Lagutskottets Utlåtande N:o 29

Utlåtande 1892:LU29

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 24 mars 1892, kl. 1 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion angående
framläggande af förslag till lag rörande ny lönereglering
för rikets presterskap.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en
inom nämnda Kammare af herr O. W. Redelius väckt motion, n:o 112,
så lydande: »Kongl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt
ordnande af presterskapets aflöning var en rigtig välgerning. Den
helsades derför med glädje. Den har också verkat mycket godt, hvilket
allt blifvit allmänneligen erkändt.

Dock framkom redan 1872 Riksdagens lagutskott med detta uttalande:
»Det hade visserligen icke varit emot god ordning stridande, om
från början svenska kyrkans presterskap lika med andra statens tjensteman
fått af statsverket uppbära sin aflöning, sådan den genom allmän lag är
vorden bestämd». Utskottet tilläde dock: »Under en tid, då hvarje svensk
undersåte måste tillhöra svenska kyrkan, var det dock utan vidare betydelse,
antingen de för detta ändamål erfoi’derliga bidrag af församlingarna
erlades till statsverket eller direkt till presterskapet».

Något annorlunda har emellertid förhållandet blifvit genom tillåtelsen
att utträda ur statskyrkan och genom tillåtelsen för främmande religionsbekännare
att inom riket stifta egna religionssamfund. Från deras sida
hafva sedan tid efter annan framkommit yrkanden om befrielse för
dissenters från skyldigheten att bidraga till aflöningen åt statskyrkans
presterskap af skäl: att denna skyldighet påståtts »innefatta en stor orätt -

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

visa», »strida mot den religiösa fördragsamhetens principer» och »vara
oförenlig med andan i gällande lagar» etc. Deremot har å andra sidan
framhållits bland annat: att dessa afgifter i fråga äro att anse såsom »afgifter
till staten, afsedda till vidmagthållande af en statsinstitution af stor omfattning
och djup rot», att presterna numera äro mer statens än kyrkans
tjenare, att deras tid och krafter tagas i anspråk lika väl för dissenters
räkning som för statskyrkans egna medlemmar in. m., m. m.

Om dessa anförda med flera mer eller mindre vigtiga skäl för och
emot vägas mot hvarandra, uppskattas till deras verkliga värde och såmedelst
i möjligaste måtto neutralisera hvarandra, qvarstår dock, synes
mig, en tydlig förnimmelse af att dissenters fortfarande anse sig lida
orätt i nu ifrågavarande hänseende. Medgifvas måste, att om och när
orätt förefinnes, bör allt göras, hvad göras kan, att undanrödja orätten.
Ty »hvad lika och rätt är» bör den ene bevisa den andre på alla områden,
politiska såväl som kyrkliga och religiösa. Att handla efter denna
grundsats är att handla klokt och försigtigt. Till och med om föreställningen
om orättvisa är mera inbillad än verklig, är det af vigt, att den
undanrödjes.

År det anförda rigtigt, så ligger deri en stark maning att taga i allvarligt
öfvervägande, hvad rättvisan kräfver angående nu ifrågavarande
sak. På förhand torde alla kunna enas derom, att dissenters med skäl
icke kunna göra anspråk på större friheter och förmåner än de, som statskyrkans
egna medlemmar åtnjuta, men måste vara belåtna, om de ställas
lika. Likaledes må man kunna enas derom, att rättigheter och skyldigheter
motsvara hvarandra. Om man på denna basis tager i betraktande
frågan om afgifter till statskyrkans prester såväl för fastighet som för
inkomst af kapital eller arbete och för person, torde lika rätt vederfaras
alla, om alla dessa afgifter ingå till statsverket såväl från statskyrkans
medlemmar som från dissenters. Sedan må staten gifva lika ersättning
åt den ene som den andre för den tjenst man gör staten, utan afseende
på om man tillhör statskyrkan eller icke. Huru denna grundsats kan
komma att taga sig ut i verkligheten, torde böra skärskådas särskildt
med tillämpning på svenska kyrkans presterskap och särskildt med tilllämpning
på prester eller föreståndare för annat i riket tillåtet religionssamfund.

Hvad först beträffar statskyrkans presterskap, torde saken kunna ordnas
sålunda: Ny lönereglering uppgöres. Dervid uppskattas först bostället,
der sådant finnes, till sitt verkliga värde. Från dess uppskattade årliga
medelafkaslning fråndrages medelkostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande
samt för sådan embetsskjuts, som ingen enskild med skäl kan

IHh. till Riksd. Vrot. 18!)2. 7 Sami. 18 Raft. 2

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

åläggas prestera. Hvad, som utöfver den så beräknade nettoinkomsten af
bostället erfordras till en efter tjenstegrad, embetsåligganden och lefnadskostnaderna
i orten lämpad anständig bergning, fylles af statskassan utan
någon som helst direkt afgift från församlingsbornas sida.

Beträffande främmande religionsbekännare, som bilda egna af staten
erkända religionssamfund och antaga af staten godkända församlingsföreståndare,
må de till aflöning åt dessa föreståndare af statskassan erhålla
lika bidrag, som bestås statskyrkans egna medlemmar, så att t, ex. om en
statskyrkoförsamling om 2,000 medlemmar erhåller i medeltal 2,000 kronor
ur statskassan till aflöning åt sin prest, så må en dissenterförsamling, vare
sig af metodister eller andra, om 2,000 personer likaledes erhålla af statskassan
2,000 kronor till aflöning åt sin prest eller församlingsföreståndare,
med vilkor dock, att denne senare gör staten samma tjenster som statsky
rkopr esten.

Från skyldighet att bygga och underhålla prestgård har jag ock tänkt
mig en utväg att befria såväl dissenters som statskyrkans medlemmar på
så sätt, att byggnadsskyldigheten öfverflyttas på presterna, d. v. s. här
kyrkoherdarne, emedan komministrarne bygga åt sig sjelfve. Men då
denna fråga berör förslaget till ny ecklesiastik boställsordning, som Riksdagen
för icke länge sedan haft sig förelagd men icke behandlat, emedan
den ansågs vara under utredning hos Kongl. Maj:t, är nu ingen utsigt att
få den diskuterad i Riksdagen, hvarför jag nu förbigår densamma.

Men den af mig här ofvan framstälda hufvudfrågan synes mig vara
så stor och af så genomgripande betydelse i flera rigtningar och kunna
medföra oöfverskådliga verkningar i kommande tider, att den väl förtjenar
att komma under offentlig diskussion. I detta syfte, men icke af förhoppning
att redan vid denna riksdag uppnå något positivt resultat, tager
jag mig dristigheten att hemställa, att Riksdagen behagade besluta att
genom skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag angående ny lönereglering
för rikets presterskap på ofvan angifna grunder, och att lönen
uppföres på ordinarie stat.»

Såsom motionären sjelf anmärkt, är den fråga, hvarå han genom
ofvan intagna motion velat fästa Riksdagens uppmärksamhet, af synnerligen
genomgripande betydelse i så väl kyrkligt som socialt^ hänseende.
I saknad af hvarje utredning om de många, sinsemellan olikartade förhållanden,
som af frågan beröras, låta sig icke heller de verkningar, som

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

af ett bifall till motionärens framställning blefve en följd, med någon
bestämdhet urskiljas. Redan denna omständighet utgör, hvad motionären
ock synes hafva förutsett, för utskottet ett fullgiltigt skäl att vägra
motionen sitt understöd. Utskottet har derjemte icke kunnat undgå att
finna, huru som den utgångspunkt, motionären valt för sin framställning,
lider af en viss ensidighet, då nemligen motionären med hänsyn allenast
till deras anspråk, hvilka icke omfatta svenska kyrkans lära och för den
skull icke heller vilja bidraga till aflönande! af dess presterskap, förordat
en fullständig brytning med den i församlingarnas sjelfbestämningsrätt
innerst grundade princip, enligt hvilken sedan uråldriga tider församlingarna
inom den svenska kyrkan sjelfva aflönat sina själasörjare. Rigtigare hade
det enligt utskottets åsigt varit, om motionären — åtminstone företrädesvis
— grundat sin framställning på någon inom svenska kyrkans församlingar
rådande önskan om åvägabringandet af en dylik brytning. Att en sådan
önskan skulle göra sig gällande, måste utskottet för sin del betvifla och
finner i denna omständighet ett ytterligare skäl för sin hemställan,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.