Lagutskottets Utlåtande N:o 27 (Utlåtande 1909:LU27 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

tf:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1909, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående förpliktelse för arbetsgifvare, som antager utlänning
i arbete, att ersätta dåraf möjligen uppkommande kostnader
för fattigvård m. m -

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft nedanintagna
inom Andra Kammaren af herr N. Edv. Lindberg väckta motion,
n:o 107, uti hvilken herrar Värner Rydén, Sven Linders och F. W. Thorsson
instämt.

Motionen är af följande lydelse:

»Hänvisande till en del af motiveringen i en annan denna dag
väckt motion n:o 106 och under erinran därom, att det vid upprepade
tillfällen händt, att hit af svenska arbetsgifvare införskrifna utländska
arbetare måst på allmän bekostnad hemsändas, hemställer jag härmed
vördsamt,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och därpå grundadt förslag till lag, hvarigenom arbetsgifvare i
Sverige, som genom kontrakt eller annan öfverenskommelse antager utländing
i arbete, förpliktas att ersätta alla kostnader för stat eller kommun,
som kunna uppstå, därest sådan arbetare faller allmänna fattigvården
till last eller genom det allmännas försorg måste hemsändas
till sitt land igen.»

Herr Lindbergs ofvan åberopade motion n:o 106 är så lydande:

»Vid 1908 års riksdag antogs på framställning af Kungl. Maj:t
en förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
Bill. till Riksd. Prot. 1909. 7 Sami. 26 Häft. (N:o 27). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

rättigheter’, i hvilken stadgas bevillningsafgifter för utländingar, som
gifva offentliga föreställningar i landet. Förordningen tillkom efter
upprepade framställningar från svenska musici, hvilka funno sin existens
hotad af de kringresande utländska musikantsällskapen, som voro i
stånd att utbjuda sina ofta underhaltiga prestationer till billigare pris,
än hvad $ svenska musici kunde göra. Riksdagen hade ock funnit, såsom
det heter i riksdagsskrifvelsen af den 22 april 1903, ’att den utländske
artisten vore för närvarande här i landet väsentligen gynnsammare
ställd än den inhemske, hvadan det vore angeläget, att lagstiftningen
snarast möjligt måtte undanröja detta missförhållande’.

Fjorårets riksdagsbeslut, som ålade kringresande musikanter med
flere särskilda bevillningsafgifter, fattades ock af Riksdagens båda
kamrar utan att veterligt någon enda invändning gjordes mot behofvet
och lämpligheten af ifrågavarande lagstiftning. Om dennas riktighet
syntes såväl Kungl. Maj:t som de olika partierna i Riksdagens båda
kamrar vara ense.

Denna ^lagstiftning kräfver emellertid sina konsekvenser. Detta
synes ock ha föresväfvat herr finansministern, då han i motiveringen
till, fjorårets proposition yttrade: ’Den allmänna synpunkten, att utländingar
må i beskattningshänseende åtminstone likställas med landets
egna invånare, synes mig emellertid konsekvent höra föranleda därtill, att
alla utländingar, som luir uppträda, underkastas beskattning''. Visserligen
förelåg då ej frågan om att utvidga denna beskattning att gälla andra
än artister, musikanter, karusellägare in. fl. Men alla de skäl, som
anfördes till förmån för den i fjor beslutade beskattningen af utländingar,
som gifva offentliga föreställningar, gälla, såsom här skall
visas, i samma grad den utländska arbetskraften öfverhufvud, så snart
den uppträder konkurrerande å svenska arbetsmarknaden. Sammanfattar
man de skäl, som anförts för beskattningen af utländingar, äro
de hufvudsakligen följande tvenne:

1. Utländingar na böra icke vara gynnsammare ställda i konkurrensen
än svenska näring sutöfv are. Det påvisades vid fjorårets riksdag, att utländingarna,
som vanligen uppehålla sig i landet en kortare tid, slippa
ifrån skatter till stat och kommun, medan svenska medborgare få vidkännas
sådana. Denna frihet från beskattning gåfve utländingen en
gynsammare ställning i konkurrensen. Precis samma skäl gälla den
utländske arbetarens ställning i förhållande till den svenske.

2. Stat och kommun behöfva skatteinkomster äfven af utländingar. Det
framhölls såväl af Riksdagen i skrifvelse den 22 april 1903 som ock
af herr finansministern i motiveringen till fjorårets ofvan omförmälda

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

proposition och i bevillningsutskottets betänkande öfver densamma, att
det vore en ingalunda oviktig finansiell angelägenhet, att utländingar
beskattades. Detsamma gäller ock om beskattning af utländska arbetare.
Någon exakt utredning öfver antalet i Sverige tillfälligtvis arbetande
utländingar föreligger icke. Men af uppgifter i pressen kan lätt inhämtas,
att de utgöra ett betydande antal. Under sommarmånaderna,
då den stora importen af polska och galiziska arbetare pågår, torde de
kunna anslås till flera tusen. Denna numera årligen återkommande invasion
af utländska arbetare tillför hvarken stat eller kommun några
som helst skatteinkomster, men väl hör man ofta berättas, hurusom utländska
arbetare på det allmännas bekostnad liemforslas till sitt land
igen. För somliga kommuner är det ej småsummor det här är fråga om.
Det finns i Skåne kommuner, där samtidigt hundratals utländska arbetare
ha sysselsättning. Därest nu alla eller en stor del af dessa undandraga
sig alla skatter till kommunen, lämnas en sådan kommun i ett vida
ogynnsammare läge, än om svenska arbetare, som blilvit skattskyldiga
till densamma, där sysselsatts i arbete och bosatt sig.

Med detta tror jag mig ha visat, att äfven de finansiella skälen i
lika hög grad gälla de utländska arbetarne som de utländska musikanterna.

Det är icke min afsikt att här i någon mån ingå på de humana,
sociala och moraliska sidorna af den massimport af utländska arbetare,
som här de senare åren uppstått. De frågorna höra hemma i ett annat
sammanhang. Och kommitterade för dryftande af frågan om eu invandringslag
ha här en lika svår som grannlaga uppgift att lösa. Jag har
blott velat fästa Riksdagens uppmärksamhet på några ofrånkomliga
konsekvenser af fjorårets ofvan omförmälda beslut.

Jag skall ej heller tillåta mig att ens antydningsvis angifva några
vägar för lösandet af denna fråga, ehuru de synas ligga nära nogetter
fjorårets riksdagsbeslut. Den skattetekniska sidan af saken måste helt
naturligt bli föremål för Kungl. Maj:ts utredning och pröfning. Likaledes
måste afvägandet af lämpliga skattesatser bli föremål för en grundligare
utredning än den, en enskild motionär kan prestera. Man torde
dock böra fasthålla vid herr finansministerns uppfattning från i fjor, att
utländingarna i beskattningsbördor böra ''åtminstone likställas med landets
egna invånare’.

På grund af det ofvan anförda, hemställer jag vördsamt,

det Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande af förslag till särskilda bevillningsafgifter för
utländingar, som i Sverige åtaga sig eller utföra arbete utan att där
vara uppförda till beskattning.5

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Utskottets

yttrande.

Enligt 4 § af gällande fattigvårdsförordning skall husbonde ansvara
för försörjning af tjänstehjon, statfolk samt fabriks-, handtverks-,
bruks- eller gipsarbetare äfvensom för deras hustrur och hemmavarande
minderåriga barn, under den tid arbetsaftalet gäller, så att de ej falla
fattigvården till last. Dessa bestämmelser kompletteras af legostadgans
och näringsfrihetsförordningens föreskrifter om skyldighet för arbetsgivare
att vid arbetsaftal, hvarå dessa författningar äro tillämpliga,
svara för sjukvård och under viss förutsättning äfven för ålderdomsvård
åt tjänstetagare. Härutöfver finnes — bortsedt dels från stadgandena
i fattigvårdslörordningens 34 § angående skyldighet för dem som å landet
i . större utsträckning drifva rörelse af viss omfattning m. fl. att under
vissa . förutsättningar lämna tillskott till fattigvården, dels ock från arbetsgivares
skyldighet enligt lagen angående ersättning för skada i
anledning af olycksfall i arbete den 4 juni 1901 — icke i allmän lag
någon skyldighet ålagd arbetsgivare att ansvara för fattigvård åt hos
honom anställd arbetare eller därför vidkännas kostnad, arbetaren må
vara svensk undersåte eller utlänning.

Motionären yrkar nu, att dylik skyldighet måtte åläggas arbetsgivare,
som genom aftal hos sig anställt utlänning i arbete, samt att
skyldigheten måtte omfatta äfven kostnaden för det allmänna för sådan
persons hemsändning till sin hemort.

_ Beträffande den af motionären sålunda väckta frågan, vill utskottet
till en början framhålla, att i de fall, där arbetsgivare för längre
eller kortare tid eller för tillfälligt behof i större omfattning införskrifver
utländsk arbetskraft, lärer annat knappast ifrågakomma, än att arbetsgivaren
kontraktsenligt förpliktas att ansvara för kostnaden för
arbetarnas återtransporterande till hemlandet. Att i sådana fall arbetare
falla allmänna, fattigvården här i landet till last, torde ej gärna
förekomma. Den ifrågavarande lagstiftningen skulle därför blifva
verksam hufvudsakligen med afseende å de fall, då här i landet redan
varande utländska arbetare erhålla arbetsanställning. För dessa fall kan
emellertid med skäl ifrågasättas, om ej en sådan lagstiftning skulle få
alltför ingripande verkningar. Det är ett, kändt sakförhållande, att
många af vårt lands näringar ej kunna undvara den utländska arbetskraften.
Särskildt i landets nordligaste delar och i gränstrakterna gör
sig behofvet af utländsk arbetskraft ofta starkt gällande. Det är vidare
tydligt, att då tillgången och efterfrågan på arbete ofta är synnerligen
olika i olika länder, det är till båtnad för folken, att denna
olikhet, tack vare vår tids utvecklade internationella förbindelser, alltmer
utjämnas. Under sådana omständigheter synes det utskottet

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 5

knappast välbetänkt att Ålägga arbetsgivare så vidsträckta skyldigheter,
som dem, hvarom här är fråga, och sålunda försätta den här i
landet arbetssökande utlänningen i den i förhållande till inländska arbetare
ogynnsamma ställning, som däraf skulle följa, och hvartill motsvarighet
saknas ifråga om svenska arbetare i våra grannländer.

Att den af motionären förordade lagstiftningen jämväl skulle kunna
komma att drabba arbetsgivare här i landet ej blott tämligen betungande,
utan framför allt synnerligen oberäkneligt, framgår af en närmare undersökning
angående möjligheten för återsändande till hemorten af en
utländsk undersåte, som här i landet blifvit föremål för fattigvård. I
detta hänseende äro särskilda konventioner afslutade med Norge och
Danmark om ömsesidigt omhändertagande, dock endast under vissa villkor,
af hvardera landets fattiga. I öfrigt ankommer det i regel på
pröfning för hvarje särskildt fall af det uppgifna hemlandets regering,
om detta land emottager personen i fråga till försörjning. Detta beror
naturligtvis hufvudsakligen på de i det landet gällande regler angående
förvärf och förlust af medborgarrätt, men understundom äfven på andra
särskilda omständigheter. Enligt utskottet tillhandakomna upplysningar
plägar i allmänhet i bortåt hälften af alla de fall, där hemsändning af
svenska regeringen påyrkas, hemsändning af olika skäl vägras åt det
land, hvarom är fråga. Den person, saken gäller, måste då behållas
här i landet. I dessa fall skulle alltså en sådan lagstiftning, som den
af motionären föreslagna, leda till, att vederbörande arbetsgivare, hos
hvilken utlänning varit anställd, måhända aldrig så kort tid, måste underhålla
honom, kanske under hela hans återstående lif. I andra fall åter
kunna underhandlingarna angående hemsändningen draga så långt ut
på tiden,att ensamt i afbidan på resultatet däraf afsevärda kostnader
kunna tillskyndas för den persons försörjning, hvarom är fråga.. Det
torde alltså ej låta sig göra att utan begränsning ålägga arbetsgivare
de förpliktelser motionären påyrkat. Att i det af honom åsyftade hänseendet
träffa för alla fall lämpliga bestämmelser, torde i hvarje händelse
stöta på ganska stora praktiska svårigheter.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Bill. till Likså. Prof. 1909. 7 Sami. 26 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

Reservation:

Herr Zetterstrand, med hvilken herrar Jansson, grefve Hamilton och
Lindhagen instämt, har anfört:

»Motionärens framställning synes oss värd beaktande. Låt vara
att hittills, såvidt kändt är, arbetsgivare, hvilka införskrifvit utländska
arbetare, i allmänhet bekostat deras fattigvård och hemsändande, så
lärer dock detta icke innebära någon garanti mot att dylika kostnader
kunna komma att framdeles vältras öfver på staten eller kommunerna.
Till förebyggande af en dylik eventualitet kräfvas nog vissa lagstiftningsåtgärder.
Härvid torde jämväl böra tagas i öfvervägande, huruvida
och i hvad mån det skall kunna åläggas äfven sådana arbetsgivare,
hvilka ej själfva införskrifvit eller låtit införskrifva utländska arbetare
men dock längre eller kortare tid haft dem i sitt arbete att gälda kostnader
af ifrågavarande slag.

Väl är det uppenbart, att ett lagstiftande i ämnet på ett med rättvisa
och billighet öfverensstämmande sätt skall stöta på svårigheter,
likasom ock att hänsyn måste tagas till internationella förhållanden!
Men då en praktisk lösning af frågan om arbetsgifvarnes ifrågasatta
ersättningsskyldighet till det allmänna väl borde kunna vinnas, samt
faran för konflikt med utländsk rättsåskådning synes mindre i förevarande
fall än beträffande den af Riksdagen begärda invandringslagen,
med hvilken denna fråga står i ett ganska nära sammanhang, få vi
hemställa,

att Riksdagen med föranledande af herr Lindbergs m. fl. ifrågavarande
motion måtte anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
i hvad mån arbetsgivare i Sverige, som genom kontrakt eller
annan öfverenskommelse antager utlänning i arbete, må kunna förpliktas
att ersätta de kostnader för stat eller kommun, som kunna uppstå, därest
sådan arbetare faller allmänna fattigvården till last eller genom det
allmännas försorg maste till sitt land hemsändas, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Herr Pettersson från Södertälje har begärt få här antecknadt, att
han icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1909.