Lagutskottets Utlåtande N:o 28 (Utlåtande 1902:LU28 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

N:o 28.

Ank. till Riksd. kansli den 13 mars 1902, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 15 kap.
2 § giftermålsbalken.

Lagutskottet har till behandling förehaft en af herr M. F. Nyström,
i Andra Kammaren afgifven och till utskottet hänvisad motion, n:o 52,
af följande lydelse:

»Från Fredrika Bremer-förbundet bär undertecknad, med begäran om
motions väckande, mottagit ett så lydande protokollsutdrag:

»Utdrag ur protokoll, hållet vid Fredrika Bremer-förbundets styrelsesammanträde
onsdagen den 15 januari 1902.

§ 4. Behandlades det från den 2 december 1901 bordlagda ärendet
rörande stadgandet i 15 kap. 2 § giftermålsbalken derom, att då båda
makarna voro till skilnaden vållande, skulle, i händelse de voro lika fallna
att boet och barnen förese, mannen vara dertill närmare, och beslöts, att
Fredrika Bremer-förbundet skulle verka för motion bos Biksdagen derom:

att Biksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa om införande
af sådana ändrade eller förtydligade bestämmelser i gällande lagstiftning
om äktenskapsskilnad, att, vare sig denna är slutlig eller ålagd
på ett år till säng och säte, rätten att förese barnen må tillerkännas
den af makarna, som i sådant hänseende är mest passande eller, om
de äro dertill lika fallna i öfrigt, den, som i afseende å hvarje barns
Bill. till BiJesd. Prof. 1902. 7 Samt. 23 Höft. (No 28.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

ålder, kön och andra förhållanden pröfvas för detsamma såsom vårdare
lämpligast.

Detta beslut justerades genast.

In iidem

Sigrid Ulrieh,
sekreterare.»

Då Riksdagen år 1899 i skrifvelse till Kongl. Maj:t begärde utarbetandet
af förslag till ny lagstiftning rörande skilnad i äktenskap och trolofning,
lärer Riksdagen till äfventyra ej vara benägen att i afvaktan härpå
uti särskilda skrivelser ytterligare framföra speciella önskemål, som dervid
böra komma under öfvervägande. Icke heller är det antagligt, att statsmakterna
skulle finna lämpligt eller ens möjligt att särskilt för sig slutgiltigt
ordua den af förbundet upptagna angelägenbeten utan sammanhang
med det mera omfattande lagarbete, som afses med Riksdagens skrifvelse.

Då emellertid denna senare lagstiftnings slutliga lösning med all
sannolikhet måste draga ut på tiden, förtjenar i alla händelser att öfvervägas,
huruvida ej ur nuvarande lagstiftningen kan redan nu borttagas
den öfverklagade principen, så att den ej får tillfälle att vidare i tillämpningen
göra sig gällande. Dertill synes äfven allt skäl föreligga, då densamma
med nuvarande rättsuppfattning innebär en stor orättvisa mot
hustrun och en kränkning af hennes dyrbaraste pligter och rättigheter.
En ändring kan äfven lätt åvägabringas genom att orden »vare då mannen
närmare» utbytas mot t. ex. »skilje då domaren dem emellan efter tv som
skäligt pröfvas».

På grund häraf får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen ville för sin
del antaga den ändring af 15 kap. 2 § giftermålsbalken, att orden »vare
då mannen närmare» utbytas mot: »skilje då domaren dem emellan efter
tv som skäligt pröfvas».»

15 kap. giftermålsbalken afhandlar ämuet, »huru med bo och barnens
uppehälle förhållas skall, då man och hustru lagligen skiljas till säng
och säte». 2 § i nämnda kapitel lyder sålunda:

»Nu äro de begge till skilnaden vållande; då egen den boet och barnen
förese, som bäst dertill fallen är, och den andre njute deraf till nödigt
uppehälle, efter ty boet tål, och Domaren pröfva!-. Äro de lika dertill

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

fallne; vare då mannen närmare. År det ingendera; namne då Domaren
tvenne goda män, som barnen och egendomen vårda, och läte mannen och
hustrun med barnen deraf underhåll få».

Ifrågavarande stadgande är ett naturligt uttryck af 1784 års lags uppfattning,
att mannen, så länge äktenskapet ej blifvit fullständigt upplöst,
principielt är den, hvilken bestämmanderätten öfver familjens och boets
angelägenheter tillkommer. Mindre torde det öfverensstämma med nutidens
allmänna åskådning och uppfattning, särskildt sedan genom efter hand vidtagna
lagändringar hustrun beredts en i förmögenhetsrättsligt hänseende
friare och mera sjelfständig ställning inom äktenskapet. Vid bedömandet
af förevarande fråga synes dock utskottet uppfattningen om hvad som
härutinnan i och för sig kan vara bäst och rigtigast ej vara ensamt afgörande.

Fråga om ändring i större eller mindre delar af lagstiftningen om
äktenskapsskilnad har flere gånger varit föremål för Riksdagens pröfning.
Sålunda framlade Kong! Maj:t för 1898 års riksdag eu proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse af 13 kap. 4 § giftermålsbalken
i syfte att förekomma olägenheter, som i lagtillämpningen gjort sig gällande
i fråga om äktenskaps upplösning på grund af s. k. egenvilligt öfvergifvande.
Lagutskottet, som behandlade berörda kongl. proposition, erkände
väl, att, enligt hvad erfarenheten visat, sistnämnda stadgandes affattning
lemnade rum för en med lagstiftarens mening och äktenskapets helgd
icke öfverensstämmande tydning af detsamma, men fann sig dock ej kunna
tillstyrka propositionens antagande, då gällande lagstiftning angående skilnad
i äktenskap och trolofning vore behäftad med andra framträdande brister
än den anmärkta samt det vid sådant förhållande ej syntes lämpligt att
underkasta allenast en af bestämmelserna rörande skilnad i äktenskap ändring.
Alla dithörande stadganden borde genomgå samtidig revision, emedan
eljest lätt det inre sambandet mellan lagens olika bestämmelser kunde
förryckas, hvarförutom en dylik partiel lagändring kunde komma att verka
undanskjutande på den erforderliga, mera omfattande revisionen. Propositionen
blef derefter i enlighet med utskottets hemställan af Riksdagen
afslagen.

De skäl, som af 1898 års Riksdags lagutskott sålunda åberopats mot
ett antagande af den af Kongl. Maj:t föreslagna partiella lagändringen i
hithörande ämnen och hvilka skäl torde hafva varit för Riksdagen bestämmande
vid dess ofvannämnda beslut, synas i ännu högre grad tala emot
bifall till förevarande motion, då frågan om en fullständig revision af gäl -

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

lande stadganden om skilnad i äktenskap och trolofning numera blifvit
mera aktuel, sedan 1899 års Riksdag i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit,
att Kongl. Magt täcktes låta berörda stadganden undergå granskning
samt till Riksdagen afgifva de förslag till ny lagstiftning härutinnan, hvartill
denna granskning kunde föranleda. Något synnerligt behof af en sådan
lagändring, som motionen afser, synes utskottet ej heller förefinnas, då
mannens företrädesrätt att vid skilnad till säng och säte förese boet och
barnen ju är stadgad endast för det fall, att, då båda makarna äro till
skilnaden vållande, de äro för uppdraget lika lämpliga, och de fall väl
torde vara ganska sällsynta, då icke eu eller annan omständighet gör den
ene eller andra af makarna mera lämplig i berörda afseende.

Skulle emellertid en lagändring i motionens syfte ega rum, torde en
sådan icke lämpligen böra ske, såsom motionären ifrågasatt, allenast genom
införande af den bestämmelse, att domaren, om båda makarna vore lika
lämpliga att förese barnen och boet, egde skilja emellan dem efter ty som
skäligt pröfvades, utan borde i sammanhang dermed till ledning för domarens
afgörande omförmälas sådana omständigheter, hvartill han vid ett dylikt
afgörande hade att taga hänsyn.

Med stöd af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 mars 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Reservationer:

af herr Zetterstrand, som på teoretiska grunder ansett sig icke kunna
underlåta att tillstyrka bifall till motionen;

af herr Lindhagen, med hvilken herr Gussing instämt:

»Den rättsprincip, som motionären vill hafva borttagen ur lagen, är,
såsom äfven utskottet erkänt, stridande mot nutida rättsuppfattning.

För sin mening att motionen icke desto mindre bör afslås, åberopar
utskottet först, att ett vid 1898 års riksdag väckt förslag om ändring i
viss del af lagstiftningen rörande skilnad i äktenskap afslogs af Riksdagen
derför, att i sammanhang dermed borde afhjelpas äfven andra brister i
nämnda lagstiftning. Denna utgång berodde dock derpå, att Riksdagen,
såsom förhandlingarne tydligt visa, fann den väckta frågan ega det inre
samband med andra delar af berörda lagstiftningsområde, att den ej lämpligen
kunde lösas för sig sjelf. Förslaget föll, med andra ord, derför att
det för att begagna en talares i Första Kammaren uttryckssätt »icke angick
en fristående Råga». Lagutskottets ordförande, som å sin sida förordade
bifall till förslaget, stödde också sitt yrkande derpå, att förslaget
enligt hans uppfattning »fyllde hvad man kan begära af en partiell lagförändring».
Det af motionären väckta förslaget afser deremot en alldeles
fristående fråga, som ej bringar någon förvirring i innehållet eller tillämpningen
af öfriga stadganden, utan allenast genomför en oomtvistlig rättsgrundsats,
hvilken man redan nu inser böra bibehållas äfven vid en blifvande
omarbetning af hela lagstiftningsområdet.

Utskottet antyder nu emellertid vidare, att då Riksdagen år 1899 upprepade
sin begäran från år 1879 om utarbetande af förslag till ny lagstiftning
rörande skilnad i trolofning och äktenskap, bör all lagstiftning i
detta ämne tills vidare hvila. Detta beror dock närmast på tidpunkten, då
det begärda förslaget kan väntas. I detta afseende yttrade justitieministern
år 1898 i Första Kammaren, att en lagstiftning af förenämnda omfattning
måste kräfva en tid, »som kom in ett godt stycke på nästa århundrade».
Lagutskottets ordförande anslöt sig äfven vid samma tillfälle till den sålunda
uttalade uppfattningen om att det ifrågasatta målet »icke kunde

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

vinnas på jemförelsevis lång tid». Sannolikheten af detta antagande bestyrkes
ytterligare deraf, att derförinnan en betänketid i ämnet på tjugu
år ej ledde till något resultat. Och kommer, såsom antydes i motiveringen
till det af innevarande års Riksdag antagna förslaget om inrättandet
af eu lagberedning, till äfventyrs åt denna beredning öfverlemnas att uppgöra
förslag till omarbetning af hela giftermålsbalken, så skall en dylik
ytterligare utvidgning af ämnet uppskjuta dessa frågors framtida afgörande
till det fullständigt ovissa. Det har med rätta icke ansetts, att man i
afvaktan på dylika framtidsmål alldeles bör afböja lättare genomförbara
partiella reformer, hvilka kunna vara till gagn under väntetiden

Utskottet anför ytterligare, att framställningen ej påkallas af något
synnerligen stort behof. Ett dylikt skäl för ett afstyrkande kan låta
säga sig i frågor af mera formel natur. Men när det gäller en allmänt
mensklig rättsgrundsats, så föreligger behof nog för en lagändring,
när lagen genom sin blotta bokstaf åsidosätter densamma och sålunda
äfven inbjuder till dess åsidosättande i tillämpningen. Det förekommer
för öfrigt, att domstolarne anse sig böra efter ordalagen tillämpa ifrågavarande
stadgande såväl vid skilnad till säng och säte som analogivis
i tvist mellan makar, som blifvit slutligen skilda i äktenskapet. Ett
uttryck af ifrågavarande stadgandes inflytelse torde ock utgöras af det
i mål rörande uppfostringsbidrag till oäkta barn ofta från barnafadern
framkomna yrkandet att få begagna sig af sin »lagfiga» rätt såsom fader
att sjelf få taga hand om barnet, ett anspråk, som deremot i detta fall
plägar merendels af visas af domstolarne.

Utskottet uttalar till sist, att i hvarje fall borde i lagtexten till ledning
för domarens afgörande omförmälas sådana omständigheter, hvartill
han vid afgörandet hade att taga hänsyn. Detta synes ej vara något skäl för
afslag å motionen, utan skulle endast föranleda till uppgörandet af en annan
formulering, såsom t. ex. »skilje då domaren dem emellan efter ty som
med afseende å barnens ålder och kön samt andra förhållanden pröfvas
skäligt». I berörda afseende kan emellertid endast ifrågakomma ett uppräknande
af exempel på de förhållanden, som sjelfskrifvet framställa sig
till bedömande vid ett skäligt afgörande, ty lagen måste i alla fall lemna
domaren öppet att taga hänsyn äfven till andra inverkande omständigheter,
som ej kunna så noga specificeras. Dylika mindre betydelsefulla vidlyftigheter
höra också bäst hemma just till den utförligare lagstiftning, hvarpå
man väntar, hvaremot motionärens förslag inom ramen af 1734 års lag
framstår såsom fullt lika tillfredsställande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer jag, att ifrågavarande
motion måtte af Riksdagen bifallas.»;

samt af herr N. Nilsson.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han på grund af åtnjuten
ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet.

Jemväl herr Jönsson har velat hafva antecknadt, att han icke deltagit
i motionens behandling inom utskottet.