Lagutskottets Utlåtande N:o 28 (Utlåtande 1897:LU28 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

N:o 28.

Ank. till Riksd. kansli den 11 mars 1897, kl. 5 e. m.

Utlåtande öfver väckt motion i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående bevisning inför rätta.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 139, anför herr F. Andersson i Helgesta:

Genom det i Kongl. Maj:ts till innevarande års Riksdag aflåtna
proposition, n:o 6, innefattade förslag till lag angående bevisning inför
rätta afsåges en öfvergång från de gamla legala bevisreglerna till en
fri bevispröfning, så att domstolarne, i händelse af förslagets bifallande,
komme att grunda sina domslut ej derpå, att det i lag föreskrifna måttet
för bevisningen uppfylts, utan på sin under rättegången vunna öfvertygelse
i saken.

En sådan ändring syntes motionären innebära en beaktansvärd
fara för rättskipningen. Ty visserligen kunde det vara sant, att det
för domaren måste vara en svår belägenhet att någon gång måhända
nödgas döma gent emot sin öfvertygelse, på grund af den föreliggande
bevisningen, men å andra sidan torde detta vara ett så sällsynt förhållande,
att det ej rättfärdigade införandet af en lag, som vidlåddes
af så många andra olägenheter. Genom ett bifall till ifrågavarande
lagförslag blefve nemligen fältet öppet för domaren att efter sin personliga
öfvertygelse, obunden af lagens bud, fälla sina utslag. Visserligen
skulle han i protokollet angifva de skäl, hvarpå slutet grundade sig,
men dessa skäl kunde vara af huru lös beskaffenhet som helst. Intet

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sand. 22 Höft. (N:o 28.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

hindrade, att han t. ex. byggde sin dom på den ena partens obestyrkta
utsago eller på ett vittnesmål af ett sedermera jäfvigt befunnet vittne.
Han kunde sålunda, utan att drabbas af ansvar, gifva sitt ja till de
mest oberättigade anspråk eller lemna utan afseende fakta, som enligt
nu gällande lagstiftning måste anses fullt bevisade. Faran härvid vore
också i vårt land så mycket större, som de flesta af våra domstolar
vore enmansdomstolar, vid hvilka det hufvudsakliga afgörandet hvilade
i en enda persons hand. Först sedan en omorganisation i den rigtning
egt rum, att nämnden erhållit större inflytande på besluten, syntes det
motionären, som om tillräcklig garanti vunnits mot missbruk af den
fria bevispröfningen.

Motionären ville härmed visst ej påstå, att sådana olägenheter
som de nu påpekade ovilkorligen skulle åtfölja denna lags antagande.
Vår domarecorps vore lyckligtvis så samvetsgrann, att den nog i det
stora, hela äfven efter den fria bevispröfningens införande komme att
redbart fylla sina pligter som rättvisans handhafvare. Men denna lag
lade, enligt motionärens åsigt, en allt för stor magt i domarens händer,
en magt, som åtminstone för vissa domare kunde medföra en lockelse
till magtmissbruk. Frihet och sjelfständighet vore nödvändiga förutsättningar
för att domstolarne skulle kunna med framgång skipa
rättvisa, men allt för stor frihet kunde lätt skapa godtycke, och blotta
skenet deraf borde undvikas.

För undanrödjande af olägenheter i ofvan antydda hänseende
hemstälde derför motionären, att derest ifrågavarande kongl. lagförslag
i öfriga delar hufvudsakligen af Riksdagen antoges, den bestämmelse
måtte i lagen inrymmas, att, derest häradshöfding och nämnd äro af
olika mening, häradshöfdingens mening blir gällande allenast i det fall,
att med honom instämma tre af nämndens ledamöter.

Såsom af motiveringen till det föreliggande förslaget nogsamt
framgår, har detsamma till hufvudsyfte att, utan genomgripande förändringar
i vår nuvarande häradsrättsorganisation, i möjligaste måtto
förebygga de olägenheter och vådor för rättssäkerheten, som enligt
motionärens förmenande skulle uppstå, derest den fria bevispröfningens
grundsats — såsom i en till innevarande Riksdag aflåten proposition
föreslagits — komme att genom uttryckligt lagbud träda i stället för
den nu stadgade s. k. legala bevispröfningen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Förslag i liknande syfte hafva redan förut varit till Riksdagens
pröfning hänskjutna. Vid 1894 års riksdag väcktes sålunda motion,
åsyftande, jemte andra ändringar i rättegångsbalken, jemväl ändrad
lydelse af 23 kap. 2 § nämnda balk, hvarigenom denna sistnämnda
paragraf skulle komma att innehålla bestämmelse om utsträckt befogenhet
för nämnden i vissa vid handläggning af mål inför häradsrätt förekommande
frågor.

Sedan Riksdagen, med föranledande af lagutskottets utlåtande
öfver berörda motion jemte åtskilliga andra motioner, jemväl åsyftande
ändringar af nu gällande rättegångsbestämmelser, till Kongl. Maj:t aflåtit
skrifvelse med begäran att förslag till lag angående bevisning inför
rätta — hvilket förelagts 1893 års Riksdag till antagande — måtte ånyo
för Riksdagen framläggas, blef i anledning af förstnämnda motion förslag
i ämnet inom justitiedepartementet utarbetadt. Detta förslag innehöll
den modifikation af nuvarande lydelsen af 23 kap. 2 § rättegångsbalken,
att för så vidt minst tre fjerdedelar af nämnden voro från häradshöfding
skiljaktige och om en mening ense, den mening skulle vara gällande.
Förslaget i fråga blef emellertid vid granskning inom högsta domstolen
enhälligt afstyrkt.

Då utskottet sådant oaktadt anser sig böra instämma i motionens
syfte att vidga nämndens befogenhet, torde det befinnas nödigt att i
korthet angifva skälen för denna utskottets ståndpunkt.

Utskottet vill då till en början erinra, att motionären ifrågasatt
utsträckning af nämndens befogenhet endast för den händelse, att det
af Kongl. Maj:t till antagande af innevarande Riksdag framlagda förslag
till lag angående bevisning inför rätta varder af Riksdagen i hufvudsakliga
delar antaget. Vid sådant förhållande torde derför den frågan
vara för bedömande af motionen i främsta rummet afgörande, huruvida
den fria bevispröfningens grundsats — hvarpå berörda lagförslag livilar
— kan anses kräfva utsträckning af nämndens befogenhet. Utskottet
vill i detta afseende uttala, att en dylik utsträckning visserligen ej är
af något oundgängligt behof påkallad, då någon fara för missbruk af
den fria bevispröfningen, med hänsyn till den samvetsgrannhet och
opartiskhet, som af ålder utmärkt våra domstolar, ej torde vara att
frukta, äfven om den nuvarande magtfördelningen inom häradsrätterna
bibehölles. Detta hindrar emellertid icke, att det från lämplighetssynpunkt
kan befinnas fördelaktigt att i någon mån utsträcka nämndens
befogenhet. Derigenom torde nemligen betryggas den ostörda fortvaixm
af förtroende till häradsrätternas domslut, då det eljest kunde befaras att
hos allmänheten misstanke om godtycke vid bevispröfningen uppstode.

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

Hvad vidare angår tillrådiigheten af utsträckt befogenhet för nämnden,
håller utskottet före, att några vådor för rättssäkerheten deraf ej skulle
alstras. Äfven om nämnda befogenhet i någon mån vidgas, lärer förhållandet
allt fortfarande såsom hittills blifva, att häradshöfdingens
mening i regel varder den afgörande och att sålunda endast undantagsvis
nämnden kommer att diktera rättens beslut. Härför borgar ej
mindre den lugna sans, som hittills utgjort ett utmärkande drag för
nämndens verksamhet, än äfven den förökade ansvarskänsla, som magtförökningen
korame att hos nämnden ingjuta. Endast der verkligt
grundad anledning till skiljaktighet mot häradshöfdingens mening förefunnes,
torde alltså, äfven med utsträckt befogenhet, nämnden komma
att afgöra rättens utslag.

En annan fråga är, i hvad mån utsträckning af nämndens
befogenhet må anses lämplig. Härutinnan kan utskottet ej biträda
motionärens förslag. Derigenom skulle i flera fall, då t. ex. endast
sju medlemmar af nämnden i måls afgörande deltaga, häradshöfding
erhålla endast utslagsröst och ett sådant afvägande af magtfördelningen
emellan det lagfarna elementet och folkelementet inom häradsrätterna
kan ej anses rigtigt.

Vid afgörande om det mest ändamålsenliga anordnandet af den
utsträckta befogenhet för nämnden, som utskottet anser önskvärd, har
utskottet derför ej ansett sig böra gå längre än ofvanberörda inom
justitiedepartementet utarbetade förslag.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, under förutsättning att lag angående
bevisning inför rätta, hvarom utskottets utlåtande
n:o 27 handlar, varder af Riksdagen antagen
och af Kongl. Maj:t godkänd, ville, med föranledande
af herr Folke Anderssons ifrågavarande motion, för
sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 2 § rättegångsbalken
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

När dom å häradsting fällas skall, underrätte
häradshöfding nämnden om saken och de skäl deri
äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Åro af nämnd
minst tre fjerdedelar från häradshöfding skiljaktige
och om en mening ense; gälle den mening, och svare
de, som derom sig förenat, för dom sin. Eljest stånde
vid det som häradshöfding rättvist pröfvar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1898.

Stockholm den 11 mars 1897.

På lagutskottets vägnar:

Carl B. Hasselrot.

Reservation

af herrar Fröberg, Lundström, Budebeck och G- Andersson, hvilka ansett,
att utskottet bort afstyrka bifall till motionen.

Herr Ohlsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami, 22 Käft.