Lagutskottets Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1899:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

\;o SO.

Ank. till Eiksd. kansli den 28 februari 1899 kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 8 och 23
§§ i förordningen om kyrkostämma m. in.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått till sig hänvisad en
af herr J. Ericsson i Vallsta inom nämnda kammare väckt motion, n:o
110, af följande lydelse:

»Vid flera föregående riksdagar har till behandling förelegat förslag
om ändring uti nu gällande kommunallagar rörande bestämmelsen,
att kyrkoherden eller den hans tjenst uppehåller skall vara ordförande
uti kyrkostämman och skolrådet, utan att dessa förslag dock föranledt
till någon ändring uti omnämnda bestämmelse.

Uti lagutskottets utlåtanden vid föregående behandling af denna
fråga har medgifvits, att fall kunna förekomma, der den sjelfskrifne
ordföranden uti kyrkostämman och skolrådet är olämplig för befattningarne,
men utskottet hade ansett, att några vidare olägenheter deraf
icke försports och att man derför borde vidblifva det bestående.

Redan det faktum, att det från många olika håll medgifves, icke
allenast att det kan förekomma utan äfven att det verkligen förekommer
fall, der den sjelfskrifne ordföranden uti omförmälda korporationer är
olämplig för ordförandeskapet, berättigar, enligt mitt förmenande, att
åter föra fram frågan. Då man derjemte vet, att dessa fall, der ordföranden
är olämplig, icke äro få och enstaka utan tvärtom förekomma
Bih. till Likså. Prof. 1899. 7 Sami. 18 Höft. (N:o 30.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

ganska ofta, och då man tillika vet, att ordförandens sätt att handhafva
dessa sina befattningar kan leda till svåra slitningar och stridigheter
inom församlingen och förhållandet mellan pastor och församlingen derigenom
kan blifva det mest spända, till föga fromma för kyrkan och
skolan, så har man, så vidt jag kan förstå, stora skäl för yrkandet om
ändring härutinnan.

Då frågan förut varit före i Riksdagen, har betänkligheter uttalats
mot att fatta ett beslut, hvarigenom skolrådet skulle kunna
beröfvas den duglighet, insigt och nit för skolrådets arbeten, som
presterskapet till följd af sin bildning och ställning borde besitta.

På det att dessa betänkligheter icke nu skola behöfva göra sig i
någon högre grad gällande,, så torde vara lämpligt, att i de möjligen
blifvande nya bestämmelserna uttryckes, att kyrkoherden eller den hans
befattning uppehåller skall vara sjelfskrifven ledamot af skolrådet.

Att kyrkostämman, i likhet med kommunalstämman, sjelf väljer
sin ordförande äfvensom en vice ordförande, anser jag vara rätt och
konseqvent, likasom också att kyrkostämman väljer ordförande och
vice ordförande i skolrådet.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag härmed vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville antaga följande förslag till ändring af 8 och
23 §§ uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd af den 21 mars 1862:

8 §•

Kyrkostämman utser bland å stämman röstberättigade, inom församlingen
bosatte män, som äro valbara till ledamöter uti kyrko- och
skolrådet, en ordförande och en vice ordförande för fyra år. Kyrkoherden
eller den hans embete förestår är äfven valbar.

Om rätt till afsägelse af detta uppdrag gäller i tillämpliga delar
hvad som om rätt till afsägelse af ordförandeskapet i kommunalstämman
finnes stadgadt.

23 §.

Kyrkoherden eller--------— — är i kyrkorådet

ordförande. I skolrådet skall kyrkoherden eller den hans embete förestår
vara ledamot.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30. 3

Ledamöter i kyrkorådet äro — —--------finnes

lämpligt utse.

Till ledamöter i skolrådet----------afsåga

sig uppdraget.

Kyrkostämman utser bland skolrådets ledamöter en ordförande
och en vice ordförande att tjenstgöra för den tid de blifvit såsom ledamöter
invalde, dock att, der kyrkoherden eller den hans embete förestår
väljes till ordförande eller vice ordförande, skall valet ske för
fyra år.

I såväl kyrkorådet, som------------ —

ledamöterna i skolrådet.»

Motionärens förslag innefattar hemställan om tvenne särskilda
lagändringar, som ej till hvarandra stå i nödvändigt samband.

Den ena ändringen afser kyrkostämmoförordningens 8 § och består
deruti, att kyrkoherdens eller annan i paragrafen angifven prests
sjelfskrifvenhet som ordförande i kyrkostämman skulle upphöra.

Den andra förändringen berör 23 § i samma förordning och åsyftar
upphäfvande af bestämmelsen om att kyrkoherden eller annan i
paragrafen omförmäld prestman är sjelfskrifven ordförande i skolrådet.

Hvad först angår den ifrågasatta ändringen af 8 §, vill utskottet
erinra derom, att förslag af liknande innebörd förelåg till behandling
vid 1870 års riksdag, utan att emellertid vinna Riksdagens bifall.
Lagutskottet, hvars utlåtande godkändes af båda kamrarne, afstyrkte
nemligen bifall till förslaget under påpekande deraf, dels att kyrkoherden
i anseende till beskaffenheten af de ärenden, som tillhörde kyrkostämman,
onekligen vore den, hvilken det företrädesvis borde tillkomma
att såsom ordförande i stämman leda förhandlingarne, dels att någon
olägenhet af den i gällande lag stadgade sjelfskrifvenheten ej försports;
enligt utskottets förmenande vore det sällsynt, att den, som fått pastoralvården
sig anförtrodd — i de flesta fall på grund af församlingens
eget val — vore oduglig till ifrågavarande bestyr, ty vore han detta,
så torde han ock vara föga duglig att fullgöra sina öfriga embetsåligganden.

Hvad af 1870 års lagutskott sålunda anfördes, eger enligt utskot -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

tets tanke fortfarande giltighet och ådagalägger tillfyllest olämpligheten
af den i 8 § föreslagna ändringen. Dessutom möta mot bifall till
densamma äfven formella betänkligheter. Skall kyrkoherdens eller hans
ställföreträdares sjelfskrifvenhet såsom ordförande i kyrkostämma upphöra,
är härför ej nog att vidtaga ändring af 8 §; andra paragrafer i
kyrkostämmoförordningen, exempelvis 11 och 12 §§, hvilka uppenbarligen
förutsätta en dylik sjelfskrifvenhet, måste för sådant fall äfven
undergå ändring. Utskottet anser sålunda motionärens förslag om ändring
i 8 § af kyrkostämmoförordningen ej böra af Riksdagen bifallas.

Hvad sedermera vidkommer den i 23 § föreslagna ändring, har
Riksdagen upprepade gånger förehaft till behandling förslag i samma
^yfte. Senast vid 1885 års riksdag förekom en motion i ämnet.

Då de skäl, som af lagutskottet vid sistnämnda riksdag anfördes
till stöd för dess hemställan om afslag å motionen, synas utskottet allt
fortfarande ega giltighet, tillåter sig utskottet erinra om desamma.

Efter att hafva framhållit, hurusom frågan om upphörande af
presto sjelfskrifvenhet såsom ordförande i skolrådet gång efter annan
dessförinnan förelegat till behandling inom representationen, fortsätter
1885 års lagutskott:

»Vid dessa föregående tillfällen, då frågan varit föremål för Riksdagens
handläggning, har erinrats derom, att folkskolan hos oss hade,
likasom i allmänhet vårt undervisningsväsende, vuxit upp ur kyrklig
grund, och att densamma hade sin rot i religionsundervisningen, hvars
målsman presten vore och måste vara. Det vore derför helt naturligt,
att vården af folkskolans angelägenheter och tillsynen å dess verksamhet
kommit att betraktas såsom en del af prestens embetsåligganden,
och att, då han företrädesvis ansetts skyldig att fullgöra dessa uppdrag,
han också fått sig i lag tillagd rättigheten dertill. Visserligen
vore icke folkskolan längre en uteslutande religiös institution, utan
hade tillika utvecklat sig till en läroanstalt, afsedd att åt de barn,
hvilka icke begagnade sig af undervisningen i de allmänna läroverken,
meddela de första grunderna för en allmänt medborgerlig bildning;
men religionsundervisningen vore dock och borde fortfarande vara eu
af dess förnämsta angelägenheter. Enligt gällande folkskolestadga vore
ju kyrkoherden pligtig att utöfva en sorgfällig uppsigt öfver religionsundervisningen
i skolorna, och härtill komme, att presterskapet till följd
af sin bildning och sin öfvervägande intellektuella verksamhet syntes vara
i hög grad egnadt att fatta folkskolans stora betydelse och att inom församlingen
föra dess talan. Om det ock, efter hvad erfarenheten visat, någon
gång kunnat inträffa, att kyrkoherden till följd af ålderdom, sjuklighet,

Lagutskottets Utlåtande N:o 30. 5

bristande nit eller annan orsak icke varit lämplig till ordförande i skolrådet,
så hade dock på sätt folkskoleinspektörernas embetsberättelse!’
gåfve vid handen, folkskolans angelägenheter i allmänhet blifvit af
presterskapet omfattade med en nitälskan, som icke allestädes motsvarats
af benägenhet å församlingarnes sida att underkasta sig de för
skolväsendets utveckling erforderliga uppoffringar, och många församlingar
saknade bland sina medlemmar andra personer, lämpliga och
oförhindrade att utöfva ifrågavarande mödosamma och ansvarsfulla befattning.
Ifall befattningen gjordes till blott ett kommunalt uppdrag,
kunde ej heller kyrkoherden gerna tillförbindas vidsträcktare skyldighet
att efter val emottaga eller innehafva detta uppdrag, än som ålåge
en hvar af församlingens öfriga medlemmar.

I sålunda uttalade åsigter hemtar utskottet stöd för sin uppfattning
att någon ändring uti ifrågavarande afseende nu icke bör ega
rum. Presterskapets hittills varande nit och intresse för folkskolan
och dess utveckling äro allmänt erkända, och anledning synes icke
förekomma, att detta nit och detta intresse skola för framtiden slappas,
lika litet som den åsigt torde vara stödd på verkliga grunder, att
pastors sjelfskrifvenhet skulle inom församlingen eller skolrådet i öfrigt
åstadkomma likgiltighet för folkskolesaken. För folkskolan torde det
vara af stor vigt, att i hvarje församling i spetsen för densamma står
någon, som har befordrandet af dess väl till sitt embetes pligt, och
staten, som i sin icke obetydliga mån bidrager till skolans underhåll,
har häruti en garanti för bidragets ändamålsenliga användande, en
garanti, som icke torde göras öfverflödig af den å statens vägnar
anordnade folkskoleinspektionen. Och äfven ur denna inspektions
eller ur rent administrativ synpunkt torde kyrkoherdens sjelfskrifvenhet
såsom ordförande i skolrådet vara förtjent af att bibehållas. För
de redogörelser och de statistiska uppgifter, som skola från skolrådet
ingå, torde ingen vara lämpligare att bära närmaste ansvaret
än församlingens pastor, hvilken ock torde vara bäst skickad att i öfrigt
lemna de särskilda upplysningar, som i förekommande folkskoleärenden
kunna från skolrådet begäras; och vid nuvarande förhållanden med folkskoleinspektionen
torde det icke vara utan sin stora betydelse, att vederbörande
inspektör har inom hvarje församling någon med tjenstemannaansvar
att i förekommande fall hålla sig till. Vid sådant förhållande
kan utskottet icke tillstyrka, att ifrågavarande sjelfskrifvenhet — som
ock förefinnes i Norge och Danmark (å landet), hvarjemte äfven i det
protestantiska Tyskland och i Skotland presten i kraft af sitt embete
innehar en likartad ställning — nu skall hos oss upphäfvas.»

Bill. till Jiiksd. Prof.. 1899. 7 Sami. 18 Höft.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Med anslutning till livad sålunda anförts, hemställer utskottet:

l:o) att herr Ericssons förevarande motion, i hvad
den afser ändrad lydelse af 8 § i förordningen om
kyrkostämma, samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862, icke må af Riksdagen bifallas; och

2:o) att samma motion, i hvad den innefattar förslag
om ändring af 23 § i nämda förordning, ej heller
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

STOCKÖOLH. K A. NYMANS EPTjiBTKÄDARES TKYCKfiRl, 1899.