Lagutskottets Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1908:Lu30 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

N:o 30.

Ank. till Kikscl. kansli den 17 mars 1908, kl. 2,30 e.m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om äktenskaps ingående, dels ock mom
Riksdagen i ämnet väckta motioner.

Genom en den 31 december 1907 dagtecknad proposition, n:o 2,
hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda utdrag af i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga ett
i propositionen framlagdt förslag till lag om äktenskaps ingående.

De synpunkter, som varit bestämmande vid förslagets utarbetande,
angifvas i det vid propositionen fogade utdrag af statsrådsprotokollet för
justitiedepartementsärenden den 31 augusti 1907. Vid ärendets föredragning
sistnämnda dag inför Kungl. Maj:t anmälde chefen för justitiedepartementet
efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet kyrkomötets

skrifvelse den 8 oktober 1903, däri kyrkomötet anhållit,
det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder till den förändring i gällande
äktenskapslagstiftning, att åt alla sådana svenska medborgare, för hvilka
enligt nu gällande lag kyrklig vigsel vore den enda lagliga formen för äktenskaps
ingående, medgåfves rätt att, om de så önskade, inför borgerlig
myndighet i stället för genom kyrklig vigsel ingå äktenskap, samt att
därvid sådana bestämmelser tillika blefve meddelade, att icke kyrkans medverkan
till äktenskaps afslutande finge hos vederbörande prästerskap på Bih.

till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 28 Häft. (N:o 30.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

fordras i de fall, där god kyrklig ordning och kyrkans värdighet skulle
därpå lida, samt

Riksdagens skrifvelse den 15 april 1904, däri Riksdagen anhållit,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring i gällande bestämmelser angående formen för äktenskaps
afslutande, att rätt att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet
måtte medgifvas jämväl dem, h vil ka för närvarande vore i sådant afseende
uteslutande hänvisade till vigsel inom svenska kyrkan eller främmande
trossamfund.

Efter att hafva redogjort för skrifvelsernas innehåll anförde föredragande
departementschefen:

Chefens för »Nu gällande lagstiftning angående formen för äktenskaps ingående

“''artementet ^iär * riket utgör, äfven om man bortser från de s. k. ofullkomnade äkV<yttrande.
tenskapen, en mångfald af bestämmelser, hvilkas system företer både
oegentligheter och luckor och ej är lätt att öfverskåda.

Enligt 1734 års lag fordrades för ingående af ett äktenskap med
fullständiga rättsverkningar ovillkorligen kyrklig vigsel med föregående tre
lysningar. Att vigseln alltid skulle försiggå enligt svenska kyrkans ritual,
var själffallet, emedan främmande trosförvanter ännu ej ägde rätt att bilda
församlingar med eget prästerskap. Men då genom kungl. kungörelse
den 24 januari 1781 religionsfrihet tillerkändes främmande trosbekännare
i allmänhet med rätt att bilda församlingar och bygga kyrkor samt hafva
eget prästerskap, stadgades tillika, att dessa främmande trosbekännare
ägde rätt att vid brudvigslar använda sina egna präster och ceremonier.

Beträffande mosaiska trosbekännare stadgades i kommerskollegii reglemente
den 27 maj 1782, att de hade rätt att ingå äktenskap allenast
med sina religionsförvanter, men ej med andra. Beträffande formen för
giftermålet är ingenting nämndt, uppenbarligen emedan giftermålet ansågs
vara en rent religiös akt och reglerandet af denna, liksom af öfriga
religiösa ceremonier, tillkomma de mosaiska trosbekännarna själfva.

Förbudet mot äktenskap mellan medlem af svenska kyrkan och
mosaisk trosbekännare blef uttryckligen upphäfdt genom förordning den
20 januari 1863, i hvilken jämväl stadgades, att sådant äktenskap liksom
äktenskap mellan mosaisk trosbekännare och medlem af annat främmande
religionssamfund, som vore i riket tillåtet, skulle, efter föregångna lysningar,
ingås inför borgerlig myndighet på föreskrifvet sätt. Genom denna förordning,
som ännu är gällande, blef alltså civiläktenskapet infördt i lagstiftningen.

Sedermera har civiläktenskapets användning utsträckts till åtskilliga
fall af giftermål mellan kristna trosbekännare inbördes.

Lagutskottets Utlåtande N''.o 30.

Beträffande äktenskap mellan främmande kristna trosbekännare inbördes
samt mellan sådan trosbekännare och medlem af svenska kyrkan har detta
skett genom nu gällande dissenterlag af den 31 oktober 1873, hvilken författning
i fråga om främmande trossamfunds prästerskaps rätt att förrätta vigsel
inför den nya princip, att sådan rätt tillkommer endast prästerskapet i samfund,
som af Eders Kungl. Maj:t erhållit särskildt medgifvande i sådant hänseende.
Enligt dissenterlagen är kyrklig vigsel obligatorisk endast i det fall, att båda
nupturienterna tillhöra samma främmande trossamfund med vigselberättigadt
prästerskap. Valrätt mellan kyrklig vigsel och civilakt samt eventuellt jämväl
mellan olika kyrkliga vigselformer medgifves, då de blifvande makarna
tillhöra olika främmande trossamfund med vigselberättigade prästerskap
eller endast den ena är medlem af sådant samfund äfvensom då den ena
bekänner sig till främmande kristen troslära och den andra tillhör svenska
kyrkan. Ar slutligen ingendera medlem af svenska kyrkan eller främmande
trossamfund med vigselberättigadt prästerskap, är civilakt obligatorisk.

Vidare har i förordning den 15 oktober 1880 stadgats, att, om
någon, som ej blifvit döpt eller som icke inom svenska kyrkan begått
Herrens nattvard, men icke heller tillhör främmande trossamfund, vill
ingå äktenskap, detta skall ske inför borgerlig myndighet, hvilken föreskrift
dock genom lag den 13 maj 1898 ändrats så till vida, att medlem
af svenska kyrkan, som icke deltagit i konfirmation eller nattvardsgång
inom kyrkan, men åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan
och af denne funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde
till Herrens nattvard, erhållit rätt till kyrklig vigsel. Sådan medlem
af svenska kyrkan har alltså valrätt mellan civilakt och kyrklig vigsel.

Slutligen må erinras, att enligt lagen den 8 juli 1904 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
ytterligare ett fall af borgerlig giftermålsforms användande i riket är af
lagstiftningen medgifvet, i det att främmande staters här i riket anställda
diplomatiska eller konsulära ämbetsmän kunna, med Konungens tillstånd,
erhålla befogenhet att med laga verkan här förrätta giftermål mellan
främmande undersåtar.

Angående formen för giftermål mellan mosaiska trosbekännare saknas
fortfarande uttryckliga bestämmelser. Emellertid synes rättsuppfattningen
efter 1782 års här ofvan omförmälda reglemente varit den, att äktenskap,
som ingåtts i enlighet med den mosaiska rättens föreskrifter, skall anses
vara i laga form afslutadt. Med afseende å personer, tillhörande andra
icke kristna trossamfund än det mosaiska, saknas likaledes bestämmelser,
och i detta fall har bristen ledt till det antagande, att sådana personer
icke kunna här i riket ingå giltigt äktenskap.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Såsom en oegentlighet måste det betecknas, att, om en medlem af
svenska kyrkan, hvilken för sin person är berättigad till kyrklig vigsel,
ingår äktenskap med medlem af främmande kristet trossamfund, tillgång
till vigsel efter svenska kyrkans ritual står öppen för nupturienterna,
medan däremot dylik vigsel ej är tillåten, om sådan medlem af
statskyrkan, som nyss nämnts, gifter sig med medlem af svenska kyrkan,
som för sin del icke är till statskyrklig vigsel berättigad.

Af hvad jag nu anfört torde framgå, att en revision af bestämmelserna
om formen för äktenskaps ingående tarfvas äfven af andra skäl än
dem, som framhållits af Riksdagen. Det må dock medgifvas, att dessa
andra skäl äro af ringa vikt i jämförelse med den tanke, som åstadkommit
Riksdagens framställning, eller att allt tvång till kyrklig vigsel bör
försvinna, jag tror, att det vore öfverflödigt att här anföra skäl för en
dylik reform, då uppfattningen om behofvet af densamma numera synes
vara tämligen allmän och äfven vunnit kyrkomötets anslutning. Däremot
torde meningarna vara delade i frågan, om giftermål inför borgerlig myndighet
bör för alla fall blifva obligatoriskt eller icke. Utan tvifvel skulle
det från vissa synpunkter vara önskvärd!, att äktenskapets karaktär af
rent borgerligt rättsförhållande komme till uttryck däri, att formen för
dess ingående alltid vore en rent borgerlig akt. Men det kan ej
nekas, att, som det blifvit framhållet inom såväl Riksdagen som kyrkomötet,
en dylik reform skulle möta praktiska svårigheter af stor betydelse. Skulle
man låta de borgerliga myndigheter, som för närvarande äro beklädda
med uppdraget att vara giftermålsförrättare i de speciella fall, då civiläktenskap
är medgifvet eller påbjudet, bibehålla detta uppdrag, sedan civiläktenskap
blifvit allmänt obligatoriskt, är det att befara, att denna ämbetsplikt
skulle verka hindrande på deras ämbetsverksamhet i öfrigt. Äfven
skulle denna ordning säkerligen för allmänheten blifva en högst besvärlig
tunga, åtminstone på landsbygden. Man kan näppeligen tänka på att införa
allmänt obligatoriskt civiläktenskap utan att ordna det så, att i hvarje
kommun finnes en behörig myndighet för giftermåls förrättande. Att åt
landsbygdens nu förefintliga kommunala myndigheter öfverlämna detta
uppdrag med därmed följande skyldighet att öfva tillsyn, att äktenskapshinder
ej förefinnas, och att vederbörligen protokollera akten, skulle säkerligen
ej vara tillrådligt, utan det skulle utan tvifvel blifva nödvändigt
att inrätta, särskilda myndigheter för ifrågavarande funktion. Har man
kommit därhän, framträder jämväl frågan, om ej den myndighet,
som sålunda inrättats, också borde öfvertaga registreringen af ingångna
äktenskap och förandet af andra anteckningar, som tillhöra ett ordnadt
registerväsen. Med ett ord, det blefve fråga om en omgestalt -

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

ning af vidtomfattande art, hvilken säkerligen ej kunde företagas utan
betydande kostnader. Vid dessa förhållanden synes det vara rådligast att
inskränka reformen därtill, att utväg öppnas för enhvar, utan afseende å
trosbekännelse, att anlita civilakt såsom giftermålsform. En sådan ändringtorde
ej kräfva, att uppdraget att fungera som giftennålsförrättare öfverlämnas
åt andra myndigheter än dem, som nu hafva detsamma sig
anförtrodt, då det med tämligen stor visshet kan förutses, att det stora
flertalet äktenskap fortfarande komme att afslutas medelst kyrklig vigsel.

Kyrkomötet, som gjort enahanda framställning som Riksdagen, har
därtill fogat anhållan, att sådana bestämmelser tillika blefve meddelade, att
icke kyrkans medverkan till äktenskaps afslutande finge hos vederbörande
prästerskap påfordras i de fall, där god kyrklig ordning och kyrkans värdighet
skulle därpå lida. Hvarken af kyrkomötets skrifvelse eller af dess
förhandlingar i ämnet framgår med full bestämdhet, i hvilken omfattning
kyrklig vigsel efter kyrkomötets åsikt borde af anförda hänsyn förvägras,
ej heller i hvilken ordning pröfning angående tillvaron af anledning till
vägran borde äga rum. Man skulle kunna tolka denna hemställan så, som
om den afsåge, att hvarje präst skulle äga att efter sin egen uppfattning i
hvarje särskildt fall afgöra, hvad god kyrklig ordning och kyrkans värdighet
kräfde. Att medgifva prästen fri pröfningsrätt i en så grannlaga fråga torde
dock ej vara tillrådligt. Annorlunda ställer sig saken, om meningen är, att i
lag skulle bestämmas de särskilda fall, i hvilka kyrklig vigsel icke skulle vara
medgifven. Häremot skulle från principiell synpunkt ingenting kunna invändas,
så mycket mindre som lagstiftningen redan nu i visst fall vägrar
medlem af svenska kyrkan tillgång till kyrklig vigsel. Det kommer sålunda
härvid hufvudsakligen an på, hvilka medlemmar man af omförmälda
hänsyn vill utesluta. Af kyrkomötets skrifvelse framgår, att i den motion,
som föranledt skrifvelsen, framhållits tvenne kategorier af kyrkans medlemmar,
för hvilka, efter motionärens tanke, ur kyrklig och kristlig synpunkt
civiläktenskap borde vara den enda lagliga formen för äktenskaps
ingående, nämligen dels sådana personer, hvilkas äktenskap af Kristus med
tydliga ord enligt Matt. 19: 9, jämfördt med andra bibelställen, betecknas
såsom äktenskapsbrott och sålunda stridande mot hans rikes lag, dels ock
personer, hvilka öppet förklara, att de endast genom lagtvång tillhöra
statskyrkan, men att de icke tro på kyrkans eller kristendomens fundamentalläror.

Beträffande tanken att utesluta frånskilda makar från tillgång till
kyrklig vigsel vill jag erinra, att denna fråga förut varit föremål för Eders
Kungl. Maj:ts pröfning. Sedan 1883 års kyrkomöte i underdånig skrifvelse
anhållit om grundlagsenliga åtgärders vidtagande för vinnande af

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

sådan lagbestämmelse, att äktenskap, som person, hvilken själfvilligt och
utan att vara föranledd af horsbrott å den andra partens sida vållat ett
föregående äktenskaps upplösning, önskade ingå under förra kontrahentens
lifstid, icke måtte såsom kristligt äkta förbund utlysas eller med kyrklig
vigsel stadfästas, har, efter det yttranden öfver framställningen inhämtats frän
samtliga rikets konsistorier, Eders Kungl. Maj:t genom beslut den 18 april
1884 bifallit statsrådets hemställan, att kyrkomötets framställning, hvilken af
de flesta konsistorierna afstyrkts, icke måtte till någon vidare Eders Kungl.
Maj:ts åtgärd föranleda. Vid 1898 års kyrkomöte väcktes motion om förnyad
framställning till Eders Kungl. Maj:t af enahanda innehåll som 1883 års
skrifvelse, men denna motion blef, efter att hafva afstyrkts af kyrkolagsutskottet,
af kyrkomötet afslagen. Såsom hufvudsakligt skäl för motionens
afstyrkande hade utskottet anfört, att en lagändring af sådan art,
som motionären förordat, skulle innebära, att ett äktenskap, som enligt
statens lag vore tillåtet, af kyrkan betraktades såsom ett brott och därför
icke af hennes tjänare finge med vigsel afslutas — en olikhet i åskådning,
som skulle fordra och väl äfven leda till, att staten och kyrkan i fråga
om lagstiftningen för äktenskapet fullständigt åtskildes. Då denna uppfattning
synes mig riktig och jag, såsom förut nämnts, ej anser mig nu
böra föreslå införande af allmänt obligatoriskt civiläktenskap, kan jag ej
förorda bifall till kyrkomötets framställning i förevarande del.

Hvad angår den andra kategorien af statskyrkans medlemmar, hvilken
efter motionärens tanke borde förvägras kyrklig vigsel, eller sådana personer,
som öppet uttala, att de endast af tvång tillhöra statskyrkan och
icke ens tro på kristendomens grundsanningar, vill jag gärna erkänna,
att omständigheterna väl kunna tänkas vara sådana, att det vore önskvärdt,
om möjlighet funnes att förvägra dem kyrklig vigsel. Om jag det oaktadt ej
anser mig kunna tillstyrka, att någon bestämmelse i detta syfte införes i
lagen, så beror detta hufvudsakligen därpå, att jag betviflar möjligheten
att med erforderlig tydlighet angifva, när en person, som formellt tillhör
svenska kyrkan, i sin åskådning eller sina uttalanden afviker från dess
lära i sådan grad, att god kyrklig ordning och kyrkans värdighet kräfva
hans utestängande från kyrklig vigsel, samt att jag allra minst i denna
punkt anser det vara rådligt, att en obestämdhet i lagens ord får kompletteras
af den prästerliga ämbetsmannens uppfattning i det särskilda fallet.

Jag har alltså med afseende å kyrkomötets särskilda hemställan
stannat vid den mening, att densamma icke bör föranleda några särskilda
lagbestämmelser.

Göres tillgången till äktenskaps afslutande inför borgerlig myndighet
öppen för en hvar utan afseende å trosbekännelse, torde det kunna

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

ifrågasättas, huruvida icke den nu i vissa fall medgifna rätt för främmande
trosbekännare till vigsel efter samfundets ritual borde afskaffas. På grund
af 5 § i 1873 års dissenterlag hafva följande främmande trossamfund
erhållit det privilegium, att deras prästerskap äger med laga verkan förrätta
vigsel efter vederbörande samfunds kyrkobruk, nämligen metodistepiskopalkyrkan,
Nya kyrkans äldsta församling i Stockholm, Nya Jerusalems
eller Nya kyrkans svenska församling i Stockholm, romersk-katolska
kyrkan, fransk-reformerta församlingen i Stockholm samt engelsk-episkopala
kyrkan. Dessutom utöfvas, såsom jag förut meddelat, enahanda privilegium
af mosaiska trosbekännare.

Den frihet, som sålunda lämnats vissa främmande trossamfund, har
uppenbarligen sitt ursprung uti sträfvande att visa religiös tolerans på en tid,
då kyrklig vigsel var den enda erkända giftermålsformen, och den var på
sin tid fullt berättigad. Men den är det enligt min mening icke längre,
sedan tillfälle utan undantag lämnats till ingående af borgerligt äktenskap.
Den nuvarande ordningen synes mig för öfrigt icke vara tillfredsställande
därutinnan, att formen för vigsel inom de främmande trossamfunden ej
är af staten bestämd. Staten, som fastställt formen för borgerligt äktenskap
och för statskyrklig vigsel, saknar alltså garanti för, att de för afsilande
af ett äktenskap väsentliga momenten ingå i de vigselformer,
som användas inom de främmande samfunden; och vill jag slutligen erinra,
att afskaffande af dessas särskilda rätt till vigsels förrättande ingalunda
innebär något angrepp på deras religiösa frihet, då det ju står dem
öppet att anordna en efterföljande religiös akt, på samma sätt som nu
torde vara brukligt inom de främmande trossamfund, hvilka icke åtnjuta
privilegiet af vigselberättigadt prästerskap.

Vid genomförande af de bägge reformer, jag sålunda anser mig
böra föreslå, nämligen införande af allmänt, men i de flesta fall endast
fakultativt civiläktenskap samt afskaffande af vigselbehörighet för främmande
trossamfunds prästerskap, synes det vara lämpligt att i en lag
sammanföra de regler, som skola gälla angående formen för äktenskaps
afslutande och hvad därmed har omedelbart sammanhang.

I enlighet med hvad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om äktenskaps afslutande.

Beträffande innehållet i de särskilda bestämmelserna i förslaget
torde det i allmänhet vara tillräckligt att hänvisa till hvad jag här
ofvan anfört. Jag vill dock fästa uppmärksamheten därpå, att enligt
förslaget vigsel efter svenska kyrkans ritual icke är medgifven för
annat fall än då nupturienterna, hvar för sig, äro till sådan vigsel berättigade
medlemmar af svenska kyrkan. Detta innebär en ändring i hvad

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

/ ämnet
väckta
motioner,

hittills gällt, och skälet härtill är hvad jag ofvan anfört, att det är
inkonsekvent och oegentligt, att statskyrklig vigsel får äga ram, ifall en
af nupturienterna tillhör främmande trossamfund, då man ej vill medgifva
sådan vigsel mellan två till statskyrkan hörande personer, af hvilka
den ena icke inom svenska kyrkan begått Herrens nattvard och ej heller
inom kyrkan åtnjutit behörig konfirmationsundervisning. Hvad jag härvid
särskildt vill framhålla är, att jag hyst den tanke, att man, efter antagande
af berörda grundsats, i fråga om rätt till kyrklig vigsel ej vidare bör, såsom
hittills stundom lärer hafva skett, med medlem af svenska kyrkan
likställa medlem af annan evangeliskt-luthersk kyrka.»

I enlighet med sålunda angifna grunder har förslag till lag i ämnet
utarbetats och därefter undergått grundlagsenlig granskning i högsta domstolen
samt med föranledande af därvid framställda anmärkningar i redaktionellt
afseende jämkats. I den form lagförslaget hänskjutits till Riksdagens
pröfning återfinnes det här nedan under utskottets hemställan.

I sammanhang med ifrågavarande kungl. proposition har utskottet
därjämte till behandling förehaft följande i anledning af densamma inom
Andra Kammaren afgifna och till utskottet hänvisade motioner, nämligen:
n:r 214 af herr Per Pehrsson i Österby, uti hvilken motion herrar K. //.
Gez. von Schéele, Sam. Söderberg, Axel Lundblad, Gottfr. Thavenius, S. J.
Enander, C. E. Johansson i Rönna, Joll. Ström, Alfr. Fornander, J. A.
Jonsson, O. W. Redelius, friherre Joseph Hermelin, John Erlansson, E. Suredin,
Carl Sehlin, O. Alfr. Berg, J. E. Ericsson, Alfr. Jonsson, P. Zimdahl,
Hugo Sanden, Carl Gustafsson, W. Bengtsson i Häradsköp, L. P. Mallmin,
J. G. Hazén, E. Räf, Edvard Wavrinsky, Joll. Nydal, A. P. Risberg, Aug.
Larsson, J. Hellgren, C. A. Danielsson, C. G. Saedén, David Pettersson,
Per N:son Bosson, Öl. Olsson i See, Robert Johansson och ICarl Karlsson
i Mo instämt, n:o 218 af herr Robert Johansson, n:o 219 af herr J. J.
Byström och n:o 225 af herr C. Lindhagen. Efter det utskottet redan
fattat beslut i anledning af samtliga här ofvan omförmälda, till utskottet
öfverlämnade framställningar, har dessutom till utskottet hänvisats en i
anledning af förevarande proposition inom Andra Kammaren af herr L. J.
Carlsson i Malmberget väckt motion, n:o 234, uti hvars syfte herrar Bernh.
Eriksson, Aug. Nilsson, E. C. Kropp, Herm. Lindqvist, E. A. Leksell och
Hj. Branting instämt. De sålunda i ämnet afgifna motionerna har utskottet
ansett sig böra här nedan återgifva.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Herr Pehrssons i österby motion, n:o 214, är af följande lydelse:

»I kyrkomötets underdåniga skrifvelse den 8 oktober 1903 angående Serr Fehrsäktenskaps
ingående inför borgerlig myndighet hemställes om »åtgärder i österby
till den förändring i gällande äktenskapslagstiftning, att åt alla sådana motion.
svenska medborgare, för hvilka enligt nu gällande lag kyrklig vigsel är
den enda lagliga formen för äkenskaps ingående, medgifves rätt att, om
de så önska, inför borgerlig myndighet i stället för genom kyrklig vigsel
ingå äktenskap; samt att därvid sådana bestämmelser tillika varda meddelade,
att icke kyrkans medverkan till äktenskaps afslutande må hos vederbörande
prästerskap påfordras i de fall, där god kyrklig ordning och
kyrkans värdighet skulle därpå lida». *

Det spörsmål, som i senare delen af denna hemställan beröres, har
varit aktuellt lika länge som frågan om civiläktenskapets införande. Hänsynen
till vigselförrättarens samvetsfrihet synes också endast vara det naturliga
korrelatet till den genom nu föreslagna lag tagna hänsynen till
kontrahenternas kraf på samvetsfrihet.

Frågan väcktes redan vid det första kyrkomötet år 1868 af lektor
P. P. Waldenström, som yrkade, att »kyrklig lysning och vigsel ej må
tillkomma kontrahenter, som på grund af Matt. 19: 9 äro förhindrade
att äktenskap ingå». 1 motiveringen yttrar motionären bland annat:

»Man sträfvar, och det med all rätt, att aflägsna allt samvetstvång för
dem, som stå utom vår lutherska kyrka; skulle det då ej vara kyrkomötets
plikt att i sin mån arbeta på aflägsnandet af det samvetstvång,
som är pålagdt denna kyrka själf och som för en kyrkans tjänare måste
vara tryckande i samma grad, som han är henne — icke otrogen —
utan trogen?»

Förnyade motioner föranledde år 1883 en kyrkomötets underdåniga
skrifvelse med begäran om åtgärder för vinnande af sådan lagbestämmelse,
att »äktenskap, som person, hvilken själfvilligt och utan att vara föranledd
af horsbrott å den andra partens sida vållat ett föregående äktenskaps
upplösning, önskar ingå under förra kontrahentens lifstid, icke må såsom
kristligt äkta förbund utlysas eller med kyrklig vigsel stadfästas.»

Äfven vid 1898 års kyrkomöte var denna fråga väckt, ehuru den
då vardt afslagen.

I riksdagen har frågan om civiläktenskapets införande upprepade
gånger varit föremål för motioner, och har därvid jämväl denna synpunkt,
vigselförrättarens samvetsfrihet och hvad kyrkans värdighet kräfver, varit
beaktad. I motionen n:o 81 vid 1900 års riksdag af herr J. Byström

* Kursiveradt af motionären.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sam. 28 Håft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

heter det t. ex.: »Det är ej blott för dem, som ämna ingå äktenskap,
som detta kan vara en samvetssak, det kan vara lika stort samvetstvång
för en präst att behöfva enligt nu gällande föreskrifter viga somliga
personer.»

Denna helt naturliga konsekvens har ofta framhållits i debatten,
särskildt i deras anföranden, som kämpat för civiläktenskapet. Att här
anföra sådana uttalanden skulle föra oss alltför vida.

Att denna konsekvens skulle ha blifvit beaktad i det nu framlagda
förslaget har ansetts själffallet inom vida kretsar af religiöst intresserade.
En allmän, liflig förhoppning har det varit, särskildt bland Sveriges
präster — de må nu ha varit vänner eller motståndare till införande af
civiläktenskapet — att, när nu efter lång strid denna viktiga reform ändtligen
förelåge till slutligt afgörande, äfven deras kraf på samvetsfrihet
skulle varit beaktade.

Kärnan i hvad kyrkomötet med sin förut anförda hemställan velat
vinna i denna sak har i dess underdåniga skrifvelse utförligare angifvits
sålunda, att det funnes »tvenne kategorier, för hvilka ur rent kyrklig och
kristlig synpunkt endast civiläktenskap och icke kyrklig vigsel borde vara
den lagliga formen för äktenskaps ingående, nämligen 1) sådana personer,
hvilkas äktenskap af Kristus, kyrkans Herre, med tydliga ord enligt
Matt. 19: 9, jämfördt med Mark. 10: 11, 12, Luk. 16: 18 och 1 Kor. 7: io
betecknats såsom äktenskapsbrott och sålunda stridande mot Hans rikes lag
och 2) sådana personer, som öppet förklara, att de endast genem lagtvång
tillhöra statskyrkan, men att de icke tro på kyrkans eller kristendomens
fundamentalläror, kanske icke ens på Guds tillvaro och att de därför
ingenting hellre önska än slippa kyrklig vigsel, som för dem ensamt vore
ett pinsamt gyckelspel».

Departementschefen har med afseende å denna kyrkomötets särskilda
hemställan stannat vid den mening, att densamma icke borde föranleda
några särskilda lagbestämmelser. I nu framlagda lagförslag har därföre
denna sida af frågan icke vidrörts.

I motiveringen härför anför herr statsrådet: »Hvad angår den andra
kategorien af statskyrkans medlemmar, hvilken borde förvägras kyrklig
vigsel, eller sådana personer, som öppet uttala, att de endast af tvång
tillhöra statskyrkan och icke ens tro på kristendomens grundsanningar,
vill jag gärna erkänna, att omständigheterna väl kunna tänkas vara sådana,
att det vore önskvärdt, om möjlighet funnes att förvägra dem kyrklig
vigsel. Om jag det oaktadt ej anser mig kunna tillstyrka, att någon bestämmelse
i detta syfte införes i lagen, så beror detta hufvudsakligen
därpå, att jag betviflar möjligheten att med erforderlig tydlighet angifva,

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

när en person, som formellt tillhör svenska kyrkan, i sin åskådning eller
sina uttalanden afviker från dess lära i sådan grad, att god kyrklig ordning
och kyrkans värdighet kräfva hans utestängande från kyrklig vigsel,
samt att jag allra minst i denna punkt anser det vara rådligt, att en obestämdhet
i lagens ord får kompletteras af den prästerlige ämbetsmannens
uppfattning i det särskilda fallet.»

Hvad de personer vidkommer, som stå i här antydda fientliga ställning
till kyrka och kristendom, har man dessutom skäl antaga, att de
icke komma att kräfva vigsel, sedan nu rätt till borgerligt äktenskap lämnats.
Och om personer, som i allmänhet synas stå främmande för religiösa
intressen, vid en så viktig tilldragelse i lifvet vilja ha Guds välsignelse
uttalad öfver sitt äktenskap, bör detta dem helt visst icke förvägras,
då de eljes uppfylla de villkor, som därför i kyrkolag stadgats, och då
intet som helst tvång till vigsel förefinnes.

Departementschefen har emellertid icke heller kunnat förorda bifall
till kyrkomötets framställning i afseende på de fall, som afses i förra
momentet af här anförda kyrkomötets skrifvelse. Såsom hufvudskål härför
hänvisas till hvad kyrkolagsutskottet vid 1898 års kyrkomöte däremot
anfört. En lagändring af sådan art skulle innebära, att »ett äktenskap,
som enligt statens lag vore tillåtet, af kyrkan betraktades såsom ett
brott och därför icke af hennes tjänare finge med vigsel afslutas —
en olikhet i åskådning, som skulle fordra och väl äfven leda till, att
staten och kyrkan i fråga om lagstiftningen för äktenskapet fullständigt
åtskildes.

Departementschefen har, hvilket ju låg nära till hands, i detta sitt
yttrande till statsrådsprotokollet utgått närmast ifrån att 1903 års kyrkomötes
i mer allmänna ordalag hållna skrifvelse skulle tolkas enligt 1883
års kyrkomötes uttalande och att sålunda kyrklig vigsel utom i bestämdt
angifvet fall skulle helt förvägras frånskilda personer, som vilja ånyo inträda
i äktenskap.

1883 års kyrkomötes hemställan och 1898 års kyrkolagsutskotts
motiv för afslag därå synas mig dock båda utgå från en åskådning,

som låter statens och kyrkans samhälleliga uppgifter alltför mycket

sammanfalla.

sammanlalia.

Kristendomens etiska grundsatser, hvarpå vår lagstiftning visserligen
i stort sedt hvilar, kunna dock, sådana våra samhällsförhållanden nu äro,
icke utan vidare öfverföras i lagbestämmelser för det borgerlig-a lifvet.
Staten måste i samhällsordningens intresse reglera mycket, som icke kyrkan
från sin ideella och religiösa utgångspunkt kan välsigna. Det gäller icke
minst just på detta område, där staten måste bevaka kvinnans och barnens

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

rätt i mången förbindelse, som ingen vill kalla för ett »kristligt äkta
förbund».

Ett generellt förbud mot vigsel af frånskild — med den inskränkning,
som i 1883 års kyrkomötes skrifvelse föreslagits — synes mig från
annan synpunkt icke vara att förorda. Enhvar, som haft tillfälle att
närmare blicka in i de olyckliga förhållanden, som leda till skilsmässa,
vet väl, att det i dessa invecklade och grannlaga frågor ingalunda framgår
ur domstolsprotokollen, hvar skulden ligger till den missämja, som slutade
med skilsmässa i äktenskapet. Det händer nog icke så sällan, att för att
få slut på ett olidligt förhållande den relativt oskyldiga parten tar skulden
på sig, särskildt vid »egenvilligt öfvergifvande». I många fall åter, där
skilsmässa beviljas, är äktenskapsbrottet den verkliga orsaken, ehuru den
icke blir framdragen i ljuset.

Ofta kan kännedom om förhållandena göra, att det i ett fall kännes
såsom en samvetssak att vägra vigsel af frånskild, i ett annat är det lika
mycket samvetssak att icke vägra, och detta ganska oberoende af de officiella
skilsmässoorsakerna. Att under sådana förhållanden genom i lag
gifna bestämmelser afgöra, när frånskild person, som vill inträda i nytt
äktenskap, bör få vigsel eller icke, synes mig sålunda icke heller lämpligt.

Men synes sålunda icke det af 1883 års kyrkomöte föreslagna sättet
för frågans lösning vara lyckligt funnet — och att döma af debatten
vid 1903 års kyrkomöte torde dess uttalande icke behöfva så tolkas — så
står likväl spörsmålet olöst kvar. I vissa fall är det afgjordt ett rent
gyckelspel, förnedrande och motbjudande icke blott för vigselförrättaren
utan för hvarje sedligt och religiöst kännande människa, då öfver vissa af
frånskilda ingångna förbindelser uttalas att »äktenskapet är ett heligt förbund,
som efter godtycke af människor icke kan upplösas». Och med
tanken på hvad som föregått ljuda som en upprörande parodi orden: »Förgäten
aldrig, att edert äktenskapsförbund är oryggligt».

Saken är naturligtvis icke hjälpt med att man, för att lättare kunna
under den kyrkliga vigseln bibehålla äfven sådana förbindelser, i vigselformuläret
prutar af på ett »kristligt äktenskapsförbunds» ideala kraf.

Mycken förargelse har häraf åstadkommits i församlingarna, och
mycken samvetsnöd har det vållat hos enskilda.

För min del måste jag i fråga om den enskildes kraf på att hans
samvete icke skall kränkas obetingadt sluta mig till lagutskottet vid 1900
års riksdag i dess utlåtande öfver då väckta motioner om civiläktenskap,
där det heter, att det är obestridligt, att inom kyrkan tinnes ett icke
långa antal personer, hvilka känna det såsom ett samvetstvång att vid ingående
af äktenskap nödgas använda den kyrkliga formen. Om nu än

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

den uppfattning, som möter hos dem, hvilka i förevarande ämne anse sig
vara föremål för samvetstvång, kan sägas vara en missuppfattning, är
dock, synes det utskottet, deras ställning sådan, att skälig hänsyn hör
tagas till deras åskådningssätt och ett medgifvande göras, för så vidt ett
sådant kan lämnas utan att därigenom något större eller viktigare intresse
äsidosättes. *

Detta yttrande afser närmast tvånget att mot sitt samvete underkasta
sig vigsel, men dess principiella innebörd gäller i lika mån tvånget att
mot sitt samvete förrätta vigsel.

Emellertid synes mig den rätta utgångspunkten för frågans lösning
vara den, att den enskildes samvete bör så långt möjligt är lämnas oförkränkt.

De senare årens lagstiftning har i en i viss mån analog fråga anvisat
den väg, hvarpå detta mål må kunna nås. 1 de bestämmelser, som
i kungl. resolutionen den 14 mars 1888 meddelats med afseende på förrättande
af jordfästning, där likbränning skall äga rum, är föreskrifvet:
»Förr än likbränning företages, skall hos likbränningsföreningen aflämnas
vederbörligt intyg, att behörig jordfästning ägt rum; börande fördenskull
föreningen med någon till svenska kyrkan hörande prästman träffa aftal
därom att han, för den händelse att annan om jordfästningens förrättande
anmodad prästman förklarar sig ej vara därtill villig, verkställer jordfästningen.
»

Genom den sålunda medgifna, ömsesidigt fakultativa rätten vid jordfästning
i samband med likbränning har naturligtvis ingenting utsagts
om att kyrkan skulle betrakta likbränningen såsom ett brott. Någon farhåga
synes icke heller ha uppstått, att staten och kyrkan genom denna
bestämmelse skulle, i fråga om lagstiftningen rörande huru det skall förfaras
vid liks jordande, komma att fullständigt åtskiljas. Men den enskildes
samvetsfrihet är skyddad genom den uttryckliga bestämmelsen, att
ingen kan åläggas att i berörda fall mot sin vägran förrätta jordfästning.

Att betydligt mer verklig anledning till samvetsnöd kan föreligga i
fråga om vigsel för frånskilda än vid jordfästning, där likbränning skall
äga rum, torde tillräckligt framgå af hvad jag anfört af frågans historia.

Departementschefen, som endast i allmänhet betonat, att det icke
vore tillrådligt att medgifva präst fri pröfningsrätt i en så grannlaga fråga
som att i hvarje särskildt fall* afgöra, hvad god kyrklig ordning och
kyrkans värdighet kräfde, torde icke ansett anledning föreligga att närmare
yttra sig till statsrådsprotokollet öfver här framlagda förslag, att präst icke

Kursiveradt af motionären.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

må mot sin vägran kunna åläggas att förrätta vigsel af frånskild person,
medan ännu den förra, frånskilda kontrahenten lefver, då ju ärendet icke
i den formen varit hänskjutet till Kungl. Maj:t.

Det skäl, som hufvudsakligen anförts mot en sådan bestämmelse
under den debatt, som i kyrkomötet förts härom, har varit, att man därigenom
skulle få två kategorier af präster, de samvetsömma och de mindre
samvetsömma.

En folkkyrka måste vara vidhjärtad nog att rymma rätt olika åskådningar.
Och i detta fall finnas ju sådana, utan att någon må ha rätt
eller anledning att där sätta sig till doms öfver en annans samvete. Oafsedt
de olika teologiska uppfattningar, som här kunna göras gällande, lär
det enskilda fallet bedömas helt olika af den, som endast äger en ytlig
kännedom därom, och den, som haft tillfälle att kanske i åratal blicka in
i de förhållanden, som till sist förde till skilsmässa. Det kan finnas fullt
giltiga, etiska skäl, äfven från kristlig synpunkt, att, då så begäres, med
vigsel stadfästa ett nytt äktenskap för frånskild person.

Det må tillåtas mig att till belysning häraf anföra några välbetänkta
ord af biskop Ullman ur debatten vid 1898 års kyrkomöte: »När det nu
verkligen är så, att inånga af våra präster omfatta den strängare af de
båda nyss antydda åskådningarna och således måste känna sig i samvetet
kränkta eller åtminstone oroade af att nödgas till äktenskap inviga sådana
personer, om hvilka här är fråga, och då enligt grundlagens bud Konungen
bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta, borde väl hithörande lagstiftning
kunna så ordnas, att det stode prästerna fritt att i dylika fall vägra
att förrätta vigsel, utan att de därmed ådroge sig ansvar för ämbetsfel.
Jag vet mycket väl, hvilken invändning häremot göres — den har mången
gång förut blifvit framställd — nämligen att en sådan frihet för prästen
skulle framkalla en skillnad mellan två slags präster, samvetsömma och
mindre samvetsömma, och det vore alldeles icke hälsosamt. Men denna
invändning tyckes mig icke egentligen hafva någon större betydelse, då ju
båda de nämnda åskådningssätten, både det strängare och mindre stränga,
måste erkännas äga sitt berättigande, så att intetdera kan med skäl brännmärkas
såsom okristligt.»

På samma gång sålunda vigselförrättårens samvetsfrihet skyddas kan
man också med skal hysa den tillförsikten, att med en sådan bestämmelse,
som den af mig föreslagna, de äktenskap af frånskilda, som vålla uppenbar
förargelse, icke skola med vigsel stadfästas.

Den invändningen har till sist blifvit gjord, att i sådana fall, som
här afses, kontrahenterna själfva icke torde påyrka vigsel. Skulle detta
antagande styrkas af verkligheten, så blefve ju denna bestämmelse utan

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

all annan betydelse, än att den innebure en anvisning för vederbörande
kontrahenter att icke kräfva vigsel.

Man kan dock snarare, såsom från inånga håll påvisats, hålla före,
att motsatsen skulle inträffa.

Några olägenheter med anledning af prästmans rätt här i landet att
vägra jordfästa vid likbränning torde icke ha yppats. Och från Preussen,
där nu af mig föreslagna tillvägagångssätt sedan långt tillbaka praktiserats,
har man icke heller försport något missnöje därmed.

När, såsom fallet är i nu framlagda förslag till lag om äktenskaps
ingående, samvetsfrihetens kraf tillgodosetts i fråga om kontrahenterna, vore
det statsmakterna värdigt att taga konsekvensen däraf och jämväl tillgodose
vig selförr ättar ens kraf på samvetsfrihet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt
hemställa, att Riksdagen måtte för sin del besluta, att till det i kungl.
propositionen n:o 2 framställda förslaget till lag om äktenskaps ingående
göra det tillägg, att präst icke må mot sin vägran kunna åläggas att förrätta
vigsel af frånskild person, medan ännu den förra frånskilda kontrahenten
lefver.»

Uti motionen n:r 218 anför herr R. Johansson följande:

»I Kungl. Maj:ts till innevarande Riksdag aflåtna proposition n:o 2, Herr Johanssom
innehåller förslag till lag om äktenskaps ingående, hemställes beträf-so,,s motlonfande
formen för afslutandet af s. k. civiläktenskap, att sådant äktenskap
skall ingås i stad inför magistraten och på landet inför kronofogden i orten.

Den föreslagna bestämmelsen, att civiläktenskap skall i stad ingås
inför magistraten, synes mig icke fullt lämplig. Magistraten utgör en
kollegial myndighet och räknar alltså flera ledamöter. En föreskrift, som
leder därtill, att en dylik myndighet måste hålla sammanträde för hvarje
tillfälle, då ett civiläktenskap skall ingås i stad, kommer att bli onödigt
betungande såväl för magistratens ledamöter som för äktenskapskontrahenterna,
för de senare genom det förhållandet, att vigselceremonien i regel
måste komma att förläggas till magistratens ämbetslokal. Visserligen
tillämpas en liknande bestämmelse för närvarande vid de fall, då civiläktenskap
ingås i stad. Men det är att märka, att, medan dylika fall
hittills förekommit i ett jämförelsevis rätt obetydligt antal, så komma de
däremot, om förutnämnda lagförslag blir antaget, med all sannolikhet att
hädanefter bli ganska vanliga. Då under andra förhållanden såväl statskyrkopräst
som kronofogde kunna hvar för sig ensamma vara vigselförrättare,
synes ingen giltig anledning förefinnas, hvarför i fråga om civiläktenskap
i stad en föreskrift skulle bibehållas, enligt hvilken vigselakten

Herr Byms
motion.

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

i detta fall skulle äfven framgent kunna förrättas endast af en flerhöfdad
myndighet.

Mest lämpligt synes vara, att afslutandet af civiläktenskap i stad
uppdroges åt borgmästaren i hans egenskap af magistratens ordförande.
Ordet »magistraten» i § 2 af det här afsedda lagförslaget bör därför utbytas
mot uttrycket »magistratens ordförande». En sådan ändring påkallar
en förändring jämväl i mom. 2 af samma §, där sista delen från och med
ordet »protokoll» bör ha följande lydelse: — — — »protokoll, hvars riktighet
af vittnen bestyrkes».

Det kan ifrågasättas, huruvida icke, vid bifall till nu föreslagna
ändringar, ordet myndighet (resp. myndighets, myndigheten) i föreliggande
lagförslag öfverallt borde lämpligen utbytas mot ämbetsman (resp. ämbetsmans,
ämbetsmannen). Då jag emellertid anser det vara af mindre vikt,
huruvida en sådan ändring kommer till stånd eller ej, skall jag icke
tillåta mig att därom framställa något förslag.

Jag inskränker mig därför till att på grund af det anförda vördsamt
hemställa,

det Riksdagen för sin del måtte besluta, att i § 2 af Kungl. Maj:ts
förslag till lag om äktenskaps ingående dels ordet »magistraten» måtte utbytas
mot »magistratens ordförande» och dels sista delen från och med

ordet »protokoll» måtte erhålla följande lydelse: —--»protokoll, hvars

riktighet af vittnen bestyrkes».

Herr Byström anför i sin motion n:o 219:

»Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 2 angående äktenskaps
ingående anhålles att få framställa följande:

I det lagförslag, som propositionen innehåller, heter det i § 1:

»Vilja medlemmar af svenska kyrkan här i riket med hvarandra ingå
äktenskap, och har såväl mannen som kvinnan inom kyrkan begått Herrens
nattvard eller af präst inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning
och af denne funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde
till nattvarden, må äktenskapet afslutas inför borgerlig myndighet
eller med kyrklig vigsel.

I öfriga fall skall äktenskap här i riket afslutas inför borgerlig
myndighet.»

Genom denna bestämmelse, om den varder lag, frånkännes de främmande
trossamfund, hvilkas prästerskap nu hafva Kungl. Maj:ts tillåtelse
att förrätta vigsel, denna rättighet.

Hade detta lagbud utsträckts till alla trosbekännare, således äfven
till statskyrklige, hade därom icke varit mycket att säga, då det ju vore

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

mest konsekvent, att obligatoriskt civiläktenskap blefve gällande för alla,
en sak, som statsrådet och chefen för kungl. justitiedepartementet också
säger sig mest sympatisera med. Han yttrar: »Utan tvifvel skulle det från
vissa synpunkter vara önskvärdt, att äktenskapets karaktär af rent borgerligt
rättsförhållande komme till uttryck däri, att formen för dess ingående
alltid vore en rent borgerlig akt.»

Lagen bör ju vara lika för alla.

Men gör man nu undantag för nupturienter, som tillhöra svenska
statskyrkan, fordrar väl rättvisan, att samma undantag göres äfven för dem,
som äro medlemmar af i riket erkändt kristet trossamfund eller mosaiska
trosbekännare, hvars prästerskap har tillåtelse att med laga kraft förrätta
vigsel. För att vinna likställighet och i väsentlig grad den enkelhet och öfverskådlighet
i hithörande del af äktenskapslagstiftningen, som herr justitieministern
talar om, bör naturligtvis rätt till kyrklig vigsel inom dissentersamfund
begränsas därhän, att detta gäller nupturienter, som tillhöra
samma trossamfund, liksom endast fullt godkända medlemmar inom statskyrkan
kunna enligt lagförslaget komma i åtnjutande däraf.

Att, såsom herr justitieministern föreslår, taga ifrån dissenters den
rättighet de nu i berörda afseende hafva, under det att de statskyrklige
få hafva den kvar, synes mig icke heller betingas af de skrivelser, som
1903 och 1904 aflätos till Kungl. Maj:t i detta ärende. Kyrkomötets anhållan
var bland annat »att åt alla svenska medborgare, för hvilka enligt
nu gällande lag kyrklig vigsel vore den enda lagliga formen för äktenskaps
ingående, medgåfves rätt att, om de så önskade, inför borgerlig
myndighet i stället för genom kyrklig vigsel ingå äktenskap», och Riksdagen
begärde »förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser angående
formen för äktenskaps afslutande, att rätt att ingå äktenskap inför
borgerlig myndighet måtte medgifvas jämväl dem, hvilka för närvarande
vore i sådant afseende uteslutande hänvisade till vigsel inom svenska kyrkan
eller främmande trossamfund».

Att medlemmar af dissentersamfund böra med hänsyn till formen
lör äktenskapets afslutande vara likställda med medlemmar inom statskyrkan
är ock en mening, som åtminstone ett par af högsta domstolens ledamöter
uttalat. Vid granskningen af lagförslaget har nämligen justitierådet
Lindbäck, med hvilken justitierådet Lilienberg instämt, yttrat följande,
som ock berör frågan om vigselformuläret:

»Den ifrågasatta lagändringen, hvilken icke föranledts af någon framställning
från Riksdagen eller kyrkomötet, har ej heller, såvidt föredragande
departementschefens yttrande vid ärendets behandling i statsrådet
utmärker, påyrkats af något bland de flera främmande trossamfund, hvil Bih.

till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 28 Höft. 3

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

kas prästerskap erhållit Konungens tillstånd i omförmälda hänseende. Icke
heller eljest har mig veterligen något missnöje med den nuvarande ordningen
försports inom sagda församlingar. Att sådant oaktadt lagändringen
skulle vara nödvändig ur synpunkten af statens eller kyrkans intresse,
synes mig svårligen kunna antagas. Väl är det sant, att, såsom
departementschefen anfört, staten för närvarande saknar garanti för att de
för afslutande af äktenskap väsentliga momenten ingå i de vigselformer,
som användas inom de främmande samfunden. Men detta förhållande
hvilket, om det ägde afgörande betydelse för frågan, väl borde föranledt
därtill, att det genom 1873 års förordning tillkomna medgifvandet om
vinnande af rätt för främmande trossamfunds prästerskap att förrätta vigsel
aldrig bort af lagstiftaren lämnas — lärer ej i verkligheten hafva visat
sig medföra några menliga följder. Icke heller synes den omständighet,
att genom lagförslaget skulle i allmänhet beredas utväg till ingående af
civiläktenskap, dock med bibehållande af rätten till kyrklig vigsel, kunna
verka därhän, att, på sått departementschefen uttalat, valfriheten för främmande
trossamfund med afseende å formen för giftermåls ingående ej vidare
kunde anses vara berättigad. Till denna slutföljd torde man knappast
kunna komma under annan förutsättning, än att lagstiftningen i ämnet
ändrades så, att den jämväl för medlemmar af svenska kyrkan komme
att föreskrifva obligatoriskt civiläktenskap såsom regel. Enligt min åsikt
bör därför dissenterlagen i nu berörda del icke i vidare mån undergå ändring
än att, för beredande af likställighet emellan medlemmar af svenska
kyrkan och ifrågavarande främmande trossamfund, föreskriften om obligatorisk
vigsel, i händelse bägge kontrahenterna tillhöra samma främmande
trossamfund, utbytes mot en i den tilltänkta nya lagen intagen bestämmelse,
enligt hvilken kontrahenterna lämnas valfrihet mellan vigsel och
äktenskapets afslutande inför borgerlig myndighet.»

Vidare torde kunna sägas, att samma skäl, som herr justitieministern
anför mot att medlemmar af svenska statskyrkan skola vara underkastade
obligatoriskt civiläktenskap, gälla åtminstone delvis äfven med afseende å
medlemmar af annat trossamfund. Han säger: »Denna ordning skulle
säkerligen för allmänheten blifva en högst besvärlig tunga, åtminstone^ på
landsbygden. Man kan näppeligen tänka på att införa allmänt obligatoriskt
civiläktenskap utan att ordna det så, att i hvarje kommun finnes en bebehörig
myndig för giftermåls förrättande.»

I högsta domstolen hafva justitieråden Trygger och Grefberg vid
granskningen af lagförslaget erinrat därom, att det syntes böra tydligare
uttalas, att magistrat och kronofogde endast inom sitt tjänstgöringsdistrikt
äga befogenhet att förrätta giftermål. Detta uttalande har föranledt herr

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

justitieministern att skärpa lagförslagets andra paragraf i ofvannämnda
riktning. För min del anser jag detta föga gagneligt. Jag kan ej förstå,
hvarför det ej skulle kunna vara samma bestämmelse i detta fall rörande
borgerlig myndighet, som det är rörande kyrklig. Det kan ju icke medföra
någon fara, att det till exempel bestämmes:

Borgerlig vigsel förrättas af magistrat eller kronofogde. De, som
vilja ingå äktenskap, äga att till förrättande af borgerlig vigsel välja den
magistrat eller kronofogde de själfva åstunda; dock att skyldighet att viga
åligger allenast magistrat eller kronofogde i stad eller distrikt, där mannen
eller kvinnan har sitt hemvist.

I synnerhet vore detta friare förfarande af betydelse, i fall det blir
bestämdt, att för dissenters obligatoriskt civiläktenskap är det enda lagliga.
Sammalunda är naturligtvis förhållandet med andra, som hänvisas
till ensamt den civila formen för äktenskaps ingående. Det kan t. ex.
hända, att de, som skola ingå äktenskap, bo aflägset från sitt eget distrikts
kronofogde, under det att de bo helt nära granndistriktets borgerliga
myndighet. Att då anlita sitt eget distrikts kronofogde kan komma att
kännas för nupturienterna alldeles som herr justitieministern uttrycker
det: »en högst besvärlig tunga, åtminstone på landsbygden». Om de däremot
kunna komma öfverens med granndistriktets kronofogde att få inför
honom afsluta sitt äktenskap, så bör det ej förmenas dem.

Samma bestämmelser som förut i detta afseende varit gällande
torde fortfarande vara till fyllest. I kungl. förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsutöfning den 31 oktober 1873 §
5 heter det: »Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas,
vare i stad magistrat och på landet kronofogde».

Mig synes därför, att orden i 2 § i Kungl. Maj:ts ifrågavarande
lagförslag: »i orten. Sådan myndighets åliggande att förrätta giftermål
är ej beroende däraf, att mannen eller kvinnan har sitt hemvist inom myndighetens
tjänstgöringsområde», borde kunna utgå.

Jag har sökt formulera första och andra paragraferna i enlighet
med den mening, som här ofvan uttalats. Därest, såsom jag hoppas, framställningen
skall befinnas vara värd beaktande, anhåller jag, att lagutskottet
ville vidtaga de ändringar i lagförslaget i öfrigt, som blifva en
följd af det yrkande jag nu gör.

Pa grund af hvad jag nu anfört får jag vördsamt föreslå: att Riksdagen
ville besluta den förändringen i Kungl. Maj:ts proposition n:o 2 om
äktenskaps ingående, att §§ 1 och 2 må få följande lydelse:

Lagutskottets Utlåtande JS:o 30.

1 §•

Vilja medlemmar af svenska kyrkan här i riket med hvarandra ingå
äktenskap, och har såväl mannen som kvinnan inom kyrkan begått Herrens
nattvard eller af präst inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning och
af denne funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde
till nattvarden, må äktenskapet afslutas inför borgerlig myndighet eller
med kyrklig vigsel.

Äktenskap emellan dem, hvilka bägge tillhöra samma främmande
trossamfund med sådant prästerskap, att Konungen funnit åt detsamma
kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta och förty rättighet
därtill medgifvit, må likaledes afslutas inför borgerlig myndighet eller med
vigsel efter samfundets kyrkobruk.

I öfriga fall skall äktenskap här i riket afslutas inför borgerlig
myndighet.

2 §•

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, är i stad
magistrat och på landet kronofogde.

Äktenskap inför borgerlig myndighet skall afslutas i släktingars
eller andra vittnens närvaro. Myndighet affordre mannen och kvinnan
deras frivilliga ja och samtycke och förklare dem därpå för äkta makar.
Hvad sålunda förekommit skall upptagas i särskildt, öfver sådana ärenden
fördt protokoll; och varde, där äktenskapet är ingånget inför kronofogde,
protokollet af vittnen bestyrkt.»

Herr Lindhagens motion, n:r 225, är af följande lydelse:

Herr Lind- »Enligt gällande lag förrättas kyrklig vigsel af en person, borgerlig

motion v%s(''l på landet af en person, men borgerlig vigsel i stad af »magistraten»,
det vill säga minst tre personel’.

Denna ordning är bibehållen i kungl. propositionen n:o 2 med förslag
till lag om äktenskaps afslutande. Den synnerligen stora tillökningen
i antalet borgerliga vigselförrättningar, som med visshet blir en följd af
den nya lagstiftningen, bör emellertid föranleda, att äfven i stad en så
enkel förrättning som borgerlig vigsel kan få förrättas endast af en person.
Därmed gagnas äfven allmänheten, enär vigselförrättningar lättare och
oftare kunna äga rum med en sådan anordning än om tre vigselförrättare
skola sammankallas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

För ändamålet kan det i mindre städer vara till fyllest, att vigseln
uppdrages åt magistratens ordförande. I eu så stor stad som exempelvis
Stockholm är det åter både i allmänhetens och vigselförrättarens intresse
oundgängligt, att behörighet att förrätta vigsel tillägges hvarje lagfaren
ledamot af magistraten, så att dessa förrättningar enligt närmare föreskrift
i respektive arbetsordningar kunna fördelas mellan magistratens lagfarna
medlemmar eller åtminstone mellan dess lagfarna medlemmar på en
viss afdelning.

Jag hemställer alltså med anledning af kungl. propositionen n:o 2:
att Riksdagen måtte besluta, att i 2 § af förslaget till lag om äktenskaps
afslutande ordet »magistraten» utbytes mot »magistratens ordförande eller
annan lagfaren medlem af magistraten».

I sin motion, n:o 234, anför herr Carlsson i Malmberget:

»Med anledning af Kungl. Maj:ts proposition n:o 2 med förslag till Herr Garlslag
om äktenskaps ingående anhålles få anföra: S°nberve

I det lagförslag, som nämnda proposition innehåller, lyder § 1 som motion.

följer :

»Vilja medlemmar af svenska kyrkan här i riket med hvarandra ingå
äktenskap, och har såväl mannen som kvinnan inom kyrkan begått Herrans
nattvard eller af präst inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning och
af denne funnits beredd att, efter undergången konfirmation, få tillträde
till nattvarden, må äktenskapet afslutas inför borgerlig myndighet eller
med kyrklig vigsel.

I öfriga fall skall äktenskap här i riket afslutas inför borgerlig
myndighet.»

Härigenom har valfrihet lämnats för medlemmar af svenska kyrkan
att erhålla borgerlig eller kyrklig vigsel, men däremot de, som äro medlemmar
af sådant främmande trossamfund, hvars prästerskap enligt dissenterlagen
af år 1873 § 5 tillerkänts rätt att med laga verkan förrätta
vigsel, frånkända den rätt till kyrklig vigsel de hittills ägt.

Herr justitieministern anför i kungl. propositionen såsom skäl för
den föreslagna inskränkningen härutinnan, »att staten i här afsedda fall
lämnat åt dessa trossamfund att bestämma formen för ingående af äkten-.
skap, hvilka skola äga borgerlig giltighet, hvilket, innebär en oegentlighet,
som lämpligen bör undanröjas i samband med att lagstiftningen angående
äktenskaps afslutande omlägges efter principen om allmänt civiläktenskap
och således allt tvång till kyrklig vigsel upphör».

Det torde utan tvifvel vara rätt, att staten själf bestämmer under
hvilka former äktenskap skola afslutas för att äga laga giltighet, men å

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

andra sidan bör sådan likställighet för äktenskaps afslutande vara gällande,
att lagen blir lika för alla här i riket.

I anslutning till en sådan tanke och i konsekvens med hvad i kungl.
lagförslaget afses för dissenters och alla öfriga fall, där ej rätt till
kyrklig vigsel skulle vara medgifven, synes det mig vara ändamålsenligast
att taga steget fullt ut så, att civiläktenskap blir den enda lagliga formen
för afslutande af äktenskap.

Herr justitieministern synes också hafva den uppfattningen, att ett
sådant förslag hade varit för honom önskvärdt att framlägga, ehuru han
af vissa i kungl. propositionen närmare angifna skäl ej anser sig böra mm
förorda obligatoriskt civiläktenskap.

Två af högsta domstolens ledamöter, justitieråden Lindbäck och
Lilienberg, hafva också med afseende på det förevarande lagförslaget ansett,
att den inskränkning i dissenters rätt till vigsel efter egna kyrkoformer
som föreslagits ej kan anses vara berättigad med mindre än att
lagstiftningen i ämnet ändrades så, att den jämväl för medlemmar
af svenska kyrkan komme att föreskrifva obligatoriskt civiläktenskap
såsom regel.

Kyrkomötets och Riksdagens skrifvelser, hvilka omnämnas i kungl.
propositionen, synas visserligen ej afse annat än att valfrihet borde beredas
medlemmar af svenska kyrkan att efter egen önskan erhålla borgerlig
eller kyrklig vigsel. Men då fortfarande olika former för lagliga äktenskap
genom den föreslagna nya lagen om äktenskaps ingående komme att
bibehållas och genom densamma ej likställighet kan erhållas mellan medlemmar
af svenska kyrkan och medlemmar af andra trossamfund, synes ej
mycket vara vunnet med den nya lagen.

Lagförslagets 2 § lydde:

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, är, då
äktenskap skall ingås i stad, magistraten och, på landet, kronofogden i
orten. Sådan myndighets åliggande att förrätta giftermål är ej beroende
däraf, att mannen eller kvinnan har sitt hemvist inom myndighetens tjänstgöringsområde.

Äktenskap inför borgerlig myndighet skall afslutas i släktingars
eller andra vittnens närvaro. Myndigheten affordre mannen och kvinnan
deras frivilliga ja och samtycke och förklare dem därpå för äkta makar.
Hvad sålunda förekommit skall upptagas i särskildt, öfver sådana ärenden
fördt protokoll; och varde, där äktenskapet är ingånget inför kronofogde,
protokollet af vittnen bestyrkt.

Rätten att erhålla borgerlig vigsel torde för de flesta, hvilka äga
rätt till kyrklig vigsel, blifva en rätt endast »på papperet», hvilken ej i

Lagutskottets Utlåtande N-.o 30.

praktiken kan begagnas utan synnerlig tunga och besvär, och skyldigheten
för dissenters och »alla öfriga fall» att uteslutande anlita borgerlig
vigsel torde under de förhållanden som föreslås i förestående § 2 leda till
att ofullbordade äktenskap komma att uppstå i vida större utsträckning
än hittills varit fallet på landsbygden, alldenstund kronofogde skall vara
vigselförrättare. I stora delar af vårt land, synnerligast Norrland, med
gles befolkning, äro fögderierna af så stor geografisk omfattning, att större
delen af äktenskapskontrahenterna ej skulle af kostnadsskäl kunna anträda
den långa resan till vigselförrättaren, kronofogden, utan torde på sådan
grund många, som önskat borgerlig vigsel, se sig nödsakade att undergå
kyrklig vigsel eller också uraktlåta att fullborda äktenskapet genom vigsel.
För dissenters och öfriga fall vore nu nämnda förhållanden en särskild
tunga därigenom att de vore förhindrade att erhålla annan vigsel än hos
kronofogden. Det gifves i vår lagstiftning äfven andra fall, då nu nämnda
olägenhet genom stora fögderier vunnit beaktande och föranledt undantag,
exempelvis i kungl förordningen af 1894 § 16 inom. 1 angående mantalsskrifning.
Jag tillåter mig påpeka som ett exempel på det afvita förhållande,
som blefve gällande för den kommun, inom hvilken jag är bosatt,
nämligen Gellivare med en folkmängd af cirka 15,000, hvars kronofogdekontor
är förlagdt i Neder-Kalix på ett afstånd från Gellivare af 21 mil
landsväg. Att många mindre bemedlade ej ville eller kunde underkasta
sig den stora ekonomiska tunga, som en dylik resa skulle medföra, torde
vara påtagligt, och följden blefve, att det planlagda äktenskapet ej blefve
fullbordadt genom vigsel i de fall ej kyrklig sådan kunde erhållas.
Olämpligheten af de föreslagna stora vigseldistrikten kan en hvar förvissa
sig om genom att taga under betraktande arealen, som omfattas af de
respektive fögderierna.

För att förekomma nämnda stora obekvämligheter torde vara nödvändigt
att besluta om att vigselförrättare skall finnas inom hvarje kommun,
och torde i sådant fall bland nu befintliga myndigheter ej lämpligare
vara att tillgå än de kommunala. Justitieministern anför, att det ej vore
tillrådligt att anförtro åt de kommunala myndigheterna granskningen af
att äktenskapshinder ej förefinnas samt att protokollera akten. Såvidt
kändt är, ha de resp. kommunalnämndsordförandena i våra landskommuner
i största allmänhet skött sina maktpåliggande uppdrag på ett samvetsgrant
och plikttroget sätt, och många af deras åligganden torde vara af lika
ansvarsfull art som ifrågavarande vigselförrättning, hvarför någon fara ej
torde böra förefinnas mot att uppdraga åt nämnda myndighet att vara
vigselförrättare i resp. kommuner.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Utskottets

yttrande.

Då det är svårt för en enskild motionär att i ett redan färdigt lagförslag
kunna inpassa så principiella afvikelser, som jag här ämnar föreslå,
hemställes vördsammast, att lagutskottet, i fall det befinnes att motionen
blir beaktad, behagade vidtaga sådan förändring i formuleringen, som kan
befinnas nödig, jämte i öfrigt vidtaga de förändringar i lagförslaget öfriga
delar, som blifva en följd af mitt förslag.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville besluta den förändringen* i Kungl. Maj:ts proposition
n:o 2 angående förslag till lag om äktenskaps ingående, att §§ 1 och 2
erhålla följande lydelse:

§ 1.

Äktenskap här i riket skola afslutas inför borgerlig myndighet.

§ 2.

Borgerlig myndighet, inför hvilken äktenskap må afslutas, är i stad
magistratens och på landet kommunalnämndens ordförande eller vid förfall
för honom kommunalnämndens vice ordförande.

Äktenskap inför borgerlig myndighet skall afslutas i släktingars
eller andra vittnens närvaro. Myndigheten affordre mannen och kvinnan
deras frivilliga ja och samtycke och förklare dem därpå för äkta makar.
Hvad sålunda förekommit skall upptagas i särskildt öfver sådana ärenden
förd t protokoll; och varde, där äktenskapet är ingånget inför kommunalnämndens
ordförande eller vice ordförande, protokollet af vittnen bestyrkt.»

Utskottet öfvergår härefter till behandling af den föreliggande kungl.
proposition i ämnet, och skall utskottet i samband med granskningen af
de olika paragraferna i det af Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget upptaga
till pröfning de framställningar, som afgifvits i förenämnda, till
utskottet hänvisade motioner.

1 §•

Såsom chefen för justitiedepartementet erinrat, hafva Riksdagen och
kyrkomötet i särskilda skrifvelser till Kungl. Maj:t anhållit om vidtagande
af åtgärder till sådan ändring i gällande äktenskapslagstiftning, att rättighet
att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet måtte medgifvas jämväl
dem, hvilka för närvarande äro uteslutande hänvisade till äktenskaps afslutande
medelst vigsel. Det förslag till lag om äktenskaps ingående,

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

hvilket nu af Kungl. Maj:t framlagts, är äfven byggdt på grundsatsen att
det i regel skall stå medlemmar af svenska kyrkan fritt att välja mellan
att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet eller genom vigsel. I anslutning
härtill och i öfverensstämmelse med 1904 års riksdags i ämnet
uttalade mening finner jämväl utskottet, att den reform, som nu föreslagits
i fråga om formerna för ingående af äktenskap, bör stanna vid
införande af fakultativt civiläktenskap. Såsom ofvan antydts har, efter
det utskottet fattat beslut i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
till utskottet hänvisats förenämnda, af herr Carlsson i Malmberget
afgifna motion, i hvilken ifrågasättes, att alla äktenskap här i
riket skulle afslutas inför borgerlig myndighet. Denna motion har emellertid
icke föranledt utskottet att frångå den ståndpunkt utskottet redan
intagit i frågan.

I en viktigare punkt afviker emellertid den kungl. propositionen
från den princip, som ansetts böra vara normerande för lagstiftningen i
ämnet. Uti sin berörda framställning till Kungl. Maj:t utgick nämligen
Riksdagen ifrån att, vid sidan af den rätt till äktenskaps ingående inför
borgerlig myndighet, hvilken kunde blifva medgifven dem, som förut ej
vore därtill berättigade, förmånen af att få sitt äktenskap afslutadt genom
vigsel fortfarande skulle i samma utsträckning som förut stå dessa öppen,
vare sig de båda tillhörde svenska kyrkan eller främmande trossamfund.
Den föreliggande kungl. propositionen åsyftar emellertid att afskaffa
vigselbehörighet för främmande trossamfunds prästerskap samt följaktligen
göra civiläktenskapet obligatoriskt äfven för sådana medlemmar af
dylikt samfund, hvilka enligt nu gällande regler äro uteslutande hänvisade
till vigsel såsom form för äktenskaps ingående.

Af det vid det kungl. förslaget fogade utdrag af högsta domstolens
protokoll framgår, att en ledamot af domstolen, med instämmande af en
annan ledamot, framställt anmärkning mot 1 § af förslaget, i hvad det
afser att fråntaga de främmande trossamfund, åt hvilkas prästerskap
Kungl. Maj:t funnit kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta,
behörighet att efter egna kyrkobruk sammanviga dem, som skola ingå äktenskap.
Den gjorda anmärkningen innefattas i ett yttrande af följande lydelse.

»I förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning
den 31 oktober 1873, den s. k. dissenterlagen, är stadgadt,
bland annat, att Konungen äger medgifva främmande kristna trossamfunds
prästerskap att med laga verkan förrätta vigsel, samt att, där sådant medgifvande
lämnats, äktenskap emellan dem, hvilka bägge tillhöra samma
främmande trossamfund, skall afslutas med vigsel efter samfundets kyrkobruk
och att, om de tillhöra olika främmande trossamfund eller blott

I3ih. till Rilesd. Prot. 1908. 7 Sami. 28 Höft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

endera är medlem af dylikt samfund, äktenskapet må kunna afslutas antingen
medelst vigsel, förrättad af därtill berättigad präst inom enderas
trossamfund, eller inför borgerlig myndighet.

Bestämmelsen i andra stycket af förevarande § innebär, att hvad
sålunda är stadgadt i dissenterlagen skulle upphäfvas och för de fall,
stadgandet afser, allenast civiläktenskap hädanefter tillåtas. Den sålunda
ifrågasatta lagändringen, hvilken icke föranledts af någon framställning
från Riksdagen eller kyrkomötet, har ej heller, så vidt föredragande departementschefens
yttrande vid ärendets behandling i statsrådet utmärker,
påyrkats af något bland de flere främmande trossamfund, hvilkas prästerskap
erhållit Konungens tillstånd i omförmälda hänseende. Icke heller
eljest har mig veterligen något missnöje med den nuvarande ordningen
försports inom sagde församlingar. Att sådant oaktadt lagändringen skulle
vara nödvändig ur synpunkten af statens eller kyrkans intresse synes mig
svårligen kunna antagas. Väl är det sant, att, såsom departementschefen
anfört, staten för närvarande saknar garanti för att de för afslutande af
äktenskap väsentliga momenten ingå i de vigsel former, som användas
inom de främmande samfunden. Men detta förhållande — hvilket, om
det ägde afgörande betydelse för frågan, väl borde föranledt därtill, att
det genom 1873 års förordning tillkomna medgifvandet om vinnande af
rätt för främmande trossamfunds prästerskap att förrätta vigsel aldrig
bort af lagstiftaren lämnas — lärer ej i verkligheten hafva visat sig
medföra några menliga följder. Icke heller synes den omständighet, att
genom lagförslaget skulle i allmänhet beredas utväg till ingående af civiläktenskap,
dock med bibehållande af rätten till kyrklig vigsel, kunna verka
därhän, att, på sätt departementschefen uttalat, valfriheten för främmande
trossamfund med afseende å formen för giftermåls ingående ej vidare
kunde anses vara berättigad. Till denna slutföljd torde man knappast
kunna komma under annan förutsättning, än att lagstiftningen i ämnet
ändrades så, att den jämväl för medlemmar af svenska kyrkan komme att
föreskrifva obligatoriskt civiläktenskap såsom regel. Enligt min åsikt bör
därför dissenterlagen i nu berörda del icke i vidare mån undergå ändring
än att, för beredande af likställighet emellan medlemmar af svenska kyrkan
och medlemmar af ifrågavarande främmande trossamfund, föreskriften om
obligatorisk vigsel i händelse bägge kontrahenterna tillhöra samma främmande
trossamfund utbytes mot en i den tilltänkta nya lagen intagen
bestämmelse, enligt hvilken kontrahenterna lämnas valfrihet emellan vigsel
och äktenskapets afslutande inför borgerlig myndighet. Om hvad sålunda
anförts vinner beaktande, erfordras äfven viss jämkning i förslaget, så
vidt det handlar om hvilka lagbud skulle genom nya lagen upphäfvas.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Denna anmärkning har icke föranledt någon ändring i det till högsta
domstolen hänskjutna lagförslaget af följande, utaf chefen för justitiedepartementet
till statsrådsprotokollet för den 31 december 1907 anförda grunder.

»Hvad två bland högsta domstolens ledamöter anmärkt mot det
ifrågasatta upphäfvandet af dissenterlagens stadganden om äktenskaps afstötande
i vissa fall enligt främmande kristet trossamfunds kyrkobruk
synes mig ej böra föranleda ändring i förslaget. Väl är det möjligt, att,
såsom nämnda ledamöter antagit, saknaden af garanti för att de för afslutande
af äktenskap väsentliga momenten ingå i de vigselformer, som
användas inom de främmande samfunden, icke medfört några menliga
följder, men, äfven om så är, torde det förhållande, att staten i här
afsedda fall åt främmande trossamfund öfverlämnat att bestämma formen
för ingående af äktenskap, hvilka skola äga borgerlig giltighet, innebära
en oegentlighet, som lämpligen bör undanröjas i samband med att lagstiftningen
angående äktenskaps afslutande omlägges efter principen om
allmänt civiläktenskap och således allt tvång till kyrklig vigsel upphör.
Utan afskaffande af vigselbehörigheten för främmande trossamfunds pfästerskap
kan ej heller vinnas önskvärd enkelhet och reda i de för närvarande
synnerligen invecklade reglerna om formen för äktenskaps ingående.»

Utskottet delar för sin del de betänkligheter, hvilka inom högsta
domstolen uttalats mot afskaffande af all vigselbehörighet för främmande
trossamfunds prästerskap. Det må villigt medgifvas, att genom dess upphäfvande
en i och för sig önskvärd enkelhet och reda skulle vinnas i de
nu bestående mångskiftande bestämmelserna angående formen för ingående
af äktenskap, men endast för ernående af denna enkelhet och reda bör
icke uppoffras den rätt, som för närvarande är medlemmar af vissa främmande
trossamfund förunnad, att ingå äktenskap medelst vigsel efter
vederbörande samfunds kyrkobruk. För att ett afskaffande af denna samfundens
prästerskap tillkommande vigselbehörighet skulle ifrågakomma,
borde synnerligen tungt vägande skäl tala därför. Enligt utskottets uppfattning
är emellertid detta icke fallet, utan föreligga fastmera öfvervägande
skäl för bibehållande af nämnda befogenhet. Om vid införande af
civiläktenskap på sätt i den kungl. propositionen föreslagits, nämligen i de
flesta fall blott såsom en rättighet och ej såsom den enda af staten
erkända formen för äktenskaps ingående, behörighet till förrättande
af vigsel fråntages prästerskapet inom främmande trossamfund, hvilket
nu innehar dylik behörighet, under det alt rätt till erhållande af kyrklig
vigsel kvarstår för statskyrkans medlemmar, skulle tillskapas en
konfessionell olikställighet uti ifrågavarande afseende, där någon sådan för
närvarande icke tinnes. I de utdrag af i statsrådet förda protokoll, som

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

åtfölja den kungl. propositionen, angifves vidare såsom grund till det
ifrågasatta upphäfvandet af denna rättighet, att staten saknar garantier
för att de för afslutande af ett äktenskap väsentliga momenten ingå i de
vigselformer, som användas inom de främmande trossamfunden. De former,
som hittills ansetts tillfyllestgörande för att ett borgerligt äktenskap
skall vara lagligen ingånget, och som äfven upptagits i föreliggande
lagförslag, bestå endast däri, att myndigheten affordrar kontrahenterna
deras frivilliga ja och samtycke samt därefter förklarar dem för äkta makar.
Utskottet kan icke föreställa sig, att icke de former för ingående af
äktenskap, å hvilket fordran sålunda uppställts, inom samtliga de ifrågavarande
samfunden skola anses såsom nödvändiga moment i de vigselformulär,
som där tillämpas. I hvarje fall lärer staten icke sakna möjlighet
att tillse, att den ritual, som användes inom de olika samfunden, innebär
fullt betryggande garantier för att de formella förutsättningarna för ett
lagligt äktenskap skola föreligga. Utskottet vill därjämte erinra, att en
garanti mot att äktenskap inom samfunden ingås i fall, då hinder däremot
möter, förefinnes i bestämmelsen att, innan äktenskap afslutas medelst
vigsel af präst inom vederbörande samfund, lysning skall hafva skett
i den till svenska kyrkan hörande församling, där kvinnan har sitt hemvist,
hvarvid det åligger lysningsförrättaren att tillse, det äktenskapshinder
icke föreligger. Den prästerskapet inom ifrågavarande samfund
tillerkända behörighet att förrätta vigsel har dessutom under en längre
tid utöfvats utan att, såvidt utskottet har sig bekant, några menliga
verkningar däraf framträdt. Man synes då redan af denna grund sakna
anledning att upphäfva den likställighet, som i detta afseende rådt mellan
medlemmar af svenska statskyrkan och ifrågavarande samfund, i synnerhet
som en ändring af nu bestående förhållanden i denna del icke påkallats
vare sig af Riksdagen, af kyrkomötet, af någon allmänt utbredd mening
inom landet eller af samfunden själfva. Det må visserligen vara sant,
att ett afskaffande af denna rätt ingalunda innebär något angrepp på de
främmande samfundens religiösa frihet, då det står dem öppet att anordna
en efterföljande religiös akt, men då man under en afsevärd tid
framåt torde böra räkna med att det öfvervägande flertalet af dem, som
ärna ingå äktenskap, hellre vilja gifva religionens helgd åt sitt förbund
genom att besegla dess stiftande medelst vigsel än afsluta det inför
borgerlig myndighet, synes utskottet borttagandet af rätten till vigsel
för medlemmar af ifrågavarande samfund vara för känslan något sårande.
Det mindre lämpliga häri skulle otvifvelaktigt framstå så mycket tydligare
som ett borttagande af denna högt skattade förmån icke kan anses påkallad
af något statens eller kyrkans intresse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30. 29

Hvad utskottet ofvan anfört rörande rätt till vigsel för vissa främmande
trossamfunds medlemmar, har närmast afsett de samfund af kristen
tro, hvilkas prästerskap tillerkänts behörighet att viga. I den kungl. propositionen
hafva emellertid äfven mosaiska trosbekännare, som åstunda att
med hvarandra träda i äktenskap, uteslutande hänvisats till att afsluta sitt
äktenskap inför borgerlig myndighet. Sedan mycket lång tid tillbaka
hafva de mosaiska trosbekännarna, trots det att uttryckligt lagstadgande
därom icke gifvits, ansetts berättigade att ingå äktenskap i de former,
som enligt mosaiskt religionsbruk få därför användas. I likhet med hvad
utskottet funnit anledning förorda med afseende å vissa främmande kristna
trossamfund, anser utskottet, att äfven de mosaiska trosbekännarna böra
bibehållas vid rätten att ingå giftermål medelst vigsel af rabbin eller annan
samfundets religionslärare. Utskottet har dock icke ansett nödigt att
uttrycklig bestämmelse därom intages uti förevarande lag, enär de i paragrafen
använda uttrycken otvifvelaktigt inbegripa äfven de mosaiska
trosbekännarna, förutsatt att Kungl. Maj:t på ansökan medgifver deras
prästerskap behörighet att förrätta vigsel med laga verkan. Om utskottets
förslag beträffande de främmande trossamfunden varder antaget, lärer,
särskildt med hänsyn till de mosaiska trosbekännarnas nu bestående rätt
uti ifrågavarande afseende, kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t icke skall
förmena mosaiskt prästerskap behörighet att förrätta vigsel.

Såvidt utskottet kan finna, torde något hinder icke heller förefinnas
mot att orden präst och prästerskap anses inbegripa äfven rabbin och
annan judisk religionslärare.

På grund af de skäl, som sålunda anförts, har utskottet funnit sig
böra i öfverensstämmelse med det af herr J. Byström i motionen n:o 219
framställda yrkandet förorda, att uti nu ifrågavarande paragraf införes
ett nytt moment, hvarigenom de främmande trossamfundens prästerskap
i samma utsträckning som gäller i fråga om svenska kyrkans, bibehålies
vid den vigselbehörighet de hittills åtnjutit. I olikhet med motionären
anser utskottet emellertid icke lämpligt att i 1 §, som endast fastställer
de olika formerna för äktenskaps ingående och de fall, då dessa olika former
skola eller må användas, något uttalande göres därom, att vigsel, som
af samfundens prästerskap förrättas, skall ske i enlighet med vederbörande
samfunds kyrkobruk. Ett dylikt stadgande bör enligt utskottets uppfattning
i stället upptagas i 3 §, hvari enligt Kungl. Maj:ts förslag bestämmelser
lämnas, huru kyrklig vigsel skall förrättas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

2 §.

Uti denna paragrafs bestämmelser rörande de borgerliga myndigheter,
inför hvilka äktenskap må afslutas, har utskottet funnit sig böra föreslå
vissa jämkningar. I paragrafen stadgas att, då borgerligt äktenskap skall
ingås i stad, detsamma skall afslutas inför magistraten samt, då det skall
ingås på landet, inför kronofogden i orten. Då det emellertid, på sätt
herrar Johansson och Lindhagen i sina motioner anfört, åtminstone i de
större städerna torde kunna medföra olägenheter att borgerligt äktenskap
i stad alltid skall ingås inför magistraten, anser utskottet skäl föreligga
för den ändring i den kungl. propositionen, att äktenskap må kunna afslutas
inför lagfaren ledamot af magistraten. I olikhet med sistnämnda
motionärer finner emellertid utskottet tillräckliga grunder icke vara för
handen för att betaga dem, som vilja ingå äktenskap möjligheten att
göra det inför magistraten. I de fall, då äktenskapet afslutas inför
viss ledamot af magistrat, torde det vid förrättningen förda protokoll,
i likhet med hvad finnes stadgadt rörande äktenskap, som ingås inför kronofogde,
böra af vittnen bestyrkas.

Vidare torde mot ifrågavarande bestämmelser i Kungl. Maj:ts förslag
med fog kunna anmärkas, att genom dem kronofogde i icke få fall
blefve förhindrad att förrätta giftermål mellan kontrahenter, tillhörande
hans tjänstgöringsområde. Flera af landets kronofogdar äro nämligen
med vederbörligt tillstånd bosatta i städerna och skulle följaktligen icke
ens vara behöriga att afsluta äktenskap mellan personer, som tillhöra
deras distrikt, om icke äktenskapet ingås inom vederbörande kronofogdes
tjänstgöringsområde. Den omständigheten, att kronofogde är bosatt i stad,
synes emellertid utskottet icke böra föranleda att han blifver obehörig att
där förrätta giftermål. Såsom skäl för denna sin uppfattning vill utskottet
vidare anföra att, enligt hvad utskottet inhämtat, nu gällande
bestämmelser i ämnet flerstädes så tillämpats, att i stad bosatt kronofogde
ansetts behörig att förrätta giftermål äfven inom staden.

I enlighet med hvad utskottet sålunda anfört, har utskottet gifvit
ifrågavarande paragraf en förändrad affattning.

Det syfte herr Byström afsett att vinna med det i motionen n:o 219
framställda förslag till ändring af förevarande paragraf är enligt utskottets
uppfattning tillgodosedt såväl i den kungl. propositionen som i utskottets
förslag; och torde därför motionen i denna del icke påkalla något utskottets
vidare yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Beträffande herr Carlssons i Malmberget motion n:o 234, i hvad
den afser ändring af denna paragraf, vill utskottet hänvisa till hvad utskottet
under 1 § här ofvan anfört rörande denna motion.

3 §•

Utskottets förslag att den vissa främmande trossamfunds prästerskap
tillerkända behörighet att förrätta vigsel må bibehållas har föranledt utskottet
att företaga en omredigering af ifrågavarande paragraf. Sålunda
har det i den kungl. propositionen föreslagna andra stycket af paragrafen
inarbetats i första stycket samt bestämmelserna om formen för vigsel,
förrättad af samfundens prästerskap, insatts såsom ett nytt andra stycke.

Därutöfver har emellertid utskottet funnit sig föranlåtet att förorda
en ändring af paragrafens innehåll, hvilken är något mera än en konsekvens
af det ifrågasatta tillägget till 1 §. Denna ändring afser ett undantag
från den i paragrafens första stycke stadgade skyldighet för präst i
den församling, där endera af kontrahenterna har sitt hemvist, att sammanviga
dem, därest de i öfrigt äro berättigade till erhållande af vigsel.
Såsom erinrats af föredragande departementschefen i hans yttrande till
statsrådsprotokollet den 31 sistlidne december samt af herr Pehrsson i
Österby uti hans förevarande motion, har 1903 års kyrkomöte, i anslutning
till de önskningar i sådan riktning, hvilka sedan en längre tid tillbaka
gjort sig hörda inom kyrkliga kretsar, i sin förenämnda skrifvelse
till Kungl. Maj:t den 8 oktober 1903 anhållit, att vid införande af allmänt
fakultativt civiläktenskap sådana bestämmelser måtte blifva meddelade, att
icke kyrkans medverkan till äktenskapets afslutande finge hos vederbörande
prästerskap påfordras i de fall, där god kyrklig ordning och
kyrkans värdighet skulle därpå lida. Såsom framgår af departementschefens
yttrande, har han ansett dessa uttryck i kyrkomötets skrifvelse
åsyfta, förutom andra, vissa fall, då kyrklig vigsel påkallas af personer,
hvilkas äktenskap blifvit upplöst genom skilsmässa.

Utan att ingå i pröfning af den uppfattning, hvilken tagit sig uttryck
i kyrkomötets omförmälda skrifvelse, finner utskottet det vara ådagalagdt,
att det för vissa präster är förenadt med stora samvetsbetänkligheter att
viga personer, hvilka, enligt den tolkning de gifva den heliga skrift, äro
förhindrade att ingå nytt äktenskap. Såvidt utskottet kan finna, skulle
någon rättskränkning icke tillfogas någon genom ett tillmötesgående af
det framställda krafvet på samvetsfrihet för vederbörande församlings
präst att vägra att förrätta vigsel af frånskild person i de fall, då
detta skulle strida mot hans samvetes vittnesbörd. Vägrar präst i veder -

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

börande församling att viga frånskild make, kan nämligen denne vända
sig till annan prästman, som är villig att afsluta äktenskapet med vigsel.
Utskottet har dä-rför funnit giltig anledning föreligga att, samtidigt som
personer, hvilka känna det såsom ett samvetstvång att vid ingående af
äktenskap nödgas använda den kyrkliga formen, genom den nu föreslagna
lagen beredas tillfälle att afsluta sitt äktenskap inför borgerlig myndighet
och sålunda deras kraf på samvetsfrihet blifvit beaktadt, jämväl det prästerliga
krafvet på samvetsfrihet i fråga om vigsel af vissa frånskilda må
blifva tillgodosedt. I enlighet med denna uppfattning har utskottet i sitt
förslag till formulering af ifrågavarande paragraf i lagen inryckt bestämmelse
därom, att, då någondera kontrahenten är frånskild make, präst ej
är skyldig förrätta vigsel, medan den, med hvilken det förra äktenskapet
var ingånget, ännu lefver.

4 och 5 §§.

De af utskottet föreslagna ändringarna i dessa paragrafer betingas
utaf bibehållande af rätten för främmande trossamfunds medlemmar att
erhålla vigsel.

6 §•

Denna paragraf har icke gifvit utskottet anledning till någon
erinran.

Hvad slutligen angår de stadganden, som genom förevarande lag
böra sättas ur kraft, torde, om utskottets förslag till affattning af densamma
vinner beaktande, följande i den kungl. propositionen till upphäfvande
föreslagna lagrum fortfarande böra blifva gällande, nämligen
andra stycket af 18 § i kungl. förordningen angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873, innefattande
straffbestämmelser för främmande trossamfunds präst, som viger dem, hvilkas
äktenskap för laga hinder måste återgå, samt kungl. kungörelsen den
6 augusti 1894 angående vissa skyldigheter, som åligga föreståndare för
församling af främmande kristna trosbekännare, hvaruti meddelas föreskrifter
angående styrkande af behörighet för präst inom vederbörande
samfund att förrätta vigsel.

Under åberopande af hvad här ofvan blifvit anfördt får utskottet
alltså hemställa,

att Riksdagen, under förklarande att Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt skick

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

antagas, ville — med afslag å herr L. J. Carlssons i
Malmberget motion n:o 234 — i anledning af berörda
proposition och herr P. Pehrssons i Österby motion
n:o 214, herr R. Johanssons motion n:o 218, herr
J. J. Byströms motion n:o 219 och herr C. Lindhagens
motion n:o 225, för sin del antaga följande
förslag till

Lagom
äktenskaps ingående.

Härigenom förordnas som följer:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

1 §•

Vilja medlemmar af svenska
kyrkan här i riket med hvarandra
ingå äktenskap, och har såväl mannen
som kvinnan inom kyrkan begått
Herrens nattvard eller af präst
inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning
och af denne funnits
beredd att, efter undergången konfirmation,
få tillträde till nattvarden,
må äktenskapet afslutas inför borgerlig
myndighet eller med kyrklig
vigsel.

I öfriga fall skall äktenskap här
i riket afslutas inför borgerlig myndighet.

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami.

(Utskottets förslag:)

1 §•

Vilja medlemmar af svanska
kyrkan här i riket med hvarandra
ingå äktenskap, och har såväl mannen
som kvinnan inom kyrkan begått
Herrens nattvard eller af präst
inom kyrkan åtnjutit konfirmationsundervisning
och af denne funnits
beredd att, efter undergången konfirmation,
få tillträde till nattvarden,
må äktenskapet afslutas inför borgerlig
myndighet eller med vigsel.

Samma lag vare, där äktenskap
skall ingås emellan dem, livilka bägge
tillhöra samma främmande trossamfund
med sådant prästerskap, att
Konungen funnit åt detsamma kunna
anförtros att vigsel med laga verkan
förrätta och förty rättighet därtill
medgifvit.

I öfriga fall skall äktenskap här
i riket afslutas inför borgerlig myndighet.

28 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

2 §•

Borgerlig myndighet, inför hvilken
äktenskap må afslutas, är, då
äktenskapet skall ingås i stad, magistraten
och, på landet, kronofogden
i orten. Sådan myndighets åliggande
att förrätta giftermål är ej beroende
däraf, att mannen eller kvinnan har
sitt hemvist inom myndighetens
tjänstgöringsområde.

Äktenskap inför borgerlig myndighet
skall afslutas i släktingars
eller andra vittnens närvaro. Myndigheten
affordre mannen och kvinnan
deras frivilliga ja och samtycke
och förklare dem därpå för äkta
makar. Hvad sålunda förekommit
skall upptagas i särskildt, öfver sådana
ärenden fördt protokoll; och
varde, där äktenskapet är ingånget
inför kronofogde, protokollet af vittnen
bestyrkt.

3 §•

Kyrklig vigsel förrättas af präst
inom svenska kyrkan. De, som vilja
ingå äktenskap, äga att till förrättande
af vigsel välja den präst inom
kyrkan, de själfva åstunda; dock att
skyldighet att viga åligger allenast
präst i församling, där mannen eller
kvinnan har sitt hemvist.

(Utskottets förslag:)

2 §•

Borgerlig myndighet, inför hvilken
äktenskap må afslutas är, då
äktenskapet skall ingås i stad, magistraten
eller lagfaren ledamot af
magistraten och, på landet, kronofogden
i orten. Sådan myndighets
åliggande att förrätta giftermål är
ej beroende däraf, att mannen eller
kvinnan har sitt hemvist inom myndighetens
tjänstgöringsområde. Är
kronofogde bosatt i stad, äge han
jämväl inom staden verkställa dylik
förrättning.

Äktenskap inför borgerlig myndighet
skall afslutas i släktingars
eller andra vittnens närvaro. Myndigheten
affordre mannen och kvinnan
deras frivilliga ja och samtycke
och förklare dem därpå för äkta
makar. Hvad sålunda förekommit
skall upptagas i särskildt, öfver sådana
ärenden fördt protokoll; och
varde, där äktenskapet är ingånget
inför kronofogde eller ledamot af
magistrat, protokollet af vittnen bestyrkt.

§ 3.

Vigsel mellan medlemmar af
svenska kyrkan förrättas af präst
inom kyrkan i enlighet med föreskrifterna
i den för kyrkan gällande
handbok. De, som vilja ingå äktenskap,
äga att till förrättande af vigsel
välja den präst inom kyrkan, de
själfva åstunda; dock att skyldighet

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

(Kungl. Majt:s förslag:)

Vigsel skall förrättas i enlighet
med föreskrifterna i den för svenska
kyrkan gällande handbok.

4 §•

Innan äktenskap må afslutas, inför
borgerlig myndighet eller med
kyrklig vigsel, skall lysning, på sätt
därom är stadgadt, ske i den till
svenska kyrkan hörande församling,
där kvinnan har sitt hemvist.

5 §.

Då äktenskap afslutats inför borgerlig
myndighet, åligger det myndigheten
att ofördröjligen om äktenskapet
göra anmälan hos kyrkoherden
i den församling, hvarest lysningen
skett, så ock, där make tillhör främmande
församling, åt hvars föreståndare
eller prästerskap lagligen
blifvit uppdraget att öfver församlingsmedlemmarna
föra kyrkobok,
hos den person, af hvilken församlingens
kyrkobok föres.

Om skyldighet för vigselfberättare
att anmäla vigsel för dess anteck -

(Utskottets förslag:)

att viga åligger allenast präst i församling,
där mannen eller kvinnan
har sitt hemvist. År någondera
frånskild make, vare präst ej skyldig
förrätta vigsel, medan den, med hvilken
det förra äktenskapet var ingånget,
ännu lefver.

Vigsel mellan medlemmar af främmande
trossamfund skall efter samfundets
kyrkobruk förrättas af präst
inom samfundet.

4 §•

Innan äktenskap må afslutas, inför
borgerlig myndighet eller med
vigsel, skall lysning, på sätt därom
är stadgadt, ske i den till svenska
kyrkan hörande församling, där kvinnan
har sitt hemvist.

5 §•

Då äktenskap afslutas annorledes
än med vigsel inom svenska kyrkan,
åligger det borgerlig myndighet, inför
hvilken äktenskap blifvit ingånget,
eller vigselförrättare att ofördröjligen
om äktenskapet göra anmälan hos
kyrkoherden i den församling, hvarest
lysningen skett, så ock, där make
tillhör främmande församling, åt
hvars föreståndare eller prästerskap
lagligen blifvit uppdraget att öfver
församlingsmedlemmarna föra kyrkobok,
hos den person, af hvilken församlingens
kyrkobok föres.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

(.Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

minde i kyrkobok gälla särskilda be- Om skyldighet för präst inom

stäminelser. svenska kyvkxvti att anmäla vigsel för

dess antecknande i kyrkobok gälla
särskilda bestämmelser.

6 §•

Att i vissa fall äktenskap, som här i riket ingåtts inför diplomatisk
eller konsulär ämbetsman i främmande stats tjänst, skall anses vara i behörig
form afslutadt, så ock om giltigheten af utrikes ingångna äktenskap,
är särskildt stadgadt.

Genom denna lag upphäfvas:

cirkuläret den 15 september 1773,
i hvad det afser rätt att välja präst
till förrättande af vigsel;

3 § i förordningen den 20 januari
1863 angående giftermål emellan
kristen »och mosaisk trosbekännare;

4 och 5 §§ samt a,nära stycket af
18 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning
äfvensom 9 § i samma förordning,
såvidt angår anmälan om ingångna
äktenskap, samt hvad i första stycket
af 19 § i förordningen stadgas
rörande lysning till äktenskap i
vissa fall;

2 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående ändring i vissa
delar af kyrkolagen med därtill hörande
författningar;

förordningen den 15 oktober 1880
angående äktenskaps afslutande i
visst fall inför borgerlig myndighet;

Genom denna lag upphäfvas:

cirkuläret den 15 september 1773,
i hvad det afser rätt att välja präst
till förrättande af vigsel;

3 § i förordningen den 20 januari
1863 angående giftermål emellan
kristen och mosaisk trosbekännare;

4 och 5 §§ i förordningen den
31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare'' och deras religionsöfning
äfvensom 9 § i samma
förordning, såvidt angår anmälan om
ingångna äktenskap, samt hvad i
första stycket af 19 § i förodningen
stadgar rörande lysning till äktenskap
i vissa fall;

2 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående ändring i vissa
delar af kyrkolagen med därtill hörande
författningar;

förordningen den 15 oktober 1880
angående äktenskaps afslutande i
visst fall inför borgerlig myndighet; -

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

(Kungl. Maj.is förslag:)

kutig öreisen den 6 augusti 1894
angående vissa skyldigheter, som åligga
föreståndare för församling af främmande
kristna trosbekännare;

lagen den 13 maj 1898 angående
rätt till erhållande af kyrklig vigsel
i visst fall;

så ock hvad lag eller särskild författning
i öfrigt innehåller mot denna
lag stridande.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1909.

Stockholm den 17 mars 1908.

(Utskottets förslag:)

lagen den 13 maj 1898 angående
rätt till erhållande af kyrklig vigsel
i visst fall;

så ock hvad lag eller särskild författning
i öfrigt innehåller mot denna
lag stridande.

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1909.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.

Reservationer:

af herrar Trygger, Rudebeck och Ridderbjelke, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition måtte af
Riksdagen godkännas dock med den ändring i 2 §, att borgerligt äktenskap
i stad finge ingås ej blott inför magistraten utan äfven inför lagfaren
ledamot af magistraten.

af herrar af Ekenstam, Lilliesköld, Fahlén och Lindhagen hvilka
ansett, att herr Pehrssons i Österby motion, n:r 214, icke bort föranleda
utskottet att förorda något tillägg till 3 § i den kungl. propositionen,

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

och har till stöd för denna uppfattning anförts af herr Lindhagen:

»För min del kan jag ej biträda utskottets förslag, att statskyrkopräst
ej skall vara skyldig inom sin församling viga frånskild make, medan
den, med hvilken det förra äktenskapet var ingånget, ännu lefver. Visserligen
böra lagarna taga den största hänsyn till de enskildes samvetsbetänkligheter
och äfven därvid låta desses egen uppfattning i första rummet
vara afgörande. Men en gräns måste dock alltid sättas och i det
förevarande fallet synes mig svårligen något samvetstvång kunna af den
prästerlige ämbetsmannen åberopas för befrielse från fullgörandet af sin
ämbetsplikt.

Hvar och en må ju vara tillåtet att söka bedöma denna sak, så godt
lian förstår. För mig framstår såsom en oafvislig förnimmelse, att det
ifrågavarande krafvet är ett utslag bland många af den så ofta framträdande
bokstafskristendomen. Säkerligen står det i själfva verket i strid
mot den främsta af kristendomens i motionen åberopade »etiska grundsatser»
nämligen kärleksbudet, hvilket uttryckts på många sätt och bland
annat äfven med det bekanta ordet »dömer icke.» En synnerlig utmaning
mot nämnda bud synes särskildt ligga i medgifvandet, att prästerna skola
få subjektivt sätta sig till doms i de speciella fallen. Otvifvelaktigt komma
nämligen i regeln de ytligast begåfvade prästerna därvid blifva de strängaste
domarna.

En omständighet, som ej heller får alldeles förbises, är att plikten
att förrätta statskyrklig vigsel enligt Kungl. Maj:ts förslag pålagts prästen
icke såsom medborgare utan såsom ämbetsman i statskyrkan. I sådan
egenskap får han väl till en viss grad finna sig i att respektera statens
lagar, om än det må medgifvas, att dessas bristfällighet i många stycken
ej utesluter, att de kunna innehålla kritik af hvarandras bestämmelser.
Med ännu större fog måste dock ämbetsmannens anspråk vika för de
båda kontrahenternas medborgerliga rätt att skyddas mot godtycklig missaktning
i deras lagliga förehafvande, hvilket också är samvetsangelägenhet.
Prästens åberopade undantagsställning till ceremonielet vid likbränning
är icke likvärdig med hans insättande till domare öfver två lefvande
medborgare.

Det ifrågasatta medgifvandet är äfven godtyckligt därutinnan, att
det begränsas till ett speciellt fall, ehuru 1903 års kyrkomöte, med fullgiltig
konsekvens synes det, gick vida längre. Denna kyrkomötets uppfattning
har motionären i det störa hela släppt af opportunitetsskäl.
Hvarför då ej göra så äfven i det förevarande fallet?

För öfrigt synes konflikten hädanefter ännu bättre än förut kunna till
allas belåtenhet reda ut sig i praktiken. Säkerligen skall en frånskild för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

samlingsbo ej tvinga sig på sin kyrkoherde med begäran om vigsel, om
denne senare framställer allvarliga samvetsbetänkligheter, utan i stället
efter öfverenskommelse vända sig till någon annan präst eller, såsom numera
är tillåtet, borgerlig myndighet.

Man kan slutligen fråga sig, hvarför undantaget skall gälla endast
för prästerlig vigselförrättare. Äfven en domare tillträder sitt ämbete
med den eden, att döma »efter Guds och Sveriges lag». Det kunde kanske
inträffa — låt vara mindre sannolikt — att en magistrat eller lagfaren
ledamot af magistrat fann en vigsel i förevarande fall utgöra ett samvetstvång.
»

Herrar (Jarl Nyström och Pettersson från Södertälje hafva begärt få
här antecknadt, att de inom utskottet icke deltagit i detta ärendes behandling.