Lagutskottets Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1891:LU2 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 6 febr. 1891, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändring
af 5 § i kongl. förordningen angående inteckning i fast
egendom den 16 juni 1875.

I sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hän- .
visade embetsberättelse framställer justitieombudsmannen förslag till ändring
åt bestämmelserna i 5 § af gällande förordning om inteckning i
fast egendom.

Till denna framställning uppgifver sig justitieombudsmannen hafva
blifvit föranledd närmast al en sistlidet år till honom gjord, i embetsberättelsen
jemväl intagen hemställan från styrelsen för eu af hufvuds
ta dens stol re kreditinrättningar, deri bemälda styrelse efter omnämnande
al det förhållande, som framkallat dess hemställan, förmält, hurusom
gällande föreskrifter rörande vilkoren för vinnande af inteckning i fast
egendom (ill säkerhet för fordran syntes icke innebära tillräckliga garantier
mot det missförhållande, att inteckning beviljades till säkerhet för
fbrdringshandlingar, som sedermera befunnos falska och sålunda icke
gåfve långifvare nödigt skydd mot förluster, som af sådan orsak kunde
drabba långifvare utan hans förvållande.

Ur den utförliga redogörelse, justitieombudsmannen i sin embetsberättelse
lemnat för det fall af förfalskning utaf inteckningshandlingar,
som föranledt den till honom gjorda framställning, har utskottet funnit
lämpligt anteckna, att, sedan inteckning vid härvarande rådstufvurätt
Bih. till Riksd. Prot. 1891. 7 Sami. 2 Käft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

blifvit utan fastighetsegarnes hörande meddelad i uppgifven fastighet
inom lmfvudstaden till säkerhet för åtskilliga skuldebref, deri af fastighetens
egare fans tecknadt medgifvande till inteckning, hvilket medgifvande
var i behörig ordning af vittnen styrkt, och två af skuldebrefven
derefter såsom hypotek bilagts två särskilda handlingar, derå lån beviljats
af ifrågavarande kreditinrättning, inteckningsgarantiaktiebolaget, som
jemte låneansökningen fått emottaga jemväl utdrag af rådstufvurättens
i inteckningsärendet torda protokoll och gravationsbevis rörande fastigheten,
samma skuldebref sedermera befunnits vara falska, i det att namnen
ej mindre å utställarne, än äfven å de personer, som bevittnat medgifvandet
om inteckning, falskeligen skrifvits af annan person, samt att
på yrkande af fastighetens egare de vidtagna inteckningsåtgärderna undanröjts,
hvilket tillskyndat nämnda bolag en rätt betydande förlust.

Justitieombudsmannen omnämner vidare, hurusom, då rådstufvurätten
måste antagas hafva rätteligen förfarit vid handläggningen af
ifrågavarande ärende, justitieombudsmannen ansett sig sakna fog att,
på sätt bolaget jemväl hemstält, anställa åtal emot de rådstufvurättens
medlemmar, som med.ärendet tagit befattning, och anför härefter justitieombudsmannen
till stöd för sin ifrågavarande framställning följande:

»Om å de falska skuldebrefven jemväl rådstufvurättens inteckningsbevis
befunnits falska, och de företedda utdragen af rättens inteckningsprotokoll
samt gravationsbeviset likaledes varit falska, skulle man tilläfventyrs
kunnat anse, att den penningeinstitution, som i god tro beviljat
lån på inteckningarna, haft sig sjelf att skylla, då den ej bättre sett sig
före. I det fall, hvarom nu är fråga, voro dock alla de handlingar,
hvilka skulle från offentlig myndighet utgå, verkligen af sådan myndighet
utfärdade. Det oaktadt befunnos desamma vara utan betydelse.
Den offentliga myndigheten kom sålunda omedvetet att genom sina åtgärder
gifva falska handlingar sken af att vara äkta. Och långifvaren,
som förlitade sig på rigtigheten af myndighetens åtgärder, blef lidande.

En nästan fullkomlig trygghet mot förfalskningsbrott af ifrågavarande
slag skulle vinnas, om det stadgades, att hvarje fastighetsegare,
som ville inteckna sin egendom, vore pligtig att personligen inställa sig
vid rätten, då inteckning sökes. Rätten komme då i tillfälle att för
hvarje skuldebref, som skulle intecknas, förvissa sig om, att detsamma
verkligen vore utfärdadt af gäldenären. Ett sådant stadgande blefve
dock för egare af fastighet så ytterst betungande, att dess införande ej
torde kunna ifrågasättas. En fastighetsegare, som af sjukdom vore hindrad
att inställa sig hos rätten, skulle då icke hafva någon möjlighet
att få inteckning i sin egendom. Den största svårighet härutinnan skulle

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

mota för bolag ocli andra föreningar samt äfven i fråga om fastigheter,
tillhöriga ett flertal personer, boende i olika trakter af landet. Följdrigtigt
borde ett dylikt stadgande äfven leda derhän, att en fastighetsegare,
som ej vore hos domstolen känd, måste, för att styrka sin identitet,
medhafva vittnen. Om icke ens dessa voro för domstolen kända,
skulle kanske erfordras att andra personer tillkallades för att bekräfta
vittnenas identitet. Flere andra exempel på de svårigheter, ett dylikt
stadgande skulle för det praktiska lifvet medföra, kunde angifvas.

Utan att dock gå så långt, som nu antydts, torde det emellertid
vara af behofvet att, till förebyggande så vidt möjligt för framtiden af
uppkomsten af falska inteckningshandlingar, vidtaga någon ändring i nu
gällande bestämmelser i fråga om intecknings beviljande. Denna förändring
synes mig lämpligast och med minsta rubbning af hittills varande
bestämmelser kunna ske genom skärpning af föreskriften, att
medgifvandet af inteckning skall vara med vittnen styrkt, derhän att
åtminstone ett af vittnena bör vara en person, hvilken sannolikt är för
domstolen känd. De personer, som med hänsyn härtill lämpa sig såsom
vittnen, äro kronofogdar, länsmän, stadsfiskaler, stadsfogdar, notarii
publici, nämndemän och stämningsmän. Dessa äro för allmänheten lätt
tillgängliga. Men då, förutom de nämnda, åtskilliga personer förekomma
vid domstolarne såsom sakförare, rättegångsbiträden eller ombud i andra
ärenden än rättegångar, synas äfven dessa personer kunna anförtros att
i likhet med de uppräknade tjenstemännen bevittna inteckningshandlingar.

Att ovilkorligen fordra, att medgifvande om inteckning måste vara
på nämnda sätt bestyrkt, för att inteckning skall kunna meddelas, synes
dock icke erforderligt. År medgifvandet bevittnadt af två personer, af
hvilka ej någondera är för domstolen känd, torde emellertid försigtigheten
kräfva, att fastighetsegaren höres. Denna utväg bör ock fortfarande
såsom hittills stå för domstolen öppen, i händelse att, oaktadt
alla formaliteter uppfyllts, tvifvel uppstår om giltigheten af den handling,
på grund hvaraf inteckning sökes.

Hvad nu yttrats afser blott inteckning för fordran. Någon ändring
i fråga om inteckningar af andra slag synes icke vara af nöden. Faran
för förfalskning i afseende å dem är mycket ringa. Föga sannolikt är,
att någon med falsk underskrift och falskt vittnesintyg förser en afhandling
angående nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan förmån
af fast egendom eller angående servitut och af handlingen gör sådant
bruk, att han söker inteckning för densamma. Skulle verkligen
sådant inträffa, och inteckningen blifva beviljad, torde saken dock upptäckas,
innan någon egentlig skada åstadkommits. Förfalskaren lärer

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

sällan kunna med hopp om vinst öfverlåta eu sådan intecknad rättighet
på annan person än deri, som bor å den ort, der fastigheten ligger, och
bjuder han ut inteckningen på den orten, blir saken nog snart kunnig.

Genom den ofvan föreslagna ändringen i fråga om vittnen å skriftligt
medgifvande af inteckning för fordran, hvilken ändring torde kunna
ske medelst nya bestämmelser i 5 § uti inteckningsförordningen, skulle
stadgandena angående vittnen i dylikt fall blifva något olika mot föreskrifterna
om vittnena å andra inteckningshandlingar. Sådant synes dock
vara utan betydelse. Olikheter i afseende å skilda slag af inteckningar
förefinnas redan nu. Såsom bekant måste nemligen inteckning för fordran
förnyas inom hvart tionde år, under det att andra inteckningar ej
behöfva förnyas; och för beviljande af inteckning för fordran kräfves i
allmänhet fastighetsegarens medgifvande, då deremot sådant medgifvande
icke är af nöden beträffande andra inteckningar.

Redan nu finnes i den svenska lagstiftningen föreskrift om fordringsbevis,
som är på särskildt sätt bestyrkt. I 24 § utsökningslagen stadgas
nemligen, att derest den, som hos öfverexekutor lagsökes, nekar sin
hand och förskrifning, och harr ej förut vid domstol eller inför öfverexekutor
erkänt fordringsh andlingen eller ock, enligt å handlingen tecknadt
behörigt bevis, i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde, länsman,
stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen, skall målet
såsom kvistigt förvisas till domstol. Och kongl. förordningen om kronofogdes
och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående hvad vid
utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas den 12 juli
1878 innehåller i 7 § vissa närmare föreskrifter, såsom att i fråga om
erkännande af nämnda slag protokoll skall föras, i livilket fordringshandlingen
ordagrant intages m. m.

Någon sådan protokollsföring synes dock i nu föreliggande fall ej
vara af behofvet påkallad.

Det må jemväl omnämnas, att den af Kongl. Maj:t. tillsatta komité,
som den 10 juli 1867 afgaf underdåniga förslag till förändrade stadgande»
för betryggande af egande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet,
upptog i 11 § af sitt förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok bestämmelser,
Indika till någon del likna hvad jag nu ifrågasatt. Eu af
komiténs ledamöter var dock härutinnan af skiljaktig mening.

Under åberopande af hvad jag ofvan anfört hemställer jag, att
Riksdagen måtte antaga följande förslag till

Lag om ändrad lydelse af 5 § i förordningen angående inteckning i
fast egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att 5 § i förordningen angående inteckning

Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 5

i fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse
:

Medgifvande, hvarom i 1 § sägs, bör vara bevittnadt af kronofogde
eller länsman, stadsfogde, stadsfiskal, notarius publicus, nämndeman
eller stämningsmål! eller ock af annan person, hvilken för den
rätt, der inteckning sökes, känd är; och bör i hvarje fall medgifvandet
vara jemväl af ytterligare vittne bestyrkt.

År inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande,
och linnes detsamma bevittnadt, såsom i nästföregående moment stadgas,
ege rätten bevilja inteckning, utan att egaren varder hörd.

År inedgifvandet af vittnen styrkt, men ej såsom i 1 mom. stadgas,
eller uppstår tvifvel om giltigheten af den handling, på grund
hvaraf inteckning sökes, eller är inteckning sökt enligt 2 §; då skall
egaren öfver ansökningen höras.»

1734 års lag innehöll i 7 kap. 1 § rättegångsbalken den föreskrift,
att borgenär, som sig till säkerhet ville inteckna gäldenärs fasta
gods, skulle derom göra skriftlig ansökan hos rätten och der ingifva
eu af vittnen styrkt afskrift af den handling, hvars intecknande begärdes,
eller rigtiga bevis att hans fordran eljest vore godkänd eller
lagligen faststäld, och stadgades derjemte, att gäldenären städse skulle
personligen inställa sig att öfver ansökningen höras.

Med den ekonomiska samfärdselns stigande utveckling gjorde sig
emellertid gällande behofvet af föreskrifter, som satte fordringsegare i
tillfälle att lättare komma i åtnjutande af inteckningsväsendets förmåner,
men å andra sidan jemväl innebure skydd emot missbruk af den
vigtiga rättigheten, än som vore lemnadt genom bestämmelserna i 1734
års lag; och i ändamål att tillgodose detta behof infördes genom kongl.
förordningen den 13 juli 1818, § 3 det stadgande, att allenast, för såvidt.
gäldenär uti skuldebref eller annan handling samtyckt, att inteckning
finge ske, samt skuldebrefvet eller handlingen vore af vittnen bestyrkt,
egde rätten bevilja inteckning utan gäldenärens hörande.

Dessa bestämmelser funnos emellertid, på sätt justitieombudsmannen
i sin framställning antydt, icke lemna tillräckliga garantier mot
missbruk af inteckningsrätten genom förfalskningar eller annorledes,
och ansågo sig vid sådant förhållande komiterade för afgifvande af förslag
till förändrade stadgande!! »för betryggande af egande-, pant- och

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

nyttjanderätt till fastighet)) i sitt den 10 juli 1867 afgifna utlåtande
böra föreslå införande af den bestämmelse, att, derest handling, på grund
hvaraf inskrifning söktes, ej vore utfärdad af embetsmyndighet eller
enligt laga kraft egande beslut gällande eller af utgifvaren inför rätta
erkänd, skulle utgifvarens underskrift vara bestyrkt af ledamot i allmän
domstol, notarius publieus, kronofogde, länsman eller annan person,
som af rätten i stad eller domaren å landet vore förordnad att meddela
så beskaffad! vitsord, dervid skrifkunnigt vittne skulle närvara;
anförande komiterade i motiven till förslaget, hurusom de i sin sträfvan
att, såvidt möjligt, förekomma, att inteckning beviljades för falska
handlingar, sökt att med ofvan anförda bestämmelser inslå eu medelväg
emellan åtskilliga utländska lagstiftningars försök att åt inteckningshandlingar
gifva egenskapen af verkliga urkunder, å ena, och de
i vårt land gällande bestämmelser, å andra sidan.

Komiterades förslag tillvann sig emellertid icke lagstiftarens bifall
; och innehåller 1 § i gällande inteckningsförordning, i nära anslutning
till förut gällande bestämmelse härutinnan, allenast den föreskrift,
att medgifvande! till inteckning skall vara af vittnen bestyrkt.

Det lagrum, hvaraf ändring nu är ifrågasatt, lyder:

»År inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande,
ege rätten bevilja inteckning, utan att egaren varder hörd. Uppstår
tvifvel om giltigbeten af den handling, på grund hvai-af sökes, eller är
inteckning sökt enligt 2 §; då skall egaren öfver ansökningen höras.»

Utskottet delar i allo justitieombudsmannens åsigt om önskligheten
af att i möjligaste mån förebygga ett återupprepande af det lyckligtvis
ytterst sällan förekommande fall af väl planlagd förfalskning,
som föranledt hans framställning, och vill gerna medgifva, att hvad
justitieombudsmannen i sådant syfte föreslagit, mången gång kan lemna
ett verksammare skydd, än hvad gällande bestämmelser förmå. Huruvida
emellertid den föreslagna skyddsåtgärden kan anses vara af så
verksam beskaffenhet, att den bör föranleda en lagändring i angifven
rigtniug, vågar utskottet likväl betvifla. Träffande yttrar en reservant
inom ofvan berörda komité i fråga om dess förslag uti förevarande
hänseende, att erfarenheten gåfve stöd åt det antagande, att den, som
redan skrifvit ett falskt namn, icke skall tveka länge att skrifva det
andra, och förmenar utskottet, att förfalskandet af en för rätten känd
namnteckning icke erbjuder svårigheter, dem en förfaren brottsling icke
skall veta att lätt nog besegra. Den säkraste garantin kommer enligt
utskottets åsigt att fortfarande bjudas af den enskildes omtänksamhet;
och torde de mest detaljerade skyddsbestämmelser i lag icke förmå er -

Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Hätta detta naturliga skyddsmedel. Hvad särskild! penninginrättniugar
vidkommer, synas de godt kunna skydda sig mot förluster af anfördt
slag genom att, på sätt eljest vanligen sker, innan sökt lån utbetalas,
meddela sig med egaren till den fastighet, deri skuldsedeln visas vara
intecknad, eller ock genom att fordra, att gäldenären inför myndighet
erkänner skuldsedeln.

För landsbygden med dess mångenstädes glesa befolkning skulle
förslaget säkerligen medföra besvär, som rätt ofta kunde blifva aftryckande
art, och vill utskottet slutligen erinra derom, att en ändring, sådan som
den ifrågasatta, synes för landsbygden vara så mycket mindre af behofvet
påkallad, som der häfdvunnet bruk att vid ansökningar om inteckning
medhafva fastighetsegarens åtkomsthandlingar lemnar ett i
regel godt skydd emot falsarier.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet
hemställa,

att justitieombudsmannens ifrågavarande förslag
icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 6 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.