Lagutskottets Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1895:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 30,

inteckningshandlingen i hufvudskrift uppvisas, men med
hvilka dylik åtgärd icke vidtagits.

Stockholm den 2 april 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNEESTEDT.

N:o 30.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser
rörande resekostnads■ och traktamentsersättning åt målsegare
i brottmål.

Uti eu, inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 20, anför herr Zetterstrand:

Under lagskipningen, särskild! vid våra underdomstolar, yppades
mycket ofta ett missförhållande, hvilket, ehuru ej af någon synnerligen
stor betydelse, dock vore så pass beaktansvärdt, att motionären ansett sig
böra derpå fästa Kiksdagens uppmärksamhet och sålunda söka framkalla
en, efter motionärens förmenande, af rättvisa och billighet påkallad lagförändring.

Det förhölle sig nemligen, enligt hvad kändt vore, sålunda, att i
brottmål, hvilka hörde under allmänt åtal, målsegare vore skyldig att vid
laga äfventyr på kallelse inställa sig vid domstol, men deremot för de
kostnader och besvär, som derigenom tillskyndades honom, icke erhölle
någon som helst godtgörelse i de synnerligen ofta förekommande fall, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

den tilltalade antingen frikändes eller icke kunde till ansvar dömas eller
ock sakfäldes, men saknade tillgång till utgifvande af ersättning.

Förklaringsgrunderna till denna målsegarens ogynsamma ställning
finge väl sökas deri, att man ansett det vara en allmänt medborgerlig
förpligtelse att, der sådant för rättstillståndets vidmagthållande kräfdes,
uppträda såsom målsegare, äfvensom att några afsevärda uppoffringar icke
deraf kunde föranledas.

Häremot ville motionären dock framhålla, dels att, då det vore ett
allmänt statsintresse, att rättvisan ginge sin gilla gång, det syntes motionären
hårdt, att enskild man, som blifvit kränkt till person eller egendom
och som mången gång för sin egen del helst skulle se, att något åtal ej
komme till stånd, skulle vara nödsakad att derjemte i egenskap af målsegare
vidkännas förluster af både tid och penningar, samt dels att dessa
förluster emellanåt kunde uppgå till belopp, hvilka ej stode i rimligt förhållande
till målsegarnes ekonomiska ställning, exempelvis då en fattig
landtbo vid besök i en aflägsen stad blifvit utsatt för öfverfall på allmän
plats eller frånstulits några persedlar samt efter brottslingens upptäckande
till följd af dennes enständiga nekande och deraf påkallade vittnesförhör
nödgades vid flera rättegångstillfällen iakttaga personlig inställelse.

Den ifrågasatta ersättningen åt målsegare för resekostnad och tarflig
i ofvan antydda fall syntes motionären lämpligen kunna bestämmas
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med gällande lagstadganden rörande
ersättning till vittnen i likartade mål, men motionären tilltrodde sig icke
att framställa ett nöjaktigt lagförslag i ämnet.

Med stöd af hvad han sålunda anfört, hemställer motionären,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Konungen anhålla, det honom
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till förändrade
lagbestämmelser rörande resekostnads- och traktamentsersättning åt målsegare.

I anledning af förevarande motion får utskottet till en början erinra,
att målseganden i allmänhet icke är förpligtad att iakttaga personlig
inställelse vid domstolen, utan att i det ojemförligt öfvervägande antalet
fall det gör till fyllest, om målseganden åt annan person utfärdar fullmagt

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

att haris talan utföra. Då, enligt hvad erfarenheten utvisar, åklagaren i
målet icke undandrager sig att mottaga en sådan fullmagt, är målseganden
ock i tillfälle att utan någon kostnad för sig iakttaga inställelse. För de
särskilda fall, då målsegandens personliga inställelse af rätten anses erforderlig,
och följaktligen målsegande, hvilken tillstädeskommit genom ombud,
blifver af rätten förpligtad att personligen sig inställa, är, enligt utskottets
uppfattning, målseganden redan enligt nu gällande lagstiftning
berättigad till ersättning. Enligt sista momentet af 1 § lagen angående
ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål den 4 juni
1886, är den, som enligt domstols förordnande inkallats för att upplysningsvis
böras, berättigad till enahanda ersättning som vittne, och det
synes utskottet icke böra råda något tvifvel derom, att målsegande, hvilken
under ofvan angifna förhållanden af domstol förpligtats att iakttaga
personlig inställelse, inbegripes under dem, som enligt domstols beslut
inkallats för att höras upplysningsvis.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 april 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herr von Krusenstjerna har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till RiJcsd. Prof. 1805. 7 Sami. 16 Käft.