Lagutskottets Utlåtande N:o 28 (Utlåtande 1896:LU28 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

N:o 28.

Ankom till Riksd. kansli den 28 februari 1896, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 16'' hemställer herr Wijkander, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Konungen inhålla, att han täcktes taga i öfvervägande, hvilka
ändringar nti eller tillägg till förordningen, angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof, af den 14 april 1866 eller hvilka andra föreskrifter
vore erforderliga för underlättande af elektriska ledningars framdragande,
särskildt för belysning eller arhetsöfverföring öfver mark, som
innehafves af annan än ledningarnas egare, och för betryggandet af samma
ledningars ostörda begagnande, samt inkomma till Riksdagen med de förslag,
som deraf blefve en följd.

Motionärens till stöd för ofvannämnda hemställan afgifna framställning,
hvilken till följd af det vigtiga ämne den afhandlar här i sin helhet återgifves,
är af följande lydelse:

»Uti Kongl. Maj:ts nådiga förordning, angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof, af den 14 april 1866 föreskrifves uti § 1, att,
der Konungen pröfva!1 nödigt, att jord eller lägenhet skall begagnas till
vissa i förordningen uppräknade eller dermed jemförliga allmänna behof,
egaren är pligtig att afstå hvad för ändamålet fordras, mot att den, som
lider skada härigenom, njuter ersättning. Är fråga om jords eller lägenhets
Bih. till Riksd. Prof. 1896. 7 Sami. 15 Häft. (N:o 28.) 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

begagnande endast för utläggning af elektriska ledningstrådar, utan att genom
anläggningen eller dess framtida skötsel och, vård något synnerligt
men i nyttjanderätten till jorden eller lägenheten tillskyndas egaren, bör
hvad för ändamålet är bebo Iligt upplåtas, utan att jorden eller lägenheten
löses. För intrång, som derigenom må kunna förorsakas, är dock den, som
intrånget lider, om han gör anspråk derå, berättigad till ersättning.

Då denna förordning utfärdades, afsåg man icke några andra elektriska
ledningar än telegrafledningar, men sedan dess hafva som bekant flera andra
slag af elektriska ledningar kommit i bruk och vunnit en synnerligen stor,
icke blott för industrien utan äfven för den allmänna samfärdseln vigtig
användning. Den grupp af sådana elektriska ledningar, som först tillkom,
var den, som afsåg telefonmeddelanden på längre afstånd. Dessa erinrade
till sina egenskaper och sitt begagnande i hög grad om telegrafledningarna,
och ur lagstiftningens synpunkt skilde de sig från de sistnämnda nästan
endast deruti, att de växte upp till långt större antal och ej alltid stodo
under statens direkta inseende och vård, utan anlades och begagnades af
enskilde och af bolag.

Den 20 april 1883 utfärdade Kongl. Maj:t en förordning med föreskrift
derom, att telegraf-, telefon- och likartad förbindelse ej finge af enskild person
eller bolag uppsättas å kronans mark eller inom området för allmän
landsväg, statens eller sådan enskild jernväg, som stode i förbindelse med
statens telegrafnät, utan att Kongl. Maj:t för hvarje gång lemnat särskildt
tillstånd. Under medlet af 80-talet väcktes inom Riksdagen förslag om mer
eller mindre ingående lagstiftning för telefonledningar, dock utan att vinna
Riksdagens bifall. Dessa förslag utgingo från flera olika synpunkter. Sålunda
ville man med lagstiftningsåtgärder reglera förhållandet mellan statens
telegrafmonopol och de enskilda telefonbolagens verksamhet. Vidare
ville man närmare fastslå det sätt, hvarpå enskilde eller bolag kunde erhålla
rätt att framföra ledningar icke blott öfver kronans mark eller inom
området för allmän landsväg eller jernväg, utan äfven öfver enskilda områden,
vare sig man behöfde derstädes uppresa stöd för ledningarna eller
endast framleda dem genom luftområdet öfver den ifrågavarande marken.
Slutligen afsåg man allmänna ordnings- och säkerhetsföreskrifter för ledningarnas
framdragande. Anledningen, hvarför Riksdagen ej ansåg lämpligt
att af Kongl. Maj:t begära lagstiftningsåtgärder i berörda hänseenden, synes
icke så mycket hafva varit underkännandet af det påpekade behofvet af att
sådana eu gång borde komma till stånd, som icke mera känslan af att
frågan blifvit för tidigt väckt, och att på ett så nytt och opröfvadt område

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

som detta lätt lagstadganden kunde beslutas, som skulle klafbinda och. försvåra,
att icke säga omöjliggöra, den stora utveckling, som tycktes förestå
telefonväsendet. Den allmänna meningen torde nu ock efteråt göra full rättvisa
åt dessa betänkligheter. Sannolikt skulle Sverige icke i denna stund
intaga den framskjutna ställning bland folken med afseende på telefonväsendet,
som nu är fallet, om icke detta fått utveckla sig så fritt, som skett.

Särskildt med afseende på frågan om möjligheten för enskilde och bolag
att framdraga telefonledningar öfver enskildes mark, hvilket närmast berör
syftet med denna min motion, har det visat sig, att svårigheterna varit
jemförelsevis små. Få, om ens några, torde de fall vara, der man kan visa,
att en telefonledning i vårt land ej kommit till stånd på den grund, att
enskilda fastigketsegare vägrat medgifva ledningens framdragande öfver deras
mark. Telefonledningar äro vanligtvis af den enkla och billiga byggnad,
att en temligen lång omväg kan begagnas utan så stora omkostnader, att
ledningen deraf omöjliggöres, och en flyttning af desamma kan likaledes ske
jemförelsevis lätt. Dessutom torde i vidrigt fall ofvannämnda kongl. förordning
af den 14 april 1866 om expropriation af mark för allmänt ändamål
i de flesta fall vara användbar äfven för telegrafledningar, åtminstone då de
stå i samband med gemensamma centralstationer, till hvilka hvem som helst
mot betalning kan blifva ansluten.

Under de sista åren har deremot äfven i vårt land tillkommit ett nytt
slag af elektriska ledningar af betydlig längd, hvilka hafva helt andra egenskaper
och förutsättningar än de för telefoneringar afsedda och som kräfva
lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet. Jag afser de elektriska ledningar,
som, tjena belysning sändamål och arbetsöfverföring. Under det att telefonledningarna
bestå af klena metalltradar, uti hvilka sa svaga elektriska
strömmar framgå, att ytterst fina instrument erfordras för att blott påvisa
strömmarnas befintlighet, uppgå de elektriska ljus- och arbetsledningarna
ofta till aktningsbjudande tvärdimensioner och fortleda strömmar af så stor
energi, att särskild uppmärksamhet behöfver rigtas på att de ej blifva farliga
för den allmänna säkerheten. För landets industri och medelbart för landet
i dess helhet komma de elektriska ljus- och arbetsledningarna att blifva af
minst lika stor betydelse som telegraf- och telefonledningarna på grund deraf,
att de utgöra kraftiga hjelpmedel för den ekonomiska verksamheten, och
genom den möjlighet, de lemna, att tillgodogöra sig landets naturliga rikedomskällor
på ett långt verksammare sätt än förut, men ofta, att icke säga
oftast, komma dessa ledningar att stå i enskildes eller bolags omedelbara
tjenst och begagnas till dessas direkta ekonomiska förvärf. Svårligen torde

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

derför den ofta nämnda kong!, förordningen af den 14 april 1866 i allmänhet
kunna tillämpas på elektriska ljus- och arbetsledningar, utan här knif v es
lagstiftarens ingripande.

Lagstiftningen beträffande ifrågavarande ledningar underlättas deraf, att
dessa ej beröra någon annan förut använd liknande gren af statens verksamhet,
såsom fallet var, då telefonien koin och störande ingrep i telegrafien.
Deremot erbjuder den ur andra synpunkter större svårigheter. Hvad då först
beträffar de ordnings- och säkerhetsföreskrifter, som i det allmännas intresse
här äro af nöden, är hela detta område så nytt och outforskadt äfven ur
rent teknisk synpunkt, att man bör framgå med stor försigtighet och söka
trefva sig fram till det ändamålsenliga och tryggande. Med glädje kan ock
vitsordas, att såväl här i Sverige som i allmänhet i de öfriga kulturländerna
vederbörande myndigheter, högre och lägre, å ena sidan visat sig inse den
stora nationalekonomiska betydelsen af tillmötesgående mot och underlättande
af industriens bemödanden i här berörda hänseenden och å den andra sidan
visat sig ej förbise allmänhetens fordran på säkerhet och ordning. Att i
detta afseende påkalla en lagstiftning, deri Riksdagen skulle taga del, vore
enligt min åsigt synnerligen olämpligt under ännu rådande förhållanden
med de hastiga vexlingar, de rent tekniska anordningarna förete. Endast
under största möjliga frihet kan man vänta sig en kraftig utveckling på
detta område, och lyckligtvis äro de enskilde innehafvare af ledningarna
lika intresserade som allmänheten att förebygga hvarje störning, af hvad
slag det vara må.

Deremot torde Riksdagens medverkan och ingripande ej kunna undvaras
för att möjliggöra de ifrågavarande ljus-och arbetsledningarnas framdragande
öfver främmande område och för att betrygga deras ostörda fortvaro, båda
synpunkterna af mycket stor betydelse.

Som bekant är det gemensamma draget för alla sådana anläggningar
som de här ifrågavarande, att man på ett ställe, der en lämplig energikälla
finnes, denna må nu bestå i ett vattenfall, en ång- eller gasmaskin eller
dylikt, uppsätter en elektrisk generator. Den af generatorn alstrade strömmen
fortledes till förbrukningsorten, då strömmens energi tillgodogöres för
belysning medelst elektriska glöd- eller båglampor, för arbets utveckling medelst
elektriska motorer eller för kemiska ändamål uti elektrolytiska bad. En sådan
arbetsöfverföring på elektrisk väg kan ske på långt afstånd. I Sverige
finnes redan en sådan på betydligt mer än en mils afstånd, och man behöfver
ej riskera ett misstag, om man uttalar den säkra förvissningen, att
inom de närmaste åren sådana anläggningar skola uppstå, der arbetet kommer

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

att fortledas flera tiotals kilometers väg. Staten har redan för egen räkning
låtit utföra en undersökning om lämpligheten af en dylik arbetsöfverföring
af 10,000 hästkrafter från Trollhätte-fallen till Göteborg eller på 70 ki lometers
afstånd.

Lätt inses, att under sådana omständigheter med nuvarande lagstiftning
en uppgörelse'' i godo med egarne af den mark, hvaröfver ledningen måste
framföras, är, om icke formelt omöjlig, dock ur praktisk synpunkt outförbar.
En uppgörelse måste omfatta icke blott uppsättandet af de för ledningarnas
uppbärande nödiga stolparna och tillträdet från tid till tid af den personal,
som erfordras för ledningarnas och stolparnas tillsyn och möjliga reparation,
utan äfven intecknandet uti fastigheten af rätt att för längre tid få behålla
ledningen åtminstone i hufvudsak orörd, enär anläggningar, uti hvilka så
stora kapital, kanske till millioner kronors värde, äro nedlagda, och på
hvilka kanske en hel stads eller annan kommuns belysning är beroende, ej
kunna få vara beroende på ombyte af egare till en fastighet, öfver hvilken
ledningen är framdragen, och än mindre af en sådan egares godtycke,
möjliga afvoghet eller utpressningsförsök. Hittills är det endast inom s täderna,
man i allmänhet ansett sig kunna komma fram med ljus- och arbetsledningar
utan att hafva för värf vat sig afl den jord, hvaröfver ledningen
framgår, och redan visar den lilla erfarenhet, man hittills hunnit samla,
att det varit nödvändigt att med stora omkostnader inköpa jord i detta syfte
och att gå omvägar för att undvika mark, hvilkens egare gjort för stora
svårigheter. Att det icke blir möjligt att på denna väg lösa svårigheterna,
när afstånden blifva längre och större dylika anläggningar skola utföras i
landets tätare befolkade och fruktbarare landskap, är påtagligt. Något slags
expropriation måste då kunna beviljas.

Hvarje expropriation är ett ingrepp uti den enskildes ega nderätt, och
sådana böra derför ej beviljas annat än då det allmännas vinst är stor i
jemförelse med den olägenhet, som förorsakas den enskilde genom ingreppet.
Naturligtvis måste på denna grund lämplig myndighet afgöra i hvarje speciel
tillfälle, huruvida giltig anledning förefinnes till beviljande af en sådan förrättning,
och då enligt den nu gällande expropriationsförord ningen Kongl.
Maj:t utgör denna myndighet, torde väl bäst vara, att Kong!. Maj:t äfven
vid här ifrågavarande slag af expropriation blir den bestämmande, liksom
Kongl. Maj:ts koncession redan nu erfordrats vid alla större ele ktriska arbetsledningar
på grund af ofvannämnda förordning af den 20 april 1883. Likaledes
är naturligt, att lämplig ersättning skall lernnas fastighetsegaren för den
skada, hvaraf han drabbas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

I Norge finnes redan en den 23 juli 1894 utfärdad lag om tvungen
Afstaaelse af Grund m. V. till Anlseg af elektriske Kraftledninger. I denna
föreskrifves, att Konungen kan meddela tillåtelse till anläggning af elektriska
arbetsledningar, när intressen af allmän betydelse dermed kunna antagas
blifva befordrade. Under förutsättning att uttrycket »Interesser af almen
Betyd ning» kan tolkas så, att det omfattar äfven enskildes* anläggningar
af stor industriel betydelse, har sålunda Norge redan sedan ett par år tillbaka
det väsentligaste af hvad jag anser, att Sverige med det allra snaraste
måste skaffa sig.

Hvad slutligen angår tryggandet af de elektriska ljus- och arbetsledningarna
mot enskildes åverkan, hvilket likaledes vore af stor betydelse för
den industriella utvecklingen på detta område, torde detta vara jemförelsevis
lätt och kunna ske på samma sätt, som hittills skett med afseende på
telegrafledningarna, genom inryckandet af föreskrifter i strafflagens 19:de
kapitel.»

Den fråga, som i föreliggande motion upptagits till behandling, är
enligt utskottets tanke, i hög grad förtjent af beaktande. Lagstiftningen
kan ej undgå att taga hänsyn till den storartade utveckling af industrien,
som kan blifva följden, derest möjlighet beredes att med elektricitetens hjelp
begagna de väldiga naturkrafter, som vårt land i så rikt mått eger. Det
går sålunda, enligt utskottets åsigt, ingalunda an att undanskjuta det i
motionen uppkastade spörsmål medelst en blott och bar hänvisning till de
ingreppp i enskild eganderåt!, som måste tillåtas, derest ett allmännare användande
af elektriska kraftöfverföringar skall kunna ega rum. Visserligen
är utskottet af den mening, att inskränkningar i enskild eganderätt principielt
icke bör af lagen påbjudas till förmån för andra endast enskilda intressen
; men liksom hvarje annan regel medgifver äfven denna vissa undantag.
Gränsen mellan allmänt och enskildt intresse kan för öfrigt understundom
vara ganska svår att fastställa, och det kan inträffa, att ett till
sin hufvudsakliga natur enskildt intresse i sig kan innefatta jemväl ett
allmänt intresse af ej ringa vigt; och det vill synas utskottet, som om just
beredande af möjlighet för en sådan storartad utveckling af landets industri,
som ett medgifvande i den rigtning motionären ifrågasatt skulle Kunna medföra,
vore icke blott för den enskilde utan äfven från det allmännas synpunkt
af synnerlig vigt och betydelse. Emellertid kan detta ej för alla tall
af elektrisk kraftöfverföring anses vara händelsen. Någon allmän rätt att

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

för elektriska kraftledningar expropriationsvis använda område, som tillhör
annan, hör sålunda, enligt utskottets tanke, ej i lagen medgifvas, men å
andra sidan är ett afgjordt förhud mot dylik expropriation icke förenligt med
tillbörlig omtanke om industriens och dermed äfven samhällets utveckling.

Utskottet håller alltså före, att frågan om rätt till expropriation för framdragande
af elektrisk kraftledning bör för hvarje specielt fall afgöras och
vara beroende på den utredning och undersökning, som kan åvägabringas.
Endast för den händelse, att undersökningen ådagalägger, att ett större enskildt
men äfven från det allmännas synpunkt vigtigt intresse tillgodoses genom
den elektriska kraftledningens anläggande, bör det medgifvas enskilde personer
eller bolag rätt att tilltvinga sig upplåtelse eller begagnande af
derför behöflig! område. Såsom af motionären antydts, synas hithörande förhållanden
lämpligast böra pröfvas af Kongl. Maj:t, och under sådan förutsättning
anser utskottet eu lagändring i motionens syfte vara att förorda.

Äfven en annan sida af saken måste emellertid beaktas. De elektriska
kraftledningarna kunna nemligen medföra fara för personers lif och

egendom, och det måste derför anses högeligen vigtigt, att tillåtelse till dylika
ledningars uppsättande medgifves endast under förutsättning och vilkor,
att betryggande säkerhetsåtgärder mot hvarje fara i detta afseende vidtagas.
Jemväl härutinnan synes Kongl. Maj:t lämpligen för hvarje särskild! fall
kunna stadga erforderliga bestämmelser.

Slutligen vill utskottet fästa uppmärksamheten derå, att lagstiftningen
redan i viss mån inslagit på den väg motionen anvisar, i detgrufvestadgan
i 32 och 33 §§ berättigar grufegare att mot ersättning å annans mark
få sig anvisad nödig väg samt plats, åt de för grufdrif ten erforderliga kraftledningar.

Med stöd af det anförda och då utskottet anser, att en lagstiftning i

motionens syfte skulle under de förutsättningar, som ofvan augifvits, lända

till fördel för vigtiga såväl allmänna som enskilda intressen, föranlåtes utskottet
hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
och i så fall under hvilka vilkor och inskränkningar
det må anses lämpligt och nyttigt, att den, som vill
anlägga elektrisk ledning för belysning eller kraftöfverföring,
må berättigas att, äfven der godvillig uppgörelse
icke kan träffas, ej mindre draga sådan ledning öfver

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

annans område än äfven beredas säkerhet för ledningens
ostörda framtida begagnande, samt, derest utredningen
skulle dertill föranleda, för Eiksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, som för sådant ändamål
kunna anses erforderliga.

Stockholm den 28 fehruari 1896.

På lagutskottets vägnar:

CAEL B. HASSELEOT.

STOCKHOLM, VICTOR PKTTERSONS BOKTR., 189 6.