Lagutskottets Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1907:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 22 mars kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande uppbörden af afgifter till prästerskapet.

I en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 77, hvilken blifvit
till lagutskottet hänvisad, anför herr C. J. Berggren följande:

»11 § 1 mom. af Kungl. Maj:ts nådiga förordning den 11 juli 1862
angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster har i enlighet med
den ändring, som vidtagits genom Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse af den
19 mars 1888, erhållit följande nu gällande lydelse:

»För uppbörden af församlingens afgifter till prästerskapet äger den
utse en eller flera personer, hvilka, mot ersättning af församlingen, upptaga
och under dess gemensamma ansvar till prästerskapet aflämna och redovisa
dessa afgifter. Sådan uppbördsman åligger att upprätta debiterings- och
uppbördslängd äfvensom att under minst fjorton dagar före uppbörden
hålla denna längd för de afgiftsskyldige tillgänglig å tid och ort, hvilka
skola tillkännagifvas genom kungörelse, som från predikstolen i församlingens
kyrka uppläses.»

Enligt i detta mom. gifna bestämmelser har den utsedde uppbördsmannen
(uppbördsmännen) att under församlingens gemensamma ansvar
till prästerskapet aflämna och redovisa till detsamma utdebiterade afgifter.
Någon vidsträcktare redovisningsskyldighet än den här nämnda åligger

Bill. till Riked. Frot. 1907. 7 Sami. 26 Häft. (N:o 30.). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

icke uppbördsmannen. Det egendomliga förhållandet föreligger således
här, att, under det församlingen är ansvarig för det sätt, hvarpå uppbördsmannen
fullgör sitt åliggande, den saknar laga befogenhet att däröfver
utöfva kontroll. Ett motsvarande förhållande torde knappast förekomma
på något annat område, åtminstone ej på det kommunala, där såväl enskilda
personer som korporationer, hvilka hafva kommunala kassor om
hand, äro inför kommunen ansvarsskyldiga. Visserligen bör ej^ förbises,
att till prästerskapet utgående afgifter i viss mån intaga en från andra
kommunala utskylder afvikande ställning. Denna åtskillnad är emellertid
så obetydlig, att den i och för sig ej kan utgöra tillräckligt skäl för att
beröfva församlingen rätten till granskning af uppbördsmannens förfarande.
Tvärtom: då församlingen å ena sidan är pliktig att ansvara för hans redovisning,
bör den å andra sidan äga befogenhet att af honom fordra redogörelse.
Med nu gällande bestämmelser inskränker sig församlingens rätt
till att den upprättade debiterings- och uppbördslängden under minst
fjorton dagar före uppbörden skall för de afgiftsskyldige hållas tillgänglig
samt att den restlängd, som det åligger uppbördsmannen att upprätta å
obetalda afgifter till prästerskapet, skall, innan den tillställes vederbörande
för indrifning, granskas och godkännas å kyrkostämma.

Så vidt man kan finna, är uppbördsmannen sålunda redovisningsskyldig
endast i förhållande till prästerskapet. Man har förmodligen antagit,
att däri skulle ligga tillräcklig trygghet, ty förutsättas kunde, att
prästerskapet i sitt eget välförstådda intresse skulle öfva nödig tillsyn
öfver att utdebiterade lönemedel blefve ordentligt uttagna och redovisade.
Mycket möjligt är, att den sålunda utförda kontrollen i allmänhet visat
sig effektiv. Men det utesluter icke, att oegentligheter på detta område
verkligen förekommit. Där prästerskapet, kanske mest i följd af grannlagenhetsskäl
mot uppbördsmannen, försummat att närmare granska dennes
redovisning, har det händt, jag vet det bestämdt, att uppbördsmannen
brustit i sin redovisningsskyldighet. I det fall, jag här åsyftar, hade uppbördsmannen,
innan oegentligheten i afseende på hans redovisning blifvit
upptäckt, råkat i obestånd, hvarför det ålåg församlingen att utbetala det
resterande beloppet, som utgjorde cirka 200 å 300 kronor. Prästmannen,
som berördes däraf, ville emellertid af hänsyn till den felande och hans
familj ej framställa några ersättningsanspråk på församlingen, och han
påtog sig därför frivilligt den förlust, som annars drabbat densamma.

Men föreliggande fråga har flera sidor, från hvilka den bör skärskådas.
Som en följd däraf, att uppbördsmannens redovisning är inskränkt
till att vara en skyldighet blott gentemot prästerskapet, föras inom manga
församlingar inga räkenskaper öfver prästlönemedlen. Icke sällan stannar

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

det vid en enkel afräkning emellan uppbördsmannen och löntagaren, och
redogörelsen får därigenom karaktär af en emellan dessa båda personer
existerande privataffär, som hvarken vidkommer församlingen eller de
afgiftsskyldige. Säkra uppgifter om prästerskapets löneförhållanden komma
under sådant förhållande i många fall att saknas, hvilket synes strida mot
både god ordning och allmänt intresse. Uppenbarligen har det sin betydelse
att hafva tillgång till dylika uppgifter i afseende på såväl beskattning
som statistik m. m.

Det förefaller som om det skulle ligga i prästerskapets eget intresse,
att församlingarna jämväl erhölle granskningsrätt beträffande uppbörden
af dess anslagna löner. Som förut antydt, torde nämligen många prästmän
vara obenägna att ingå i närmare granskning af den af uppbördsmannen
lämnade redovisningen och mera känna sig tillfredsställda med
att församlingarna ägde dylik befogenhet.

Häraf framgår, att ifrågavarande förordning behöfver ändras så till
vida, att däri intages den bestämmelsen, att uppbördsmannen är redovisningsskyldig
jämväl inför församlingen samt dessutom har sig ålagdt
att föra på ecklesiastikår ställda räkenskaper öfver de prästlönemedel, som
af honom omhänderhafvas.

Såvidt jag kan se, möta inga hinder för en sådan anordning. Enligt
förordningens föreskrift skall uppbörden af afgifterna till prästerskapet
verkställas på två särskilda tider, nämligen senast den 1 oktober och den
1 mars. Sistnämnda betalningstid sammanfaller sålunda tämligen nära
med hvad om uppbördstiden för kommunalutskylder är föreskrifvet. För
här ifrågasatta granskning synes därför bära gälla liknande bestämmelser
med dem, som äro utfärdade i fråga om granskning af kyrkans och skolans
räkenskaper.

Särskilda, ensamt för detta ändamål utsedde revisorer torde vara obehöfliga.
Granskningen synes utan olägenhet kunna öfverlåtas åt de personer,
som väljas att granska kyrkans och skolans räkenskaper.

Om syftet med denna framställning skall vinnas, erfordras vissa
ändringar och tillägg i såväl åsyftade kungl. förordning som kommunallagen.
Men då dessa äro af den omfattning, att jag måste afstå från försöket
att gifva dem laga form, har jag ansett lämpligast att inskränka
mig till en begäran om skrifvelse till Kungl. Maj:t i saken.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt
hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
ändringar och tillägg dels i § 11 af Kungl. Maj:ts nådiga förordning den

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

11 juli 1862 angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster, sådan
den delvis blifvit ändrad genom kungl. kungörelsen den 19 mars 1888,
samt dels i kungl. förordningen om kyrkostämma samt kyrko- och skolråd
den 21 mars 1862, att därigenom större trygghet och ordning vinnes i
afseende på uppbörden af afgifterna till prästerskapet.

11 § förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande af
prästerskapets inkomster lyder uti nu gällande affattning i sin helhet sålunda: »Mom.

1. För uppbörden af församlingens afgifter till prästerskapet
äger den utse en eller flere personer, hvilka, mot ersättning af församlingen,
upptaga och under dess gemensamma ansvar till prästerskapet afkunna
och redovisa dessa afgifter. Sådan uppbördsman åligger att för
uppbörd af omförmälda afgifter upprätta debiterings- och uppbördslängd
äfvensom att under minst fjorton dagar före uppbörden hålla denna längd
för de afgiftsskyldige tillgänglig å tid och ort, hvilka skola tillkännagifvas
genom kungörelse, som från predikstolen i församlingens kyrka uppläses.

Mom. 2. Uppbörden af de afgifter, som blifvit bestämda i penningar,
verkställes senast den 1 oktober, men af de afgifter, hvilka äro bestämda
i persedlar att utgå efter medelmarkegångspris, senast den 1 mars; kommande
å alla, som inom utsatt tid sina afgifter icke inbetalt, restlängd att
genast upprättas, å kyrkostämma granskas och, sedan den blifvit godkänd,
tillställas vederbörande kronofogde på landet eller utmätringsman i stad,
hvilka lämna omedelbar handräckning till resternas indrifvande. Vid
indrifvandet af dessa medel galle i fråga om vederbörandes rätt till uppbördsprovision
hvad beträffande kommunalutskylder i sådant afseende är
eller varder bestämdt.»

Förevarande motion åsyftar en ändring i gällande bestämmelser, hvarigenom
kyrkostämman komme att tilläggas rätt att granska, huru de för
debitering och uppbörd af prästerskapets löneinkomster utsedde uppbördsman
fullgjort sina åligganden.

Såsom ofvan omförmäles, är för kontroll af debiterings- och uppbördslängden
nu stadgadt, att den under minst fjorton dagar före uppbörden
skall hållas för de afgiftskyldiga tillgänglig å tid och ort, hvilka skola
tillkännagifvas genom kungörelse, som från predikstolen i församlingens
kyrka uppläses. De indrifna afgifterna har uppbördsman att under för -

Lagutskottets Utlåtande K:o 30. 5

samlingens gemensamma ansvar till prästerskapet aflemna och redovisa.
Vidare åligger uppbördsman att å alla, som icke inom utsatt tid inbetalt
sina afgifter, upprätta restlängd. Denna restlängd skall, innan densamma
tor resternas indrifvande till vederbörande exekutiva myndighet öfverlämnas,
underkastas granskning och godkännande å kyrkostämma. Härigenom
f/nes tillfälle vara beredt församlingen att kontrollera uppbördslängden i
fess he^et, enär en ingående granskning af restlängden svårligen torde
kunna ske, med mindre jämväl den hufvudlängd, hvaraf densamma utgör
ett utdrag, tages 1 skärskådande.

Någon anledning att underställa uppbördsmans redovisning till.prästerskapet
af mdrifna afgifter kyrkostämmas godkännande synes icke förelgga,
dar redovisningen icke föranledt anmärkning af vederbörande präst

uppb“dsWdennSamma °Ch därVid 1 tillfäUe att jämVäl kontrollera
A Utskottet vill slutligen omnämna, att, enligt hvad inom utskottet vitsrakenskaperna
öfver uppbörden af afgifter till prästerskapet mångenstädes
1 likhet med räkenskaperna för kyrkans och skolans medel
gianskas af de för sadant ändamål å kyrkostämma utsedda revisorerna
Hällande bestämmelser kunna ju ej anses lägga hinder i vägen för en
dylik granskning, om ock densamma icke uttryckligen föreskrifvits.

Da utskottet vid nu angifna förhållanden finner, att kontrollen å ifrågavarande
uppbörd redan med nuvarande bestämmelser kan på ett tillfreds svn!.

r™attf0^dua? °*ch l^drmg i motionens syfte således icke

synes vara af behofvet pakallad, hemställer utskottet,

att förevarande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 mars 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation

af herrar C. P. Jansson i Edsbäcken, B. P. Ersson och Nordin:

»Enligt Kungl. Majits nådiga förordning af den 11 juli 1862 är församling
ansvarig för det sätt hvarpå den utsedde uppbördsman,ien af
till prästerskapet utgående afgifter fullgör sitt uppdrag.

Uih. Ull Hiksd. Prut. 1001. 7 Sami. 20 Höft. „

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Däraf borde efter vår uppfattning konsekvent följa, att församling
ägde i lag föreskrifven rätt till granskning af uppbörsmannens förfarande.
Frånvaron af en sådan rätt kan under vissa förhållanden onekligen medföra
förlust icke blott för församlingen utan äfven för löntagaren sjal!.

Dessutom kan det ej anses med god ordning och reda inom församlingarna
öfverensstämmande att, såsom nu äger rum^ på ganska manga
ställen, inga räkenskaper föras öfver de medel, som utgå till prästerskapets
aflöning. För båda parterna, församlingen och prästen, maste det kannas
mindre tillfredställande. Det torde ur flera synpunkter icke vara alldeles
likgiltigt, om de siffror och uppgifter, som för olika ändamål lämnas
angående prästerskapets från församlingarna utgående löneförmåner, kunna
tillmätas säkert vitsord eller ej. Och i öfrigt torde fa anses synnerligen
lämpligt, att sådana stadgande^ som i fråga om räkenskaper och redovisning
nu gälla kommuners olika kassor, jämväl tillämpades pa församlingarnas
afgifter till prästerskapet, hviska för närvarande äro ställda
utom den kommunerna tilldelade granskningsrätten.

I följd af denna vår uppfattning anse vi, att motionen bort tillstyrkas.
»

Herrar Widén och Lindhagen hafva begärt få antecknadt, att de
icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1907.