Lagutskottets Utlåtande N:o 29- (Utlåtande 1896:LU29 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 29-

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 28 febr. 1896, kl. 3 e. no,

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående formen för
äktenskaps afslutande.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat två
särskilda, inom nämnda kammare af herr Waldenström afgifna motioner,
n:o 21 och n:o 22, hvilka båda röra formen för äktenskaps ingående.

Uti motionen n:o 22 har motionären, som erinrat att han vid 1890
och 1892 års riksdagar väckt motioner i samma fråga, hemstält »att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring
af nu gällande lag för äktenskaps ingående, att äktenskap mellan
medlemmar af svenska kyrkan, som det önska, må kunna afslutas inför
borgerlig myndighet, äfven om de begått nattvarden i svenska kyrkan».

Till stöd för motionen har herr Waldenström anfört, att det naturligen
icke kunde vara meningen att vare sig från borgerlig eller kyrklig
synpunkt fastställa någon qvalitativ åtskilnad mellan det borgerliga
och det kyrkliga äktenskapet, och att det icke heller kunde finnas något
skäl att antaga, att den kyrkliga vigseln skulle vara någon bättre
borgen än den civila för ett godt äktenskap, allra minst då denna vigsel
blifvit kontrahenterna påtvingad.

Uti motionen n:o 21 har motionären åter, under erinran att han
vid 1890 års riksdag motionerat i samma ämne, föreslagit, »att Riksdagen
måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af gällande lagstiftning
angående afslutande af äktenskap mellan medlemmar af svenska kyrkan,
Bih. till Riksd. Prat. 1996. 7 Sami. 16 Halt. (Ko 29). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

att kyrklig vigsel må kunna erhållas äfven af sådana, som icke begått
Herrans Nattvard».

Såsom skäl för en reform i denna rigtning har uti motionen anförts,
att man med fog kunde förutsätta, att det gåfves medlemmar af
svenska kyrkan, hvilka af allvarlig sjelfpröfning afhölle sig från den
nattvardsgång, som skulle afsluta deras konfirmation, att dessa personer
sedermera af åtskilliga anledningar icke beginge nattvarden, men att
de icke desto mindre önskade kyrklig vigsel. Under sådana förhållanden
ansåge motionären det vara i hög grad onaturligt, att sådana personer,
hvilka faktiskt tillhörde statskyrkan och kunde vara lika goda
medlemmar som de, hvilka blifvit konfirmerade, blott derför att de
icke begått nattvarden skulle vara utestängda från kyrklig vigsel —
en föreskrift, som dessutom saknade hvarje stöd i den Heliga Skrift
och kyrkans bekännelse. Slutligen förmenade motionären, att det icke
kunde anses vara förnedrande för kyrkans tjenare att viga sådana makar.

Nu gällande bestämmelser i dessa ämnen återfinnas
dels i 15 kap. 11 § kyrkolagen, der det stadgas: »De som intet
kunna råda sig eller de sina skola i tid låta deras själasörjare förnimma
när de eller deras anhöriga vilja trolofvas, att han må varna
dem för hinder, som dem till skada af skyld- eller svågerskap kunna
i vägen ligga, och skall ingen trolofvas, som icke kan Luthers Cathechismum
och häfver begått Herrans nattvard;

dels i 5 § af kongl. förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsöfning, som innehåller
bland annat följande: »Äktenskap mellan dem hvilka begge tillhöra
samma främmande trossamfund med sådant presterskap att Konungen
funnit åt detsamma kunna anförtros att vigsel med laga verkan förrätta
och förty rättighet dertill medgifvit, skall afslutas med vigsel
efter samfundets kyrkobruk. — Tillhöra de olika främmande trossamfund
med sådant presterskap som nyss är nämndt, eller är blott endera
medlem af dylikt samfund, då må äktenskapet kunna afslutas
antingen medelst vigsel förrättad af dertill berättigad prest inom enderas
trossamfund eller inför borgerlig myndighet, på sätt här nedan
sägs. Samma lag vare i fråga om äktenskap emellan bekännare af
främmande kristen troslära och medlem af svenska kyrkan. — Der
ingendera tillhör svenska kyrkan eller sådant främmande trossamfund,

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

som ofvan omförmäldt är, skall äktenskapet ingås inför borgerlig myndighet»
;

dels ock slutligen i kongl. förordningen den 15 oktober 1880
angående äktenskaps afsilande i visst fall inför borgerlig myndighet,
hvilken förordning är af följande lydelse: »Vill någon, som ej blifvit
döpt eller som icke inom svenska kyrkan begått Herrans nattvard,
men icke heller tillhör främmande trossamfund, ingå äkenskap, må det
afslutas inför borgerlig myndighet i den ordning och med tillämpning
af de föreskrifter, som angående borgerligt äktenskap af främmande
trosbekännare och hvad i sammanhang dermed, såväl i afseende å lysning
som för öfrigt, bör iakttagas, äro stadgade i kongl. förordningen
den 31 oktober 1873».

Såsom herr Waldenström erinrat ha motioner af liknande innehåll
med de nu föreliggande behandlats vid 1890, 1891 och 1892 års
riksdagar — utan att lagutskottet, dit motionerna hänvisats, funnit skäl
tillstyrka Riksdagen att inslå på den väg motionären föreslagit. Också
yttrade lagutskottet i sitt utlåtande med anledning af motionärens vid
1892 års riksdag väckta förslag följande:

»Hvad motionären och vid förhandlingarne inom Riksdagen hans
meningsfränder anfört till stöd för den föreslagna reformen, har icke
förmått rubba utskottets tillförene flera gånger uttalade öfvertygelse,
att den frihet att efter godtycke välja emellan den kyrkliga och den
borgerliga formen för äktenskaps ingående, som påyrkas af motionären,
icke bör komma till stånd. När nemligen staten för stiftandet af ett
lagligt äktenskap bestämt en viss form, hvilken den från sin synpunkt
funnit vara den mest värdiga för en i samhällets såväl som den enskildes
lif så djupt ingripande handling som ingåendet af en äktenskaplig
förening, bör staten icke heller göra den eftergift till förmån för ett
fåtals subjektiva uppfattning, som medgifvandet af en dylik valfrihet
onekligen skulle innebära. Utan att ingå i någon pröfning af frågan,
huru vida den kyrkliga eller borgerliga formen för äktenskaps ingående
är den med handlingens inre väsen mest öfverensstämmande, anser
utskottet sig likväl böra erinra, att den kyrkliga formen enligt gällande
lag är den regelmessiga, medan den borgerliga allt fortfarande har karakteren
af undantag, som lagstiftaren, dertill manad af omsorgen för
upprätthållande af det organiska sambandet emellan stat och kyrka,
sett sig föranlåten att medgifva. Redan hänsyn till denna omständighet
borde enligt utskottets förmenande väcka betänkligheter mot beviljandet
af den valfrihet, motionären begärt. Ännu betänkligare varder ett
dylikt steg, om man i likhet med utskottet beaktar, huru som uppfatt -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

ningen af äktenskapet och utsigterna för förverkligandet af dess uppgifter
i ej ringa mån bestämmas af det sätt, hvarpå äktenskapet ingås.
Detta sätt bör nemligen framför allt vara i sin mån egnadt att väcka
och underhålla en allvarlig uppfattning af äktenskapet, men om redan
i fråga om sättet för ingåendet af en äktenskaplig förbindelse ett visst
godtycke får göra sig gällande, lärer sådant snarare komma att undergräfva
än stärka en dylik uppfattning. Det torde jemväl kunna befaras,
att den ifrågastälda valfriheten, derest den komme till stånd, skulle
komma att framkalla allehanda slitningar mellan kontrahenterna och
deras anhöriga, äfvensom inverka störande på den religiösa och moraliska
uppfattningen hos vårt lands befolkning. Att hos vårt folk någon
allmännare önskan skulle förefinnas efter en reform i motionens syfte,
vågar utskottet fortfarande bestämdt bestrida; och denna omständighet
utgör slutligen för utskottet ett ytterligare skäl att fasthålla den ståndpunkt,
som utskottet i föreliggande fråga städse häfdat.»

De af 1892 års lagutskott sålunda anförda skäl för afstyrkande
af valfrihet med afseende å formen för äktenskaps ingående finner
utskottet fortfarande ega full giltighet och vara åtminstone i viss mån
tillämpliga jemväl å motionärens förslag i motionen n:o 21.

Beträffande sistnämnda förslag torde äfven bemärkas att, ehuru
det icke lärer med skäl kunna ifrågasättas att kyrklig vigsel må utan
alla vilkor eller förbehåll medgifvas en hvar medlem af svenska kyrkan,
motionären väl föreslår upphäfvande af nu gällande bestämmelse
derom, att såsom vilkor för trolofning och sålunda äfven för ingående
af äktenskap fordras att hafva begått Herrans Nattvard, men icke angifver
sin åsigt om något annat stadgande och i så fall hvilket borde
sättas i stället för hvad hittills härutinnan varit gällande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa:

l:o) att herr Waldenströms motion n:o 22 icke
må af Riksdagen bifallas; och

2:o) att herr Waldenströms motion n:o 21 icke
må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 28 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 29.

Reservationer:

af herrar F. Andersson, J. Anderson, Nilsson, Svensson från Karlskrona
och Ersson, som ansett att utskottet bort tillstyrka motionerna i fråga;

af herr friherre Bonde.

Herrar von Krusenstjerna, P. G. Petersson och Göransson hafva
begärt få antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 7 Samt.

16 Käft.