Lagutskottets Utlåtande N:o 28 (Utlåtande 1892:LU28 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

N:o 28.

Ank. till Eiksd. kansli den 24 mars 1892, kl. 1 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
i gällande bestämmelser om lösöreköp.

Vid 1890 års riksdag förelåg till behandling en inom Andra Kammaren
väckt motion, deri motionären — under erinran att, enligt hvad
erfarenheten bestyrkt, lagstiftaren hade lika stor anledning att föreskrifva
särskilda försigtighetsmått för att ett lösöreköp skulle blifva beståndande
gent emot borgenärerna i säljarens konkurs, som då fråga vore om egendomens
fredande mot utmätning — hemstälde, att åt § 1 i förordningen
i afseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård qvarblifva,
den 20 november 1845 måtte gifvas följande ändrade lydelse:

»Den, som tillhandlar sig lösören, och tillåter, att desamma få i säljarens
vård qvarblifva, bör, så vida de skola fredas från utmätning för säljarens
skuld och från att tagas i anspråk såsom tillgång i säljarens konkurs,
upprätta skriftlig afhandling — — — — — dess protokoll företes».

I afgifvet utlåtande n:o 18 hemstälde lagutskottet, till hvars behandling
motionen hänvisats, om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
om utarbetandet af ett förslag till lag, enligt hvilken ifrågavarande förordning
vunne tillämplighet jemväl der säljaren försattes i konkurstillstånd.

Denna utskottets hemställan blef af Andra Kammaren bifallen, men
afslogs efter någon öfverläggning af Första Kammaren.

Motionären vid 1890 års riksdag, herr J. P. Jansson i Saxhyttan, har
nu i en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet öfverlemnad motion,
n:o 147, ånyo dragit frågan om lösöreköpsförordningens tillämplighet vid
konkurs under Riksdagens pröfning. I sådant hänseende erinrar han ånyo,

Lagutskottets Utlåtande N:o 2S.

hurusom, då konkurs icke kunde betraktas vara annat än en generel utmätning,
hvarvid alla tillgångarne toges i mät för samtliga skulderna, konseqvensen
syntes fordra, att ifrågavarande förordning skall vara tillämplig
såväl vid konkurs som då annan utmätning eger rum. Denna mening
hade också tvifvels utan förefunnits hos dem, som varit med om förordningens
införande, och under en lång följd af år hade förordningen jemväl
tillämpats i båda fallen, ehuru under senare tid domstolarne gifvit den
en sådan tolkning, att den nu endast tillämpades vid vanlig utmätning.

Till följd häraf hade emellertid förordningen mist all sin betydelse,
ty det hade visat sig, att så snart, på grund af densamma, utmätning egt
rum å af gäldenär försåld lösegendom, gäldenären ofördröjligen låtit sätta
sig i konkurs, hvarvid utmätningen blifvit tillintetgjord och det fördolda
köpet vunnit respekt.

Under sådant förhållande vore det, enligt motionärens förmenande,
nödvändigt, antingen att lösöreköpsförordningen ändrades, så att den blefve
effektiv, eller ock att den helt och hållet afskaffades. Hvad det senare
förslaget anginge, så kunde motionären, ehuru inseende att de skäl, som
legat till grund för förordningens införande, vore till finnandes lika väl
nu som då, likväl i betraktande af att det visat sig, att de lösöreköp, som
blifvit uppgjorda i enlighet med bestämmelserna i nämnda förordning, i
sjelfva verket icke vore annat än hypotekariska pantsättningar af i egarens
vård qvarblifna lösören, livilka pantsättningar för öfrigt ej vore af lagen
gillade, icke finna någon förlust i detsammas antagande eller förordningens
upphäfvande.

Jemte det motionären sålunda förnyat ofvan omförmälda förslag till
ändrad lydelse af § 1 uti ifrågavarande förordning, har han tillika, för den
händelse den förra framställningen icke vinner bifall, alternativt föreslagit,
att Riksdagen ville för sin del besluta upphäfvande af samma förordning.

1 sitt ofvan berörda, vid 185)0 års riksdag afgifna utlåtande erinrade
lagutskottet, hurusom beträffande köp af lös egendom den grundsatsen
vore i svensk rätt gällande, att eganderätten öfvergår genom sjelfva köpeaftalet,
utan att den försålda egendomen behöfver från säljaren till köparen
öfverlemnas. Tillämpningen af denna grundsats hade dock underkastats
en inskränkning genom den i ifrågavarande förordning meddelade
föreskrift, att den, som tillhandla!- sig lösören och tillåter, att desamma få
i säljarens vård qvarblifva, bör, så vida de skola fredas från utmätning
för säljarens skuld, iakttaga åtskilliga, i förordningen närmare angifna for -

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

maliteter. Anledningen till denna undantagslagstiftning hade, såsom nogsamt
framginge af de förhandlingar och lagstiftningsförsök, som föreginge
densamma, varit nödvändigheten att söka ställa de mer eller mindre svikliga
tillställningar, som med stöd af ofvan anförda rättsgrundsats allt allmännare
förekommit. Eu gäldbunden person kunde i all tysthet försälja
hela sin lösegendom, så att, då utmätning för hans skuld försöktes, den
egendom, ur hvilken utmätningssökanden ansett sig kunna påräkna godtgörelse
för sin fordran, befäns tillhöra en annan och följaktligen icke
kunde för säljarens skuld utmätas.

De sålunda föreskrifna formaliteter afsåge hufvudsakligen att åt aftal
af ifrågavarande art gifva sådan offentlighet, att säljarens borgenärer ej
kunde eller åtminstone ej behöfde vara okunnige om dess tillvaro.

Nu gällande konkurslag sökte att förhindra, det eu borgenär skulle
kunna på bekostnad af de öfrige borgenärernas rätt hos en insolvent person
uttaga hela sin fordran, och stadgade för sådant ändamål, att borgenär
må söka, att gäldenär egendom skall afträdas, om verkställighet af utmätning,
hvarigenom all gäldenärens kända egendom skulle medtagas, blifva
för annans fordran sökt. Det vore då föga följdrigtigt att, såsom med
nuvarande lag och lagtillämpning vore händelsen, en borgenär, som medelst
utmätning sökte uttaga sin fordran ur lös egendom, den gäldenären genom
lösöreköp velat bevara åt sig och någon honom nära stående, skulle, derest
ej vissa formaliteter hunnit iakttagas, utfå fordringen, om den utsöktes af
honom allena, men både han och öfrige borgenärer blifva lottlöse, om
konkurs mellankomme; och en sådan lag torde innebära en vägledning
för gäldenärer att skapa konkurser, der det ej vore fråga om att bereda
alla borgenärer lika rätt, utan endast att åt gäldenären vinna förmånen
att sitta i ostörd besittning af sitt bo. Exempel på fall, då denna vägledning
begagnats på ett för den allmänna rättskänslan ganska kränkande
sätt, saknades icke.

Något verkligt skäl för den skilnad, som i förevarande afseende eger
rum mellan utmätning och konkurs, syntes slutligen så mycket mindre
förefinnas, som konkursen ju kunde anses och i flera afseenden medförde
samma verkan som en utmätning af all gäldenärens egendom.

Lagutskottet ansåge derför, lika med motionären, att en lagstiftningsåtgärd
borde vidtagas i syfte att göra bestämmelserna i 1845 års förordning
tillämpliga äfven i det fall, att säljaren afträdde sin egendom till
konkurs. Tydligen borde lika litet i detta fall som i fråga om utmätning
den omständighet, att de föreskrifna formaliteterna iakttagits, afskära vederbörande,
hvars rätt kunde vara deraf beroende, från möjligheten att
förebringa bevisning om svek vid köpeaftalets ingående. Likaså borde ock

Lagutskottets Utlåtande N:o 28.

återvinningstalan på grund af 36 § konkurslagen kunna väckas, om förhållandena
dertill föranledde.

Utskottet har icke funnit skäl att frångå den ståndpunkt i förevarande
ämne, som utskottet på ofvan anförda grunder vid 1890 års riksdag intog
och jemväl derförut vid 1882 års riksdag intagit; och utskottet — som
vid sådant förhållande icke kan biträda motionärens alternativt framstälda
förslag om hela lösöreköpsförordningens upphäfvande och likasom tillförene
icke heller nu ansett sig böra framlägga något formuleradt lagförslag i
ämnet — får följaktligen hemställa,

att Riksdagen ville, med anledning af förevarande
motion, i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t måtte låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag,
hvarigenom stadgas, att förordningen i afseende på handel
om lösören, som köparen låter i säljarens vård
qvarblifva, den 20 november 1845 skall vara tilllämplig
jemväl i det fall, att säljaren försättes i konkurstillstånd,
så att, derest beträffande sådana lösören icke före konkursens
början vidtagits de i nämnda förordning föreskrifna
åtgärder, egendomen skall räknas till konkursboet.

Stockholm den 24 mars 1892.

På lagutskottets vägnar
AXEL BERGSTRÖM.

Reservation er

af herrar Berg ström, Fröberg, grefve Kling spor, Hasselrot och Pehrsson,
hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till motionen.