Lagutskottets Utlåtande N:o 2i

Utlåtande 1891:LU24

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 2i.

N:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 19 mars 1891, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om lagbestämmelse
rörande förmånsrätt för oguldet landtmäteriarfvode.

Uti en inom Andra Kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 100, anför herr M. Alsterlund:

»Att arbetaren är sin lön värd torde väl ingen vilja bestrida, lika
litet som att lagen bör, sa framt ej annans bättre rätt derigenom förnärmas,
tillförsäkra arbetaren att utfå denna sin lön. Denna allmänna sats synes
dock ej var fullt erkänd i nu gällande lagbestämmelser i hvad den rörer
landtmätarens säkerhet att utfå sitt arfvode för verkstälda skiftesförrättningar.

Högsta domstolen har nemligen förklarat, senast i ett nådigt utslag
den 8 januari 1888, att inteckning i jordegendom har förmånsrätt framför
landtmäteriarfvode. Således, om tillgångarna ej medgifva att så väl inteckningsinnehafvaren
som landtmätaren kunna utfå sin rätt, anses den förre
dertill mera berättigad än den senare. Men jag hemställer, hvilkens rätt
här vid lag är mera förnärmad, inteckningsinnehafvarens, hvilken vare sig
af lättsinne eller oförstånd'' och utan att göra sig underrättad, om hemmanet
undergått laga skifte, placerat sina penningar i ett öfver värdet intecknadt
hemman, eller landtmätarens, en lönlös tjensteman, som på grund af vederbörligt
förordnande varit tvungen att, vare sig med eller utan egen önskan,
verkställa förrättningen. Jag medgifver, att man icke utan största varsam -

Lagutskottets Utlåtande N:o 24. 5

het bör öka de tysta förmånsrätternas antal, men enär antagas måste, att
landtmätaren genom sitt arbete ökat hemma,nets värde och således äfven
inteckningens säkerhet med minst lika mycket och oftast med mångdubbla
värdet af arfvodet, så synes mig också rättvist vara, att landtmätaren framför
inteckningsinnehafvaren bör utfå sin rätt; och dä genom Kongl. Maj:ts
lag den 1 maj 1885 förmånsrätt är medgifven framför inteckningar för de
vid ett laga skifte uppkomna liqvider delegarne emellan, finnes ju icke något
skäl, hvarför ej landtmätaren bör åtnjuta samma förmån för arfvodet.

Landtmätaren är helt säkert den mest vanlottade af alla rikets tjenstemän.
Han saknar icke allenast lön, utan han är dessutom skyldig att utan
ersättning renovera bland annat karta och beskrifning öfver alla laga skiften.
Uti underdånigt utlåtande den 31 oktober 1874 har landtmäteristyrelsen
bestämdt förklarat, att någon ersättning för den publika renovationen icke
ingått i någon af landtmäteritaxans bestämmelser, ej ens för de kontanta utgifter,
som fordras för papperet till densamma, hvilket förklarande afgafs
med förväntadt bifall till den på pröfning beroende frågan om lön till ett
visst antal kommissionslandtmätare.

För att åstadkomma rättvisa emellan rättigheter och skyldigheter bör
efter mitt förmenande staten skydda landtmätaren, så att han kan utfå sitt
mången gång med de största helsopröfvande ansträngningar förvärfvade
arfvode, hvilket han under nuvarande lagbestämmelser lätteligen kan gå
miste om; ty hvad hindrar en delegare uti ett skifteslag att låta inteckna sitt
hemman öfver värdet samt under tysta förbehåll sälja detsamma åt någon
ruinerad person, hvilken vid tiden för skiftets afsilande synes vara hemmanets
egare, och som således är den, hvilken landtmätaren måste hålla
sig till för att utfå sin rätt, d. v. s. sitt arfvode. Denne hemmansbo eger
intet, hemmanet är öfverintecknadt, och den lönlöse tjenstemannen får ingen
ting, men hans renovationsskyldighet till staten qvarstår i hela sin obilligastränghet.

Med anledning af hvad jag haft äran anföra, får jag derför vördsamt
föreslå, att sådan ändring göres i 17 kap. handelsbalken, att förmånsrätt
för oguldet landtmäteriarfvode må erhållas framför i hemmans fastighet intecknad
gäld.»

Rörande vilkoren för landtmätares rätt att utfå sitt arfvode äro närmare
bestämmelser gifna i landtmäteri taxan den 10 juni 1881, §§ 20—23,
som i hithörande delar lyda:

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

20 §. »Vid landtmäteriförrättnings afsilande åligger det landt mätare

att, så vida öfverenskommelse om hela arfvodets belopp icke blifvit
ingången, upprätta specifik räkning på allt hvad han af jordegare har att
fordra för så väl resor som arfvode för förrättningens verkställande, med
skyldighet att, derest jordegare lemnat kost och husrum, utsätta huru stor
afräkning å arfvodet. de derför tillgodonjutit; fördele ock kostnaden för förrättningen
delegare emellan efter de grunder, som i skiftesstadgan och för
vissa fall i denna taxa finnas föreskrift^, — — — — —-----»

21 § 1 mom. »När landtmäteriförrättning, som icke har till föremål
egoskifte, slutad är, och landtmätaren öfver kostnaden derför afgifvit räkning,
som i 20 § sägs, vare han berättigad att sitt arfvode fullt utbekomma. Är
åter egoskifte verkstäldt, må landtmätare vid skiftets afslutande icke utan
delegarnes medgifvande uppbära, utöfver fulla reseersättningen, större andel
af sjelfva arfvodet än 3/4. Den återstående 1/i må landtmätare då äfven
lyfta, om han derför ställer pant eller borgen, men i annat fall först när
skiftet genom laga kraft egande beslut blifvit faststäldt eller domstolen, i
händelse af klander å räkningen, förklarat landtmätare berättigad att samma
V* erhålla.»

22 §. »År landtmäteriförrättning af den vidlyftiga beskaffenhet, att
den första året icke kan medhinnas, eller varder den utan landtmätares
vållande uppskjuten; då må landtmätare, efter till jordegare aflemnad, så
vidt omständigheterna medgifva, specifik förskottsräkning, uppbära, jemte full
reseersättning, V2 a* arfvodet för det af honom verkstälda arbete utan pant
eller borgen samt, om dylik säkerhet ställes, ytterligare 1ji; dock skall vid
förrättningens slut upprättas fullständig räkning öfver hela kostnaden, såsom
i 20 § sägs.»

23 §. »Tredskas jordegare att betala landtmäteriarfvode, njute landtmätare
hos öfverexekutor skyndsam handräckning till dess utbekommande.
Utan afseende å eganderätts- eller konkurstvister, skall landtmäteriarfvode
gäldas, för förrättning, som icke erfordrar fastställelse, af den som vid förrättningens
slut innehar jorden och, i fråga om förrättning, som fastställes,
af den som vid afsilande! eller senast vid fastställandet är af jorden innehafvare.
Ej må dock handräckning till arfvodets utbekommande landtmätare
lemnas, utan att han styrker, att rökning, på sätt i 20 och 22 §§ sägs,
blifvit upprättad eller öfverenskommelse om arfvodesbeloppet träffad, äfvensom,
när fråga är om arfvode för afslutadt laga skifte eller egoutbyte, att
handlingarna i föreskrifven ordning blifvit till delegarne utgifna.»

Ifrågavarande motion afser nu att genom en bestämmelse, enligt hvilken
förmånsrätt framför inteckningar skulle tillkomma landtmätares arfvode i den
fastighet, som varit föremål för landtmäteriförrättning, ytterligare trygga

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

7

landtraätares rätt att utbekomma sitt arfvode. Det har stundom händt, att
vid köpeskillingsliqvider på grund af verkstäld exekutiv försäljning af fastighet
landtmäteriarfvode tillerkänts rätt att ur fastigheten utgå framför"deri
faststälda inteckningar, och har såsom skäl till en dylik åtgärd plägat anföras,
att laga skifte och de dermed förenade utgifter, hvartill landtmäteriarfvode
hörde, vore att hänföras till sådan nödig och nyttig förbättring af
fastigheten, hvarigenom egendomens och, på samma gång, deri befintliga inteckningars
värde ökades, så att på denna grund arfvodet, utan att ega i lag
erkänd förmånsrätt, dock borde gäldas framför inteckningarna.

Utskottet vill icke förneka, att detta skäl, som jemväl af motionären
blifvit åberopadt, kan i särskilda fall hafva ett viss berättigande, men anser
dock att mot införandet af den föreslagna förmånsrätten — äfven om den,
såsom motionären väl närmast afsett, endast skulle gälla arfvode för förrättning
af laga skiftes egenskap — möta betänkligheter af afgörande betydelse.
Främst kommer härvid i betraktande den rubbning af fastighetskrediten, som
skapandet af en ny s. k. tyst förmånsrätt sådan som den föreslagna icke
torde kunna undgå att medföra särskild! vid långvariga skiftesförrättningar,
der arfvodesbeloppet sväller ut till en ansenlig omfattning och just på grund
af förmånsrätten kunde lemnas innestående, äfven sedan landtmätaren vore
berättigad att detsamma åtminstone delvis utkräfva. Genom förslagets antagande
skulle snart nog framkallas anspråk på ett liknande skydd för
andra, livilka, såsom exempelvis landtbruksingeniörerna, genom sitt på jorden
nedlagda arbete också kunna anses i vissa fäll öka jordens värde med ett
kostnaden i det närmaste motsvarande belopp, och dessa anspråk borde
således på liknande sätt tillgodoses. Vidare synes kunna ifrågasättas, om
den föreslagna åtgärden är af verkligt behof påkallad. I allmänhet lärer
väl landtmäteriarfvode för långvariga förrättningar uttagas på sätt uti
ofvanintagna 22 § af landtmäteritaxan finnes medgifvet, och de uti samma
taxa i öfrigt meddelade bestämmelser torde i vanliga fall innebära en icke
oväsentlig trygghet mot förluster. Der sådana ändå undantagsvis inträffa,
synas de icke kunna blifva af mera afsevärd betydelse, enär ej gerna
antagas kan, att flertalet af delegarne i jord, som varit föremål för landtmäteriförrättning,
skulle sakna tillgång att gälda den på en hvar af dem
belöpande andelen i kostnaden härför.

Slutligen vill utskottet erinra, att den jemförelse mellan liqvidtagarens
och landtmätarens ställning vid ett laga skifte, hvilken motionären
jemväl ansett sig böra åberopa, icke synes utskottet fullt berättigad. Den
förmånsrätt, lagen tillerkänt den förre, grundar sig nemligen derpå, att den
ersättningsrätt, som tillkommer honom, till sin natur står mycket närmare

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

en verklig sakrätt än en fordringsrätt, medan landtmätarens rätt till arfvode
uteslutande har den sistnämndas karakter.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må vinna Riksdagens
bifall.

Stockholm den 19 mars 1891.

C. A. SJÖCRONA.