Lagutskottets Utlåtande N:o 28 (Utlåtande 1907:LU28 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

28.

Ank. till Riksd. kansli den 18 mars 1907, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder till tryggande af aftal rörande
leverans af elektrisk energi.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 92, anföres af herrar E. Å. Nilson i Örebro, I. E. G. Svensson
i Skyllberg, C. H. P. af Burén och J. G. For sier g:

»Att de afsevärda materiella resurser, som äro till finnandes i våra
vattenfall, böra tillvaratagas och, till fromma för vårt lands ekonomiska
utveckling, på ett rationellt sätt utnyttjas, därom råder stor enighet.
Statsmakterna hafva under senare tid ägnat denna sak mycken uppmärksamhet.
Härom bära såväl regeringsåtgärder som riksdagsbeslut
flera vittnesbörd, ej minst de åtgärder, som från statens sida vidtagits för
utnyttjande af Trollhättefallens vattenkraft, och den utredning angående
en del staten tillhöriga vattenfall, som genom den af Kungl. Maj:t den 9
juni 1899 tillsatta kommittén utförts. Såsom vittnesbörd om ett vaket
intresse för sakens stora nationella betydelse kan man också hänvisa på
Bih. till Likså. Prot. 1907. 7 Sami. 2d Haft. (N:o 28.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Kungl. Maj:ts proposition till nu samlade Riksdag om inrättande af en
permanent vattenfallskommission.

Alla dessa åtgöranden afse endast statens egna vattenfall.

Med undantag af Trollhättefallen äro dock statens egna vattenfall i
södra och mellersta Sverige mindre betydande, ja, icke ens tillräckliga
för statens eget behof, i händelse en förändring af statsbanedriften skulle
komma till stånd i så måtto, att tågen å banorna skulle framföras medelst
elektricitet som drifkraft i stället för ånga. Hur gärna man än
skulle önska, att förhållandet vore annorlunda, måste man likväl böja sig
för sakförhållandet sådant det är.

Då de flesta vattenfallen i södra och mellersta Sverige alltså befinna
sig i enskilds ägo, så har den enskilda företagsamheten en stor uppgift att
fylla i den materiella kulturens tjänst genom dessa vattenfalls utnyttjande
till nytta och gagn för vårt näringslif och för att i någon mån minska
vårt ständigt ökade behof af utländskt bränsle.

Rätt många anläggningar i detta syfte hafva redan utförts, äro under
utförande eller planläggas.

I många fall ordnas dessa anläggningar så, att vid själfva fallet bygges
en kraftcentralstation, hvarest naturkraften tillvaratages för alstrande
af elektrisk energi, som sedermera genom ledningar öfverföres till ej alle
nast från kraftcentralen ganska aflägset belägna, utan äfven sinsemellan
vidt skilda orter för att där försäljas, antingen till distributör, hvilken i
så fall o i ta nog är en stad eller annat samhälle, som har behof af elektrisk
energi till drifts- eller belysningsändamål, eller till enskilda förbrukare.

För att främja dylik öfverföring af elektrisk energi antog Riksdagen
för sin del år 1902 »lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar», hvilken lag af Kungl. Maj:t den 27 juni samma år promulgerades.

Genom denna lag gafs ökad och rättsligt skyddad möjlighet för den
energi alstrande och den energiförbrukande parten att till såväl ömsesidig
nytta som ock allmänt gagn komma i förbindelse med hvarandra.

Så långt är saken i laga form reglerad, men då de båda parterna,
den energialstrande och den energiförbrukande, skola sluta bindande aftal
med hvarandra, kommer man rätt snart på det klara med, att en ganska
betänklig brist förefinnes i vår lagstiftning rörande dylikt aftal, framför
allt därutinnan, att kraftleverantören har ringa eller ingen möjlighet att
lämna kraftafnämaren betryggande säkerhet för att aftalet af leverantören

Lagutskottets Utlåtande N;o 28.

eller hans rättsinnehafvare kommer att fullgöras under hela den tid aftalet
omfattar, huru gärna än leverantören skulle vilja lämna afnämaren
sådan säkerhet. Inteckning i leverantörens fastighet till säkerhet för beståndet
af dylikt aftal beviljas ej, enligt hvad erfarenheten gifvit vid
handen, och servitutsinteckning kan ej heller erhållas. Under antagande,
att dylik säkerhet kunde presteras, skulle den i alla händelser vid en
eventuell exekutiv försäljning af leverantörens egendom tvifvelsutan visa
sig vara af ringa värde.

Ett dylikt aftal mellan kraftleverantör å ena sidan och kraftafnämare
å den andra uppgöres vanligen att omfatta en viss bestämd energimängd,
som en längre följd af år, vanligen 25—40 år, årligen skall på föreskrift
sätt levereras. Uppenbart är, att, om ett samhälle träffar ett sådant
aftal i akt och mening att genom distribution af elektrisk energi
tillgodose samhällsmedlemmarnas behof af sådan energi, vare sig till belysning
eller industriella ändamål, så är det af allra största vikt för såväl
samhället själft som dess energikonsumenter att kunna erhålla trygghet
för att ej allenast leverantören själf fullgör aftalet, än äfven att detta
af hans eventuella rättsinnehafvare kommer att respekteras.

Af ej mindre betydelse är det för den, som för ett större industriellt
företags drift träffar aftal om dylik leverans, att kunna erhålla sådan
trygghet, som här ofvan förmälts.

För att i någon mån belysa detta sakförhållande må erinras, hurusom
sydsvenska kraftaktiebolaget, som bildades i ändamål att exploatera
en del vattenfall i Lagan för att sedermera leverera elektrisk energi
till en del städer i södra Sverige, ej kunde lämna dessa städer en så
betryggande garanti för framtiden, att respektiva städer ansågo den
tillfyllestgörande. Enda vägen, som stod dessa städer öppen till en
sådan trygghets ernående, var, att de sinsemellan enades om att teckna
så stort antal aktier i bolaget, att de härigenom ansågo sig vara tryggade.

Ett sådant tillvägagående kan ju emellertid endast betraktas såsom
en nödfallsutväg, som för öfrigt mera sällan kan stå till buds och äfven
om den stode öppen, i mycket få fall skulle vara lämplig eller ens möjlig
att beträda.

Kungl. Maj:t har just i dessa dagar till Riksdagens bepröfvande öfverlämnat
lagförslag, som afse att skapa tryggare förhållanden mellan ägare
och arrendator af fastighet, mellan husägare och hyresgäst, att trygga
tomträtt och bereda möjlighet till inteckning i sådan o. s. v. Ej mindre

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

behöfligt är det att genom lagstiftning reglera dessa förhållanden, som här
vidrörts, och att göra det i tid.

Att en lagstiftning på detta område har inånga svårigheter att öfvervinna,
är otvifvelaktigt, men dessa svårigheter måste i det allmännas intresse
öfvervinnas, och tillåta vi oss fördenskull att, på grund af hvad
sålunda anförts, vördsamt hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att det täcktes Kungl. Maj:t att låta föranstalta om
utredning, i hvad mån betryggande garanti för ingångna aftals bestånd
från leverantörens sida skulle kunna genom lagstiftning beredas köpare
af elektrisk energi samt för Riksdagen framlägga det förslag i ärendet,
hvartill en sådan utredning kan gifva anledning.»

Att det ämne, som genom förevarande motion underställts Riksdagens
pröfning, är af stor vikt och betydelse, torde vara visst. I den mån särskilt
kraften i våra vattenfall alltmera tages i anspråk för alstrande af
elektrisk energi i större omfattning, blir det såväl ur nationalekonomisk
som privatekonomisk synpunkt en angelägenhet af stor vikt för statsmakterna
att tillse ej blott att det alstrade energiförrådet från producentens
sida under så billiga former som statens berättigade intressen det medgifva
kan utnyttjas, utan äfven att det alstrade energiförrådet på ett fullt
betryggande sätt tillhandahålles alla dem, som på beräknad tillgång ur
detsamma grundat nyttiga företag för olika ändamål. Genom den 1902
tillkomna lagstiftningen har staten redan gått producentens intressen till
mötes, hvaremot konsumenten, den som genom aftal betingat sig leverans
af visst energiförråd från kraftföretaget, enligt gällande lagstiftning intager
en synnerligen osäker ställning. Att han icke vid aftalsbrott från leverantörens
sida genom eventuellt skadestånd, äfven om detta beräknas till
mycket högt belopp, kan under alla förhållanden blifva tillfredsställd, är
uppenbart. För konsumenten kommer det ju i främsta rummet an på att
ständigt kunna åtnjuta tillgång på aftalad kraft. Fn stad exempelvis
med elektrisk belysning, som plötsligt genom aftalsbrott från kraftleverantörens
sida befinner sig i mörker, lärer vara föga tillfredsställd med
ett skadestånd.

Då utskottet vid behandlingen af detta ämne sökt för sig klargöra,
huru detsamma skulle på ett tillfyllestgörande sätt kunna ordnas, har

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

utskottet till en början undersökt, huruvida icke i redan gällande lagstiftning
bestämmelser finnas, som skulle kunna i någon mån användas i konsumentens
ifrågavarande intresse, eller i annat fall, huruvida icke befintliga
bestämmelser skulle i sådant syfte kunna utvidgas. Det har därvid till en
början gällt att bestämma arten af konsumentens ifrågavarande rätt. I sådant
afseende torde det vara af intresse att inhämta, hurusom enligt den nya
tyska civillagen, som i modern rätt lärer få anses representera den mest
genomarbetade systematiken, denna rätt troligen icke kan betraktas såsom
en sakrätt. Visserligen har en framstående skriftställare inom den tyska
rättsvetenskapen velat med stöd af bestämmelsen i § 1105 af den tyska
civillagen göra gällande, att under vissa förutsättningar afnämarens rätt
vore att betrakta som en reallast och såsom sådan borde åtnjuta fullt sakrättsligt
skydd, men af en annan i Tyskland högt uppburen juridisk författare
har detta utan vidare såsom felaktigt afvisats. Hur rättigheten
genom aftal än konstrueras, torde det emellertid enligt gällande svensk
rätt vara visst, att det väsentliga i densamma icke är af den art, att inteckning
därför eventuellt i leverantörens fastighet kan fastställas. Genom
ett af högsta domstolen nyligen afgjordt mål har denna fråga ock blifvit
klart afgjord. Sökt inteckning till säkerhet för aftalad rätt till elektrisk
kraft från ett kraftbolag i detsamma tillhöriga fastigheter och kraftledningar
har i alla instanserna afvisats, i hofrätten och högsta domstolen
enhälligt. Af rättsfallet framgår bland annat, att enligt domhafvandens
i underrätten mening ifrågavarande rätt icke läte hänföra sig till vare sig
nyttjanderätt till fast egendom, afkomsträtt af sådan egendom eller servitut.
Äfven om, såsom utskottet inhämtat, i ett annat tidigare fall underrätt
fastställt inteckning i ett kraftbolags fastigheter till säkerhet för ett kontrakt
om leverans af elektrisk energi — hvilken inteckning emellertid torde
afsett hufvudsakligen upplåten nyttjanderätt till vissa turbinkammare
m. m. — och äfven under förutsättning att sådan inteckning mera allmänt
skulle medgifvas, något som man likväl efter ofvannäinnda prejudikat
knappast torde vara berättigad antaga, finner utskottet, att föga därmed
vore för konsumenten vunnet. Genom den medgifna inteckningen
skulle han visserligen i många fall vara skyddad mot tredje man, men
någon trygghet att åtnjuta den aftalade energimängden skulle han icke
därför äga. Mot ett aftalsbrott från leverantörens sida och de stundom
oberäkneliga följderna däraf vore han ej säkerställd.

Måhända är det ock med hänsyn härtill, som man i främmande
länder uti ifrågavarande afseende beträdt en annan väg och i allmänhet

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

genom villkor och bestämmelser vid meddelandet af koncession å elektriska
kraftanläggningar sökt trygga afnämare af energi från företaget mot risken
att på ett eller annat sätt gå miste om aftalad energileverans.

I England gälla härom bestämmelser, tillkomna 1882, med vissa senare
förändringar. En koncession för leverans och distribuering af elektrisk
energi meddelas alltid för ett alldeles bestämdt angifvet område (area of
supply). I koncessionsurkunden uppräknas de gator och platser, hvarest
inom två år efter koncessionens meddelande elektriska ledningar till allmänt
aflämnande af elektrisk energi måste vara anlagda. Efter loppet af
ett och ett hälft år efter koncessionens meddelande kan under vissa förutsättningar
på företagets ägare ställas den fordringen att äfven pa öfriga
gator inom området anlägga elektriska ledningar, och när dessa förutsättningar
äro uppfyllda, har ägaren skyldighet att inom sex månader efter
fordringens uppställande skrida till ledningarnas anläggande. I hvarje
koncessionsurkund angifves vidare det maximipris, som entreprenören är
berättigad betinga sig af de enskilda energiafnämarne. Om han icke enas
med vederbörande kommunalmyndighet om det pris, som skall förekomma
vid leverans till offentlig belysning, slites tvisten härom af skiljedomstol. —
Genom rätt att under vissa villkor öfvertaga en elektrisk kraftanläggning
är en offentlig korporation, som däraf har intresse, högst betydligt säkerställd
mot risken att förlora påräknad energi. — Afnämare eljest hafva
viss trygghet däri, att om handelsdepartementet (Board of trade) öfvertygas
om att företaget på grund af insolvens är urståndsatt att fullgöra de
förpliktelser, som i kraft af koncessionen åligga detsamma (ordentliga, anläggningar,
leverans af energi m. m.), koncessionen är förverkad, i hvilket
fall de däraf intresserade under vissa villkor kunna öfvertaga företaget
eller del däraf. Stundom kan handelsdepartementet, om ett företag uraktlåter
de detsamma genom koncessionen eller af departementet särskildt
ålagda förpliktelser — bland annat beträffande leverans af energi —,
därest ej de till en början i sådant fall meddelade anvisningar efterföljas,
fälla företaget till betydliga böter och slutligen återtaga koncessionen, om
sådant ur allmänt intresse synes lämpligt. — Till sist må nämnas, att
företagets egendom är skyddad från utmätning och konkursåtgärder.

I Frankrike skiljer man enligt en år 1906 utkommen lag, vid meddelande
af koncession å elektrisk kraftanläggning, mellan »concessions
simples sans déclaration d’utilité publique» (koncessioner, vid hvilka företaget
ej anses böra betraktas vara af mera allmän nytta) och »concessions
déclarées d’utilité publique» (koncessioner, där företaget anses vara af

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

allmän nytta). Koncessionen, hvilken enligt denna lag, i öfverensstämmelse
med hvad förut gällde, betraktas såsom ett slags aftal, meddelas i
bada fallen af kommun, där företaget finnes, eller där detsamma berör
flera kommuner som slutit sig tillsamman, af ett gemensamt utskott från
dessa, och i andra fall af staten. Hvarje koncession är underkastad de
närmare villkor, som upptagas i en vid dess meddelande utfärdad urkund,
»cahier des charges», hvilken öfverensstämmer med någon af de typer,
som fastställts i statsrådet. Genom bestämmelser, intagna i denna urkund,
tillförsäkras afnämarne af elektrisk energi betryggande villkor för det
fortsatta och regelbundna åtnjutandet af kraften. Då koncessionen, enligt
hvad ofvan antydts, betraktas såsom ett aftal — närmare bestämdt såsom
ett aftal om begagnande från entreprenörens sida af de det allmänna tillkommande
rättigheter uti förevarande afseende mot skyldighet att fullgöra
de i det allmännas intresse liggande prestationer beträffande leverans af
elektrisk energi —, innebär ett åsidosättande från leverantörens sida af
fullgörande af honom åliggande leveranser såsom ett kontraktsbrott, på
hvilket bestämmelserna i art. 1184 Code civil bli tillämpliga. Enligt dessa
bar, för den händelse den ene kontrahenten icke uppfyller sina förpliktelser
enligt aftal, den andre kontrahenten rätt att fordra aftalets upphörande
och skadestånd, med andra ord i här förevarande fall hafva de
administrativa myndigheterna rätt att återkalla koncessionen och erhålla
skadestånd för vederbörandes räkning. — Äfven fransk lag känner en
rätt för kommunförvaltningen att inlösa kraftföretaget, när villkor därom
äro intagna i koncessionsurkunden, något som vanligtvis lärer vara fallet.

I Italien äro bestämmelserna om koncession synnerligen lindriga för
entreprenören. Den rätt, han genom koncessionen erhåller, betraktas, i
förhållande till de fastigheter, hvaröfver ledningarna framdragas, såsom ett
servitut. Trygghet att erhålla aftalad leverans af energi har afnämare
bland annat därigenom, att servitutet anses förverkadt, till exempel om
ägaren till den tjänande fastigheten (den hvaröfver ledningen framgår)
visar, att entreprenören icke vidare är i stånd att lämna energi till industriella
ändamål. Rätt att inlösa ett elektriskt kraftföretag tillkommer
ock enligt italiensk rätt kommun under vissa villkor och viss tid efter koncessionens
meddelande, ehuru bestämmelserna härom genom åtskilliga omständigheter
sällan kunna tillämpas och kommunens ifrågavarande rätt
begagnas.

I Schweiz synas föga tillfredsställande stadganden förefinnas till tryggande
af afnämarnes rätt. Därom vittnar följande uttalande i en uppsats

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

om bland annat elektricitetsrätten i Schweiz: »Inom elektricitetsrätten fattas,
med undantag af vissa säkerhetsföreskrifter, allt, som skulle tjäna till skydd
för allmänna intressen. Förbundet har förlänat elektricitetsbolagen med
ringa inskränkning expropriationens offentliga maktmedel och därmed erkänt
dem som allmänna anstalter. Men ända hittills har förbundet, obegripligt
nog, underlåtit att vid denna gåfva knyta om ock den allra minsta motförpliktelse.
Elektricitetsföretagen kunna med statens hjälp skaffa sig faktiskt
monopol, sinsemellan ordna afsättningsområdena och inom afsättningsoinrådet
uppställa autonoma strömpristariffer. De kunna äfven midt i
sitt afsättningsområde, af chikan eller emedan alltför liten vinst erbjuder
sig, vägra enskilda afnämare eller mindre kommuner leverans af energi
o. s. v., kort sagd t, de äro en stat i staten i detta ords sämsta betydelse,
i det de utöfva statens rättigheter, men sakna alla förpliktelser.» Behofvet
af skyddande bestämmelser har därför kraftigt i Schweiz gjort sig gällande,
och man har uppställt följande reformprogram: Alla företag, som befatta
sig med produktion, ledning och leverans af elektrisk energi, ställas under
statskontroll. Denna statskontroll skulle särskilt beträffande leverans af
elektrisk energi på det sättet anordnas, att ett bolag, som till tredje man
ville leverera elektrisk energi, på samma sätt som järnvägsbolagen skulle
behöfva koncession. Koncessionen skulle meddelas blott för ett noggrant
begränsadt område. Bolaget skulle vara förpliktadt att inom detta område
under vissa villkor tillfredsställa hvarje efterfrågan efter energi (kontraktstvång),
vidare skulle maximipristariffer uppställas, som vid viss räntabilitet
hos företaget skulle reduceras, slutligen skulle särskilt till förmån
för kommuner, kantoner och förbundet förbehållas inlösningsrätt till företaget.
Såsom mönster för lagstiftningen har man tänkt sig den engelska
lagen af 1882.

Såsom af denna kortfattade redogörelse för viss utländsk lagstiftning
synes, har man genom med koncessionen förbundna bestämmelser sökt
trygga bland annat afnämare af elektrisk energi mot att blifva beröfvad
påräknad kraft. Att man icke heller i vårt land är alldeles främmande
för en sådan tanke, framgår af ett den 18 februari 1906 afgifvet yttrande
till kommerskollegium, i hvilket en af inspektörerna öfver elektriska anläggningar
för belysning och kraftöfverföring berört det i motionen omförmälda
ämne och därutinnan anfört: »I den mån omfattande anläggningar
komma till utförande för tillhandahållande af elektrisk kraft
åt befolkningen inom större områden, och dessa företag sålunda blifva af
afsevärd betydelse för den allmänna hushållningen, synas de böra blifva

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

underkastade äfven andra bestämmelser än sådana, som meddelas till förekommande
af skada å person eller egendom. Bland synpunkter, som därvid
kunna göra sig gällande, torde vara, att kraften må levereras på tillfredsställande
sätt och till lämpliga (maximi-) priser samt att den inom
visst område må blifva tillgänglig intill visst belopp för alla, som så
önska, och på enhetliga villkor under i öfrigt lika förhållanden; dessutom
torde väl ock stundom anläggningens förhållande till statens eller annan
enskild anläggning inom samma område behöfva på något sätt fastställas.

— Vid mindre anläggningar af ifrågavarande slag, hvartill med få undantag
de i vårt land hittills utförda kunna räknas, torde dessa förhållanden
af sig själft regleras på tillfredsställande sätt, men då företag komma till
stånd genom sammanslutning eller annorledes, som ensamma behärska
vidsträckta områden, torde förhållandena kunna gestalta sig annorlunda.
Dylika anläggningar kunna då såväl i ekonomisk betydelse som i andra
stycken jämföras med järnvägsanläggningar, och sådana äro ju i afseenden,
analoga med de ofvannämnda, underkastade kontroll från det allmännas
sida. Då dessa frågor i vårt land sannolikt snart nog blifva aktuella, synes
lämpligt att redan nu i koncessionsbestämmelser för ifrågavarande
slag af anläggningar afseende fästes därå. Sålunda torde det blifva till
gagn för bedömande af hithörande förhållanden och af vattenkraftens tillgodogörande
öfverhufvudtaget, om koncessionsinnehafvare af dylika företag

— såsom fallet är på vissa ställen i utlandet och hos oss vid enskilda
järnvägar — förelädes, bland annat, att ingifva en detaljerad tablå öfver
den i bruk satta anläggningens utrustning och kostnad och att årligen
efter ett fastställdt schema afgifva berättelse om verksamheten och företagets
ställning.» — Inspektören har vidare framhållit det stora behofvet
att genom lagstiftning afnämarnes rätt tryggas, och då enligt hans mening
sådant borde ske genom bestämmelser, meddelade i samband med
koncessionen, vore en sådan lagstiftning med det snaraste påkallad, innan
redan alltför många koncessioner hunnit meddelas. — Till sist har han
fäst uppmärksamheten därå, att enligt gällande lag, 2 § 2 mom. lagen
den 27 juni 1902, Konungen vid meddelande af koncession har att, under
förbehåll af enskild rätt, föreskrifva på livilket sätt och under hvilka
villkor anläggningen må utföras och nyttjas, men att då fråga uppstått
om dessa bestämmelser vore af den omfattning, att Konungen vid koncessionens
meddelande skulle äga uppställa villkor af den ingripande art,
hvarom ofvan talats och hvilka i utlandet, exempelvis England, förekomrne,
tvekan härutinnan så starkt gjort sig gällande, att man helt af Bih.

till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 24 Häft. 2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Btått att i koncessionsbestämmelserna föreslå ens något i sådan riktning
gående villkor.

Att tillfredsställande utvägar till frågans lösning sålunda icke saknas,
har utskottet med det ofvan anförda velat visa, äfven om utskottet gifvetvis
icke varit i tillfälle att närmare angifva, huru denna lösning bör
försiggå. Detta torde Kungl. Maj:t vid en eventuell utredning bäst blifva
i stånd att afgöra. Därvid lärer då ock visa sig, huruvida saken kan
ordnas genom blott administrativa föreskrifter, b vilka Kungl. Maj:t i sådant
fall icke lärer underlåta att meddela, eller huruvida lagstiftning med
Riksdagens medverkan erfordras.

Med stöd af det sålunda anförda hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta föranstalta om utredning, på hvilket
sätt betryggande garantier för kontraktsenligt åtnjutande
af elektrisk energi må kunna genom lagstiftning eller
eljest beredas afnämare af sådan energi, samt i den
mån Riksdagens medverkan till lagstiftning i ämnet
erfordras, för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
utredningen kan gifva anledning.

Stockholm den 18 mars 1907.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.

Herr Lindhagen har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i behandlingen
af detta ärende inom utskottet, och herr Widén, att han icke
deltagit i den slutliga handläggningen däraf.

CENTRALTRYCKEKIET, STOCKHOLM, 19 07.