Lagutskottets Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1893:LU30 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

N:o 30.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet öfverlemnad
motion, n:o 48, har herr J. Johnsson förnyat sitt vid 1892 års lagtima
riksdag framstälda förslag till ändrade bestämmelser rörande oäkta barns
arfsrätt. Under åberopande af ej mindre de skäl, motionären till stöd för
nämnda förslag anfört, än äfven den utredning, frågan erhållit i lagutskottets
vid ofvannämnda riksdag afgifna utlåtande, n:o 53, hemställer
motionären:

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gällande
bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som

icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att

lika med äkta barn taga arf efter sin moder.

Till stöd för sin framställning vid 1892 års lagtima riksdag erinrade
motionären, huru som förordningen den 14 april 1866, hvarigenom oäkta
barn, som icke vore afladt under äktenskapslofven, förklarats berättigadt
att, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den
församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga
arf efter sin moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott,
stälde det oäkta barnet i fråga om arf i eu sämre ställning till sin moder
än de inom äktenskapet födda eller såsom sådana ansedda barnen. I vår
religiösa åskådning likasom i den borgerliga lagstiftningen i allmänhet inginge
emellertid den grundsats, att barnen icke borde lida för föräldrarnes

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

förseelser, men denna så ofta framhållna och otvifvelaktigt rigtiga grundsats
vore på förevarande område icke genomförd.

Det hufvudsakliga skäl, anförde motionären vidare, som blifvit åberopadt
emot medgifvande af lika arfsrätt åt oäkta barn, vore den fruktan,
man förmält sig hysa, att derigenom en betänklig rubbning skulle ske i
den sedliga grunden för äktenskapet. Men motionären höll före, att äktenskapet
icke vore så uteslutande eller i så hufvudsaklig mån bygdt på förutsättningen
af egendomsgemensamhet, att dess anseende eller familjebandets
sammanhållning skulle äfventyras genom uppfyllande i ifrågavarande hänseende
af rättvisans bud mot de oäkta barnen. Denna grundsats hade
jemväl af lagutskottet vid 1863 års riksdag blifvit uttalad, ehuru den då
förordade ändring icke ledde till det åsyftade målet, och tiden torde vara
inne för en lagändring, som bättre än den gällande lagstiftningen tillgodosåge
berörda kraf.

Bestämmelsen att endast för det fall, att modern i kyrkoboken för den
församling, der hon då vore kyrkoskrifven, låtit såsom sitt anteckna barnet,
oäkta barn skulle ega att taga arf efter modern, vore enligt motionärens
uppfattning otillfredsställande. Att barnets ve eller väl skulle uteslutande
bero deraf, huru vida den prest, som döpte barnet eller mottoge anmälan
om barnets anteckning i kyrkoboken, rätteligen fullgjorde detta åliggande,
vore så mycket betänkligare, som någon påföljd icke vore stadgad för prest,
som försummade att anställa sådan anteckning. Oförstånd och försummelse
å moderns sida att anmäla barnet hade jemväl ofta haft till följd, att barn
nekats taga arf efter sin moder.

I det fall, att bevis om barnets härkomst kunde åvägabringas, borde
väl, syntes det, barnet vara berättigadt till arf efter modern, äfven om, af
en eller annan omständighet, barnet ej blifvit af modern såsom hennes antecknadt
i kyrkoboken.

I sitt förenämda utlåtande yttrade utskottet, bland annat, följande:

»Såsom motionären erinrat, inträdde den under ståndsriksdagarnes
tid ofta återkommande och mycket omtvistade frågan om oäkta barns arfsrätt
i ett nytt skede genom utfärdandet af förordningen den 14 april 1866.
Denna förordning tillkom närmast i anledning af rikets ständers skrifvelse
den 6 december 1863, deri till antagande framlades ett förslag, hvarigenom,
med ändring af hvad i 8 kap. 7 § ärfdabalken stadgades derom, att barn,
som aflats i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom, eller i förbudna
leder, ej egde taga annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar,
förordnades, att oäkta barn jemväl Unge taga arf efter sin moder lika med
äkta barn.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

I skrifvelse den 31 oktober 1865 tillkännagaf emellertid Kongl. Maj:t,
att Kongl. Maj:t vid granskning af berörda förslag funnit sig icke kunna
godkänna detsamma hufvudsakligen af de skäl, att förslaget dels genom att
tillägga oäkta barn enahanda arfsrätt efter moder som äkta barn syntes
innebära en rubbning i grundsatsen, att allenast ett lagligt äktenskap kunde
erkännas såsom familjens grundval, och dels saknade föreskrift derom, att
oäkta barn borde blifvit af modern i lifstiden erkändt, ehuruväl ett dylikt
erkännande vore ett vilkor för den presumtion af den aflidnas ej tillkännagifna
yttersta vilja, som skulle kunna antagas såsom grund för den arfsrätt,
man ville tillerkänna sådant barn.

I enlighet härmed var också det förslag upprättadt, som i proposition
till 1865—66 årens riksdag förelädes till antagande och i oförändradt skick
blef bifallet, hvarefter detsamma genom ofvan berörda förordning upphöjdes
till lag.

Enligt samma förordning är nu oäkta barn berättigadt till arf under
följande tre vilkor: l:o att det ej är afladt under det modern lefver i
äktenskap; 2:o att det ej är afladt i förbudna led; och 3:o att det är erkändt
af modern på det sätt, att hon låtit som sitt barn anteckna det i
kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven. Ifrågavarande
arfsrätt, som gäller allenast efter moder, är vidare i anseende
till omfånget begränsad till den egendom, som ej utgör bröstarfvinges
laglott.

Vidkommande motionärens förslag att låta arfsrätt för oäkta barn
inträda, så snart barnets härkomst gjorts sannolik, oberoende af om någon
anteckning derom skett i kyrkoboken, synes detta utskottet synnerligen
behjertansvärdt.

Såsom propositionen vid 1865—66 årens riksdag angifver, är nu gällande
vilkor, att moder skall hafva låtit i kyrkoboken anteckna barnet
såsom sitt, grundadt på den uppfattning, att oäkta barns arfsrätt åtminstone
företrädesvis skulle hvila på presumtionen om moderns befintliga,
men ej tillkännagifna yttersta vilja och således vore, hvad man kallar, eu
förklädd testamentsrätt. Oafsedt nu, att rigtigheten af berörda uppfattning
icke synes vara obestridlig, torde i allt fall lagens fordran, att anteckningen
i kyrkoboken ovilkorligen skall visas hafva skett på särskildt föranstaltande
af modern, vara alltför sträng och i tillämpningen vålla allehanda svårigheter.

Detta har också blifvit erkändt af lagutskottet vid 1881 och 1882
årens riksdagar, hvilket förklarade sig anse arfsrätt böra inträda, äfven om
det icke visades, att en i kyrkoboken befintlig anteckning tillkommit på
moderns föranstaltande. Den omständighet, att en anteckning i kyrkoboken

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

turmes om oäkta barns härkomst borde enligt utskottets förmenande göra
tillfyllest. Utskottets i enlighet härmed uppgjorda förslag till ändring af
bestämmelserna i 1866 års förordning godkändes vid båda de nyssnämnda
riksdagarne af Andra Kammaren utan votering, men afslogs af Första
Kammaren.

Jemväl lagutskottet vid 1885 års riksdag, som i öfrigt afstyrkte
hvarje förändring i den bestående lagstiftningen, fann tillämpning af 1866
års förordning mindre tillfredsställande, i det att den på grund af åtskilliga
förhållanden icke verkade så, som med densamma afsetts. Utskottet hemstälde
för ty till Riksdagen att i skrifvelse anhålla, att genom cirkulär hos
vederbörande presterskap måtte inskärpas angelägenheten deraf, att ifrågavarande
anteckning verkstäldes på sådant sätt, att den innefattade bevis,
att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt. Denna hemställan blef af
Riksdagen bifallen, och utfärdades cirkulär i ämnet den 5 juni 1885.

Såsom utskottet redan antydt, anser utskottet emellertid billigt och
rättvist, att, äfven om af en eller annan anledning, t. ex. moderns död
vid barnsbörden, anteckning icke kunnat ske i den ordning gällande lag
föreskrifver, oäkta barn, om hvars härkomst icke föreligger något tvifvel,
bör tillerkännas arfsrätt efter sin moder. Lika med lagutskottet vid 1881
och 1882 årens riksdagar finner utskottet i sådant hänseende eu anteckning
i kyrkoboken, äfven om den icke tillkommit på moderns föranstaltande,
i allmänhet böra göra tillfyllest, men jemväl en på annat sätt åvägabragt
juridiskt bindande maternitetsbevisning torde icke böra frånkännas
enahanda verkan. Regler böra emellertid gifvas för en dylik maternitetsbevisning
och viss tid stadgas, inom hvilken arfsanspråk må af oäkta barn
framställas för att komma under beaktande.

Hvad angår förslaget att vidga omfånget af oäkta barns arfsrätt,
anser utskottet jemväl detsamma förtjent af understöd. Som bekant är det
hufvudsakligen från tre synpunkter, den allmänna moralens, kyrkans och
statens, som motståndet mot en dylik utsträckning plägar hemta sitt stöd.
Man har sålunda fruktat, att hvarje handling, hvarigenom de oäkta födde
i familj rättsligt hänseende förblandades med äkta barn, skulle inverka störande
på sedernas helgd, att familjelifvets renhet skulle fläckas, om frukten
af eu osedlig förbindelse vunne rättigheter, som eljest grundade sig allenast
på det af äktenskapet sedliggjorda blodsbandet, och slutligen ått skandalösa
rättegångar skulle deraf blifva en följd. Men — såsom en författare i ämnet
med skäl anmärkt — man kan fråga, hvarifrån den menniskokännedom är
hemtad, som tror, att lättsinne och utsväfningar förekommas genom medvetandet,
att frukten deraf går förlustig äkta barns rätt, och man kan med

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

15 *

allt skäl anmärka, att den allmänna sedligheten skulle genom ett motsatt,
till återhållsamhet manande system snarare befästas än försvagas, att äktenskapets
helgd och familjelifvets renhet bäst vårdas derigenom, att handlingar,
som strida mot sedlighetens lag, icke företagas, att föräldrarnes
vandel står för de äkta barnen lika litet fläckfri, då de oäkta ega arfsrätt,
som då detta icke är händelsen, samt att möjlighet till chikanösa
processer redan föreligger i de oäkta barnens af lagen erkända anspråk på
uppfostringsbidrag.

Hvad vidare angår den uppfattning, som från kyrkans synpunkt
finner en utsträckning af oäkta barns arfsrätt förkastlig, må erinras, huru
som det visserligen var under kristendomens äldre tider i vårt land, som
grunden lades till vår nu gällande lagstiftning i ämnet, och att följaktligen
den slutsats synes berättigad, att denna lagstiftning är betingad af den
kristna läran. Men — såsom lagutskottet vid 1859—60 årens riksdag
rigtigt anmärkte — det är af vigt att ihågkomma, att detta var den kristna
läran, sådan den representerades af katolicismen, hvilken satte kyrkan i
stället för kristendomen och sträfvade derhän att få alla band, som icke
af kyrkan helgats, ansedda såsom ogiltiga inför lagen och ur stånd att
grundlägga några rättigheter, icke ens de naturliga och allmänt medborgerliga.
Man sökte sålunda och lyckades äfven utbreda den åsigt, att
rättigheten för oäkta födde att taga arf vore erkännande af en osedlig
princip, förblandande dermed den felande med den oskyldige och tryckande
osedlighetens kännemärke på den senares panna.

Kommer så den tredje synpunkten, hvilken ligger till grund för
satsen, att endast lagligt äktenskap gifver laglig arfsrätt. Från denna
grundsats, åberopad jemväl vid 1866 års förordnings tillkomst, ha dock
1734 års lagstiftare, på sätt lagutskottet vid nyssnämnda riksdag vidare
anmärkt, medgifvit flera så väsentliga undantag, att den näppeligen förtjenar
namn af ledande princip. Ty först — och för att icke festa sig
dervid, att barn, aflade med fästeqvinna eller under äktenskapslöfte, anses
såsom äkta barn — måste beaktas, att barn, som är afladt i lönskaläge
och således oäkta, får arfsrätt, om blott fadern sedermera tillsäger modern
äktenskap. Fn dylik tillsägelse är visserligen att anse såsom en legitimation,
men ostridigt är likväl, att barnet var frukt af en förbindelse, som
icke i sig innebar det ringaste moment af ett lagligt äktenskapsband.
Vidare är barn, som blifvit afladt under våldtägt, berättigadt att taga arf
såsom äkta barn, ehuru qvinnan visserligen icke erhåller laggift hustrus
rätt. I sistnämnda fall är, äfven om till stöd för arfsrätten åberopas moderns
oskuld, faderns brottslighet desto större, och likväl ärfver barnet
äfven honom. Lika ohållbar visar sig berörda grundsats derutinnan att,

. 16

Lagutskottets Utlåtande N:o 30.

enligt stadgandet i 8 kap. 8 § ärfdabalken, oäkta barns efterlemnade egendom
går i arf till föräldrarne.

I våra grannland Norge och Danmark ärfva oäkta barn likasom äkta
barn moder och mödernes fränder, i Norge derjemte under vissa vilkor
fader och fädernes fränder. De flesta europeiska länder tillägga, om ock
med vissa begränsningar, oäkta barn arfsrätt efter moder, och det kan
egentligen sägas vara allenast den engelska, i detta afseende på feodalistisk
grund hvilande rätten, som ännu nekar dem en dylik rätt. Slutligen må
nämnas, huru som äldre lagberedningen i sitt förslag till ärfdabalk (1 kap.
21 §) ville tillägga oäkta barn, som ej aflats under moderns äktenskap
eller i förbudna led, obegränsad arfsrätt efter moder eller hennes skyldeman,
hvarjemte beredningen, fullt följdrigtigt synes det utskottet, föreslog,
att arf efter oäkta född icke skulle få gå till skyldeman, som han ej sjelf
kunnat ärfva.»

På grund af hvad sålunda anförts, tillstyrkte utskottet skrifvelse till
Kongl. Maj:t af enahanda innehåll, som angifves i motionärens vid innevarande
Riksdag väckta framställning.

Denna utskottets hemställan, som af Första Kammaren afslogs, blef
af Andra Kammaren bifallen.

Utskottet har icke funnit skäl frånträda den ståndpunkt i frågan,
utskottet vid 1892 års lagtima Riksdag intagit; och hemställer utskottet
följaktligen,

att Riksdagen, i anledning af motionärens framställning,
måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande
oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är afladt
under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas
att lika med äkta barn taga arf efter moder.

Stockholm den 7 april 1893.

På lagutskottets vägnar:
A. LILIENBERG.

Lagutskottets Utlåtande N:o 30. 17

Reservation:

af herrar Lundin, Pehrsson, Claeson, Hasselrot, Öländer och von Stapelmohr,
hvilka ansett, att utskottet, i anledning af förevarande motion, bort
tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse anhålla allenast, att Kongl. Magt ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som
icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas
att, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den
församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga
arf efter sin moder;

af herrar C. H. Lundström och C. F. Pettersson, hvilka ansett, att
motionen bort af utskottet afstyrkas;

samt af herr West er, med hvilken herr Bruzelius instämt: »Med utskottets
pluralitet är jag ense derutinnan, att oäkta barn, som icke är
afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, må berättigas att lika
med äkta barn taga arf efter modern äfvensom derutinnan, att sådant barns
arfsrätt icke bör ovilkorligen göras beroende deraf, att modern låtit såsom
sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då
var kyrkoskrifven; men af flera uti utskottets betänkande antydda skäl
synes mig böra såsom vilkor för oäkta barns arfsrätt stadgas, att barnet
blifvit af modern i lifstiden erkändt.

Då utaf åberopade af lagutskottet vid 1892 års lagtima riksdag anförda
motion väl vill synas, som om utskottet i detta hänseende haft lika
uppfattning med mig, men detta icke blifvit med tillräcklig tydlighet angifvet,
har jag ansett ett förtydligande i denna del önskvärd och hemställer
förty, att sista punkten i utskottets motivering må erhålla följande lydelse:

Utskottet, som anser att oäkta barns arfsrätt efter moder bör göras
beroende deraf att modern antingen genom vederbörlig, i föreskrifven form
gjord anteckning i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då var
kyrkoskrifven, eller på annat sätt under sin lifstid erkänt barnet, har icke
funnit skäl frånträda den ståndpunkt i frågan, utskottet vid 1892 års lagtima
riksdag intagit, och hemställer utskottet följaktligen,

att Riksdagen etc.»

Herrar Fröberg och Näslund hafva begärt få här antecknadt, att de
på grund af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i detta
ärendes slutliga behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1893. 7 Samt. 10 Höft.