Lagutskottets Utlåtande N:o 29 (Utlåtande 1888:LU29 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 6 mars 1888, kl. 3 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner i fråga om
vården af enskildes skogar.

Till lagutskottet liar Andra Kammaren hänvisat två särskilda
motioner, afgifna inom nämnda kammare af herr J. Johnsson i Thorsberg,
n:o 15, och af herr E. G. Fredholm, n:o 108, i hvilka motioner
föreslås åtgärder till förekommande af skogsförödelse å enskildes skogar.

Den sistnämnde motionären föreslår:
att Riksdagen för sin del ville antaga ordförandens i 1883 års
lagutskott, herr Bergströms, i reservation afgifna förslag till »Lag
angående skyldighet för enskilde skogsegare i riket, med undantag af
Gotlands samt Norr- och Vesterbottens län, att efter afverkning sörja
för skogsåterväxt», med den förändring i lydelsen, att de åligganden,
som der föreslås skola tillkomma landstinget, måtte öfverföras på kommunen,
hvadan landstingen skulle befrias från alla åtgärder i detta ärende,
samt att denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1
januari 1889.

Herr Johnsson åter anför:

»Åtskilliga förslag hafva blifvit framstälda i syfte att genom lagstiftning
hindra öfverafverkning af skogen inom landet, dervid olika

Bill. till Riksd. Prat. 1888. 7 Sami. 15 Häft. 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

meningar gjort sig gällande, huruvida förbud för export af virke af
mindre dimensioner skulle vara verksammast och lämpligt för målets
vinnande, eller påbud för åtgärders vidtagande för återväxt skulle vara
att föredraga. Dessa förslag hafva emellertid alla afsett att verksamt
ingripa i kustorternas skogshushållning och de delar af landet, som
äro försedda med lätta kommunikationer. Uppmärksamheten synes
mindre hafva varit rigtad åt de egentliga skogsbygderna, under förmenande
att dessa, som saknade lätta kommunikationer, vore skyddade
för öfverafverkning.

Att de i omförmälda syfte framstälda förslag för kontroll öfver
de enskilda skogarnes användande till afsalu blifvit, med undantag af
lag för Vester- och Norrbotten samt Gotlands län, af representationen
afbörda, tror jag icke vara att beklaga, då statens ingripande på den
enskildes hushållning endast torde under trängande förhållanden motiveras.
Dessa förslag hafva derjemte lidit af den väsentliga olägenhet
att hindra jordegare att på förmånligaste sätt använda sin skog äfven
för det fall, der öfverafverkning ej var att befara, hvarjemte staten
för en effektiv kontroll af föreskrifter i berörda afseende skulle få vidkännas
betydliga afgifter. Men att staten bör hafva sin uppmärksamhet
fäst å denna i vårt land såväl i klimatiskt som ekonomiskt afseende
så djupt ingripande näringsgren torde vara erkändt, likasom att tillbörlig
hänsyn i detta afseende icke blifvit iakttagen, särskildt hvad de
egentliga skogsbygderna angår.

Att den i gällande lag intagna bestämmelse, att nyttjanderätt till
skog får upplåtas under femtio års tid, varit till oberäknelig skada för
landet i sin helhet och åtskilliga orter i synnerhet, lärer icke kunna
bestridas. Om en eller annan hemmansegare i kustbygden, der skogsmarkerna
äro i allmänhet skiftade, vårdslöst brukar sin skog, är detta
af mindre betydelse, så länge större delen tager nödig hänsyn till
återväxt och i ifrigt vårdar denna tillgång. Men att hela socknar, af
flera qyadratmils område af gemensamma skogsmarker, tillåtas att
under femtio års tid, således icke allenast för nuvarande hemmansegare
utan ock för efterkommande, afhända sig all afkomst af hemmanens
värdefullaste tillgång — deras skog — är af den betydelse för vissa
orter, att dess bestånd på det allvarsammaste äfventyras. Förhållandet
är i allmänhet, att efter det nyttjanderätt till skogen blifvit upplåten under
den i lagen medgifna längsta tid eller femtio år, hafva hemman öfvergått.
till ny egare. Att denne, som genom förre egarens upplåtelse
blifvit afstängd från möjligheten att under så betydlig tidrymd tillgodogöra
sig något bidrag af hemmansdelens skog, kämpande med ett

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

ytterst dåligt jordbruk, som svårligen lemnar afkastning till odlarens
utkomst, än mindre bidrag till skatter och onera, skall finna läget svårt,
är naturligt, och följden blifver att, under tyngden af dessa bekymmer
för en jemförelsevis obetydlig ersättning, nytt aftal om upplåtelse af
smärre dimensioner på ytterligare femtio år slutes, hvarigenom hans
efterträdare genom detta lika obetänksamma aftal beröfvas möjligheten
att skogen för sin utkomst använda.

Hvarje fosterlandsvän måste med vemod och bekymmer betrakta
förhållandena i dessa bygder, som genom sina stora materiella tillgångar,
rätt använda, bort intaga en förmånlig ställning i ekonomiskt
afseende, men genom brist på förtänksamhet utan tvifvel gå en dyster
framtid till möte.

Till dessa förhållanden bär staten icke ringa ansvar, då jordegaren,
till sin efterträdares förfång, tillåtits att upplåta all brukningsrätt
till hemmans skog under så lång tidrymd, hvarigenom dessa orters
skogstillgångar blifva för jordegaren oåtkomliga, och ur nationalekonomisk
synpunkt så mycket mer betänklig, som allt intresse för vård af
skogen och dess återväxt undergräfves; och då något skäl från skogsindustriens
synpunkt icke föreligger, som talar för bibehållandet af
stadgandet, att nyttjanderätt må få upplåtas under femtio år, likasom
något intrång i jordegares fri- och rättigheter, genom en inskränkning
i tiden för nyttjanderätt, icke göres, då den princip är fastslagen i
gällande lag, att jordegare icke eg a rätt att upplåta nyttjanderätt på
obegränsad tid, får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen för sin del
måtte antaga följande ändring i kongl. förordningen angående tiden för
nyttjanderättsaftals bestånd den 16 juni 1875:

Aftal, hvarigenom nyttjanderätt till fast egendom å landet blifvit
på viss tid upplåten, må ej gälla öfver femtio år. Dock att, der aftalet
afser afverkningsrätt till skog, detta ej må gälla öfver tio år från den
dag aftalet slutes.

Aftal om nyttjanderätt till hus och tomt i stad —---ofvan

stadgadt är.»

Det af herr Fredholm åberopade lagförslag, som finnes intaget i
en vid lagutskottets utlåtande den 12 april 1883, n:o 24, fogad reservation,
har följande lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

»Lag angående skyldighet för enskilde skogsegare i riket, med undantag af Gotlands
samt Norr- och V esterbottens län, att efter af verkning sörja för

skog säter växt.

Sedan särskilda författningar angående åtgärder till förekommande
af skogsförödelse på Gotland och å öfverdrifven afverkning å ungskog
inom Norrbottens och Yesterbottens län blifvit den 10 september 1869,
den 29 september 1874 och den 23 juni 1882 utfärdade; samt derefter
väckts fråga att jemväl beträffande den enskilda skogshushållningen i
öfriga delar af riket meddela lagbestämmelser i syfte att förebygga
befarad skogsbrist; så varder för de landstingsområden i riket, med
undantag af Gotlands samt Norr- och Yesterbottens län, eller de delar
af samma områden, som Konungen, efter framställning grundad på ett
af vederbörande landsting med två tredjedelar af de afgifna rösterna
fattadt beslut, finner skäl bestämma, härigenom förordnadt som följer:

§ 1.

Enskild jordegare vare pligtig att till skogsbörd bibehålla den
egentliga skogsmarken, der den ej odlas till åker eller äng, afstänges
till nödig beteshage eller rödjes till trädgård eller byggnadstomt eller
för annat likartadt ändamål.

§ 2.

Mom. 1. Sker afverkning af skog å mark, som enligt föregående
§ skall bibehållas till skogsbörd; och lemnas ej fröträd, ungskog
eller växande plantor qvar till den mängd och beskaffenhet, att deraf
kan vinnas erforderlig återväxt; vare jordens egare skyldig att derom
draga försorg.. Gör han det ej, ege Kong!. Majits befallningshafvande
i länet att ej allenast, med utsättande af de åtgärder, som för ändamålet
anses erforderliga, vid vite ålägga jordegaren att dessa åtgärder
inom viss tid och, der flere års tid dertill fordras, med viss del årligen
fullborda, utan ock, om så nödigt pröfvas, ställa den återstående skogen,
eller viss del deraf, vid vite under förbud antingen så, att den ej
må anlitas för annat än husbehof, eller ock på det sätt, att träd under
vissa demensioner ej må från egendomen säljas eller bortföras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

Mom. 2. Visas det att, sedan skog blifvit under förbud stäld,
föreskrifna åtgärder vidtagits för skogsåterväxt å den afbrukade marken;
varde förbudet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande återkalladt; dock
åligge egare af skogen att åt densamma fortfarande egna den vård,
som fordras för återväxtens betryggande, vid äfventyr att förbudet
eljest förnyas.

Mom. 3. Hvad nu är sagdt om jordens egare skall, i fall jorden
på grund af arrende eller dylikt aftal af annan innehafves, gälla för
denne, med rätt för honom att, för den kostnad, han till befrämjande
af skogsåterväxt fått vidkännas och sjelf ej vållat, i laga ordning söka
ersättning af jordens egare.

§ 3.

Mom. 1. För utöfvande af uppsigt öfver efterlefnaden af denna
lag skall vederbörande landsting för den tid och till det antal, landstinget
bestämmer, välja tillsyningsmän, hvilka hafva till åliggande att,
när föreskrift i lagen eller beslut, som med tillämpning deraf är gifvet,
öfverträdes eller icke behörigen iakttages, derom hos Kongl. Maj:ts
befallningshafvande göra anmälan.

Mom. 2. Dessa tillsyningsmän skola aflönas af landstingsmedel,
och må till sådan befattning ej utses tjenstförrättande jägmästare eller
revirförvaltare.

§ 4.

Mom. 1. Göres sådan anmälan, som i 3 § sägs, eller förekommer
eljest anledning dertill, att försummelse i afseende på skogsåterväxtens
befrämjande skett, ege Kongl. Maj:ts befallningshafvande, innan föreläggande
enligt 2 § meddelas, att förordna lämplig, i skogshushållningen
kunnig man att, jemte två ojäfvige, till biträde vid landtmäteriförrättningar
utsedde gode män, vid syn, hvartill jordegaren kallas, förhållandet
undersöka samt, der försummelse finnes ega rum, afgifva förslag
till de åtgärder, hvilka i sådant afseende böra vidtagas, äfvensom till
den tid, hvarinom arbetet skall vara afslutadt, och huru mycket deraf
skall årligen verkställas. Kongl. Maj:ts befallningshafvande^ege ock
att, der det af omständigheterna påkallas, genom särskilt beslut, ställa
skog tills vidare under sådant förbud, som i § 2 omförmäles.

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

Mom. 2. Kostnaden för syn, hvarom i denna § sägs, skall, då
den för jordegaren föranleder något åläggande, som vinner laga kraft,
af denne gäldas, men eljest, äfvensom då tillgång hos honom saknas,
utgå af landstingskassan, hvaraf nämnda kostnad skall, om vederbörande
det äska, förskjutas.

§ 5.

I fråga om kallelse å gode männen samt om ersättning till dem
gäller hvad i afseende på deras biträde vid landtmäteriförrättningar
är stadgadt.

§ 6.

Vite, som enligt denna lag ådömes, tillfaller landstingskassan.

§ 7.

Den, som icke nöjes med Kongl. Majds befallningshafvandes beslut
i de mål, hvarom här ofvan sägs, ege att deröfver hos Kongl.
Maj:t föra klagan inom den tid, som i kongl. förordningen den 14
december 1866 är föreskrifven för besvärs anförande i mål, som
handläggas af förvaltande myndigheter och embetsverk; dock lände det
öfverklagade beslutet till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas.

Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1884.»

Såsom bekant är, aflät Kongl. Maj:t till 1874 års Riksdag en proposition,
n:o 52, angående åtskilliga skogsväsendet rörande frågor och
föreslog dervid bland annat Riksdagen att antaga ett propositionen bifogadt
förslag till förordning angående enskilde skogsegares skyldighet
att efter utverkning sörja för skogsåterväxt. Detta förslag förföll emellertid
till följd deraf, att kamrarne fattade olika beslut.

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

Frågan har sedermera icke lemnats å sido. Redan påföljande år
afgafs af dåvarande skogsstyrelsen ett förslag till förordning i ämnet,
åsyftande en sammanjemkning af de olika meningar, som vid 1874 års
riksdag gjorde sig gällande hos Riksdagens kamrar. Detta förslag
jemte åtskilliga andra framställningar rörande enskildes skogsvård öfverlemnades
den 12 oktober 1883 till domänstyrelsen med föreskrift att
deröfver afgifva utlåtande. Sådant utlåtande afgafs ock af domänstyrelsen
den 26 maj 1885 och finnes särskild! tryckt. Den 5 november
1886 föredrogs i statsrådet detta utlåtande jemte omförmälda, till domänstyrelsen
öfverlemnade förslag och framställningar. I det yttrande, som
härvid afgafs. af dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet
och hvilket jemväl finnes i tryck tillgängligt, erinrades, att de förslag
till lagstiftning för enskildes skogar, hvilka vid olika tillfällen framsits,
gått i två rigtningar, i det man antingen velat genom inskränkningar
i egarens fria dispositionsrätt öfver skogen förebygga dennas
förödande eller missvård, eller ock sökt genom föreskrifter om beredande
af återväxt å afbrukad skogsmark sörja för uppkomsten af ny
skog i den afverkades ställe. Sedan föredragande departementschefen
derefter framhållit de svårigheter, hvilka mötte mot en lagstiftning i
förstnämnda retning, fortsätter han:

o yrkanden på lagstiftningens ingripande i den enskilda skogshushållningen,
hvilka på senare åren framträdt, hafva också i allmänhet
eller företrädesvis afsett, icke att på ett eller annat sätt reglera
afverkningen, utan att ålägga skogsegaren att efter utverkning sörja
för återväxt. I hvad mån en dylik lagstiftning kan anses lämplig, blir
naturligen i främsta rummet beroende deraf, huruvida särskilda åtgärder
för att åstadkomma skogsåterväxt äro af behofvet påkallade. Domänstyrelsen
anför i detta hänseende: att skogens föryngring i allmänhet
icke är äfventyrad, enär, enligt hvad äfven skogstjenstemänuen
vitsordat, inom största delen af vårt land sjelfsådd från fröträd eller
kringliggande skog i de flesta fall är att påräkna; att detta särskild!
är fallet i de orter, från hvilka den hufvudsakliga trävaruexporten eger
rum och der de större kolförbrukande jernverken äro belägna; att följderna
af skogarnes öfverdrifna anlitande också visat sig mindre deruti,
att de afbrukade markerna förblifvit skoglösa än genom skogarnes utglesnande;
samt att under sådana förhållanden en återplanteringslag
skulle verka föga till skogstillståndets förbättrande. Förutom på Gotland,
der likväl en skogslag med syfte att befordra återväxt redan är
gällande, är det endast i Småland, Vestergötland, Bohuslän, Halland,
Skåne och Blekinge, som skogskultur, enligt domänstyrelsens uppgift,

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

gjort sig mera behöflig, och der således en återplanteringslag skulle
kunna få någon betydelse.

Men äfven å de nu nämnda orterna skulle antagligen verkningarna
af en sådan lag blifva långt mindre, än man deraf förväntat sig. Endast
mera sällan förekommer nemligen, att skogen på en gång afverkas,
under det att merendels, der icke ordnad skogshushållning eger
rum, och särdeles på de talrika mindre egendomarne afverkningen sker
genom planlös blädning och uttagande, ett efter annat, af de bästa
träden hvar helst det faller sig för afverkaren beqvämast. Att vid ett
sådant afbrukningssätt bestämma, om och när återväxten är äfventyrad,
lärer i de flesta fall blifva omöjligt; och lagen skulle således endast
kunna ingripa i de jemförelsevis få fall, der totalafverkning egt rum,
och fröträd, ungskog eller växande plantor icke qvarlemnats till det
antal och den beskaffenhet, som erfordras för att deraf återväxt må
vinnas.

En särskild och mycket stor svårighet vid uppställandet af en
återplanteringslag möter i frågan, om och till hvilken utsträckning, vid
bestämmandet af den mark, som bör till skogsbörd bibehållas, och
hvarå således återplantering bör i händelse af behof verkställas, undantag
må göras för mark, som betas. Den för Gotland gällande skogslagen
gör i detta hänseende intet undantag; men så väl i den norrländska
skogskomiténs förslag af år 1870 som i de olika förslag till
återväxtlag, hvilka år 1874 antogos af Riksdagens kamrar, äfvensom i
skogsstyrelsens sedermera uppgjorda s. k. sammanjemkningsförslag har
från skyldighet att derå besörja återväxt undantagits »nödig beteshage»,
och med hänsyn till rådande förhållanden inom de delar af landet, der,
såsom jag i det föregående nämnt, en återplanteringslag egentligen skulle
kunna '' anses behöflig, torde äfven kunna antagas såsom visst, att en
återplanteringslag icke skulle kunna der bringas till stånd, med mindre
ett dylikt undantag från lagens tillämpning medgåfves. Då någon i
beskaffenheten af sjelfva marken grundad skilnad mellan skogs- och
betesmark icke lärer kunna uppdragas, är det sannolikt, att i de flesta
fall den omständighet, att utmark blifvit till betning afstängd, skulle
anses utgöra tillräcklig grund för att ställa marken utom lagens
tillämpning; och särskildt torde detta blifva förhållandet i trakter, der
enligt ortens sed skogsmarken i vidsträckt grad är föremål för betning,
och hvarest, åtminstone för såvidt det gälde egendomar med icke alltför
stora skogsarealer, helt visst hela den till egendom hörande utmark
komme att betraktas såsom »nödig beteshage». Det utan tvifvel mångenstädes
väl behöfliga medgifvandet att från skogsbörd undantaga

Lagutskottets Utlåtande K:o 29.

beteshage skulle sålunda öppna en temligen lätt utväg till lagens kringgående,
så mycket betänkligare som företrädesvis egare af sådan skogsmark
blefve i tillfälle att deraf begagna sig, der skogsproduktionens
höjande är af behofvet mest påkalladt.

Knappast i någon annan ort torde betning å utmarken förekomma
i så stor omfattning som i Småland. Den stötesten för en återväxtlag,
som detta förhållande och svårigheten att deri göra någon ändring innebär,
har Kronobergs läns landsting i sitt år 1875 afgifna förslag till
skogslag sökt att undgå genom att i förslaget intaga den bestämmelsen,
att,, der skogs- och betesmark vore med hvarandra så sammanblandade,
att eu bestämd gräns icke kunde emellan dem utsättas, de
trakter,, hvilka vore till betning tjenliga, skulle antingen få hållas uppröjda
till beten eller ock vexelvis användas för skogsbörd eller till
betesmark; dock under vilkor, att på hvarje egendoms, hemmansdels
eller afsöndrad lägenhets jord så mycket växande skog qvarlemnades,
som, med afseende på behofvet i olika delar af länet, kunde anses fullt
tillräckligt för egendomens behof. Först när detta vilkor blifvit öfverträdt,
så att skogsbrist vore att å egendomen befara, skulle lagen kunna
ingripa, sålunda, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande egde förelägga
jordegaren att under vissa år åstadkomma återväxt å så stort
område af skogen, som motsvarade öfverafverkningen, samt intill dess
ändamålsenliga åtgärder visades hafva blifvit härför vidtagna, ställa
den återstående skogen under förbud emot annan utverkning’ än till
husbehof.

Då skogs- och betesmarkerna inom länet vanligen med hvarandra
sammanfalla eller förekomma i sådan omvexling, att de ej kunna särskiljas,
äi det att förutsätta, att den föreslagna lagen i regeln skulle
komma till tillämpning endast i de fall, då afverkning drifvits utöfver
gränserna för skogens förmåga att med husbehofsvirke förse den egendom,
dit skogen hör, och att lagen sålunda i allmänhet skulle blifva
gällande blott för egendomar med mindre skogsvidd, under det att skogsförödelse
och försummelse att sörja för återväxt å egendomar med
större skogsareal blefve utan all påföljd, för så vidt egaren endast iakttagit
den försigtighet att qvarlemna växande skog, tillräcklig för husbehofvet.
Förslaget synes vidare i praktiskt hänseende mindre lämplig4
så^ till vida, som lagens ingripande, när skogs- och betesmark icke
äro från hvarandra fullständigt afskilda, gjorts beroende af en utredning
i hvarje särskildt fall rörande skogens tillstånd och egendomens
behof af virke, hvilken torde komma att kräfva icke obetydliga kostnader.
Och då härtill kommer, att det syfte, landstinget tydligen velat
Blh. till Riksd. Prof. 1SSS. 7 Sami 17, Hr,fl.

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

med sitt förslag uppnå — förekommandet af skogsbrist å de särskilda
egendomarne eller hemmanen — endast i högst ringa grad torde kunna
genom den föreslagna lagen befordras, enär förbud, som enligt lagen
meddelas emot annan afverkning än till husbehof, skulle återkallas, så .
snart skogsegaren visat sig hafva sörjt för återväxt, oberoende huruvida
skogen dåmera förkofrats så, att den medgåfve ökad afverkning, synes
det ifrågavarande lagförslaget icke hafva på ett särdeles lyckligt sätt
löst de svårigheter, som i ortens säregna förhållanden möta för uppställandet
af en antaglig skogslag.

De anmärkningar, jag nu framstält emot de föreliggande särskilda
förslagen till lagstiftning för den enskilda skogshushållningen, synas
mig vara af den betydelse, att icke något af dessa förslag bör vinna
godkännande.

Med hvilka svårigheter det i öfrigt är förenadt att i förevarande
hänseende åstadkomma en lag, som kunde finnas någorlunda tillfredsställande,
framgår tydligast deraf, att sedan i de yttranden, domänstyrelsen
i och för afgifvandet af dess nu anmälda underdåniga utlåtande
inhemtat från skogstjenstemännen i orterna, flere af skogsinspektörerne
uttalat sig för lagstiftningens ingripande i den enskilda skogshushållningen
och ifrågasatt vissa åtgärder i sådant hänseende, de muntliga
öfverläggningar i ämnet, hvilka senare förts vid det sammanträde i oktober
1884, dit domänstyrelsen inkallat samtlige skogsinspektörerne,
icke ledt till annat resultat, än att desse slutligen utan någon meningsskiljaktighet
förenat sig i det utlåtande, att »lag för den enskilda skogshushållningen
icke kunde för våra förhållanden uppställas, hvarför lagstiftningen
ej heller numera syntes dem böra härutinnan ingripa.»

Den åsigt, som sålunda gjort sig gällande hos skogsinspektörerne,
har omfattats äfven af domänstyrelsen; och dertill har jemväl landtbruksakademiens
förvaltningskomité slutit sig under framhållande: att
den ändamålsenliga skötsel, hvaraf skogarnes framtida bestånd betingades,
kunde vinnas endast genom en allmännare kännedom om skogarnes
värde och betydelse samt rätta vård; att det vore från skogsläroverken
och statens skogstjenstemän, som denna kunskap borde utgå
och vinna spridning bland landets befolkning; samt att, i förening med
det egna intresset, de exempel på eu väl ordnad skogshushållning, hvilka
lemnades af kronan och andra större skogsegare, den ledning och det
biträde vid ordnande af den enskilda skogsskötsel, som erhölles af
statens skogsingeniörer, samt slutligen de af hushållningssällskapen i
nästan alla län vidtagna berömvärda åtgärder för skogshushållningens
befordrande skulle säkrare verka till införande efter hand af eu all -

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

männare god skogsvård, än skogsodlingstvång eller andra restriktiva
åtgärder, hvilka icke skulle kunna öfvervakas utan sådan förstärkning
af skogsstateu, att kostnaden derför skulle göra det hela praktiskt outförbart.

Då de myndigheter, hos hvilka sakkunskap i detta ämne företrädesvis
torde vara att finna, sålunda enstämmigt uttalat sig emot att
lagstiftningen skulle för närvarande vidare, än som redan skett, ingripa
i den enskilda skogshushållningen, har jag så mycket mindre skäl
tillstyrka, att någon framställning i sådant syfte göres hos Riksdagen,
som, efter hvad jag förut haft tillfälle anmärka, icke något af de förslag
till en dylik lagstiftning, hvilka nu föreligga, torde kunna anses
antagligt.

Det synes mig i öfrigt af den utredning, som nu åstadkommits,
klart framgå, att förhållandena inom landets olika delar äro från hvardra
så vidt skilda, att en lagstiftning för hushållningen å enskildes
skogar — derest en sådan skulle anses böra ifrågakomma — måste,
för att kunna fylla sin uppgift, blifva mycket mångskiftande och gifvas
olika innehåll allt efter förhållandena inom hvarje särskild ort. Man
har hittills i allmänhet haft en alldeles motsatt uppfattning och ansett,
att, om undantagslagar för den enskilda skogshushållningen befunnos
nödiga, dessa borde i vidsträcktaste mån göras likartade. I öfverensstämmelse
härmed var det ock, som man gick till väga vid 1874 års
riksdag, då förhandlingarne rörde sig om antagandet af en återväxtlag,
afsedd icke för någon eller några särskilda orter, utan att, i den mån
vederbörande landsting derom gjorde framställning, vinna tillämpning
inom alla de län, der behof af eu dylik lagstiftning gjort sig gällande.
Mig åter vill det förefalla, som gången af ett lagstiftningsarbete i förevarande
hänseende borde blifva eu helt annan och sådan, att det i
främsta rummet borde vara fullständigt utredt, om för någon viss del
af landet en särskild skogslag vore behöflig, och livilket innehåll denna
lag lämpligen borde ega, innan frågan derom underställes de lagstiftande
myndigheternas pröfning. Och då det bör kunna antagas, att
ortens invånare äro närmast i tillfälle att bedöma, om och på hvad sätt
lagstiftningens ingripande i den enskilda skogshushållningen kan vara
påkalladt, synes det mig, att, när en allmännare uppfattning om behofvet
och lämpligheten af ett sådant ingripande i någon ort gjort sig
gällande och funnit sitt uttryck i en framställning från den korporation,
som företrädesvis kan anses representera den upplysta allmänna
meningen i orten, eller länets landsting, deråt visserligen bör egnas ett
icke ringa afseende.

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

Af de förslag till särskild skogslagstiftning för viss ort, hvilka
nu blifvit inför Eders Kongl. Maj:t anmälda, är det emellertid endast
ett, som har att stödja sig på eu sådan grund, nemligen det af Kronobergs
läns landsting år 1875 afgifna förslag till skogslag för länet,
men, såsom jag i det föregående erinrat, äro hufvudpunkterna i detta
förslag sådana, att jag icke finner mig kunna förorda detsamma till
antagande.

Jag hemställer alltså, åberopande det nu anförda och med anhållan
att framdeles få särskilt anmäla frågan om ändringar i den för
Gotland gällande skogslagen, att Eders Kongl. Maj:t täcktes förklara
samtliga de nu föredragna förslagen till lagstiftning för den enskilda
skogshushållningen, vare sig i allmänhet eller för särskilda orter, icke
böra föranleda vidare åtgärd.»

I öfverensstämmelse med denna departementschefens hemställan
fattades ock Kongl. Maj:ts beslut.

Till de skäl, hvilka sålunda anförts mot en lagstiftningsåtgärd af
sådan beskaffenhet som den i herr Fredholms motion föreslagna, har
lagutskottet för sin del icke något att tillägga. Utskottet vill här endast
erinra, att de särskilda länens landsting och hushållningssällskap,
synnerligen de sistnämnda, egnat mycken uppmärksamhet åt den enskilda
skogsvården och inom flera län anvisat betydliga belopp för
dennas befrämjande; och synes man kunna hysa förhoppning derom,
att enskilde skogsegare allt mera skola, utan att lagstiftningen behöfver
ingripa, komma till insigt om nödvändigheten af eu förbättrad skogsvård.

Utskottet får följaktligen hemställa,

1) att herr Fredholms motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Då utskottet vidare går att yttra sig öfver herr Johnssons förslag,
vill utskottet till eu början erinra, att den s. k. norrländska skogskomitén
i sitt den 21 december 1870 afgifna betänkande, hvilket lades
till grund för Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda, till 1874 års Riksdag
aflåtna proposition angående åtskilliga skogsväsendet rörande frågor,
förklarade sig anse en inskränkning i rättigheten att för viss tid upplåta
mark för skogsbruk icke allenast vara af tillståndet inom Norrland

Lagutskottets Utledande N:o 29.

rättfärdigad, utan med tvingande magt påkallad. I synnerhet vore detta,
enligt komiténs tanke, förhållandet beträffande det så ofta anlitade
sättet att upplåta afverkningsrätt till skog, utan att jorden tillika afsöndrades.
Det menliga inflytande dessa upplåtelser redan utöfvat och
utan tvifvel än vidare komme att utöfva, såväl å skogarnes bestånd,
som i flere andra afseenden, gjorde det till en angelägenhet af framstående
vigt, att tiden för dylika upplåtelser begränsades, så att åtminstone
en efterkommande hemmansegare, som önskade sjelf öfvertaga
hushållningen med sin skog, icke måtte genom föregående aftal derifrån
alltför länge hindras. I öfverensstämmelse med dessa åsigter föreslog
komitén, bland annat, att upplåtelse af afverkningsrätt till skog på viss
tid, utan att jorden tillika afsöndrades, ej måtte få ske för längre tid
än högst tio år.

Uti det yttrande, som dåvarande skogsstyrelsen på nådig befallning
afgaf öfver skogskomiténs betänkande och förslag rörande skogsväsendet
i de norra länen, anförde skogsstyrelsen i nu förevarande
ämne följande:

»Hvad angår skogsköp med flerårig afverkningsrätt, hvarom i
§ 48 föreslås bestämmelser, lärer ej böra förbises, att dylika köp äro
nödvändiga för tillgodogörande af de skogstillgångar, som i och för
utdrifning, strömrensning och flottning fordra så betydliga kostnader,
att eu hemmansinnehafvare ej mägtar anskaffa dertill nödiga medel,
och hvilka skogstillgångar utan dessa köp mången gång skulle gagnlöst
förspillas. Dock kan å andra sidan ej heller bestridas att skogsköpen,
då afverkningskontrakten ej innefatta lämplig föreskrift om minimidimension
för afverkningsbart virke, ofta medföra en skogssköfling,
hvilken är så mycket mera att beklaga, som afverkningsrätten merendels
upplåtits på den betydliga tiden af femtio år, under hvilken tid efterkommande
således äro hindrade att disponera öfver skogen och att dermed
iakttaga eu sparsammare hushållning. — I anledning häraf instämmer
skogsstyrelsen med komitén rörande behöfligheten att inskränka
den tid, hvarunder afverkningsrätt må upplåtas, men då de ofvan omförmälda
kostnaderna understundom äro så betydliga att köparen, för
att jemte skälig vinst erhålla godtgörelse för dessa, kan behöfva lika
lång afverkningstid som den, under hvilken kronoparker för närvarande
enligt § 19 utsyningsförordningen få upplåtas, nemligen tjugo år, så
torde samma tid äfven böra bestämmas såsom maximum för afverkningsrätt
å här ifrågavarande skogar.»

Då varande statsrådet och chefen för finansdepartementet uttalade
i det yttrande till statsrådsprotokollet, hvaruti hemstäldes om aflåtande

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

till 1874 års riksdag af meranämnda Kongl. proposition, en med skogsstyrelsens
åsigt väsentligen öfverensstämmande mening, men ansåg sig
icke böra tillstyrka proposition i detta ämne, förr än det visat sig,
hvilken utgång förslaget till förordning om skyldighet att sörja för
skogsåterväxt komrne att erhålla hos Riksdagen.

Äfven domänstyrelsen har i sitt ofvan anmärkta, den 26 maj 1885
afgifna utlåtande, under åberopande af de skäl, som anförts af den
norrländska skogskomitén, hemstält, att Kongl. Maj:t täcktes taga under
öfvervägande, huruvida förslag borde utarbetas till lag om inskränkning
af tiden för jords upplåtande till nyttjande.

Slutligen har ock i statsrådets och chefens för finansdepartementet
jemväl här ofvan omnämnda yttrande till statsrådsprotokollet den 5
november 1886 i detta ämne anförts:

»Någon annan begränsning i detta hänseende är nu icke stadgad,
än den som innefattas i förordningen den 16 juni 1875 angående tiden
för nyttjande^ttsaftals bestånd, genom hvilken förordning tiden för
dylika aftal, så vidt de afse fast egendom å landet, blifvit bestämd till
högst femtio år.

Upplåtelser af afverkningsrätt till skog för lång tid hafva, i synnerhet
inom Norrland, förekommit i stor utsträckning. Det ligger i sakens
natur, att dylika upplåtelser i regeln måste medföra menliga följder för
skogstillståndet. Skogen blir derigenom fullständigt eller i mer eller
mindre grad undandragen jordegarens vård och öfverlemnad åt eu köpare,
som icke har annat mål än att, i den största utsträckning, afverkningsaftalet
medgifver, och med de minsta möjliga uppoffringar tillgodogöra
sig det befintliga skogskapitalet under den tid upplåtelsen
varar. Någon egentlig omvårdnad kommer under sådana förhållanden
skogen sällan till del, och verkningarne häraf blifva större och svårare
att afhjelpa, i den mån afverkningsaftalet är utsträckt till en längre
tidrymd.

Erfarenheten om det vanvårdade skick, i hvilket skogar vid utgången
af längre afverkningsupplåtelser återfallit till sina egare, har
visserligen, enligt hvad domänstyrelsen upplyser, i senare tider ledt till
större varsamhet vid uppgörandet af dylika aftal likasom äfven det
ökade tillfälle att köpa skogsmark, som genom nådiga förordningen angående
hemmansklyfning och jordafsöndring af den 6 augusti 1881
blifvit beredt, bidragit att minska aftalen om förvärfvande af endast
afverkningsrätt; men sådana aftal torde dock förekomma i den mängd,
att, till förebyggande af dermed förenade skadliga följder, ett förbud

Lagutskottets Utlutande N:o 29. 15

mot aftalens utsträckning till längre tid kan anses vara af behofvet
påkalladt.»

På hemställan af chefen för finansdepartementet öfverlemnades
ärendet till justitiedepartementet för utarbetande af författningsförslag;
men, så vidt utskottet bär sig bekant, hafva åtgärder för sådant ändamål
ännu icke blifvit vidtagna.

Vid öfvervägande af de skäl, hvilka sålunda andragits för en inskränkning
af tiden för nu ifrågavarande nyttjanderättsaftals bestånd
såväl i den föreliggande motionen som ock i samtliga här ofvan anförda
yttranden, har lagutskottet funnit sig öfvertygadt om nödvändigheten
af en åtgärd i omförmälda syfte. Utskottet föreställer sig dock, hufvudsakligen
på de af skogsstyrelsen anförda skäl, att en tid af tio år såsom
maximum möjligen skulle vara för kort. Ett sådant maximum synes
likväl i hvarje fall icke böra sättas högre än tjugu år.

I brist af erforderlig sakkunskap i ämnets detaljer anser sig utskottet
emellertid icke böra nu framlägga ett bestämdt förslag till författning
i ämnet, utan hemställer,

2) att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i gällande bestämmelser
om tiden för nyttjanderättsaftals bestånd,
att aftal om afverkningsrätt till skog icke må gälla
för längre tid än högst tjugu år.

Stockholm den G mars 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. Sjöcronn.

Herrar Liljeshtld och ILtss hafva begärt få här anteeknadt, att de
icke deltagit i behandlingen inom utskottet af herr J. Johnssons i Thorsbergs
ifrågavarande motion.

O O