Lagutskottets Utlåtande N:o 29 (Utlåtande 1893:LU29 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

N:o 29.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring
i vissa afseenden af bestämmelserna i 17 kap. handelsbalken
angående förmånsrätt för ränta.

I fråga om fastighetsinteckning stadgas i 17 kap. 9 § 1 mom., sådant
momentet lyder enligt lagen den 16 juni 1875, att innehafvare af dylik
inteckning vid utmätning eller konkurs eger att ur fastigheten med förmånsrätt
utfå tre års före utmätningen eller konkursens början upplupna
räntor.

Likaledes eger enligt 17 kap. 7 § handelsbalken, sådant detta lagrum
lyder i lagen den 12 juni 1891, innehafvare af förlagsinteckning att
med förmånsrätt ur den intecknade egendomen utbekomma tre års före
början af konkurs upplupna räntor; och framgår af 19 § i samma kapitel,
att innehafvare af sådan inteckning, jemväl då förlagstagarens egendom ej
blifvit afträdd till konkurs, men tvist om bättre rätt till betalning ur densamma
yppat sig, eger förmånsrätt för tre års räntor.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 176, föreslår nu herr Olof Olsson i Stockholm, med hvilken herr Gustaf
Ericsson instämt, att vid såväl fastighets- som förlagsinteckning allenast
ett års upplupen ränta måtte utgå med förmånsrätt. I samma ämne har
till utskottet öfverlemnats ytterligare en motion, n:o 200, deri af herr
Fjällbäck föreslås enahanda begränsning i fråga om den tid, för hvilken
ränta å en i fastighet intecknad fordran må med förmånsrätt utgå.

Till stöd för ifrågavarande framställningar anföra motionärerna, att
tillvaron af gällande bestämmelser i ämnet vållade icke obetydliga olägen -

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

heter, särskild! i hufvudstaden. Med omnämnande, hurusom, enligt hvad
kändt vore, de flesta fastigheter i hufvudstaden vore intecknade till */* och
deröfver af värdet, äfvensom att de första och största inteckningarna merendels
vore placerade i banker eller andra penninginrättningar, erinrar sålunda
herr Fjällbäck, att efter dessa första botteninteckningar vanligen
komme smärre belopp å 5 å 10,000 kronor, som egdes af enskilde,, vanligen
inindre bemedlade personer, hvilka vore hänvisade att försörja sig
på ett litet hopsparadt kapital.

Så länge en solid och ärlig person vore egare till huset, vore nu
risken för de sista inteckningarna liten eller ingen. Men egendomarna
vexlade ganska ofta egare, och många komme derunder att säljas exekutivt.
Dervid visade det sig ej sällan, att gravationsbeviset varit i hög grad
vilseledande för de intet ondt anande senare inteckningshafvarne. Om
t. ex. en egendom, värd trehundratusen kronor och intecknad till tvåhundrafemtiotusen
kronor, blifvit såld å tvångsauktion, dervid den siste
inteckningshafvaren bevakat sin inteckning för större säkerhets skull till
tvåhundrasextiotusen kronor, så trodde han sig vara säker på att utfå sin
fordran, men å liqvidationsdagen visade det sig, att han, tack vare den
treåriga förmånsrätten för ränta, finge — ingenting.

Oftast tillginge det så, att husegaren lånade stora belopp på lånekontrakt
eller oraslagsrevers, och att inteckningar löpande med 6 0,0 ränta
placerades såsom säkerhet för omslagsförbindelsen. När räntan betalades,
afskrefves densamma icke å hypoteket-, utan qvitterades endast på omslagsreversen,
eller också lemnades särskild! qvitto. Följden häraf vore, att vid
köpeskillingsliqviden inteckningarnas innehafvare, i öfverensstämmelse med
gällande lag, uttoge tre års ränta. Det vore då lätt att räkna ut, huru
det ginge för de sista inteckningshafvarne. Man skulle visserligen kunna
anmärka, att det icke vore antagligt, att någon på detta sätt skulle vilja
taga ut räntan två gånger, men erfarenheten hade visat, att detta tillvägagående
vore ganska vanligt.

Ofta hände det äfven, att eu husegare, som komme i ekonomiskt
trångmål, använde inflytande hyror för andra ändamål än. räntans betalande.
Och då innehafvaren af de första inteckningarna alltid vore säker
på att utfå sin ränta med tre års förmånsrätt, så vore de ej särdeles
angelägna om att lagsöka honom, utan den oordentlige husegaren kunde
på detta sätt flera år uppehålla sin ohållbara ställning på den sista inteckningshafvarens
bekostnad. Motionären skulle kunna framdraga en mängd
exempel på att personer, som trott att en inteckning .verkligen ligger på
den plats gravationsbeviset utvisar, blifvit alldeles ruinerade på det sätt
motionären sålunda sökt beskrifva.

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

Herr Olof Olsson klandrar särskilt det bruk, som hos flera bankinrättningar
utbildat sig, att uti formulären till skuldebref inrycka en bestämmelse
af innehåll att det för skuldebrefvet lemnade hypotek skall tjena
som säkerhet icke blott för skuldebrefvets innehåll, utan äfven för alla
andra förbindelser, i hvilka låntagaren häftar eller kan komma att häfta
till banken. Detta bruk i förening med bankernas förfarande att afskrifva
en inbetalad ränta allenast på omslagsreversen hade, på sätt åtskilliga af
motionären anförda exempel skulle utvisa, till följd, att eu person, som
egde en jemförelsevis god inteckning och som måhända, innan han mottagit
densamma, efterhört, att räntorna å ett gäldenärens banklån blifvit
ordentligt inbetalade, ginge förlustig den förmånsrätt, han borde ega, hvaremot
bankens, rätt sedt, oprioriterade fordringar utginge med förmånsrätt
ur fastigheten. Enahanda missförhållande orsakades af bankernas förfarande
att vid beviljande af s. k. garantilån såsom godtgörelse för de vid lånets
utlemnande förskjutna omkostnader förbehålla sig att, i händelse lånet före
amorteringstidens utgång blefve inbetaladt, genast utfå ett belopp motsvarande
en viss procent af den ursprungliga lånesuinman för hvarje år af
den återstående amorteringstiden. Nämnda godtgörelse förskaffade sig nu
banken på det sätt, att banken, som trots det räntorna ordentligt erlagts,
icke afskrifvit desamma å inteckningsreverserna, vid köpeskillingsliqviden
uttoge tre års upplupna räntor å desamma. Äfven om man ansåge, att
banken i de fall, då garantilånet inbetalades före amorteringstidens utgång,
skulle billigtvis kunna pretendera någon rimlig ersättning för sina låneomkostnader,
vore det väl mera rent spel att vid lånets meddelande fordra
inteckningar till erforderligt högre kapitalbelopp.

Innehafvare af en inteckning i en fastighet kunde således aldrig vara
säker, att han icke vid en köpeskillingsliqvid öfverraskades af än det ena och
än det andra egendomliga anspråket, som omintetgjorde hans rätt, anspråk,
hvilka alla gömde sig bakom de tre årens oafskrifna räntor.

I motsats till motionärerna håller utskottet före, att gällande bestämmelser
i förevarande ämne äro i det hela väl afpassade efter vårt lands
kreditförhållanden och att antagandet af motionärernas förslag, långt ifrån
att verka till gagn, fast hellre skulle, särskildt i fråga om fastighetskrediten,
öfva ett skadligt inflytande. Sålunda torde det ligga i öppen
dag, hurusom möjligheten att få eu jemförelsevis god inteckning belånad

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

skulle i betänklig grad försvåras, derest den af motionärerna påyrkade begränsning
blefve genomförd. Benägenheten att för kapitalplacering anlita
de utvägar fastighetskrediten för närvarande erbjuder måste nemligen blifva
mindre, i samma mån den trygghet, gällande bestämmelser i fråga om
förmånsrätt för ränta å i fastighet intecknad fordran onekligen medföra,
lede afbräck och för långifvaren stäldes i utsigt att, der han ej
ville äfventyra sin rätt, vid bristande ränteliqvid genast lagsöka fastighetsegaren.

Besinnar man tillika, att uraktlåtenhet att i rätt tid gälda ränta
mången gång har sin orsak i trångmål af mera tillfällig beskaffenhet, torde
förslagen ur nyss angifven synpunkt jemväl finnas innebära obillig hårdhet
mot fastighetsegarne sjelfve. Leder lagsökningen till fastighetens försäljning,
lärer detta mången gång, äfven om den föreslagna begränsningen blefve
genomförd, icke kunna aflöpa utan förlust för yngre inteckningshafvare,
hvilkas rätt förslaget dock företrädesvis afser att skydda.

Att våra penningeinrättningar, för att i möjligaste måtto undgå förlust,
på af motionärerna angifna sätt betjena sig af det i vårt affärslif
häfdvunna, af lagskipningen jemväl godkända bruket att vid beviljandet af
lån mottaga pant af intecknadt, skuldebref, lärer icke med fog kunna klandras,
och det torde vara obehöfligt att erinra, huru som hvarje föreskrift
på förevarande område i syfte att binda aftalets frihet skulle visa sig åndamålslös,
enär såväl vederbörande penningeinrättningar som enskilde kapitalister
skola veta att gifva sina låneaftal en sådan form, att desamma varda
så betryggande, som de för sin egen säkerhet anse erforderligt.

Den enda fullt verksamma garantin mot förluster af ifrågavarande
slag är, enligt utskottets åsigt, att söka i den enskilde långifvarens omtänksamhet,
hvilken, bland annat, bör mana honom att vid beräkningen af
den säkerhet, som en erbjuden inteckningshandling kan antagas medföra,
städse upptaga tre års ränta å äldre inteckningar bland de belopp, hvilka
skola utgå framföre den inteckning, som är i fråga att belåna, äfven om
uppgift lemnas derom, att vid lånetillfället räntan är gulden å de lån, för
hvilka de äldre inteckningarna äro satta i pant. Så vidt för utskottet är
bekant, användes ock i de flesta fall sist angifna beräkningssätt jemväl af
enskilda långifvare, då de utan hänsyn till låntagarens person vilja mot
säkerhet af en inteckning utlåna penningar.

Då icke heller, i fråga om förlagsinteckningar, giltiga skål föreligga
för den ändring i gällande bestämmelser om förmånsrätt för ränta

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 7 Sami. 16 Håft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

å intecknad förlagsfordran, som den ene af motionärerna påyrkat, föranlåta
utskottet följaktligen hemställa,

att ifrågavarande motioner icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 7 april 1893.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.