Lagutskottets Utlåtande N;o 27

Utlåtande 1908:Lu27

Lagutskottets Utlåtande N;o 27.

1

iso 27.

Ank. till Kiksd. kansli den 2 mars 1908, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj.t angående bättre förmånsrätt till fastighet för Jcommunalutskylder.

Uti en inom Andra Kammaren vackt, till lagutskottet bänskjuten
motion, n:o 88, har herr P. Svensson i Bondön anfört följande:

»Enligt bestämmelserna i 17 kap. handelsbalken utgår endast statens
bevillning och efter 1891 aflöning till prästerskapet med förmånsrätt framför
inteckningar ur köpeskillingen för exekutivt försåld fastighet, och då
dylika fastigheter i regel besväras af inteckningar långt öfver värdet,
uppstår ytterst sällan öfverskott å köpeskillingen. Merendels har annan
den skattskyldige tillhörig egendom förut utmätts och försålts, så att
intet återstår till gäldande af utskylderna, de där ej med förmånsrätt
utgå. Sådana äro, utom landstingsmedel, bidrag till skjutsentreprenader,
vägskatt och kommunalutskylder, hvilka i dylika fall måste afkortas.
Hittills hafva på detta sätt afkortade utskylder icke uppgått till väsentligare
belopp, men med den större rörlighet, som numera råder på det
ekonomiska området, är det att befara en ökning däri, hvilken åtminstone
Bih. till Bilcsd. Prot. 1908. 7 Samt. 25 Saft. (N:o 27.)

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

för kommunerna, som förutsätta de på fastigheter debiterade utskylderna
som säker inkomst, kan blifva synnerligen afsevärd och verka rubbning
i deras ekonomi.

En ändring i gällande bestämmelser om förmånsrätt för utskylder
synes sålunda önskvärd, och tillåter jag mig därför vördsamt hemställa,
att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida den förmånsrätt,
som genom lagen den 22 maj 1891 tillförsäkras aflöning till prästerskapet
för fastighet å landet och för sådan stadsfastighet, hvaraf eljest
skolat utgå tionde, jämväl kan utsträckas att gälla på fastighet belöpande
landstingsskatt, bidrag till skjutsentreprenader, vägskatt och sådana utskylder,
som af stadsfullmäktige, kommunal- och kyrkostämma beslutas,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, som af utredningen föranledes.»

Då förevarande motion ytterst afser att i lagen få infördt ett nytt
undantagsstadgande och det sålunda är af vikt att någon tvekan eller
otydlighet i afseende å föremålet för ett dylikt stadgande icke må föreligga,
vill utskottet till en början erinra, att motionären icke gifvit sin
hemställan den omfattning, att den tilltänkta med verklig sakrätt förenade
förmånsrätten skulle tillkomma sådana å fastighet belöpande utskylder
och afgifter, som å allmän rådstuga eller af kommunal- och kyrkofullmäktige
beslutas, eller inom härad eller tingslag för dess gemensamma
behof utgående afgifter till byggande och underhåll af tingshus och häradsfängelse.

Äfven om man sålunda med visshet kunde antaga, att den af motionären
åsyftade förmånsrätt icke skulle tillkomma andra än de af honom
omnämnda skatter, afgifter och utskylder, finner dock utskottet principiella
betänkligheter möta mot den förändring i förmånsrättsordningen,
gom motionärens hemställan åsyftar.

I anslutning till hvad som vid föregående tillfällen yttrats i afseende
å ny lagstiftning angående vissa förmånsrätter anser utskottet det förtjäna
framhållas, hurusom införandet af nya s. k. legala eller tysta förmånsrätter
i allmänhet icke kan anses öfverensstämmande med de regler, som böra
gälla för en god kreditlagstiftning. Hvarje i lag stadgad tyst förmånsrätt
innebär ovillkorligen en inskränkning i de fordringsägares anspråk på

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

betalning, hvilka af hvarjehanda orsaker nödgas inlåta sig i affärsförbindelser
utan att kunna affordra sina gäldenärer säkerhet för uppfyllandet
af deras åligganden. Häraf torde vara klart att det ingalunda är
likgiltigt, om lagstiftaren ökar antalet af de tysta förmånsrätterna. Men
ännu betänkligare blir det, om man utan tvingande skäl skapar en tyst
panträtt, särskildt när denna, såsom med motionärens förslag skulle blifva
fallet, gäller fastighet och skulle äga företräde framför inteckningar i
fastigheten. Fastighetskrediten är en alltför ömtålig sak för att medgifva
inteckningshafvarnes tillbakasättande i förhållande till tysta panträttsägare
i andra än i strängt begränsade undantagsfall.

Det af motionären anförda förhållandet, att det stadgats en särskild
förmånsrätt i afseende å vissa prästerskapets intäkter, torde icke kunna
utan vidare tagas till anledning för att bereda andra offentliga bördor
samma ställning.

Afsikten med det år 1891 gjorda tillägg till 17 kap. 6 § handelsbalken
torde nämligen icke hafva varit att öka antalet förmånsrättsberättigade
enligt detta lagrum, utan skälet till tillägget var det, att, sedan
genom 1862 års lönereglering för prästerskapet tionde blifvit utbytt mot
vissa af fastighet utgående afgifter, hade i ett förekommet rättsfall mot
konkursbo framställdt yrkande om förmånsrätt för dylik afgift förklarats,
i saknad af uttrycklig lagbestämmelse därom, icke kunna godkännas —
en rättstillämpning, som enligt Eiksdagens förmenande icke vid tiondens
utbytande mot afgifter varit afsedd, hvarför ock billigheten syntes fordra
att prästerskapet efter löneregleringen icke blefve försatt i en sämre ställning
i nämnda hänseende än den, hvari det förut befunnit sig.

Slutligen vill utskottet erinra att, äfven om vid en exekutiv försäljning
af fastighet för intecknade eller andra fordringar än de af motionären
åsyftade utskylder någon utdelning för dessa senare jämlikt bestämmelserna
i 127 § utsökningslagen icke hos auktionsförrättare åtnjutes, det
dock stått vederbörande kommun eller samhällighet fritt att dessförinnan
eller sedermera söka utmätning i annan gäldenärens egendom. Är åter en
dylik kommunens gäldenär i konkurstillstånd, åtnjutes ju jämlikt 17 kap.
12 § handelsbalken för kommunens ifrågavarande fordringar förmånsrätt
i såväl gäldenärens fasta som lösa egendom; och de fall torde väl icke
vara talrika, då de för fast egendom utgående kommunala utskylder och
afgifter icke på något af ofvan angifna sätt kunnat helt eller till största
delen uttagas, när man iakttagit vanlig påpasslighet för sin rätts bevarande.

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1908