Lagutskottets Utlåtande N:o 28 (Utlåtande 1898:LU28 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

N:o 28.

Ank. till Rifesd. kansli den 25 februari 1898, kl. ''/$ e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om förslag till lagbestämmelserom bouppteckning soch
arfskiftesarfvode på landet m, m.

Andra Kammaren har till lagutskottet öfverlemnat en inom samma
kammare af herr C. J. Öberg väckt motion, n:o 100, af följande lydelse:

»Härmed tillåter jag mig vördsamt fästa Riksdagens uppmärksamhet
uppå en enligt mitt förmenande förefintlig brist i vår lagstiftning.
Jag syftar nemligen på det förhållandet, att medan det är genom
flera på olika tider af Kong]. Maj:t utfärdade nådiga kungörelser, hvilka
finnas införda under 9 kap. 1 § ärfdabalken, för rikets städer bestämdt,
huru en viss procent i inventeringsarfvode får uppbäras för förrättande
af bouppteckningar och arfsutredningar i dödsbo — är deremot ingenting
lagbestämdt om huru sådant inventerings- och delningsarfvode får
beräknas på landsbygden, utan är detta helt och hållet lemnadt åt
godtycket.

Mångenstädes tillämpas det oaktadt vid debiterande af arfvode
för bouppteckningar och arfsutredningar på landsbygden den för en
del städer gällande så olika arfvodesbestämmelsen i den öfvertygelsen,
att man dervid förfar fullt lagligt och att ifrågavarande bestämmelse
är en gemensam sådan för land och stad — ett förfarande som dock,
efter mitt förmenande, är alldeles origtigt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Att anmärkta förhållande är en brist i vår lagstiftning, som bör
afhjelpas, dels för att förekomma sådan missuppfattning, dels för att
ej tillfällen må lemnas till oskäliga debiteringar, det synes mig vara
alldeles påtagligt.

Dessutom är det min öfvertygelse, att en bestämmelse om inventeringsarfvode
för bouppteckningars förrättande i konkursbo är af synnerligt
behof påkallad, för att vederbörande i sådant afseende ej skola
mer än tillbörligt betungas. Uti konkursbon, der det tillkommer domaren
att förordna bouppteckningsförrättare, kan eu fordringsegare ej öfva
stort inflytande, och då dertill kommer, att de stora fordringsegarne,
såsom ofta händer, genom röstmagt utse sig sjelfva till utredningsmän,
så äro desse i tillfälle att bestämma åt sig höga arfvodesbelopp.

Det vill derför synas mig, som om de skäl, hvilka föranledt
Kongl. Maj:t att utfärda bestämmelse i berörda hänseende för städerna,
äfven skulle kunna åberopas för en sådan bestämmelse i fråga om
landsbygden.

En sådan lagbestämmelse synes mig derjemte nödvändig, på det
att, vid utredning af dödsbo, der båda makarne äro döda och efterlemnat.
endast omyndiga barn, tillfälle ej må gifvas att taga oskäligt
betaldt, hvilket annars, såsom flera exempel visa, lätteligen inträffar, då
i ty fall ingen uppgörelse eller ackordering på förhand kunnat förekomma^ Åtskilliga

exempel finnas, som allt för tydligt visa, att det arfvode,
som för bouppteckningar i såväl döds- som konkursbon påförts, ej står
i rimligt förhållande till det arbete och den tid, som derför kräfts, och
hafva klagomål häröfver gång efter annan försports.

Jemte det jag anser, att saknaden af sådan lagstadgad bestämmelse
för landsbygden som den af mig berörda bör af Riksdagen afhjelpas,
vågar jag jemväl i sammanhang härmed hemställa, huru vida
den hittills för städerna genom här ofvan antydda Kongl. Maj:ts nådiga
kungörelser lagbestämda inventerings- och delningsprocent må kunna
underkastas en sådan förändring, att, om möjligt är, en gemensam
sådan kunde åstadkommas.

I fråga om grundprincipen härför synes det, som om en sådan
borde vara den progressiva (men i motsatt rigtning mot den för bouppteckningar
utgående stämpel), då derigenom en visshet vunnes, att utgående
arfvode, vare sig det gäldo stora eller små tillgångar, blefve
mera öfverensstämmande med billighet och rättvisa.

Jag tillåter mig derför föreslå, att Riksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t ville anhålla om förslag i ämnet till en kommande Riksdag.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

I motionens syfte hafva fyra af Andra Kammarens ledamöter
instämt.

Motionärens framställning, i hvad densamma afser fixerande af
arfvodena för boupptecknings och arfskiftes förrättande i dödsbo å landet,
synes delvis bero på missuppfattning rörande de för städerna i dylikt
hänseende gällande föreskrifter. Det är nemligen ingalunda så, som
motionären tyckes tro och som han åberopat till hufvudsakligt stöd för
sitt förslag om ifrågavarande arfvodens fixerande för landet, att grunderna
för beräkningen af boupptecknings- och arfskiftesarfvoden i
dödsbo äro för städerna i allmänhet bestämda; tvärtom gäller för de
flesta städers invånare numera samma regel som för invånarne å landet,
att nemligen de ega att till boupptecknings- och arfskiftesförrättare
kalla hvem helst de vilja, äfvensom att de härför utgående arfvodenas
belopp bero på öfverenskommelse. Endast för de fall, att bouppteckningarne
och arfskiftena förrättas af magistraten eller af genom densamma
utsedde personer, äro bestämmelser om arfvodenas belopp gifna.

Hvad för öfrigt beträffar förslagets sakliga innebörd, hyser utskottet
den uppfattning, att ett fixerande af boupptecknings- och arfskiftesarfvodena
i dödsbo ur flera synpunkter ej är att tillstyrka. Skulle
så ske, måste naturligtvis vid fastställande af beräkningsgrunderna för
arfvodena dessa så bestämmas, att arfvodet i hvarje specielt fall komme
att utgöra åtminstone skälig ersättning för besväret med förrättningen,
och detta skulle med hänsyn till de mångfaldiga skiftningar, som ifrågavarande
förrättningar erbjuda i anseende till arbete och omtanke, nödvändigt
leda till fastställande af en ganska hög norm för arfvodenas
beräkning.

I en mängd fall, der besväret med förrättningarne vore ringa,
men tillgångarne stora, komme alltså arfvodena att utgå med belopp,
öfverstigande hvad som kunde anses såsom skälig ersättning.

Den nu gällande anordning, enligt hvilken det blifver möjligt
att för hvarje särskildt fall, då bouppteckning eller arfskifte ifrågakommer,
taga hänsyn till samtliga de omständigheter, som för bestämmande
af arfvodenas skäliga belopp kunna vara af betydelse, synes
derför utskottet tillfredsställande. Väl vet utskottet, att understundom
arfvodesanspråk framställas, som med fog kunna betecknas vara oskäliga,
men hvilka sterhusdelegarne det oaktadt anse sig böra tillmötesgå,
men detta förhållande är icke någon nödvändig följd deraf, att bestämmelser
om arfvodenas belopp saknas, och kan derför ej med synnerlig

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

kraft åberopas till stöd för dylika bestämmelser. Först och främst
finnes ju den utvägen öppen att genom aftal på förhand bestämma
arfvodenas belopp, och dessutom, derest detta underlåtes, har ju den,
som finner ett begärdt arfvode för högt, möjlighet att hänskjuta frågan
till domstols pröfning.

Äfven motionärens förslag om särskilda bestämmelser för beräkning
af arfvode för boupptecknings förrättande i konkursbo anser sig
utskottet böra afstyrka. Olägenheterna af dylika bestämmelser skulle
blifva enahanda med de ofvan beträffande boupptecknings- och arfskiftesarfvoden
i dödsbo angifna, och härtill kommer ett särskildt förhållande,
som ytterligare gör sådana bestämmelser i fråga om bouppteckningsförrättning
i konkursbo obehöfliga, det nemligen, att konkursmyndigheten
kan, utan att rättegång behöfver anhängiggöras, till pröfning
upptaga frågan om arfvodets belopp.

Hvad slutligen angår motionärens förslag att genom ändring i
de af Kongl. Maj:t meddelade särskilda stadgandena rörande arfvode!!
för boupptecknings- och arfskiftesförrättningar i dödsbo inom vissa
städer vinna likartade bestämmelser härutinnan, kan utskottet ej tillstyrka
åtgärd i sådant syfte, då dessa stadganden tillkommit efter framställning
från vederbörande i de städer, för Indika bestämmelserna gälla,
och de faststälda afgifterna äro afsedda att tagas i anspråk för aflöning
af dessa städers tjenstemän eller andra städernas allmänna
utgifter.

På grund af det ofvan anförda hemställer utskottet alltså,

att herr Öbergs ifrågavarande motion icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1898.

På lagutskottets vägnar:

Carl B. Hasselrot.

Herr Nilsson har begärt få antecknadt, att han, i anseende till
ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1898. 7 Sami, 14 Häft.