Lagutskottets Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1902:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1902, kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen om borttagande af undantagsbestämmelser rörande
sjelfspilling ars jordfästning.

Första Kammaren tiar till behandling af lagutskottet hänvisat en af
herr von Möller inom nämnda kammare väckt motion, n:o 8, af följande
lydelse:

»Vid riksdagen 1889 väcktes af herr G. Berg i Andra Kammaren
motion, att Riksdagen ville anhålla, »att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade föreskrifter om begrafningssättet
i stället för dem, som förekomma i 18 kap. kyrkolagen
och hvilka såmedelst böra upphäfvas».

Motionen bifölls af Andra Kammaren med 100 röster mot 49, men
afslogs af Första Kammaren.

Den 25 maj 1894 utkom lagen angående jordfästning, hvarigenom 18
kap. kyrkolagen och dithörande författningar upphäfdes, dock bibehölls i
§ 6 bestämmelsnn om att »den, som förgjort sig sjelf, skall i stillhet jordfästas,
dock att den, — — —.»

§ 7 innehåller, bland annat, bestämmelser om, att »vid jordfästning i
stillhet böra endast närvara den dödes anhöriga, om sådane finnas och
inställa sig, samt de personer, hvilka äro oumbärliga för den dödes jordande.
Ej må vid sådan jordfästning förekomma klockringning, sorgmusik, sång
eller liktal.»

Med motionären vid 1889 års riksdag instämmer jag gerna deri, »att
icke något deremot är att erinra, att en jordfästning sker i stillhet i den
bemärkelse, detta ord vanligen tages», det vill säga utan lyx och ståt;

Bill. till Eiksd. Prot. 1902. 7 Sami. 25 Käft. (N:o 30.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

deremot kan jag icke, åtminstone beträffande jordfästning af den, som sig
sjelf förgjort, biträda 1889 års lagutskotts uppfattning, »att kyrkan icke
bör genom borttagande åt all skilnad mellan eu begrafning i stillhet och
annan begrafning uppgifva sin rätt och pligt att äfven uti den yttre begrafning
sf ormen häfda sin ställning såsom kristlig kyrka gent emot uppenbara
kränkningar af sedelagens bud». Till här vår kyrka verkligen förtjena
namnet kristlig, bör hon väl icke glömma den store mästarens ord, »domen icke.»

I fråga om den borgerliga rättens utöfning manar ju författaren af
våra domareregler redan på 1500-talet att hellre fria än fålla: skulle väl
då kyrkans ära trädas för när genom mindre hårdhet, större mildhet vid
handhafvandet af dess rätt? Bibehållandet af bestämmelsen om denna särskilda
form af jordfästning i fråga om den, som sjelf beröfvat sig lifvet,
synes mig som eu fullkomligt ändamålslös yttring af hårdhet; också förordade
vid lagens granskning af högsta domstolen den 26 april 1893 tre
af justitieråden högst väsentliga modifikationer, såsom att jordfästning i
vanlig ordning skulle ega rum i tvifvelaktiga fall, likaväl som der en blott
tillfällig sinnesförvirring föranledt sjelfmordet, att orden »enligt läkares
intyg» skulle uteslutas o. s. v.

Genom den i § 6 bibehållna bestämmelsen ställas prest och läkare
uti en pligtkollision mellan hvad lagen och deras eget samvete bjuda; ocli
så sker i de flesta hithörande fall, att det borgerliga lagbudet får vika
för det högre, kärlekens och fördragsamhetens. Men lagens föreskrift står
qvar, den samvetsömme prestmannen kan åtalas, under det att hans mera
lagiske eller mindre känslige embetsbroder skjuter ansvaret öfver på lagstiftaren,
när han icke rent af anser sig göra Gud och kyrkan eu tjenst
genom att i stillhet jordfästa sjelfmördaren, hvilkens själ han anser hemfallen
åt evig fördömelse.

I många, kanske de allra flesta fall begås nog sjelfmordet under eu abnorm
sinnesförfattning, som upphäfver eller åtminstone väsentligt reducerar tillräkneligheten.
Dessutom är det icke alltid möjligt att, äfven om sjelfmördaren
faktiskt varit afvita, men hans sinnestillstånd ej blifvit undersökt
af läkare, kunna anskaffa tillfyllestgörande bevis för att få hans qvarlefvor
jordfästa i vanlig ordning. Fall kunna påvisas, der pimsten till och
med påyrkat begrafningsformen »i stillhet», emedan han ansett, att läkarens
fullt lagenliga intyg bort innehålla bevis för, att sjelfmördaren vid handlingens
begående saknat förståndets fulla bruk!!

Den på en föråldrad uppfattning beroende lagbestämmelsen kan väl
icke gerna sägas gagna något som helst intresse — allra minst kyrkans,
men den gör intrång på andras rätt genom att förbjuda den dödes vänner

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

— må vara utan att några maktmedel stå till buds för att göra bestämmelsen
effektiv — att infinna sig vid jordfästningen, och tillfogar ett oförskyldt
och bittert lidande åt hans anhöriga, som vid denna mera än eljest
bedröfliga likfärd genom alla dessa undantagsbestämmelser skola af det
»kristliga» samhället och kyrkan på ett så grymt sätt påminnas om den
dödes sorgliga slut.

Stå icke äfven sj elfva de vid grafven uttalade löftesorden om uppståndelsen,
Menniskosonens bön och välsignelsen som en bjert motsats och
som en kraftig protest mot denna yttring af samhällets sjelftagna domarerätt
och bristande fördragsamhet?

Då jag sålunda anser vår pligt som kristne bjuda att vid jordfästning,
åtminstone af så kallade sjelfspillingar, borttaga ifrågavarande undantagsbestämmelser,
får jag vördsamt hemställa, det Eiksdagen ville besluta att
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes för kyrkomötet
och Eiksdagen framlägga förslag till upphäfvande af lagen om jordfästning
den 24 maj 1894, i hvad denna föreskrifver jordfästning i stillhet
af den, som förgjort sig sjelf.»

6 § i lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning, i hvilken § motionären
ifrågasätter ändring, är i sin helhet af följande lydelse:

»I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller ljutit döden
under föröfvande af groft brott, så ock den, som förgjort sig sjelf; dock
att, om den, som förgjort sig sjelf, var afvita eller, enligt läkares intyg, af
sjukdom eller ålderdomssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad
förvirring saknade förståndets fulla bruk, den döde må jordfästas i vanlig
ordning».

Utom i de fall, som i anförda § omnämnas, samt i fråga om dödfödda
barn, hvilka skola jordfastas i särskild, mindre högtidlig ordning,
må högtidlig jordfästning enligt nämnda lag ej förvägras. Motionären
har omnämnt hvad som enligt lagens 7 § skiljer jordfästning i stillhet
från jordfästning i vanlig ordning, vid hvilken senare de i svenska kyrkan
öfliga ceremonier med klockringning, procession, sorgmusik och sång må brukas
äfvensom liktal hållas af prest, som derom anlitas och dertill finnes villig.

Såsom motionären anfört, upphäfdes genom lagen den 25 maj 1894
18 kap. i gällande kyrkolag, hvilket handlade »om kristlig begrafning»
''och hvars 12 § lydde sålunda:

»Med deras begrafning, som hafva fört ett ogudaktigt lefverne och do
uti grafva synder, skall presten sig icke förhasta, utan det hos verldslig

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

rätt angifva, att deröfver må ransaka^ och dömas huru med deras begrafning
förhållas skall. Öfver sjelfspillingar ransakas och dömes i lika måtto
vid verldslig rätt.»

I gällande lag om jordfästning upptogs ej kyrkolagens bestämmelse
om särskildt begrafningssätt för dem, som fört ett ogudaktigt lefverne och
do uti grofva synder. Endast för det fall, att någon ljutit döden under föröfvande
af groft brott, föreskrefs jordfästning i stillhet, hvarjemte upptogs
det i 1864 års strafflag (2 kap. 2 §) förekommande stadgandet, att afrättads
kropp skall i stillhet jordfästas. 1894 års lag införde äfven eu
skilnad mellan jordfästningen, den kyrkliga akten, och begrafningen, sjelfva
j ordandet.

Bestämmelsen, att den, som förgjort sig sjelf, i allmänhet ej Unge begrafvas
under samma högtidliga former som den, hvilken »kristligen lefva!»,
torde härleda sig från uppfattningen om sjelfmordet såsom i och för sig ett
mot religionens och sedelagens bud begånget brott, mot hvithet kyrkan och samhället
borde äfven på något yttre sätt uppträda, samt att ett bestämdt uttryck
borde gifvas deråt, att en kränkning af detta bud blifvit begången.
Enligt utskottets uppfattning föreligger emellertid hvarken för kyrkan
eller samhället ett verkligt behof att på något särskildt sätt gifva stöd och
styrka åt en dylik uppfattning, allra minst genom stadgande om olika
sätt, hvarpå jordfästning må ega rum. Detta stadgande drabbar ju ej
egentligen den felande sjelf och lärer väl icke kunna antagas i ringaste
mån inverka till förhindrande af den beklagliga gerningen, men utgör
säkerligen för den
oförskyld anledning till sorg och bekymmer utöfver hvad sj elfva dödsfallet
i sådant afseende medfört.

Gällande lag medgifver ju för öfrig! jordfästning i vanlig ordning
äfven för sjelfspilling, om han var afvita eller, enligt läkares intyg, af
sjukdom eller ålderdomssvaghet eller annan utan egen skuld iråkad förvirring
saknade förståndets fulla bruk, och utskottet har svårt att finna,
hvarför ej enahanda ursäkt må gälla jemväl för den, som under verklig
sinnesförvirring tagit sitt lif, äfven om han ej alldeles utan egen skuld
iråkat en sådan sinnesstämning. De fall åter torde vara särdeles sällsynta,
när någon under fullt normal sinnesförfattning begår sjelflärd, och äfven
om det kunde ifrågasättas, att för sådan händelse jordfästning i stillhet
borde ega rum, synes det dock utskottet hvarken lämpligt eller behöflig!
att för dessa få fall bibehålla en bestämmelse, som på ett för den
natur lian känslan stötande sätt drabbar ett stort flertal fall af helt annan

Lagutskottets Utlåtande N:q 30.

beskaffenhet, endast derför att man ej kan till fullo konstatera den aflidnes
sinnesförfattning, hvilket af helt naturliga skäl sällan låter sig gorå

1 alt /aU bhr stadgandet i fråga alltför ofta utan egentlig effekt
Endast klockringning och liktal af prest kunna förhindras A?dra tal
stol folksamling, musik och sång förekomma ej sällan vid jordfästning af

gif^s^cke " V S1S SJ IifVet’ °Ch näS°n UtV% att förHndra 8ädant

Med stöd af hvad ofvan anförts hemställer utskottet, i anledning af
förevarande motion, ö

o att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong]. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i lagen
den 25 maj 1894 om jordfästning, att gällande bestämmelse
. om jordfästning i stillhet ej må ega tillämpning
i fråga om jordfästning af den, som förgjort
sig sjelf.

Stockholm den 17 mars 1902.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservation af herr Sörensson.

P1"" !”“ bc8“,fl äntecknadt, att lian på grund af åtnjuten
utskottet ''U rlks<laSs8oromaIen lcke deltagit i ärendets behandling inom

Bill. till Riksd. Prot. 1902. 7 Sami. 25 Raft.