
ginge nemligen mestadels i motsatt rigtning eller tvärs öfver eif -

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

dalarne. De stora sågverken vore belägna nere vid kusten och inom
der befintliga härad taxerade för sin inkomst. Men råvaran, som förädlades
vid dessa verk, toges icke nere vid kusten utan från det inre
af landet, der i anledning häraf vägarne vore i hög grad anlitade för
sågverkens behof samt hufvudsakligen begagnades af sågverkens tjensteman
och arbetare och för transport af lifsförnödenheter för desse och
deras hästar. Blefve nu häradet bestämdt såsom väghållningsdistrikt,
skulle de väghållningsskyldige nere vid kusten, hvilka, i jemförelse med
hvad förhållandet vore i det inre landet, hade endast korta vägsträckor
att underhålla, åtnjuta hela bidraget från landets största industri, hvaremot
de väghållningsskyldige i det inre landet knappast finge något
bidrag. Liknande oegentligheter förekomme säkerligen inom många
andra orter, men genom det kongl. förslaget vore intet väsentligt åtgjordt
för att afhjelpa sådant, hvadan ock missnöje häröfver från flera
håll försports.

Förutnämnda komité hade ansett länets eller landstingets område
böra utgöra ett gemensamt väghållningsdistrikt och i afseende härå framhållit,
huru som länen redan hade hvar för sig sina centrala styrelser,
samt riket vore deladt i särskilda landstingsområden, hvilkas representation,
landstinget, hade att rådslå och besluta om, bland annat, anstalter
för kommunikationsväsendets befrämjande; med hänsyn hvartill och då
en samverkan mellan länsstyrelserna och landstingen för kommunikationernas
förbättrande säkerligen kunde påräknas, samt länsrepresentationerna
bäst torde vara i tillfälle att på billigaste och ändamålsenligaste
sätt förvalta de från de nytillkomna beskattningsföremålen inflytande
bidragen, komitén icke tvekat att såsom en gemensamhet för sig i fråga
om väghållet föreslå länet eller, der länet vore deladt i särskilda landstingsområden,
hvarje sådant område.

Då 14 landsting och 16 länsstyrelser funnit komiténs förslag lämpligt,
hvar för sitt län, och derför förordat detsamma eller ej haft att
deremot framställa någon särskild erinran, vore detta enligt motionärens
tanke en opinionsyttring, hvilken ej gerna kunde förbises. Väghållningsskyldige
inom öfriga landstingsområden kunde ju, om de så önskade,
förena sig om fördelning i mindre väghållningsdistrikt. På dessa skäl
föreslår motionären, att 5 och 82 §§ i det kongl. förslaget måtte erhålla
följande lydelse:

§ 5.

I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja
utgör hvarje län eller, der län är i särskilda landstingsområden fördeladt,

12 Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

hvarje sådant område, med undantag af städerna, en gemensamhet
för sig.

Delning af landstingsområde i särskilda väghållningsdistrikt i de län,
der väghållningsskyldige derom förenats, må derefter, så vidt icke derom
förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang med
vägdelning på sätt nedan sägs.

§ 82.

Efter denna lags utfärdande vill Konungen för hvarje af rikets län,
efter Konungens befallningshafvandes och länets landstings hörande, der
de vägbyggnadsskyldige inom landstingets område förena sig om delning
af dess område i flera väghållningsdistrikt, bestämma, huru vida delning
deraf bör ega rum; skolande, der sådan förändrad anordning beslutas,
densamma derefter vid vägdelning tillämpas, intill dess annan distriktsindelning
kommer till stånd i den ordning, 41 och 42 §§ stadga.

De skäl, motionären anfört för utsträckning af distriktens områden,
synas grunda sig å säregna förhållanden inom vissa delar af landet, men
ega icke tillämplighet i afseende å riket i dess helhet eller öfvervägande
delen deraf. Detsamma torde äfven kunna sägas om hvad i denna fråga
yttrats af komitén, hvilken i sin vidlyftigare motivering sökt visa, huru
som det ojemna sätt, hvarpå väghållningsbördan till följd af skiljaktiga
lokala förhållanden inom olika orter vore fördelad, framträdde i högre
grad, ju mindre samfälligheten för fördelningen vore, och att olägenheterna
af så små distrikt som härad skulle blifva än större, då besväreot
äfven komme att åläggas de föreslagna nya beskattningsföremålen. A
ena sidan lärer väl emellertid den påpekade ojemnheten städse qvarstå
de olika länen emellan, och å andra sidan må det ingalunda tagas för
gifvet, att en utjemning i den antydda rigtningen alltid till sina följder
blefve rättvis och befogad. Man måste nemligen noga ihågkomma, att
vägarne numera i allmänhet blifva föremål för ett hufvudsakligen lokalt
intresse, ty det område, hvarifrån trafiken till en väg uppsamlas, är
oftast af temligen ringa omfattning. Har man derför t. ex. inom ett
härad gjort stora uppoffringar för jernvägsanläggningar, så att vägarne
inom häradet kanske till stor del fått mindre betydelse såsom samfärdsmedel,
vore det utan tvifvel för dem, som gjort dessa uppoffringar,
hårdt att nödgas bidraga till väghållningen inom ett angränsande härad,
der må hända trafiken ginge i helt annan rigtning, och vägunderhållet
vore dyrbart. Vidare bör man äfven uppmärksamma det fall, att inom
ett härad finnas många industriella anläggningar, hvilka äro i stort behof

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

af vägarne derstädes och derför äfven gifva anledning till större trafik
med ty åtföljande ökning af underhållskostnaden. Icke skulle det väl
då vara med billighet öfverensstämmande att låta de för detta härad
väl behöfliga bidragen till väghållet från nämnda industriella anläggningar
fördelas jemväl på andra härad, som må hända vore i mindre
behof af sådana tillskott.

De praktiska svårigheterna för antagandet af större distrikt äro
säkerligen ej heller ringa. Särskildt vill utskottet i detta afseende framhålla
nödvändigheten af en mera invecklad organisation, med deraf möjligen
föranledd ökning af förvaltningskostnaden, äfvensom svårigheter
med afseende å vägdelningen och fördelningen af vägunderhållet in
natura. Frågan om detta underhålls utgörande bfir alltid svårlöst, i
händelse man bestämmer sig för så stort distrikt som ett landstingsområde.
Låter man nemligen hela området blifva enhet för vägdelningen,
kan det knappast undvikas, att eu mängd egendomar få sin väglott långt
afsides liggande, särdeles om t. ex. inom ett mindre härad finnas få
vägar, men fastigheterna äro af jemförelsevis högt värde. Fördelas åter
vägarne till underhåll in natura på mindre områden inom det större
distriktet, måste man antingen, i likhet med hvad komitén föreslagit,
låta häradena sins emellan gifva hvarandra ersättning, om det ena
häradet blir mera betungadt med vägunderhåll än ett annat, eller ock
låta den anmärkta ojemnheten emellan de olika häradena qvarstå. I
båda fallen torde organisationen invecklas, hvarjemte i förra fallet de
omnämnda liqviderna antagligen korame att väcka mycket missnöje,
under det i senare fallet den utjemning, som varit åsyftad, icke blefve
i någon väsentlig mån uppnådd.

Då slutligen landstinget af motionären framhållits såsom lämpligt att
representera de väghållningsskyldige och att öfvervaka den med väghållningsbesväret
förenade förvaltningen, anser utskottet sig böra fästa
uppmärksamheten derå, att denna korporation innesluter ett stort antal
icke väghållningsskyldige, såsom stadsrepresentanter och tjensteman, hvilka,
i fall af meningsskiljaktighet mellan de väghållningsskyldige ledamöterna,
kunna bestämma en frågas utgång. Utskottet kan icke finna en sådan
anordning vara lämplig. Den tid, som kan anslås för landstingens sammankomst,
torde dessutom vara tillräckligt upptagen af de fyrfaldiga
bestyr, som redan åligga landstingen.

Utskottet kan således ej biträda motionärens förslag, att länet eller
landstingsområdet i regel skulle utgöra väghållningsdistrikt. Emellertid
vill utskottet ingalunda underskatta de skäl, som tala för eu utsträck -

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

ning af distrikten i vissa orter, der särskilda förhållanden, på sätt
motionären sökt visa, kunna göra sådant önskvärdt, men Kongl. Maj:ts
förslag anvisar i detta hänseende uti 82 § en utväg, som synes tillfredsställande.
Utskottet har dock ansett sig böra föreslå en ändring af
denna paragraf sålunda, att Konungens befallningshafvande berättigas
att, efter vederbörandes hörande, genom utslag bestämma väghållningsdistriktens
områden. Härigenom skulle sättet för denna frågas ordnande,
första gången, bringas i öfverensstämmelse med hvad som enligt 41 och
42 §§ gäller, då fråga om distrikts indelning väckes i sammanhang med
vägdelning. Genom att åt Konungens befallningshafvande öfverlemna
en sådan beslutanderätt skulle fråga om bestämmande af väghållningsdistriktsområde
blifva i alla de fall, då Konungens befallningshafvandes
utslag icke öfverklagas, skyndsammare afgjord, än om samma fråga måste
omedelbart underställas Kongl. Maj:ts pröfning.
e och 85 §§. Det vore utan tvifvel ändamålslöst att söka genomföra en reform
af lagstiftningen angående väghållningsbesvärets utgörande, derest ej
behörig hänsyn toges till jordbrukets anspråk, att äfven andra beskattningsföremål
skola i besväret deltaga. I hvad mån och till hvilken omfattning
en dylik utsträckning af väghållningsskyldigheten bör ske, har
emellertid varit föremål för mycket olika meningar. Af innehållet i
Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse torde framgå, att meningen varit,
att delaktigheten i väghållningsbesväret skulle utsträckas allenast till
sådana beskattningsföremål, som kunde antagas hafva en mera direkt
nytta af de allmänna vägarne. Komitén ville visserligen för egen del
i detta afseende gå längre och hyllade den åsigten, att då dessa vägar
vore nyttiga och behöfliga för samhällets alla medlemmar, vare sig de
begagnade dem direkt eller de endast indirekt droge fördel af desamma,
hvarje medborgare, med undantag möjligen för statens löntagare, borde
i mer eller mindre mån bidraga till vägars byggande och underhåll;
men då Kongl. Maj:t, med bifall till Riksdagens skrifvelse, nedsatt komitén
med uppdrag att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning i ämnet,
ansåg komitén sig bunden af den i nämnda skrifvelse antydda begränsning.
Ehuru Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt något afviker från
komiténs, hvilar likväl äfven detta förslag på den i riksdagsskrifvelsen
antydda grund.

Utskottet håller emellertid före, att det skulle verka till hinder för
denna grannlaga frågas allsidiga pröfning, om Riksdagen nu skulle anse
sig förhindrad att gå utom de genom oftanämnda skrifvelse utstakade
råmärken; och utskottet har dessutom med anledning af herr Ollas A.
Ericssons förut omförmälda motion icke kunnat undgå att undersöka,

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 15

huru vida skyldigheten att deltaga i väghållningsbesväret skäligen bör
vidare utsträckas.

Uti denna motion anföres, huru som i fråga om beskattning den
åsigten allt mer gjort sig gällande, att alla beskattningsföremål borde
efter förmåga deltaga i ett allmänt onus, hvartill ju äfven hörde vägunderhållet.
Att från denna regel, såsom i det kongl. förslaget skett,
stadga undantag för sådana hemman, hvilka äro underkastade lotsningsskyldighet,
kunde motionären för sin del icke vara med om, alldenstund
han ansåge denna skyldighet, lika med så många andra, vara af så allmänt
intresse, att den borde på ett tidsenligare sätt ordnas, och följaktligen
ifrågavarande hemman derifrån befrias. Likaledes innefattade
säteriegarnes i södra Sverige frihet från väghållningsskyldigheten en så
stor orättvisa, att ifrågavarande säterier icke borde åtnjuta någon öfvergångstid.
Den, som åtnjöte en orättvis förmån, borde när som helst
vara beredd att den skulle upphöra. Om icke förhållandet vore detsamma
med afseende å inom vissa fjelltrakter i Jemtland genom nybyggen
uppkomna hemman, hvilka hittills varit från deltagande i väghållningsbesväret
alldeles befriade, torde dock skäl saknas att särskildt
för dessa stadga undantag, hvadan 85 § helt och hållet torde kunna
uteslutas.

Beträffande 6 § yrkade motionären, på förutnämnda skäl, att den ,
måtte erhålla följande lydelse:

6 §.

I skyldigheten att bygga och underhålla allmän väg, bro och färja
deltaga, efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:

a) all jordbruksfastighet, vare sig den är i mantal satt eller ej;

b) all annan fastighet, frälseränta och andra beskattningsföremål, hvartill
hör inkomst af kapital eller arbete, hvarför bevillning till staten utgöres.

Den uppfattning af frågan, som inom utskottet gjort sig gällande,
sluter sig närmast till den af komitén uttalade, för hvilken här ofvan
redogjorts. Att sedan urminnes tider ett beskattningsföremål fått ensamt
bestrida väghållningsbesväret bör, såsom komitén anmärkt, då
förändrad lagstiftning i ämnet befinnes nödig, icke utgöra hinder för
läggande af sådana grunder för besvärets fördelning, som påkallas af
förändrade omständigheter och i öfrigt anses med billighet öfverensstämmande.
Härvid förbiser utskottet likväl ingalunda, att behörig hänsyn
måste tagas till dels beskattningsföremålens inbördes förhållande
till hvarandra, såsom större säkerhet i besittning af det ena än det andra,

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

dels frågan huru vida bördan af besväret för det deraf förut betungade
beskattningsföremålet medfört lindring i utgörandet af andra skatter,
och dels slutligen att hvarje ny skatt alltid kännes mera betungande
än eu gammal, hvarför dess storlek vid påläggandet bör noggrant afvägas.

Med denna uppfattning såsom rättesnöre, har utskottet likväl funnit
lämpligast och rättvisast att söka så mycket som möjligt fördela den
nya bördan. Skulle man i stället till deltagande i besväret förpligta
endast ett fåtal af de nu derifrån befriade beskattningsföremålen, men
låta flertalet af sådana gå fria, så uppstode lätt en ny klass af missnöjde
skattdragande, som med fog kunde klandra, att endast de och ej alla
andra jemte dem fått sin andel i besväret. Det är med ledning af
dessa redan af komitén uttalade grundsatser utskottet uppgjort sitt förslag
till förslag till förändrad lydelse af 6 §.

Till stöd för rigtigheten af dessa grundsatser tillåter sig utskottet
erinra, huru som vid riksdagen 18G5—GG ständerna uti underdånig
skrifvelse den 7 april sistnämnda år uttalade den åsigt, att skyldigheten
att deltaga i väghållningsbesväret borde utsträckas ej allenast till fastigheter
af alla slag, utan äfven till eu hvar till deltagande i kommunalutskylder
förpligtad person och utgöras efter samma grund som nämnda
utskylder, men att dervid likväl borde medgifvas dels vissa undantag
med afseende å tjenstemäns löner och pensioner samt några andra med
dem jemförliga inkomsttitlar, dels vissa modifikationer med afseende å
inkomstbevillningen i allmänhet, helst grunden för kommunalutskyldernas
utgörande, /under den korta tid som förflutit från kommunallagens antagande,
icke kunde anses hafva undergått de jemkningar, till hvilka
omständigheterna torde föranleda, och vissa kategorier genom ett ©vilkorligt
antagande af denna grund för vägunderhållningsskyldigheten
möjligen skulle blifva allt för hårdt betungade. Ständerna anhöllo derför,
att Kongl. Maj:t täcktes i öfverensstämmelse härmed låta utarbeta
och till Riksdagen framlägga nådig proposition i ämnet. I anledning af
Riksdagens underdåniga framställning aflat Kongl. Maj:t till 1868 års
Riksdag nådig proposition, hvaruti förklarades, bland annat, att hvad
anginge frågan, huru vida vägrödjnings- och brobyggnadsskyldigheten
inom kommunerna å landet borde utsträckas till alla skattskyldige, vare
sig på sätt rikets ständer förutsatt, med eller ock utan iakttagande af
undantag för tjenstemäns löner och pensioner samt andra dermed jemförliga
inkomsttitlar, Kongl. Maj:t ansåge att, derest ifrågavarande besvär
skulle kunna öfverflyttas på samhällsklasser, hvilka förut varit derifrån
befriade, sådant likväl icke skäligen kunde i sin helhet på en gång

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

bringas till utförande; att, om en så genomgripande förändring, som
dessa besvärs fördelning på alla skattskyldige, skulle kunna komma till
stånd utan att väcka billig klagan, den måste endast småningom genomföras,
och en dylik fördelning företrädesvis ske i sådana fall, der eu
allmän delaktighet kunde med mindre praktiska svårigheter åstadkommas;
att härtill lämpade sig företrädesvis det åliggande, som af de väghållningsskyldige
redan nu bestredes genom kontanta tillskott, nemligen
vägarnes hållande i fargilt stånd vintertiden vid snöfall; och att rättvisa
och billighet dock fordrade, att vid en sådan öfverflyttning jorden fortfarande
droge samma andel, som i kommunalförfättningarna vore i
afseende å fyrktalsberäkningen iakttaget, men att det syntes icke böra
ifrågakomma att befria vissa slag af inkomst från all delaktighet härutinnan;
och fann Kong]. Maj:t på grund häraf skäligt »föreslå Riksdagen
att, med ändring af föreskriften i kong], förordningen den 13 september
1790, § 5, måtte stadgas att, när i öfverensstämmelse med nämnda författning
till vägarnes hållande i fargilt stånd under vintertiden vid
snöfall s. k. ploglag vore eller blefve inrättade, den för alla ploglagen
uti socknen eller häradet belöpande ersättning skulle sammanslås
och inom socknen eller häradet fördelas efter den allmänna grund, som
gälde för uttagande af kommunalutskylder på landet».

Denna proposition blef emellertid af Riksdagen afslagen.

Vidare må här antecknas, huru som lagutskottet vid 1875 åi''3 riksdag
i anledning af väckta motioner i ämnet uttalade den mening, att byggandet
och underhållet af vägarne borde, såsom en kommunens angelägenhet,
af kommunen bekostas; att häradet vore den kommun, inom
hvilken väghållningsbördan borde fördelas; och att deltagandet i kostnaderna
för vägunderhållet borde, med fyrktalet såsom skattegrund,
bestämmas och jeinkas efter den större eller mindre nytta de skattskyldige
kunde anses, med hänsyn till de olika beskattningsföremålen, af de
allmänna vägarne hemta.

Af särskilda utskottets här ofvan uttalade åsigter angående skyldigheten
att deltaga i vägunderhållet följer nödvändigtvis en ändring af
mom. e i 6 § af Kong]. Maj:ts förslag. Det kunde visserligen synas,
som om utskottet här vid lag endast bort göra några tillägg för de ytterligare
slag af inkomst, som enligt utskottets uppfattning böra under
paragrafens bestämmelser inbegripas, men med den utgångspunkt utskottet
valt för afgörandet af denna fråga har det fallit sig både enklare och
naturligare att uppställa den till minst 1,200 kronor uppgående inkomstens
deltagande i väghållet såsom regel samt derefter angifva de
undantag, som finnas lämpliga. Utskottet har desto hellre ansett sig

18 Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

böra följa detta redan af komitén iakttagna förfaringssätt, som ett uppräknande
enligt mom. e i Kongl. Maj:ts förslag svårligen skulle kunna,
äfven med bibehållande af de i samma förslag följda grundsatser, erhålla
nödig fullständighet och klarhet. I sammanhang härmed må särskilt
erinras, huru som inkomst af landthandel enligt Kongl. Maj:ts förslag
icke skulle bidraga till väghållningen. Något giltigt skäl för sådan
befrielse torde dock knappast kunna uppletas. Landthandel måste ju i
allmänhet anses hafva lika stort direkt behof af de allmänna vägarne
som mången af de näringar, hvilka inrymmas inom de i Kongl. Maj:ts
förslag uppdragna gränser.

Att särskilda utskottet ej i likhet med komitén undantagit inkomst
af kapital torde, efter hvad utskottet i denna fråga anfört, ej erfordra
vidare motivering. Dock må här i förbigående erinras, att 13 landsting
och 6 länsstyrelser framstäf anmärkning deremot, att komitén undantagit
inkomst af kapital från delaktighet i väghållningsskyldigheten.

Inkomst af kanal, jernväg och annan farväg har, i likhet med hvad
äfven var fallet i komiténs förslag, undantagits, då det ansetts orättvist
att låta den ena kommunikationsleden bidraga till den andras underhåll.
Enahanda anledning förefinnes enligt utskottets mening att äfven göra
undantag för inkomst af skeppsrederi och sjöfart, så mycket hellre som
dessa näringar redan förut äro betungade med särskilda skatter. För
de slag af inkomst, som i tredje punkten af mom. d omnämnas, har
utskottet ansett undantag böra göras, af det skäl att en ökad beskattning
för sådan inkomst i de flesta fall skulle blifva obilligt betungande.
Befrielse för detta beskattningsföremål har desto hellre kunnat medgifvas,
som inkomsten i fråga i landsorten icke kan vara af synnerlig
betydelse. Hvad slutligen beträffar inkomst af arrende af staten tillhörig
fastighet, har denna inkomst undantagits, enär eljest innehafvare
af dylik fastighet skulle för väghållet underkastas dubbel beskattning.

Utom hvad nu blifvit anmärkt angående inkomst har ingen annan
ändring i sak företagits i 6 §, än att bland de väghållningsskyldiga
beskattningsföremålen upptagits staten tillhörig »annan fastighet», deraf
inkomst dragés och hvars taxeringsvärde uppgår till minst 600 kronor.
Stadgande i sådan rigtning fans i komiténs förslag, men har sedan vid
omarbetningarna bortfallit, dock utan att några skäl derför blifvit anförda.
Någon anledning till befrielse för sådan fastighet finnes dock
enligt utskottets tanke icke. Då deltagande i väghållningsbesväret utsträckts
äfven till statens skogar, synes intet skäl finnas att undantaga
sådan fastighet, der staten drifver industriel rörelse, och det torde ej

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

vara obilligt, att, när andra fabriker inom samma ort få bidraga till
väghållningen, staten för en sådan industriel anläggning äfven lemnar
sitt bidrag, desto hellre som densamma utan tvifvel är i ganska stort
behof af vägar.

De öfriga ändringar, som i 6 § vidtagits, angå endast redaktionen
och äro en följd deraf att »annan jordbruksfastighet», på sätt 7 och 59
§§ i utskottets förslag utvisa, i allt likstälts med den i mantal satta
jorden.

Någon ändring i syfte att, på sätt herr Ollas A. Ericsson föreslagit,
borttaga den äldre lotshemman medgifna befrielsen från väghållningsbesväret
har utskottet ej funnit sig böra vidtaga, utan anser utskottet,
lika med komitén, dessa hemmans rättigheter uti ifrågavarande hänseende
vara af kontraktsnatur, så att till följd deraf någon rubbning ej bör
ske, så länge hemmanen äro underkastade lotsningsskyldighet. Deremot
finner utskottet, i likhet med motionären, skäl saknas för det i 85 §
förekommande stadgandet om viss lindring för säterierna i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän samt de af. nybyggen inom vissa fjelltrakter i
Jemtland uppkomna hemman. Då utskottet sålunda ur sitt förslag uteslutit
85 §, står detta för öfrigt i full öfverensstämmelse med den af
utskottet förordade åtgärden att låta den icke i mantal satta jorden
omedelbart deltaga i väghållningsbesväret med lika stor andel som den
i mantal satta jorden.

Enligt den kongl. propositionen skall vägunderhållet in natura fortfarande
såsom hittills utgöras af den i mantal satta jorden, med den
skilnaden likväl, att i vissa fall en del af detta underhåll kan komma
att ombesörjas och bekostas af vägkassan, till hvilken bidrag skulle ingå
hufvudsakligen från öfriga i väghållet deltagande beskattningsföremål.
För den i 7 § gifna allmänna regeln rörande vägunderhållet in natura
har enligt komiténs motivering hänsyn till billighetens fordringar förnämligast
gjort sig gällande. Innehafvare af den i mantal satta jorden
egde nemligen tillgång till dragare och fasta arbetare, och vägarbetet
kunde derigenom förrättas å tider, då minsta olägenhet förorsakades.

Beträffande icke i mantal satt jordbruksfastighet yttrar komitén, att
väl en och annan sådan fastighet med fördel kunde indelas till vägunderhåll
in natura, men egarne till de flesta sådana vore enligt komiténs
uppfattning bäst betjenta med att få lemna sitt bidrag i penningar,
då lägenheternas taxeringsvärde i allmänhet vore så lågt, att det en
sådan lägenhet tilldelade vägstycket blefve särdeles obetydligt. Tyngsta
delen af underhållet blefve må hända derför tidsförlusten för sändande
af dragare och arbetare till vägstycket.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

I likhet med Jönköpings och Kristianstads läns landsting kan utskottet
icke dela denna uppfattning, utan anser, att samma skäl, som
tala för att låta den i mantal satta jorden utgöra vägunderhåll in natura,
äfven böra gälla i fråga om annan jordbruksfastighet. Den af komitén
angifna anledningen till ett olika behandlingssätt, eller att sådan fastighet
i allmänhet. har ett särdeles lågt taxeringsvärde, är enligt utskottets
uppfattning icke hållbar, då ju till följd af den obegränsade rättigheten
till hemmansklyfning förhållandet kan vara fullkomligt lika för fastighet,
hvilken är åsatt mantal. Det är ingalunda sällsynt, att jordbruksfastigheter
utan åsatt mantal åro vida högre taxerade än mången hemmansdel.
Från regeln att all jordbruksfastighet skall deltaga i vägunderhållet
in natura har dock undantag ansetts böra göras för staten eller
menighet tillhöriga allmänningsskogar.

I 8 § stadgas, bland annat, att brobyggnad samt anläggning af ny
väg och omläggning af gammal väg skall bekostas af vägkassan. Af
detta stadgande skulle möjligen kunna hemtas anledning till den föreställning,
att kostnaden för nya väg.anläggningar och omläggningar hädanefter
skulle bestridas uteslutande af vägkassan utan bidrag af statsmedel.
Att detta ej är meningen framgår af departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet den i4 februari 1887, hvari anföres, att under
de ar de första vägdelningarna komme att fortgå, nya väganläggningar
icke torde i någon större grad ifrågakomma, och således under dessa
år det anslag, som brukat årligen till ganska betydligt belopp anvisas
såsom bidrag till anläggning af nya samt omläggning af backiga eller
eljest mindre goda^vägar, komme att i väsentligt mindre mån än eljest
tagas i anspråk, för att emellertid betona, att de nya anordningarna
icke böra anses medföra indragning eller nedsättning af det vanliga
anslaget för ifrågavarande ändamål annat än möjligen under de år, då
första vägdelningarna pågå, har utskottet, som anser sådant anslag allt
fortfarande vara väl behöfligt, i 8 § inskjutit orden ))i den mån sådan
kostnad ej utgår af statsmedel» och till följd häraf omredigerat paragrafen,
på sätt utskottets förslag utvisar.

Då det säkerligen ofta blifver svårt att afgöra, huru vida bro bör
betecknas såsom större sådan, synes den i 8 § förekommande bestämmelse,
att kostnaden för byggande och underhåll af större bro skall
bestridas ur vägkassan, egnad att föranleda tvistigheter och olikhet i
tillämpningen inom olika orter. Redan af denna anledning torde kunna
ifrågasättas, huru vida icke alla broar borde byggas och underhållas på
vågkassans bekostnad, och då dessutom byggnads- och underhållsskyldigheten
är af beskaffenhet att kunna lämpligare och bättre fullgöras genom

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

vägstyrelsen än genom de väghållningsskyldige fastighetsinnebafvarne,
har utskottet ansett sig böra ändra ifrågavarande bestämmelse, så att
kostnaden för byggande och underhåll af alla broar skall bestridas af
vägkassan, dervid dock för att omöjliggöra allt missförstånd särskildt
antydts, att s. k. vägtrummor icke inbegripas i hvad här stadgas angående
broar.

Enligt herr Ollas A. Ericssons motion borde i 8 § införas bestämmelse
derom, att DvintervägskostnadenD skulle bestridas ur vägkassan, men
som denna paragraf tillhör ett kapitel af lagen, hvilket handlar om vägs
byggande och dess underhåll, när mark är bar, torde detta ändringsförslag
icke förtjena afseende.

Genom 9 och 10 §§ har i stället för det förmedlade mantalet faxe- 9 och to §§.
ringsvärdet lagts till grund för fördelningen af vägunderhållet in natura.
Utskottet kan ej annat än skänka sitt gillande åt denna förändring, då
den enligt utskottets åsigt bör i väsentlig mån bidraga till afhjelpande
af eu bland de hufvudsakligaste bristerna i nu gällande lagstiftning i
ämnet, och förändringen för öfrigt blifvit så godt som nödvändig genom
utskottets förslag att låta äfven icke i mantal satt jord utgöra vägunderhåll
in natura. För att emellertid vinna en lätthandterlig mätare
vid vägdelningen har enligt det kongl. förslaget taxeringsvärdet icke
omedelbart användts såsom delningsgrund, utan omsatts i vägmantal.
Anmärkning emot förslaget i denna del har visserligen icke blifvit framstäld
af landstingen eller någon bland de myndigheter, som afgifvit utlåtande
öfver förslaget, men uti en bland Riksdagens ledamöter utdelad
uppsats xl vägunderhållsfrågan» hafva uttalats vissa betänkligheter och
i sammanhang dermed lemnats anvisning å en utväg att på ett vida
enklare och mera praktiskt sätt än det af Kongl. Maj:t föreslagna vinna
det åsyftade målet. Ur den nämnda uppsatsen tillåter utkottet sig här
återgifva följande:

»Vägmantalet, hvilket i sjelfva verket är detsamma som taxeringsvärdet,
uttryckt i ett mindre antal siffror än detta, skulle bildas på det
sått, att hela väghållningsdistriktets sammanlagda förmedlade mantal
divideras i summan af samma mantals taxeringsvärden, då qvoten utvisar
medeltaxeringsvärdet för helt mantal. Denna qvot jemnas till
närmaste hundratal och divideras sedan uti hvarje hemmans särskilda
taxeringsvärde, då man i de nya qvoterna får vägmantalet för hvarje särskildt
hemman, uttryckt i helt tal med två decimaler.

Första olägenheten af att använda det sålunda bildade vägmantalet
är den, att, i anseende till den nyssnämnda jemkningen i medeltaxerings -

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

värdet på ett helt mantal, det oftast blir omöjligt att få summan af
vägmantalen att öfverenstämma med summan på distriktets verkliga
mantal. Skilnaden bestiger sig ofta till 1/3 eller 1/i mantal eller än
mera. Detta har den ledsamma påföljden, att uträkningen af vägmantalen
kommer att sakna den kontroll, som ligger i öfverensstämmelse
emellan summorna af vägmantalen och de verkliga mantalen inom distriktet,
hvilket gör, att man måste uträkna samtliga vägmantalen två
eller flere gånger för att vara fullkomligt förvissad om, att räkningen
är riktig.

Den andra svåra påföljden af vägmantalets användande är, att sedan
man lyckats komma derhän, att mantalet numera, såsom sig bör, endast
användes i jemförelsevis få fall, och betydelsen af detsamma allt mera
blifvit förminskad, så skulle man här komma att åter fastslå detsammas
användande, och detta blott för en sådan omständighet som den, att det
skulle ingå såsom faktor vid uträknandet af vägmantalen.

Hufvudsakliga anmärkningen mot vägmantalen gäller emellertid det
ofantliga besvär och den stora tidsutdrägt, som komma att vållas af
deras uträknande. Anstälda försök hafva gifvit sannolikhet för att för
dylikt uträknande, beträffande ett enda medelstort härad, åtgår tid, som
får räknas i månader, hvaraf man finner att ansenlig tidsförlust, och dermed
kostnad, uppstår för vägdelningarna. Funnes ej annat lika godt
och säkert medel att komma till samma resultat, så finge man väl åtnöjas
med det föreslagna; men det finnes verkligen ett ofantligt mycket
enklare och billigare. I stället för den vidlyftiga uträkningen af vägmantalen,
tager man nemligen taxeringsvärdena för hemmanen, sådana
de äro i afseende å tusentalen, och fogar till dem, såsom hela tal, en
decimal, motsvarande hvad hvarje taxeringsvärde öfverskjuter tusentalet,
så att, exempelvis, ett taxeringsvärde af 2,480 kronor, jemkadt till närmaste
hundratal, utföres med 2,5, taxeringsvärde af 9,820 kronor med
9,8 o. s. v.

I stället för att sålunda använda månader för att uträkna det s. k.
vägmantalet i ett större härad, behöfver man icke använda mer än en
enda dag för bestämmande af dessa andra tal, och detta utan någon
särskild uträkning. Man kan upptaga dessa nya tal så fort man hinner
skrifva dem. Naturligtvis erhåller man helt andra siffertal än genom
uträknandet af vägmantalen, men alldeles icke flera siffror, ofta färre.
Det synes alltså förefinnas stora skäl att utbyta vägmantalen mot sådana
tal, som nyss nämndes, hvilka lämpligen kunde benämnas vägtal, helst
den tid, som åtgår för uträkningen af det ena eller upptecknandet af
det andra, säkerligen förhåller sig såsom minst 1 : 50 eller kanske 1 : 100.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

För att närmare åskådliggöra det förhållande, som här blifvit omnämndt,
är nedanstående tablå uppgjord, hvarvid mantal och taxeringsvärden
äro fingerade, hvilken i fördelningskolumnerna visar de så ytterst
obetydliga skiljaktigheterna vid användandet af vägmantal eller vägtal.
I dessa kolumner utmärka de hela talen kilometer och således decimaltalen
meter, så att, exempelvis, hemmanet A, 1/u mantal, med taxeringsvärde
2,240 kronor, skulle få såsom vägmantal 0,18 med 86 meter, men
såsom vägtal 2,2 med 84 meter.

Skulle vägmantal utbytas mot vägtal, kunde 10 § möjligen erhålla
följande lydelse: Vägtal åsättes hvarje hemman eller heinmansdel i öfverensstämmelse
med dess taxeringsvärde, hvarvid hundratalen på vanligt sätt
bringas till närmaste tiondedelar af tusentalen såsom hela tal».

Vägområdet innehåller 690fff$f£ (= 690,74) mantal; väglängden
330 km.; sammanlagda taxeringsvärdena 8,699,180 kr.; medeltaxeringsvärdet
på 1 mantal 12,592 (satt = 12,600) kr.

Hemmanens namn.	Mantal.	Taxerings- värden.	Vägmantal.	Fördelning af väglängden efter väg-man tal.	Vägtal. .	Fördelning af väglängden efter vägtal.
A.	Vis	2,240	0,18	0,086	2,2	0,084
B.	Ve	3,860	0,31	0,148	3,9	0,14 8
C.	V«	7,080	0,5 G	0,268	7,1	0,269
I).	%	9,130	0,7 2	0,344	9,i	0,345
E.	v2	12,150	0,96	0,459	12,2	0,4 62
P.	Ve	16,000	1,27	0,6 0 C	16,o	0,607
G.	1	20,200	1,G0	0,764	20,2	0,7 66
H.	1V.8	22,000	1,75	0,835	22,o	0,835
I.	23/,	45,500	3,G1	1,725	45,5	1,726
K.	4	80,000	6,35	3,035	80,o	3,035
L.	5	90,500	7,18	3,432	90,5	3,4 3 3
M.	7	125,000	9,92	4,741	125,0	4,742
N.	8	- 142,600	11,32	5,410	142,6	5,410
O.	10	200,000	15,87	7,585	200,o	7,587
P.	20	350,500	27,82	13,298	350,5	13,296
o.	ISO	455,000	36,11	17,201	455,o	17,260
E.	50	700,800	55,02	26,587	700,8	26,585
S.	100	900,400	71,46	34,158	900,4	34,156
T.	192/	10,220	0,81	0,387	10,2	0,387
U.	1017/	12,240	0,97	0,463	12,2	0,463
V.	1873/	15,700	1,25	0,5 9 7	15,7	0,595
X.	2111/	9,800	0,78	0,373	9,8	0,372
Y.	1889/	6,900	0,55	0,263	6,9	0,2 62
7j.	36579/	10,500	0,83	0,397	10,5	0,398
Alla öfriga	44 7 04519/ / 730000	5,450,860	432,61	206,7 78	5450,9	206,7 7 7
Samma	fiC)(y.38427/ / 730000	8,699,180	690,41	330 km.	8699,2	330 km.

Anm. De stora mantalen för hemmanen O.-^S. i kolumnen 2 torde ytterst sällan, om ens någonsin,
i verkligheten förekomma. Här äro emellertid sådana — med mot dem svarande höga taxeringsvärden
— antagna, för ätt visa att, äfven med användande af stora tal för hemmanen och för deras
taxeringsvärden, antalet siffror uti vägtalen icke blir större än uti vägmantalen.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Till de uttalade betänkligheterna mot användande af vägmantal, på
sätt Kongl. Magt föreslagit, vill utskottet foga den anmärkning, att ett
dylikt tillvägagående utan tvifvel på åtskilliga orter skulle möta hinder
i anseende till säregna förhållanden, såsom t. ex. i Dalarne, der man i
allmänhet saknar kännedom om de särskilda jordbruksfastigheternas hemmantal.
Utskottet har derför ansett sig böra förorda antagande af det uti
omförmälda uppsats framstälda förslag, blott med den ändring att vägtalet
af utskottet ansetts hellre böra bestämmas såsom motsvarande 100 kronor
än 1,000 kronor af taxeringsvärdet, enär derigenom vinnes den fördel, att
man alltid vid åsättande af vägtal får endast hela tal att röra sig med.
Enligt bevillningsförordningen skall nemligen taxeringsvärdet städse bestämmas
i hela hundratal. Då en vägfyrk enligt 59 § motsvarar 100
kronor af hvarje jordbruksfastighets taxeringsvärde, kunde möjligen ifrågasättas,
att äfven för det fall, som i 9 och 10 §§ afses, benämningen vägfyrk
borde användas. Häremot möter likväl den invändning, att en
fastighets vägtal enligt 11 § skall ega bestånd, intill dess ny vägdelning
sker, hvaremot vägfyrktalet kan vexla med ändringarna i taxeringsvärdet.
Det är således ingalunda sannolikt, att vägfyrktalet och vägtalet för
samma fastighet alltid skulle sammanfalla, och vid sådant förhållande
kan naturligtvis icke vara lämpligt att för begge begreppen begagna
samma benämning.

Till följd af stadgandet, att äfven den icke i mantal satta jorden
skall deltaga i naturaunderhållet, har 10 § måst omarbetas för att utmärka,
att vägtal skall åsättas hemman, utjord och annan jordbruksfastighet.

I fråga om afsöndrade lägenheters skyldighet att enligt den nya
lagen deltaga i väghållningsbesväret har komitén anmärkt, att det visserligen
kunde synas, som om innehafvare af dylika lägenheter på grund af
samma lags bestämmelser finge på dubbelt sätt bestrida väghållet, nemligen
dels genom direkt bidrag dertill och dels genom afgäld till stamhemmanet,
men att komitén likväl för sin del ansåge, att, då grunden
för afgäldens utgörande genom den nya lagen försvunne, lägenhetshafvaren,
utan att något särskild! stadgande derom gjordes, blefve berättigad
att vinna befrielse från den del af afgälden, som mot lägenhetens
andel i väghållet beräknats, och, om sådan befrielse ej i godo
vunnes, oförhindrad att derom efter befogenhet föra talan i tvisteväg.
Komitén föreslog således, att »hvarje annan jordbruksfastighet» äfvensom
»annan fastighet» skulle utan undantag deltaga i väghållningsbesväret.
Kammarkollegium fann sig på anfördt skäl obehindradt biträda komiténs
förslag härutinnan, och Kong], Maj:ts förslag innehåller icke någon bestämmelse,
på grund hvaraf afsöndrade lägenheter kunna anses undan -

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

tågna från delaktighet uti ifrågavarande besvär. Således synes den uppfattning
hafva gjort sig gällande, att innehafvare af afsöndrad lägenhet
skall fullgöra den på lägenheten belöpande andel af väghållningsbesväret,
äfven om vid afgäldens bestämmande hänsyn tagits till den stamhemmanet
åliggande allmänna väghållningsskyldighet, med rätt för
lägenhetsinnehafvaren att genom rättegång befria sig från skyldigheten
att erlägga motsvarande andel af afgäldens belopp. Lika med åtskilliga
landsting och länsstyrelser kan utskottet icke i allo dela denna uppfattning.
Om innehafvaren af stamhemmanet en gång blifvit förbunden att
emot åtnjutande af viss i laga ordning bestämd årlig afgäld ansvara för
den afsöndrade lägenhetens andel i hemmanets väghållningsskyldighet, så
lärer en sådan förbindelse icke böra och ej heller ens lagligen kunna
upphöra derför, att uti ny lag meddelas förändrade bestämmelser angående
sättet för skyldighetens fullgörande. Då emellertid ingalunda
kan anses gifvet, att i hvarje fall vid afgälds bestämmande tagits hänsyn
till den afsöndrade lägenhetens andel i väghållningsskyldigheten, än
mindre att ett sådant förhållande numera alltid skulle kunna ledas i
bevis, lärer det icke vara möjligt att genom allmän lagbestämmelse afgöra,
huru vida stamhemmanets eller den afsöndrade lägenhetens innehafvare
skall fullgöra den på lägenheten enligt nya lagen belöpande
väghållningsskyldighet, utan torde frågan härom böra i händelse af tvist
bero på pröfning i hvarje särskildt fall. Med afseende härå har utskottet,
oaktadt sin skiljaktiga uppfattning rörande rättsförhållandets natur,
icke ansett sig böra i 6 § göra ändring i eller tillägg till bestämmelserna
angående skyldighet för »all jordbruksfastighet» och »all annan
fastighet» att deltaga i väghållningsbesväret. Men på det att icke i fråga
om vägtals åsättande afsöndrad jordbrukslägenhet må kunna betraktas
som en sådan sjelfständig fastighet, hvars innehafvare ovilkorligen skall
fullgöra den på lägenheten belöpande väghållningsskyldighet, har utskottet
uti 10 § infört den föreskrift, att, om afsöndrade jordbrukslägenheter
finnas, vägtalet skall åsättas stamfastigheten efter dess och de afsöndrade
lägenheternas sammanräknade taxeringsvärde.

Genom de af utskottet sålunda ifrågasatta ändringar har ingen
väsentlig rubbning i det kongl. förslagets stadgande om vägdelning
egt rum, enär sådan delning fortfarande kommer att afse vägs fördelning
på hemman eller annan i jordebok eller fastighetsbok upptagen sjelfständig
jordbruksfastighet, derest ej de särskilda delegarne begära delning.
Med hänsyn till den gjorda ändringen har emellertid öfver allt i andra
paragrafer ordet hemman utbytts emot jordbruksfastighet eller fastighet, hvarjemte
den i 81 § 2 punkten intagna förklaringen att hvad om hemman

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

säges äfven gäller om hvarje i jordebok upplaget särskilt nummer flyttats
till 10 §, den enda der ordet hemman qvarstår. I sammanhang
härmed har med hänsyn till förhållandena i Dalarne och undantagsvis
äfven andra orter efter ordet jordebok inskjutits orden: »eller fastighetsbok».

I Kongl. Maj:ts förslag har, på sätt 12 och 43 §§ utmärka, medgifvits
afsides liggande hemman rätt att undantagas från vägdelning och
i stället bidraga med penningar efter det belopp, hvartill underhållskostnaden
på vägmantal blifvit uppskattad. Detta medför emellertid den
oegentlighet, att en hvar af de fastigheter, hvilka ingå i delningen, får
större väglängd att underhålla än eljest blefve händelsen. Enär vidare
urskiljandet af de fastigheter, som skola anses afsides belägna, måste
ega rum före sjelfva vägdelningen, möter den svårigheten, att man då
icke kan bedöma, huru vida en fastighet kommer att få långt till sitt
vägstycke i annat fall än att fastigheten i fråga ligger afsides från alla
vägar. Samma skäl, som tala för att dylika fastigheter må undantagas
från skyldigheten att utgöra vägunderhållet in natura, kunna dock äfven
åberopas med afseende å de fastigheter, hvilka väl icke äro afsides belägna
från vägar, men likväl vid vägdelningen befinnas hafva fått sitt
vägstycke långt ifrån sig eller eljest äro obeqvämt belägna med afseende
å vägunderhållets fullgörande. För att bereda äfven dessa fastigheters
innehafvare möjlighet att få tillgodonjuta den ifrågasatta förmånen samt
förekomma den antydda oegentligheten har utskottet ansett nödigt, att
hvarje i vägdelning ingående fastighet dervid tilldelas sitt vägstycke och
att först derefter afgöres, huru vida fastigheten må anses så belägen, att
innehafvaren må åtnjuta nämnda förmån, om han sådant åstundar. Men
som i sådant fall de befriade fastigheternas vägstycken icke vidare kunna
fördelas å öfriga fastigheter, finnes ingen annan utväg för underhållets
ombesörjande än att öfverlemna detsamma åt vägstyrelsen på vägkassans
bekostnad, hvaraf likväl bör följa, att vägstyrelsen berättigas pröfva,
huru vida vilkoret för rättighetens tillgodonjutande må anses uppfyldt.

På det vägstyrelsen må kunna lämpligen ordna fullgörandet af den
vägunderhållsskjddighet, som sålunda kan blifva å densamma Överflyttad,
har utskottet ansett nödigt att frågor om befrielse för fastighetsinnehafvare
att bestrida vägunderhåll in natura böra afgöras så fort ske
kan, efter det vägdelning vunnit laga kraft, hvadan utskottet infört den
föreskrift, att ansökning i ämnet skall till vägstyrelsen ingifvas inom
sex månader derefter.

Då ordet hemman i 13 § ej utan vidare kan utbytas mot jordbruksfastighet
för att dermed beteckna sådan fastighet, som får sig särskildt

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

vägtal åsatt enligt 10 §, bär början af 13 § måst i någon mån omredigeras,
dervid utskottet tillika sökt göra tydligt, i hvilka fall flere egare
kunna hafva gemensam väg att underhålla. Genom den lydelse, början
af paragrafen nu erhållit, blifver äfven genast för en hvar klart, att fastighetsegare,
hvars egendom ej fått särskilt vägtal, likväl icke behöfver
fullgöra vägunderhåll gemensamt med andra, utan att, på sätt sista stycket
af paragrafen uttryckligen innehåller, det beror af hans fria val att
få vägen delad på hvarje fastighetslott. Denna omständighet har nemligen
ansetts böra mera framhållas, emedan utskottet antager att i de
flesta fall sådan delning önskas.

Af lätt insedt skal har ordet »åbor» bort utbytas mot »delegare».

Då vidare vägfogdes befattning möjligen i ett eller annat afseende kan
blifva betungande, har utskottet tillagt den bestämmelsen, att vägfogde,
som i tre på hvarandra följande år tjenstgjort, i likhet med hvad om
snöplogfogde är föreslaget, icke skall vara skyldig befattningen å nyo emottaga
förr än ytterligare tre år förflutit.

För att ej hvarje skada, som genom vattenflöde eller annorledes 16 §■
kan åkomma en väg och ej tagits i betraktande vid graderingen, skulle
kunna åberopas för framställande af anspråk på ersättning ur vägkassan,
hade komitén i sitt förslag till det uti 16 § förekommande ordet »naturhändelse»
fogat bestämningen utomordentlig, hvilken bestämning i
Kongl. Maj:ts förslag utbytts mot oförväntad. Det senare uttrycket är
visserligen att föredraga, men då äfven det kan gifva anledning till
misstydning, om t. ex. en öfversvämning inträffat, som väl icke varit
alldeles oväntad men dock ej kunnat förebyggas, har utskottet ansett
lämpligast att utesluta bestämningen »oförväntad». Något missförstånd
af lagens mening torde till följd af en sådan uteslutning ej vara att
befara.

I fråga om sättet för slitande af tvist angående ersättning, som i is §.
14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles, har utskottet återupptagit komiténs
förslag att hänskjuta sådan tvist till bedömande af gode män, utsedde
på sätt den af utskottet omredigerade 18 § utvisar. Utom det att dylika
tvisters afgörande ej följdrigtigt kunna öfverlemnas åt administrativ
myndighet, har utskottet fäst sig dervid, att särskildt för de fall, hvarom
här är fråga, erfordras en kännedom om förhållandena på platsen,
hvilken Konungens befallningshafvande liksom äfven eu domstol, om
saken hänvisades dit, icke utan omgång och tidsutdrägt kan förskaffa
sig. Genom gode män bör deremot kunna med lätthet erhållas en fullt
sakkunnig pröfning af hvarje förekommande ersättningsfråga.

Stadgandet i 24 § angående skyldighet att å ömse sidor om väg 24 §■

25 §.

28 Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

borthugga buskar är hemtadt från gästgifvareordningen den 12 december
1734, § 7, som i denna del genom kong!, stadgan angående skjutsväsendet
den 31 maj 1878 förklarats skola fortfarande ega giltighet. Det
i gästgifvareordningen föreskrifna afståndet från väg, inom hvilket buskar
ej få finnas, är i Kongl. Maj:ts förslag bibehållet i det närmaste oförändradt.
Föreskriften i nämnda förordning gäller dock endast små
buskar invid landsväg, hvaremot förslagets stadgande afser alla allmänna
vägar och ej gör skilnad på större och mindre buskar.

Det är allmänt känd!, att nu gällande stadgande om buskars borthuggande
nästan ingenstädes noggrant tillämpats, hvaraf följden blifvit,
att för närvarande så väl träd som buskar i riklig mängd förekomma
invid vägarne till stort men för deras underhållande i farbart skick.
För att vinna det åsyftade ändamålet eller att underlätta vägarnes upptorkande
är emellertid nödigt bereda möjlighet att äfven undanskaffa
träd, som stå invid vägarne, enär träden i omförmälda afseende utan
tvifvel verka mera skadligt än buskarne. Ett lagbud i sådan rigtning
vore derför i hög grad önskvärdt och skulle säkerligen, rätt tillämpadt,
mångenstädes medföra lättnad i vägunderhållet samt minska kostnaderna
derför. Då likväl jordegarens rätt häraf beröres, måste vid lagbestämmelsens
affattande all möjlig varsamhet iakttagas. Att tillerkänna jordegarne
särskild ersättning skulle utan tvifvel medföra högst betydande
kostnader och besvär för de väghållningsskyldige. Blefve jordegaren
åter förbunden att å ett så stort område, som i lagförslaget förutsättes,
utan rätt till ersättning undanrödja icke blott buskar utan äfven alla
träd, skulle härigenom göras ett onödigt stort ingrepp i jordegarens
rätt. Utskottet har derför trott sig böra söka eu medelväg och i denna
afsigt föreslagit, det jordegaren skulle förpligtas borthugga träd eller
buske, som står så nära väg, att någon gren når fram till vägens kant.
Tillämpningen af denna bestämmelse har dock blifvit inskränkt till de
fall, då väg går genom skogsmark. Är väg omgifven af åker eller äng,
torde, äfven om träd eller buskar växa i dess närhet, den ifrågasatta
åtgärden vara mindre nödvändig. Det har dessutom varit angeläget att
så vidt möjligt skona prydnadsträd och alléer.

Uti 25 § af Kongl. Maj:ts förslag stadgas bland annat förbud att
på mindre afstånd än 3,5 meter från vägs kant uppföra stenmur eller
jordvall till större höjd än 3 decimeter öfver vägens yta. Anledningen
härtill är att dylika murar och vallar vintertiden orsaka snösamlingar,
hvarigenom vägunderhållet försvåras. Då emellertid liknande förbud ej
förefinnes för gärdesgårdar, hvilka dock likaledes kunna föranleda snösamlingar,
samt stadgandets tillämpning mångenstädes, der stenmurar

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

eller jordvallar användas såsom stängsel, skulle framkalla ej obetydliga
olägenheter, har detsamma af utskottet ansetts böra ur lagen utgå.

Sedan i kongl. kungörelsen den 11 oktober 1864 stadgats, att å all- 3i §.
män lands- eller häradsväg, med undantag för de ställen, der sådan väg
korsades af jernväg eller kanalled, grind icke vidare finge uppsättas,
med mindre Konungens befallningshafvande dertill lemnade tillstånd,
hafva utan sådant tillstånd grindar lagligen icke kunnat uppsättas. För
att tydligen utmärka detta och sålunda för en hvar göra klart, att då i
31 § fälas om gällande hägnadsdelning, dermed endast kan afses sådan
hägnadsdelning, som upprättats, innan ofvannämnda kungörelse trädde i
kraft, har ett tillägg i denna paragraf blifvit infördt.

I fråga om rätt för väghållningsskyldig att å annans mark hemta 33 §■
väglagningsämnen innehåller nu gällande författningar, att sand och grus
företrädesvis skola tagas å skog och utmark, och att detta får ske utan
skyldighet att gifva ersättning, men att derest nämnda väglagningsämnen
icke å skog eller utmark finnas att på lämpligt afstånd tillgå,
de jemväl få tagas å inegor, åkergärden, ängar och hagar, i detta fall
dock endast mot ersättning. I dessa bestämmelser har Kongl. Maj:tsförslag
gjort ändring endast så till vida, att till väglagningsämnen, som
få hemtas å annans mark, äfven räknas sten, och att skyldigheten till
ersättnings gifvande utsträckts jemväl till det fall, att väglagningsämnena
tagas å utmark. I fråga härom anser utskottet sig böra anmärka,
att, då hemtande af väglagningsämnen å utmark hittills fått ske utan
ersättning och sådan afhemtning understundom icke förorsakar någon
skada eller skada blott till så ytterligt ringa belopp, att den knappt
kan i penningar mätas, det synes mindre lämpligt att ändock tillerkänna
jordegaren ovilkorlig rätt att alltid erhålla ersättning. Härigenom
skulle utan tvifvel väghållningskostnaden i många fall onödigtvis fördyras,
och vissheten att alltid hafva rätt till någon ersättning skulle sannolikt
göra jordegaren mindre benägen för en på billiga grunder fotad
öfverenskommelse och sålunda framkalla rättegång, hvars undvikande i
dylika fall torde vara högeligen att önska. På grund häraf har utskottet
föreslagit, att det må bero på domstols pröfning både om och till hvillcet
belopp erättning bör lemnas för väglagningsämnen, som hemtats å annans
mark, då vederbörande ej kunna sig derom i godo förena.

Orden »efter föregången undersökning» har utskottet ansett böra
utgå, emedan de möjligen skulle kunna tydas som om lagen velat
föreskrifva, att syn på stället alltid skulle ega rum. Sådan torde ofta
vara alldeles obehöflig och skulle då endast medföra onödiga kostnader.

Någon olägenhet af ordens uteslutande lärer väl ej heller kunna tänkas,

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

då målet icke kali afgöras utan föregående utredning och det ju alltid
står domstolen fritt att utsätta syn, om sådan anses erforderlig.

Enligt 37 § i Kongl. Maj:ts förslag skall vägdelning första gången
ske, så snart väghållningsskyldig derom framställer yrkande. Då således
vägdelning kan framtvingas af en enda väghållningsskyldig och inom
hvarje distrikt alltid torde finnas någon sådan, för hvilken det kan vara
önskvärdt att få ny vägdelning, lärer väl detta stadgande få anses i det
närmaste liktydigt med att påbjuda lagens trädande i kraft samtidigt
öfver allt. Af departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den
5 januari innevarande år synes framgå, att skälet, hvarför steget ej
tagits fullt i denna retning, varit hänsyn till de med nya vägdelningar
förenade kostnader, hvilka ansetts böra så vidt möjligt undvikas.
Då emellertid, såsom af 84 § i utskottets förslag framgår, utskottet tänkt
sig, att den första vägdelningen enligt den nya lagen skall helt och
hållet bekostas af statsverket, då vidare det icke kan vara lämpligt att
en äldre lag tillämpas i ett väghållningsdistrikt, under det en helt annan
ordning är rådande i ett annat, utan önskvärdt är, att den nya lagen
så vidt möjligt samtidigt vinner tillämpning inom hela riket, och då
slutligen, på sätt förut är nämndt, nya vägdelningar blifva en nästan
nödvändig följd deraf, att sådan delning skall ske, om blott en enda
framställer yrkande derom, har utskottet icke tvekat föreslå, att vägdelning
enligt den nya lagen första gången skall ske, sä snart väghållningsdistrikten
blifvit bestämda.

Uttrycket i § 41 »till afgörande företagas» förefaller något oegentligt,
då i sjelfva verket de i paragrafen afsedda åtgärder endast innebära
upprättande af förslag, som enligt nästföljande paragraf skall underställas
Konungens befallningshafvandes pröfning. Utskottet föreslår derför, att
dessa ord utbytas mot »till handläggning företagas».

Den i punkten 2:o af 41 § vidtagna ändring är blott en följd af
utskottets beslut i fråga om 8 §, hvarigenom bestämdes, att kostnaden
för byggande och underhåll af alla broar, som ej äro att anse såsom
vägtrummor, skulle bestridas ur vägkassan. Tillägget »vid förnyad vägdelning»
efter samma punkt har insatts för att dermed tydligt utmärka,
att bestämmande om sammanslagning eller delning af väghållningsdistrikt
första gången sker i annan än den i 41 § föreskrifna ordning.

Då väghållningsdistriktet icke alltid behöfver utgöras af ett härad,
utan äfven kan vara en del deraf eller bestå af flera härad, har utskottet
ansett stadgandet i 42 § om de väghållningsskyldiges hörande
inför häradsrätten olämpligt och derför föreslagit, att orden »inför
häradsrätten» måtte utgå. Utskottet har dervid tänkt sig, att det må

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

ankomma på Konungens befallningshafvande att bestämma, inför hvilken
myndighet de väghållningsskyldige lämpligast böra höras.

Första stycket af 43 § har måst något omredigeras för att bringas 43 §.
i öfverensstämmelse med den förändrade lydelse 10 och 12 §§ enligt
utskottets förslag erhållit, och tillägget i andra stycket af 43 § har
gjorts för att derigenom tydligt utmärka, att äfven kostnaden för erhållande
af nödigt väglagningsämne bör tagas i betraktande vid vägs
gradering.

Såsom ofvan blifvit antydt, håller utskottet före, att, då vägdelning 45 §.
öfvergår ett distrikt, delegare i fastighet, hvilken åsatts vägtal, skola
helst önska, att sådan fastighets väg indelas jemväl på hvarje särskild
lott i fastigheten, enär dylik delning ofta nog kan innebära en verklig
förmån för delegarne. Enligt 45 § skulle kostnaden för delningen bestridas
af delegarne sjelfve. Men då de, hvilka äro egare till hela
hemmansnuramer, ej behöfva vidkännas särskilda kostnader för att få
eget vägstycke sig anvisadt, synes rättvisan fordra, att de, som hafva
mindre fastighetslotter, äfven få utan kostnad komma i åtnjutande af
samma förmån. Utskottet anser derför, att den ifrågavarande kostnaden
bör likasom kostnaden för vägdelningen i öfrigt utgå af vägkassan.

På grund häraf har början af sista stycket i 45 § erhållit ett tillägg,
hvarigenom utmärkes, att delning af väg mellan de särskilda lotterna i
en fastighet bekostas af delegarne endast i det fall, att delningen icke
sker i sammanhang med vägdelning, som omfattar ett helt distrikt.

Emot det af Kongl. Maj:t föreslagna sätt för val af den särskilda 47 §.
nämnd, om hvilken i 47 § stadgas, har herr Ollas A. Ericsson i sin
motion haft åtskilligt att anmärka.

Han yttrar härom följande:

»I Kongl. Maj:ts förslag stadgas, att denna nämnd skall bestå af
ordförande och tre ledamöter, af hvilka ordföranden och en ledamot
förordnas af Konungens befallningshafvande och de öfriga två ledamöterna
tillika med två suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige
i den ordning, som för val af landstingsmän finnes stadgadt-,
äfvensom, vid förekommande omröstning inom nämnden, vid lika röster,
eller der hvar har sin särskilda mening, ordförandens är den bestämmande.
Häraf framgår således tydligt att, till följd af sammansättningen
af dessa nämnder, Konungens befallningshafvande, genom sin rätt att
utse ordförande och densammes afgörande votum vid ofvannämnda fall,
ofta komme att blifva den bestämmande med afseende å de för de väghållningsskyldige
så vigtiga beslut, den särskilda nämnden äro anförtrodda.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

För att i någon mån afhjelpa denna oegentlighet och åstadkomma
en mera opartisk sammansättning af den särskilda nämnden, äfvensom
att. vid de fall, väghållningsdistriktet omfattar större område än häradet
eller tingslaget, få medlemmar i nämnden för de väghållningsskyldige
utsedde, torde det vara lämpligt stadga, att äfven landstinget utser ledamöter
i dessa nämnder; men för att kostnaderna genom ledamöternas
antal icke måtte höjas, utan hellre minskas, torde man utan någon som
helst risk kunna nedsätta det af Kongl. Maj:t föreslagna antalet medlemmar
från fyra till tre, deraf Konungens befallningshafvande förordnade
en, som tillika vore sjelfskrifven ordförande, och der väghållningsdistriktet
utgöres af häradet eller tingslaget eller mindre delar deraf
utses en ledamot jemte suppleant af landstinget, samt en ledamot med
suppleant af de väghållningsskyldige; men i de fall väghållningsdistriktet
utgöres af större område än häradet eller tingslaget utses båda ledamöterna
jemte suppleanter af landstinget.»

Enligt motionärens förslag borde derför 47 § erhålla följande lydelse:

47 §.

Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af en för hvarje
väghållningsdistrikt tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och
två ledamöter, af hvilka ordföranden förordnas af Konungens befallningshafvande,
och der väghållningsdistriktet utgöres af häradet eller tingslaget
eller mindre delar deraf utses en ledamot jemte suppleant af landstinget
samt en ledamot med suppleant af de väghållningsskyldige i den ordning,
som för val af landstingsmän finnes stadgadt; men i de fall väghållningsdistriktet
utgöres af större område än häradet eller tingslaget, utses båda
ledamöterna jemte suppleanter af landstinget.

Utskottet har redan förut, vid behandlingen af 5 §, uttalat såsom
sin åsigt, att landstinget i anseende till sin sammansättning icke vore
egnadt att bilda eu lämplig representation för de väghållningsskyldige.
De skäl, som i nämnda hänseende då anfördes, kunna nu åberopas mot
förslaget att låta medlemmar af den särskilda nämnden väljas af landstinget.
För att i fråga härom de väghållningsskyldige skola kunna på
verksamt sätt bevaka sina intressen, finnes enligt utskottets tanke ingen
annan lämplig utväg än att öfverlemna valets verkställande åt de väghållningsskyldige
sjelfve. I denna rigtning har redan kammarkollegium
i sitt utlåtande uttalat sig. Äfven i afseende å ordningen för sådant
vals verkställande har utskottet följt kollega anvisning och i nära öfverensstämmelse
dermed upprättat sitt förslag till förändrad lydelse af

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

47 §. I sammanhang härmed bör erinras, att det förordade valsättet
enligt 54 § af utskottets förslag äfven i andra fall skulle komma till
användning.

Att i öfrigt i enlighet med herr Ollas A. Ericssons förslag eller annorledes
frångå bestämmelserna i Kongl. Maj:ts förslag angående den
särskilda nämnden, har utskottet icke funnit skäl tillstyrka.

I 50 § är stadgadt, att medlem af den särskilda nämnden åtnjuter 30 ^
resekostnadsersättning enligt fjerde klassen i resereglementet. Med afseende
härå yttrar herr Ollas A. Ericsson i sin motion, att det förefölle
honom skäligt, att resekostnadsersättningen nedsattes från fjerde
till femte klassen i nämnda reglemente, äfvensom att, till förekommande
af missförstånd och trakasserier, dagtraktamente bestämdes enligt sistnämnda
klass. Motionären föreslår derför, att 50 § måtte erhålla denna
lydelse:

50 §.

Nämndens medlemmar åtnjuta resekostnadsersättning och dagtraktamente
enligt femte klassen i resereglementet.

Något missförstånd, på sätt motionären antydt, synes väl ej böra
kunna uppstå, då i resereglementet skiljes emellan resekostnads- och
traktamentsersättning. Det är således tydligt, att Kongl. Maj:ts förslag
icke afser medgifvande af dagtraktamente åt nämndens medlemmar. Men
med hänsyn till de med uppdraget förenade göromålens beskaffenhet
anser utskottet, lika med motionären, att ersättningen blifver rättvisare
och bättre motsvarande de af uppdraget föranledda kostnader, om nämndens
medlemmar tillerkännas skäligt dagtraktamente för hvarje förrättningsdag
samt ersättning för resekostnaden till belopp, som sä nära som
möjligt närmar sig den verkliga utgiften härför. En sådan grundsats
har enligt kongl. kungörelsen den 10 juni 1881 blifvit följd i fråga om
bestämmande af ersättning åt egodelningsrättsledamot, med hvilken medlem
af nämnden kan anses närmast jemförlig. På grund häraf, och då
det icke synes lämpligt att i eu lag sådan som den nu ifrågasatta hänvisa
till viss klass i resereglementet, hvilket lätt kan komma att undergå
ändringar, har utskottet föreslagit, att medlem af nämnden må åtnjuta
ersättning i likhet med hvad om ledamot i egodelningsrätt finnes stadgadt.

Kongl. Maj:ts förslag, i hvad det afser att åt Konungens befallningshafvande
öfverlemna rätt att så väl fastställa inkomst- och utgiftsstat
för vägkassan samt vägskattens belopp som äfven meddela ansvarsfrihet
åt vägstyrelsen eller i anledning af framstälda anmärkningar vidtaga

34 Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

erforderliga åtgärder, kan utskottet för sin de! icke gilla, utan anser,
att dessa rättigheter lämpligast böra anförtros åt de väghållningsskyldige
sjelfve, så att desse må erhålla ett mera direkt inflytande på förvaltningen.
Det är ej mer än rättvist att de, som betala kostnaderna, äfven
få öfvervaka, huru de uttaxerade medlen användas, hvarjemte torde
kunna antagas, att genom en sådan anordning intresset bland de väghållningsskyldige
för hithörande frågor blifver större. Kammarkollegium
framstälde ett förslag i antydda rigtning, men departementschefen, som
erkände förslagets förtjenster, ryggade tillbaka för de praktiska svårigheterna,
som i tillämpningen skulle deraf föranledas. Utskottet anser
dessa svårigheter emellertid ej vara oöfvervinneliga och är för sin del
öfvertygadt, att de mer än väl motvägas af fördelarna. Genom tillåtelsen
för de väghållningsskyldige att vid sammanträden föra sin talan
medelst ombud beredes utväg att i väsentlig mån minska de befarade
svårigheterna.

Då Konungens befallningshafvande genom nu ifrågasatta ändringar
skulle förlora rättigheten till ett mera direkt öfvervakande af väghållningsdistriktets
ekonomiska angelägenheter, torde vara nödvändigt att
på annat sätt bereda denna myndighet ett visst inflytande i nämnda afseende.
För detta ändamål har utskottet trott det vara lämpligt, att, då
de ekonomiska angelägenheterna närmast ombesörjas af vägstyrelsen, låta
ordföranden i denna styrelse utses af Konungens befallningshafvande. Äfven
härutinnan likasom i fråga om valet af styrelsens ledamöter, hvilket val
skulle ske på samma sätt som val af ledamöter i särskilda nämnden,
har utskottet i sitt förslag följt kammarkollegii anvisning.

Af de ändrade bestämmelser, utskottet sålunda föreslagit, följer, att
vägstyrelsens ordförande i stället för Konungens befallningshafvande bör
få sig ålagdt. att för granskning tillhandahålla de väghållningsskyldige
de i 57 § omförmälda handlingar. I sammanhang härmed hafva åtgärder
ansetts nödiga för att bereda vederbörande tillfälle att erhålla kännedom
om hvilken som blifvit utsedd till vägstyrelsens ordförande och hans
adress, hvarom äfven särskildt stadgande införts i 54 §.

Vidare och då öfverskott i vägkassan, hvarom i 62 § förmäles, icke
bör med annan behållning sammanblandas, har ett tillägg i sådant syfte
skett i början af 57 §.

59 och 6i §§. I 59 och 61 §§ af det kongl. förslaget bestämmes det förhållande,
efter hvilket de olika beskattningsföremålen skola bidraga till väghållet.
Till grund för dessa bidrags fördelning har antagits vägfyrken sålunda,
att bidragen utgå efter det antal vägfyrk, som efter gifna regler åsättas
hvarje särskildt i väghållet deltagande beskattningsföremål. Propor -

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

tionen emellan de de olika beskattningsföremålens skyldighet till deltagande
i besväret är densamma som kornitén föreslagit såsom gällande för en
öfvergångstid af 15 år, och hvarigenom, med antagande af bevillningen
till fördelningsgrund, i mantal satt jord skulle deltaga för hela bevillningen,
icke i mantal satt jord för halfva bevillningen, annan fastighet
och frälseränta för 3/1(1 af bevillningen och inkomst för 3/20 deraf. Med
iakttagande af detta förhållande får sålunda den i mantal satta jorden
1 vägfyrk för hvarje 100 kronor af uppskattningsvärdet, icke i mantal
satt jordbruksfastighet, annan fastighet och frälseränta, 1 vägfyrk för
hvarje 200 kronor af uppskattningsvärdet, och inkomst 1 vägfyrk för
hvarje 20 kronor af den beskattningsbara andelen deraf. För att nu
bestämma hvad som belöper å hvarje vägfyrk skall hela väghållningskostnadens
summa, som uppkommer genom sammanläggning af den
uppskattade kostnaden för allt naturaunderhåll med beloppet af vägkassans
alla utgifter, fördelas på samtliga i väghållningen deltagande
beskattningsföreinåls sammanräknade vägfyrkar. Hvad som härefter
finnes belöpa å hvarje väghållningsskyldigs vägfyrktal, utgår såsom
vägskatt, dock med rätt för den i mantal satta jorden att dervid tillgodoräkna
sig det uppskattade värdet af dess naturaunderhåll.

Derest den uppskattade underhållskostnaden för den i mantal satta
jorden uppgår till högre belopp än som enligt fördelningen på samma
jord belöper, får densamma i allt fall utan ersättning utgöra hela sitt naturaunderhåll,
och i sådan händelse uppkommer ett öfverskott i vägkassan.
Aro deremot vägkassans utgifter så stora, att den uppskattade underhållskostnaden
ej motsvarar hvad på den i mantal satta jorden enligt
fördelningen belöper, då, men också endast i detta fall, får sistnämnda
beskattningsföremål jemväl deltaga i de kontanta inbetalningarna. De tre
fall, som äro möjliga, vill utskottet medelst exempel tydliggöra. Inom
ett väghållningsdistrikt uppgår den uppskattade kostnaden för vägunderhållet
in natura till sammanlagdt 20,000 kronor. Den i mantal
satta jorden har tillhopa 50,000 vägfyrkar, öfriga i väghållet deltagande
beskattningsföremål 10,000 vägfyrkar. Hemmanens andel i väghållet förhåller
sig alltså till de öfriges som 5:1. Om nu 4,000 kronor skola
enligt den faststälda utgiftsstaten kontant ur vägkassan utbetalas, behöfves
ingen uttaxering å den i mantal satta jorden, enär den uppskattade
kostnaden för dess vägunderhåll utgör just hvad på samma jord
belöper i förhållande till de öfriga beskattningsföremålens bidrag. Behöfves
för vägkassans utgifter ett belopp af 10,000 kronor, måste
uttaxering ske äfven å den i mantal satta jorden, som då har att utöfver
utgörande af densamma åliggande naturaunderhåll kontant utbetala till -

Bil, till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

hopa 5,000 kronor, under det uttaxeringen å öfriga beskattningsföremål
uppgår likaledes till 5,000 kronor. Om åter för vägkassans utgifter
endast ett belopp af 1,600 kronor är behöflig!, skulle af hela väghållningskostnaden,
21,600 kronor, belöpa på den i mantal satta jorden
18,000 kronor och på öfriga beskattningsföremål 3,600 kronor. Någon
uttaxering å jorden kommer då ej i fråga, men den får icke desto
mindre efter uppskattning utgöra vägunderhållet, som är uppskattadt
till 2,000 kronor mer än på dess andel belöper, och i vägkassan uppstår
ett öfverskott af 2,000 kronor.

I sistnämnda fall upphör emellertid likställigheten emellan den i
mantal satta jordens och de öfriga beskattningsföremålens fyrkar. Ett
sådant förhållande, som ingalunda torde komma att höra till undantagen,
kan utskottet icke anse följdrigtigt och öfverensstämmande med grundsatsen,
att, då fyrk blifvit bestämd som enhet för skattebördans fördelning,
hvarje fyrk bör tilldelas lika stor del af samma börda. Derigenom
att i afseende å fyrktalens åsättande en billigare beräkningsgrund
stadgats för de nya beskattningsföremålen, hafva dessa kommit i
åtnjutande af den lindring i bördan, som skäligen bör dem tillkomma,
och det synes vid sådant förhållande icke vara rättvist eller nödvändigt
att tillerkänna dem en ytterligare lindring. På grund häraf böra enligt
utskottets uppfattning de bestämmelser, som skola motsvara 59 § af
Kongl. Maj:ts förslag, affattas så, att hvarje af de olika beskattningsföremålens
vägfyrkar får under alla förhållanden bära lika andel af
väghållningsbördan.

Beträffande beräkningsgrunderna vid åsättande af vägfyrktal har
herr Ollas A. Ericsson i sin förut omnämnda motion särskilt uttalat
sig. Sedan motionären erinrat, att åsigten i fråga om alla
beskattningsföremåls skyldighet att deltaga i ett allmänt onus efter
förmåga allt mer och mer omfattades, anmärker han, att så äfven borde
vara fallet i afseende å väghållningsbesväret. Enklaste sättet vore
derför att utdebitera väghållningskostnaderna enligt den grund, hvarefter
kommunalutskylderna på landet utgjordes; men så länge nu gällande
bevillningsförordning, der förmågan icke efter samma grund de
olika beskattningsföremålen emellan framkallat bevillningen, tillämpades,
kunde ej med fullt skäl yrkas, det alla beskattningsföremål skulle till sin
fulla uppskattade bevillning deltaga i väghållningsbesvärets utgörande,
utan borde med afseende derå lindring beredas beskattningsföremål,
hvilka ej kunde hänföras under kategorien jordbruksfastighet; dock
detta endast till dess en ny bevillningsförordning blefve antagen, hvari

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

bevillningen efter samma grund de olika beskattningsföremålen emellan
representerade förmågan.

I betraktande deraf att, på sätt nämnts, vägunderhållet vore af den
beskaffenhet, att alla samhällets medlemmar borde vara deri i lika mån
intresserade, emedan en beqväm samfärdsel vore ett vilkor för både
materiel och andlig utveckling, ansåge motionären, att väghållningskostnaderna
borde fördelas på alla inom väghållningsdistriktet befintliga
beskattningsföremål på det sätt, att jordbruksfastighet, vare sig den är
i mantal satt eller ej, deltoge efter sin hela, samt annan fastighet,
frälseränta och andra beskattningsföremål, hvartill hörde inkomst af
kapital eller arbete, efter hälften af påförd bevillning.

Motionären föreslår alltså, att 59 § måtte erhålla följande lydelse:

59 §•

Vägskatten utgår sålunda, att den på hela väghållningsdistriktet
belöpande väghållningskostnaden, hvarmed förstås dels kostnaden för
underhåll af all indelad väg enligt särskilda nämndens uppskattning,
dels alla de utgifter, som enligt den faststälda utgiftsstaten skola bestridas
ur vägkassan, fördelas på samtliga enligt 6 § i väghållet deltagande
beskattningsföremål, med iakttagande deraf, att jordbruksfastighet
deltager efter sin hela samt andra beskattningsföremål motsvarande hälften
af deras åsätta bevillning.

Utskottets åtgärd att låta all jordbruksfastighet, med undantag af
allmänningsskogar, deltaga i naturaunderhållet har medfört stadgande
derom att all jordbruksfastighet, som bör utgöra sådant underhåll, äfven
likställes i fråga om densamma åsatt vägfyrktal. Så till vida sluter sig
alltså utskottets förslag till motionärens.

Hvad åter angår allmänningsskogar, annan fastighet och frälseränta,
har utskottet icke allenast icke kunnat biträda motionärens uppfattning-,
utan äfven funnit sig böra ifrågasätta en billigare beräkningsgrund för
vägfyrktals åsättande än den af Kongl. Maj:t föreslagna.

Utskottet har nemligen i fråga om statens allmänningsskogar, särskildt
inom de nordligare orterna, från domänstyrelsen erhållit upplysning,
huru som väganläggningar i egentlig mening icke äro i afsevärd
mån erforderliga för utdrifning af skogsprodukter i dessa orter, hvarest
vintervägarna äfvensom vattendragen, vederbörligen upprensade, bilda
naturliga utfartsvägar. För vattendragens flottbargörande hafva derför
ock utförts betydande arbeten, hvilka varit förenade med ansenliga kost -

38 Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

nader för staten. Sålunda hafva endast i Norrbottens län i samband
med större virkesförsäljningar under de senare femton åren åtskilliga
vattendrag blifvit flottbargjorda för en sammanräknad kostnad af omkring
1,500,000 kronor eller 100,000 kronor årligen, hvartill komma
ytterligare kostnader för enahanda ändamål under åren 1885—1889, uppgående
till omkring 50,000 kronor eller 10,000 kronor årligen. Då dessutom
åtskilliga för skogsdriften erforderliga mindre vägarbeten medfört
en kostnad af 2,000 kronor årligen, hafva således endast inom Norrbottens
län de kostnader, statens skogsförvaltning fått vidkännas för
åstadkommande af nödiga kommunikationsmedel, under de senaste fem
åren uppgått till 112,000 kronor årligen. Härtill skulle nu ytterligare
komma bidrag till nybyggande och underhåll af allmänna vägar, hvilket
bidrag enligt den af Kongl. Maj:t föreslagna beräkningsgrund för fyrktalets
åsättande skulle komma att uppgå minst till omkring 80,000 kronor
och möjligen bestiga sig till 100,000 kronor eller derutöfver. Att
skogsförvaltningen härigenom skulle blifva hårdare betungad, än skäligt
är, torde vara uppenbart. Inom Kopparbergs och de öfriga norrländska
länen skulle förhållandet väl icke blifva alldeles så beaktansvärdt som
inom Norrbottens län, men likväl nära dermed jemförligt. Äfven inom
öfriga delar af riket torde tillämpningen af den föreslagna beräkningsgrunden
blifva väl mycket betungande för statens skogsförvaltning, helst
transporten af skogsprodukter hufvudsakligen eger rum under vintern
och således icke tager de allmänna vägarna i anspråk, då mark är bar.
På grund häraf har blifvit ifrågasatt, att statens skogar skulle åsättas
inom Kopparbergs och de norrländska länen en vägfyrk för hvarje 1,000
kronor af taxeringsvärdet samt inom öfriga delar af riket en vägfyrk
för hvarje 400 kronor af samma värde.

Emot detta förslag framställer sig sjelfmant den anmärkning, att
genom detsammas antagande skulle komma att för samma rättsförhållande
gälla särskilda bestämmelser inom olika delar af riket, och då
dessutom den för de nordligare länen ifrågasatta lindring synes väl
betydlig, har utskottet icke ansett sig kunna gå längre än att för samtliga
statens skogar föreslå sådan beräkningsgrund, att en vägfyrk åsättes
för hvarje 400 kronor af taxeringsvärdet.

Hvad nu är sagdt gäller i väsentlig mån äfven om menigheters
allmänningsskogar, hvadan utskottet ansett dem böra i berörda hänseende
likställes med statens skogar.

Vidkommande »annan fastighet» har utskottet icke kunnat underlåta
fästa uppmärksamhet derå, att till sådan fastighet äro att hänföra
dels ett stort antal mindre lägenheter, hvilka, ehuru uppskattade till ett

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

värde af 600 kronor, likväl ega ganska ringa förmåga att bära nya
skattebördor, dels ock åtskilliga för bruk och fabriker uppförda byggnader,
hvilka, om än de till följd af ogynsamma konjunkturer alldeles
icke eller endast i oväsentlig mån begagnas för sitt ändamål och således
gifva föga eller ingen afkastning, dock måste för brandförsäkringsvärdets
skull uppehållas vid ett ganska högt taxeringsvärde. Vidare
bör i fråga härom uppmärksammas, att de flesta mera betydande bruk
och fabriker för sina transporter till hufvudsakligaste delen begagna
jernvägar, som åstadkommits med betydande uppoffringar för brukens
eller fabrikernas egare. Att på grund af detta förhållande söka bestämma
fyrktals-sättningen efter gradering i mån af trafikbehof stöter
emellertid på så stora praktiska svårigheter, att utskottet måst afstå
från hvarje försök att på denna väg vinna en tillfredsställande lösning.
För att likväl tillgodose de anspråk, som kunna grundas å nu anmärkta
förhållanden, har utskottet ansett sig gå en lämplig medelväg genom
att för »annan fastighet» föreslå samma beräkningsgrund som för statens
och menigheters allmänningsskogar.

Frälseränta skall, såsom bekant är, hänföras till »annan fastighet».
Men intet skäl förefinnes att åsätta densamma vägfyrktal efter strängare
beräkningsgrund än öfriga beskattningsföremål af samma slag. Utskottet
har derför ansett den föreslagna lindringen böra tillgodokomma
äfven frälseränta och densamma således åsättas en vägfyrk för hvarje
400 kronor af taxeringsvärdet.

I sammanhang med de ändringar, som på grund af utskottets nu
uttalade åsigter blifva nödiga, har ansetts behöfligt att sammanföra bestämmelserna
i 59 och 61 §§ af Kongl. Maj:ts förslag, men för att ej
derigenom föranleda allt för stor rubbning i paragrafföljden, hafva likväl
samma bestämmelser affattats i två särskilda paragrafer, hvilka i utskottets
förslag erhållit ordningsnumren 59 och 60, hvarjemte 60 § i
Kongl. Maj:ts förslag blifvit i ordningsföljden den 6lista.

Bestämmelserna angående vinterväghållningen, hvilka innefattas i
VI kap., grunda sig nästan uteslutande på redan gällande lagstiftning i
ämnet. Förutom de jemkningar, som blifvit erforderliga till följd af
förut anmärkta beslut, har granskningen af detta kap. icke föranledt
annan ändring, än att i 65 § orden närmast belägna utbytts mot lämpligt
belägna.

Såsom redan är nämndt, hade herr Ollas A. Ericsson i sin motion
föreslagit ett tillägg i 8 § angående vintervägskostnaden. I öfverensstämmelse
härmed föreslår lian, att 70 § måtte erhålla denna lydelse:

VI kap.

65 §.
70 §.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

70 §.

Den för alla ploglagen i hela väghållningsdistriktet bestämda ersättning
skall genom vägstyrelsens försorg till de särskilda ploglagen utbetalas.

Då grunderna för vintervägskostnadens fördelning icke på annat
ställe i lagen finnas angifna, måste bestämmelser härom meddelas; och
som motionären icke anfört skäl för sitt yrkande i hvad det afser ändring
i Kongl. Maj:ts förslag, har utskottet funnit motionen i denna del
icke kunna till bifall förordas.

77 §*• Enligt Kongl. Maj:ts förslag skola böter, som ådömas jemlikt den

nu ifrågasatta lagen, helt och hållet tillfalla kronan. Då det emellertid
synes vara billigt och lämpligt, att den tillgång, som genom ifrågavarande
böter uppkommer, får användas för väghållningsbesvärets fullgörande,
har utskottet ansett dessa böter böra tillfalla vägkassan i stället
för kronan.

84 §. Utskottet har redan förut uttalat sig angående önskvärdheten deraf,

att den nya lagen, om den antoges, komme att oförtöfvadt tillämpas
öfver allt, hvarjemte utskottet framhållit, huru som nya vägdelningar öfver
hela riket deraf blefve en nödvändig följd. Af hänsyn till dermed förenade
betydande kostnader för de väghållningsskyldige skulle utskottet
icke vågat att, i enlighet med sina sålunda uttalade önskningar, i lagen
införa förändrade bestämmelser i detta syfte, derest icke på samma gång
åtgärder vidtagits för att nämnda kostnader icke må betunga de väghållningsskyldige.
Att för detta ändamål, såsom enligt Kongl. Maj:ts
förslag, låta statsverket bestrida den andel af kostnaden, som skulle
belöpa på beskattningsföremål, hvilka hittills varit befriade från väghållningsbesväret,
och derutöfver så stor del af delningskostnaden inom
hvarje distrikt, att statens hela tillskott utgjorde två tredjedelar af densamma,
är visserligen en utväg, som möjligen kunde vara till fyllest,
derest flertalet väghållningsskyldige inom hvarje distrikt lemnades öppet
att välja, om vägdelning skulle ske eller ej, men då man genom
lag ålägger dem ovilkorlig skyldighet härutinnan, såsom enligt utskottets
förslag egt rum, synes ock billigheten fordra, att de icke i sammanhang
dermed tvingas till uppoffringar, hvilka må hända för flera af
de väghållningsskyldige icke skulle medföra någon särskild förmån. Då
härtill kommer, att för de distrikt, der man helt nyligen med stora
kostnader genomfört vägdelningar, ett sådant ovilkorligt stadgande skulle
åsamka en oskäligt tung börda, har utskottet icke tvekat föreslå, att
de första vägdelningarna enligt den nya lagen skola bekostas af stats -

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

verket. För att statskassan derigenom icke må öfver höfvan betungas,
tinnes alltid den af departementschefen redan antydda utvägen att under
de år dessa första vägdelningar pågå minska det vanliga anslaget
till anläggning af nya samt omläggning af backiga eller eljest mindre
goda vägar.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kong].
Maj:ts förslag till lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet icke kunnat af Riksdagen oförändradt
antagas, må för sin del antaga följande:

Lag

Angående vägMUningsfoesyärets utgörande på landet.

1 Kap.

Om allmän vägs anläggning, indragning eller förändring.

1 §•

Det väghållningsbesvär, hvarom denna lag stadgar, afser väg på
landet, som pröfvas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig.
Sådan väg benämnes allmän och är af två slag:

a) landsväg, hvartill hänföres väg, som för allmänna samfärdseln
är af större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län
med annat län, leder från en stad till annan eller tjenar att förbinda
något härad i dess helhet eller till väsentlig del med stad, större hamnoch
lastageplats, jernvägsstation eller annat jemförligt ställe;

b) bygdeväg, hvartill räknas väg af förenämnda beskaffenhet, men
som ej är af den vigt för allmänna samfärdseln, att den bör till landsväg
hänföras, så ock väg härad eller socknar emellan, kyrko- och tingsväg
samt annan med dessa jemförlig väg.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

2 §•

Landsväg skall vara 6 meter
samt bygdeväg 3,6 meter bred mellan
dikena; egande dock Konungens
befallningshafvande att, der
för särskilda vägsträckor förhållandena
sådant påkalla, så väl medgifva,
att väg må hafva mindre
bredd, som ock, när ny väg anlägges,
eller gammal väg omlägges,
förordna om dess utläggande till
större bredd, än här stadgats.

Der redan anlagd väg är bredare,
än här föreskrifves, varde den
så vidmagthållen, derest icke Konungens
befallningshafvande pröfvar
densamma kunna utan olägenhet
till bredden inskränkas.

Likaledes eger Konungens befallningshafvande,
der redan anlagd
väg har mindre bredd, än denna
lag bjuder, och dess utläggande
till stadgad bredd blefve förenadt
med % betydande svårigheter eller
kostnader, att låta dervid bero.

Utskottets förslag.

2 §•

Landsväg skall vara 6 meter
samt bygdeväg 3,6 meter bred;
egande dock Konungens befallningshafvande
att, der för särskilda
vägsträckor förhållandena sådant
påkalla, så väl medgifva, att väg
må hafva mindre bredd, som ock,
när ny väg anlägges, eller gammal
väg omlägges, förordna om dess
utläggande till större bredd, än här
stadgats.

Der redan anlagd väg är bredare,
än här föreskrifves, varde den
så vidmagthållen, derest icke Konungens
befallningshafvande pröfvar
densamma kunna utan olägenhet
till bredden inskränkas.

Likaledes eger Konungens befallningshafvande,
der redan anlagd
väg har mindre bredd, än denna
lag bjuder, och dess utläggande
till stadgad bredd blefve förenadt
med betydande svårigheter eller
kostnader, att låta dervid bero.

3 §•

Allmän väg skall läggas der den tarfvas och hvar den jemnast, och
genast göras kan.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

4 §. 4 §.

Uppstår fråga om anläggning Uppstår fråga om anläggning
af allmän väg; då skall ansökning af allmän väg; då skall ansökning

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

derom göras hos Konungens befallningshafvande,
som låter vid häradsrätten
höra samtlige väghållningsskyldige,
hvilka i väghållningen
med arbete eller penningar deltaga;
hvarefter och sedan häradsrätten
afgifvit yttrande, Konungens
befallningshafvande meddelar beslut
i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor
om indragning af allmän väg,
omläggning af backig eller eljest
för rörelsen obeqväm allmän väg
samt förändring af redan befintlig
väg till bygdeväg eller landsväg.

Utskottets förslag.

derom göras hos Konungens befallningshafvande,
som låter vid häradsrätten
i orten höra samtliga väghållningsskyldige,
hvilka i väghållningen
med arbete eller penningar
deltaga; hvarefter och sedan häradsrätten
afgifvit yttrande, Konungens
befallningshafvande meddelar
beslut i frågan.

I enahanda ordning afgöras frågor
om indragning af allmän väg,
omläggning af backig eller eljest
för rörelsen obeqväm allmän väg
samt förändring af redan befintlig
väg till bygdeväg eller landsväg.

II Kap.

Om skyldighet att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll, när
mark är har, så ock om tillsyn å väg.

5 §•

I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja
utgör hvarje härad en gemensamhet för sig.

Är vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två
eller flera väghållningsdistrikt, eller äro två eller flera härad eller delar
deraf då förenade till ett distrikt, må dervid förblifva.

Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller två eller flera
härads förening till ett sådant distrikt må derefter, så vidt icke derom
förordnats i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang med
vägdelning på sätt nedan sägs.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Ma,j:ts förslag.

6 §•

I skyldigheten att bygga och
underhålla allmän väg, bro och färja
deltaga, efter nedan stadgade grunder,
följande beskattningsföremål:

a) all i mantal satt jord, med
undantag af äldre lotshemman,
hvilka, så länge de äro underkastade
lotsningsskyldighet, bibehållas
vid dem hittills förunnad frihet från
väghållningsbesväret;

b) all annan jordbruksfastighet,
hvartill äfven hänföras staten eller
menighet tillhöriga allmänningsskogar; c)

frälseränta för sitt efter fem
procent beräknade kapitalvärde;

d) all annan fastighet, hvarför
bevillning till staten utgöres och
hvars taxeringsvärde uppgår till
minst sexhundra kronor;

e) inkomst af bergsbruk, kalkoch
stenbrott jemte dertill hörande
verk, inrättningar och näringar,
qvarnar, sågverk, fabriker och andra
dylika för varors tillverkning
eller förädling anlagda inrättningar,
der inkomsten uppgår till minst

Utskottets förslag.

6 §•

I skyldigheten att bygga och
underhålla allmän väg, bro och
färja deltaga, efter nedan stadgade
grunder, följande beskattningsföremål
:

a) all jordbruksfastighet, hvartill
äfven hänföras staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, dock att
äldre lotshemman, sä länge de äro
underkastade lotsningsskyldighet, bibehållas
vid dem hittills förunnad frihet
från väghållningsbesväret;

b) frälseränta för sitt efter fem
procent beräknade kapitalvärde;

c) all annan fastighet, hvarför
bevillning till staten utgöres och hvars
taxeringsvärde uppgår till minst sexhundra
kronor, äfvensom staten tillhörig
dylik fastighet, sä vidt inkomst
deraf dragés och taxeringsvärdet uppgår
till minst nyss nämnda belopp;

d) inkomst, som uppgår till minst
ett tusen tvåhundra kronor och hvarför
bevillning till staten utgöres, dock
med undantag för:

l:o) inkomst af kanal, jernväg och
annan farväg;

2:o) inkomst af skeppsrederi och
sjöfart;

3:o) inkomst genom aflöning, arfvode
och traktamente eller annan med
allmän eller enskild tjenstebefattning

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. May.ts förslag.

tolfhundra kronor och bevillning
derför till staten erlägges.

7 §•

Vägunderhållet in natura, hvarmed
förstås arbetet för vägs hållande
i laggilt skick, åligger den i
mantal satta jorden.

öfriga i 6 § omförmälda beskattningsföremål
bidraga till väghållet
allenast med penningar, hvilka
ingå till en för väghållningsdistriktet
gemensam vägkassa (V
kap.).

8 §•

Kostnaden för anläggning af ny
och omläggning af gammal väg,
för underhåll af ny väg, intill dess
den ingått i vägdelning, samt för
byggande och underhåll af färja
och större bro bestrides ur vägkassan.

9 §■

Vägunderhållet in natura utgöres
efter särskildt åsatt vägmantal.

Utskottets förslag.

förenad förmån, pension, årligt understöd,
gratifikation, lifränta och undantag
sförmän; och

4:o) inkomst, som förvärfvas genom
arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet; 7

§•

Vägunderhållet in natura, hvarmed
förstås arbetet för vägs hållande
i laggilt skick, åligger all
jordbruksfastighet med undantag af
staten eller menighet tillhöriga allmänning
ssko g ar.

De beskattnings/''öremål, hvilka icke
utgöra vägunderhåll in natura, bidraga
till väghållet allenast med
penningar, som ingå till en för väghållningsdistriktet
gemensam vägkassa
(V kap.).

8 §•

Kostnaden för underhåll af ny
väg intill dess den ingått i vägdelning,
för underhåll af bro, som ej är
till vägtrumma hörn/öflig, samt för
byggande och underhåll af färja, bestrides
ur vägkassan, så ock kostnaden
för anläggning af ny och omläggning
af gammal väg samt för
byggande af bro, i den mån sådan
kostnad icke utgår af statsmedel.

9 §•

Vägunderhållet in natura utgöres
efter särskildt åsatt vägtal.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:tS förslag.

10 §.

Vägmantal åsättes hvarje hemman
efter dess taxeringsvärde i
förhållande till medeltaxeringsvärdet
å helt förmedladt mantal inom
väghållningsdistriktet sålunda, att
ett vägmantal motsvarar sagda medeltaxeringsvärde,
med iakttagande
likväl dels att medeltaxeringsvärdet
jemkas till hela hundratal på
det sätt, att belopp af femtio kronor
eller derutöfver höjes till närmaste
hundratal, då deremot belopp
mindre än femtio kronor bortfaller,
dels ock att vägmantalet, då brutet
tal förekommer, utföres i hela
hundradelar, så att half hundradel
eller derutöfver höjes till närmaste
hundradel, hvaremot mindre än half
hundradel bortfaller.

11 §•

Vägmantal åsättes, genom Konungens
befallningshafvandes försorg,
i sammanhang med vägdelning
och eger bestånd, intill dess
ny vägdelning sker.

12 §.

År hemman så afsides liggande,
att det icke lämpligen kan till väghållning
indelas, må hemmanet, der
innehafvaren sådant hellre vill, i
stället bidraga med penningar efter
det belopp, hvartill underhållskost -

Utskottets förslag.

10 §.

Vägtal åsättes, med undantag af
staten eller menighet tillhöriga allmänning
ssko g ar, hvarje hemman, utjord
och annan jordbruksfastighet efter
taxeringsvärdet sålunda, att för hvarje
ett hundra kronor af samma värde
utföres ett vägtal. Finnas af söndrade
jorclbrukslägenheter, skall vägtalet
åsättas stamfastigheten efter dess och
de af söndrade lägenheternas sammanlagda
taxeringsvärde.

Hvad om hemman i denna §
sägs gäller ock om hvarje i jordebok
eller fastighetsbok särskilt upptaget
nummer.

11 §•

Vägtal åsättes, genom Konungens
befallningshafvandes försorg,
i sammanhang med vägdelning och
eger bestånd, intill dess ny vägdelning
sker.

12 §•

År jordbruksfastighet afsides liggande
från densamma tilldeladt vägstycke
eller eljest obeqvämt belägen
med afseende å fullgörandet af dess
vägunderhåll in natura, må fastigheten,
der innehafvaren sådant hellre

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

naden på vägmantal bestämmes af
den särskilda nämnd, hvarom i
IV kap. stadgas.

Sådant bidrag ingår till vågkassan
samt debiteras, indrifves och
redovisas i sammanhang med vägskatten
(63 §).

13 §.

År hemman deladt mellan två
eller flere åbor, svare desse för underhållet
af hemmanets väg, hvar
i förhållande till det hans hemmanslott
åsätta taxeringsvärde; skolande
åborne, om de äro flere än två,
sig emellan för minst ett år i sänder
utse en vägfogde, om hvilket
val underrättelse bör kronobetjeningen
meddelas.

Vägfogden åligger tillse, att vägen
hålles i vederbörligt skick.
Han svarar i första hand för åbornes
skyldighet härutinnan samt eger
för återbekommande af hvad han
utöfver sin andel i kostnaden här -

Utskottets förslag.

vill, och vägstyrelsen dertill samtycker,
i stället bidraga med penningar
efter det belopp, hvartill underhållskostnaden
på vägtal bestämmes
af den i IV kap. omförmälda nämd.
För tillgodonjutande af denna rättighet
skall dock ansökan härom göras
hos vägstyrelsen inom sex månader
efter det vägdelningen vunnit laga
kraft.

Ofvannämnda bidrag, hvilket debiteras,
indrifves och redovisas i
sammanhang med vägskatten (63
§), ingår till vägkassan mot skyldighet
för vägstyrelsen att vägunderhållet
ombesörja.

13 §.

Har vid vägdelning väg lemnats
odelad emellan delegare i samma jordbruksfastighet
eller varder efter vägdelning
jordbruksfastighet delad emellan
två eller flere, svare desse för
underhållet af fastighetens väg, hvar
i förhållande till det hans lott åsätta
taxeringsvärde; skolande delegarne,
om de äro flere än två, sig emellan
för minst ett år i sänder utse
en vägfogde, om hvilket val underrättelse
bör kronobetjeningen meddelas.

Vägfogde åligger tillse, att väg
hålles i vederbörligt skick. Hall
svarar i första hand för delegarnes
skyldighet härutinnan samt eger för
återbekommande af hvad han utöfver
sin andel i kostnaden härför

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl, Ma,j:s förslag.

för nödgats utgifva att omedelbart
hos länsmannen påkalla handräckning.

Vill åbo, att vägen skall delas,
hafve han dertill vitsord; och förfares
vid sådan delning på sätt i
45 § stadgas.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den,
intill dess ny vägdelning öfvergår
väghållningsdistriktet, underhållas
af de hemman, som förut underhållit
den gamla vägen. Betungas
härigenom hemman med svårare
vägunderhåll, än det förut haft,
njute det hemman ur vägkassan
motsvarande ersättning.

Utskottets förslag.

nödgats utgifva att omedelbart hos
länsmannen påkalla handräckning.

Vägfogde, som i tre på hvarandra
följande år tjenstgjort, vare ej
skyldig att befattningen å nyo emottaga
förr än ytterligare tre år förflutit.

Vill delegare, att vägen skall
delas, hafve han dertill vitsord; och
förfares vid sådan delning på sätt i
45 § stadgas.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den,
intill dess ny vägdelning öfvergår
väghållningsdistriktet, underhållas
af de fastigheter, som förut underhållit
den gamla vägen. Betungas
härigenom fastighet med svårare
vägunderhåll, än den förut haft,
njute densamma ur vägkassan motsvarande
ersättning.

15 §.

Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden
utlagd, njute likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom försvåras,
ersättning ur vägkassan.

Kongl. Maj:ts förslag.

16 §■

Uppkommer å väg genom oförväntad
naturhändelse, såsom jordras,
öfversvämning eller dylikt,
skada af sådan betydenhet, att i -

Utskottets förslag.

16 §.

Uppkommer å väg genom naturhändelse,
såsom jordras, öfversvämning
eller dylikt, skada af sådan
betydenhet, att iståndsättandet

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

ståndsättandet skulle i väsentlig
mån betunga det hemman, på hvilket
vägen är till underhåll indelad,
må kostnaden för sådan skadas botande
gäldas ur vägkassan.

17 §•

Njuter hemman, till följd af
gammal vägs indragning, omläggning
eller inskränkning till bredden,
befrielse eller minskning i vägunderhållet,
erlägge det hemman motsvarande
ersättning till vägkassan.

18 §.

Kan, i fråga om ersättning, som
i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,
öfverenskommelse vederbörande emellan
icke träffas, hänskjutes frågan
till Konungens befallningshafvandes
afgörande.

Utskottets förslag.

skulle i väsentlig mån betunga den
fastighet, på hvilken vägen är till
underhåll indelad, må kostnaden
för sådan skadas botande gäldas
ur vägkassan.

17 §•

Njuter fastighet, till följd af
gammal vägs indragning, omläggning
eller inskränkning till bredden,
befrielse eller minskning i vägunderhållet,
erlägge den fastighet
motsvarande ersättning till vägkassan.

18 §.

Kan i fråga om ersättning, som
i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,
öfverenskommelse vederbörande emellan
icke träffas, hänskjutes frågan
till bedömande af tre gode män,
livilka utses en af Konungens befallningshafvande,
en af vägstyrelsen och
en af vederbörande väghållningsskyldig.

Vägrar någon enligt nämnda §§
till ersättnings utgifvande skyldig att
utse god man och hav sådant ej fullgjorts
inom fjorton dagar efter bevislig
tillsägelse, skall domhafvanden
i orten, på anmälan, utse god man
för den tredskande.

Emot gode männens beslut må
klagan ej föras.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

19 §.

Åligger någon, på grund af särskildt åtagande, att underhålla allmän
väg, bro eller färja, må dervid förblifva, derest ej, i den ordning
som i 4 § sägs, sådan väg, bro eller färja pröfvas böra till allmänt
underhåll öfvertagas.

20 §.

Väg- och bropenningar, der de hittills af vägfarande erlagts, skola
upphöra, då sådant, utan förnärmande af någons enskilda rätt, ske kan.

21 §.

Der kassa för byggnad eller underhåll af bro eller färja, som öfvertages
till underhåll medelst vägkassan, finnes samlad, skall den samma,
så vida den uppkommit genom uppbörd från vägfarande, öfverlemnas
till väghållningsdistriktets vägkassa. År den deremot bildad genom
sammanskott af väghållningsskyldige, ege de att deröfver förfoga.

22 §.

Bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan,
skall vid öfverlemnandet vara försatt i laggilt skick.

Kongl. May.ts förslag.

23 §.

Väg, bro och färja skola hållas
i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande
skick. Å båda sidor om
vägen skola diken till erforderlig
bredd och djup med nödigt aflopp
göras, derest sådana icke, efter vederbörandes
pröfning, utan olägenhet
kunna undvaras.

Utskottets förslag.

23 §.

Väg, bro och färja skola hållas
i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande
skick. Å båda sidor om
väg skola diken till erforderlig bredd
och djup med nödigt aflopp göras,
derest sådana icke, efter vederbörandes
pröfning, utan olägenhet
kunna undvaras.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Majds förslag.

Utskottets förslag.

24 §.

På ömse sidor om väg intill 3,5
meter från vägens kant skola, genom
jordegarens försorg, efter honom
derom gifven tillsägelse, buskar
borthuggas; dock ankommer på
Konungens befallningshafvande att
i särskilda fall efter omständigheterna
pröfva, huru vida undantag
från denna bestämmelse må ega
rum.

24 §.

Der väg går genom skogsmark,
skall genom jordegarens försorg,
efter honom derom gifven tillsägelse,
borthuggas träd eller buske, som med
tiågon gren når fram till vägens kant;
dock ankommer på Konungens befallningshafvande
att i särskilda fall
efter omständigheterna pröfva, huruvida
undantag från denna bestämmelse
må ega rum.

25 §.

Utan Konungens befallningshafvandes
tillstånd må ej hädanefter
utmed väg på mindre afstånd än
3,5 meter från vägens kant byggnad
uppföras och ej heller stenmur
eller jordvall uppläggas till större
höjd än 3 decimeter öfver vägens
yta.

Utan Konungens befallningshafvandes
tillstånd må ej hädanefter
utmed väg på mindre afstånd än
3,5 meter från vägens kant byggnad
uppföras.

26 §.

Utmed väg må ej upptagas gropar eller grafvar af beskaffenhet att
för den vägfarande eller vägens bestånd medföra fara.

Kongl. Maj ds förslag.

27 §.

Väg må ej inkräktas genom upplag
af andra ämnen än sådana, som
för vägunderhållet oundgängligen
erfordras; dock må dessa ej så uppläggas,
att samfärdseln derigenom
försvåras.

Utskottets förslag.

27 §.

Väg må ej inkräktas genom upplag
af andra ämnen än sådana, som
för vägunderhållet oundgängligen
erfordras; och må ej heller dessa så
uppläggas, att samfärdseln derigenom
försvåras.

Bil till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

28 §.

Går väg utmed vattendrag eller fördjupning, sora för vägfarande
kan medföra våda, skall lämpligt skyddsvärn anbringas af den, som vägen
underhåller.

29 §.

Der vägar stöta samman, skola vägvisare anbringas; kostnaden derför,
så ock för deras underhåll, bestrides ur vägkassan.

Kongl. Maj:ts förslag.

30 §.

Vid ändpunkterna af hvarje till
underhåll indeladt vägstycke skola
väghållarne anbringa tydliga märken,
angifvande den hemmansdel,
som har vägstyckets underhåll sig
ålagdt.

31 §•

Å väg må, med undantag för
de ställen, der sådan af jernväg
eller kanalled korsas, grind icke
uppsättas, med mindre Konungens
befallningshafvande dertill lemnar
tillstånd.

Vid de årliga vägsynerna böra
förrättningsmännen tillse, huru vida
å väg befintliga grindar, hvilka icke
ingått i beräkning uti gällande hägnadsdelning,
må utan synnerlig
olägenhet för jordegare kunna utdömag,
samt med förslag härom,
upptagande sådana grindars läge
jemte andra på frågans bedömande

Utskottets förslag.

30 §.

Vid ändpunkterna af hvarje till
underhåll indeladt vägstycke skola
•väghållarne anbringa tydliga märken,
angifvande den fastighet, som
har vägstyckets underhåll sig ålagdt.

31 §•

Å väg må, med undantag för
de ställen, der sådan af jernväg
eller kanalled korsas, grind icke
uppsättas, med mindre Konungens
befallningshafvande dertill lemnar
tillstånd.

Vid de årliga vägsynerna böra
förrättningsmännen tillse, huru vida
å väg befintliga grindar, hvilka icke
ingått i beräkning uti hägnadsdelning,
upprättad innan kongl. kungörelsen
den 11 oktober 1864 blef till
efterlefnad gällande, må utan synnerlig
olägenhet för jordegare kunna
utdömas, samt med förslag härom,

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

inverkande förhållanden, till Konungens
befallningshafvande inkomma;
hvarefter Konungens befallningshafvande,
sedan vederbörande, der sådant
icke redan skett, blifvit hörde,
eger förordna, att grind, som icke
ingått i beräkning uti gällande hägnadsdelning
eller eljest pröfvas vara
för inegors fredande oundgängligen
nödig, skall inom viss lämplig tid
borttagas, vid äfventyr att sådant
eljest på grindegarens bekostnad
genom kronobetjeningens försorg
emot lega verkställes.

Med hänsyn till särskilda orters
olika förhållande eger Konungens
befallningshafvande genom allmänna
kungörelser bestämma, hvilken tid
af året de grindar öfver väg, som
tillåtas qvarstå, skola hållas öppna
och förty vara aflyftade.

Utskottets förslag.

upptagande sådana grindars läge
jemte andra på frågans bedömande
inverkande förhållanden, till Konungens
befallningshafvande inkomma;
hvarefter Konungens befallningshafvande,
sedan vederbörande, der
sådant icke redan skett, blifvit hörde,
eger förordna, att grind, som icke
ingått i beräkning uti gällande hägnadsdelning
eller eljest pröfvas vara
för inegors fredande oundgängligen
nödig, skall inom viss lämplig tid
borttagas, vid äfventyr att sådant
eljest på grindegarens bekostnad
genom kronobetjeningens försorg
emot lega verkställes.

Med hänsyn till särskilda orters
olika förhållanden eger Konungens
befallningshafvande genom allmänna
kungörelser bestämma, hvilken tid
af året de grindar öfver väg, som
tillåtas qvarstå, skola hållas öppna
och förty vara aflyftade.

32 §.

Bro, som hädanefter uppföres, skall hafva samma bredd som den
väg, hvaraf den utgör fortsättning; dock eger Konungens befallningshafvande
i afseende å större bro att, der omständigheterna dertill föranleda,
härifrån medgifva undantag.

Rörande färjas storlek och beskaffenhet förordnar Konungens befallningshafvande.

Bro och färja skola vara försedda med nödiga skyddsvärn.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

33 §.

Å kronans allmänning må sand,
grus eller sten till vägs underhåll

33 §.

A kronans allmänning må sand,
grus eller sten till vägs underhåll

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

utan ersättning tagas efter vederbörande
skogstjensteinans anvisning.

Vill någon å annan mark taga
sand, grus eller sten till vägs underhåll,
och kan öfverenskommelse
med jordegaren icke träffas, eger
häradsrätten, då väghållningsskyldig
derom instämmer talan, efter
föregången undersökning bestämma,
hvarest nämnda väglagningsärnnen
tjenligast och till minsta skada för
jordegaren må, emot utsatt skälig
ersättning, få afhemtas.

Utskottets förslag.

utan ersättning tagas efter vederbörande
skogstjenstemans anvisning.

Vill någon å annan mark taga
sand, grus eller sten till vägs underhåll,
och kan öfverenskommelse
med jordegaren icke träffas, eger
häradsrätten, då väghållningsskyldig
derom instämmer talan, bestämma,
hvarest nämnda väglagningsämnen
tjenligast och till minsta
skada för jordegaren må afhemtas
samt om och till hvithet belopp ersättning
derför skall utgifvas.

34 §.

Konungens befallningshafvande tillkommer att öfvervaka vägarnes
behöriga underhåll och vidtaga derför erforderliga åtgärder.

35 §.

Årligen skall vägsyn hållas af länsman med biträde af två nämndemän.
Sådan syn bör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten
å tid, som antingen redan är eller, med afseende å skiljaktiga förhållanden,
varder, efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande
bestämd för hela länet eller särskilda delar deraf.

Kungörelse om vägsyn skall minst fjorton dagar före syneförrättningen
och, der så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar
offentliggöras; och bör dervid bestämmas ej mindre dagen och timmen,
då den på hvarje ställe tager sin början, än äfven huru stor del af
vägen hvarje dag kommer att besigtigas.

öfver de vid synen befunna brister föres protokoll, deraf utdrag
utan lösen särskildt för hvarje väglott skall inom åtta dagar efter syne -

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

förrättningens slut af länsmannen aflemnas till fjerdingsmannen för
att genom dennes försorg vederbörande väghållare eller, der vägfogde
finnes, denne ofördröjligen tillställas. Sådant utdrag skall tillika innehålla
föreläggande för vederbörande väghållare eller vägfogde att inom
viss af syneförrättaren föreskrifven lämplig tid hafva ogill väg lagad,
vid äfventyr, om sådant underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd
derjemte att bristerna mot lega afhjelpas. Den legokostnad äfvensom
kostnad för afhjelpande af tillfälliga mellan de årliga vägsynerna uppkomna
brister, hvilka väghållaren eller vägfogden underlåtit att efter
anmaning inom föreskrifven tid afhjelpa, eger länsmannen att omedelbart
hos den tredskande uttaga.

III Kap.

Om vägdelning.

Kongl. Maj-.ts förslag.

36 §.

Vägdelning, hvarom i detta kapitel
med undantag af 45 § stadgas,
omfattar väghållningsdistrikt samt
afser vägs fördelning till underhåll
på hemman.

37 §.

Vägdelning i enlighet med föreskrifterna
i denna lag skall första
gången ske så snart väghållningsskyldig
derom framställer yrkande.

Derefter må ny vägdelning i distriktet
ega rum endast när Konungens
befallningshafvande, efter
derom väckt förslag och sedan de

Utskottets förslag.

36 §.

Vägdelning omfattar väghållningsdistrikt
samt afser vägs fördelning
till underhåll in natura.

37 §.

Vägdelning i enlighet med föreskrifterna
i denna lag skall första
gången ske, så snart väghällningsdistrikts
område blifvit enligt 82 §
bestämdt.

Derefter må ny vägdelning i
distriktet ega rum endast när Konungens
befallningshafvande, efter
derom väckt förslag och sedan de

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Majds förslag. Utskottets förslag.

väghållningsskyldige blifvit hörde, väghållningsskyldige blifvit hörde,
finner sådan delning till följd af finner sådan delning till följd af
väsentligen förändrade förhållanden väsentligen förändrade förhållanden
vara erforderlig. vara erforderlig.

38 §.

Då vägdelning skall ske, förordnar Konungens befallningshafvande
landtmätare eller annan lämplig person att densamma förrätta med biträde
af två gode män, hvilka af förrättningsmannen utses bland dem,
som till ledamöter i egodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning
i orten valde äro.

39 §.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,
gälle hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening, galle förrättningsmannens.

40 §.

egande de väghållningsskyldige att
männen yttra sig efter befogenhet
rättningen förekomma.

Kongl. Majds förslag.

41 §.

Under förrättningen skola till
en början följande frågor, på sätt
här nedan sägs, till afgörande företagas,
nemligen:

l:o) om bestämmande af de vägar,
hvilka skola i vägdelningen

inför förrättningsmannen och gode
rörande de frågor, som under för -

Utskottets förslag.

41 §•

Under förrättningen skola till
en början följande frågor, på sätt
här nedan sägs, till handläggning företagas,
nemligen:

l:o) om bestämmande af de vägar,
hvilka skola i vägdelningen

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

ingå, samt deras egenskap af landsväg
eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar,
hvilka skola från delningeu undantagas
för att medelst vägkassan underhållas,
samt

3:o) om väghållningsdistriktets
delning i mindre områden, eller om
två eller flera väghållningsdistrikts
förening till ett, derest förslag derom
blifvit väckt.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda
frågor upprättar förrättningsmannen
med gode männen förslag,
hvilket underställes Konungens befallningshafvandes
pröfning; hvarefter
och sedan de väghållningsskyldige
blifvit inför häradsrätten
hörde och häradsrätten afgifvit yttrande,
Konungens befallningshafvande
i frågan meddelar beslut och
i sammanhang dermed låter åsätta
vägmantal (11 §).

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor
blifvit slutligen afgjorda, fortsättes
förrättningen medelst vägarnes
gradering, urskiljande af de
hemman, hvilka böra jemlikt 12 §
från vägunderhåll in natura undantagas,
samt vägarnes fördelande på

TJtshottets förslag.

ingå, samt deras egenskap af landsväg
eller bygdeväg;

2:o) om urskiljande af de broar,
hvilka ej böra till vägtrummor hänföras
och således skola från delningen
undantagas för att medelst
vägkassan underhållas; samt
vid förnyad, vägdelning
3:o) om väghållningsdistriktets
delning i mindre områden, eller om
två eller flera väghållningsdistrikts
förening till ett, derest förslag derom
blifvit väckt.

42 §.

Rörande de i 41 § omförmälda
frågor upprättar förrättningsmannen
med gode männen förslag, hvilket
underställes Konungens befallningshafvandes
pröfning; hvarefter
och sedan de väghållningsskyldige
blifvit hörde, Konungens befallningshafvande
i frågan meddelar beslut
och i sammanhang dermed låter
åsätta vägtal (11 §).

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor
blifvit slutligen afgjorda, fortsättes
förrättningen medelst vägarnes gradering
och fördelning; åliggande förrättningsmannen
att, innan förrättningen
åter företages, minst fjorton
dagar förut låta i väghållnings 8 -

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

hemman; åliggande förrättningsmannen
att, innan förrättningen åter
företages, minst fjorton dagar förut
låta i väghållnings distriktets kyrkor
kungöra dagen och stället för förrättningens
fortsättande.

Vid vägs gradering skall hänsyn
tagas till dels vägens egenskap
af lands- eller bygdeväg, dels
olika beskaffenheten af den mark,
hvaröfver vägen går, dels tillgång
till sand, grus eller annat ämne,
hvarmed vägen underhållas kan,
dels behofvet, af skyddsvärn, dels
trafikens omfattning och den deraf
föranledda större eller mindre slitning
af vägen, dels ock andra omständigheter,
som under en längre
fortgående tid må kunna på vägunderhållet
inverka, så att, der större
svårigheter i en eller annan af dessa
delar möta, skälig minskning i vägens
längd deremot beräknas.

Utskottets förslag.

distriktets kyrkor kungöra dagen
och stället för förrättningens fortsättande.

Vid vägs gradering skall hänsyn
tagas till dels vägens egenskap
af lands- eller bygdeväg, dels olika
beskaffenhet af den mark, hvaröfver
vägen går, dels tillgång till och antaglig
kostnad för sand, grus eller
annat ämne, hvarmed vägen underhållas
kan, dels behofvet af skyddsvärn,
dels trafikens omfattning och
den deraf föranledda större eller
mindre slitning af vägen, dels ock
andra omständigheter, som under
en längre fortgående tid må kunna
på vägunderhållet inverka, så att,
der större svårigheter i en eller
annan af dessa delar möta, skälig
minskning i vägens längd deremot
beräknas.

44 §.

Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det forrättningsmannen
så väl att derom hos Konungens befallningshafvande gorå anmälan, som
ock att tillställa hvarje länsman inom väghållningsdistriktet ett exemplar
af vägdelningslängden för att vara för vederbörande tillgängligt. Konungens
befallningshafvande utfärdar derefter allmän kungörelse om förrättningens
afslutande; egande den, som ärmed delningen missnöjd, att vid
talans förlust deröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande i
mål från Norrbottens, Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län
inom fyratiofem dagar, och i mål från öfriga orter inom riket inom trettio
dagar från den dag, då kungörelsen blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor
uppläst, dock att menighet, som klagar, eger åtnjuta femton dagars
längre besvärstid.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen

fullständigt instrument deröfver till länets landtmäterikontor för att der

förvaras.

Kongl. Maj:ts förslag.

45 §.

Vill åbo, efter ty i 13 § sägs,
att hemmans väg skall delas, och
väckes fråga derom vid vägdelning,
som i 36 § afses, skall delningen af
hemmanets väg ske i sammanhang
med nämnda vägdelning, och gälle
dervid i tillämpliga delar hvad här
ofvan i detta kapitel är stadgadt.

Uppstår eljest fråga om delning
af dylik väg, och enas åborne om
hvilken del af vägen eu hvar hemmanslott
skall tillkomma, stånde sådan
öfverenskommelse fast, sedan
densamma, skriftligen affattad och af
två vittnen bestyrkt, blifvit till länsmannen
ingifven.

Kan öfverenskommelse ej träffas,
ege Konungens befallningshafvande,
på anmälan af åbo, förordna landtmätare
eller annan lämplig person att
verkställa delningen, sedan åborne
till förrättningen bevisligen kallats
och vid densamma lemnats tillfälle
att sig yttra; och skall vid sådan vägdelning
gradering, som skett enligt
43 §, lända till efterrättelse. Sedan
förrättningen är afslutad, ingifve förrättningsmannen
delningsinstrumentet
till länsmannen, som har att derom
underrätta åborne; och eger den,

Utskottets förslag.

45 §.

Vill delegare i jordbruksfastighet,
efter ty i 13 § sägs, att fastighetens
väg skall delas, och väckes fråga
derom vid vägdelning, som i 36 §
afses, skall delningen af fastighetens
väg ske i sammanhang med nämnda
vägdelning, och gälle dervid i tilllämpliga
delar hvad här ofvan i detta
kapitel är stadgadt.

Uppstår eljest fråga om delning
af dylik väg och enas delegarne
om hvilken del af vägen hvarje
fastighetslott skall tillkomma, stånde
sådan öfverenskommelse fast, sedan
densamma, skriftligen affattad och
af två vittnen bestyrkt, blifvit till
länsmannen ingifven.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

som är med förrättningen missnöjd,
att, vid talans förlust, deröfver aiiföra
besvär hos Konungens befallningshafvande
inom tid, som i 44 §
stadgas, hvilken tid dock i fall, som
nu är i fråga, skall räknas från det
klaganden erhållit underrättelse, som
nyss nämnts.

Vägdelning, som i denna paragraf
afses, skall bekostas af åborne i förhållande
till delningsgrunden och
eger bestånd till dess ny vägdelning
öfvergår väghållningsdistriktet eller
samtlige åbor öfverenskomma om annan
vägdelning och öfverenskommelsen,
så affattad och styrkt, som ofvan
sägs, blifvit till länsmannen ingifven;
skolande i följd af vägdelning,
som här afses, hvarje hemmanslott
anses vara åsatt andel af hemmanets
vägmantal i förhållande till
hemmanslottens taxeringsvärde den
tid vägdelningen egde rum.

Utskottets förslag.

och eger den, som är med förrättningen
missnöjd, att, vid talans förlust,
deröfver anföra besvär hos Konungens
befallningshafvande inom
tid, som i 44 § stadgas, hvilken tid
dock i fall, som nu är i fråga, skall
räknas från det klaganden erhållit
underrättelse, som nyss nämnts.

Vägdelning, som i 2 och 3punkterna
af denna paragraf afses, skall
bekostas af delegarne i förhållande till
delningsgrunden och eger bestånd
till dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet
eller samtlige delegare
öfverenskomma om annan vägdelning
och öfverenskommelsen, så
affattad och styrkt, som ofvan sägs,
blifvit till länsmannen ingifven; skolande
i följd af vägdelning, som i
denna paragraf afses, hvarje lott anses
vara åsatt andel af fastighetens
vägtal i förhållande till lottens taxeringsvärde
den tid vägdelningen
egde rum.

IV Kap.

Om särskild nämnd.

Kongl. Maj it s förslag.

46 §.

För bestämmandet af beloppet ej
mindre af de till vägkassan ingående
bidrag, än ock af den ersättning,

Utskottets förslag.

46 §.

För bestämmande af beloppet ej
mindre af de till vägkassan ingående
bidrag, än ock af den ersättning,

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

som enligt 12 § skall utgå, uppskattas
den på ett vägmantal belöpande
årliga kostnad för underhållet
den tid mark är bar af väg,
som ingått i delning.

Vid sådan uppskattning skall
skäligt afseende fästas så väl å ortens
pris för dagsverken och körslor som
ock derå, att de till vägunderhåll
in natura indelade i allmänhet äro
i tillfälle att med egna arbetare
och dragare fullgöra arbetet.

47 §.

Utskottets förslag.

som enligt 12 § skall utgå, uppskattas
den på ett vägtal belöpande
årliga kostnad för underhållet den
tid mark är bar af väg, som ingått
i delning.

Vid sådan uppskattning skall skäligt
afseende fästas så väl å ortens
pris för dagsverken och körslor som
ock derå, att de till vägunderhåll
in natura indelade i allmänhet äro
i tillfälle att med egna arbetare och
dragare fullgöra arbetet.

47 §.

Den i 46 § föreskrift^ uppskattning
verkställes af en för hvarje
väghållningsdistrikt tillsatt särskild
nämnd, bestående af ordförande och
tre ledamöter, af hvilka ordföranden
och en ledamot förordnas af Konungens
befallningshafvande och de öfriga
två ledamöterne tillika med två
suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige.
Sådant val verkställes
i distrikt, innefattande endast
en kommun, på sätt för val å kommunalstämma
finnes stadgadt, dock
att röstvärdet beräknas efter vägfyrktal
{59 §), men i andra distrikt
genom dertill, i enahanda ordning,
utsedde valmän, en för hvarje kommun,
hvilka valmän på kallelse sammanträda,
om distriktet utgöres af härad,
inför häradsrätten och eljest inför
Konungens befallningshafvande eller
annan, af Konungens befallning skaf -

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:t$ förslag. Utskottets förslag.

vande bestämd myndighet; skolande
härvid för hvarje kommuns valman
röstvärdet beräknas efter kommunens
sammanlagda vägfyr/ctal.

48 §.

Nämnden sammanträder på ordförandens kallelse.

Hvad de fleste i nämnden säga, gäller som nämndens beslut. Vid
lika röster eller der hvar har sin särskilda mening gäller ordförandens.

49 §.

Nämndens uppskattning, deremot klagan ej må föras, skall lända till
efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning derefter sker.
Åskas efter sagda tids förlopp lry uppskattning, ankommer det på Konungens
befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges hörande, om
sådan förordna. Då ny vägdelning sker, skall dock i sammanhang dermed
förnyad uppskattning ega rum.

Kongl. Maj:ts förslag.

50 §.

Nämndens medlemmar åtnjuta
resekostnadsersättning enligt fjerde
klassen i resereglementet.

Utskottets förslag.

50 §.

Medlem af nämnden åtnjuter ersättning
i likhet med hvad om ledamot
i egodelningsrätt finnes stadgadt.

51 §•

Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet
till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna
offentliggöra detsamma.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

V Kap.

Om vägkassan samt om vägskatt.

52 §.

För hvarje väghållningsdistrikt. skall finnas en vägkassa, till hvilken
ingår, utom Övriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan stagas.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

53 §.

Ur vägkassan bestridas utgifter

för:

a) byggande af ny väg, större bro
och färja;

b) omläggning af backig eller eljest
för rörelsen obeqväm väg;

c) underhåll af ny väg intill dess
den ingått i vägdelning;

d) underhåll af bro, som från vägdelning
undantagits, samt affärja;

e) anbringande och underhåll af vägvisare; f)

ny vägdelning;

g) resekostnadsersättning till särskilda
nämnden;

h) sådan ersättning, som jemlikt 14,
15, IG och 85 §§ kan utgå;

i) ersättning till snöploglagen enligt
70 §, samt

k) förvaltningskostnad.

Ur vägkassan bestridas utgifter

för:

a) förvaltningskostnad;

b) ersättning till särskilda nämnden;

c) ny vägdelning;

d) ersättning till snöploglagen

70 §;

e) sådan ersättning, som jemlikt 14,
15 och 16 §§ kan utgå;

f) underhåll af ny väg intill dess den
ingått i vägdelning;

g) underhåll af bro, som från vägdelning
undantagits, samt byggande
och underhåll af färja;

h) anbringande och underhåll af vägvisare;
och

i) underhåll af väg, hvarför enligt
12 § afgift till vägkassan ingår;
äfvensom

i den mån kostnaden ej utgår af
statsmedel:

k) byggande af ny väg och bro samt

l) omläggning af backig eller eljest
för rörelsen obeqväm väg.

Bil. Ull Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

54 §.

Inom hvarje väghållningsdistrikt
ega de väghållningsskyldige att fölen
tid af tre år utse en vägstyrelse,
bestående af tre ledamöter, hvilka
jemte ett lika stort antal suppleanter
i god tid före hvarje treårsperiods
utgång väljas på sätt om val af ledamöter
i den särskilda nämnden finnes
stadgadt (47 §).

Vid samma tillfälle utses, jemväl
för en tid af tre år, tre revisorer
för granskning af vägstyrelsens räkenskaper
och förvaltning äfvensom
ett lika antal suppleanter; för desse
revisorer.

55 §.

Vägstyrelsen, som är att anse
såsom väghållare, åligger förvaltningen
af vägkassan, verkställigheten
af vederbörandes rörande vägväsendet
meddelade beslut samt fullgörandet
af öfriga åtgärder, som jemlikt
denna lag på styrelsen ankomma,
allt i enlighet med instruktion, som,
efter förslag af vägstyrelsen, fastställes
af Konungens befallningshafvande.

Utskottets förslag.

54 §.

Inom hvarje väghållningsdistrikt
tillsättes för en tid af tre år en vägstyrelse,
bestående af en utaf Konungens
befallningshafvande förordnad
ordförande och minst två ledamöter,
hvilka senare, jemte ett lika stort
antal suppleanter för dem, i god tid
före hvarje treårsperiods utgång väljas
af de väghållningsskyldige på sätt
om val af ledamöter i den särskilda
nämnden finnes stadgadt (47 §).

I sammanhang med dessa val utses,
jemväl för en tid af tre år, tre
revisorer för granskning af vägstyrelsens
räkenskaper och förvaltning
äfvensom ett lika antal suppleanter
för desse revisorer.

Det åligger Konungens befallningshafvande
att genom länskungörelse
bringa till allmänhetens kännedom
namnet å den, som blifvit till vägstyrelsens
ordförande utsedd, äfvensom
hans adress.

55 §.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kong1. Maj:ts förslag.

I vägstyrelsens öfverläggningar,
men ej i dess beslut, eger kronofogden
eller länsmannen deltaga.

Utskottets förslag.

I vägstyrelsens öfverläggningar,
men ej i dess beslut, eger vederbörande
kronofogde eller länsman deltaga.

56 §.

Öfver vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper,
hvilka för kalenderår afslutas.

Iiongl. Maf.ts förslag.

57 §.

Inom april månads utgånghvarje
år skall vägstyrelsen till revisorerne
aflemna dels fullständig redovisning
öfver föregående årets förvaltning,
dels beräkning öfver så väl vägkassans
utgifter för det kommande
året som äfven den behållning, hvilken
vid löpande årets slut kan vara
att påräkna, jemte de inkomster,
hvilka på grund af föregående beslut
böra under det nästföljande året
inflyta, dels ock ett på denna beräkning
grundadt förslag till inkomst-
och utgiftsstat för vägkassan
under det nästföljande året; och
åligger det revisorerne att inom juni
månads utgång till Konungens befallningshafvande
insända dessa handlingar,
åtföljda af så väl berättelse öfver
den af revisorerne verkstälda
granskning af vägstyrelsens redovisning
jemte styrelsens förklaring
öfver möjligen gjorda anmärkningar,

Utskottets förslag.

57 §.

Inom april månads utgånghvarje
år skall vägstyrelsen till revisorerne
aflemna dels fullständig redovisning
öfver föregående årets förvaltning,
dels beräkning öfver så väl vägkassans
utgifter för det kommande
året som äfven den behållning, hvilken
utöfver det i 62 § omförmälda
öfverskott kan vid löpande årets slut
vara att påräkna, jemte de inkomster,
hvilka på grund af föregående
beslut böra under det nästföljande
året inflyta, dels ock ett på denna beräkning
grundadt förslag till inkomst-
och utgiftsstat för vägkassan
under det nästföljande året; och
åligger det revisorerne att inom juni
månads utgång till vägstyrelsens ordförande
insända dessa handlingar,
åtföljda af så väl berättelse öfver den
af revisorerne verkstälda granskning
af vägstyrelsens redovisning, som
äfven revisorernas yttrande öfver

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

som äfven revisorernes yttrande öfver
förslaget till inkomst- och utgiftsstat
för vägkassan samt de vägväsendet
i öfrigt rörande förslag,
styrelsen kan hafva framlagt.

Konungens befallningshafvande
låter derefter i länskungörelserna
offentliggöra revisorernes berättelse
samt förslaget till inkomst- och utgiftsstat
med tillkännagifvande derjemte,
att öfriga handlingar finnas
för väghållningsskyldige hos Konungens
befallningshafvande tillgängliga
samt att den, som i anledning
deraf har något att erinra, skall sådant
hos Konungens befallningshafvande
anmäla inom påföljande
augusti månads utgång.

58 §.

På grund af de i 57 § omförmälda
handlingar samt de förändringar
deri, hvartill af de väghållningsskyldige
gjorda erinringar kunnat
föranleda, fastställer Konungens befallningshafvande
inkomst- och utgiftsstaten
för vägkassan och i sammanhang
dermed äfven det belopp,
hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras
på de till utgörande deraf skyldige.

59 §.

Vägskatten utgår sålunda, att den
på hela väghållningsdistriktet belö -

Utslcottets förslag.

förslaget till inkomst- och utgiftsstat
för vägkassan samt de vägväsendet
i öfrigt rörande förslag,
styrelsen kan hafva framlagt.

Väg styrelsens ordförande låter
derefter i länskungörelserna offentligöra
revisorernes berättelse jemte
styrelsens förklaring öfver möjligen
gjorda anmärkningar samt förslaget
till inkomst- och utgiftsstat med
tillkännagifvande, att öfriga handlingar
finnas för väghållningsskyldige
hos vägstyrelsens ordförande
tillgängliga samt att den, som i anledning
deraf har något att erinra,
skall sådant hos ordföranden anmäla
inom påföljande augusti månads utgång.

58 §.

De väghållningsskyldige skola, vid
sammanträde, hvartill vägstyrelsen, så
snart ske kan, utfärdar kallelse, sjelf ve
eller genom ombud pröfva och fastställa
inkomst- och utgiftsstaten för
vägkassan och i sammanhang dermed
äfven det belopp, hvilket skall
såsom vägskatt uttaxeras på de till
utgörande deraf skyldige. Vid omröstning
härvid beräknas röstvärdet
efter vägfyrktal.

59 §.

Vägskatten utgår efter vägfyrk,
med iakttagande deraf

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

pande väghållningskostaaden, hvarmed
förstås dels kostnaden för underhåll
af all indelad väg enligt särskilda
nämndens uppskattning, dels
alla de utgifter, som enligt den faststälda
utgiftsstaten skola bestridas
ur vägkassan, fördelas på samtliga
enligt 6 § i väghållet deltagande beskatta]’ngsföremål
efter det antal
vägfyrkar, som på hvarje sådant
föremål belöper med iakttagande
deraf, att i mantal satt jord åsättes
en vägfyrk för hvarje hundra kronor
af taxeringsvärdet; annan jordbruksfastighet,
hvartill äfven hänföras
staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,
en vägfyrk för
hvarje tvåhundra kronor af taxeringsvärdet;
annan fastighet samt frälseränta
likaledes en vägfyrk för hvarje
tvåhundra kronor af taxeringsvärdet;
samt slutligen inkomst, som i
väghållet deltager, en vägfyrk för
hvarje tjugu kronor af den beskattningsbara
andelen deraf.

60 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande
böra häradsskrifvarne
hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar
till Konungens befallningshafvande
insända förteckningar,
som för hvarje kommun summariskt
upptaga den bevillning, som
till staten utgöres af de i 6 § omförmälda
beskattningsföremål eller,
der bevillning ej erlägges, det be -

Utskottets förslag.

a) att jordbruksfastighet, med undantag
af staten eller menighet tillhöriga
allmänning ssko g ar, påföres en
vägfyrk för hvarje ett hundra kronor
af taxeringsvärdet,

b) att dessa skogar, frälseränta
saiht annan fastighet påföres en vägfyrk
för hvarje fyra hundra kronor
af taxeringsvärdet, samt

c) att inkomst påföres en vägfyrk
för hvarje tjugu kronor af den
beskattningsbara andelen deraf.

60 §.

Den af särskilda nämnden uppskattade
kostnaden för underhåll af
all indelad väg inom distriktet fördelas
på de enligt 7 $ till vägunderhåll
in natura förpligtade fastigheters
vägfyrkar, hvarefter det belopp, som
enligt denna fördelning på hvarje
sådan fyrk belöper, såsom vägskatt
påföres hvarje annan vägfyrk. Hvad
derutöfver erfordras för bestridande

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

lopp, som, i fall bevillning skulle
utgå, på grund af taxeringsvärdet,
emot sådan bevillning svarar.

61 §.

Vid fördelningen af hela väghållningskostnaden
enligt 59 § räknas
den i mantal satta jorden till godo
uppskattade värdet af det underhåll
in natura, som jorden åligger,
och påföres detta beskattningsföremål
icke någon vägskatt, derest bidragen
från öfriga beskattningsföremål
äro tillräckliga till bestridande
af utgifterna ur vägkassan.

62 §.

Uppkommer öfverskott i vägkassan
sedan de i 53 § omförmälda
behof blifvit behörigen tillgodosedda,
eger Konungens befallningshafvande,
på förslag af vägstyrelsen,
förordna om dess användande
för grundförbättring af vägarne och,
sedan öfverskottet härför icke vidare
erfordras, jemväl till lindring af det
vägunderhåll in natura, som åligger
den i mantal satta jorden, sålunda
att på vägkassans bekostnad till
underhåll öfveidages väg, som vid
ny vägdelning borde till underhåll
på nämnda beskattningsföremål blifva
indelad.

Utskottets förslag.

af vägkassans utgifter enligt den faststälda
utgiftsstaten påföres samtliga
vägfyrkar till lika andel för en hvar
af dem.

61 §.

Till ledning för vägskattens bestämmande
böra häradsskrifvarne
hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar
till vägstyrelsens ordförande
insända förteckningar, som för
hvarje kommun summariskt upptaga
beträffande fastigheter och frälseränta
taxeringsvärdet samt beträffande inkomst,
som i väghållet deltager, den
beskattningsbara andelen deraf.

62 §.

Uppkommer öfverskott i vägkassan
sedan de i 53 § omförmälda
behof blifvit behörigen tillgodosedda,
eger Konungens befallningshafvande,
på förslag af vägstyrelsen,
efter de väghållningsskyldiges
hörande, förordna om öfverskottets
användande för grundförbättring af
vägarne och, sedan öfverskottet härför
icke vidare erfordras, jemväl till
lindring af det vägunderhåll in natura,
som åligger jordbruksfastighet,
sålunda att på vägkassans bekostnad
till underhåll öfvertages väg,
som vid ny vägdelning borde till
underhåll på nämnda beskattningsföremål
blifva indelad.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

63 §.

Konungens befallningshafvande
ombesörjer at.t vägskatten varder
genom vederbörande i sammanhang
med kronoskatterna debiterad,
indrifven och redovisad, på sätt om
landstingsmedel är föreskrifvet;
egande Konungens befallningshafvande
jemväl att förordna om afskrifning
af sådana afgifter till vägkassan,
som i anseende till bristande
tillgång icke kunnat indrifvas.

64 §.

Konungens befallningshafvande
meddelar vägstyrelsen ansvarsfrihet
eller beslutar om de åtgärder, som
i anledning af anmärkningar böra
vidtagas. ''

Utskottets förslag.

63 §.

Konungens befallningshafvande
ombesörjer, på vägstyrelsens derom
framställa begäran, att vägskatten
varder genom vederbörande i sammanhang
med kronoskatterna debiterad,
indrifven och redovisad, på
sätt om landstingsmedel är föreskrifvet;
egande Konungens befallningshafvande
jemväl att förordna
om afskrifning af sådana afgifter till
vägkassan, som i anseende till bristande
tillgång icke kunnat indrifvas.

64 §.

Vid sammanträde, som i 58 §
omförmäles, meddela de väghällningsskyldige
ansvarsfrihet åt vägstyrelsen
eller besluta om de åtgärder, som i
anledning af anmärkningar böra vidtagas.

VI Kap.

Om vinterväghållningen.

Kongl. Maj ds förslag.

65 §.

Till allmän vägs hållande i fargalt
skick vid snöfall skall Konungens
befallningshafvande, efter

Utskottets förslag.

65 §.

Till allmän vägs hållande i färgig
skick vid snöfall skall Konungens
befallningshafvande, efter

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

vederbörandes hörande, af närmast
belägna hemman inom hvarje väghållningsdistrikt
inrätta så kallade
ploglag, hvilka hvardera af vägen
tilldelas ett visst stycke, det de
skola behörigen vidmagthålla.

Utskottets förslag.

vederbörandes hörande, inom hvarje
väghällningsdistrikt af lämpligt belägna
jordbruksfastigheter med undantag
af staten eller menighet tillhöriga
alhnänningsskogar inrätta så
kallade ploglag, hvilka hvardera af
vägen tilldelas ett visst stycke, det
de skola behörigen vidmagthålla.

66 §.

Der särskilda vintervägar öfver sjöar och myrar af ålder funnits
eller nödiga pröfvats, ingå jemväl de i ploglagsindelningen. Blifver i
följd af sådan vinterväg någon allmän väg för längre eller kortare tid
obehöflig, vare dess hållande i fargilt skick under sagda tid ej nödigt.

67 §.

Vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen och, der så tarfvas,
af vederbörande ploglag märkas ut.

68 §.

För besväret af vinterväghållningen njuta ploglagen ersättning af
de väghållningsskyldige efter ty vägens längd och beskaffenhet det fordra.

Kongl. Maj:ts förslag.

69 §.

Till häradsrätten skola de väghållningsskyldige
inkallas att med
ploglagen om ersättningen öfverenskomma.
Kunna de icke i godo sig
härom förena, insänder häradsrätten
sitt betänkande i ämnet till Konungens
befallningshafvande, som seder -

Utskottets förslag.

69 §.

Till häradsrätten, derest väghållning
sdistriktet består af ett härad,
men eljest till Konungens befallningshafvande
eller annan, af Konungens
befallningshafvande bestämd myndighet
skola de väghållningsskyldige
inkallas att med ploglagen om ersätt -

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. Maj:ts förslag.

mera efter skälighet jemkar och
stadfäster ersättningsbeloppen.

70 §.

Den för alla ploglagen i hela
väghållningsdistriktet bestämda ersättning
sammanslås och fördelas
enligt de i 59 § bestämda grunder
på samtliga jemlikt 6 § i vägunderhållet
deltagande beskattningsföremål
samt debiteras och uppbäres i
sammanhang med vägskatten; hvarefter
ersättningsbeloppen genom
vägstyrelsens försorg till ploglagen
utbetalas.

Utskottets förslag.

ningen öfverenskomma. Kunna de
icke i godo sig härom förena, varder
ärendet understäldt pröfning af
Konungens befallningshafvande, som
efter skälighet jemkar och stadfäster
ersättningsbeloppen.

70 §.

Den för alla ploglagen i hela
väghållningsdistriktet bestämda ersättning
sammanslås och fördelas
enligt de i 59 § bestämda grunder
på samtliga jemlikt 6 § i väghållet
deltagande beskattningsföremål samt
debiteras och uppbäres i sammanhang
med vägskatten; hvarefter ersättningsbeloppen
genom vägstyrelsens
försorg till ploglagen utbetalas.

71 §•

Kongl. May.ts förslag.

72 §.

Konungens befallningshafvande
fördelar ploglagen så, att de hemman,
som dertill kunna anslås, blifva i
möjligaste måtto lika dertill nyttjade.

Utskottets förslag.

72 §.

Konungens befallningshafvande
fördelar ploglagen så, att de jordbruksfastigheter,
som dertill kunna
anslås, blifva i möjligaste måtto
lika dertill nyttjade.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.
73 §.

Inom hvarje ploglag, som består af flere än två delegare, skola desse
sig emellan för minst ett år i sänder utse eu snöplogfogde, om hvilket
val underrättelse bör kronobetjeningen meddelas.

Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka det väg hålles i fargilt
skick samt att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd
till ploglaget att verkställa erforderligt arbete, hvilket uppbåd delegare
äro skyldige att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse det vinterväg
jemlikt 67 § märkes ut.

Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjenstgjort, vare
ej skyldig att befattningen å nyo emottaga, förr än ytterligare tre år
förflutit.

74 §.

Hålles ej vinterväg i fargilt skick, eller är den ej på föreskrifvet
sätt utmärkt, läte kronobetjeningen afhjelpa bristerna mot lega, som omedelbart
uttages hos den försumlige.

Kongl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

75 §.

Skulle i en eller annan ort andra
anordningar för vinterväghållningen
pröfvas lämpliga, ankommer på Konungens
befallningshafvande, sedan
vederbörande blifvit inför häradsrätten
hörde, att derom förordna;
dock med iakttagande att äfven i
slikt fall kostnaden för vinterväghållningen
utgöres efter den för ersättning
till ploglag stadgade grund.

75 §.

Skulle i en eller annan ort andra
anordningar för vinterväghållningen
pröfvas lämpliga, ankommer på Konungens
befallningshafvande, sedan
vederbörande blifvit hörde, att derom
förordna; dock med iakttagande att
äfven i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen
utgöres efter den
för ersättning till ploglag stadgade
grund.

76 §.

Konungens befallningshafvande öfvervakar att väg vintertiden behörigen
öppenhålles.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

VII Kap.

Om ansvar för öfverträdelse af denna lag; så ock om rättegången.

Kongl. Maj-.ts förslag.

77 §.

Underlåter väghållare eller, der
vägfogde finnes, denne att efter föreläggande
eller anmaning, såsom i 35
§ sägs, inom föreskrifven tid bättra
förekommande brister, eller underlåtes
sådant af väghållare, som blifvit
om dylika brister af vägfogden
underrättad, böte den försumlige
från och med fem till och med femtio
kronor.

Eftersätter snöplogfogde hvad
honom enligt denna lag åligger,
eller underlåter delegare i ploglag
att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd
eller att sådant uppbåd hörsamma,
eller försummar delegare i ploglag,
för hvilket snöplogfogde icke blifvit
utsedd, att hålla den ploglaget
tilldelade vinterväg i fargilt skick
eller att, der så tarfvas, märka den
ut, böte likaledes från och med fem
till och med femtio kronor.

Enahanda ansvar drabbar den,
som gör sig skyldig till öfverträdelse
af föreskrifterna i 24, 25, 26,
27 och 31 §§.

Böter, som jemlikt denna paragraf
ådömas, skola tillfalla kronan
och, der tillgång till deras fulla
gäldande brister, förvandlas efter
allmän lag.

Utskottets förslag.

77 §.

Underlåter väghållare eller, der
vägfogde finnes, denne att efter föreläggande
eller anmaning, såsom i 35
§ sägs, inom föreskrifven tid bättra
förekommande brister, eller underlåtes
sådant af väghållare, som blifva
om dylika brister af vägfogden
underrättad, böte den försumlige
från och med fem till och med femtio
kronor.

Eftersätter snöplogfogde hvad
honom enligt denna lag åligger,
eller underlåter delegare i ploglag
att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd
eller att sådant uppbåd hörsamma,
eller försummar delegare i ploglag,
för hvilket snöplogfogde icke blifva
utsedd, att hålla den ploglaget
tilldelade vinterväg i fargilt skick
eller att, der så tarfvas, märka den
ut, böte likaledes från och med fem
till och med femtio kronor.

Enahanda ansvar drabbar den,
som gör sig skyldig till öfverträdelse
af föreskrifterna i 24, 25, 26,
27 och 31 §§.

Böter, som jemlikt denna paragraf
ådömas, skola tillfalla vägkassan
och, der tillgång till deras fulla
gäldande brister, förvandlas efter
allmän lag.

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. May.ts förslag.

Till böter enligt denna lag må
ej dömas, om å förseelsen följer
straff enligt allmän lag.

78 §.

Ledamot af särskilda nämnden,
som, oaktadt kallelse, uteblifver från
sammanträde utan anmäldt laga förfall,
skall bota till vägkassan två
kronor för hvarje dag han är frånvarande,
med skyldighet tillika att,
derest sammanträdet af sådan anledning
måste inställas, betala den till
öfrige ledamöter utgående resekostnadsersättning.

Utskottets förslag.

Till böter enligt denna lag må
ej dömas, om å förseelsen följer
straff enligt allmän lag.

78 §.

Ledamot af särskilda nämnden,
som, oaktadt kallelse, uteblifver från
sammanträde utan anmäldt laga förfall,
skall bota till vägkassan två
kronor för hvarje dag han är frånvarande,
med skyldighet tillika att,
derest sammanträdet af sådan anledning
måste inställas, betala den till
öfrige ledamöter utgående ersättning.

79 §.

Förseelse, som enligt 77 § är med straff belagd, ege en hvar åtala
vid allmän domstol.

80 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna
lag omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i
allmänhet är stadgad.

VIII Kap.

Särskilda bestämmelser.

Kongl. May.ts förslag.
81

Utskottets förslag.

81 §.

Med härad i denna lag förstås Med härad i denna lag förstås
jemväl de före utfärdandet af för- jemväl de före utfärdandet af för -

Bil. till Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

Kongl. May.ts förslag.

ordningen den 17 maj 1872 varande
tingslag i de orter, der benämningen
härad ej förekommer.

Hvad om hemman i denna lag
sägs, gäller ock om hvarje i jordeboken
särskildt upptaget hemmansnummer.

82 §.

Efter denna lags utfärdande vill
Konungen för hvarje af rikets län,
efter Konungens befallningshafvandes
och länets landstings samt, der
så finnes erforderligt, de väghållningsskyldiges
hörande, bestämma,
huruvida delning af härad i särskilda
väghållningsdistrikt eller förening
af två eller flera härad till ett väghållningsdistrikt
bör ega rum; skolande,
der sådan förändrad ordning
beslutes, densamma derefter vid
vägdelning tillämpas, intill dess
annan distriktsindelning kommer
till stånd i den ordning, 41 och
»42 §§ stadga.

Utskottets förslag.

ordningen den 17 maj 1872 varande
tingslag i de orter, der benämningen
härad ej förekommer.

82 §.

Efter denna lags utfärdande åligger
Konungens befallningshafvande,
hvar för sitt län, att, efter de väghållningsskyldiges
hörande, besluta, huruvida
delning af härad i särskilda
väghållningsdistrikt eller förening
af två eller flere härad till ett väghållningsdistrikt
bör ega rum, hvarefter
samma beslut i den mån det vinner
laga kraft tillämpas vid den vägdelning,
som första gången efter lagens
utfärdande verkställes.

83 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1890.

Sedan enligt densamma vägdelning egt rum, sker tillträdet af de
nya väglotterna den 1 juli det år, då vägskatt först erlägges; börande
väglotterna af afträdande väghållningsskyldige vara försatta i laggilt
skick, vid äfventyr att befintliga brister eljest på den försumliges bekostnad
emot lega afhjelpas.

Inom väghållningsdistrikt, der vägdelning enligt denna lag egt rum,
skola, efter tillträdet af de nya väglotterna, 25 kap. byggningabalken
och alla öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter, som strida mot
denna lag, upphöra att vidare gälla.

Bil. till Lagutskottets

Kongl. Maj:ts förslag.

84 §.

Då vägdelning på hemman enligt
denna lag eger rum första
gången, bestrider statsverket den
andel i kostnaden, som belöper på
beskattningsföremål, bvilka hittills
varit från deltagande i väghållningsbesväret
befriade, och derutöfver
så stor andel af delningskostnaden
inom distriktet, att statens hela tillskott
kommer att utgöra två tredjedelar
af densamma.

85 §.

Säterierna i Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän äfvensom de
af nybyggen inom vissa fjelltrakter i
Jemtland uppkomna hemman, hvilka
hittills varit från deltagande i väghållningsbesväret
alldeles befriade,
njuta under de första tjugu åren
efter det denna lag börjat tillämpas
nedsättning till hälften i den på
dem belöpande väghållningskostnad;
egande förty, sedan sådant
säteri eller hemman blifvit till vägunderhåll
in natura indeladt, egaren
deraf att under sagda tid ur vägkassan
erhålla godtgörelse med
hälften af det belopp, hvartill kostnaden
för detta vägunderhåll blifvit
af den särskilda nämnden uppskattad.

Utlåtande N:o 31.

Utskottets förslag.

84 §.

Då vägdelning enligt denna lag
eger rum första gången, bestrides
kostnaden derför af statsverket.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri, 1891.