Lagutskottets Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1904:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

N:o 30.

Ank. till Kiksd. kansli den 8 mars 1904, kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning af dels Kungl. May.ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2
kap. 14 § i lagen den 10 augusti 1877 angående äganderätt
till skrift, dels ock två med föranledande af propositionen
väckta motioner.

Genom proposition, n:o 22, af den 31 december nästlidet år, hvilken
blifvit af båda kamrarna till lagutskottet hänvisad, har Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

om ändrad lydelse af 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen
den 10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 3 § och 2 kap. 14 § i lagen den
10 augusti 1877 angående äganderätt till skrift skola erhålla följande
ändrade lydelse:

1 Kap.

3 §.

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet
eller vid skriftens början uppgillra språk, varde ansedd såsom
på hvartdera af dessa språk författad.

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 7 Sami. 23 Haft. (N:o 30).

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Under tio år från det skrift först utgafs vare förbjudet att utan
författarens samtycke genom tryck utgifva öfversättning däraf till annat
språk.

2 Kap.

14 §.

Författares eller öfversättares i detta kap. omförmälda rätt gäller
för hans lifstid och trettio år efter hans död. Har författare eller öfversättare
ej gifvit sig tillkänna, vare det, sedan fem år förflutit från det
att arbetet först offentliggjordes genom tryck eller offentligen uppfördes
eller föredrogs, enhvar tillåtet att samma arbete uppföra och föredraga.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1904. Den skall äga tilllämpning
jämväl i afseende å dessförinnan offentliggjord skrift. Öfversättning,
som före sagda dag var verkställd och enligt förut gällande
lag fick utan författarens samtycke genom tryck utgifvas, må
dock fortfarande fritt utgifvas. Har någon före lagens ikraftträdande
på grund af förut gällande lag lofligen uppfört eller föredragit dramatiskt,
musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare oförhindrad
att fortfarande den rätt utöfva.

I sammanhang med nämnda proposition har lagutskottet till behandling
förehaft två särskilda till utskottet öfverlämnade, i anledning
af propositionen inom Andra Kammaren under n:o 117 af herr E.
Hammarlund och n:o 174 af herr C. A. Lindhagen väckta motioner.

Herr Hammarlunds motion är af följande lydelse:

»I Kungl. Maj:ts proposition n:o 22 till innevarande års Riksdag
föreslås åtskilliga ändringar i lagen angående äganderätt till skrift. De
ändringar, hvilka ifrågasättas, äro sådana, som ansetts erforderliga för
Sveriges anslutning till Bernkonventionen. I fråga om lagens trädande
i kraft och dess retroaktiva verkan föreslår Kungl. Maj:t följande:

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Genom denna bestämmelse blir svensk bokförläggare tillförsäkrad
rätt att för framtiden försälja, förnya och utgifva sitt vid den nya
lagens trädande i kraft innehafvande förlag af hittills icke skyddad
öfversättningslitteratur, och har denna rätt utsträckts därhän, att den
jämväl afser öfversättning af arbete, som ännu icke blifvit föremål för
svensk förläggares verksamhet, blott öfver sättningen var verkställd före
lagens ikraftträdande.

Det skydd, som sålunda varder beredt hittills i Sverige utkommet
halster, torde nog vara afsedt att jämväl komma mim&alster till del,
i all synnerhet som i den förevarande lagen med uttrycket »skrift»
jämväl afses arbete, affattadt i notskrift. Den nyss anförda punkten i
förslaget rörande lagens tillämpning kan emellertid näppeligen anses
vara så affattad, att den jämväl åt musikförläggare inrymmer rätt
att efter Sveriges anslutning till Bernkonventionen förfoga öfver den
del af innehafvande förlag, som utgöres af främmande tonsättares hittills
icke skyddade verk. Uttrycket »öfversättning» är nämligen icke tilllämpligt
på arbete, som affattats i notskrift, hvilken skrift ju är internationell.
Den anförda delen af lagförslaget kräfver därför ett tillägg, som åt
de svenska musikförläggarne bereder liknande rätt, som blifvit de
svenska bokförläggarne tillförsäkrad.

Då i Norge och Danmark anslutning nyligen skedde till Bernkonventionen,
var man angelägen att icke blott — såsom i nu föreliggande
proposition skett — bereda bokförläggare förmånen af att fortfarande
fritt få utgifva öfversättning, som före lagens trädande i kraft var
verkställd och enligt förut gällande lag fick utan författarens samtycke
genom tryck utgifvas, utan en liknande förmån tillerkändes äfven musikförläggare.
Sålunda bestämmes i § 38 af den norska »Lov om Forfatterret
o g Kunstnerret» bland annat följande:

»Denne Lov, der trseder i Kraft l:ste Januar nrnste Aar, kommer
till Anvendelso ogsaa paa de för dens Ikrafttreden frembragte eller offentliggjorte
Veerker.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Dog skal enhver f0r denne Lovs Kundgjprelse paabegyndt Gjengivelse,
hvis Offentliggjörelse efter den hidtil gjteldende Ret var lovlig,
fremdeles kunne afhasndes eller paa anden Maade offentliggjöres selv
om saadan Offentliggjprelse vilde vsere forbudt efter denne Lov.

I lige Maade skal det vsere tilladt fremdeles åt benytte Former,
Stene, Plader og lignende till Mangfoldiggjprelse bestemte Materialier,
som lovlig kunde benyttes efter den hidtil gjseid ende Ret, naar deres
Forfasrdigelse bevislig er paabegyndt inden denne Lovs Kundgj0relse».

Och i den danska lagen är en alldeles lika lydande paragraf (den
37:e) inryckt.

Då svenska bokförläggareföreningen, af hvilken samtliga vårt lands
främste musikförläggare äro medlemmar, den 2 sistlidna oktober på
grund af anmodan af statsrådet och chefen för justitiedepartementet att
afgifva yttrande i fråga om Sveriges anslutning till Bernkonventionen
— behandlade denna fråga, beslöt föreningen att tillstyrka bifall
till den af Svenska författareföreningen gjorda framställningen angående
vidtagande af de förändringar i lagen rörande äganderätt till
skrift, som finnas nödiga för Sveriges anslutning till nämnda konvention.
Detta tillstyrkande skedde emellertid under villkor,

''»att i all synnerhet de bestämmelser, som innehållas i den norska lagens
§ 38 och den motsvarande danska lagens lika lydande § 37, komma
att inflyta jämväl i den svenska lagen, enär i motsatt fall den svenska förlagsverksamheten
och däraf särskildt musikförlaget skulle komma i vida
sämre ställning än den norska och danska och sålunda drabbas af högst
betydande ekonomiska förluster».

Såsom ofvan framhållits, har dock detta önskningsmål icke blifvit
i den kungl. propositionen till fullo beaktadt.

Då det emellertid synes mig vara af stor betydelse, att bestämmelserna
på detta område blifva så vidt möjligt lika för alla de tre skandinaviska
länderna,

då ett skyddande af de svenska musikförläggarnes berättigade intressen
synes mig väl befogadt med afseende å de kostnader, som af
dem blifvit före den ifrågasatta anslutningen till Bernkonventionen nedlagda
icke blott på en dyrbar materiel, utan äfven på öfversättningar
af sångtexter, bearbetningar, arrangement, m. m.,

då, om Svenska bokförläggareföreningens önskningar härvidlag
icke varda beaktade, de svenska musikförläggarne skola komma i en

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

betydligt ogynnsammare ställning än deras danska och norska kolleger,
kvilka på grund af lagstiftningen i deras resp. länder fortfarande kunna
framställa en mångfald utländska musikalier till vida billigare pris, än
de svenska förläggarne efter den nya lagens trädande i kraft med den
af Kungl. Maj:t föreslagna lydelse framdeles skulle kunna göra,

finner jag mig böra föreslå ett tillägg till den kungl. propositionen
i enlighet med Svenska bokförläggareföreningens den 15 oktober 1903
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet aflåtna skrifvelse.

Tillägget torde böra så affattats, att det tillgodoser icke blott de
svenska musikförläggarnes berättigade intressen, utan äfven öfriga svenska
förläggares. Samma frihet, som enligt gällande lag är medgifven
norska och danska förläggare att, oberoende af anslutningen till Bernkonventionen,
fortfarande fritt få utgifva kartor, teckningar m. in., som
enligt förut gällande bestämmelser lofligen utgifvits och till hvars åstadkommande
materielen finnes förfärdigad, torde nämligen äfven böra
tillgodokomma svenska förläggare.

Målet skulle kunna vinnas, om sista stycket i den nya lagen erhölle
ungefär följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 juli 1904. Den skall äga tillämpning
jämväl i afseende å dessförinnan offentliggjord skrift. Öfversättning,
som före sagda dag var verkställd och enligt förut gällande lagfick
utan författarens samtycke genom tryck utgifvas, må dock fortfarande
fritt utgifvas. Likaledes vare medgifvet att fortfarande för sitt
ändamål begagna stereotyper, klichéer, stenar och plåtar af alla slag samt
liknande, för skrifts mångfaldigande af sedda materialier, som lofligen kunnat
begagnas på grund af förut gällande lag, dock under förutsättning,
att dessa materialier bevisligen voro före denna lags trädande i kraft antingen
förfärdigade eller under arbete. Har någon före lagens ikraftträdande
på grund af förut gällande lag lofligen uppfört eller föredragit
dramatiskt, musikaliskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete, vare oförhindrad
fortfarande den rätt utöfva».

Ett dylikt tillägg utgör endast ett vidhållande af en princip, hvilken
förut af Kungl. Maj:t och Riksdag blifvit godkänd. I lagen angående
rätt att efterbilda konstverk af den 28 maj 1897 bestämmes
nämligen, »att lagen icke verkar inskränkning i den rätt, som blifvit
enligt äldre lag förvärfvad samt att dels — — — -—, dels ock formar,
plåtar och andra uteslutande för efterbildning af visst konstverk användbara
materialier, som före samma tid (den 1 januari 1898) förfärdigats,

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

må, där efterbildningen enligt äldre lag loflig var, fortfarande för sitt
ändamål begagnas».

Lagutskottet torde efter frågans ompröfning föreslå formuleringen
af det tillägg jag ifrågasatt, hvadan jag inskränker mig till att hemställa,
att Riksdagen måtte besluta sådant tillägg till Kungl. Maj:ts proposition
n:o 22 med förslag till lag om ändrad lydelse af lagen angående
äganderätt till skrift att i fråga om lagens tillämpning å skrift,
hvilken före den nya lagens ikraftträdande lofligen fått utgifvas, Sverige
blir i tillämpliga delar likställdt med Norge och Danmark.

Herr Lindhagen har i sin ofvan berörda motion anfört följande:

»Med anledning af ett tillämnadt tillträde för Sveriges räkning till
Bernkonventionen för upprättandet af en internationell union till skydd
för litterära och konstnärliga arbeten, har genom Kungl. Maj:ts proposition
n:o 22 i lagen angående äganderätt till skrift den 10 augusti
1877 föreslagits, utom en af nämnda anslutning oberoende af Riksdagen
begärd ändring, tillika den utsträckning i skyddet för öfversättning,
som utgjorde villkor för en sådan anslutning.

Å andra sidan har herr Hammarlund i afgifven motion framhållit,
att i fråga om den föreslagna lagens retroaktiva verkan genom lagförslagets
öfvergångsbestämmelse väl beredts skydd bland annat för redan
verkställda öfversättningsarbeten, men att däremot tillspillogifvits alla
sådana rättigheter, som kunde utöfvas med begagnande af redan förfärdigade
stereotyper, klichéer, stenar och plåtar af alla slag samt liknande
för skrifts mångfaldigande afsedda materialier. Därigenom blefve
särskildt musikförläggarnes och i vissa afseenden äfven andra förläggares
rätt trädd för nära. Motionären påyrkar därför, att i lagförslagets
öfvergångsstadgande göres sådant tillägg, att uppkomna rättigheter
af nyss angifvet slag måtte, på sätt skett i de norska och danska
lagstiftningarne i ämnet, jämväl varda bevarade.

Det torde vara obestridligt, att äfven omförmälda rättigheter böra
på något sätt skyddas. Likaledes synes det med fog kunna göras gällande,
att dylikt skydd helst bör, såsom skett i afsende å öfriga privaträttigheter,
vara rättighetens innehafvare tillförsäkradt i själfva civillagen.
Detta är så mycket mera i sin ordning, som den rättmätiga
besittningen af en stereotyp eller annan dylik materiel icke innefattar
en själfklar rätt att därmed äfven få åstadkomma reproduktion af ett
arbete, hvars fria utgifvande eljest är förbjudet.

Emellertid kan med skäl framhållas, att då den nu framlagda propositionens
innehåll ej på något sätt berör denna angelägenhet, så kan

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

något lagstiftande därom ej heller ifrågakomma uti förslagets öfvergångsbestämmelser.
Den ifrågasatta föreskriften måste i stället på
något sätt införas i själfva hufvud författningen. Men fråga uppstår då
först, huruvida denna ej redan innehåller en dylik bestämmelse.

Uti öfvergångsbestämmelsen till lagen den 28 maj 1897 angående
efterbildning af konstverk, hvilken jämte lagen om äganderätt till skrift
kommer att ingå i Bernkonventionen, tinnes saken uttryckligen uttalad.
Där heter det nämligen, att formar, plåtar och andra uteslutande
för efterbildning af visst konstverk användbara materialier, som före
lagens trädande i kraft förfärdigats, må, där efterbildningen enligt
äldre lag var loflig, fortfarande för sitt ändamål begagnas.

Den lag likaledes åt den 28 maj 1897, hvarigenom åtskilliga ändringar
skedde i lagen om äganderätt till skrift, innehåller däremot ej
något motsvarande uttryckligt stagdande. Inom högsta domstolen framhölls
detta af två ledamöter såsom eu brist, i hvilket afseende till jämförelse
hänvisades till 38 § i den norska lagen, hvarförutom inom domstolen
äfven i öfrigt mot det till domstolen remitterade förslaget gjordes
erinringar om att äldre rätt ej tillräckligt skyddats. I anledning
häraf tillädes nu gällande bestämmelse, att lagen ej verkade inskränning
i den rätt, som blifvit enligt äldre lag förvärfvad utan att man
af föredragande departementschefens yttrande kan få någon ledning
för bedömande, huruvida meningen varit att härigenom betrygga äfven
rätt till begagnande af stereotyper och dylika materialier. Erforderlig
öfverensstämmelse i sak med öfvergångsstadgandet i den samtidigt
utgifna lagen om efterbildning af konstverk talar för att detta senare
varit afsikten. Formuleringen åter kan möjligen åberopas för en motsatt
mening. Båda lagarna innehålla nämligen nu lika uttalanden om
skydd för den rätt, som blifvit enligt äldre lag förvärfvad. Lagen om
efterbildning af konstverk tillägger dessutom såsom en särskild bestämmelse
omnämnda föreskrift om skydd för formar och dylikt, medan på
motsvarande ställe i lagen angående äganderätt till skrift stadgas, att,
där arbete lofligen utgifvits, redan tryckta exemplar däraf fritt finge
utgifvas, hvilket synes innefatta en helt annan grundsats.

Hvad angår den öfvergångsbestämmelse, som tillkom år 1877 vid
första antagandet af lagen om äganderätt till skrift, så innehåller denna,
att lagen icke verkar inskränkning i den rätt, som blifvit enligt äldre
rätt förvärfvad. Denna bestämmelse antogs i stället för ett tidigare förslag,
att, ehuru lagen skulle äga tillämpning på redan offentliggjorda
arbeten, dock de redan befintliga exemplar, som efter äldre lag tillkommit

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

framgent finge säljas. Motiven lämna ej någon upplysning, om med
förändringen äfven åsyftats att bevara rätten att fortfarande begagna
stereotyper och dylikt. Men man bar lättare att i fråga om 1877 års
öfvergångsbestämmelser än beträffande motsvarande stadganden i 1897
års författning komma till en sådan slutsats.

Med fästadt afseende å dessa tämligen orediga föreskrifter och den
ganska splittrade beskaffenheten i öfrigt af ifrågavarande lagstiftning framställer
det sig, som om den tillämnade anslutningen till Bernkonventionen
utgjort en naturlig och bjudande anledning att kodifiera de båda
lagarne i en ny lag, som då äfven innehållit gemensamma och fullständiga
öfvergångsstadganden samt kunnat, såsom skett i Danmark,
publiceras samtidigt med deklarationen om anslutning till konventionen.
Man hade därigenom fått reda och öfverskådlighet i egen lagstiftning,
större likformighet med de danska och norska för fattningar ne i ämnet
samt tillfälle att erbjuda de utländska medlemmarne i unionen en lag,
med hvars innehåll dessa haft lättare att komma till rätta. Detta kan
dock nu ej åstadkommas annorledes än genom aflåtande af en skrifvelse
till Kungl. Maj:t, med begäran om ett förslag till nästa riksdag i sådant
syfte.

Då emellertid ett ytterligare uppskof med anslutningen till konventionen
lärer möta allvarliga betänkligheter från de närmast intresserades
och särskildt författarnes sida, återstår alltid den utvägen att på lämpligt
ställe i gällande lag om äganderätt till skrift fastslå den grundsats,
som herr Hammarlunds motion afser att göra gällande.

Med hänsyn till hvad härom ofvan anförts kan detta närmast ske
genom beslut om en lagförklaring af innehåll, att öfvergångsbestämmelserna
till lagen om äganderätt till skrift och de år 1897 däri gjorda
ändringar äro så att förstå, att under redan förvärfvade rättigheter
jämväl inbegripes rätt att fortfarande begagna stereotyper och andra
dylika materialier. Denna grundsats blir då uttalad på samma sätt som
i lagen om efterbildning af konstverk. Visserligen skulle kunna sägas,
att från den tid, då förstnämnda lag eller förändringarna i densamma
trädde i kraft, och till dess anslutning till konventionen äger rum, uppstår
en mellantid, för hvilken ej något är stadgadt. Men detta inträffar
i alla händelser med båda lagarne, och denna sak synes åtminstone
t. ex. vid Norges anslutning hafva uppfattats så, som om i och med
anslutningen alla den norska lagens grundsatser vunne tillämpning från
och med dagen för anslutningen. I hvarje händelse kan i deklarationen
om anslutning intagas en tydlig tidsbestämmelse i detta afseende.

Tillfredsställandet af anspråken på bestämd föreskrift i angifvet

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

syfte skulle ock kunna ske genom förbehåll därom i 19 § af lagen om
äganderätt till skrift och 13 § i lagen angående rätt att efterbilda konstverk
äfvensom, för öfverensstämmelsens skull, i 10 § af lagen angående
rätt att återgifva fotografisk bild den 28 maj 1897, ehuru denna senare
lag ej kan komma in under Bernkonventionen. Enligt nämnda paragrafer
kunna nämligen lagarnes bestämmelser, under förutsättning af
ömsesidighet, af Konungen förklaras delvis eller helt och hållet gälla
äfven skrifter, konstverk eller fotografiska bilder utgifna eller framställda
af annat lands medborgare, och skrift, konstverk eller fotografisk
bild, som i samma land först utgifvits. Under dessa bestämmelser kunde
efter den engelska lagstiftningens föredöme införas ett allmänt förbehåll,
att en sådan förklaring ej finge verka inskränkning i redan förvärfvade
rättigheter och att under dessa rättigheter skulle inbegripas
äfven rätt att fortfarande begagna stereotyper och dylika materialier.

Emellertid har det nu under hand upplysts, att åfsikten vore, att
Konungen med begagnande af sin befogenhet enligt nyssnämnda stadgande
skulle vid afgifvande af deklaration om anslutning till konventionen
göra förbehåll till förmån för ifrågavarande rättsanspråk. På
sådant sätt kan saken visserligen också ordnas. Men detta måste dock
betraktas mera som en nödfallsutväg. Ty, såsom redan erinrats, böra
alla ledande grundsatser för de privata rättigheterna helst återfinnas i
själfva lagen. Det kan äfven möjligen tänkas, att vid eventuella konventioner
med makter, som ej tillträdt unionen, Sverige kommer i en
gynsammare ställning vid underhandlingarne, om det ej behöfver betinga
sig särskilda villkor utöfver tillämpningen af den svenska lagstiftningen
i ämnet. Att ifrågavarande utväg af vederbörande intressenter
dessutom framhålles såsom fortfarande innebärande en viss otrygghet
för dem, må man ej heller alldeles förundra sig öfver. Då svenska
regeringen t. ex. ingick traktat med Frankrike rörande den litterära
äganderätten, åsidosattes all tanke på att skydda svenska medborgares
bestående rättigheter, hvilket lärer medfört afsevärda förluster särskildt
för svenska musikförläggare. Vidare har man fäst sig vid, att oaktadt
svenska bokförläggareföreningen, af hvilken vårt lands främste musikförläggare
äro medlemmar, i sitt infordrade yttrande tillstyrkt anslutningen
till konventionen endast under det villkor, som i herr Hammarlunds
motion närmare omförmäles, så har den kungl. propositionen ej
ägnat denna erinran ens något yttrande i motiveringen, lika litet som
i propositionen genmälts något i anledning af de villkor, som nya bokhandelsföreningeu
uppställt för undvikande af befarad konkurrens från
Finland och Nordamerikas Förenta stater. Och i hvarje fäll torde ingen
jBih. till Riksd. Prof. 1004. 7 Sami. 23 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

kunna utlofva, att vid ingående af eventuella konventioner i framtiden
de personer, som då hafva med saken att skaffa, alltid skola utan lagens
erinran sjelfmant fästa sin uppmärksamhet vid dessa detaljer.

Då nu emedlertid af dem, som denna sak närmast rörer, fästes en
viss vikt vid att deras rätt på bästa sätt iakttages samt det kan vara
af betydelse för Riksdagen att vid ärendets pröfning hafva tillfälle att
välja mellan de olika utvägar, hvilka på sätt ofvan framhållits erbjuda
sig för frågans lösning, tillåter jag mig hemställa, att Riksdagen, på
grund af Sveriges tillämnade tillträde till Bernkonventionen för skydd
af litterär och konstnärlig äganderätt och Kungl. Maj:ts i anledning
däraf framlagda proposition n:o 22, måtte eventuellt för sin del besluta:
antingen den förklaring, att med de i öfvergångsbestämmelserna
till gällande lagstiftning angående äganderätt till skrift upptagna föreskrifter,
att lagen icke verkade inskränkning i den rätt, som blifvit enligt
äldre lag förvärfvad, jämväl afsåges rätt att fortfarande för sitt
ändamål begagna stereotyper, klichéer, stenar och plåtar af alla slag
samt liknande för skrifts mångfaldigande afsedda materialier, som lofligen
kunnat begagnas på grund af förut gällande lag; eller ock det
tillägg till 19 § i lagen om äganderätt till skrift och 13 § i lagen angående
rätt att efterbilda konstverk, äfvensom 10 § af lagen angående
rätt att återgifva fotografisk bild, att sådant förordnande af Konungen,
som där afses, ej må verka inskränkning i redan förvärfvade rättigheter
och således ej heller i den särskilda rätt, hvarom ofvan förmäles.»

Förevarande proposition afser att i två särskilda hänseenden åstadkomma
ändring i gällande bestämmelser angående äganderätt till skrift.
Såsom af det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll för den 4 nästlidne
december framgår, åsyftar den af Kungl. Maj:t föreslagna förändringen
af 1 kap. 3 § i lagen den 10 augusti 1877 —genom hvilken
lagändring författare skulle erhålla uteslutande och ovillkorlig rätt att
genom tryck utgifva öfversättning af sin skrift på annat språk under
en tidrymd af tio år från det skriften först offentliggjordes — att införa
en sådan utsträckning af öfversättningsskyddet, som skulle erfordras
för Sveriges anslutning till den genom Bernkonventionen i dess
ursprungliga lydelse grundade unionen till skydd för litterära och artistiska
arbeten.

I hvad propositionen afser 2 kap. 14 § i ofvannämnda lag, är den

Lagutskottets Utlåtande N:o 30. 11

föranledd af Riksdagens skrifvelse den 11 mars 1902, däri Riksdagen
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida
och i hvad mån den i första punkten af 14 § i lagen angående äganderätt
till skrift bestämda tid för författares eller öfversättares i andra
kapitlet af berörda lag omförmälda rätt lämpligen kunde utsträckas
samt för Riksdagen framlägga det förslag i sådant syfte, hvartill den
verkställda utredningen kunde föranleda.

Mot de genom propositionen föreslagna ändringarna i 3 och 14
§§ af ofvanberörda lag har utskottet icke funnit något att erinra vare
sig i sak eller beträffande deras formella affattning.

Beträffande öfvergångsstadgandet har i herr Hammarlunds motion
framhållits, att detsamma skulle vara i så måtto bristfälligt eller ofullständigt,
att icke sådana rättigheter, som kunde utöfvas med begagnande
af före lagens ikraftträdande förfärdigade stereotyper, klichéer,
stenar och plåtar af alla slag samt liknande för skrifts mångfaldigande
afsedda materialier, därigenom vore skyddade, och denne motionär
ifrågasätter ett tillägg till förevarande öfvergångsstadgande i syfte att
uppkomna rättigheter af nyss angifven art må uttryckligen förklaras
vara fortfarande bestående, i likhet med hvad som skall hafva ägt rum
i Norge och Danmark vid antagande af de nu gällande lagarna i ämnet.

Såsom herr Lindhagen i sin ofvanberörda motion anfört, afser
emellertid förevarande proposition hufvudsakligen en utsträckning af
öfversättningsskyddet, och anledning torde därför saknas att till det nu
föreliggande lagförslaget foga ett öfvergångsstadgande af annan innebörd
eller lydelse än det af Kungl. Maj:t föreslagna. Enligt utskottets
mening är sålunda, äfven om, såsom utskottet håller före, rättigheter
af nyss angifven art böra skyddas, det af herr Hammarlund föreslagna
sättet för beredande af ett dylikt skydd från formell synpunkt icke
lämpligt.

I herr Lindhagens motion behandlas till en början frågan, huruvida
lagen angående äganderätt till skrift den 10 augusti 1877 kan
anses innefatta ett skydd af förevarande art genom den ursprungliga
öfvergångsbestämmelsen, enligt hvilken lagen icke skulle verka inskränkning
i den rätt, som blifvit enligt äldre lag förvärfvad, samt den
vid lagen den 28 maj 1897 angående vissa ändringar i lagen den 10
augusti 1877 fogade öfvergångsbestämmelsen af samma lydelse. Såsom
herr Lindhagen anfört, torde det åtminstone icke vara säkert, att så är
förhållandet. Riktigheten af en sådan slutsats som den sistnämnda bestyrkes
enligt motionärens mening särskildt däraf, att lagen angående
rätt att efterbilda konstverk den 28 maj 1897 innefattar utom det all -

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

manna öfvergångsstadgandet, att lagen icke verkade inskränkning i
den rätt, som blifvit enligt äldre lag förvärfvad, äfven bestämmelsen,
att formar, plåtar och andra uteslutande för efterbildning af visst konstverk
användbara materialier, som före samma tid förfärdigats, finge,
där efterbildningen var loflig enligt äldre lag, fortfarande för sitt ändamål
begagnas. Motsvarighet till sistnämnda stadgande finnes nämligen
icke i lagen om äganderätt till skrift.

Äfven om skydd af ifrågavarande art förefinnes enligt gällande
lag, är det dock otvifvelaktigt af vikt, särskildt med hänsyn till
Sveriges förestående anslutning till Bernkonventionen, att säkerhet
vinnes för att rättigheter af förevarande art äga bestånd jämväl
efter det en sådan anslutning kommit till stånd. Herr Lindhagen har
till öfvervägande ifrågasatt två alternativa utvägar för vinnande af
detta mål.

Hvad angår det med hänsyn till ofvannämnda enligt motionärens
mening förefintliga ovisshet angående gällande rätts ståndpunkt i förevarande
fråga framställda förslaget att besluta en lagförklaring af den
utaf motionären angifna innebörden, är dock enligt utskottets tanke
däremot att invända — utom att ett sådant tillvägagående lärer vara
en ovanlig och föga lämplig form för ett ingripande af de lagstiftande
myndigheterna i ett sådant fall som det förevarande — att därmed icke
skulle fullständigt vinnas det mål, som vore afsedt att ernås, i det att,
såsom motionären jämväl framhåller, en mellantid skulle uppstå, rörande
hvilken ingenting funnes stadgadt om ifrågavarande rättigheters
skyddande. I hvarje fall skulle sålunda till äfventyrs erfordras, att i
deklarationen om Sveriges anslutning till Bernkonventionen intoges ett
ytterligare uttryckligt förbehåll uti ifrågavarande hänseende.

Beträffande därefter herr Lindhagens förslag, att till de stadganden
i lagarna om litterär och artistisk äganderätt samt lagen angående rätt
att återgifva fotografisk bild, hvilka afse rätt för Konungen att ingå
aftal med främmande makter angående ömsesidigt skydd för ifrågavarande
arter af immateriell äganderätt, foga det tillägg, att sådant förordnande
af Konungen, som i nämnda stadganden afses, ej finge verka
inskränkning i redan förvärfvade rättigheter, af hvad art de än vore,
skulle visserligen därigenom vinnas, att uti ifrågavarande lagar beståndet
af de rättigheter, som nu förevarande motioner afse att bevara,
blefve, oberoende af aftal med främmande makter, uttryckligen erkändt.
Men äfven häremot kunna formella betänkligheter anföras, och möjligen
skulle, om Riksdagen nu för sin del antoge lagbestämmelser i enlighet
med detta förslag, därigenom fördröjas utfärdandet af ifrågavarande,

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

för Sveriges anslutning till Bernkonventionen nödvändiga stadganden
och sålunda äfven berörda anslutning, hvars snara åvägabringande
dock synes önskvärdt.

Enligt utskottets mening vinnes ifrågavarande motioners syfte fullständigt
och lämpligast därigenom, att Kungl. Maj:t vid beslut om
Sveriges anslutning till Bernkonventionen eller träffande af aftal i
allmänhet med främmande makter om skydd för litterär äganderätt
gör förbehåll till förmån för ifrågavaraude rättsanspråk. Utskottet anser
således lämpligt, att Riksdagen genom särskild skrifvelse hos Kungl.
Maj:t gör framställning om att Kungl. Maj:t vid sålunda förekommande
fall må träffa förbehåll uti förevarande hänseende.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

l:o) att det i förevarande proposition innefattade
lagförslag må af Riksdagen antagas; och

2:o) att Riksdagen, i anledning af herr Hammarlunds
och herr Lindhagens föreliggande motioner,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t, vid utfärdande af förklaring om Sveriges
anslutning till den genom Bernkonventionen
grundade unionen till skydd för litterära och artistiska
arbeten samt ingående af andra aftal med främmande
makter, angående ömsesidigt skydd för litterär och
artistisk äganderätt, träffa sådant förbehåll, att genom
berörda anslutning eller aftal ej göres inskränkning i
svenska medborgares redan förvärfvade rättigheter
och sålunda ej heller i deras rätt att fortfarande för
sitt ändamål begagna stereotyper, klichéer, stenar och
plåtar af alla slag samt liknande för skrifts mångfaldigande
afsedda materialier, som lofligen kunnat därförut
begagnas.

Stockholm den 3 mars 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:0 30.

Reservation

af herrar Waldenström och A. Olsson:

När frågan om Sveriges anslutning till Bernerunionen den 27 juni
1896 af dåvarande chefen för justitiedepartementet föredrogs inför Kungl.
Maj:t, fann Kungl. Maj:t, att tillräcklig anledning ej fanns för att i
Sverige genomföra sådan utsträckning af öfversättningsskyddet, som
för en sådan anslutning vore erforderlig.

De skäl, som af intresserade anfördes emot Sveriges anslutning till
Bernerunionen, voro förnämligast:

att därigenom icke bereddes skydd mot den för svenska litteraturen
företrädesvis hotande faran, nämligen att blifva föremål för eftertryck
i Nordamerikas förenta stater eller i Finland, hvilka bägge länder
icke tillhörde unionen;

att de svenska författarnes ställning icke kunde antagas blifva i
nämnvärd grad förbättrad, enär de författare, hvilkas arbeten kunde
påräkna spridning inom unionens länder, vore ett ringa fåtal, samt
dessa alltid kunde betinga sig fullt tillfredsställande honorar och för
öfrigt redan kunde bereda sig skydd genom utgifvande i utlandet af
öfversättning samtidigt med originalet;

att sålunda för Sveriges del nyttan af anslutningen vore ringa;

att däremot Sveriges anslutning till unionen otvifvelaktigt skulle
medföra eu prisökning å öfversättningslitteraturen inom riket, en
omständighet, vid hvilken allmänheten fäste stort afseende, och som
vore af stor betydelse för ett folk, hvars litteratur ej kunde undvara
den lifaktighet och det stöd, som stode att hämta från öfversättningar
och bearbetningar af utländska arbeten.

Vidare framhölls betydelsen af, att Sverige i denna fråga intoge
samma ståndpunkt som de öfriga skandinaviska länderna, hvilka vid
tidpunkten i fråga stode utom Bernerunionen.

Dessa skäl synas oss fortfarande i väsentlig mån äga giltighet,
med undantag af det sista, som dock är af hufvudsakligen formell natur.

I nu föreliggande kungl. proposition, sid. 9 o. f., säger Kungl. Maj:t
visserligen, att »den allmänna meningen inom riket mer och mer synes
ställa sig på samma ståndpunkt)) som författareföreningen — något, som
väl måste anses såsom en temligen lös förmodan. Och Kungl. Maj:t
antager, att det »måhända» är »under inflytande häraf som jämväl de
intressen, hvilka hittills hållit tillbaka och afstyrkt anslutning till

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

unionen, numera synas uppgifva sitt motstånd». — »De målsmän för
förlagsverksamhet och journalistik,» heter det vidare, »som hörts öfver
författareföreningens framställning, hafva denna gång ej aunat att erinra
i principfrågan, än att Sverige bör åtnöja sig med att tillträda den
ursprungliga Bernerkonventionen samt lämna å sido 1896 års tilläggsakt,
hvarförutom af förläggareföreningarne framhålles, att anslutning till
Bernerkonventionen icke räcker till att skydda mot den för svenska
förlagsverksamheten farliga konkurrensen från Nordamerikas förenta
stater och Finland.»

Detta synes oss vara en alltför fri tolkning af hvad förlagsföreningarna
sagt.

Svenska bokförläggareföreningen tillstyrker visserligen i sitt utlåtande
författareföreningens framställning, dock med det villkor,

''»att i all synnerhet de bestämmelser, som innehållas i den norska
lagens § 38 och den motsvarande danska lagens lika lydande § 37,
komma att inflyta jämväl i den svenska lagen, enär i motsatt fall den
svenska förlagsverksamheten och däraf särskildt musikförlaget skulle
komma i vida sämre ställning än den norska och danska och sålunda
drabbas af högst betydande ekonomiska förluster.»

»Samtidigt tillåter sig föreningen att framhålla såväl det beklagliga
och för svenska förläggare ytterst förlustbringande eftertryck af
svenska originalarbeten, som fortfarande i stor skala äger rum i Nordamerikas
förenta stater, som ock den ständigt hotande möjligheten af
sådant eftertryck i vårt grannland Finland, i den vissa förhoppning,
att Kungl. Maj:t täcktes ej förlora detta skadliga missförhållande ur
sikte.»

Ännu bjärtare betonas denna sak af Nya Bokförläggareföreningen,
som i sitt utlåtande till Kungl. Maj:t erinrar »hurusom, då Nordamerikas
förenta stater och storfurstendömet Finland fortfarande icke anslutit
sig till Bernkonventionen, vårt land genom att biträda konventionen
skulle

icke blott fortfarande blifva i saknad af det skydd i förhållande till
utlandet, hvaraf företrädesvis göres behof, eller skyddet mot eftertryck
af svenska originalarbeten inom Nordamerikas förenta stater, där
sådant i stor utsträckning oupphörligen öfvas,

utan äfven utsättas för ökad fara af en nedergörande konkurrens
från finska bokförläggares sida, i det att dessa lätteligen kunde inledas
i frestelse att ombesörja och ännu, innan en öfversättning, för hvilken
svensk man utfäst arfvode åt författaren, tillhörande någon af Bernkonventionens
stater, hunnit här i landet utgifvas, där och i Finland

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

sprida en annan öfversättning från samma original till svenska språket,
helst denna kan åsättas ett betydligt lägre pris än den med författarehonorar
betungade öfversättningen. Om den finska bokförlagsfirman
finner sådant med sin fördel förenligt, kan den ju bespara sig jämväl
öfversättningsarfvodet genom att ordagrannt aftrycka den svenska öfversättningen,
som därigenom kommer med hänsyn till bokhandelspriset i
ett än ofördelaktigare läge.»

»Om därföre», tillägger föreningen, »Sveriges anslutning till Bernkonventionen
nu bör genomföras, hvarom meningarna gifvetvis fortfarande
måste vara mycket delade, beroende som de äro af de olika
synpunkter, från hvilka frågan bedömes, vill det synas, som landets väl
kräfde, att i sammanhang med en sådan anslutning konventioner med
Nordamerikas förenta stater och storfurstendömet Finland träffades,
eller att åtminstone förbud meddelades mot införsel af öfversättning
till svenska språket af arbete, som utgifvits i någon af Bernkonventionens
stater.»

Som häraf synes, hafva de bägge bokförläggareföreningarne biträdt
författareföreningens framställning med så allvarliga reservationer, att
deras utlåtanden synas oss realiter vara afstyrkande.

Att för en ganska tvifvelaktig eller åtminstone jämförelsevis obetydlig
ekonomisk fördel för ett litet antal författare offra så stora ej
blott ekonomiska, utan äfven kulturella intressen, som bär äro i fråga,
intressen, som beröra ej blott förläggare, utan i ännu högre grad den
svenska allmänheten, synes oss alls icke rådligt, allra helst som sannolikt
mången svensk författare haft den nu rådande fria öfversättningsrätten
att tacka därför, att hans arbeten och namn någonsin blifvit
kända i den litterära världen utanför Sveriges gränser. På grund
däraf hemställa vi,

att Riksdagen må afstå Kungl. Majrts föreliggande
förslag i hvad det afser ändring af kap. 1
§ 3 i lagen den 10 aug. 1877 angående äganderätt
till skrift.

Herrar Zetterstrand och F. ^ndersson hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1904.