Lagutskottets Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1897:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 15 mars 1897, kl. 6 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner med förslag till förordning
angående köttbesigtnings- och slagttvång m. m.

Uti tvenne särskilda, vid innevarande riksdag väckta, till lagutskottet
hänvisade motioner, den ena, n:o 20, inom Första Kammaren af herrar
friherre C. Klingspor, Lybeck och Moberg, den andra, n:o 80, inom Andra
Kammaren af herrar friherre Barnekow, Wallis, Loven, Henricson,
Hjelmérus, Lasse Jönsson, Melin, Kruse och Elowson, har hemstälts, att
Riksdagen ville för sin del antaga följande förslag till förordning angående
köttbesigtnings- och slagttvång m. m.

§ 1.

1. Köttbesigtningstvång, innefattande förbud att inom visst område
till salu hålla eller utbjuda till menniskoföda afsedt, färskt, rått kött af
nötkreatur, får, get, svin eller häst, derest köttet icke blifvit, efter undersökning
af besigtningsman, försedt med stämpel eller bevis af något sådant
slag, hvarom nedan i § 6 sägs, må för stad, som sådant åstundar, kunna
bestämmas i den ordning, som angifves i § 24 af helsovårdsstadgan för
riket, under vilkor, att genom stadens försorg anställes nödigt antal besigtningsmän
och vidtagas de öfriga åtgärder, som erfordras för att köttBili.
till Riksd. Prot. 1837. 7 Sami. 24 Håft. (N:o 30.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

besigtning inom ifrågavarande område må kunna utan större vare sig tidsutdrägt
eller annan olägenhet ega rum; börande i nyssberörda afseende
uppgjordt förslag underställas Kongl. Maj:ts befallningshafvandes pröfning,
innan stadgande i ämnet utfärdas.

Enahanda förfarande iakttages i fråga om ändring eller upphäfvande
af sådant stadgande.

2. Hvad i nästföregående moment stadgas om stad, gäller äfven
för annat i afseende på helsovård med stad likstäldt samhälle, så ock för
kommun å landet, endast med den olikhet, som föranledes af den annorlunda
beskaffade sammansättningen af myndigheter, hvilka der hafva befattning
med allmänna helsovården. De åligganden, som enligt denna
förordning och på grund deraf meddelade föreskrifter i stad tillkomma
magistrat, helsovårdsnämnd och stadsfullmägtige eller allmän rådstuga,
skola inom samhälle, der helsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad i
tillämpliga delar gälla, fullgöras af dem, som förklarats skola inom samhället
i allmänhet träda i dessa myndigheters ställe, samt eljest å landet
bestridas, magistratens af kronofogden i orten, helsovårdsnämndens af kommunalnämnden
och stadsfullmägtiges eller allmänna rådstugans af kommunalstämman.

§ 2.

1. Har för stads eller dermed i afseende på helsovård likstäldt
samhälles räkning offentligt slagthus enligt plan, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
efter helsovårdsnämndens hörande, gillat, blifvit uppfördt
och efter af Kongl. Maj:ts befallningshafvande föranstaltad afsyning godkändt,
må, om samhället så önskar, i den uti § 1 omförmälda ordning
kunna jemte köttbesigtningstvång för samhället stadgas slagttvång, innefattande
förbud att, sedan slagthuset upplåtits till allmänt begagnande,
annorstädes inom visst område än i berörda hus slagta djur, som förut
nämnts. Sådant förbud utgör dock ej hinder för att dylikt djur nedslagtas
utom det offentliga slagthuset, der nedslagtandet nödvändiggöres af hastigt
inträffad sjukdom eller olyckshändelse; skolande dock i sådant fall köttet,
om det är afsedt att begagnas till menniskoföda, genast efter djurets nedslagning
ostyckadt jemte alla dertill hörande inelfvor utom tarmar föras
till det offentliga slagthuset för att besigtigas. Utan hinder af sådant förbud
må äfven Kongl. Maj:ts befallningshafvande kunna medgifva, att nedslagning
af kreatur, hvilkas kött är afsedt hufvudsakligen för utförsel ur
riket, verkställes inom sådan för ändamålet särskildt inrättad och under
offentlig kontroll stäld anstalt, hvarom nedan i § 3 sägs.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

2. Vilja stads- och dermed i afseende på helsovård likstäldt samhälle
förena sig om gemensamt offentligt slagthus af här afsedd beskaffenhet,
må det kunna ske, i fall Kongl. Maj:ts befallningshafvande dertill
lemnar tillstånd; och galle då i fråga om hvart och ett af dessa samhällen
hvad beträffande samhälle med köttbesigtnings- och slagttvång förut är
stadgadt.

§3.

i *

Önskar enskild person, förening eller bolag få under offentlig kontroll
ställa vare sig en hufvudsakligen för uppslagning af kött till utförsel
ur riket afsedd inrättning (exportslagteri) i stad eller på landet eller annan
slagterianstalt, belägen utom stad eller dermed i afseende på helsovård
likstäldt samhälle, må, på derom af vederbörande gjord ansökning, Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, om anstalten pröfvas vara ändamålsenligt ordnad,
kunna föreskrifva, att densamma skall stå under offentlig kontroll,
med vilkor, att genom sökandens försorg anställes erforderligt antal besigtningsman
och vidtagas de öfriga åtgärder, som kunna anses för kontrollen
nödiga. Förklaras, efter det annat sådant slagteri än exportslagteri
stälts under offentlig kontroll, helsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad
skola i tillämpliga delar gälla inom det område, der slagteriet är beläget,
må nämnda omständighet ej utgöra hinder för slagteriets förblifvande
under offentlig kontroll.

§ 4.

1. Besigtningsman vid offentligt, inom område, der slagttvång är
gällande, beläget slagthus, vid exportslagteri, hvarom i § 3 sägs, eller vid
annat enligt samma paragraf under offentlig kontroll stäldt slagteri skall
vara legitimerad veterinär. Den, som jemlikt denna förordning anställes
såsom kommunal besigtningsman annorstädes än vid offentligt slagthus,
som nyss är nämndt, skall, om möjligt, vara legitimerad veterinär.

2. Besigtningsman vid exportslagteri förordnas af medicinalstyrelsen,
öfriga i mom. 1 af denna paragraf omnämnda besigtningsman varda förordnade
af Kongl. Maj:ts befallningshafvande, de kommunala på vederbörande
helsovårds- eller kommunalnämnds förslag.

Besigtningsman kan af den embetsmyndighet, som förordnat honom,
när som helst entledigas från sin befattning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

§ 5.

Vid slagt af djur, som förut nämnts, vare sig i offentligt, inom område,
der slagttvång är gällande, beläget slagthus eller i sådant under
offentlig kontroll stäldt slagteri, som i § 3 sägs, skall vederbörande besigtningsman
anställa undersökning före nedslagtningen å djuret, med hänsyn
till dess helsotillstånd, samt efteråt å dess kött och inelfvor, med afseende
å deras duglighet till menniskoföda. Vid annan köttbesigtning
enligt denna förordning skall, der ej annorlunda stadgats, undersökning af
besigtningsman anställas, när fråga är om häst eller större nötkreatur än
kalf, å minst fjerdedels kropp, men eljest å minst half kropp.

Närmare föreskrifter om besigtningen utfärdas af medicinalstyrelsen.

§ 6.

1. Kött, som vid besigtning enligt denna förordning godkännes,
skall, innan det får till salu hållas eller utbjudas, förses med stämpel, utvisande,
der detsamma blifvit i offentligt, inom område, der slagttvång är
gällande, beläget slagthus eller i sådant under offentlig kontroll stäldt
slagteri, som i § 3 sägs, uppslagtadt och besigtigadt, att så skett, men
eljest att köttet undergått annan vederbörlig besigtning inom något samhälle
med köttbesigtningstvång.

2. Finnes vid besigtning kött vara till menniskoföda otjenligt, skall
detsamma förstöras, der det icke kan genom besigtningsmannens försorg
och under hans kontroll försäljas till tekniskt bruk, i hvilket fall köttets
egare är berättigad utfå hvad som genom försäljningen inflyter, efter afdrag
af nödiga kostnader.

3. Anträffas vid besigtning, anstäld jemlikt denna förordning af
kommunal besigtningsman, kött, som först efter särskild behandling kan
utan men för helsan användas till menniskoföda, skall köttet, sedan det
under besigtningsmannens kontroll undergått sådan behandling, antingen
föi’sedt med särskild stämpel, der så ske kan, eller med bevis om beskaffenheten,
ställas till egarens förfogande eller, om denne så fordrar och icke
kan anses hafva före besigtningen egt eller bort ega kännedom om köttets
underhaltiga beskaffenhet samt köttet ej är af djur, som nedslagtats i
sådant under offentlig kontroll stäldt slagteri, som i § 3 sägs, inlösas af
vederbörande samhälle till pris, som helsovårdsnämnden månatligen, med
ledning af köttprisen inom samhället under näst föregående kalendermånad,

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

fastställer och offentligen kungör. Varder dylikt kött anträffadt vid undersökning
jemlikt denna förordning i slag ter i, som nyss är nämndt, må
köttet, sedan det under dervarande besigtningsmans kontroll så behandlats,
att det kan utan men för helsan användas till menniskoföda, af honom
förses med särskild stämpel eller med bevis om beskaffenheten.

4. Här omförmälda stämplar skola särskildt angifva, inom hvilket
samhälle besigtningen egt rum, och för öfrigt vara, hvart slag för sig, lika
för hela riket, nemligen eu för godkändt kött, uppslagtadt i offentligt,
inom område, der slagttvång är gällande, beläget slagthus eller i annan i §
3 omförmäld, under offentlig kontroll stäld inrättning än exportslagteri, en
för godkändt kött, uppslagtädt i exportslagteri, som nyss är nämndt, en för
annat godkändt kött och en för kött, behandladt på sätt i mom. 3 af
denna paragraf sägs. Medicinalstyrelsen utfärdar närmare föreskrifter om
stämplarnes beskaffenhet och köttets stämpling.

§ 7.

Derest vid köttbesigtning, som jemlikt denna förordning anställes af
kommunal besigtningsman, köttets egare icke åtnöjes med besigtningsmannens
beslut, må han ej mindre, om genast framställning derom hos
besigtningsmannen göres och i förskott erlägges hvad som kan erfordras
till bestridande af nödig kostnad för tillvaratagande af såsom bevisningsmedel
tjenligt prof å det besigtigade, erhålla sådant prof i lämpligt förvaringskärl,
tillslutet under egarens och besigtningsmannens sigill och
försedt med nödig beteckning, än äfven i beslutet söka ändring genom
besvär, hvilka jemte dels besigtningsmannens utan lösen lemnade intyg,
innefattande beslutet och skälen dertill, dels ock bevis om dagen, då klaganden
af beslutet erhöll del, böra, vid talans förlust, till Kongl. Maj:ts
befallningshafvande inlemnas inom tio dagar derefter, dagen, då delgifningen
skedde, likväl oräknad; gällande emellertid, utan hinder af besvär,
beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt.
Varder i följd af besvären ändring gjord i besigtningsmannens
beslut, eger klaganden att för den förlust, han fått till följd af samma
beslut i hvad det befunnits origtigt vidkännas, erhålla godtgörelse af det
samhälle, hvars besigtningsman meddelat beslutet.

§ 8.

1. För köttbesigtning af kommunal besigtningsman enligt denna
förordning och för begagnande af offentligt, inom område, der slagttvång

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

är gällande, beläget slagthus eger vederbörande samhälle uppbära afgifter
enligt taxa, som, sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter helsovårdsnämndens
och i andra städer än Stockholm jemväl efter magistratens
eller, der sådan ej finnes, den i dess ställe särskilt tillsatta stadsstyrelses
hörande, dertill uppgjort förslag, af Kongl. Maj:t fastställes för minst ett
år i sänder. I denna taxa må afgifterna ej sättas högre, än som kan
anses erforderligt till betäckande af samhällets kostnader för köttets besigtning
och stämpling samt, der fråga är om begagnande af offentligt
slagthus, som nyss är nämndt, till betäckande jemväl af kostnaden för
slagthusets förvaltning och underhåll jemte ränta å anläggningskapitalet.

2. Der, jemlikt ordningsstadgan för rikets städer eller derpå grundad
bestämmelse, särskild marknadsplats för kreaturshandeln blifvit inrättad i
sammanhang med offentligt slagthus af här afsedd beskaffenhet, må, i enahanda
ordning och efter liknande grunder som i fråga om slagthusets
begagnande, bestämmas afgifter till samhället för nyttjande af marknadsplatsen
och vid densamma uppförda stallar äfvensom för kreaturens utfodring,
skötsel och vågning.

§ 9.

Uppstår i samhälle, der slagttvång är gällande, särskild fara i helsoväg
till följd af någon utanför samhället bedrifven slagterirörelse eller
yrkesmessig beredning af köttvaror, eger, på framställning af samhällets
helsovårdsnämnd, Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreskrifva anordningar
och vidtaga åtgärder, som pröfvas tjenliga och leda till farans undanrödjande.
Dervid må Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej mindre påbjuda
rörelsens ställande under särskild tillsyn samt uppdraga åt tillsyningsman
att anhålla och låta dels undersöka misstänkt kött eller köttvara,
dels ock oskadliggöra kött eller deraf beredt, till menniskoföda afsedt
ämne, som är dertill otjenligt, än äfven, då sådant finnes vara af nöden,
förelägga lämpliga viten och meddela tillfälligt förbud mot rörelsens drifvande
samt, om rättelse på nämnda sätt ej synes stå att vinna, förbjuda
den felande att vidare sjelf eller genom annan person inom visst område
bedrifva slagterirörelse eller yrkesmessig beredning af köttvaror.

§ 10.

Der i följd af slagttvångs införande byggnad eller annan inrättning
för bedrifvande af slagterirörelse, som, när denna förordning träder i kraft,

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

lofligen idkas och hvars utöfvande icke medgifvits blott tills vidare eller
till dess annorlunda blefve föreskrifvet, ej längre kan för dermed afsedt
ändamål användas, vare egaren berättigad att af vederbörande samhälle
undfå ersättning för den värdeminskning, hans fastighet och öfriga ifrågavarande
inrättningar derigenom undergå. Enahanda rätt tillkomme den,
som, när slagttvång i ett samhälle införes, eger ett på det under nämnda
tvång lagda området befintligt, enligt § 3 under offentlig kontroll stäldt
slagteri, hvilket i följd af slagttvångets införande ej vidare kan för afsedt
ändamål begagnas.

§ 11.

1. Bryter någon mot förbud, hvarom i § 1 eller § 2 sägs, böte, der
ej straff enligt allmän lag eller särskild författning bör följa å förseelsen,
från och med två till och med etthundra kronor.

2. öfverträdes sådant förbud mot drifvande af slagterirörelse eller
yrkesmessig beredning af köttvaror, som i § 9 omförmäles, vare straffet
böter från och med tjugu till och med femhundra kronor.

§ 12.

Den, som under tid, då han är stäld under tilltal för förseelse mot
denna förordning eller enligt densamma gifna föreskrifter, fortsätter eller
förnyar samma förseelse, skall, när han dertill varder lagligen förvunnen,
fällas, för hvarje gång, åtal emot honom egt rum och han deraf undfått
del, till de böter eller viten, som för ifrågavarande förseelse äro bestämda.

§ 13.

1. Förseelse mot denna förordning eller de enligt densamma gifna
föreskrifter skall åtalas hos polisdomstol, der särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare och, der sådan icke finnes, vid allmän domstol
; och gälle i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares beslut
i dessa mål hvad i allmänhet angående besvär i brottmål är stadgadt.

2. Förseelserna åtalas af allmän åklagare; egande helsovårds- eller
kommunalnämnd ock att för särskildt, fall förordna åklagare.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

§ 14.

Emot beslut, som enligt denna förordning eller på grund af i densamma
gifna föreskrifter meddelats af Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
af helsovårds- eller kommunalnämnd eller af sådan tillsyningsman, som i
§ 9 sägs, eger den, som anser sin rätt deraf förnärmad eller obehörigen
inskränkt, att anföra besvär, öfver Kongl. Maj:ts befallningshafvandes beslut
hos Kongl. Maj:t inom den tid, som för Överklagande af förvaltande
myndigheters och embetsverks beslut är stadgad, samt öfver helsovårdseller
kommunalnämnds eller tillsyningsmans beslut hos Kongl. Maj:ts
befallningshafvande inom den tid, som är bestämd för Överklagande af
kommunalstämmas beslut; gällande dock, utan hinder af besvär, beslutet
till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt,

§ 15.

1. Böter och viten, som ådömas efter denna förordning och i enlighet
med densamma meddelade föreskrifter, tillfalla kommunens kassa.

2. Saknas tillgång till fulla gäldandet af dessa böter och viten,
skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1898.

Det af motionärerna framlagda förslag till förordning angående köttbesigtnings-
och slagttvång är, såsom de ock erinra, undantagande tidsbestämmelsen
om förordningens trädande i kraft, af alldeles enahanda lydelse
med det förslag i ämnet, hvaröfver Kongl. Maj:t genom proposition
n:o 28 till sistlidet års Riksdag lät inhemta Riksdagens yttrande. Såsom
man torde erinra sig, hemstälde lagutskottet, som jemväl då hade att i
frågan afgifva förberedande utlåtande, att förslaget ej måtte af Riksdagen
antagas, och denna hemställan bifölls af Andra Kammaren. Första Kammaren
åter beslöt med 58 röster emot 47, hvilka afgåfvos för bifall till
utskottets hemställan, att förklara sig ej hafva något att mot Kongl. Maj:ts
förslag erinra.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Detta sistnämnda förhållande i förening med den omständigheten,
att äfven inom Andra Kammaren ett flertal röster höjdes för antagandet
af Kongl. Maj:ts berörda förslag, hafva, förklara motionärerna, föranledt
dem att redan vid denna riksdag återupptaga förslaget, så mycket mera
som sedan förra riksdagen flerestädes i landet vid sammanträden af hushållningssällskap
och inom andra landtmannakretsar diskussioner och yttranden
förekommit, som utvisade, att förslaget i fråga allt mera vunne
anhängare bland landtmännen, hvarjemte förslagets hygieniska betydelse
ytterligare framhäfts derigenom, att svenska läkaresällskapet enhälligt gjort
det uttalandet, att offentliga slagthus vore nödvändiga för tuberkulosens
bekämpande.

Rörande den närmare motiveringen af förslaget hafva motionärerna
hänvisat till den vid Kongl. Maj:ts ofvanberörda proposition fogade utredning.

Då utskottet nu går att i ämnet sig yttra, anser utskottet för klargörande
af frågans närmare innebörd nödigt att lemna en redogörelse för
dess, så att säga, historiska utveckling.

Redan under en lång följd af år har det mindre tillfredsställande
sätt, hvarpå kötthandeln, särskildt inom de större städerna, bedrifvits, utgjort
föremål för uppmärksamhet från myndigheters och andra intresserades
sida.

Sedan tvenne särskilda komitéer förebragt utredning rörande sättet,
huru ett bättre sakernas tillstånd lämpligast kunde åvägabringas, ingingo
stadsfullmägtige i Stockholm uti skrifvelse till Kongl. Maj:t af den 8 november
1892 med en framställning i ämnet. Deruti framhölls, hurusom
de fordringar, som nutiden med hänsyn till snygghetens, helsovårdens och
ordningens kraf stälde på kötthandeln i de större städerna, icke i Stockholm
vore på långt när tillgodosedda så som vederborde. Likaså uttalades,
att det väsentligaste botemedlet bestode i inrättande af ett under
offentlig kontroll stäldt slagthus med tillhörande marknadstorg samt besigtning
af slagtadt kött, som infördes till staden.

Vid ett dylikt slagthus förrättades slagten, efter hvad en rik erfarenhet
från många städer utomlands gåfve vid handen, på sådant sätt,
att, jemte det en mönstergill renlighet kunde iakttagas, omkostnaderna nedbragtes
så långt som möjligt, och tillika alla delar af det slagtade djuret
blefve på det mest ekonomiska sätt tillvaratagna; och genom det i sainman Bih.

till Riksd. Prat. 1807. 7 Sami. 24 Håft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

hårig med slagthuset anordnade marknadstorget, der all till staden införd
lefvande boskap besigtigades före slagten, möjliggjordes enligt samma erfarenhet
en verksam kontroll mot införsel af kreatur, hvilkas kött vore
farligt för helsan eller till föda otjenligt, samt hämmades i väsentlig mån
spridningen af smittosamma kreaturssjukdomar. Dylika anordningar vore
följaktligen till gagn icke blott för allmänheten, utan äfven för idkarne af
slagteriyrket, hvarjemte det kunde med stor sannolikhet antagas, att jemväl
landtbrukare i stadens närhet skulle finna med sin fördel förenligt att låta
förrätta sin kreatursslagt i ett dylikt slagthus.

Den åsyftade reformen kunde emellertid ej åvägabringas, utan att
kommunen toge den om hand. Det nödvändiga förbudet mot slagtning
annorstädes i staden än i ett under offentlig kontroll stäldt slagthus kunde
nemligen icke utverkas, om detta slagthus vore i enskild ego, och härtill
komme, att kommunen ensam vore i tillfälle att anskaffa en plats, som
uppfylde de många och olikaxåade fordringar, hvilka stäldes på en stor
slagthustomt med vidliggande, betydliga marknadsplats.

Äfven för inrättande genom kommunens försorg af ett dylikt slagthus
stälde sig emellertid hinder i vägen. Det offentliga slagthuset skulle
nemligen ej tillnärmelsevis fylla det dermed afsedda ändamål, derest ej
tillika stadgades förbud mot slagtning annoi*städes inom staden samt påbjödes
besigtning af allt det kött, som från landsbygden infördes.

För städernas förseende med sund och god köttföda skulle det utan
tvifvel vara fördelaktigast, om de sattes i tillfälle att i offentliga slagthus
låta såväl före som efter slagten besigtiga alla djur, hvilka skulle åt städernas
invånare afyttras. Men då det ej syntes böra ifrågasättas, att landsbygdens
invånare skulle betagas rätten att sjelfva på sina gårdar slagta
sina kreatur och försälja deras kött i städerna, måste man genom köttbesigtningstvånget
söka ersätta slagthustvångets otillräcklighet, ehuru
nämnda besigtning aldrig kunde erbjuda samma garantier som undersökningen
i ett offentligt slagthus. Bestämdes emellertid, att slagtdjuren icke
före besigtningen finge till skada för undersökningen allt för mycket styckas,
samt att vissa vigtiga inelfvor, såsom lungor och lefver, skulle åtfölja
köttet till besigtningsbyråerna, ansågo stadsfullmägtige äfven köttbesigtningen
kunna blifva tillfi*edsställande nog.

I fråga om de yrkesslagtare, som bedrefve all sin handel i Stockholm,
men slagtade uti slagterier eller skjul utanför staden, vore emellertid
köttbesigtningstvånget ej till fyllest, utan ansågo stadsfullmägtige, att
slagttvånget borde, om möjligt, till dem utsträckas. Det vore nemligen
hufvudsakligen dessas sätt att bedrifva sin handtering, som förorsakade de
hygieniska missförhållandena vid kötthandeln inom staden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

De kostnader, som blefvo förknippade med å ena sidan slagthusets
och kreatursmarknadens drift och å den andra köttbesigtningen vid derför
anordnade byråer, borde, enligt stadsfullmägtiges åsigt, täckas genom avgifter
af trafikanterna. Dessa utgifter borde dock sättas till lägsta möjliga.
belopp.

I öfverensstämmelse med hvad de sålunda anfört anhöllo stadsfullmägtige
om utfärdande af sådana stadganden, att, derest i stad offentligt
slagthus med tillhörande marknadsplats för kreaturshandel blifvit på stadens
bekostnad inrättadt och anordningar der vidtagits i enlighet med de
föreskrifter, Kongl. Maj:t särskilt meddelade, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
skulle ega att, i den ordning § 24 af helsovårdsstadgan för riket
bestämde, förbjuda, att: l:o) i staden och på dess område nötkreatur, får,
svin eller hästar slagtades annorstädes än i slagthuset; 2:o) lefvande nötkreatur,
får eller svin åt allmänheten såldes eller till salu utbjödes på
annat ställe än å marknadsplatsen eller i slagthuset; samt 3:o) färskt,
rått kött af nötkreatur, får, svin eller häst åt allmänheten såldes eller
till salu utbjödes, så framt det icke vore försedt med stämpel, utvisande,
om säljaren såsom yrke drefve kötthandel i staden, att kreaturet blifvit
slagtadt i stadens slagthus eller annan offentlig slagtanstalt, som förut
vore nämnd, men i annat fall antingen att så skett eller ock att köttet,
der fråga vore om kalf, får eller svin, i minst half kropp, men eljest i
minst fjerdedels kropp blifvit af veterinär besigtigadt och godkändt, på
sätt helsovårdsnäinnden egde närmare föreskrifva; dock att förbud, hvarom
nu vore fråga, icke finge utfärdas, med mindre den kommunen tillkommande
betalning för slagten, djurens herbergerande, skötsel och utfodring
samt köttets vård, besigtning och stämpling med mera dylikt blifvit bestämd
att utgå enligt taxa, faststäld af Kongl. Maj:t eller Kongl. Maj:ts
befallningshafvande.

Framställningar i liknande syfte inkommo till Kongl. Maj:t äfven
från stadsfullmägtige i Helsingborg, Malmö och Göteborg. Några skiljaktigheter
äro dock att uppmärksamma. Helsingborgs stadsfullmägtige
föreslogo sålunda, att från de ifrågasatta bestämmelserna om slagta verkställande
endast i offentligt slagthus måtte medgifvas undantag beträffande
vissa slagterier, så kallade engelska svinslagterier, hvilkas produkter vore
afsedda för export, dock att äfven dessa slagterier skulle stå under viss
kontroll. Göteborgs stadsfullmägtige uttalade eu så till vida afvikande
mening, att köttbesigtning föreslogs att varda obligatorisk, oberoende af
om offentligt slagthus inrättades eller ej, samt att slagttvång skulle kunna
utsträckas äfven till stadens omgifningar inom vissa gränser. Sistnämnda
bestämmelse föreslogs jemväl af Helsingborgs stadsfullmägtige.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Sedan vederbörande Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifvit utlåtanden
öfver sistberörda framställningar, infordrades öfver samtliga framställningar
medicinalstyrelsens yttrande.

Beträffande offentliga slagthus förklarade sig medicinalstyrelsen anse
nyttan deraf såväl i ordningens och snygghetens intresse som ock beträffande
slagtdj urens och köttvarornas behandling vara uppenbar och
allmänt erkänd, hvarför förslaget i denna del tillstyrktes i öfverensstämmelse
med stadsfullmägtiges i Stockholm ansökning. Att göra upprättandet
af offentligt slagthus med slagttvång beroende på förening af slagthuset
med kreatursmarknadsplats ansåg emellertid medicinalstyrelsen vara för de
mindre städerna obehöfligt, på samma gång styrelsen erkände lämpligheten
deraf för de större städerna.

Angående behofvet och. berättigandet af det föreslagna köttbesigtningstvånget
anförde medicinalstyrelsen, hurusom åsigterna härutinnan vore
väsentligen skiljaktiga. A ena sidan framhölles, att utan sådana bestämmelser,
som af Stockholms stadsfullmägtige i nämnda hänseende föreslagits,
ändamålet med slagthusets inrättande skulle förfelas, de lojala slagtarne
gå under och de illa beryktade yrkesslagtarne, som drefve sin slagterirörelse
utanför de stora städerna, fortfarande komma att förse dess invånare
med skadliga eller underhaltiga köttvaror, då den stora allmänheten ännu
icke kunde antagas inse fördelen af att endast använda kontrolleradt kött,
äfven om priset derför skulle ökas med endast 1 å IV2 öre per kilogram.
Vidare erinrades, att vissa smittosamma husdjurssjukdomar, hvilka gjorde
köttets handterande eller förtärande farligt, påkallade besigtning af till
salu utbjudet kött. Bland dessa sjukdomar framhölles företrädesvis mjeltbrand,
tuberkulos och de så kallade blodförgiftningssjukdomarna, särskild!
lifmodersinflammation hos kor och nafvelinflammation hos kalfvar m. m.

Ä andra sidan hade man fäst uppmärksamheten vid faran, att köttpriset
skulle komma att oskäligt, eller åtminstone i betydligt högre grad
än den uppgifna, fördyras, och till följd deraf den mindre bemedlade befolkningen
komma att sakna behöflig köttföda i ännu högre mån, än hvad
nu vore fallet, hvarjemte påpekats, att besigtning af uppslagtadt kött ofta
lemnade ett osäkert resultat och ej sällan kunde föranleda ett godtyckligt
bedömande, samt icke lemnade säker garanti, att ej köttet kunde härröra
från sjukt djur, äfvensom att svårighet kunde uppstå att erhålla tillräckligt
antal behöriga besigtningsman samt att bestämma vilkoren för dessas
kompetens. Vidare hade man äfven framhållit, att farhågorna för förtärandet
af kött utaf sjuka djur, särskildt tuberkulösa, betydligt öfverdrifvits,
och att köttet borde kunna göras oskadligt genom behörig kokning eller
upphettning vid tillagningen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Att ändamålet med de offentliga slagthusen ej komme att vinnas,
med mindre än att besigtningstvång tillika stadgades, funne medicinalstyrelsen
under närvarande förhållanden högst sannolikt. Den föreslagna undantagslagstifningen
beträffande de så kallade yrkesslagtarne i de stora
städernas omgifningar syntes ej heller kunna undvaras, då största faran för
skadliga och underhaltiga köttvarors försäljande hotade just från dessas
sida. Faran för smittosamma husdjurssjukdomars öfverförande till menniskor
genom förtärande af kött torde icke kunna förnekas, om den också
mycket öfverdrifvits. Den kunde antagligen i många fall förekommas
genom en förståndig tillredning af köttet. Det mest afsevärda skälet mot
köttbesigtningstvång syntes ligga i faran för köttets fördyrande. Till förekommande
af en betungande förböjning af priset för slagtning och köttbesigtning
med deraf följande svårighet för mindre bemedlade att erhålla
köttvaror för billigt pris, skulle derför vara önskligt, att från början och
samtidigt med införandet af köttbesigtningstvång för besigtningen bestämdes
en viss maximiafgift af t. ex. IV2 öre för kilogram kött jemte en viss
minimiafgift af t. ex. 15 öre för hvarje besigtigad köttvara, oberoende af
dess vigt, hvilka pris sedermera ej finge öfverskridas eller höjas.

Beträffande sättet för den föreslagna besigtningens verkställande och
kompetensen för besigtningsförrättarne borde tydligen slagtdjurens besigtning
såväl före som efter nedslagtandet utföras af legitimerad veterinär.
Äfven besigtningen af allt öfrigt kött borde lämpligast verkställas af legitimerade
veterinärer, derest sådana, som vunnit erfarenhet och vana i bedömandet
af uppslagtadt kött, vore att i tillräckligt antal tillgå. Detta
torde likväl kanske möta svårighet, och det kunde ju äfven sättas i fråga,
huruvida för kompetens att bedöma slagtadt kött, hvilket göromål antagligen
blefve dessa besigtningsmäns hufvudsakliga, om ej uteslutande, sysselsättning,
med skäl borde fordras maturitetsexamen och derefter genomgången
fullständig veterinärkurs. I fall dylik besigtning skulle komma att
framdeles uppdragas åt andra än veterinärer, borde dock en viss kompetens
fordras af sådana personer, såsom t. ex. intyg från vederbörande lärare
vid veterinärinstitutet, att personen i fråga inhemtat nödig kunskap
och färdighet i bedömandet af köttvarors beskaffenhet.

För afgörande! utan dröjsmål af tvistiga fall borde dessutom finnas
att tillgå en besigtningsnämnd, bestående af t. ex. 3 för år af stadsfullmägtige,
magistrat och helsovårdsnämnd utsedde besigtningsman med lika
antal suppleanter, och med skyldighet för denna nämnd att på kallelse af
besigtningsveterinären (besigtningsförrättaren) ofördröjlig! besigtiga varan
och senast 12 timmar efter den första besigtningen meddela beslut, huruvida
densamma godkändes eller kasserades.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Under uttalande af den åsigt, att en förbättrad kontroll af till salu
hållna köttvaror, särskildt med hänsyn till dem, som tillhandahölles inom
de större städerna, vore önskvärd, men svårligen kunde åstadkommas utan
att offentliga slagthus här, liksom mångenstädes i utlandet med god påföljd
skett, upprättades och derjemte slagttvång och köttbesigtningstvång
för de respektive städernas områden infördes, hvarvid dock stor varsamhet
vid lagstiftningen syntes vara af nöden, på det köttvaror icke måtte alltför
mycket fördyras och deras åtkomst för mindre bemedlade försvåras, ansåg
sig medicinalstyrelsen på grund af det anförda böra i hufvudsak tillstyrka
äfven de bestämmelser angående köttbesigtningstvång, som af Stockholms
stadsfullmägtige förordats.

Härutinnan var emellertid medicinalstyrelsens chef skiljaktig och anförde
bland annat: att erfarenheten i vårt land icke visat, att något egentligt
behof af köttbesigtningstvång förefunnes; att de vådor, som uppgifvits
följa med förtärandet af kött efter sjuka djur äfvensom af skämdt kött,
syntes öfverdrifna; att goda skäl talade derför, att mot den fara, som i
nämnda hänseende kunde förefinnas, i allmänhet borde kunna vinnas nöjaktig
trygghet genom köttets tillagning medelst grundlig kokning eller
stekning; att den obligatoriska besigtningen af uppslagtadt kött vore af
tvifvelaktigt värde och att endast slagtdjurets undersökning före och köttets
efter slagten lemnade säker garanti mot fara; att, om man ansåge besigtning
af uppslagtadt kött, som hölles till salu genom å landet bosatt
försäljare, vara betryggande, enahanda besigtning borde vara till fyllest,
äfven då säljaren såsom yrke drefve kötthandel i stad, och denna klass af
försäljare således ej behöfva underkastas strängare kontroll än andra säljare;
att besigtningstvånget lätteligen kunde medföra köttets fördyrande,
i synnerhet om besigtningsmännnen stälde öfverdrifna fordringar på köttets
beskaffenhet; att, i händelse så kalladt sekunda kött skulle underkastas
alltför sträng kontroll, följden skulle blifva den, att de mindre bemedlade
måste upphöra att köpa kött; samt att kontrollen, med hänsyn till de olika
åsigter, som alltid komme att finnas, huruvida en viss köttvara skulle anses
helsovådlig eller icke, kunde befaras blifva mycket ojemn ej endast
inom olika städer, utan äfven inom samma stad.

Beträffande det af Helsingborgs stadsfullmägtige ifrågasatta undantaget
i fråga om slagttvång för de s. k. engelska svinslagterierna i Skåne,
afstyrka medicinalstyrelsen bifall till detsamma.

Äfven andra myndigheter än de nu nämnda hafva i föreliggande
ämne afgifvit utlåtanden till Kongl. Maj:t. Öfverståthållareembetet och
samtliga Kongl. Maj:ts befallningshafvande — undantagande Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Elfsborgs och Jemtlands län — hafva förordat författnings -

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

bestämmelser i det allmänna syfte, som i stadsfullmägtiges förberörda
framställningar afses. Smärre skiljaktigheter hafva emellertid äfven i dessa
utlåtanden gjort sig gällande. Somliga utlåtanden hafva sålunda afstyrkt
inrättande af den i medicinalstyrelsens utlåtande föreslagna nämnd, hvilken,
då köttbesigtningsman och köttegare hyste olika mening om köttvaras
skadlighet, skulle dem emellan skilja; andra hafva lemnat den ifrågasatta
bestämmelsen härom utan anmärkning; stadgandet om kreatursmarknadsplats
i förening med slagthus har af de flesta Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ansetts obehöfliga eller afstyrkts; några Kongl. Majt:s befallningshafvande
hafva förordat, att äfven andra samhällen än städer skulle få rätt
att utverka det ena eller andra eller båda slagen af ifrågavarande förbud;
i några utlåtanden har föreslagits den obligatoriska köttbesigtningens verkställande
utan afgift; i ett utlåtande har föreslagits upprättande jemväl af
enskilda slagterier under offentlig kontroll. Derjemte har i åtskilliga
yttranden föreslagits, att städer skulle kunna, utan att uppföra offentliga
slagthus, vinna rätt att införa obligatorisk köttbesigtning; att bestämmelser
måtte gifvas, huru förfaras skulle med så kalladt »sekunda» eller »mindervärdigt»
kött, så att det kunde utan men för helsan användas; samt att
äfven k o r ffab i'' i k åt i o n e n måtte ställas under offentlig kontroll.

Sedan medicinalstyrelsen, efter det samtliga ofvannämnda yttranden
inkommit, jemlikt nådig föreskrift, utarbetat fullständigt förslag till förordning
angående offentliga slagthus och köttbesigtningstvång dervid
styrelsen med hänsyn till det temligen allmänna motstånd, bestämmelsen
om besigtningsnämnd mött, ansett sig ej böra upptaga densamma — afgåfvo
äfven kommerskollegium och landtbruksstyrelsen yttranden i ämnet.

Enligt kominerskollegii åsigt vore behofvet af effektivt skydd mot de
faror, som uppstode genom förtärande af skadadt kött eller af kött efter
djur, behäftade med vissa sjukdomar — hvilket skydd åsyftades med de
åtgärder, som af stadsfullmägtige föreslagits — satt utom allt tvifvel.
Men då vid det förhållande, att, äfven om slagttvång i städerna föreskrefves,
man näppeligen kunde förbjuda införsel till stad af kött efter djur, slagtare
på landsbygden, det åsyftade skyddet icke kunde ernås, utan att allt
till menniskoföda afsedt kött, som inom stad till salu hölles, noggrant
besigtigades af sakkunnig person, syntes i främsta rummet bestämmelser
böra gifvas, som afsåge införandet af obligatorisk besigtning af och kontroll
å allt färskt, rått, till menniskoföda afsedt kött af husdjur, som till
salu hölles eller utbjödes i stad, antingen detsamma uppslagtats i offentligt
slagthus eller annorstädes.

Man hade visserligen anfört, att genom besigtning endast af uppslagtadt
kött ej alltid kunde afgöras, huruvida köttet vore till mennisko -

16 Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

föda fullt Renligt, utan att sådant blott kunde med säkerhet utrönas genom
besigtning först å det lefvande slagtdjuret och sedan å dess kött. Detta
förhållande, hvars rigtighet icke blifvit förnekad, torde emellertid icke böra
utgöra anledning dertill, att köttbesigtningstvång icke skulle få införas
annat än i förening med slagttvång. Ty om ock inrättande af offentliga
slagthus, der besigtning verkstäldes å slagtdjuret före och å dess kött efter
slagten, samt der köttet blefve på lämpligt sätt eljest behandladt, kunde i
högre grad främja det åsyftade målet än besigtning endast af uppslagtadt
kött. måste dock, då genom en besigtning af sistnämnda slag i allt fall
vissa, mycket beaktansvärda faror kunde undvikas, en kontroll å allt sådant
kött, som vore afsedt att användas till människoföda, och hvilken
kontroll verkstäldes, innan köttet till salu utbjödes, kunna vai''da af väsentlig
nytta och alltid medföra en, om än ej absolut, dock vida större säkerhet
mot helsovådliga inflytelser, än som under nuvarande förhållanden förekomme.
Slutligen skulle äfven, derest den obligatoriska köttbesigtningen
gjordes oberoende af slagttvånget-, den fördel kunna ernås, att äfven sådana
kommuner, som ej mägtade eller till en början icke ville göra så pass
dyrbara anläggningar som offentliga slagthus, dock kunde vinna möjlighet
att få obligatorisk köttbesigt.ning införd och derigenom ernå den ökade
trygghet i sanitärt hänseende, en sådan besigtning alltid måste medföra.

Äfven andra kommuner än städer borde, enligt kommerskollegii
mening, vinna rätt att få obligatorisk köttbesigtning införd, och särskild!
torde sådant tillfälle böra leinnas köpingar, hamnar, fiskelägen och andra
ställen med större, sammanträngd befolkning.

Vidkommande frågan om intagande i den nya författningen af bestämmelser
dels om en med slagthuset förenad marknads- eller saluplats
för kreatur, dels om förbud mot handel med kreatur å annat ställe inom
stads område än å denna plats eller i det offentliga slagthuset, ansåge
kommerskollegium det visserligen kunna antagas, att, derest marknadsplats
för kreatur anordnades i sammanhang med slagthus och försåges med lämpliga
stallar och andra inrättningar till underlättande af kreaturens förvaring
och vård, ej mindre slagthusets användning skulle varda större än
äfven andra väsentliga fördelar vinnas, såsom till exempel en ökad möjlighet
för dem, som ville inköpa djur för andra ändamål än slagt, att
erhålla friska och goda djur, enär tillfälle att få djuren undersökta alltid
skulle vid marknadsplatsen finnas; men det torde å andra sidan icke kunna
förbjudas enskilde att i sina ladugårdar eller inom sina egendomar eller
vid offentliga auktioner äfven inom stad sälja eller köpa kreatur, hvadan
och då, jemlikt § 1 i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868,
stadens myndigheter kunde bestämma ej mindre hvilka torg, hamnar och

Lagutskottets Utlåtande N:o 30. 17

dylika ställen i staden skulle vara till allmänna försäljningsplatser upplåtna
än äfven särskilda af nämnda platser för försäljning af vissa slags varor,
kollegium lika med medicinalstyrelsen och andre, som yttrat sig i ärendet, ansåge
de ifrågasatta bestämmelserna om särskild marknadsplats för kreaturshandeln
i förening med slagthuset icke böra inflyta i den nya författningen.

Kommerskollegium anförde vidare:

Af Stockholms stadsfullmägtige med flere hade föreslagits, att allt
kött, som såldes eller till salu utbjödes af person, hvilken såsom yrke drefve
kötthandel inom stad, der offentligt slagthus vore till begagnande upplåtet,
skulle vara slagtadt i detta slagthus eller i annan sådan slagtanstalt. Detta
förslag, som jemväl af medicinalstyrelsen biträdts, hade emellertid af flera
andra ansetts vara af beskaffenhet att icke kunna förordas. Och hade i
sådant afseende anförts bland annat, att en dylik bestämmelse skulle medföra
dels en alltför stor minskning i möjligheten för landtbefolkningen att
vinna afsättning för sina uppslagtade köttvaror, hvilka de nu mycket ofta
sålde till kötthandlande i städerna, dels ock en betydande inskränkning
äfven i de senares näringsfrihet; att, om bestämmelsen vunne kraft, nästan
monopol å kötthandeln skulle uppstå till förmån för slagtarne i städer, der
offentligt slagthus funnes; samt att detta stadgande sålunda skulle i vida
högre grad än sjelfva slagttvånget komma att fördyra köttvarorna. Man
hade derför i stället föreslagit, att, såsom i Tyskland vore fallet, äfven här
borde stadgas, att de personer, hvilka inom stad såsom yrke bedrefve
slagterihandtering eller handel med färskt kött, icke finge inom kommunen
till salu hålla kött efter djur, som de hade slagtat eller låtit slagta icke i
det offentliga slagthuset utan på annat slagtställe, beläget inom en omkrets
från staden, som skulle kunna bestämmas genom kommunalbeslut,
hvilket emellertid skulle af Kongl. Maj:t fastställas. Såsom skäl för såväl
den ena som den andra af nu berörda restriktiva bestämmelser hade anförts,
hufvudsakligen, att det just vore det hänsynslösa tillvägagående, som de
personer, hvilka utanför städernas områden bedrefve slagterirörelse, läte
komma sig till last vid utöfvandet af sitt yrke och särskildt vid försäljningen
i städerna af sina köttvaror, som borde stäfjas, samt att, derest så
icke skedde, ändamålet med de offentliga slagthusens inrättande blefve
förfeladt. I syfte att förekomma sistberörda missförhållanden hade framställs
förslag derom, att det skulle ej mindre i stads- än äfven i landtkommuner
inrättas slagterier, som stode under offentlig kontroll, »kontrollslagterier»,
samt att, då enskilde ville verkställa slagt hemma hos sig, sådan
skulle ega rum under kontroll af godkänd besigtningsman.

Kommerskollegium ansåge för sin del, att, om än en bestämmelse
derom att de, hvilka såsom yrke drefve kötthandel i stad, der offentligt

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sand. 24 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

slagthus funnes, icke skulle få till salu hålla annat än sådant kött, som
blifvit uppslagtadt i det offentliga slagthuset, visserligen skulle kunna i hög
grad befrämja ändamålet med slagthuset, en sådan bestämmelse dock skulle
vara af beskaffenhet att medföra en alltför stor inskränkning i de enskildes
näringsfrihet och äfven medföra andra olägenheter af det slag, som här
omförmälts. Vidkommande åter förslaget att eu stads myndigheter skulle
kunna besluta, att de, hvilka inom staden såsom yrke bedrefve kötthandel,
icke skulle få sälja kött, som de uppslagtat eller låtit uppslagta på ställe,
beläget inom viss omkrets utanför stadens eget område, torde ett dylikt
stadgande, hvilket skulle inverka ej blott på de yrkesslagtares rätt, som
bodde inom sist antydda omkrets, utan äfven på andras, som utan att vara
yrkesslagtare eller kötthandlande ville inom samma omkrets slagta och
derefter sälja köttet till kötthandlare i staden, icke höra meddelas, enär det
väl ej borde kunna ifrågakomma, att beslut, fattade inom en kommun, skulle
kunna inverka på andra kommuners medlemmars rätt att drifva sin näring
inom sin kommun. Deremot torde kunna ifrågasättas, att Kongl. Maj:t
skulle, efter pröfning i hvarje fall och der särskilda olägenheter i sanitärt
hänseende uppstode inom stad till följd af hänsynslöst tillvägagående vid
utanför staden inom andra kommuner bedrifven slagterirörelse, på framställning
af stadens myndigheter föreskrifva sådana åtgärder, att de öfverklagade
missbruken förekommes. Hvad åter de föreslagna »kontrollslagterierna»
beträffade, syntes visserligen medgifvande att under särskild
kontroll utöfva slagteri kunna i särskilda fall erhållas, såsom till exempel
i fråga om de så kallade engelska svinslagterierna i Skåne, som i Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes i Malmöhus län utlåtanden funnes omförmälda,
men att i allmänhet inrätta »kontrollslagterier» torde möta synnerligen
stora praktiska svårigheter, likasom en föreskrift att ingen finge å sin gård
anställa slagt utan i närvaro af besigtningsman näppeligen skulle kunna
ifrågasättas och än mindre komma att efterlefvas.

I fråga om den af medicinalstyrelsen först föreslagna bestämmelsen
om besigtningsnämnd uttalade kommerskollegium, att detta förslag näppeligen
torde kunna i praktiken utföras, alldenstund dylik nämnd antagligen
icke skulle kunna med vederbörlig skyndsamhet sammankomma, särdeles
som svårigheter torde möta att finna personer, som ville underkasta sig
att när som helst på kallelse genast lemna hvad de eljest hade för händer
för att granska kött, om hvars användbarhet tvifvel rådde. Ej heller åt
helsovårdsnämnden kunde, af liknande skäl, uppdragas att i fall af olika
uppfattning om kötts användbarhet skilja emellan besigtningsmannen och
köttegaren. Deremot ansågs hvad i medicinalstyrelsens författningsförslag
ifrågasatts derom, att egare till kött, som vid besigtning underkänts, skulle

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

hafva rätt att utfå bevis af besigtningsmannen om orsaken till underkännandet,
böra gillas. Det torde emellertid böra tagas i öfvervägande, huruvida
ej dylikt bevis borde utan lösen utlemnas, enär egaren redan genom köttets
anhållan gjorde förlust.

Landtbruksstyrelsen uttalade, att behörig hänsyn till den inom landet,
särskildt i städerna, allmänt rådande meningen i förevarande afseende påkallade
åtgärders vidtagande i syfte att förekomma, det till menniskoföda
otjenliga köttvaror utbjödes å marknaden, men hölle på samma gång före,
att de inskränkningar i näringsfriheten, som sålunda vidtoges, borde strängt
begränsas till hvad af det klart insedda ändamålet med samma bestämmelser
oundgängligen kräfdes. Särskildt torde böra på det noggrannaste
tillses, att icke landtbrukets eller landsbygdens intressen på något sätt
kränktes derigenom, vare sig att landsbygdens invånare tvingades att för
afsättning af sina till slagt afsedda kreatur föra dessa till städernas slagthus
för nedslagtning, eller att den å landsbygden verkstälda slagtningen,
om sådan tillätes, icke komme att i allmänna föreställningssättet erbjuda
samma garanti för varans verkligt goda beskaffenhet som den i städernas
slagthus verkstälda slagtningen, utan att tvärtom landsbygd och stad blefve
i förevarande afseende fullt likstälda. Det kunde visserligen icke antagas,
att på landsbygden några offentliga slagthus skulle komma att uppföras;
men å andra sidan syntes ej heller omsorgen om de sanitära förhållandena
å landsbygden påkalla uppförandet af några dylika, under det att slagtningen
å landsbygden verkligen kunde, derest den skedde under vederbörliga
garantier, verkställas på ett i alla afseenden ur slagtningens egen synpunkt
fullt tillfredsställande sätt. I enlighet med denna åsigt, skulle,
derest slagtning å landsbygden så tillgått att djur af sådant slag, som
ifrågasatts skola underkastas kontroll i förevarande afseende, blifvit af
offentlig tillsyningsman inom viss bestämd tid såväl före som efter slagtningen
besigtigadt, kött af sådant djur förses med enahanda stämpel, som
allt efter djurets befunna tillstånd användes i offentligt slagthus. Derest
hvad landtbruksstyrelsen sålunda framhållit iakttoges i en blifvande förordning
rörande besigtnings- och slagttvång, ansåge landtbruksstyrelsen
sig kunna i öfrigt biträda hvad af kommerskollegium blifvit i ärendet
anfördt.

Med föranledande af hvad i ärendet förekommit lät statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet härefter inom departementet upprätta
det förslag till förordning angående köttbesigtnings- och slagttvång, som
nu af motionärerna förordats till antagande, dervid det af kommerskollegium

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

till sina hufvuddrag angifna förslag med den af landtbruksstyrelsen förordade
modifikation lades till grund för utarbetandet.

Förslaget, sådant det föreligger, medgifver sålunda införande af obligatorisk
köttbesigtning såväl i städer som i kommuner å landet äfvensom
i sådana å landet befintliga samhällen, såsom köpingar, hamnplatser och
fiskelägen, å hvilka helsovårdsstadgans föreskrifter rörande stad förklarats
skola i tillämpliga delar gälla. Slagttvång åter medgifves endast i städer
och dermed i afseende å helsovård väsentligen likstälda samhällen samt
måste vara förenadt med obligatorisk köttbesigtning. Införandet af så det
ena som andra tvånget är emellertid beroende på samhällena sjelfva och
kan ej ske mot deras uttalade önskan.

Från förbudet att inom område, der slagttvång är gällande, slagta
kreatur annorstädes än i det offentliga slagthuset äro undantag medgifna
för det fall, att djur måste nedslagtas i följd af hastigt inträffad sjukdom
eller olyckshändelse; hvarjemte Kongl. Maj:ts befallningshafvande bemyndigats
medgifva, att, utan hinder af slagttvång, nedslagtning af kreatur,
hvilkas kött är afsedt hufvudsakligen för export, må under vissa vilkor
verkställas inom annan för ändamålet särskildt inrättad anstalt än det
offentliga slagthuset. Äfven å landsbygden kunna dylika export-slagterier
få inrättas och jemväl andra för kreatursslagt afsedda anstalter ställas
under offentlig kontroll.

Rörande detalj bestämmelserna tillåter sig utskottet att till förslaget
hänvisa.

Förslaget i fråga har, såsom af detsamma framgår, tvenne sidor, eu
af hygienisk och sanitär art och den andra hufvudsakligen ekonomisk.
Den senare, afseende att genom inrättande af exportslagterier och dermed
förenad köttbesigtning befordra köttexporten från vårt land, anser utskottet
åtminstone för närvarande vara af större betydelse än den förra.

Exporten af lefvande kreatur från vårt land, på senare tider flerestädes
hindrad och kringskuren, hotas nemligen ytterligare af inskränkningar
i samma rigtning, och anledning torde ej saknas befara, att densamma
inom kort kan varda alldeles omöjliggjord. Vår modernäring, som
under sin fortgående utveckling allt mera grundats på en ökad boskapsskötsel,
skulle derigenom tillfogas ett ytterst känbart. slag, om man ej
sattes i tillfälle att i stället för lefvande kreatur exportera slagtadt kött.
Ett oeftergifligt vilkor härför torde emellertid vara inrättandet af exportslagthus
i förening med köttbesigtning. Endast i sådana inrättningar kan
man nemligen få köttet slagtadt, besigtigadt, förvaradt och emballeradt på

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

sådant sätt, att det på verldsmarknaden kan betinga ett tillfredsställande
px-is. Utskottet anser sålixnda af största vigt, att dylika slagthus blifva så
fort ske kan inrättade. Det torde likväl kunna förutsättas, att ett slagthus
af sådan art, med den storlek och utrustning det måste hafva och
med den ojemna tillförsel, som der kan beräknas, icke kan underhållas
och förränta anläggningskostnaden endast med de afgifter, som skäligen
kunna påläggas det för export afsedda köttet och köttet efter de kreatur,
som för förbrukning inom landet kunna utan lagstadgadt tvång varda der
slagtade. I den mån erforderliga bidrag härför ej kunna erhållas af de
kommuner, der slagthus inrättas eller af enskilda för företaget intresserade
personer, hushållningssällskap eller andra korporationer, lärer dock, enligt
utskottets åsigt, frågans stora vigt för landets jordbruk väl kunna försvara,
att statsmedel för ändamålet användas.

Deremot kan utskottet icke tillstyrka, att erforderliga medel för
slagthusens anläggning och underhåll beredas genom införande af sådant
slagt- och köttbesigtningstvång, som motionärerna ifrågasatt. Bestämmelserna
härom skulle hårdt träffa äfven sådana, som af exporten ej hade
något intresse, och den fördel i sanitärt och hygieniskt hänseende, som ett
dylikt tvång skulle medföra, anser utskottet ej vara af den betydelse, att
utskottet på sådan grund kan förorda detsammas införande. Den ifrågastälda
köttbesigtningen hafva de myndigheter, som yttrat sig i ämnet, ansett
skäligen otillfredsställande, och att införa slagttvång utan förening med
köttbesigtningstvång lärer, enligt hvad framgår af den ofvan lemnade ut,-redningen, ej kunna förordas. I rent hygieniskt och sanitärt hänseende,
särskildt beträffande motarbetande af tuberkxdosens spridning, torde för
öfrigt andra åtgärder än de nu föreslagna förtjena långt större afseende.
Så är t. ex. förhållandet med undersökning af till försäljning utbjuden
mjölk. Utskottet vill emellertid ej bestrida, att de ifrågasatta bestämmelseirna
skulle i afsedt syfte medföra åtskilliga fördelar, men anser likväl
deraf följande olägenheter vara så betydande, att utskottet ej kan tillstyrka
dylika stadganden. Ett beslut af en kommun om införande af köttbesigtningstvång
skulle nemligen medföra stora svårigheter för den oragifvande
landtbefolkningen, som hade att försälja sina produkter i berörda
kommun och hvilken befolkning ej ens skulle hafva tillfälle att i frågan
sig yttra. Vid stor tillförsel af kött torde cj sällan väntan på besigtning
kunna medföra svårighet att få köttet såldt och kanske äfven föranleda
försämring af varan, liksom mer än sannolikt torde vara, att afgifterna
för besigtningen skulle i sin mån verka till minskning af den behållning,
som säljaren kunde för köttet beräknat. Härtill kommer den af alla i
ämnet hörda myndigheter medgifna svårigheten att på ett fullt tillfreds -

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

ställande sätt bedöma beskaffenheten af slagtadt kött. Tillämpningen måste
sålunda blifva ojemn och osäker, helst besigtningsmannen ej ens alltid
skulle vara legitimerad veterinär. Köttförsäljaren blefve faktiskt helt och
hållet beroende åt besigtningsmannens kanske allt för öfverdrifna nit för
att ej säga godtycke, och stadgandena om rätt att klaga öfver besigtningsmannens
åtgärd äro och kanske måste vara sådana, att de endast i ytterst
sällsynta fall lära kunna tillämpas och äfven då torde visa sig vara temligen
illusoriska.

För vinnande af de fördelar i hygieniskt och sanitärt hänseende, som
motionärerna åsyftat, lärer för öfrigt, enligt utskottets mening, tvångsbestämmelser
ej ovilkorligen behöfva tillgripas. Vilja vederbörande kommuner
upprätta slagthus och köttbesigtningsbyråer, lärer nemligen ej
osannolikt vara, att på frivillighetens väg mycket skall kunna vinnas i
berörda syfte. Det egna intresset att få väl slagtadt och undersökt kött
torde i så fall åtminstone så småningom verka derhän, att dylika inrättningar
allt mera komma att begagnas och att desamma, om också tillskott
till en början erfordras, efter någon tid skola kunna bära med dem förenade
utgifter.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört anser sig utskottet icke
i vidare mån kunna tillstyrka bifall till hvad motionärerna föreslagit, än
att utskottet hemställer,

det Riksdagen, med anledning af motionerna i fråga,
i underdånig skrifvelse anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes
vidtaga erforderliga åtgärder för att, så fort lämpligen
ske kan, slagthus med der anordnad köttbesigtning under
erforderlig kontroll måtte anordnas i de städer, der sådan
anordning för befordrande och underlättande af export
af kött anses vara af behofvet påkallad.

Stockholm den 15 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Reservationer:

af herr Rudebech, som anfört:

»Enligt min uppfattning har den föreliggande frågan sin största betydelse
såsom en allvarlig helsovårdsangelägenhet och bör i första rummet
beaktas ur den synpunkten, men icke hufvudsakligen eller endast ur den
ekonomiska, hvilken i allt fall bäst främjas ju mer man tillgodoser den
hygieniska. I följd häraf har jag icke kunnat dela flertalets inom utskottet
mening att föreslå en åtgärd, hvarigenom endast vid export af kött till
utlandet trygghet vinnes för varans godhet och användbarhet. Mig synes
det icke mindre angeläget, att man verkar äfven derför, att den vara, som
utbjudes inom landet, motsvarar den vigtigaste och naturligaste fordran
man ställer på födoämnen. Den utredning, som föregått Kongl. Maj:ts till
förra årets Riksdag aflåtna förslag till lag i ämnet, hvilket förslag motionärerna
upptagit, ådagalägger tydligt vigten af de sanitära grunderna för
behofvet af lagen, och ytterligare bestyrkanden häraf hafva sedermera tillkommit,
hvadan ett bestridande af dessa sanitära grunders befintlighet och
värde enligt min mening icke kan försvaras.

På dessa skäl och då de framhållna farhågorna för olägenheter och
svårigheter genom lagens antagande synas mig dels bero på missuppfattning,
dels vara öfverdrifna och dels hafva underordnad betydelse i jemförelse
med frågans vigt, har jag ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
motionerna»;

af herrar G. Andersson och Henricsson, hvilka ansett, att motionärernas
förslag bort af utskottet tillstyrkas med undantag af § 1 mom.
2, hvarur orden »så ock för kommun å landet» böra utgå, till följd hvaraf
nämnda § sålunda skulle erhålla följande förändrade lydelse:

»§ 1.

1. — — — — — — — — — — — — — —

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

föreskrifter i stad tillkomma magistrat, helsovårdsnämnd och stadsfullinägtige
eller allmän rådstuga, skola inom samhälle, der helsovårdsstadgans
föreskrifter rörande stad i tillämpliga delar gälla, fullgöras af dem, som
förklarats skola inom samhället i allmänhet träda i dessa myndigheters
ställe, samt eljest å landet bestridas, magistratens af kronofogden i orten,
helsovårdsnämndens af kommunalnämnden och stadsfullmägtiges eller allmänna
rådstugans af kommunalstämman;

af herr Ohlsson, hvilken anfört:

»Då jag funnit den af Kongl. Maj:t. vid sistlidet års riksdag väckta
samt nu af ledamöter i Riksdagens båda kamrar återupptagna frågan om
författningsbestämmelser rörande köttbesigtningstvång och slagttvång m. m.
uppenbarligen vara icke blott en för det svenska landtbruket i ekonomiskt
afseende vigtig exportfråga, utan äfven en, särskildt för städerna och
vissa andra samhällen i vårt land, synnerligen magtpåliggande hygienisk
angelägenhet, har jag icke kunnat biträda utskottets i ärendet gjorda
hemställan.

Vid öfvervägande och bedömande af frågan från de båda nu berörda
hufvudsynpunkterna och med fästadt afseende ej mindre derå, att
fullständig och uttömmande utredning i ärendet föreligger, än äfven derå,
att afsevärda olägenheter kunna ej minst för landtbruk sintresset förorsakas,
derest denna angelägenhet än vidare uppskjutes eller ensidigt behandlas,
har jag för min del ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att
med anledning af de nu framlagda motionerna för sin del antaga ett,
visserligen dock i väsentliga delar modifieradt, förslag till förordning i
ämnet.

Jag hyser nemligen den uppfattning, att vissa författningsförslagets
bestämmelser kunna med hänsyn till omfång och räckvidd betydligt inskränkas,
utan att det dubbla hufvudsyftet med förordningens tillkomst
derigenom förfelas eller åsidosattes.

Efter förutskickande af dessa erinringar och med förmälan, att de
motionsvis nu föreslagna bestämmelserna i allo sammanfalla med motsvarande
bestämmelser i kongl. propositionen n:o 28 till sistlidet års Riksdag
med undantag allenast för tidsbestämmelsen angående förordningens trädande
i kraft, hvilken tidpunkt af motionärerna framflyttats till den 1
januari 1898, går jag nu att i korthet redogöra för de af mig ifrågasatta
ändringsförslagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

§ I I

denna § afhandlas frågan om köttbesigtningstvång, hvilket är afsedt
att kunna införas dels i stad, dels i samhälle, som i afseende å
helsovården likstälts med stad, dels ock i kommun å landet.

Då emellertid, såvidt utredt eller eljest kändt är, någon allmännare
uttalad önskan från landtbefolkningens sida om rätt till införande af köttbesigtningstvång
för landskommunerna hittills icke försports, torde några
föreskrifter i sådant afseende icke för närvarande böra ifrågasättas, helst
dylika föreskrifter — om de eljest komma att å landsbygden tillämpas —
antagligen skulle af den stora allmänheten betraktas som obehöriga ingrepp
i den nu rådande friheten att der utbjuda och sälja kött utan den omgång
och det besvär, som i hvarje fall måste blifva förbundna med köttbesigtningstvång
synnerligast å landet.

Vid sådant förhållande, och då någon särdeles stor våda för hygienen
härigenom icke torde förorsakas, synes det lämpligast att låta tillsvidare —
och intill dess åsigterna om och tron på behofvet och nyttan af köttbesigtning
hunnit bland landtbefolkningen vinna större utbredning och
mera mognad — anstå med föreskrifter om rätt att införa köttbesigtningstvång
för den egentliga landsbygden.

Vidkommande deremot frågan om åstadkommande af förbättrad köttkontroll
i städer och dermed i afseende å helsovård likstälda samhällen,
torde åsigterna om vigten af denna angelägenhet vara bland de närmast
intresserade så samstämmiga och bestämda samt de hygieniska skälen så
talande och oemotsägliga, att frågan i denna del näppeligen kan med fog
afvisas eller undanskjutas.

Köttbesigtning i stads- och vissa andra samhällen är föröfrigt ingen
nyhet i vår lagstiftning. Både den köpande och säljande allmänheten har
redan vant sig vid och blifvit förtrogen med, att en viss kontroll der utöfvas
i afseende å kötthandeln.

Köttkontrollen torde emellertid hvarken ur hygienisk eller praktisk
lämplighets synpunkt numera kunna anses på ett i allmänhet tillfredsställande
sätt reglerad genom bestämmelserna i 1874 års helsovårdsstadga
och särskilda derpå grundade föreskrifter.

De uti den ifrågasatta nya förordningen intagna bestämmelserna äro
onekligen egnade att ur nyssberörda synpunkter åstadkomma en icke
oväsentlig förbättring i de nu faktiskt rådande förhållandena.

Särskild! torde, hvad hufvudsakligen den praktiska sidan af saken
samt köttproducenternas rättsliga ställning vidkommer, böra i dessa af Bih.

till Iliksd. /‘rot. 1807. 7 Sand. 24 Höft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

seenden framhållas och noga bemärkas, att uttryckliga föreskrifter äro i
författningsförslaget meddelade derom,

att samhälle, som vill införa köttbesigtningstvång, skall vara pligtigt
anställa nödigt antal besigtningsmän;

att åtgärder skola af samhället vidtagas så, att köttbesigtning må
kunna ega rum utan större vare sig tidsutdrägt eller annan olägenhet;

att förslag i afseende å köttbesigtningens lämpliga ordnande skall af
Kongl. Maj:ts befallningshafvande pröfvas och fastställas, innan detsamma
får tillämpas;

att vid köttbesigtning undersökning skall, der ej annorlunda stadgats,
af besigtningsman verkställas, när fråga är om häst eller större nötkreatur
än kalf, å minst fjerdedels kropp, men eljest å minst half kropp;

att närmare detaljerade föreskrifter om tillvägagångssättet vid köttbesigtning
och köttets stämpling skola utfärdas af medicinalstyrelsen;

att besigtningsman, som kasserar kött, är skyldig att utan lösen
meddela köttets egare skriftligt beslut, innefattande besked om kassationsoi''saken; att.

köttegaren, som kan föra klagan öfver dylikt beslut, är berättigad
till godtgörelse af vederbörande samhälle för den förlust, honom
tillskyndas genom origtigt förfarande af besigtningsman;

att besigtningsman, som i denna sin egenskap är underkastad
tjenstemannaansvar jeinlikt 25 kap. strafflagen, förordnas och entledigas af
vissa statens myndigheter;

att kött, som vid besigtning finnes vara till menniskoföda otjenligt,
skall, der sådant kan ske, genom besigtningsmans försorg och under hans
kontroll försäljas till tekniskt bruk, i hvilket fall köttets egare är berättigad
utfå hvad som genom försäljningen inflyter efter afdrag af nödiga
kostnader; samt

att kött, som vid besigtning ansetts kunna genom särskild behandling
utan men för helsan användas till menniskoföda, skall, sedan det
vederbörligen behandlats, ställas till egarens förfogande eller ock under
viss förutsättning och till visst pris inlösas af vederbörande samhälle, om
köttegaren finner det för sig förmånligare att sådant påfordra.

Härförutom torde, för tillgodoseende af den stora allmänhetens och
särskild! köttproducenternas intressen, enligt min mening och af härnedan
under §.§ 4, 7 och 8 närmare angifna skäl, böra, i olikhet med hvad förslaget
till förordning derom innehåller, meddelas ytterligare bestämda föreskrifter
i syfte,

att de städer och dermed i afseende å helsovård likstälda samhällen,
vilja införa köttbesigtningstvång, skola sjelfva bekosta de med kött -

som

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

besigtningen förenade utgifter, hvadan således några särskilda äfgifter härför
icke skola af allmänheten erläggas;

att besigtningsman ovilkorligen skall vara legitimerad veterinär; samt
att klagan öfver sådant besigtningsmans beslut, som omförmäles i §
7, må få anföras hos medicinalstyrelsen i stället för hos Kongl. Maj:ts
befallningshafvande.

Derest köttbesigtningen ordnas och regelbindes enligt förslagets bestämmelser
med de ändringar deri, som nu blifvit af mig angifna, synas
några betänkligheter icke böra möta att i så måtto utvidga och reformera
den redan förefintliga, och i rätt stor omfattning begagnade, rätten i afseende
å utöfvandet af köttkontroll, att köttbesigtning stvång må kunna införas
i de städer och dermed i afseende å helsovård likstälda samhällen•,
som sådant besluta.

; Alla vederbörande torde enligt min åsigt på ett eller annat sätt
komma i åtnjutande af vissa fördelar genom en sålunda väsentligen förbättrad
lagstiftning, utan att kostnaderna, å ena sidan, och besväret, å
den andra; behöfva blifva synnerligen afsevärda.

Jag hemställer således, att § 1 må erhålla följande förändrade lydelse:

(Paragrafens lydelse enligt motionerna.)

1. Köttbesigtningstvång, innefattande
förbud att inom visst område
till salu hålla eller utbjuda till
menniskoföda afsedt, färskt, rått kött
af nötkreatur, får, get, svin eller
häst, derest köttet icke blifvit, efter
undersökning af besigtningsman, försedt.
med stämpel eller bevis af något
sådant slag, hvarom nedan i § 6
sägs, må för stad, som sådant åstundar,
kunna bestämmas i den ordning,
som angifves i § 24 af helsovårdsstadgan
för riket, under vilkor
att genom stadens försorg anställes
nödigt antal besigtningsmän och vidtagas
de öfriga åtgärder, som erfordras
för att köttbesigtning inom
ifrågavarande område må kunna utan

(Paragrafens lydelse enligt reservationen.)

§ 1.

1. Köttbesigtningstvång, innefattande
förbud att inom visst område
till salu hålla eller utbjuda
till menniskoföda afsedt, färskt, rått
kött af nötkreatur, får, get, svin eller
häst, derest köttet icke blifvit, efter
undersökning af besigtningsman, försedt
med stämpel eller bevis af något
sådant slag, hvarom nedan i §
6 sägs, må för stad, som sådant
åstundan kunna bestämmas i den
ordning, som angifves i § 24 af helsovårdsstadgan
för riket, under vilkor
att genom stadens försorg anställes
nödigt antal besigtningsmän och vidtagas
de öfriga åtgärder, som erfordras
för att köttbesigtning inom
ifrågavarande område må kunna utan

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

{Paragrafens lydelse enligt motionerna.)
större vare sig tidsutdrägt eller annan
olägenhet ega rum; börande i
nyssberörda afseende uppgjordt förslag
underställas Kong!. Maj:ts befallningshafvandes
pröfning, innan
stadgande i ämnet utfärdas.

Enahanda förfarande iakttages i
fråga om ändring eller upphäfvande
af sådant stadgande.

2. Hvad i nästföregående moment
stadgas om stad gäller äfven
för annat i afseende på helsovård
med stad likstäldt samhälle, så ock
för kommun å landet, endast med
den olikhet, som föranledes af den
annorlunda beskaffade sammansättningen
af myndigheter, hvilka der
hafva befattning med allmänna helsovården.
De åligganden, som enligt
denna förordning och på grund deraf
meddelade föreskrifter i stad tillkomma
magistrat, helsovårdsnämnd
och stadsfullmägtige eller allmän
rådstuga, skola inom samhälle, der
helsovårdsstadgans föreskrifter rörande
stad i tillämpliga delar gälla,
fullgöras af dem, som förklarats skola
inom samhället i allmänhet träda i
dessa myndigheters ställe, samt eljest
å landet bestridas, magistratens af
kronofogden i orten, helsovårdsnämndens
af kommunalnämnden och stadsfullmägtiges
eller allmänna rådstugans
af kommunalstämman.

Paragrafens lydelse enligt reservationen.)
större vare sig tidsutdrägt eller annan
olägenhet ega rum; börande i
nyssberörda afseende uppgjordt förslag
underställas Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
pröfning, innan
stadgande i ämnet utfärdas.

Enahanda förfarande iakttages i
fråga om ändring eller upphäfvande
af sådant stadgande.

2. Hvad i nästföregående moment
stadgas om stad gäller äfven
för annat i afseende på helsovård
med stad likstäldt samhälle, endast
med den olikhet, som föranledes af
den annorlunda beskaffade sammansättningen
af myndigheter, hvilka
der hafva befattning med allmänna
helsovården. De åligganden, som
enligt denna förordning och på grund
deraf meddelade föreskrifter i stad
tillkomna magistrat, helsovårdsnämnd
och stadsfullmägtige eller allmän
rådstuga, skola inom samhälle, der
helsovårdsstadgans föreskrifter rörande
stad i tillämpliga delar gälla,
fullgöras af dem, som förklarats
skola inom samhället i allmänhet
träda i dessa myndigheters ställe.

§ 2.

I denna § afhandlas frågan om slagttvång, hvilket är afsedt
att tillämpas endast i förening med köttbesigtningstvång. Enligt förslaget

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

skall slagttvång jemte kött.besigtningstvång kunna införas i såväl stad som
ock dermed i afseende å helsovård likstäldt samhälle under vilkor och förutsättning
bland annat, att för stadens eller samhällets räkning offentligt
slagthus hlifvit i föreskrifven ordning inrättadt och godkändt.

Stad och dylikt samhälle kunna äfven i särskildt fall förenas om
gemensamt offentligt slagthus med rätt att inom sina respektiva områden
införa slagttvång.

Emot stadgandet i denna paragraf synes först och främst kunna
göras den berättigade anmärkningen, att dess tillämpningsområde gjorts
vidsträcktare än förhandenvarande förhållanden skäligen påkalla.

Icke ens de mest energiske ifrarne för inrättandet af offentliga slagthus
och införandet i sammanhang dermed af slagttvång hafva antagit eller
sökt göra troligt, att dylika offentliga slagthus skola komma att under
närmaste tiden anläggas annorstädes än i de större städerna. Det torde
också kunna antagas för teinligen visst, att endast de storstäder, der de
hygieniska förhållandena sådant oundgängligen kräfva, skola finnas benägna
att åtaga sig förutom kostnaderna för köttbesigtning jemväl de särskilda
dryga utgifter, som varda förbundna med inrättandet af i allo tidsenliga
offentliga slagthus samt införandet af slagttvång och dermed följande skyldighet
att enligt § 10 utgifva ersättning till vederbörande egare af slagteriinrättningar
för den förlust, som dem i visst afseende genom slagttvång
tillskyndas.

I det öfvervägande stora flertalet städer och i alla samhällen torde
vederbörandes önskningar i omhandlade fråga för närvarande icke sträcka
sig längre än till erhållande af rätt att införa köttbesigtningstvång, hvarigenom
en förbättrad och välordnad köttkontroll kan i rätt väsentlig
mån ernås.

Redan af dessa anledningar lärer det följaktligen vara obehöflig! att
nu lagstadga om rätt till införande af slagttvång i så vidsträckt omfattning,
som förslaget i detta fall åsyftar.

Härtill kommer vidare, att lagstiftningen i förevarande afseende är
ny och opröfvad i vårt land, att meningarne om behofvet och nyttan af
slik lagstiftning ännu äro här delvis stridiga, samt att ovisshet och farhåga
för slagttvångets verkningar råda inom breda lager bland befolkningen.

Det vill derför synas, att man i detta fall, som så ofta eljest, skäligen
kan och bör slå in på de partiella reformernas väg. Enligt min
mening böra lämpligen nu meddelas bestämmelser om rätt till införande
af slagttvång allenast i de största städerna, der de hygieniska förhållandena
äro af den beskaffenhet, att ett allsidigt ordnande af slagtvåsendet
och kötthandeln är af behofvet alldeles särskildt påkalladt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Jag hyser således för min del den uppfattning, att Riksdagen handlar
med nödig varsamhet på samma gång den tillgodoser de mest omfattande
hygieniska intressena, om det lagstadgas, att slagttvång får införas
allenast i de städer, der invånareantalet utgör minst 50,000.

Med denna folkinängdsbegränsning skulle för närvarande slagttvång
i förening med offentliga slagthus kunna komma till stånd i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Då i dessa städer liffiga sympatier för slagtväsendets
ändamålsenliga ordnande gjort sig gällande, samt vissa förberedande
åtgärder i och för uppförande af slagthus redan blifvit vidtagna under afvaktan
på lagbestämmelser i det syfte, hvarom nu är fråga, torde med
fullt fog kunna antagas, att, derest införandet af slagttvång lagligen medgifves,
offentliga slagthus verkligen skola blifva inom närmaste tiden i
nämnda städer inrättade.

Utom de hygieniska förmåner, som härigenom komma att beredas
nyssnämnda städer, hvilka, enligt hvad förut blifvit antydt, framför andra
torde behöfva vidtaga anstalter för slagtväsendets tidsenliga ordnande,
vinnes emellertid alldeles samtidigt och utan några ekonomiska uppoffringar
från landtbefolkningens sida den äfven af lagutskottets majoritet ur landtbruksintressets
synpunkt högt skattade fördelen, att slagthus och köttbesigtning
komma att anordnas just å de hufvudorter, derifrån lönande export
af kött säkrast och lättast kan åvägabringas.

Denna omständighet synes mig vara förtjent af synnerlig uppmärksamhet.

Ty det ligger i sakens natur, att, om man än antager, att så kallade
exportslagterier skola blifva inrättade af enskilde kapitalister eller för ändamålet
bildade bolag, dylika inrättningar komma att skötas i hufvudsakligt
syfte att bereda största möjliga vinst på det i slikt affärsföretag nedlagda
kapital.

Detta kommer gifvetvis att i sin mån och i första hand menligt återverka
på den köttproducerande allmänhetens ekonomiska intresse i så måtto,
att kostnaden för slagt och dermed förenad köttbesigtning varder högre,
än om exportslagtväsendet, sa vidt möjligt, sammanlänkas och sidoordnas
med storstädernas kommunala reglerande af slagterihandteringen och kötthandeln.

Rätt förstadda synas mig således i detta afseende landtbrukets och
storstädernas särskilda intressen i allo sammanfalla.

Lagutskottets tillvägagående att, med underkännande af och bortseende
från den hygieniska betydelse förevarande fråga ovedersägligen egen
för en stor del af befolkningen i vårt land, söka göra och vända densamma
till en uteslutande landtbruksekonomisk angelägenhet af den säregna be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

skaffenhet, att staten skall eventuel bekosta och föranstalta om inrättandet
åt s. k. exportslagterier, synes mig alldeles icke vara förenligt med en
sund och omdömesfull uppfattning af frågans verkliga och allsidiga betydelse
och innebörd.

För min del kan jag icke annat än på det bestämdaste motsätta mig
ett dylikt tillvägagångssätt i afseende å frågans lösning.

Hvad den ekonomiska sidan af saken för öfrig!, vidkommer är jag, i
olikhet med hvad förslaget till förordning derom innehåller, af den mening,
att offentligt slagthus med dertill hörande anläggningar bör helt och
hållet bekostas åt vederbörande stadskommun, samt att för slagthusets begagnande
och i sammanhang dermed skeende besigtning af slagtdjur och
kött icke må få å den allmänna rörelsen läggas andra afgifter än sådana,
som skäligen betingas af slagthusets nödiga förvaltning och underhåll.

Vill man, på det praktiska sätt och i den lämpliga ordning jag nu
antydt, möjliggöra och främja ’ inrättandet af i allo tidsenliga offentliga
slagthus, lämpade att samtidigt tillgodose vigtiga såväl hygieniska som
landtbruks-ekonomiska intressen, lärer det emellertid af många och lätt insedda
skäl befinnas oundgängligen nödigt, att slagttvång införes i sådan
stad, der dylik storartad och dyrbar anstalt anlägges.

-Tåg hemställer således, att § 2 må erhålla följande förändrade
lydelse:

(Paragrafens lydelse enligt motionerna.)

§ 2.

1. Har för stads- eller dermed
i afseende på helsovärd likstäldt samhälles
räkning offentligt slagthus enligt
plan, som lvongl. Maj:ts befallningshafvande,
efter helsovårdsnämndens
hörande, gillat, blifvit, uppbörd!
och efter af Kongl. Majts befallningshafvande
föranstaltad afsyning godkänd!,
må, om samhället så önskar,
i den uti § 1 oinförmälda ordning
kunna jemte köttbesigtningstvång för
samhället stadgas slagttvång, innefattande
förbud att, sedan slagthuset
upplåtits till allmänt begagnande,
annorstädes inom visst område än i

(Paragrafens lydelse enligt reservationen.)

§ 2.

Har för stad med minst 50,000
invånare offentligt slagthus enligt
plan, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
efter helsovårdsnämndens
hörande, gillat, blifvit uppfördt
och efter af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande föranstaltad afsyning
godkändt, må, om dylik stad
så önskar, i den uti § 1 oinförmälda
ordning kunna jemte köttbesigtningstvång
för staden stadgas slagttvång,
innefattande förbud att, sedan slagthuset
upplåtits till allmänt begagnande,
annorstädes inom visst område
än i berörda hus slagta djur,

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

(Paragrafens lydelse enligt motionerna.)
berörda hus slagta djur, som förut
nämnts. Sådant förbud utgör dock
ej hinder för att dylikt djur nedslagtas
utom det offentliga slagthuset,
der nedslagtandet nödvändiggöres
af hastigt inträffad sjukdom
eller olyckshändelse; skolande dock
i sådant fall köttet, om det ä,r afsedt
att begagnas till menniskoföda,
genast efter djurets nedslagtning
ostyckadt jemte alla dertill hörande
inelfvor utom tarmar föras till det
offentliga slagthuset för att besigtigas.
Utan hinder af sådant förbud
må äfven Kongl. Maj:ts befallningshafvande
kunna medgifva, att nedslagtning
af kreatur, hvilkas kött är
afsedt hufvudsakligen för utförsel inriket,
verkställes inom sådan för ändamålet
särskilt inrättad och under
offentlig kontroll stäld anstalt, hvarom
nedan i § 3 sägs.

2. Vilja stads- och dermed i
afseende på helsovård. likstäldt samhälle
förena sig om gemensamt offentligt
slagthus af här af sedd beskaffenhet,
må det kunna ske, i fall Kongl.
Maj:ts befallningshafvande dertill
lemnar tillstånd; och gälle dä i fråga
om hvart och ett af dessa samhällen
hvad beträffande samhälle med köttbesigtnings-
och slagttväng förut är
stadgadt.

(Paragrafens lydelse enligt reservationen.)
som förut nämnts. Sådant förbud
utgör dock ej hinder för att dylikt
djur nedslagtas utom det offentliga
slagthuset, der nedslagtandet nödvändiggöres
af hastigt inträffad sjukdom
eller olyckshändelse; skolande
dock i sådant fall köttet, om det är
afsedt att begagnas till menniskoföda,
genast efter djurets nedslagtning
ostyckadt jemte alla dertill hörande
inelfvor utom tarmar föras till
det offentliga slagthuset för att besigtigas.
Utan hinder af sådant förbud
må äfven Kongl. Maj:ts befallningshafvande
kunna medgifva, att
nedslagtning af kreatur, hvilkas kött
är afsedt hufvudsakligen för utförsel
ur riket, verkställes inom sådan för
ändamålet särskildt inrättad och under
offentlig kontroll stäld anstalt,
hvarom nedan i § 3 sägs.

§ 4.

På sätt jag under § 1 redan antydt, bör enligt min mening besigtningsman
ovilkorligen vara legitimerad veterinär.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

Enligt förslaget skall äfven annan person än dylik veterinär kunna
förordnas till kommunal besigtningsman för det fall, att köttbesigtningen
icke sammanhänger med slagttvång. Då emellertid besigtning allenast å
uppslagtadt kött ostridigt torde ställa jemförelsevis större kraf på besigtningsmannens
fackkunskap och skicklighet än sådan köttbesigtning, som vid
slagthus skall ske omedelbart efter det slagtdj urets helsotillstånd blifvit
särskildt undersökt, torde, med fästadt afseende å såväl den köttkonsumerande
allmänhetens befogade intresse af en ur hygienisk synpunkt möjligast
tillförlitlig undersökning som äfven den köttproducerande allmänhetens
lika befogade anspråk på undersökningsförrättarens sakkunnighet och
omdömesförmåga, af hvilka egenskaper denna sistnämnda allmänhet ställes
i ett visst ekonomiskt beroende, fullgiltiga skäl tala för, att besigtningsman
äfven i förenämnda fall skall vara legitimerad veterinär. Med den
begränsning i rätten till införande af köttbesigtnings- och slagttvång, som
blifvit af mig ifrågasatt, torde någon svårighet för öfrigt icke uppstå att
för ändamålet erhålla erforderligt antal veterinärer.

Derest, på sätt jag föreställer mig, de tilltänkta stora offentliga slagthusen
i de tre städer, der slagttvång skulle få införas, i verkligheten skola
komma att användas för tillgodoseende af icke blott den lokala köttkonsumtionen
utan jemväl köttexporten, torde der anstälda besigtningsmän
lämpligen böra förordnas af medicinalstyrelsen.

Jag hemställer således, att § 4 må erhålla följande förändrade
lydelse:

(.Paragrafens lydelse enligt motionerna.)

§ 4.

1. Besigtningsman vid offentligt,
inom område, der slagttvång är gällande,
beläget slagthus, vid exportslagteri,
hvarom i § 3 sägs, eller vid
annat enligt samma paragraf under
offentlig kontroll stäldt slagteri skall
vara legitimerad veterinär. Den,
som jemlikt denna förordning anställes
såsom kommunal besigtningsman
annorstädes än vid offentligt
slagthus, som nyss är nämndt, skall,
om möjligt, vara legitimerad veterinär.

Bill. till Riksd. Vrot. 1807. 7 Sami.

(Paragrafens lydelse enligt reservationen.)

§ 4.

1. Besigtningsman skall vara legitimerad
veterinär.

2. Besigtningsman vid offentligt,
inom område, der slagttvång är
gällande, beläget slagthus eller vid
exportslagteri, hvarom i § 3 sägs,
förordnas af medicinalstyrelsen.

Öfriga besigtningsmän varda förordnade
af Kongl. Maf.ts befallningshafvande,
de kommunala på vederbörande
helsovårdsnämnds förslag.

Besigtningsman kan af den embetsmyndighet,
som förordnat honom,
24 Höft. 5

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

(.Paragrafens lydelse enligt motionerna.)

2. Besigtningsman vid exportslagteri
förordnas af medicinalstyrelsen.
öfriga i mom. 1 af denna
paragraf omnämnda besigtning smän
varda förordnade af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, de kommunala
på vederbörande helsovårds- eller
kommunalnämnds förslag.

Besigtningsman kan af den embetsmyndighet,
som förordnat honom,
när som helst entledigas från sin
befattning.

. • ><!

§ 7.

Såsom förut blifvit af mig antydt, bör till tryggande af allmänhetens
rätt sådant besigtningsmans beslut, hvarom i denna § är fråga, öfverklagas
hos medicinalstyrelsen och icke hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
hvilken sistnämnda myndighet måste anses vara i saknad af den särskilda
sakkunskap, som erfordras för profvande af besigtningsmans här ifrågavarande
beslut.

Jag hemställer således,

att de i § 7 förekommande orden »Kongl. Maj:ts
befallningshafvande» utbytas mot ordet »medicinalstyrelsen».

(Paragrafens lydelse enligt reservationen.)
när som helst entledigas från sin befattning.

§ 8.

Enligt hvad ofvan under §§ 1 och 2 blifvit erinradt, hyser jag den
åsigten, att kostnaden för köttbesigtning bör helt och hållet bestridas af
vederbörande stad eller samhälle, samt att afgifter för begagnande af offentligt
slagthus skola få påläggas endast till täckande af de med slagthusets
förvaltning och underhåll förenade omkostnader.

Det synes mig nemligen icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
att den stad eller det samhälle, som af hygieniska skäl
anser sig behöfva och vilja införa köttbesigtningstvång, tillätes att för be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

stridande af dermed sammanhängande utgifter å allmänna rörelsen lägga
skatt eller tunga, som åtminstone i första hand kommer att drabba den
kringliggande landsbygdens köttproducenter.

Deremot synes det skäligt och befogadt, att de med inrättande och
skötande af offentligt slagthus förbundna dryga utgifterna fördelas dels å
vederbörande stad, som genom rätten till slagttvångs införande vinner, förutom
annan fördel, en väsentligen förbättrad hygien, dels ock å den allmänhet
och de näringsidkare, som genom slagthusets begagnande beredas
vissa ekonomiska förmåner.

Jag hemställer således, att § 8 må erhålla följande förändrade
lydelse:

(Paragrafens lydelse enligt motionerna.)

(Paragrafens lydelse enligt reservationen.

)

§ 8.

1. För köttbesigtning af kommunal
besigtningsman enligt denna
förordning och för begagnande af offentligt,
inom område, der slagttvång
är gällande, beläget slagthus eger vederbörande
samhälle uppbära afgifter
enligt taxa, som, sedan Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, efter helsovårdsnämndens
och i andra städer än
Stockholm jemväl efter magistratens
eller, der sådan ej finnes, den i dess
ställe särskildt tillsatta stadsstyrelses
hörande, dertill uppgjort förslag, af
Kongl. Maj:t fastställes för minst ett
år i sänder. I denna taxa må afgifterna
ej sättas högre, än som kan
anses erforderligt till betäckande af
samhällets kostnader för köttets besigtning
och stämpling samt, der
fråga är om begagnande af offentligt
slagthus, som nyss ät närnndt,
till betäckande jemväl af kostnaden
för slagthusets förvaltning och underhåll
jemte ränta å anläggningskapitalet.

§ 8.

1. För köttbesigtning, som verkställes
på grund af förbud, hvarom
i § 1 sägs, erlägges icke någon afgift.
För begagnande af offentligt,
inom område, der slagttvång är gällande,
beläget slagthus eger vederbörande
stad uppbära afgifter enligt
taxa, som, sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
efter helsovårdsnämndens
och i andra städer än
Stockholm jemväl efter magistratens
hörande, dertill uppgjort förslag, af
Kongl. Maj:t fastställes för minst ett
år i sänder. I denna taxa må afgifterna
ej sättas högre, än som kan
anses erforderligt till betäckande af
stadens kostnader för slagthusets förvaltning
och underhåll.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

(Paragrafens lydelse enligt motionerna.)

2. Der jemlikt ordningsstadgan
för rikets städer eller derpå grundad
bestämmelse särskild marknadsplats
för kreaturshandeln blifvit inrättad i
sammanhang med offentligt slagthus
af här afsedd beskaffenhet, må, i
enahanda ordning och efter liknande
grunder som i fråga om slagthusets
begagnande, bestämmas afgifter till
samhället för nyttjande af marknadsplatsen
och vid densamma uppförda
stallar äfvensom för kreaturens utfodring,
skötsel och vågning.

(Paragrafens lydelse enligt reservationen.)
nande grunder som i fråga om slagthusets
begagnande, bestämmas afgifter
till staden för nyttjande af
marknadsplatsen och vid densamma
uppförda stallar äfvensom för kreaturens
utfodring, skötsel och vågning.

§ 9.

Genom den af mig vid § 2 ifrågasatta inskränkningen i rätten till
införande af slagttvång till allenast de tre största städerna i riket komma
lydelsen och tillämpningen af § 9 att jemväl i motsvarande mån ändras
och inskränkas.

För öfrigt synes med fog kunna ifrågasättas, att det å andra raden
i denna § förekommande uttrycket »utanför samhället», såsom varande
alltför obestämdt och vidsträckt, utbytes mot orden »i angränsande kommun
eller samhälle». Att längre utsträcka helsovårdsnämndens i stad,
der slagttvång varder gällande, samt vederbörande Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
befogenhet att ingripa i här afsedda fall torde näppeligen
kunna anses i detta sammanhang tillrådligt eller eljest lämpligt.
Visa sig ytterligare och mera vidtgående föreskrifter behöfliga för stäfjande
af slik helsofarlig rörelse, torde desamma tydligtvis böra inflyta
i gällande helsovårdsstadga för riket och sålunda blifva till mera allmänt
gagn.

Till tryggande af enskild rätt torde vidare böra i nu förevarande §
intagas bestämdt stadgande derom, att, innan Kongl. Maj:ts befallningshafvande
föreskrifver anordningar eller vidtager åtgärder gent emot drifvande
af viss här omförmäld rörelse, idkaren af densamma samt kommunalnämnden
eller motsvarande helsovårdsinyndighet i kommun eller samhälle,
der rörelsen drifves, skola lemnas tillfälle att i ärendet sig yttra.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30. 37

Jag hemställer således, att § 9 må erhålla följande förändrade lydelse:

(Paragrafens lydelse enligt motionerna.)

§ 9.

Uppstår i samhälle, der slagttvång
är gällande, särskild fara i
helsoväg till följd af någon utanför
samhället bedrifven slagterirörelse
eller yrkesmessig beredning af köttvaror,
eger på framställning af samhällets
helsovårdsnämnd Kongl. Maj:ts
befallningshafvande föreskrifva anordningar
och vidtaga åtgärder, som
pröfvas tjenliga och leda till farans
undanrödjande. Dervid må Kongl.
Maj:ts befallningshafvande ej mindre
påbjuda rörelsens ställande under
särskild tillsyn samt uppdraga åt
tillsyningsman att anhålla och låta
dels undersöka misstänkt kött eller
köttvara, dels ock oskadliggöra kött
eller deraf beredt, till menni skoföda
afsedt ämne, som är dertill otjenligt,
än äfven, då sådant finnes vara af
nöden, förelägga lämpliga viten och
meddela tillfälligt förbud mot rörelsens
drifvande samt, om rättelse
på nämnda sätt ej synes stå att vinna,
förbjuda den felande att vidare sjelf
eller genom annan person inom visst
område bedrifva slagterirörelse eller
yrkesmessig beredning af köttvaror.

(Paragrafens lydelse enligt reservationen.)

§ 9.

Uppstår i stad, der slagttvång är
gällande, särskild fara i helsoväg till
följd af någon i angränsande kommun
eller samhälle bedrifven slagterirörelse
eller yrkesmessig beredning
af köttvaror, eger på framställning
af stadens helsovårdsnämnd Kongl.
Maj:ts befallningshafvande, sedan rörelsens
läkare och kommunalnämnden
eller motsvarande helsovårdsmyndighet
i kommun eller samhälle, der
rörelsen drifves, blifvit hörda, föreskrifva
anordningar och vidtaga åtgärder,
som pröfvas tjenliga och leda
till farans undanrödjande. Dervid
må Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ej mindre påbjuda rörelsens ställande
under särskild tillsyn samt uppdraga
åt tillsyningsman att anhålla och låta
dels undersöka misstänkt kött eller
köttvara, dels ock oskadliggöra kött
eller deraf beredt, till menniskoföda
afsedt ämne, som är dertill otjenligt,
än äfven, då sådant finnes vara af
nöden, förelägga lämpliga vit en och
meddela tillfälligt förbud mot rörelsens
drifvande samt, om rättelse på
nämnda sätt ej synes stå att vinna,
förbjuda den felande att vidare sjelf
eller genom annan person inom visst
område bedrifva slagterirörelse eller
yrkesmessig beredning af köttvaror.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

§ 13.

För den händelse § 1 ändras i enlighet med mitt förslag, hemställer
jag:

att de i andra stycket af § 13 förekommande
orden »helsovårds- eller kommunalnämnd» utbytas mot
ordet »helsovårdsnäinnd».

§ 14.

Under ofvanberörda, vid § 13 omförmälda, förutsättning hemställer
jag:

att de i § 14 dels å tredje, dels ock å sjunde
och åttonde raderna förekommande orden »helsovårdseller
kommunalnämnd» i båda fallen utbytas mot ordet
»helsovårdsnämnd».

Beträffande slutligen öfriga bestämmelser i förordningen, densammas
rubrik, samt tiden för dess trädande i kraft har jag icke funnit skäl till
särskild erinran, och hemställer jag således,

att den af motionärerna föreslagna förordningen i
dessa delar antages.

af herr Berlin.

Herrar C. F. Pettersson, F. Andersson och Retlelius hafva begärt få
antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm 1897. Kung!. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.